YTTRANDE
2007‐01‐10 dnr 372/06
Justitiedepartementet
103 33 STOCKHOLM
Sametingets yttrande över slutbetänkandet av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering: Integrationens svarta bok ‐ Agenda för jämlikhet och social sammanhållning (SOU 2006:79).
1. Sammanfattning
Samernas och den svenska nationalstatens gemensamma koloniala arv är på många sätt komplext. I det koloniala arvegodset finns en inbyggd strukturell/institutionell
diskriminering som är en konsekvens av en maktordning där samerna är underordnade.
Denna maktordning återskapas och permanentas genom en svårgenomskådlig samverkan mellan strukturella villkor, institutionella arrangemang och individuella val och handlingar.
Denna strukturella/institutionella diskriminering har också skapat ett slags mentalt “svart hål” i svensk samepolitik. Den svenska nationalstatens institutionella minne och den vetenskapliga sfärens kunskapsproduktion både bekräftar och legitimerar denna maktordning.
Trots erkännadet av samerna som ett urfolk i sitt eget land av Sveriges riksdag 1977, inrättandet av Sametinget 1993 och överföringen av fler myndighetsfunktioner till Sametinget 2006 är den svenska samepolitikens fundament fortfarande grundat på strukturell/institutionell diskriminering av samerna som ett folk.
Ett åskådligt exempel är propositionen 2005/06:86 Ett ökat samiskt inflytande som Sveriges riksdag antog den 11 maj 2006. Riksdagsbeslutet innebar ett överförande av ett antal begränsade myndighetsuppgifter till Sametinget. Under Samtingets plenum i Kiruna i november 2005 antog Sametingets plenum ett gemensamt och enhälligt uttalande om att Sametinget inte var berett att överta några begränsade myndighetsuppgifter.
Rennäringspolitiska kommittén hade i sitt betänkande En ny rennäringspolitik ‐ öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare (SOU 2001:101) föreslagit att alla rennäringsrelaterade arbetsuppgifter skulle överföras till Sametinget. Sametingets motivering var att propositionen genomsyras av en grundsyn som är strukturellt och
institutionellt diskriminerande. I uttalandet framfördes att Sametinget inte kunde acceptera att regeringen i syfte att öka samernas självbestämmande begränsade Sametingets
myndighetsutövning genom att inte överföra hela den statliga rennäringsadministrationen utan enbart uppgifter som berör samiska intressen. I ett nytt beslut av Sametingets plenum i Piteå den 24‐25 oktober 2006 accepterade majoriteten de nya myndighetsuppgifterna
samtidigt som plenum vidhöll att den avgående riksdagsmajoriteten visat prov på ett diskriminerande hållning. Förvaltningsmyndigheten måste enligt regeringsformen följa
fattade riksdagsbeslut. Kansliet var alltså trots plenums uttalande ålagd att arbeta med förberedelserna inför övertagandet av myndighetsuppgifterna från länsstyrelserna och Jordbruksverket. Detta är ett exempel på Sametingets dilemma att å ena sidan vara ett folkvalt parlament och å andra sidan en statlig förvaltningsmyndighet.
Sametinget ställer sig bakom huvuddelen av analyserna, konklusionerna och förslagen i det aktuella betänkandet. Utredningen har tillsammans med forskare från olika discipliner och akademiska miljöer presenterat ett imponerande empiriskt och teoretiskt underlag kring frågeställningarna. Utredningens empiriska och teoretiska underlag kommer att göra det lättare att förstå och förklara svensk samepolitik och därmed också öka accepten för nödvändiga reformer av svensk samepolitik.
2. Det blågula glashuset
Sametinget har tidigare yttrat sig över betänkandet Det blågula glashuset – strukturell
diskriminering i Sverige (SOU 2005:56) angivet av Utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. I yttrandet konstateras att den samtida svenska samepolitiken och framför allt den svenska rennäringslagstiftningen bygger på en strukturell diskriminering av samerna som ett folk. En strukturell diskriminering som gjort och gör sig gällande i förhållande till det samiska språket, kulturen och rättstraditionerna, framför allt i förhållande till förvaltning av land, resurser och näringsliv.
Att den strukturella diskrimineringen är en del av samernas och den svenska nationalstatens gemensamma koloniala arv betonas i yttrandet. Mot bakgrund av det gemensamma
koloniala arvet bad den dåvarande svenska jordbruksministern Annika Åhnberg, ansvarig minister för samefrågor inom regeringen, den samiska befolkningen om ursäkt för det övergrepp den svenska staten gjort sig skyldig till under århundradenas lopp. Detta gjorde Åhnberg i samband med ett tal vid FN:s urbefolkningsdag den 9 augusti 1998 i Tärnaby.
I yttrandet framhålls vikten av att den strukturella diskrimineringen sätts i en global kontext.
Den västerländska kultursfärens hållning till andra folk och kultursfärer är här central.
Samtidigt som Christoffer Columbus 1492 landsteg på den amerikanska kontinenten började den svenska kungamaktens pretentioner att sträcka sig allt längre norrut. Det som hände i Syd‐ och Mellanamerika och i Sápmi kom att upprepas i Afrika, Asien, Ryssland och senare i Australien, Nya Zeeland och annorstädes i Oceanien. Under 1970‐talet nådde denna våg till de avlägset belägna urbefolkningarna i de inre delarna av Amazonas.
I yttrandet konstateras att ett otal urbefolkningar och kulturer utplånats från jordens yta de senaste 500 åren. Det har varit fråga om folkmord och kulturmord i stor skala. Under 1900‐
talet beräknar man att cirka 200 urbefolkningar försvunnit i världen varav ett 50‐tal i Ryssland. Sett i ett globalt perspektiv blev kolonisationsprocessen i Sápmi inte så våldsam och brutal, men den bakomliggande ideologin och människosynen var densamma. Det är oerhört viktigt att vi inte glömmer kolonialismens brott på samma sätt som vi inte får glömma nazismens eller kommunismens brott mot mänskligheten.
Frågeställningar och formuleringar som tas upp i Sametingets yttrande över betänkandet Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56) återkommer till en del i detta yttrande.
3. Integrationens svarta bok
3.1 Direktiven
Från samisk sida har man sedan 1970‐talet hävdat att det finns en strukturell diskriminering av samerna som har sin grund den koloniala politik som bedrivits av den svenska
nationalstaten sedan lång tid tillbaka. Utredningens direktiv är det perspektivet till fyllest, även om det i direktiven inte framgår att man närmare skall studera den strukturella diskriminering samerna utsatts för som urfolk.
Tesen om strukturell diskriminering drevs bl.a. av den samiska parten i domstolsprocessen mot den svenska staten om bättre ägande till de s.k. skattefjällen i Jämtland. Den slutliga domen i skattefjällsmålet meddelades av Högsta Domstolen den 29 januari 1981 (NJA 1981 s). Den samiska parten förlorande i sak, men vann i princip. Statens (JK) principiella ståndpunkt att samiskt bruk av mark inte kan konstituera äganderätt till mark avvisades, men domstolen ansåg dock att den samiska parten inte i tillräcklig utsträckning kunna leda i bevis att bruket av marken varit så stadigt och avgränsat att detta konstituerade någon äganderätt till marken. Domstolen avvisade också samernas yrkande att statens tvångsvisa förvaltning av samernas jakt‐ och fiskerätt m.m. stred mot diskrimineringsförbudet i
grundlagen. I det särskilt yttrandet av justitierådet Bertil Bengtsson, tillika referenten i målet framhålls att det finns goda skäl att anse det som en otillåten diskriminering att
rennäringslagen ger myndigheterna möjlighet att på angivet sätt förfoga över jakt‐ och fiskerätten på skattefjällen utan samtycke från samernas sida. Bengtsson finner dock att rennäringslagens bestämmelser om jakt‐ och fiskerätt i vart fall inte kan betraktas som uppenbart grundlagstridiga (11 kap 14 § regeringsformen) och att de därför bör tillämpas i målet.
3.2 Utredningens arbetssätt
Sametinget får här notera att utredningen tillsammans med forskare från olika discipliner och akademiska miljöer presenterat ett imponerande empiriskt och teoretiskt underlag kring de aktuella frågeställningarna. Även om det i utredningen framhålls att kolonialismen har haft stor betydelse för skapandet av maktrelationer, stereotyper och underordning av koloniserade folk har det postkoloniala perspektivet fått förvånansvärt lite utrymme denna kontext. Det kan bero på att den postkoloniala diskursen är ny i detta sammanhang på svensk botten. Det kan också tänkas avspegla en kvardröjande strukturell/institutionell diskriminering i utbildningsväsendet och forskningen.
Sametinget vill i detta sammanhang understryka att utredningens arbete i detta avseende är positivt och visar nödvändigheten i att mer resurser avsätts till forskning som rör den
postkoloniala diskursen i olika discipliner. Samernas och den svenska nationalstatens gemensamma koloniala arv bör vara ett intressant tema i detta sammanhang.
3.3 Begrepp
Det är av vikt att utredningen och de olika forskningsrapportena tagit fasta på
begreppsutvecklingen utanför Sverige och översatt dessa termer till svenska förhållanden.
Det intersektionella perspektivet är här intressant eftersom det både synliggör och möjliggör en problematisering av maktutövning i olika former och kopplingen mellan olika former av diskriminering som samverkar.
3.4 Det koloniala arvet
I en svensk vetenskaplig och framförallt politisk kontext är kolonialism en icke‐svensk företeelse. Sametinget måste här instämma i utredningens notering att kolonialism och dess effekter är ett ganska outforskat och odebatterat ämne i Sverige. I utredningen förklaras bl.a.
att historieskrivningen i Sverige varit präglad av en selektiv självpresentation där Sverige ställdes utanför de moderna internationella omvälvningarna som medförde globala förändringar som militarism och landerövringar. Den koloniala processen har haft stor betydelse för skapandet av maktrelationer, stereotyper och underordning av koloniserade folk världen över folk. Den förslavade och förtingligade miljoner människor. Samernas relation till de nationalstater som delade det samiska territoriet mellan sig kom givetvis också att präglas av kolonialismens idévärld. Svenskarna blev ”vi” och samerna blev ”de andra”. Den koloniala kulturens kärna var övertygelsen om att ”den vite mannen”
(västerlandet) hade rätt att behärska världen och undertrycka, eller rent av att utrota, icke‐
européer. Kolonialismens folkmord glorifierades av en rasideologi som föregick fascismen och nazismen. Aimé Césarie, poeten från Martinique, utryckte paradoxen på ett tänkvärt sätt: ”Vad 1900‐talets troende borgare inte kan förlåta Hitler är inte brottet som sådant, inte förödmjukelsen av människan i sig, det är brottet mot den vita människan, att i Europa ha genomfört kolonialistiska metoder som förut bara drabbat araber, Indiens kulier och Afrikas negrer.” Eller som en av den europeiska kolonialismens skarpaste kritiker, den franske filosofen Jean Paul Sartre skriver: ”Ingenting är mer logiskt än att en europé bekänner sig till humanismen och samtidigt föraktar andra raser.”
Den västerländska civilisationens janusansikte har synts på många ställen i världen. Trots kolonialism, främlingsfientlighet, rasism och folkmord har den västerländska kultursfären ändå förmått skapa motkrafter i form av humanism och mänskliga fri‐ och rättigheter.
Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna som antogs 1948 kom att bli en brytpunkt. Deklarationen kan ses som en direkt reaktion mot nazismens rasfixerade människosyn och de konsekvenser den fick för vita européer. Trots att Sverige var en av tillskyndarna bakom deklarationen 1948 kom ändå den svenska samepolitiken att präglas av de koloniala idealen där svensken var satt att härska över samen till början av 1970‐talet.
Under dekoloniseringprocessen och den amerikanska merborgarrättsrörelsens framväxt blev den svenska samepolitiken som baserats på att människor inte är jämlika, politiskt inkorrekt.
Den s.k. Lappfogdepolitiken avskaffades med 1971 års rennäringslag. Men lagstiftaren valde
att bibehålla den strukturella/institutionella diskrimineringen genom ett fortsatt förmynderi beträffande förvaltningen av samiska land‐, fiske‐ och jakträttigheter. Sveriges riksdag erkände samerna som en urbefolkning i sitt eget land 1977. Bildandet av ett samisk folkvalt organ, Sametinget, 1993, bygger på erkännandet att samerna är en urbefolkning i sitt eget land.
Erkännandet av samerna som en urbefolkning 1977 och etableringen av Sametinget 1993 kan ses som ansatser att göra upp med Sveriges koloniala förflutna. Den svenska regeringens ursäkt till samerna 1998 var också en uppskattad gest. En liknade gest från Sveriges riksdag skulle givetvis också välkomnas av samerna och kanske bli ett slutligt bokslut över vårt gemensamma koloniala arv.
3.5 Integrationstänkandet och integrationspolitiken
År 1975 antog Sveriges riksdag ”integrationspolitiken”. Året därpå 1977, antog Sveriges riksdag ”samepolitiken”. Målen för både integrationspolitiken och samepolitiken var identiska, men riksdagen gjorde också en markering genom att erkänna samerna som ett ursprungsfolk i sitt eget land.
3.6 Politik
Frågan om samernas rätt till självbestämmande enligt gällande folkrättsliga principer har länge diskuteras. Sedan Sveriges riksdag erkände samerna som ett ursprungsfolk i sitt eget land har det gradvis skett en process mot ett erkännande av att samerna som ett folk som också har en rätt till självbestämmande. Denna process måste kopplas till den diskurs om ursprungsfolks rätt till självbestämmande som pågått i FN sedan början av 1980‐talet.
Etableringen av Sametinget 1993 kan ses som en process i den riktningen. I
Sametingsutredningens betänkande Sametingets roll i det svenska folkstyret (SOU 1999:77) framhålls att det sedan sametingets tillkomst har det skett en dynamisk utveckling av samernas folkrättsliga ställning. Att det numera är ostridigt att samerna har en rätt till kulturell autonomi och att detta förutsätter en viss grad av självstyre, understryks i betänkandet. Detta förändrade synsätt skulle enligt Sametingsutredningens bedömning möjliggöra en omprövning av Sametingets ställning som myndighet under regeringen.
Frågan om samernas rätt till självbestämmande är också central i utkastet till
samekonvention som har utarbetats av en särskild expertkommitté, där bl.a. Hans Danelius och Carsten Smith ingick. Utkastet överlämnades till regeringarna i Sverige, Finland, Norge och Sametingen i dessa tre länder den 16 november 2005. Utkastet till konvention har varit ute på remiss under 2006 och hösten 2007 kommer berörda regeringar och Sameting fatta beslut om hur den fortsatta ratifikationsprocessen skall hanteras.
Sveriges rapportering kring efterlevandet av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966 ger ett klart besked om hur Sverige ser på samernas rätt till självbestämmande m.m. Rapporten överlämnades till FN den 29 juni 2007. I rapporten sägs:
7. Det är Sveriges regerings uppfattning att urfolk har rätt till självbestämmande då de utgör folk enligt den betydelse som avses i den gemensamma artikel 1 i 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och 1966 års internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
8. Med stöd av rätten till självbestämmande får urfolken fritt bestämma sin politiska ställning och fritt fullfölja sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.
Rätten till självbestämmande får emellertid inte tolkas såsom att tillåta eller uppmuntra någon handling som skulle helt eller delvis dela upp eller inkräkta på den territoriella integriteten eller politiska enheten för suveräna och oberoende stater som uppträder under åtlydnad av principerna om folkens lika rättigheter och självbestämmande och sålunda har en regering som företräder hela det folk som hör till territoriet utan åtskillnad av något slag.
9. Samerna är erkända som urfolk och utgör också en erkänd nationell minoritet i Sverige.
10. I likhet med andra i samhället är det viktigt att den samiska
befolkningen i landet känner delaktighet och har möjlighet att påverka såväl sin egen kultur som samhällsutvecklingen. Det är några av orsakerna till att Sametinget
inrättades 1993 i Sverige. Sametingets är både en myndighet och ett folkvalt organ. Det folkvalda organet består av 31 ledamöter som är valda av samerna i Sverige. Val till Sametinget hålls vart fjärde år och röstberättigade är de samer som är anmälda till Sametingets röstlängd. Det beräknas leva cirka 20 000 samer i Sverige och ungefär 7 180 är anmälda till röstlängden. Valdeltagandet ökade till 66 procent vid valet 2005, vilken är en minskning med 6 procent sedan första valet 1993. Samtidigt har cirka 1 800 fler samer anmält sig till röstlängden sedan första valet vilket betyder att valdeltaganden ökat i absoluta tal. I det folkvalda organet Sametinget utgörs plenum av 32 procent kvinnor och 68 procent män sedan valet 2005. Det är en ökning av
kvinnorepresentationen med 7 procent sedan valet 2001. Av de röstberättigade samerna liksom de röstande utgör kvinnorna 49 procent och männen 51 procent.
11. Sametinget är en viktig symbol för samerna och det företräder i egenskap av folkvalt organ det samiska folket i olika sammanhang. Regelbunden dialog och överläggningar mellan regeringen och Sametinget fyller en viktig funktion för att stärka samernas ställning som urfolk och minoritet i landet. Vid dessa
återkommande dialoger diskuteras aktuella ämnen, företrädesvis ämnen som Sametinget själva önskar diskutera och belysa.
12. I Sverige pågår sedan en tid tillbaka en utveckling för att öka den samiska befolkningens inflytande över såväl mer interna samiska angelägenheter som frågor som rör det samiska folket i ett större samhällsperspektiv. Som en del i det arbetet har regeringen överlämnat propositionen 2005/06:86 Ett ökat samiskt inflytande till riksdagen. I propositionen gör regeringen bedömningen att Sametinget bör överta uppgifter från Länsstyrelsen och Jordbruksverket som i huvudsak rör interna samiska förhållanden. Riksdagen har den 11 maj 2006 fattat beslut i enlighet med förslagen i propositionen. Beslutet innebär att stora delar av ansvaret för rennäringen flyttas över från Länsstyrelsen och Jordbruksverket till Sametinget samt att Sametinget blir förvaltningsmyndighet för rennäringen fr.o.m. 1 januari 2007.
13. En annan del i den utvecklingen är att Sverige har för avsikt att ansluta sig till ILO:s konvention nr 169 så snart det låter sig göras. För att en framtida
ratificering skall vara möjlig har regeringen identifierat ett par områden där
klargöranden behövs vad gäller samernas och övrig befolknings rättigheter till land och vatten. (Se punkt 28 i kommitténs Concluding Observations)
14. I januari 2002 tillsatte därför regeringen en gränsdragningskommission med uppgift att utreda omfattningen av den mark där renskötselrätt föreligger.
Utredaren skulle också fastställa i vilken omfattning som samerna traditionellt innehar respektive nyttjar mark tillsammans med andra så som avses i artikel 14 i ILO:s konvention 169. Våren 2006 redovisades förslagen och betänkandet remissbehandlas för närvarande.
15. För att få ytterligare ett klargörande inför en framtida ratificering av ILO:s konvention tillsatte regeringen i april 2003 en särskilt utredare med uppdrag att så långt som möjligt kartlägga grunderna för och omfattningen av samebymedlemmars och markägares rätt till jakt och fiske inom lappmarkerna och på renbetesfjällen.
Betänkandet överlämnades till regeringen i januari 2006 och remissbehandlas för närvarande. Efter remisstidens slut kommer utredningarna och utfallet av remissomgången att beredas inom regeringskansliet.
16. På nordisk nivå pågår ett arbete för att harmonisera samernas situation i Sverige, Norge och Finland. Ett resultat av det arbetet är att sameministrarna och sametingspresidenterna i de tre länderna har satt samman en arbetsgrupp med uppgiften att arbeta fram ett utkast till en nordisk samekonvention. Arbetsgruppen utgjordes av representanter för både Sametingen och regeringarna. I november 2005 presenterade arbetsgruppen utkastet och under våren 2006 sändes betänkandet ut på remiss i länderna. Därefter kvarstår både en nationell och en gemensam nordisk beredningsprocess.
3.7 Massmedia
I rapporter i anslutning till utredningen konstateras dels att är medierna är etniskt
homogena, dels en central arena i skapandet av stereotypa bilder. Allmänheten har inte bara en okunnig bild av invandrare. Även schablonbilder av samerna återskapas och förstärks via rapporteringen i massmedia. Det handlar påfallande ofta antingen om bråkiga,
bidragskrävande samer som protesterar mot oförrätter eller om exotiska samer med kolt och renar i ett vackert fjällandskap. En samisk händelse blir oftare en nyhet om människor känner igen sig i fördomarna. De stereotypa bilderna hittar man i även i turistbroschyrer som lockar med färggranna bilder på renar och samer i kolt, även om broschyrerna inte alls kommer från samiska turistföretagare.
Josef El Mahdi, journalist från Quick Response (som granskar nyhetsrapporteringen om invandring, integration och främlingsfientlighet) gjorde 2004 en undersökning om medias bild av det samiska. Han konstaterade att det skrivs oerhört lite om samer i svensk media, det är en marginell del av nyhetsrapporteringen. Rikstidningarna skrev allra minst under den period han studerade (tredje kvartalet 2003), och nyheterna var egentligen inte nyheter om samiska frågor. Endast ett fåtal artiklar handlade om frågor som samer brukar se som sina viktigaste, sådant som rör rättigheter som urbefolkning kopplat till internationella konventioner. Endast undantagsvis intervjuades samer i rollen av drivande aktörer.
Majoriteten av artiklarna handlade om annat.
Journalisterna har ofta samma etniska bakgrund och det saknas därför både perspektiv och kunskap som skulle nyansera bilden av minoriteter och alltså även av samerna. Källor som intervjuas tillhör ofta samhällets elitgrupper – experter, politiker och högre tjänstemän – och i maktens telefoner svarar ofta människor med samma bakgrund som journalisterna,
konstaterar Josef El Mahdi. Även stereotypa föreställningar om samer är således
”institutionaliserade” i svensk media. Eftersom samerna idag är en förhållandevis liten folkgrupp i Sverige kan man inte förvänta sig att samiska journalister ska kunna sätta någon större prägel inom svensk journalistik. Många samer som utbildar sig till journalister arbetar företrädesvis inom samisk media eftersom man där har större möjligheter att fokusera på samiska frågor.
3.8 Utbildning
Utredningen visar att det finns strukturella och institutionella mekanismer i
utbildningssystemet som diskriminerar barn, elever och studenter från framförallt ”icke‐
svenska” miljöer. Rapporterna i anslutningen till utredningen visar också finns en diskriminerande praxis vid tjänstetillsättningar på universitet.
Utbildningsväsendet är den institution där barn inte bara inhämtar kunskaper, utan även attityder och värderingar som finns i samhället. Skolan har under 1900‐talet i högsta grad varit ett redskap i statens händer för att utbilda samerna i svenskhet och påskynda en språkbytesprocess. Det är först 1962 som samiska blir ett skolämne. Det segregerande nomadskolesystemet som var tänkt för samebarn ur nomadiserande renskötarfamiljer, utmönstrades också i samband med 1962 års nomadskolereform.
Elever i grundskolan ska enligt 1994‐års läroplan ha kunskaper om de nationella
minoriteternas kultur, språk, religion och historia. För att lärare ska kunna uppfylla detta krävs bland annat att läroböckerna behandlar samiska förhållanden på ett kunnigt och mångsidigt sätt. Therese Karlsson konstaterar i sin undersökning om samer och samiska läromedel för de samhällsorienterande ämnena1 att flertalet granskade läromedel inte alls eller mycket bristfälligt lever upp till detta. Samernas kultur framställs som exotisk och statisk, många av bilderna är romantiserade och texterna har en slagsida mot rennäringen och renskötseln, trots att majoriteten av samerna i dag inte är renskötare. Precis som en liknande granskning från 1990, visar Karlssons undersökning 2004 att samerna i skolans läroböcker är en osynlig grupp med en osynlig historia.
Sametinget vill understryka vikten av att bryta tystnaden kring frågor om rasism och ojämlika maktrelationer i utbildningssystemet, vilket också framhålls i utredningen.
3.9 Språkpolitik
Användningen av modersmålet i undervisningen är väsentligt för de samiska språkens överlevnad. Först har kolonisationen och den svenska skolan berövat stora delar av det
1 Therese Karlsson. Exotiska renskötare och trolltrummans magi. Institutionen för barn‐ och ungdomspedagogik, Umeå Universitet 2004.
samiska folket ett fungerande modersmål. Dessutom har samiskan under 1900‐talet förlorat viktiga funktionsdomäner och inte varit ett offentligt språk. Genom Sveriges
undertecknande av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om minoritetsspråk har Sverige förbundit sig att på olika sätt stödja dessa minoritetsspråk. Minoritetsspråklagen från år 2000 ger bland annat samisktalande samer i vissa kommuner rätt att använda sitt modersmål hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Det innebär också att staten förbundit sig att ekonomiskt stödja olika aktiviteter som främjar minoritetsspråkens överlevnad. Att ge ett minoritetsspråk ställning som ett officiellt minoritetsspråk i Sverige kan visserligen bidra till språkets chanser att leva vidare.
Men att lagstifta om rätten att använda samiska i funktionsdomäner som myndigheter och domstolar är verkningslöst. Svenska samer i dag är inte i första hand beroende av att få tolkning mellan svenska och samiska eller byråkratiska handlingar översatta till samiska. Det stora behovet är ökade möjligheter till utbildning även för vuxna, så att språket kan
återerövras och revitaliseras.
Europarådet har gjort en evaluering av hur Sverige implementerat Europarådets konvention om regionala och minoritetsspråk. Evalueringen har gjorts av en expertkommitté på
grundval av den svenska rapporten. I rapporten framhåller experterna att i princip har inget hänt sedan den förra rapporten. Europarådets ministerkommitté har behandlat ärendet med expertkommitténs utlåtande som grund den 27 september 2006.
I ministerrådets rekommendationer framhålls bl.a. att förslagen i slutbetänkandet från utredningen om finska och sydsamiska språket Att återta mitt språk (SOU 2006:19) bör implementeras. Ministerrådet rekommenderar också Sverige att skyndsamt genomföra åtgärder som är flexibla och innovativa för att bevara det sydsamiska språket. Beträffande media rekommenderas att Sverige uppmuntrar och/eller skapar förutsättningar skapa och/eller bibehålla åtminstone en tidning på samiska.
3.10 Arbetsliv
Rapporterna i anslutning till utredningen visar att diskriminering förekommer inom alla sektorer av arbetslivet och på arbetsmarknaden. Diskriminering av samer inom arbetslivet har varit vanligt förekommande tidigare, både inom offentlig och privat sektor. Med
anledning av diskrimineringen valde många samer långt in på 1970‐talet att byta till svensk‐
klingande efternamn. Kritik riktades bl.a. mot rennäringsförvaltningen där samer sällan eller aldrig nådde chefspositioner. Numera sker det möjligtvis diskriminering i undantagsfall.
Dessutom har inflyttningen andra etniska grupper förändrat diskrimineringsmönstret.
3.11 Välfärd
I utredningens delbetänkande Om välfärdens gränser och det villkorade medborgerskapet, (SOU 2006:37) granskas ett viktigt och underutforskat område, nämligen den
strukturella/institutionella diskrimineringen inom välfärdssystemet. Den behandlar en grundläggande paradox i den svenska välfärdsmodellen. Modellens ambitioner att uppnå ökad levnadsstandard och jämlikhet har kommit att överskuggas av tydliga segregerings‐
och utestängningstendenser. Trots att denna kunskap har funnits sedan länge har det
saknats forskning som belyser de mekanismer som skapar denna situation. I delbetänkandet presenteras en antologi av ett flertal författare från olika discipliner och ämnen: ekonomisk historia, sociologi, ekonomi, etnologi, socialantropologi, kulturgeografi, socialt arbete och samhälls‐ och välfärdsstudier, som visar på viktiga kunskapsluckor. Rapportens olika bidrag visar på processer inom och utom välfärdssystemet som genom kategorisering,
stigmatisering och demonisering skapar ett system där de sociala och ekonomiska
rättigheterna blir förbehållet vissa och villkorade andra. Resultatet av dessa undersökningar visar också att diskrimineringen inom välfärdsområdet manifesterar sig på strukturell, institutionell och individuell nivå och vidmakthålls genom diskurser om ”kulturell särart”
och särskiljande praktiker i olika kontexter inom välfärdsområdet. I en artikel med rubriken
”Den generella äldrepolitiken och den selektiva äldreomsorgen – kön, klass, etnicitet och åldrande i Sverige” uppmärksammar även författaren Helena Brodin samernas situation. Brodin pekar på att såväl politik som forskning om äldre vanligtvis utgår från uppfattningen att det var först på 1980‐talet som etnicitet började spela någon roll för hur behov och insatser
konstruerades inom den offentliga äldreomsorgen. Inom svensk äldrepolitik finns emellertid en lång historisk tradition av att tillskriva äldre med utländsk bakgrund eller äldre från etniska minoritetsgrupper särskilda behov, vilket i sin tur gjort att de betraktats som avvikande från majoriteten av äldre svenskar, understryker Brodin. Föreställningen att äldres behov av vård och omsorg skiljer sig åt beroende på etnisk tillhörighet kan åtminstone spåras tillbaka till 1900‐talets början då speciella ålderdomshem för samer startades. Fram till 1950‐talet fick dessa s.k. ”lappålderdomshem” också rätt till kommunala och statliga bidrag för uppbyggnad och driftsunderhåll (SOU 1924:58). Särlösningarna motiverades utifrån rasifierade tankegångar. Det ansågs exempelvis omöjligt att blanda samiska äldre med andra äldre svenskar, eftersom samerna utifrån stereotypa uppfattningar förmodades ha andra matvanor, vara mindre lydiga och ha en helt annan dygnsrytm än andra svenskar.
Ålderdomshemmen för samer skulle därför inredas utifrån föreställningarna om den samiska kulturen. Äldre samer skulle också få större rörelsefrihet och mindre preciserad dagordning än andra äldre svenskar vid ålderdomshem avsedda för dem. I samband med den generella utbyggnaden av välfärden under 1950‐talet beslutades emellertid att
ålderdomshemmen för samerna skulle upphöra. Skillnaderna mellan majoritetsbefolkningen och samerna ansågs nu som försumbara. Alla äldre svenskar kunde därför mycket väl bo och vårdas på samma inrättningar Efter några decennier av generellt likhetstänkande kom särskilda boenden för framför allt äldre med utländsk bakgrund att aktualiseras under 1980‐
talet. Den här gången var det inte rasmässiga skillnader utan kulturella och/eller språkliga skillnader som var motivet bakom särlösningarna. På försök inrättades därför under 1980‐
talet speciella servicehus för finsktalande, spansktalande och estniska äldre i ett fåtal kommuner. Brodins artikel visar väldigt tydlig hur ideologin bakom vården av äldre samer gått från rasifierade tankegångar där samernas olikhet poängteras, till att olikheten inte spelade någon roll i äldrevårdsammanhang.
Välfärden bland framförallt den renskötande befolkningen var en statlig angelägenhet tills 1978, då den nya socialtjänstlagen trädde i kraft. Före 1978 fick kommunerna ett särskilt statsbidrag för samisk socialvård.
I propositionen Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre, prop. 2005/06:115
redovisar regeringen sin avsikt att göra satsningar för att höja kvaliteten i demensvården och för att stimulera utvecklingen av en äldreomsorg anpassad för ett mångkulturellt samhälle.
Beträffande omsorg för äldre med utländsk bakgrund eller tillhöriga en nationell minoritet gör regeringen följande bedömning:
Sverige har blivit allt mer mångkulturellt. Andelen äldre med annat modersmål än svenska ökar. Det ställer särskilda krav på anpassning av vården och omsorgen om äldre. Det är viktigt att kommunerna tar tillvara personalens språkliga och kulturella kompetens och samarbetar med minoritetsorganisationer och organisationer bildade på etnisk grund. Regeringen avser att genom en satsning stimulera utvecklingen av äldreomsorg för ett mångkulturellt samhälle.
På regeringens uppdrag har Socialstyrelsen tillsammans med nio andra berörda myndigheter lämnat en rapport 2006 om vad staten bör göra för att underlätta kompetensförsörjningen inom kommunernas vård och omsorg om äldre och
funktionshindrade personer. I rapporten Investera nu! överlämnade myndigheterna ett förslag till en långsiktig handlingsplan med ett 60‐tal åtgärder. Den största utmaningen för den framtida kompetensförsörjningen bedöms vara bristande tillgång till yrkeskompetent omvårdnadspersonal. Antalet äldre personer med annan etnisk bakgrund än den svenska kommer att öka, varför kultur‐ och språkkompetens hos omvårdnadspersonal kommer att behövas. Motsvarande behov av språkkunnig omvårdnadspersonal och personal med kulturell kompetens finns, och väntas öka, för äldre som tillhör ursprungsfolket samerna eller någon av de andra fyra nationella minoriteterna. Sammantaget innebär utvecklingen, enligt regeringen, att det behövs fortsatta insatser för personalen i äldreomsorgen.
3.12 Rättsväsendet
Mötet mellan de samiska och nordiska kultursfärerna skedde tidigt i det sydsamiska området som ganska snart blev en del av den svenska och dansk/norska statsbildningen.
Kontakterna ledde till en stark press på det samiska samhället och dess resursutnyttjande.
Det sydsamiska språket, näringarna, sedvanerätten och kulturen marginaliserades. Den traditionella samiska markanvändningen och den samiska sedvanerätten kom i underläge mot den konkurrerande svenska och dansk/norska markanvändningen och
rättstillämpningen redan på 1600‐talet.
Författaren Lennart Lundmark har senast i boken Samernas skatteland under 300 år utgiven 2006 studerat hur rättsväsendet i historisk tid behandlat samernas och deras skatteland.
Från mitten av 1600‐talet till början av 1900‐talet var lappbyar i Norr‐ och Västerbotten indelade i skatteland. Inledningsvis behandlade både häradsrätten och länsmyndigheterna lappskattelanden som skattejord. Mot slutet av 1600‐talet började länsstyrelsen hävda att de var kronans mark. Häradsrätten motsatte sig detta, men berövades sin domsrätt över lappskattelanden åren kring sekelskiftet 1800. Under 1800‐talet kom lappskattelanden att betraktas som upplåtelser på kronojord. I renbeteslagen 1886 stadgades att lappbyarnas områden skulle brukas kollektivt. Trots det fanns det lappskatteland kvar i Västerbotten till 1928.
Under sluten av 1800‐talet karaktäriserades denna process av det officiella Sverige som en
”kulturkamp” mellan ett modernt västerländskt samhälle i utveckling och ett rasmässigt
underlägset naturfolk, dömt att gå under. Samerna miste eller utestängdes från områden man tidigare brukat och dessförinnan erkända rättigheter till land och vatten undergrävdes.
I de samtida Sverige fortsätter kulturkampen med anledning av Sveriges oförmåga att ändra en lagstiftning som närmast omöjliggör för samisk traditionell markanvändning att nå framgång i tvist med svensk markanvändning. Ända sedan 1886 har
rennäringslagstiftningen angett gränser för året‐runt‐marker och vinterbetesmarker. I dag regleras renskötselrätten genom rennäringslagen från 1971. Den samiska sedvanerätten att låta renar beta på privata marker är erkänd i lagen, men de exakta geografiska gränserna har inte fastställts. Detta är anledningen till att domstolarna måste döma i dessa frågor när tvist uppstår. Svenska domstolar tillämpar regler för bevisföring utformade efter svenskt icke‐
nomadiskt bruk av land. Resultatet är att samiska parter inte har möjlighet att med framgång driva rättstvister gällande rätt till land och vatten, inklusive skatteland, som samerna nyttjat sedan urminnes tider. Eftersom urminnes hävd måste bevisas, är det renägarna som har bevisbördan. I Norge är bevisbördan den motsatta. Det är markägarna som är tvungna att bevisa att samerna inte har rätt till renbete på grund av urminnes hävd, och där har renbetesdistrikten större möjligheter att vinna rättstvister.
Ovan nämnda frågeställningar analyseras och diskuteras i Christina Allards nyligen framlagda doktorsavhandling, Two sides of the coin: rights and duties. The interface between environmental law and Saami law based on a comparison with Aoteoaroa/New Zealand and Canada.
Avhandlingen lades fram den 27 september 2006 vid enheten för rättsvetenskap vid Luleå tekniska universitet. I avhandlingen har Christina Allard studerat den rättsliga grunden för den samiska sedvanerätten och relationen mellan miljölagstiftningen och de traditionella samiska rättigheterna. Det framgår av avhandlingen att de samiska rättigheterna till mark och vatten, sedvanerätten, inte är tydligt reglerade och rättsligt oklara på många punkter. Att rättssystemet inte förmår synliggöra den traditionella markanvändningen är ett stort
problem. I avhandlingen görs en bred analys av begreppet urminneshävd. Urminnes hävd är ett gammalt begrepp med rötterna i kyrkorätten som utvecklats inom bondekulturen.
Urminnes hävd har i princip inte använts förrän frågan om samisk markanvändning blev aktuell, framhåller Christina Allard i sin avhandling. Christina Allard betonar också att man måste utreda vad sedvanerätten innehåller, inom vilka områden den ska gälla och vilka personer eller grupper som ska omfattas av den.
3.13 Sedvandeprocesser
1990 stämde omkring 600 markägare samebyarna i Härjedalen och Idre sameby i Dalarna för olovlig betning på deras privata marker. Samebyarna förlorade både i Svegs tingsrätt 1996 och i Hovrätten för Nedre Norrland 2001. Högsta domstolen beslutade den 29 april 2004 att inte ta upp saken till prövning. Handölsdalen, Mittådalen, Ruvhten Sijte och Tåssåsen samebyar beslutade 2004 att föra målet vidare till Europadomstolen. Därefter har ett flertal tidigare vilande parallella processer igångsatts i andra delar av Sápmi. Den 8 augusti 2005 avkunnades en dom i målet mellan markägare och Tåssåsens sameby, då markägarnas talan bifölls. Dom i det s.k. Rätanmålet har överklagats av Tåssåsens sameby, även om man inte rett ut hur man ekonomiskt skall klara rättsprocessen. Vid tingsrätten i Umeå inleddes den 16 oktober 2005 huvudförhandlingar om rätten till renbete på privat mark i Nordmaling.
Domstolen dömde dock i Nordmalingsmålet till samebyarnas fördel. Markägarsidan har överklagat domen.
De rättegångar som rör rätten till vinterbete är ofta förknippade med stora
rättegångskostnader. Parternas rättegångskostnader i de olika renbetesmålen är uppe i ca 25 miljoner kronor. Markägarnas kostnader täcks till en del av rättsförsäkringar, medan de samiska parterna själva får stå för kostnaderna.
Regeringen initierade i ett beslut den 1/9 2005 medling i Härjedalskonflikten. Regeringen uppdrog till Jordbruksverket att arbeta för att förhandlingarna mellan samebyarna i Härjedalen och markägare i Härjedalen om ersättning för renarnas vinterbete kommer till stånd. Jordbruksverket anlitade Bo Dockered för att sköta förhandlingarna. Uppdraget skulle redovisas den 31 mars 2006. Mot bakgrund av svårigheter att hitta en lösning beslutade regeringen den 4 maj 2006 att uppdra åt Jordbruksverket att fortsätta arbetet med att verka för förhandlingar mellan samebyarna i Härjedalen och markägare i Härjedalen om rätt till vinterbete för renar. Jordbruksverket ska senast i mars 2007 redovisa till regeringen hur arbetet gått. Den stora stötestenen är nivån på markarrendet. Från samebyarnas sida har uttalats att det inte finns några större ekonomiska marginaler i rennäringen i berörda samebyar för att bära eventuella arrendekostnader. Från regeringens sida har man hittills avvisat en statlig finansiering av arrendet.
3.14 Gränsdragningsskommissionen
Regeringen beslutade den 24 januari 2002 (Dir 2002:7) att tillsätta en särskild utredare för att klarlägga vilka marker som den samiska befolkningen enligt International Labour
Organisations (ILO) konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder, traditionellt innehar respektive traditionellt utnyttjar tillsammans med andra. I uppdraget ingick även att fastställa den yttre gränsen för de områden som får användas för renskötsel. Utredningen är framförallt föranledd av konflikten mellan markägare och samebyar om rätten till vinterbete för ren (se avsnitt 2.8.1). Betänkandet Samernas
sedvanemarker SOU 2006:14 överlämnades till regeringen i februari 2006. Utredningen har varit på remiss. Utredningen föreslår ett antal tillvägagångssätt för att lösa konflikterna.
Gränsdragningskommissionens uppdrag, bakgrunden till konflikterna, utredningens genomförande och remissutfallet är ett utmärkt exempel av strukturell/institutionell diskriminering av både det samiska folket och samisk markanvändning.
Utredningens förslag och remissutfallet ligger nu på regeringskansliet bord och frågan är hur den svenska regeringen under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt avser att hantera ärendet.
3.15 Hälso‐ och sjukvård
I samband med Världshälsoorganisationens (WHO) speciell rapportör Paul Hunts besökt i Sverige under januari månad 2006 uppmärksammades samernas hälsosituation. Hunt besökte bl.a. Jokkmokk den 14‐15 januari 2005 och träffande bl.a. företrädare för Sametinget.
I sin preliminära rapport konstaterar han bl.a.:
As the indigenous peoples of Sweden, the Sámi enjoy a special status in both national and international human rights law. To its credit, Sweden has taken some steps to turn this special status into meaningful measures, such as by establishing the Sámi
Parliament and protecting the Sámi language. But it is unclear what steps the
Government has taken, if any, to turn this special status into meaningful measures in relation to Sámi health.
Unlike in other States that are also enriched by the presence of indigenous peoples, there is an alarming shortage of knowledge and research on the health conditions of the Swedish Sámi. I am told that at the national county council and municipal levels, there are no operational units focussing on the promotion of Sámi health. For example, I am advised that no county councils ‐ not even in Norrbotten – have a discrete unit to ensure that Sámi health issues are given the attention they deserve.
In my view, it is very important that more attention is devoted to the health situation of the Sámi, including from a gender perspective. The Government lacks a national Sámi health policy. An occupational health service, catering for the distinctive needs of reindeer herders, is urgently needed. Also, a Sámi health research centre is needed, along the lines of the Norwegian Sámi health centre based at the University of North Norway in Tromso.
WHO:s specialrapportör Paul Hunt kommer att offentliggöra sin rapport om
hälsosituationen i Sverige i början av 2007. Sametinget och regeringskansliet kommer att uppta en diskussion om hälso‐ och sjukvård när rapporten väl är tillgänglig.
4. Utredningens förslag och rekommendationer
4.1 En ny politik
Marginalisering och etnisk segregering har blivit en påtaglig realitet i dagens Sverige konstaterar utredningen. Möjligheten till jämlika samhälleliga resurser, som villkoren för utbildning, arbete, boende, fritid och politisk delaktighet, har försämrats avsevärt för personer med invandrarbakgrund. Den nuvarande integrationspolitiken och
integrationsarbetet förstärker därmed den strukturella/institutionella diskrimineringen och är själv en del av problemet med den misslyckade integrationen framhåller utredningen . Detta görs bl.a. genom att legitimera ett kulturellt ”särartstänkande” där personer med invandrarbakgrund kulturaliseras genom att föreställas tillhöra säregna kulturella system och reduceras till bärare av vissa kulturella egenskaper. Ett kulturessentialistiskt tänkande och handlande präglar integrationspolitiken både på nationell och på kommunal nivå.
Detta kulturessentialistiska tänkande skapar en ”kulturell ordning” i samhället som uppvisar skrämmande likheter med den gamla ”rasordningen”. Kulturrasism utgår från idén att människor kan delas in i essentiellt annorlunda kulturer och att kultur bestämmer vilka värderingar, beteenden och förmågor en person har. Idén utgår samtidigt från att kulturen i ett land, en region eller en etnisk grupp är enhetlig. Den bygger också på idén att kultur är statiskt, dvs. att kultur är som ett bagage man bär med sig livet ut och att detta går i arv mellan generationer. Ofta utgår också idén om andra människors ”kulturer” från att ”de andras kultur” är underlägsen (SOU 2006:40, s. 280) konstaterar utredningen.
Sålunda får ”den svenska kulturen” i integrationspolitiken en särställning i topp och ”alla andra kulturer”, dvs. ”invandrarkulturer”, placeras i underläge och konstrueras som dess motpol. Integrationspolitikens och integrationstänkandets särskiljande i
”mångkulturalismens” namn legitimerar därmed kategoriseringen av ”de andra” som sociala kategorier med kollektiva gemensamma egenskaper. Integrationen reduceras därmed att gälla strävan efter ”mångfald” och maktförhållandena i samhället neutraliseras och görs irrelevanta för integrationen. Därför har den nuvarande integrationspolitiken fel fokus framhåller utredningen.
Mot denna bakgrund konstaterar utredningen att Sverige behöver en ny politik och en ny organisering av integrationsarbetet för att arbeta för främjandet av social sammanhållning.
Utredningen föreslå att målen för den nya politiken ska:
a) minska ekonomiska ojämlikheter.
b) bekämpa den strukturella/institutionella diskrimineringen på grund av etnisk och religiös bakgrund.
c) skapa lika möjligheter och likvärdiga utfall för alla utifrån sina prestationer.
d ) ha ett globalt perspektiv.
Sametinget har inget att erinra mot de skisserade målen.
4.2 Utredningsförslag och rekommendationen i övrigt.
Sametinget har heller inget att erinra mot förslagen i kapitel 5.2, 5.3, 5.4, 5.5, 5.6, 5.7, 5.8, 5.9 och 5.10 i utredningen.
Yttrandet har beretts och beslutats av Sametingets styrelseordförande.
Lars‐Anders Baer Inez Svonni Fjällström
Styrelseordf. e.u
