Företagsekonomiska Institutionen Kandidatuppsats, 15 hp
HT 2010
KOMPONENTAVSKRIVNING AV RÖRELSEFASTIGHETER
Företagens förfarande vid identifikation av komponenter och fastställande av nyttjandeperioder
Catrin Carlsson och Helen Young
Handledare: Gunilla Eklöv Alander
SAMMANDRAG
Syftet med studien är att skapa förståelse för förfarande kring komponentavskrivning av rörelsefastigheter, särskilt avseende identifikation av betydande komponenter samt fastställande deras nyttjandeperioder. Enligt IAS 16 är komponentavskrivning ett krav för börsnoterade företag som äger rörelsefastigheter. Vi har utgått från en kvalitativ ansats och intervjuat fem representanter från olika svenska börsnoterade företag. Resultatet från studien tyder på att företag har haft olika förfaranden vid identifikation av betydande komponenter samt att nyttjandeperioder för liknande komponenter kan variera. En ytterligare aspekt som antyds är att företagen uppfattar få fördelar med komponentavskrivning av rörelsefastigheter, något som skulle kunna förklaras av att sådana fastigheter inte tillhör företagens kärnverksamhet.
Nyckelord
IAS 16, komponentavskrivning, rörelsefastigheter, komponenter, nyttjandeperioder.
Inlämningsdatum: 5 januari 2011
2 Abstract
The purpose of this study is to create an understanding of procedures surrounding component depreciation of owner-occupied properties, in particular regarding the identification of major components and the determination of their useful lives. Under IAS 16 component depreciation is a requirement for listed companies which possess owner-occupied properties. We have used a qualitative approach and interviewed five representatives from various Swedish listed companies. The study results indicate that the procedures used by companies for the identification of major components and their determined useful lives for similar components may vary. A further aspect that is implied is that companies perceive few benefits from component depreciation of owner-occupied properties, which could be explained by the fact that this kind of property does not belong to the core activity of these companies.
3
Tack till
Vi vill framförallt tacka vår handledare Gunilla Eklöv Alander för vägledning och tålamod under skrivprocessens gång.
Vi tackar även alla som ställt upp för en intervju till denna studie: Gunnar Bäckström, Anders Isaksson, Lennart Lönnquist, Karl Pontenius och Kjell Sandin.
Slutligen vill vi tacka alla vänner som funnits runt omkring för stöd och uppmuntran.
Uppsala, 5 januari 2011
Catrin Carlsson Helen Young
4 Förkortningar
AB - Aktiebolag
BFN – Bokföringsnämnden EU - Europeiska Unionen
IAS – International Accounting Standards
IASB - International Accounting Standards Board IFRS - International Financial Reporting Standards K3 – Kategori 3
SABO – Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag SME – Small and Medium-sized Enterprises
5
Innehållsförteckning
1. INTRODUKTION ... 6
1.1 Problemdiskussion och syfte ... 7
1.2 Avgränsningar ... 8
2. TEORETISKT RAMVERK ... 8
2.1 IAS 16 - Avskrivning av materiella anläggningstillgångar ... 8
2.1.1 Komponentavskrivning ... 8
2.1.2 Komponentavskrivning av rörelsefastigheter ... 10
2.2 Företagens uppfattningar om IFRS ... 11
3. METODVAL... 13
3.1 Forskningsansats ... 13
3.2 Val av respondenter ... 14
3.3 Datainsamling ... 15
3.4 Sammanställning och analys av data ... 16
3.5 Reliabilitet och validitet ... 17
3.6 Källkritik ... 19
4. RESULTAT FRÅN STUDIEN ... 19
4.1 Sammanställning av komponenter och nyttjandeperioder ... 19
4.2 Komponentavskrivning av rörelsefastigheter ... 20
4.2.1 Identifiering av betydande komponenter ... 20
4.2.2 Fastställande av nyttjandeperioder ... 22
4.3 Uppfattningar avseende komponentavskrivning av rörelsefastigheter ... 23
5. TOLKNING AV RESULTAT ... 25
5.1 Identifiering av komponenter och nyttjandeperioder ... 25
5.2 Företagens uppfattningar om komponentavskrivning ... 27
6. SLUTSATS ... 28
6.1 Förslag till framtida studier ... 30
KÄLLFÖRTECKNING ... 31
Bilaga 1 ... 34
Bilaga 2 ... 35
6
1. INTRODUKTION
En harmoniseringsprocess inom redovisning har pågått i Europa alltsedan det blev obligatoriskt för börsnoterade företag inom EU att börja förbereda sina koncernredovisningar enligt IASB:s standarder (EG nr1606/2002). IFRS är samlingsnamnet för de standarder som IASB tar fram och utvecklar med målsättningen att göra redovisningen mer enhetlig och därmed mer jämförbar internationellt (Melville, 2009, s.7-10). Utbredningen av standarderna är omfattande då fler än hundra länder i världen redan enats om att antingen kräva eller tillåta implementering av IFRS (Jeanjean & Stolowy, 2008, s.480).
Bokföringsnämnden (BFN), Sveriges normgivande myndighet inom redovisning, arbetar i nuläget med att utforma ett regelverk utifrån IFRS for SME, som är en förenklad version av IFRS och ska tillämpas av mindre och icke börsnoterade företag (IASB, 2010). I Sverige ska BFN:s föreslagna regelverk gälla större1 icke börsnoterade företag skyldiga att upprätta årsredovisning. Dessa företag går under samlingsnamnet K3. (BFN, 2010) En fråga som skapat diskussion är BFN:s förslag gällande krav på komponentavskrivning av materiella anläggningstillgångar (Nordlund & Lundqvist, 2010).
Det är främst fastighetsbolagen (SABO, 2010a) som reagerat starkt på kravet om komponentavskrivning men även andra tongivande organisationer har ställt sig kritiska till förslaget (Svenskt Näringsliv, 2010; Far, 2010). De ifrågasätter framförallt om nyttan med komponentavskrivningar kommer att överstiga de administrativa kostnaderna som företagen förväntar sig avskrivningarna medför. Ett utdrag från SABO:s remissyttrande till BFN gällande krav på komponentavskrivning:
”SABO är starkt kritisk till det föreslagna kravet på komponentavskrivning av tillgångar och anser att kravet måste tas bort. Byggnader är mycket komplexa tillgångar och kravet kommer därför att kraftigt öka den administrativa bördan för fastighetsföretagen. Merarbetet och merkostnaden består i att över årtionden hantera den stora mängden komponenter i byggnaderna. Vi ifrågasätter nyttan med kravet på komponentavskrivningar och anser inte att de ökade kostnaderna för detta är rimliga.”(SABO, 2010b)
1 Större företag är de som enligt ÅRL uppfyller minst två av följande kriterier de senaste två åren: 50 anställda, 40 miljoner i balansomslutning, 80 miljoner kronor i nettoomsättning (ÅRL 1:3)
7
Målet med komponentavskrivning är att skapa en mer rättvisande avskrivning av tillgångar som består av olika komponenter (IASB, 2008 s. 1153). Komponentavskrivning regleras i IAS 16 punkt 43 som säger att, ”varje del av en materiell anläggningstillgång med ett anskaffningsvärde som är betydande i förhållande till tillgångens sammanlagda anskaffningsvärde ska skrivas av separat”. Betydande delar i en materiell anläggningstillgång, till exempel en byggnad, skulle kunna vara stommen och taket (Gilliland, 1980, s. 82; Nordlund & Lundqvist, 2010, s. 38).
1.1 Problemdiskussion och syfte
Om BFN håller fast vid sitt föreslagna krav på komponentavskrivning i det kommande regelverket för K3-företag är det intressant att ta reda på hur företag som redan tillämpar IAS 16 förhåller sig till komponentavskrivningar. Den diskussion som vi följt handlar främst om komponentavskrivning av fastigheter (Nordlund, 2004; Nordlund & Lundqvist, 2010; SABO, 2010c). Beroende på hur en fastighet används i en verksamhet kan den klassificeras som antingen en rörelse- eller förvaltningsfastighet. Skillnaden mellan rörelse- och förvaltningsfastigheter är att förvaltningsfastigheter ger upphov till intäkter endast hänförliga till fastigheten medan rörelsefastigheter genererar intäkter beroende av andra tillgångar. Det är endast rörelsefastigheter som måste redovisas enligt IAS 16 och därmed tillämpa komponentavskrivning. (IAS 40 p. 7) Förvaltningsfastigheter redovisas enligt IAS 40 (IAS 16, p. 5) om de värderas till verkligt värde. Om anskaffningsvärde väljs måste även förvaltningsfastigheter redovisas enligt IAS 16 vilket medför komponentavskrivning (IAS 40, p. 56). Nordlund (2008) visar att en majoritet av fastighetsföretagen i Sverige väljer att redovisa sina förvaltningsfastigheter enligt IAS 40 och verkligt värde, därför anser vi att endast rörelsefastigheter är relevanta för vår studie. Enligt Lantmäteriet består en fastighet av ett eller flera avgränsade områden på marken. Exempel på fastigheter är byggnader, skog och vatten (Lantmäteriet, 2010).
Vi antar att de börsnoterade företag som sedan 2005 tillämpar IFRS även utvecklat tillvägagångssätt kring komponentavskrivning och skulle därför kunna bidra med värdefulla erfarenheter av komponentavskrivningar. Deras erfarenheter skulle kunna vara betydelsefulla för framtida K3-företag som med stor sannolikhet måste börja tillämpa komponentavskrivning. Vi är framförallt intresserade av hur börsnoterade företag resonerar kring komponentavskrivning av rörelsefastigheter, särskilt avseende identifikation av betydande komponenter och fastställande av deras nyttjandeperioder. Syftet med denna
8
uppsats är att söka förståelse för förfarande kring komponentavskrivning av rörelsefastigheter hos svenska börsnoterade företag.
1.2 Avgränsningar
I vår studie avgränsar vi ordet fastighet till att enbart gälla byggnader.
2. TEORETISKT RAMVERK
2.1 IAS 16 - Avskrivning av materiella anläggningstillgångar
Materiella anläggningstillgångar ska skrivas av systematiskt över dess begränsade nyttjandeperiod. Det är den tidsperiod tillgången förväntas bli använd eller den produktionsmängd som förväntas erhållas från tillgången. Enligt IAS 16 är den avskrivningsbara mängden kostnaden för en tillgång minus dess restvärde. Restvärdet är det belopp som företaget förväntas erhålla vid avyttring av tillgången. IAS 16 tillåter två värderingsmodeller för värdering av materiella anläggningstillgångar, den så kallade anskaffningsvärdemetoden och omvärderingsmetoden. Anskaffningsvärdemetoden innebär att tillgången skrivs av enligt det ursprungliga anskaffningsvärdet, det vill säga anskaffningsvärde minus ackumulerade av- och nedskrivningar. Anskaffningsvärdet är det belopp i likvida medel som fastigheten förvärvats för. Omvärderingsmetoden innebär att en tillgång omvärderas efter aktivering till verkligt värde där det omvärderade värdet består av tillgångens verkliga värde minus ackumulerade av- och nedskrivningar. (IFRS volymen 2010, s. 286-288)
2.1.1 Komponentavskrivning
Komponentavskrivning regleras i IAS 16 p. 43 som säger att ”varje del av en materiell anläggningstillgång med ett anskaffningsvärde som är betydande i förhållande till tillgångens sammanlagda anskaffningsvärde ska skrivas av separat”.
Vid komponentavskrivning tar företaget det värde som redovisats vid första redovisningstillfället av den materiella anläggningstillgången och skriver av dess betydande delar separat. Detta för att vissa delar har större slitage och därmed kortare nyttjandeperiod än andra. (IAS 16 p. 44) Ett exempel på komponentavskrivning kan göras för en byggnad där taket behöver bytas ut oftare än stommen och därför har en kortare nyttjandeperiod. När taket byts ut kan företaget fortsätta förbruka stommens ekonomiska fördelar under dess resterande nyttjandeperiod. (Nordlund & Lundqvist, 2010, s. 37-38)
9
Komponentavskrivning innebär att företag måste utgå från en väsentlighetsprincip, det vill säga att varje komponent ska ha ett anskaffningsvärde som är betydande i förhållande till tillgångens sammanlagda anskaffningsvärde. IAS 16 uppger inte i detalj hur företag ska gå till väga vid komponentidentifiering utan det är upp till varje enskilt företag att bedöma vad som är en betydande del. Ett sådant förfarande kan medföra variation i redovisningen mellan företag. En fördel med komponentavskrivning är att det ger en bättre bild av förbrukningen av tillgångar eftersom olika komponenter ger ekonomiska fördelar under olika perioder. (Marton, 2008, s. 145-147)
Nordlund har i två artiklar tagit upp frågor som gäller komponentavskrivning av fastigheter (Nordlund, 2004; Nordlund & Lundqvist, 2010). Artiklarna behandlar särskilt bedömningssvårigheter vid identifiering av enskilda komponenter och fastställande av deras nyttjandeperioder. För att identifieringen av komponenter enligt IAS 16 inte ska hamna på en alltför detaljerad nivå föreslår Nordlund (2004, s.16) bland annat att företag skulle kunna identifiera komponenter utifrån en framtagen underhållsplan för en fastighet. För en helt rättvis avskrivning av komponenterna skulle företagen behöva ta fram uppgifter på den ursprungliga anskaffningskostnaden per komponent, men detta bedömer Nordlund (2004, s.
16) som orealistiskt. Komponentavskrivning kan även betraktas utifrån en så kallad bidragsprincip, vilket innebär att varje enskild komponent i en fastighet ska värderas enligt det ekonomiska värde komponenten bidrar med i förhållande till de totala ekonomiska fördelarna fastigheten ger upphov till (Gilliland, 1980, s. 78). Oavsett förfarande tror Nordlund att komponentavskrivning kommer att ställa krav på företagens hantering av mängden information som redovisning av komponenter skapar. (Nordlund, 2004)
Vid en uppskattning av nyttjandeperioder måste ekonomiska analyser göras för hur länge en komponent anses bidra till verksamheten i fastigheten (Gilliland, 1980, s. 81). Nordlund och Lundqvist (2010) försöker utreda vilket förfarande som vore rimligt vid bestämmande av fastigheters nyttjandeperioder. De anser i första hand att nyttjandeperioden för en fastighet aldrig borde överstiga den sammanvägda nyttjandeperioden av fastighetens komponenter (Nordlund & Lundqvist, 2010, s.37). Artikelförfattarna ger inga praktiska tips på hur företagen borde gå tillväga vid fastställande av enskilda komponenters livslängd. Se figur 2 för en principskiss över komponenter i ett flerbostadshus.
10
Figur 2. Källa: Nordlund och Lundqvist, 2010
2.1.2 Komponentavskrivning av rörelsefastigheter
IAS 16 ska tillämpas på rörelsefastigheter (IAS 40 p. 7). Rörelsefastigheter definieras som
”fastigheter som innehas för produktion och tillhandahållande av varor eller tjänster, lagring eller för administrativa ändamål” (IAS 40 p. 5). Rörelsefastigheter genererar kassaflöden som inte enbart kan hänföras till fastigheten utan även till andra tillgångar i företaget. Fastigheter som definieras som förvaltningsfastigheter ska redovisas enligt IAS 40 (IAS 16 p. 5).
Skillnaden mellan rörelsefastigheter och förvaltningsfastigheter är att förvaltningsfastigheter används för att generera hyresintäkter eller värdestegring istället för produktion eller tillhandahållande av produkter. Därmed betraktas förvaltningsfastigheter som självständigt inkomstbringande tillgångar med inkomster endast hänförliga till fastigheten. (IAS 40 p.7) Förvaltningsfastigheter ska redovisas enligt IAS 40 om värderingen av fastigheterna görs till verkligt värde. Om företag istället väljer anskaffningsvärdemetoden för sina förvaltningsfastigheter måste de värdera alla sina förvaltningsfastigheter enligt IAS 16 och därmed även tillämpa komponentavskrivning. (IAS 40 p. 56) För rörelsefastigheter används IAS 16 oavsett värderingsmodell (IAS 16 p. 5). Se fig. 1 nedan.
11
Rörelsefastigheter Förvaltningsfastigheter
IAS 16 IAS 40
Omvärderingsmetoden Anskaffningsvärdemetoden Värdering till verkligt värde
För alla rörelsefastigheter och förvaltningsfastigheter redovisade enligt anskaffningsvärdemetoden krävs komponentavskrivning enligt IAS 16.
Fig. 1 Källa: Nordlund & Jansson, 2005.
Nordlund (2008, s. 73-75) visar att en majoritet av fastighetsbolagen i Sverige och Europa väljer att värdera sina förvaltningsfastigheter till verkligt värde framför anskaffningsvärde.
Vad som ligger bakom företagens beslut att använda sig av verkligt värde framför anskaffningsvärde för förvaltningsfastigheter diskuteras av Quagli och Avallone (2010) som studerat börsnoterade fastighetsföretag i Europa. Resultaten från deras studie visar att valet mellan verkligt värde och anskaffningsvärde kan förklaras av faktorer som berör informationsasymmetri och opportunism (s. 489).
2.2 Företagens uppfattningar om IFRS
EU:s införande av IFRS som huvudregelverk för börsnoterade företag var ett aktivt steg mot att försöka förbättra redovisningen internationellt mellan företag. Fram till 2002 grundade sig EU på en politik för harmonisering av redovisningsregler, med direktiv som gav medlemsländerna frihet och indirekt möjlighet att bevara var lands egna traditioner. Denna frihet gjorde det svårt för intressenter att jämföra koncerners finansiella rapporter mellan olika länder. (Chiapello & Medjad, 2009, s. 449) För att förhindra bristen på jämförbarhet och öka harmoniseringen beslutade Europaparlamentet 2002 att alla börsnoterade företag inom EU:s medlemsstater skulle bli skyldiga att från och med 2005 tillämpa IFRS standarder för sina koncernredovisningar. (EG nr1606/2002) Inklusive EU har fler än hundra länder i världen enats om att antingen kräva eller tillåta implementering av IFRS (Jeanjean & Stolowy, 2008, s.480).
Den svenska regeringen var positiv till införandet av IFRS för börsnoterade företags koncernredovisningar 2005. De anser att det finns ett värde med att svenska företag följer den internationella utvecklingen när det gäller sättet att redovisa. Regeringen finner att en
12
internationell redovisningsstandard underlättar jämförelsen mellan svenska och utländska företag och ger en ökad konkurrensfördel för svenska företag. De anser även att i och med ökad jämförbarhet ökar förtroendet för de finansiella rapporterna. Regeringen ser dock kritiskt till vissa lösningar som sker på internationell nivå och den komplexitet IFRS innebär.
(2004/05:24, p. 5.1) Den internationella redovisningsstandarden kan framstå som mer komplicerad och därmed öka de administrativa kostnaderna för företagen. (2004/05:24, p.
11.1) Trots nackdelarna med IFRS anser regeringen ändå att fördelarna med att tillämpa en internationell redovisningsstandard överväger kostnaderna (2004/05:24, p. 5.1).
Införandet av IFRS har gett upphov till många utmaningar för företag och intressenter som berörs av företagens finansiella rapporter. I en studie av Jermakowicz och Gornik- Tomaszewski (2006) undersöks tillämpningen av IFRS utifrån börsnoterade företags perspektiv. Syftet med deras studie var bland annat att lyfta fram vilka för- och nackdelar företagen upplevde med implementeringen av IFRS. Resultaten visar att företagen generellt tyckte att införandet av IFRS är kostsamt, komplext och besvärligt. Företagen upplevde att utmaningarna till stor del berodde på den komplexitet och knapphändiga vägledning regelverket medförde. En majoritet av respondenterna hävdade att de inte hade infört IFRS om det inte hade varit ett krav från EU. (s.170,173).
I en undersökning av Navarro-Garcia och Bastida (2010) studeras uppfattningar om IFRS hos spanska börsnoterade företag. Syftet med studien var att undersöka hur acceptans för IFRS och incitament att tillämpa IFRS kan påverka kvaliteten i de finansiella rapporterna. Studien visar bland annat att respondenterna inte upplever att IFRS tillämpningen åstadkommer en mer rättvisande bild av verksamheten (s. 115). Däremot anses IFRS resultera i bättre beslutsunderlag (s. 110). Respondenterna är överens om att mer vägledning behövs då IFRS anses ge för mycket utrymme för subjektiva bedömningar (s. 117), något som tycks stämma överens med respondenternas låga uppfattning om standardens tillförlitlighet (s. 118).
Dessutom anser respondenterna att IFRS redovisningskrav skapar mer kostnader än fördelar.
Slutligen upplevs IFRS som mer komplex, flexibel och besvärlig och anses inte mer lämplig än Spaniens tidigare redovisningsstandard. Dessa resultat tyder på att acceptansen av IFRS bland användarna inte är fullständig samt att det finns brist på incitament för att uppnå optimal efterlevnad av IFRS. (s. 119)
13
Behovet av mer vägledning, som nämns i studierna (Jermakowicz & Gornik-Tomaszewski, 2006 & Navarro-Garcia och Bastida, 2010) ovan, skulle kunna härstamma från en ovana att arbeta med principbaserade standarder. En regelbaserad redovisningsstandard innebär striktare ramar och tydligare vägledningar, något som redovisningsansvariga skulle kunna uppskatta vid bedömningsfrågor. IFRS är principbaserade standarder som utelämnar specifika kriterier och vägledningar. De berör inte alla redovisningsmässiga frågor som skulle kunna uppstå utan ger användaren utrymme för egna bedömningar. Exempelvis tillåts företag att välja mellan två värderingsmodeller vid redovisning av materiella tillgångar enligt IAS 16. En konsekvens av sådan öppenhet och flexibilitet skulle kunna vara att jämförbarheten mellan finansiella rapporter blir svårare att uppnå. Däremot kan den globala acceptansen av standarderna bero på att IFRS är byggd på principer snarare än regler, vilket möjliggör för länder med olika kulturer och redovisningstraditioner att använda sig av samma standarder.
(Carmona & Trombetta, 2008, 456-459)
3. METODVAL
3.1 Forskningsansats
Vi valde att utgå från en kvalitativ ansats för vår studie. En kvalitativ ansats är mest lämplig när forskaren har svag förhandskunskap om ämnet och det är uppenbart svårt att formulera tydliga frågor innan undersökningen (Jacobsen, 2002, s. 145). Vår kännedom var svag om företagens tillvägagångssätt vid identifiering av betydande komponenter samt fastställande av komponenters nyttjandeperioder, vilket medförde att det hade varit svårt att exempelvis formulera relevanta enkätfrågor och därmed tillämpa en kvantitativ metod. Vid en kvalitativ ansats väljer forskaren att inte starkt kategorisera och strukturera informationen innan datainsamlingen utan försöker att endast delvis bestämma vilka frågor som ska tas upp och hur dessa senare ska analyseras, allt för att inte starkt styra vilken information respondenterna ska lämna ifrån sig (Jacobsen, 2007, s. 48, 52). Fördelar med den kvalitativa ansatsen är bland annat att det skapas en närhet mellan respondent och den intervjuade som kan resultera i att den information som samlas in är mer specifik och nyansrik. Därmed skapas möjligheter att få djupare förståelse av en specifik situation eller ett ämne. Nackdelar med den ansatsen är att den kvalitativa forskningsintervjun ofta är resurskrävande då den nyansrikedom som samlas in kan vara svår att strukturera och analysera. (Jacobsen, 2007, s. 50)
14
Vi har använt oss av intervjuer som primär datainsamlingskälla (Saunders, Lewis &
Thornhill, 2009, s. 151). Intervjuer kan beskrivas som samtal med struktur och syfte där målet är att skapa förståelse för ämnet utifrån de intervjuades perspektiv. Vi valde att använda oss av semistrukturerade intervjuer, vilket innebär att intervjuer utförs med hjälp av en intervjuguide som innehåller övergripande frågor kring ett utvalt ämne med möjlighet att ställa följdfrågor beroende på respondenternas svar under intervjun. Att kunna ställa relevanta frågor kräver skicklighet från intervjuarens sida. Intervjuaren måste ha god kunskap om ämnet samt kunna dra kopplingar till teorin. Men framförallt behöver intervjuaren göra många intervjuer för att lära sig behärska intervjun som en forskningsmetod. (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 32-33, 39, 43)
3.2 Val av respondenter
I Sverige är endast börsnoterade företag skyldiga att följa IFRS standarder. Vår utgångspunkt för studien var att kontakta börsnoterade företag som äger rörelsefastigheter. Urvalet av företag gjordes via sökningar i databasen Bolagsfakta.se som innehåller information om svenska företag noterade på Large Cap, Middle Cap och Small Cap.
Inledningsvis gjordes sökningar på börsnoterade företag i Uppsala. Sammanlagt kom åtta företag upp på listan och vi valde att endast granska årsredovisningarna för fyra av dem eftersom de tillhörde samma bransch, sjukvård. Företagen kontaktades via e-post adresserade till redovisningschefer där vi förklarade syftet med vår uppsats. Vi blev välkomnade till intervju av Q-Med AB och Biotage AB. I ett telefonsamtal till Bo Nordlund, expert inom fastigheter, fick vi tips om företag inom industribranschen som troliga ägare av rörelsefastigheter. Vi gjorde därefter vidare sökningar via Bolagsfakta.se där vi använde oss av branschindelningen industri. Vi fick intervjuer med Ncc AB, Scania AB och Tools AB.
Urvalet av respondenter på samtliga företag styrdes av kriteriet ”information” (Jacobsen, 2009, s. 123), det vill säga respondenter som antas kunna bidra med ”mycket och värdefull information” på grund av erfarenhet och kunskap om komponentavskrivning av rörelsefastigheter. Baserat på våra e-postutskick valdes våra respondenter ut av respektive företag efter vem som var mest kunnig inom området komponentavskrivning. Karl Pontenius från Scania har en befattning (se tabell 1) som frångår den traditionella titeln för en redovisningskunnig men i hans arbetsuppgifter ingår ekonomiska bedömningar av fastigheter och vi förlitar oss därmed på honom som muntlig källa.
15 Tabell 1: Respondenter från samtliga företag
Företag Respondent Befattning Intervjumetod Intervjudatum Tools Anders Isaksson Redovisningschef Telefonintervju 2010-11-25 Q-Med Lennart Lönnquist Ekonomichef Direktintervju 2010-11-25 Biotage Kjell Sandin Redovisningskonsult Telefonintervju 2010-11-26 Scania Karl Pontenius Underhållsansvarig
på Scania fastigheter
Telefonintervju 2010-11-26 Ncc Gunnar Bäckström Group Controller Direktintervju 2010-11-30 På frågan om hur många personer som borde intervjuas för en studie svarar Kvale och Brinkmann (2009) ”intervjua så många personer som behövs för att ta reda på det du behöver veta” (s. 129). Det innebär att antalet respondenter bestäms utifrån studiens syfte, den tid som finns tillgänglig samt mättnadsprincipen, som innebär att ”efter en viss punkt ger fler intervjuer allt mindre ny kunskap” (s. 130). I denna undersökning berodde antalet respondenter framförallt på det begränsade antalet svar vi fick från företag med rörelsefastigheter.
3.3 Datainsamling
Intervjuerna genomfördes mellan den 25-30 november 2010. Med hänsyn till våra respondenters tidsscheman och möjlighet till förberedelse skickades en intervjuguide (se bilaga 1) till respektive respondent dagen innan intervjun. Respondenten har då möjlighet att tänka över frågorna och ta fram stödjande dokument innan intervjun (Saunders et al., 2009, s.
328). Intervjuguiden hade innan dess blivit granskad av vår handledare Gunilla Eklöv Alander. Under intervjuerna var det huvudsakligen en av oss som ställde frågorna och den andra som skötte telefonbandspelaren samt noterade. Tre av intervjuerna utfördes via telefon då respondenten antingen var geografiskt avlägsen eller ansåg att en telefonintervju var ett bättre alternativ. Den främsta fördelen med telefonintervjuer är att få kontakt med människor som vanligtvis är svåra att nå på grund av långa avståndsförhållanden. Svårigheterna med en telefonintervju är den minskade möjligheten att tyda respondentens ansiktsuttryck och kroppsspråk, exempelvis kan det vara svårt att utläsa ifall intervjupersonen funderar eller väntar på nästa fråga. (Saunders et al., 2009, s. 349) Vid telefonintervjuerna använde vi högtalarfunktionen hos en telefon och inspelningsfunktionen hos en annan. Fördelar med bandinspelning är att intervjuaren på ett bättre sätt kan koncentrera sig på vad intervjupersonen säger samt ha möjligheten att lyssna på intervjun igen, transkribera den och hämta exakt information därifrån. Nackdelarna hör samman med att intervjupersonerna inte alltid känner sig bekväma med att bli inspelade och att intervjutranskription kan kräva mycket
16
tid. (Saunders et al., 2009, s. 341) Samtliga av våra respondenter var positivt inställda till bandinspelning. Varje intervju tog cirka 30 minuter. Efter en sammanställning av intervjumaterialet insåg vi att vi saknade information från våra respondenter angående värderingsmetod för enskilda komponenter, något vi ansåg vara av värde då detta ingår i komponentavskrivning. Vi skickade kompletterande frågor till respondenterna via e-post den 9 december 2010 (se bilaga 2) och fick svar från fyra av våra fem respondenter.
3.4 Sammanställning och analys av data
Transkription av intervjuer kan ses som en början till den analytiska processen eftersom muntliga beskrivningar måste omvandlas till skrift och innebär därmed en tolkning av materialet. Vi valde att på grund av begränsad tid dela upp transkriptionen mellan oss vilket kan ha lett till olika tolkning av data. Gemensamt för vår transkription är att vi inte fokuserat på att skriva ut intervjun ordagrant med pauser och emotionella uttryck utan valt att transkribera de delar som vi ansett relevanta för vår studie. (Kvale & Brinkmann, 2009, s.
196-197, 200) Kompletterande uppgifter som vi fick in via e-post har vi kunnat kopiera in i dokument.
En kvalitativ metod innebär alltid en tolkning av materialet (Dalen, 2007, s. 14). Tolkningen av intervjumaterialet kan grundas på olika perspektiv (Saunders et al., 2009, s. 489). Då vår studie huvudsakligen baseras på regelverket kring IAS 16 och det tolkningsutrymme det ger företagen baseras vår analys på en mer induktiv ansats. En deduktiv ansats innebär att forskaren utformar empiri utifrån en teoretisk bakgrund och vid intervjusammanhang innebär detta att frågorna är starkt kopplade till den valda teorin och syftar endast till att testa om den valda teorin stämmer med verkligheten. Däremot innebär en mer induktiv ansats att forskaren börjar studien utan ett väldefinierat teoretiskt ramverk och utformar förklaringar eller teori utifrån insamlat data. (Saunders et al., 2009, 124-125, 490) ). I vår undersökning utgick vi inledningsvis från artiklar från tidskrifter som syftade till komponentavskrivning, närmare bestämt identifikation av komponenter och fastställande av nyttjandeperioder. Dessa artiklar vägledde oss i utformandet av vår intervjuguide. När datainsamlingen var avslutad, insåg vi att det fanns intressanta frågor att beröra i vår analys utifrån det data vi samlat in. Vi tänkte i huvudsak på frågeställningar gällande uppfattningar om IFRS. Därmed valde vi även att koppla delar av vår analys till studier gjorda om uppfattningar om IFRS bland europeiska börsnoterade företag.
17
För att kunna analysera vårt datamaterial har vi utgått från vår intervjuguide och använt den för kategorisering av intervjumaterialet. Kategorisering görs för att förenkla översikten av mängden data och för att enklare kunna göra jämförelser mellan olika intervjuer. (Jacobsen, 2007, s. 140) Vi använde särskilt de delar av intervjuerna som berörde identifiering av betydande komponenter och fastställande av komponenters nyttjandeperioder. Därefter fokuserade vi även på de delar som berörde företagens uppfattningar om komponentavskrivning. I analysen är det viktigt att inte betrakta likheter och skillnader i respondenternas svar som ”sanningen” utan som relativt överensstämmande eller varierande uppfattningar om en verklighet (Jacobsen, 2007, s. 144).
Resultatet vi fick fram genom intervjuerna presenterar vi i resultatavsnittet. Vi har valt att redogöra för de synpunkter från respondenterna som vi anser relevanta för studien. Förutom sammanfattade redogörelser har vi dessutom valt att skriva ut lämpliga citat för att ge läsaren intryck av själva intervjun och respondenters sätt att uttrycka sig. (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 299)
3.5 Reliabilitet och validitet
Oavsett vilken slags empiri som väljs i en undersökning måste den vara tillförlitlig (reliabel).
Den ska resultera i ett tillförlitligt resultat och för att uppnå det måste undersökningen göras på ett korrekt sätt. Studien ska kunna genomföras en gång till och forskaren ska då komma fram till ungefär samma resultat. (Jacobsen, 2002, s. 21-22) När vi som intervjuare påverkar den intervjuade kallas detta för undersökareffekt (Jacobsen, 2007, s. 170). Vi har försökt att minska denna effekt genom att endast en av oss lett intervjuerna och därmed inte förvirrat respondenten, detta har varit speciellt viktigt under telefonintervjuer då respondenten inte kunnat se oss. Kontexteffekt innebär att hänsyn måste tas till den miljö intervjun genomförs i.
Två av intervjuerna genomfördes på respondenternas arbetsplats vilket kan kännas som en mer naturlig miljö för en respondent och får dem därför att känna sig mer avslappnade.
(Jacobsen, 2007, s. 171) Telefonintervjuerna kan ha påverkat respondenternas svar då det är svårt att etablera förtroende och få respondenterna att tala utförligt om ämnet (Saunders et al., 2009, s. 349). Vi upplevde att telefonintervjuerna var svårast att genomföra eftersom vi inte såg våra respondenters ansiktsuttryck och det kunde ha påverkat vår intervjuteknik. Samtliga telefonintervjuer var kortare än direktintervjuerna. Det kan bland annat bero på att vi ställt frågorna utan längre pauser eftersom vi inte såg respondenterna, eller på grund av att våra respondenter upplevt telefonen som ett onaturligt sammanhang och därmed svarat mindre
18
utförligt. Våra intervjuer var cirka 30 minuter långa vilket enligt Jacobsen (2002, s. 167) är för kort för att fördjupa intervjun och få fram all relevant information. Vi upplevde att vår förmåga att ställa relevanta följdfrågor var låg, delvis på grund av ovanan att genomföra intervjuer samt vår svaga förkunskap om ämnet (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 33). Vid intervjuer är det viktigt att undvika ledande frågor (Kvale & Brinkmann, 2009 s. 263). Vi har därför i vår intervjuguide utgått från frågor vi anser vara icke ledande. Däremot kan vissa av de följdfrågor vi ställt under våra intervjuer upplevas som en aning ledande. Vi har spelat in och transkriberat intervjuerna för att inte förlora data på grund av oförmåga att minnas eller slarvig nerteckning (Jacobsen, 2007, s. 172).
Förutom reliabel måste studiens empiri även vara giltig och relevant (valid). Det vi faktiskt vill undersöka ska vara det vi undersöker och det ska uppfattas som relevant. (Jacobsen, 2002, s. 21) Validiteten i en kvalitativ studie bygger på hur väl de teoretiska antagandena är framställda och hur dessa antaganden skapar forskningsfrågorna. Intervjudesign och intervjumetod ska vara lämplig för undersökningens syfte. (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 267, 270-271) Det finns enligt vår kännedom finns inga vetenskapliga studier gjorda inom komponentavskrivning av rörelsefastigheter (eller fastigheter) och därmed har det varit svårt för oss att utgå från en teoretisk bakgrund och jämföra våra resultat med framtagen teori eller annan empiri. Däremot kan den del av resultatet som berör uppfattningar om IFRS jämföras med tidigare studier. Vi har valt att inte skicka renskrivna intervjuer eller resultatdelen till våra respondenter, vilket medför att de inte kunnat bekräfta om de godtar vår tolkning av deras svar. Därmed är det svårt för oss att styrka den interna validiteten av resultaten.
(Jacobsen, 2007, s. 156-158)
Validitet påverkas även av vilka källor forskaren använder. Samtliga av våra respondenter arbetar med redovisningsfrågor och har kommit i kontakt med komponentavskrivning, däremot kan graden av erfarenhet och närhet till komponentavskrivning variera. En av våra respondenter (C) påpekade att han fått basera sin kunskap om komponentindelning och fastställande av nyttjandeperioder på vad ekonomer tidigare verksamma på företaget lämnat efter sig. Andra respondenter var mer förtrogna med ämnet och kunde därmed även lämna utförligare svar. För att minska respondenternas motiv till att inte svara ärligt erbjöds samtliga anonymitet. Ingen av dem valde det vilket tyder på att de inte uppfattade ämnet som kontroversiellt. (Jacobsen, 2007, s. 159-161). Respondenterna har ändå blivit anonymiserade då vi ansåg att vissa uttalanden kunde upplevas som känsliga. Intervjustudier innebär ofta att
19
för få personer intervjuas för att kunna dra generaliserande slutsatser (Kvale & Brinkmann, 2009, s. 280). Vår utgångspunkt för studien har inte varit att generalisera utan för att skapa förståelse för ett specifikt ämne.
3.6 Källkritik
Studiens ramverk bygger en del på Bo Nordlunds artiklar från tidsskriften Balans, något som vi ställer oss aning kritiska till. Artiklarna har inte granskats av andra forskare och bygger enbart på författarnas egna uppfattningar varför de kan anses som mindre trovärdiga. Bo Nordlund är teknologie doktor samt redovisningsspecialist, verksam vid bland annat KTH och Far (Nordlund & Lundqvist, 2010), vilket ökar hans trovärdighet inom ämnet. Övriga sekundärdata som behandlar företagens uppfattningar om IFRS kommer från vetenskapliga artiklar som blivit granskade och anses därmed ha hög trovärdighet.
4. RESULTAT FRÅN STUDIEN
4.1 Sammanställning av komponenter och nyttjandeperioder
Samtliga fem företag tar upp komponentavskrivning i sin redovisning. Dock redovisar endast två av företagen (B och C) specifika komponentgrupper i sin årsredovisning. De övriga företagen anser att särredovisning av komponenter inte är viktigt för läsare av årsredovisningen. Tabell 2 nedan visar vår sammanställning av de komponenter och nyttjandeperioder som respondenterna (A-E) i vår studie angett för sina rörelsefastigheter.
Företagens (A-E) nyttjandeperioder
Komponenter A (år) B (år) C (år) D (år) E 2
Stomme 50 50 - 100 100 50 -
Stomkomplettering 50 20 - 40 50 50 -
Installationer 25 20 - 40 10 - 50 20 - 40 - Yttre ytskikt 25 - 50 20 - 30 10 - 50 50 - Inre ytskikt 10 - 25 10 - 15 10 - 15 20 - 40 - Övriga komponenter 10 - 50 20 - 40 5 - 10 20 - Tabell 2
2 Företag E redovisar nyttjandeperiod endast för rörelsefastigheter. Dessa ligger på mellan 1,4–10 procent i deras årsredovisning. Inga nyttjandeperioder angavs separat för komponenter under intervjun. (2010-11-30)
20
4.2 Komponentavskrivning av rörelsefastigheter
Samtliga respondenter arbetar med redovisningsfrågor men har olika stor erfarenhet av komponentavskrivningar. Det var i och med införandet av IFRS som respondenterna kom i kontakt med det arbete som komponentavskrivning medför. Våra respondenter angav olika mängd eller antal rörelsefastigheter i företagen. Respondent A redogjorde för totalt 13 rörelsefastigheter i företaget, varav komponentavskrivning tillämpas på fyra av dem.
Respondent B angav rörelsefastigheter med ett mängdmått, cirka 750 000 kvadratmeter.
Företagen som respondent C och D företräder äger fyra respektive en rörelsefastighet.
Respondent E var osäker på hur många rörelsefastigheter företaget äger men förklarade att de inte är många då rörelsefastigheter främst används som kontorslokaler.
Fyra (A-D) av våra fem respondenter angav att deras företag använder anskaffningsvärdemetoden för värdering av sina rörelsefastigheter. Uppgifter saknas från företag E. Företag A bestämmer anskaffningsvärde för enskilda komponenter enligt den kalkyl och betalningsplan de fått av sin byggnadsentreprenör. Restvärdet följer den avskrivningsplan som bestäms vid anskaffning av byggnaden. På företag B fastställdes nuvarande anskaffningsvärde och restvärde för enskilda komponenter retroaktivt. Genom att ta fram en schablon med procentsatser för olika komponenter kunde värdena räknas ut.
Exempelvis, om huset införskaffats för 50 år sedan och om den kostade 10 miljoner, hur stor andel av den kostnaden kunde då tillräknas stommen. Om det vid IFRS införandet gått 20 år kunde stommen ges ett värde. På företag C har bedömningar gjorts för att bestämma olika komponenters värde av det totala anskaffningsvärdet, det är komponenternas beskaffenhet som fått avgöra dess värde. På företag D påverkas komponenters värde av reparations- och nyinvesteringsbehov. Värdet på till exempel stommen och bjälklag fastställs som en restpost när övriga delkomponenter har fått ett värde, inga restvärden fastställs för rörelsefastigheter.
4.2.1 Identifiering av betydande komponenter
Respondent A anser att det utrymme för tolkning som IAS 16 ger kring redovisning av komponenter är uppskattat bland företag. Hos dem baseras komponentindelningen på underlag som de fått från sin byggnadsentreprenör. Underlaget baseras på betalningsplanen av rörelsefastigheten och därför anser respondent A att detta är tillräckligt för deras ändamål.
Respondent B berättar att vid införandet av IFRS inhämtade ekonomipersonalen kunskap om komponentavskrivning för att sedan med hjälp av revisorer komma fram till ett upplägg. Det var ett stort jobb vid konverteringen till IFRS då de inventerade samtliga hus. Respondent B
21
anser att syftet med komponentavskrivning är att ge en bra bild av hur beståndet ser ut och på något sätt spegla det ekonomiska värdet. Respondent B har en tumregel för vad som kan räknas som en investering, alltså en komponent. Sådant som är värdehöjande för fastigheten räknar han som investeringar. Investeringar sammanfaller oftast med belopp som överstiger en halv miljon kronor.
Respondent C uppger att betydande komponenter i deras fastigheter fastställts av tidigare ekonomer inom koncernen, troligtvis i samråd med företagets revisorer. Dock poängterar respondenten att revisorerna inte ser på de enskilda komponenternas värde utan bedömer endast de totala avskrivningarna av fastigheterna. Komponentindelningen baseras generellt på de större delar fastigheten består av. Respondent C var osäker på vilka kriterier som användes när indelningen av komponenter gjordes men anser att den representation av komponenter som finns är tillräcklig.
Respondent D förklarar att identifikationen av komponenter gjorts av moderföretaget i koncernen. Han nämner att en avvägning gjordes mellan vad vissa komponenter kostar och vad företaget tjänar på dem. Vidare menar han att skillnaderna mellan komponenter faller sig självklart men poängterar att det inte går att dela upp en byggnad på ett rättvisande sätt eftersom var del för sig kan betraktas som värdelös. Han anser att ”tar man det inte så allvarligt är det inte så svårt, vill man göra exakt rätt blir det jättesvårt”.
Det företag som respondent E företräder har gjort komponentidentifikationen själva. Den ursprungliga identifieringen gjordes av dem som driver anläggningarna, däribland fabrikscheferna. En uppdelning av byggnaden i komponenter sker när komponenternas anskaffningsvärden är så pass stora att tillämpningen får nämnvärd betydelse för koncernens resultat. Komponenterna ska även ha avvikande nyttjandeperioder gentemot fastigheten.
Respondent E berättar att de har ett kriterium på att byggnader vars totala anskaffningsvärde understiger 10 miljoner kronor inte behöver fördelas i komponenter. Enskilda komponenter med ett anskaffningsvärde på mer än en miljon kronor (som ingår i en byggnad vars totala anskaffningsvärde överstiger 10 miljoner kronor) ska särredovisas. Fördelning på olika komponenter görs utifrån verksamhetens behov och respondenten menar att av praktiska skäl bör antalet komponenter inte överstiga tio stycken.
22
Skillnader mellan respondenternas förklaringar av tillvägagångssätt för identifiering av komponenter finns huvudsakligen i vem som utför identifieringen och vilket värde en komponent måste ha för att anses betydande. I företag A används betalningsplaner från byggnadsentreprenören. Både B och C använde revisorernas hjälp vid komponentidentifieringen medan D och E utför identifieringen själva. Det är endast B och E som anger monetära belopp för vad som utgör en betydande komponent.
4.2.2 Fastställande av nyttjandeperioder
Respondent A berättar att nyttjandeperioden för komponenterna i deras rörelsefastigheter till stor del bestäms ”mellan tummen och pekfingret”. Grundläggande komponenter såsom stomme, yttervägg och tak får en livslängd på 50 år, vilket också är den maximala ekonomiska livslängden för företagets byggnadskomponenter. Han anser att fastställandet av nyttjandeperioden för de olika komponenterna är den svåraste biten med komponentavskrivning, speciellt när det gäller äldre byggnader. Däremot menar respondent A att fastställande av nyttjandeperioder inte är mycket annorlunda från andra bedömningar av olika inventarier, ”det är inte konstigare än att skriva av datorer eller servrar”.
Liknande tankegång delas av respondent B som säger att de försöker fastställa rimliga nyttjandeperioder genom att se över sitt bestånd. ”Om vi ser på saker som stommar i betong eller stål, då håller det ju egentligen mer eller mindre hur länge som helst om man underhåller dem. Det bygger man om, om det inte passar längre. Bara se på hur centralstationen ser ut med sina perronger, de har ju stått i 150 år.” I samband med bestämmandet av nyttjandeperioder tycker respondent B att det är viktigt att rannsaka tidshorisonten för den verksamhet man har. Han menar att det alltid finns en förhoppning om att verksamheten går bra länge, men i deras företag har de ändå satt en maxgräns på hundra år.
Respondent C säger att komponenters beskaffenhet har fått avgöra vilken nyttjandeperiod som ska tillämpas. Han förklarar att de måste ha inhämtat erfarenhet från olika håll för att avgöra den ekonomiska livslängden på enskilda komponenter.
Respondent D använder ordet ”godtyckligt” när frågan om fastställande av nyttjandeperiod berörs. Han uppger att de utgår ifrån vad som känns rimligt och att den ekonomiska livslängden inte alltid stämmer överens med den fysiska, vilket gör att nyttjandeperioder kan vara svåra att fastställa. Dessutom anser han att skillnaderna mellan komponenter faller sig
23
självklart och ger ett exempel på att en hiss inte håller lika länge som stommen i en byggnad.
Han betonar att det inte finns någon vetenskap bakom fastställandet av nyttjandeperioder.
Respondent E säger att det är relativt svårt att fastställa komponenters nyttjandeperioder eftersom en bedömning av den ekonomiska livslängden måste göras. Han anger inga bestämda år för någon komponent utan hänvisar till procentsatser i årsredovisningen.
Fastställande av nyttjandeperioder baseras på en bedömning av den ekonomiska livslängden av samtliga företag. Den bedömningen anses svår att utföra av flera respondenter (A, D, E).
Både respondent A och C nämner specifikt att nyttjandeperioder varit svåra att fastställa för äldre byggnader.
4.3 Uppfattningar avseende komponentavskrivning av rörelsefastigheter
Fastän respondent A säger att han generellt inte ser någon nytta med komponentavskrivningar pekar han ändå på situationer där fördelar med komponentavskrivning kan finnas. Han förklarar att ju mer specificerade uppgifter som finns tillgängliga desto lättare kan det bli i framtiden vid eventuella utbyten av komponenter, vid försäljning av rörelsefastigheter eller om något förstörs, vid exempelvis brand. Det svåraste med komponentavskrivning tycker han är fastställande av nyttjandeperioden för de enskilda komponenterna, speciellt i äldre byggnader eftersom det är svårt att värdera komponenter i efterhand. Sammanlagt spenderar respondent A tillsammans med kollegor några timmar per år med komponentavskrivningar. I företaget behandlas komponentavskrivning som en bisak eftersom det inte anses vara en del av företagets kärnverksamhet. Respondenten menar att det är en fråga om materialitet, det vill säga om komponentavskrivning är väsentligt för aktieägarna. Han tror inte att komponentavskrivning i verkligheten är betydande för varken interna eller externa intressenter. Internt menar han att så länge avskrivningarna stämmer med budgeten så är chefer och ledningsgrupp nöjda. För externa intressenter tror han att ju mer företagets kostnader stämmer med verksamhetens aktiviteter desto bättre, men han tror inte att komponentavskrivning är en speciellt avgörande del för hur de värderar företaget.
Att göra rätt bedömningar om nyttjandeperioder och fördela investeringar på rätt sätt är svårast enligt respondent B. Några direkta fördelar ser han inte i förhållande till de resurser som krävs för komponentavskrivning, ”om ingen är intresserad av siffrorna så blir det bara en extra belastning”. Han anser inte att komponentavskrivning av rörelsefastigheter skapar
24
mervärde för företaget. Han påpekar att så länge kärnverksamheten finns i rörelsefastigheterna har de också ett värde men om verksamheten skulle upphöra skulle även värdet minska. Respondent B förklarar hur han ser på rörelsefastigheters värde när kärnverksamheten i dem upphör, ”det är ju inte aktuellt, men jag ser ju vad som händer när andra storindustriföretag kliver ur sina lokaler, värdet finns ju inte där längre när det inte görs någon verksamhet i dem. Det är ju oftare svårt att hitta ersättningsverksamhet och då har inte fastigheterna något sorts värde. Det är inte huvudverksamheten.”
Respondent C anser att komponentavskrivning ställer högre krav på redovisningen då företag måste dela upp fastigheter i olika komponenter, vilket innebär att mer djupgående förståelse krävs för den investering man gjort. Även han anser att svårighetsgraden ökar med gamla fastigheter. Däremot tror respondent C inte att informationen som genereras i de finansiella rapporterna om komponenter har särskild stor betydelse för några intressenter eftersom det inte är en betydande del i deras verksamhet. Dock tror han att investerare kommer att lära sig att jämföra fastigheter efter deras olika komponenter och att det då kan vara till hjälp för dem att göra en jämförbar bedömning mellan företag.
Att fastställa delkomponenter anser även respondent D vara svårt, speciellt då de förvärvar en fastighet som inte tidigare redovisats enligt IFRS. Han påpekar att komponentavskrivning inte genererar bättre information om resultat till intressenterna än om rörelsen skulle skrivas av som en enhet. ”Det spelar väldigt liten roll. Oväsentligt i vårt fall. Det betyder inte att jag tycker komponentavskrivning är fel men i vårt fall spelar det väldigt liten roll”.
Respondent E säger: ”… komponentavskrivning i sig är ju ganska knökigt, det är omständigt… hur katten delar man upp en fastighet i olika avskrivningstider, jag menar, har väggen en livslängd och taket en annan?det låter ju teoretiskt hemskt bra men i praktiken är det mycket mer komplicerat än vad man tror.” Enligt respondenten har en uppskattning av nyttan med komponentavskrivningar aldrig utförts i företaget och hans allmänna inställning är
”jag kan inte övertyga om att de här är de största framstegen inom redovisning som IFRS skapat”. Han anser att ambitionsnivån om hur företag ska redovisa enligt IFRS är hög, men att det egentligen inte hänger ihop med hur verkligheten ser ut. Han menar att IFRS ställer stora krav på dem som ska redovisa komponentavskrivningar och att nyttan som IASB tror att de får fram ofta är chimär. I redovisningen tar företaget hänsyn till att marknaden vill att de redovisar korrekt och försöker därför följa regelverket så att avskrivningarna speglar
25
verksamheten. Generellt anser respondent E att komponentavskrivning skapar stora administrativa insatser för endast lite bättre värden på siffror, ”frågan är hur mycket mervärde det ger och det är där problemet ligger”.
Samtliga respondenter uppger dessutom att de gör komponentavskrivning enbart för att det är ett krav från EU.
Fördelar påpekas av respondent A som anser att komponentavskrivning är fördelaktigt vid utbyten av komponenter, försäljning av rörelsefastigheter eller om något förstörs. Övriga respondenter ser inga direkta fördelar med komponentavskrivning. Respondent A, B och C anser inte att komponentavskrivning tillför mervärde för deras företag då rörelsefastigheter inte är deras kärnverksamhet. Flera respondenter (A, C, D) uttrycker tydligt att komponentavskrivning inte har stor betydelse för företagens intressenter. Respondent E ifrågasätter hur mycket mervärde komponentavskrivning ger, då de administrativa resurserna är större än värdet som komponentavskrivning tillför.
5. TOLKNING AV RESULTAT
Alla våra respondenter kommer från börsnoterade företag i Sverige och har sedan år 2005 anpassat sin finansiella rapportering efter IFRS. Företagen i fråga äger också rörelsefastigheter och använder sig därmed, i linje med IAS 16 p. 43, av komponentavskrivning. Eftersom IFRS regelverket är principbaserat ger det företagen tolkningsutrymme kring fastställande av betydande komponenter av rörelsefastigheter (Carmona & Trombetta, 2008).
5.1 Identifiering av komponenter och nyttjandeperioder
Då det finns få praktiska riktlinjer för hur företagen ska gå till väga vid komponentidentifiering av rörelsefastigheter och vid fastställande av nyttjandeperioder använder sig företagen av mer eller mindre godtyckliga förfaranden. Nordlund (2004; 2010) menar att företagen inte i alltför stor grad ska dyka ner i detaljerna kring komponentidentifiering utan om möjligt använda sig av befintliga underhållsplaner. Samtliga fem företag i vår studie har försökt att hålla sig till ett enklare identifieringsförfarande av komponenter. Det är endast ett företag (A) som använder sig av betalningsunderlag från sin
