Retrospektivism och biologi: Om begreppens natur genom evolutionens ögon

Retrospektivism och biologi

Om begreppens natur genom evolutionens ögon

Retrospectivism and biology

On the nature of concepts through the eyes of evolution Författare: Erik Forsberg

Handledare: Torfinn Huvenes

Erik Forsberg HT 2018

Umeå Universitet

Institutionen för idé och samhällsstudier Magisteruppsats i filosofi, 15p


Erik Forsberg

Institutionen för idé och samhällsstudier Umeå Universitet

9 september, 2018

Abstrakt

Begreppsatomismen lär oss att den metafysiska strukturen hos lexikala begrepp beror på begreppens relation till yttervärlden men är oklar i hur denna relation förverkligas. Avsikten med denna uppsats är därför att utveckla en metafysisk tes för uppkomsten av begreppslig struktur som också närmare visar hur lexikala begrepp förhåller sig till världen. Utredningen består i att jämföra två filosofiska positioner som står nära begreppsatomismen: å ena sidan Putnams externalism för naturliga typer och å andra sidan biosemantiken, här representerad av Dennett och Millikan. Genom att utgå ifrån Putnams tankeexperiment tvillingjord och hans syn på strukturen hos lexikala begrepp nås slutsatsen att biosemantiken når längre av de två. Men en närmare granskning visar att biosemantik i förening med principen om evolution genom naturligt urval ger att strukturen hos lexikala begrepp står i ett metafysiskt beroende till framtiden och förverkligas retrospektivt, varvid retrospektiv begreppsatomism föreslås.

Nyckelord

Lexikala begrepp, biologi, evolution genom naturligt urval

the concepts relation to the outer world but is not sufficiently clear in how this relation is realized. The purpose of this essay is therefore to develop a metaphysical thesis for the origin of conceptual structure that also shows how lexical concepts relates to the world. The

investigation consists in relating two philosophical positions that stand close to conceptual atomism: Putnams natural kind externalism, on the one hand, and biosemantics, as

represented by Dennett and Millikan, on the other. By proceeding from Putnams thought experiment Twin Earth and his view on the structure of lexical concepts it is concluded that biosemantics is the stronger position. But a closer examination shows that biosemantics in association with the principle of evolution by natural selection yields that the structure of lexical concepts stands in a metaphysical dependence on the future and is realized

retrospectively, whereby retrospective conceptual atomism is proposed.

Keywords

Lexical concepts, biology, evolution by natural selection

1. Externalism för naturliga typer ...7

1.1 Tvillingjord ...7

1.2 Den lingvistiska arbetsfördelningen ...11

2. Biosemantik ...13

2.1 Mening genom evolution ...13

2.2 Evolution som algoritm ...14

2.3 Antiessentialism ...16

2.4 En ny replikator ...17

2.5 Begrepp som förmåga ...19

2.6 Ingen begreppslig skillnad ...24

3. Externalism för naturliga typer och biosemantik ...28

3.1 Mening de re ...28

3.2 Tvillingjordar och biologi ...31

4. Retrospektivism ...34

4.1 En retrospektiv betingad grund ...34

4.2 Subjektiv retrospektiv mening ...38

4.3 Begreppslig retrospektiv förändring ...42

4.4 Retrospektiv begreppsatomism ...44

4.5 Retrospektivism och Putnam ...46

4.6 En tillbörlig invändning ...47

5. Konklusion ...52

Referenslista ...53

Retrospektivism och biologi

Det finns en levande debatt inom medvetandefilosofin som ämnar att förstå och förklara begrepp som fenomen. Inledningsvis och övergripande kan vi sammanfatta begrepp som tankebeståndsdelar där begrepp i den meningen är en typ av kognitiva abstrakta

tankekomponenter som vi använder för att närma oss och förstå världen. Dock, det vore en alltför omfattande uppgift att uttömmande redogöra för alla aspekter kring begrepp i den bemärkelsen. Därför avser denna uppsats istället att ge ett mer avgränsat bidrag till denna diskurs genom att fokusera på strukturen hos lexikala begrepp, vilket avser ett begrepp som förknippas med ett enskilt ord. Närmare bestämt avses lyfta fram en tes för vad den

metafysiska strukturen hos ett lexikalt begrepp, såsom ’vatten’, ’guld’ eller ’stol’, består i.

Därutöver avses också att utifrån denna struktur visa hur vi epistemologiskt bör förhålla oss till våra lexikala begrepp (för att underlätta läsningen kommer hädanefter varje förekomst av

’begrepp’ avse ’lexikalt begrepp’ om inget annat framgår).

Den centrala positionen som tjänar som utgångspunkt för denna text brukar kallas begreppsatomism. Denna position gör gällande att (i) lexikala begrepp inte har en semantiskt betingad struktur utan (ii) uppstår och individueras i sin relation till yttervärlden.

Begreppsatomism vill således inte förklara mening hos lexikala begrepp genom att fokusera på den semantiska karaktären hos lexikala begrepp, det vill säga genom att fokusera på begreppen i sig, deras innebörders relationer och vad dessa representerar. Istället är det begreppens relation till ting utanför oss, framför dess relation till andra begrepp, som individuerar begreppen och gör begreppen till vad det är. Min avsikt med denna text är att tillföra ytterligare en kvalifikation till begreppsatomismen genom att specificera med hjälp av biologin vad relationen i fråga egentligen består i. Det jag vill föreslå är retrospektiv

begreppsatomism som hävdar att relationen mellan våra lexikala begrepp och yttervärlden är retrospektivt given i enlighet med principen om evolution genom naturligt urval. Lexikala begrepp står i den meningen i ett metafysiskt framtidsberoende där begreppen i fråga förverkligas genom en metafysisk retrospektiv kröning som brukar det evolutionära förlopp som föregått dem som en nödvändig förutsättning.

För att illustrera min tes och då det inte är möjligt att uttömmande argumentera för denna position i detta format så kommer denna text koncentrera sig på jämförelsen mellan Putnam (1973, 1975) och hans externalism för naturliga typer, å ena sidan och biosemantik, här representerat av Dennett (1993, 1996a, 2017) och Millikan (1984, 1993, 2000, 2005), å

den andra. Denna jämförelse är av intresse då både dessa positioner delar en stark gemensam utgångspunkt i att båda antar en externalistisk antideskriptivistisk hållning till mening och båda tillika står nära begreppsatomism vad gäller strukturen hos lexikala begrepp. Därefter skiljer sig perspektiven i fråga åt på avgörande sätt. Biosemantik grundar strukturen hos lexikala begrepp i biologin utifrån begreppens funktion relativt miljö medan Putnam

argumenterar för att strukturen hos begrepp gällande naturliga typer, där naturliga typer avser typer med en (i) nödvändig inre struktur där (ii) denna struktur särskiljer denna typ från andra typer och som (iii) återfinns i den naturliga världen och (iv) existerar oavhängig mänsklig inblandning, är indexikal.

Diskussionen perspektiven emellan inleds i del 1 med att lyfta fram Putnams (1973, 1975) berömda tankeexperiment Twin Earth (TE); tvillingjord, som sätter fokus på frågan kring hur vi ska se på strukturen hos begrepp och förstå vårt bruk av dem. I och med detta ges också en sammanfattad redogörelse för Putnams syn på begrepp som innebär att vi ska gå med på att TE visar att strukturen hos lexikala begrepp för naturliga typer satisfieras externalistiskt med hjälp av den faktiska miljöns beskaffenhet. Därefter följs i del 2 en övergripande redogörelse för hur biosemantiken angriper mening och begrepp och hur denna skiljer sig från vad vi fann hos Putnam. Vi finner här en biologiskt betingad position som hävdar att mening hos begrepp är ett evolutionärt fenomen. I del 3 ges en kort viktning mellan hur de båda perspektiven angriper TE. Slutsatsen som anförs är att Putnams teori faller då denna är cirkulär och förlitar sig på vår intuition på ett sätt som biosemantiken inte gör. Denna del avslutas med en övergripande sammanfattning av hur biosemantiken förklarar TE. Därefter i del 4, konstateras att biosemantiken medför en retrospektiv kvalifikation som vi kan använda för att utveckla begreppsatomismen varvid retrospektiv begreppsatomism föreslås. Denna tes utvecklas sedan genom att belysa densamma utifrån det lingvistiska kollektivets och subjektets inverkan på meningsstrukturen. Därefter följer kort om begreppslig strukturförändring samt hur retrospektiv begreppsatomism kontrasterar mot Putnam. Avslutningsvis bemöts en invändning given av Dennett (1996a) som dels kontrasterar biosemantiken gentemot retrospektiv begreppsatomism och dels belyser begreppens särart som fenomen. Den sista delen, del 5, sammanfattar textens syfte, metod och slutsatser.

1. Externalism för naturliga typer 1.1 Tvillingjord

Putnam (1973, s. 699-700, 1975, s. 131-136) tar avstamp i att ifrågasatta en då rådande lingvistisk tradition där mening ansågs bestå av en intension och en extension. I exemplet gällande mening hos lexikala begrepp utgör extensionen den meningsaspekt hos ett begrepp som beror på den uppsättning av ting in re som det lexikala begreppet i fråga syftar till och som gör begreppet sant eller falskt. Till exempel, det lexikala begreppet för ’stol’ är sant eller falskt i strikt relation till uppsättningen av stolar i vår värld. Intensionen avser istället den meningsaspekt hos ett begrepp som visar vad vi som talare menar eller avser med våra lexikala begrepp. Ett sätt att förstå intensionen hos ett begrepp är att, som Putnam föreslår, notera skillnaden mellan propositionerna P1 (varelse med ett hjärta) och P2 (varelse med en njure). Både P1 och P2 kan ha samma extension då båda kan syfta till samma varelse. Men det är ändå någonting utöver extensionen som skiljer P1 och P2 åt, någonting som gör att vi inte kan acceptera att mening hos begrepp inte är mer än begreppets extension. För att förstå mening ska vi istället se till begreppets intension. Intensionen är således den abstrakta

komponent hos mening som gör att vi kan skilja mellan P1 och P2 och som visar vad vi menar med respektive proposition.

För Putnam (1973, s. 699-700, 1975, s. 134-136) var det den sistnämnda av dessa två som inte var tillfredsställande. Enligt Putnam är extension tillräckligt tydlig för oss men intensionen är otillfredsställande vag i bemärkelsen att det är högst oklart för oss vad intentionen egentligen består i. Vidare, det fanns också en rådande inställning att (i) mening hos ett begrepp beror på individens psykologiska tillstånd där det är (ii) intensionen som styr vad vi menar med våra begrepp. Men Putnam argumenterade med hjälp av tankeexperimentet TE att dessa påståenden inte går att förena. För att förstå Putnams argument måste vi börja med att förställa oss TE:

Twin Earth is very much like Earth; in fact, people on Twin Earth even speak English.

In fact, apart from the differences we shall specify in our science-fiction examples, the reader may suppose that Twin Earth is exactly like Earth. He may even suppose that he has a Doppelganger — an identical copy — on Twin Earth, if he wishes, although my stories will not depend on this.

Although some of the people on Twin Earth (say, those who call themselves

”Americans” and those who call themselves ”Canadians” and those who all

themselves ”Englishmen,” etc.) speak English, there are, not surprisingly, a few tiny

differences between the dialects of English spoken on Twin Earth and standard English.

One of the peculiarities of Twin Earth is that the liquid called ”water” is not H2O but a different liquid whose chemical formula is very long and complicated. I shall abbreviate this chemical formula simply as XYZ. I shall suppose that XYZ is indistinguishable from water at normal temperatures and pressures. Also, I shall suppose that the oceans and lakes and seas of Twin Earth contain XYZ and not water, that it rains XYZ on Twin Earth and not water, etc. (Putnam, 1973, s. 700-701, 1975, s. 139-140)

Putnam (1973, 1975) anser att denna omständighet ger att begreppet för ’vatten’ har två innebörder. I det ena fallet har vi hur begreppet används i vår tvillingjord, vattenTE, och det andra hur begreppet används i vår egen värld, vattenE. VattenTE har som extension, vattenTE

på TE, som sammanfattas under den kemiska beteckningen XYZ, och vattenE har som extension vattenE på jorden, som sammanfattas under den kemiska beteckningen H2O.

Putnams avgörande poäng är dock som följer:

Now let us roll the time back to about 1750. At that time chemistry was not developed on either Earth or Twin Earth. The typical Earthian speaker of English did not know that water consisted of hydrogen and oxygen, and the typical Twin-Earthian speaker of English did not know ”water” consisted of XYZ. Let Oscar1 be such a typical Earthian English speaker, and let Oscar2 be his counterpart on Twin Earth. You may suppose that there is no belief that Oscar1 had about water that Oscar2 did not have about ”water”. If you like, you may even suppose that Oscar1 and Oscar2 were exact duplicates in appearance, feelings, thoughts, interior monologue, etc. Yet the

extension of the term “water” was just as much H2O on Earth 1750 as in 1950; and the extension of the term “water” was just as much XYZ on Twin Earth in 1750 as in 1950. Oscar1 and Oscar2 understood the term “water” differently in 1750 although they were in the same psychological state, and although, given the state of science at the time, it would have taken their scientific communities about fifty years to discover that they understood the term “water” differently. Thus, the extension of the term

“water” (and, in fact, its ”meaning” in the intuitive preanalytical usage of that term) is not a function of the psychological state of the speaker by itself. (Putnam, 1973, 701-702, 1975, s. 141)

För att göra denna slutsats möjlig hävdar Putnam (1973, s. 702-703, 1975, s. 141-142) att vi ska använda oss av en ostensiv definition vilken innebär att vi antar den empiriska premissen att det jag pekar på bär en viss nödvändig och tillräcklig likhetsrelation, likhetL, till andra ting jag, och övriga i mitt lingvistiska kollektiv, sammanfattar under samma lexikala begrepp. Att peka på ett glas med vatten och säga att ’–det där är vatten’ innebär att jag hävdar att vätskan

i glaset bär likhetL till andra objekt jag och övriga medlemmar i mitt lingvistiska kollektiv kallar ’vatten’. Med andra ord låter vi den ostensiva definitionen utgöra vår intension och extensionen utgörs av de ting vår ostensiva gest syftar till, vilket är den uppsättning av ting som står under likehetsrelation likhetL till vårt begrepp i fråga. Skulle jag ha fel, att vätskan i glaset inte är vatten, innebär inte ett sådant faktum mer än att ens ostensiva definition faller.

Med andra ord är denna definition annullerbar vid det fall den empiriska premissen inte är tillfredsställd. Putnam anser att likhetL är en teoretisk relation som inte står beroende till vad vår kunskap kan uppbringa vid yttrandets stund. Detta medför att enligt Putnam så har betydelse av det lexikala begreppet ’vatten’, i meningen vad begreppet syftar till, för någon från vår värld inte ändrats, säg, mellan perioden 1750 och 1950. Vår extension var hela tiden densamma. Vad som ändrades var det faktum att vi med tiden lärde oss att bättre förstå likhetL. Att en person X från vår värld år 1750 råkade på ett glas med XYZ som X misstog som vattenE innebär inte att ’vatten’ då betydde XYZ för X. Incidenten betydde endast att person X hade fel och vad denne avsåg var den vätska som bär likhetL till vattenE. VattenE , för X, är således alltid vattenE oavsett gällande kunskapsnivå om världens beskaffenhet.

Putnam (1973, s. 704, 1975, s. 143-144) för också in sitt argument till en mer

vardaglig kontext. Vi ombedes föreställa oss att vi inte kan skilja på trädtyperna alm och bok.

Detta till trots, när vi använder oss av något av dessa begrepp tänker sig Putnam att vi syftar till samma extension som vilken individ som helst som tillhör samma lingvistiska kollektiv.

Detta medför att även om vi exempelvis inte kan skilja trädsorterna åt så syftar vi ändå till samma extension för alm respektive samma extension för bok när vi använder oss av dessa begrepp. Detta beror på att mening inte kan bestämmas på grundval av uteslutande

psykologiska tillstånd utan kräver att väga in den yttre miljön för att satisfiera vår intension.

Vad vi menar beror på världens faktiska beskaffenhet, vad som utgör en alm respektive bok in re. Övertygar inte det vill Putnam att vi använder oss av TE och att vi låter orden byta plats så att motsvarigheten till ’alm’ på TE blir ’bok’ och motsvarigheten till ’bok’ på TE blir ’alm’.

Vi låter därtill Oscar1 från jorden och Oscar2 från TE vara identiska individer som båda befinner sig på jorden och dessutom befinner sig i identiska mentala tillstånd när de yttrar sig om vilka trädsorter de har framför sig. Dessa omständigheter medför att när Oscar1 säger att trädet framför honom är en ’bok’ menar han bokE och när Oscar2 säger att trädet framför honom är en ’bok’ menar han almE.

Putnam (1973, s. 708-709, 1975, s. 149-151) ger därutöver en sista aspekt på extensionen gällande referens och nödvändig sanning. En ostensiv definition utgör ett rigid demonstrativ som gäller oavsett värld vi befinner oss i. Detta sker genom en

tvärvärldslikhetsrelation, vilket avser en likhetsrelation R vars extension är den uppsättning av ting av samma klass där dessa ting kan befinna sig i olika världar. Låt W1 vara vår faktiska värld och låt W2 vara vår alternativa tvillingvärld. Genom min ostensiva definition där jag pekar på vattnet i mitt vattenglas skapar jag ett rigid demonstrativ vars extension avser den vätska i glaset som har samma fysiska struktur som vätskan i mitt glas i W1. Denna vätska är sedan samma typ av vätska som den vätska som delar samma avgörande fysiska struktur i W2. Det råder således tvärvärldslikhetsrelation R mellan instanserna av de två tingen i W1

samt W2 trots att dessa ting befinner sig i olika världar. Putnam slår därmed fast att ’vatten’ är vattenE om och endast om en instans av detta ting i W2 bär tvärvärldslikhetsrelation R till vad vi kallar ’vatten’ i W1. Denna slutsats föranleder också Putnam att hävda att XYZ på TE inte är vad vi kan se som vattenE, utan snarare vattenTE — även om dessa båda vätskor ser ut, används och fungerar på samma sätt. Att både vattenE och vattenTE ser ut, är funktionellt identiska är inte tillräckligt då båda dessa vätskors underliggande strukturer saknar nödvändiga och tillräckliga likheter. Vi kan kanske föreställa oss att vattenE är någonting annat än H2O men vår förmåga att föreställa oss en sådan omständighet medför inte att en sådan omständighet är möjlig. Vi kan alltså aldrig säga att ’-på TE är ’vatten’ XYZ’.

Detta visar enligt Putnam (1973, s. 709-711, 1975, s. 151-152) att begrepp för naturliga typer är indexikala. Likt hur ord som ’jag’, ’nu, ’här’, ’i går’, ’i morgon’ har en extension som skiftar efter kontext har också begrepp för naturliga typer en ofta obemärkt indexikal komponent som utgör en nödvändig komponent i begreppens metafysiska struktur.

När vi i W1 yttrar oss om naturliga typer som guld och vatten så syftar vi till ting som bär likhetsrelation R till guld och vatten i W1. Genom vår ostensiva definition fixeras extensionen till begrepp för naturliga typer genom den likhetsrelation R till ting i vår värld W1. Om vi sedan ovetandes för oss själva förflyttar oss till TE och ser XYZ och tror att det är vattenE så misstar vi oss. Alltså, mening hos våra begrepp förutsätter kontext, en talare, denne talares lingvistiska kollektiv och en värld, för att orden ska få rätt mening. Extensionen av begrepp för vissa naturliga typer förlitar sig på den externa komponenten, där den sistnämnda

satisfieras genom den faktiska miljön individen befinner sig i. Allt detta menar Putnam visar att mening inte går att finna uteslutande internt hos talaren hos dennes mentala tillstånd då

dessa inte ensamt bestämmer extensionen i begreppen. Alltså, vi kan inte förena ovannämnda påståenden vi fann i inledningen till del 1. Individens intention är inte tillräcklig för att avgöra vad denne menar, det vill säga: intentionen bestämmer inte extensionen meningen hos våra lexikala begrepp. Det är miljön och dennes beskaffenhet in re som avgör extensionens innehåll. Därav följer externalism för mentalt innehåll och närmare bestämt externalism för naturliga typer. När jag använder begreppet ’guld’ i ett påstående så beror meningsinnehållet i mitt påstående på externa förhållanden som står utanför min inre mentala värld. Mentalt innehåll är således beroende av den externa världen för att fungera för oss och utan densamma skulle innehållet i våra tankar stå tomma.

1.2 Den lingvistiska arbetsfördelningen

Ovanstående ger en central invändning då givet att vi accepterar Putnams (1973, 1975) argument så måste vi gå med på att en talare X har tillgång till begrepp som X inte alltid har särskilt mycket kunskap om. Om vi går med på att vi avser trädsorten almE när vi använder ordet ’alm’ trots att vi inte kan skilja mellan en alm och en bok, så måste vi gå med på att vi kan använda det lexikala begreppet ’alm’ trots att vi inte riktigt vet vad en almE är. För att förklara detta något motsägelsefulla fenomen tänker sig Putnam att språket fungerar genom en lingvistisk arbetsfördelning som styrs av hypotesen om den lingvistiska

arbetsfördelningens allmängiltighet (1973, s. 706, 1975, s. 145-146): varje lingvistiskt kollektiv K använder sig av åtminstone vissa begrepp vars kriterier endast är kända för en delmängd av individer inom K och där bruket av dessa begrepp av övriga talare inom K beror på en strukturerad kooperation mellan relevant delmängd och övriga talare.

Vad Putnam (1973, s. 704-706, 1975, s. 144-146) har i åtanke gällande denna tes framträder tydligast när vi ser till begrepp för naturliga typer. Naturliga typer kan definieras genom sin struktur i den objektiva världen och står i motsvarighet till ting så som de

definieras i den subjektiva fenomenella världen. Hit hör exempelvis grundämnen och kemiska strukturer som metaller, vatten och gaser. Om vi följer Putnams eget exempel och använder oss av den naturliga typen guld kan vi tydliggöra hans poäng. För oss att använda guld, låt säga i våra förlovningsringar, kräver att vi dels anrikar guld, köper och säljer guld, tillverkar förlovningsringar och till sist förlovar oss. Denna kedja förutsätter dock inte att varje steg utförs av en och samma person för att vi ska kunna bära en förlovningsring. Istället är det tillräckligt för oss att vi tillhör samma kollektiv som kan dela på bördan så att vissa

anrikar, andra säljer, ytterligare andra tillverkar och till sist att ytterligare andra som förlovar sig. Fenomenet med förlovningsringar sker således på ett kollektivt plan genom en kooperativ kedja inom och mellan individer förutsatt en viss kontext och inte endast på ett individuellt plan inom individen.

Putnam (1973, s. 704-706, 1975, s. 144-146) vill genom detta exempel få oss att gå med på att begrepp kan fungera på ett liknande sätt. För mig att ha tillgång till det lexikala begreppet ’guld’ förutsätter inte att jag kan alla nödvändiga kriterier för att känna igen guld.

Istället är det tillräckligt att jag tillhör ett lingvistiskt kollektiv där det finns en delmängd av individer som kan alla de rätta kriterierna för att slå fast vad som är guld och inte.

Nödvändiga och tillräckliga kriterier för att identifiera naturliga typer finns i det lingvistiska kollektivet tillsammans med dess kontext sett som en helhet. Våra begrepp beror på och lånar därmed av experterna i vårt lingvistiska system som i sin tur grundar sin kunskap in re.

Givet kunskapsökningen vetenskapen successivt ger oss tänker sig Putnam (1973, s.

705-706, 1975, s. 145) också att fler och fler begrepp kommer att fungera såsom exemplet med guld. Ett fungerande kompetent lingvistiskt kollektiv kräver således tillgång till vad vi kan kalla experter som är villiga och kapabla att lära sig alla nödvändiga och tillräckliga kriterier för att kunna urskilja vissa ting från andra i takt med att kunskapen ökar. Experternas kompetenser och insikter blir sedan medlade med hjälp av språket och dess begrepp till övriga individer i kollektivet genom ett kooperativt samarbete där de som anskaffar sig ett begrepp inte behöver ha förmågan att själva fullt ut kunna känna igen den naturliga typ begreppet i fråga syftar till. Istället kan den oinvigda individen lita till experterna. Detta medför att vad den oinvigde individen, icke-experten, förvärvar inte är medel som befäster extensionen till den naturliga typen. Istället förvärvar den oinvigde individen tillgång till begreppet genom sitt medlemskap i det lingvistiska kollektiv, vars sociolingvistiska tillstånd tillsammans med den objektiva verklighetens beskaffenhet gällande begreppet i fråga, är det som fixerar extensionen i begreppet. Putnam tänker sig dock inte att denna form av

externalism gäller alla begrepp vi använder. Han nämner själv exemplet med ’stol’ som han menar inte kräver tillgång till någon lingvistisk arbetsfördelning. Begreppen varierar därmed i vilken utsträckning extensionen hos vissa begrepp kräver en kooperativ arbetsfördelning för att vi ska kunna fixera extensionen utan att själva vara experter.

2. Biosemantik 2.1 Mening genom evolution

Ett annat externalistiskt sätt att hantera TE och bemöta Putnams (1973, 1975) slutsatser är att vända sig till biologin och det evolutionära perspektivet. Två förespråkare av att använda detta perspektiv på filosofiska problem är Dennett (1993, 1996a, 2017) och Millikan (1984, 1993, 2000, 2005) som båda enligt egen utsago representerar närbesläktade filosofiska positioner i frågan om att hantera mening genom biologi inom vad som brukar kallas biosemantik. Den centrala tesen givet detta sätt att förstå vårt språk är att ett evolutionärt perspektiv medför att mening och begrepp utvecklats. Det kan inte vara fallet att vad vi avser med ett visst ord är och alltid har varit givet utan istället har mening hos våra begrepp vuxit fram parallellt med vår egen utveckling som art.

Ett biologiskt angreppssätt på mening innebär, om vi följer Millikan (2005, kap. 3, s.

1), att börja med att se till språkets kooperativa funktioner inom en biologisk modell för att på så vis förklara dess karakteristika med hjälp av begrepp som överlevnadsvärde och

förökningsfrekvens. Att förklara mening är därför att parallellt förklara vad det är i språket och dess begrepp som gör att språkbrukarna fortsätter använda vissa begrepp, det vill säga varför vissa begrepp överlever, hur begrepp kan överföras till nya språkbrukare och därmed föröka sig i en lingvistisk population. Biosemantiken är således en funktionalistisk

angreppsmetod där det är det funktionella utfallet som är centralt för de lexikala begreppens existens.

En initial överblick över biosemantiken kontra Putnam (1973, 1975) visar att vi finner likheter såväl som motsättningar dem emellan. Vad gäller likheter kan vi säga att de båda perspektiven överlappar vad gäller att betona externalism och att mening uppstår i en interaktion med den yttre miljön över tid. Lika delar båda uppfattningen att mening är ett kollektivt fenomen men skiljer sig sedan åt hur de förverkligar densamma, något som nedanstående utredning skall redogöra för. Vi kan också påpeka att biosemantiken uppvisar en mer detaljerad, omfattande och mer teoretiskt driven syn på den meningsskapande processen än vad vi finner hos Putnam. På ett sätt kan vi säga att biosemantik tar vid där Putnam slutar då detsamma går djupare in i frågor som rör vad mening kommer ifrån, består och hur vi ska förstå fenomenet. Allt detta mynnar dock ut i att de båda perspektiven når till viss del olika slutsatser kring mening och hur vi ska närma oss strukturen hos lexikala begrepp.

2.2 Evolution som algoritm

För att inleda denna utredning bör vi först definiera vad vi avser med evolution. I dess mest kompakta form som är också är tillräcklig för våra syften kan evolution, mer specifikt kallad evolution genom naturligt urval, sammanfattas i följande form (Godfrey-Smith, 2007, s. 515) (fri återgivning):

(E) Evolution genom naturligt urval är förändring i en population som beror på:

(i) variation i karakteristika hos populationens medlemmar, (ii) vilka orsakar olika frekvenser av reproduktion, och (iii) som är ärftlig.

Ovanstående tre villkor utgör den formella definitionen för vad som avses med begreppet

’evolution’ i denna text. Varje förekomst av ’evolution’ eller ’evolution genom naturligt urval’

ska därför hädanefter förstås i enlighet med villkoren hos E.

Dennett (1993, s. 200-201, 1996a, s. 50-51, 2017, s. 138) argumenterar för att vi direkt bör notera att ovanstående villkor under E inte i sig själva antyder att evolution endast fungerar genom ett visst medium, säg genom arvsmassan hos biologiska varelser. Vi bör istället förstå evolution i termer av replikation och att processen drivs av replikatorer, framför att vara en process som drivs att endast vissa ting bestående av ett visst material i ett visst sammanhang. Vi bör också ta vara på det faktum att villkoren under E har karaktären av en algoritm och att evolution därmed bär samma egenskaper som en algoritm. Likt hur en algoritm är uppbyggd av en serie sinneslösa tydligt definierade steg som när dessa är fallet alltid garanterar samma resultat så fungerar också evolution likadant. Evolution bör därmed ses som att vara en systematisk procedur som genom en serie väldefinierade steg alltid faller ut närhelst samtliga villkor är uppfyllda. Detta innebär att närhelst de tre villkoren vi finner hos E är gällande, oavsett var när eller hur, så är evolution, förstådd som E, en oundvikligt nödvändig effekt. Idén om evolution är därmed vad Dennett ser som en ”universal

acid” (1996a, s. 63); universell syra, som skär igenom allt i dess väg — inget medium kan hålla eller stoppa den.

Sedd som en algoritm ber oss Dennett också att gå med på att evolution genom naturligt urval inte enbart ska användas som förklaring till det liv vi har omkring oss, det vill säga vår egen eller andra arters, växters och organismers uppkomst och fortlevnad (Dennett, 1996a, s. 155-163, 2017, s. 43-52). Vi bör därför gå med på att vidga de omständigheter till

vilka vi applicerar evolution som en möjlig förklaringsmodell. Det evolution förutsätter är att det finns replikatorer i någon form och när väl vi har ting som varierar i karaktär och som kan påverka sitt antal genom deras förmåga att göra kopior av sig själva, kan

evolutionsalgoritmen sättas i arbete. Detta kräver därför inte tillgång till vad många av oss kallar liv utan istället kan denna process ske på en ytterst simpel nivå där det uppstår en gråzon mellan vad vi kan kalla liv och död materia. Vi finner alltså inte genom

evolutionslinsen en definitiv start för liv eller vad som utgör död materia utan alla dessa fenomen uppstår gradvis med hjälp av evolution, i enlighet med E.

Sedd som en algoritm kan evolution genom naturligt urval också stå utan behov av medveten avsiktlig inblandning från någon utomstående part (Dennett, 1993, s. 203, 1996a, s.

48-52, 2017, s. 49-50). Evolution agerar på egen hand där det inte är någons avsikt som styr processen utan att denna beror på rätt omständigheter som förverkligar algoritmen och ger den liv. Vi behöver inte att någon person eller annan varelse med en vilja avsett någonting, vill någonting eller som har någon slags baktanke. Givet den algoritmiska karaktären vi finner hos E blir evolution således någonting som faller ut närhelst förutsättningarna är de rätta och förverkligas därmed utan en nödvändig hänsyn till varken mål eller mening.

Slutsatsen blir därför att det centrala för evolution, förstådd som E, är att det är

tillräckligt att villkoren hos E är uppfyllda och inte hur de är uppfyllda för att evolutionen ska sätta fart (Dennett, 1996a, s. 48-52, 2017, s. 43-52). När däremot dessa villkor är fallet kan algoritmen tillsammans med tidsfaktorn (en ofta ansenlig tidsfaktor) föra oss dit vi är i dag och fortsätta föra vår existens till nya obeprövade marker. Vi kan också begrunda att den algoritmiska karaktären hos E öppnar för att evolution kan vara tillämplig till och med så långt som uppkomsten av universum självt . Inget i sak hindrar evolutionen från att vara en ¹ del i allt vi har omkring oss ända ner till universums födelse (eller återfödelse beroende på ens position i den frågan). Men vi måste lämna denna alltför omfattande implikation därhän för resterande delen av texten. Det jag dock vill framhäva är insikten om evolutionens

Dennett (1996a), s. 163-180) argumenterar för att evolution genom naturligt urval kan ha

1

haft en avgörande roll i uppkomsten av vårt universum där även potentiella universum konkurrerar och selekteras i en primär skapelseprocess som därtill sker om och om igen. Utrymmet saknas dock att redogöra för detta i denna text och är inte heller relevant för vad texten vill argumentera säga.

algoritmiska natur, som står oberoende en avsikt för att förverkligas, utgör en central premiss för biosemantiken och hur denne angriper mening . ²

2.3 Antiessentialism

Dennett (1996a, s. 38-39, 2017, s. 138-139) påpekar att evolutionen ger en central insikt i det att om ett ting A beror på evolution genom naturligt urval så kan A inte ha någon bestående given intrinsikal kärna, det vill säga en uppsättning tillräckliga och nödvändiga villkor som gör A till A. Med andra ord ger evolution antiessentialism för fenomen som beror på

evolutionära skeenden. En viktig insikt som ett evolutionärt perspektiv för med sig är därför att densamma argumenterar emot att ting som beror evolution har en given essens, som för all tid har och kommer att definiera vad tinget är. Dess egenskap av att vara en algoritmisk process gör att den alltid lurar runt hörnet så fort rätt villkor är på plats. Evolution stannar således aldrig av, blir ’nöjd’ eller på något annat sätt ’klar’ med sitt uppdrag. Den är alltid fallet närhelst rätt omständigheter är gällande. Fenomen som beror på evolution, såsom levande ting som arter, är därför alltid under en potentiell utveckling även om det kanske inte alltid verkar så från vårt perspektiv.

Istället kan vi, med ovanstående i åtanke, se utvecklade ting som vår egen art att vara vad vi kan kalla betingade existenser, vilket avser att vår existens beror på vår evolutionära historia, vår betingande historia, och de händelser som utspelats innan vi själva uppstod. Jag kommer dock senare argumentera för att utvecklade fenomen, såsom artbildning, inte enbart handlar om evolutionär historia utan även står i ett framtidsberoende. Men för att åter knyta an till evolutionsalgoritmens antiessentiella karaktär och ett tings betingade historia kan vi säga att denna sistnämnda ger upphov till en betingad kärna som är en typ av flexibel kärna, något vi kan kalla för en illusion av en nödvändig essens; illusion i meningen att vår essens inte riktigt är vad den verkar vara. Vad vi är och har varit som art har aldrig varit givet från början eller kommer vara oföränderlig över all tid. Men det motsäger inte att vi kan ha

Utöver vad som sagts ansluter sig Dennett (1993, 1996a, 2017) även till Dawkins

2

(1976/2006) och betonar att vi ska se replikatorer som själviska i meningen att de tjänar sina egna syften framför sin värds syften. Detta påstående vill dock inte okritiskt skriva under på och det finns inte utrymme i denna uppsats att utveckla min kritik gällande hur Dennett och Dawkins resonerar kring detta. Men oavsett hävdar jag att denna själviska aspekt hos replikatorer inte nödvändig för vad uppsatsen vill säga varvid jag hoppas läsaren har överseende med att jag utelämnar denna aspekt.

egenskaper som gör oss unika, det vill säga att vi har någonting som liknar en intrinsikal essens. Vi måste dock gå med på att denna endast är betingad, föränderlig och inte given.

För att ytterligare illustrera ovanstående poäng betänk begreppet ’däggdjur’ (Sanford, 1975, s. 521) (min övers.):

(i) Det finns förfäder som är däggdjur.

(ii) Det har inte funnits oändligt många förfäder som var däggdjur.

∴ Därför, vissa förfäder som var däggdjur hade inga förfäder som var däggdjur.

Varje däggdjur har ett däggdjur som sin mor. Om varje däggdjur har ett däggdjur som sin mor så måste det ha funnits en första ursprunglig däggdjurs-moder, vilket är absurt.

Ovanstående slutledning är alltså falsk. Däggdjur, likt all annan form av liv, måste ha utvecklats gradvis över tid. Detta medger enligt Dennett (1993, s. 421) att däggdjur inte kan ha någon essentiell essens som gör dem med nödvändighet skilda från andra former av liv eller ens andra ting vi har omkring oss. De är snarare betingande existenser som gradvis uppstått ur en kedja av händelser där, som Dennett (1996a, s. 68-73) säger, evolutionär design ackumulerats över tid. Detta argument kan sedan överföras till oss och till frågor om vad som utgör essentiell mänsklighet, det vill säga vad det är att vara en människa. Oavsett vilket svar vi finner måste vi gå med på att detta inte var givet från början utan att denna essens har utvecklats — och kommer fortsätta utvecklas. Denna insikt om gradvisa fenomen inom biosemantiken är en viktig aspekt som kommer få en tydligare central betydelse längre fram i utredningen.

2.4 En ny replikator

För att föra in det biosemantiska perspektivet i vår diskussion om mening ansluter sig Dennett (1993, 1996a, 2017) till Dawkins (1976/2006) vilken förordar en annan typ av replikator än vad vi finner inom biologin allena. Vi har redan konstaterat att evolution genom naturligt urval är oberoende medium och därför borde den evolutionära algoritmen hos E kunna hantera alla former av replikatorer och genom dem förverkliga sig självt. Dawkins resonerar:

What, after all, is so special about genes?…

The gene, the DNA molecule, happens to be the replicating entity that prevails on our own planet. There may be others. If there are, provided certain conditions are met, they will almost inevitably tend to become the basis for an evolutionary process.

But do we have to go to distant worlds to find other kinds of replicator [sic] and other, consequent, kinds of evolution? I think that a new kind of replicator as recently emerged on this very planet. It is staring us in the face. It is still in its infancy, still drifting clumsily about in its primeval soup, but already it is achieving evolutionary change at a rate that leaves the old gene panting far behind.

The new soup is human culture. (1976/2006, s. 191-192)

Dawkins (1976/2006) valde att kalla sin nya abstrakta replikator meme, vilken kan definieras som bitar av information som kan föröka sig genom sinnesperception. För att förstå denna analogi närmare kan vi tänka oss att då gener är bitar av information som förverkligas genom DNA, där cellen utgör dess värd, så är memes förverkligade genom bitar av information där våra hjärnor är dess värd. På ett liknande sätt finns också analogin mellan genpoolen som är frekvensen av alla genetiska varianter inom samma genpopulation, och memepoolen som är frekvensen av alla memetiska varianter inom samma memepopulation. Båda varianterna selekteras efter deras funktionella succé, vilket avser deras förmåga att fortplanta sig inom sin respektive sfär. Den evolutionära arenan skiljer sig därför åt mellan de två då memes anses selekteras eller dö ut inom människans kulturella sfär. De memes som överlever i

generationer selekteras av det faktum att vi använder dem, emedan de som dör ut gör det för att de inte lyckades konkurrera tillräckligt väl, det vill säga därför att vi inte använder dem.

Som motsvarighet kan vi se till den biologiska sfären där gener selekteras eller dör ut som ett utfall utifrån konkurrensen i den biologiska tillvaron. De gener som överlever är de som lyckas föras över till nästa generation och de som dör ut är de som inte lyckas med det.

Memes utgör enligt Dawkins (1976/2006, kap. 11) en kulturell analog till gener och jag vill därför föreslå att vi bör skilja på memes och memeplex. Ett memeplex avser ett komplext kulturellt uttryck som utgör en enhet, såsom ett lexikalt begrepp, och som beror på en uppsättning memes som tenderar att föröka sig tillsammans. Detta står parallellt till hur ett komplext biologiskt fenomen som utgör en enhet, som ett hjärta, beror på en uppsättning gener som tenderar att föröka sig tillsammans. Memeplex kan vara idéer, recept, kulturuttryck som musik, mode, och olika former av beteendemönster såväl som kognitioner.

Den huvudsakliga insikten är dock inte metaforisk utan den att både gener och memes utgör medium för evolutionen att verka genom (Dawkins, 1976/2006, s. 192; Dennett, 1993, s. 200- 201, 1996a, s. 345, 2017, s. 210-212). Båda är betingade existenser som beror på

funktionella succé i sin miljö för sin fortlevnad. Båda är också potentiellt odödliga emedan deras värdar inte är det. Idéer kan därför potentiellt leva för evigt medan dess kreatörer förtvinar, precis som de böcker och monument som avser föreviga våra ideér också gör det om ingen ser efter dem (Dennett, 1996a, s. 348).

Ovanstående föranleder uttrycket kulturell evolution, det faktum att kultur, likt fenotypiska uttryck hos arter, kan både föröka sig, dö ut och växa i komplexitet. En avgörande skillnad mellan memes och gener redan noterad hos Dawkins (1976/2006, s.

191-192) är dock att emedan evolution inom biosfären kräver ansenliga mängder tid kan kulturell evolution ske väldigt snabbt. En enda idé som får fotfäste kan omvandla en hel kultur för att sedan dra ned densamma i fördärvet inom loppet av några år. Kulturella uttryck som mode illustrerar denna poäng om memes och memeplexernas spridningshastighet än tydligare. De senaste decennierna har gett oss goda exempel på modeflugor, eller memeplex, (såsom v-jeans, axelvaddar, Pokemon Go etc.) som uppstår, sprider sig blixtsnabbt för att sedan dö ut och ersättas av någonting nytt.

Ett ytterligare gott exempel på kulturell evolution är det mänskliga språket där ord utgör synnerligen goda exempel på vad memes och memeplex är för någonting och vad dessa kan åstadkomma (Dennett, 1993, kap. 7, 1996a, kap. 12, 2017, kap. 9). Precis som att ingen individ skapade jorden eller allt liv så skapade inte heller någon enskild individ språket.

Språket är istället ett resultat av en ansenlig mängd kulturell evolution där språkkonventioner utvecklats, ackumulerat komplexitet och dött ut i den mån de inte klarade att finna sin plats i den memetiska ekologin. Ingen enskild värd till dessa språkmemes, det vill säga ingen

människa, har designat språket med någon speciell avsikt i åtanke. Istället är språket och dess lexikala begrepp ett utfall av en interaktion mellan den fysiska miljön och dess begränsningar tillsammans med värdens begränsningar, behov och drifter. Dessa i kombination har med tiden gett upphov till det omfattande memeplex vi i dag kallar ’språk’. Varje värd utgör således bara en enskild komponent i en större helhet där språket är något som existerar både i och utöver individens inre värld och som bildar en form av stabilt men samtidigt föränderligt reflektivt equilibrium mellan individer.

2.5 Begrepp som förmåga

Både Dennett (1996a, 2017) och Millikan (1984, 1993, 2000, 2005) anser att begrepp och mening, i likhet med biologiskt betingade livsformer, är selekterade fenomen som utvecklas i

en evolutionär kedja i enlighet med villkoren hos E. Detta kan ske antingen mellan individer över generationsgränser eller inom individen genom individuell inlärning. Det är i vår interaktion med vår miljö, med varandra eller inom oss själva som vi i enlighet med

selektionskriteriet som evolutionsalgoritmen bär på skapar och utvecklar mening. Mening är således ett gradvist fenomen, ett betingat fenomen som beror på dess betingande historia, och saknar därför likt biologiska livsformer en given intrinsikal kärna eller essens utifrån vilken vi kan otvetydigt definiera vad detta fenomen är. Men det medför inte att mening inte finns.

Det faktum att mening utvecklats i enlighet med evolutionens begränsningar utesluter inte att mening i exempelvis lexikala begrepp fortfarande, likt arter och liv, kan utgöra funktionella strukturer. Det är tvärtom så att biosemantik, som förespråkar att se mening som just ett gradvist fenomen, kan redogöra för hur mening i lexikala begrepp uppstår, hur de består över tid och hur det kommer sig att de kan ändra innebörd.

Ett gott exempel på det sista nämnda fenomenet är meningen i det lexikala begreppet

’mobiltelefon’. Vad som en gång var uteslutande ett verktyg för att muntligt och trådlöst kommunicera med andra människor som inte nödvändigtvis befann sig i samma rum som en själv har idag gradvist gått över till att betyda någonting i stil med en ’mobil

internetuppkopplad kameraförsedd minidator och telefon’. Förklaringen till utvecklingen är enkel: innebörden i det lexikala begreppet ’mobiltelefon’ ändrades därför att begreppets extension förändrades. Vad begreppet ’mobiltelefon’ innebär måste därmed utvecklas för att fortsätta vara ett funktionellt begrepp. Den äldre betydelsen har försvunnit successivt, dött ut, och har sedan ersattes av en ny som ökat i frekvens i takt med att fler och fler språkbrukare förkastade den äldre betydelsen som obsolet. Denna förändring behöver inte ske utifrån någon medveten planerad avsikt. Istället uppstår förändringen spontant med hjälp av

villkoren hos E i den takt fler och fler språkbrukare märker att den gamla föreställningen om vad en mobiltelefon är inte längre fungerar fullt ut.

Millikan specificerar denna process mer utförligt genom att initialt betona vikten av

”stabilizing functions” (1984, s. 31-32, 2005, kap. 3, s. 8); stabiliserande funktioner hos språket. Vi kan förstå denna inledande aspekt genom att se ett kollektiv av språkbrukare som ett koordinationsproblem där hänsyn måste tas för att balansera behoven hos både talare och lyssnare (2005, kap 3, s. 3-15). Stabilitet i kollektivet uppnås endast om denna balans kan bemötas tillräckligt ofta och över tid, varvid Millikan ser språket som ett utfall av en

stabiliserande funktion ämnad att lösa förestående koordinationsbehov. Hur språket och dess

lexikala begrepp formas beror på vilka beteendemönster som upprepar sig tillräckligt ofta för att undvika att dö ut och försvinna. Resultatet blir ett komplex av lexikala begrepp och andra språkkonventioner som förs vidare och ärvs till nya generationer och som över tid ger upphov till vad vi kan urskilja som grenar av språkkonventioner. Dessa kan sedan kombineras med ytterligare språkgrenar där, i sin tur, kombinationer av konventioner reproduceras, och muteras vartefter människor lyssnar, härmar och skapar nya begrepp och konventioner.

Lyckade kombinationer som bidrar till lyckade interaktioner ger en ökad frekvens av vissa konventioner. Misslyckade kombinationer som bidrar till misslyckade interaktioner ger en förminskad frekvens av vissa konventioner. Genom denna process kan både nya

språkkonventioner uppstå och gamla få ny betydelse.

Därtill motsvarar språket tillstånd i världen genom ”the semantic mapping functions” (2005, kap 3, s. 15); de semantiska karteringsfunktionerna, vilket avser den funktion som avgör en propositions sanningsvillkor, där denna skapats genom de

konventioner för detsamma som språket ackumulerat över tid (Millikan, 2005, kap. 3, s.

15-19). Individernas olika uppfattningar av den oberoende verkligheten skapar en

konvergeringsprocess där deras uppfattningar förs samman och interagerar med världens faktiska beskaffenhet. Utifrån denna process uppstår stabiliserande funktioner hos våra språkkonventioner där sanning formas efter den karteringsfunktion där språkkonventioner tillsammans med vår yttre miljö bildar vad vi kan kalla en motsvarande abstrakt karta över världen och dess förhållanden. En sann proposition uppstår sedan med hjälp av normala mekanismer endast om propositionen i fråga motsvarar tillstånd i den oberoende verkligheten i enlighet med den semantiska karteringsfunktionen. Normala mekanismer avser här de överlappande historiska mekanismer som varit gällande närhelst en tillräckligt korrekt användning av språkets konventioner relativt miljö har skett.

Den mening som uppstår genom ovanstående stabiliseringsprocess ger upphov till

”public meaning” (2005, kap. 3, s. 20); publik mening, där publik mening hos lexikala begrepp i regel består i begreppets stabiliserande funktion tillsammans med det ting

begreppet refererar till. Denna publika mening är dock inte med nödvändighet identisk med mening hos individen. För att förklara denna aspekt kan vi initialt börja med att konstatera att för Millikan är begrepp detsamma som summan av individens förmågor att uppfatta ett visst ting. Begrepp blir i den meningen begreppsförmågor, vars syfte är att identifiera, följa och samla in information om ting in re (Millikan, 1984, s. 252-256, 2000, kap. 4, 2005, kap. 3).

Denna begreppsförmåga tjänar sedan som grund för att bestämma vad individen uppfattar som sanning enligt den semantiska karteringsfunktionen som nämndes ovan. Vidare, dessa begreppsförmågor är uppbyggda av många komponenter där var och en av oss har tillräckligt pålitliga men varierande sätt att känna igen samma ting. Därför kan vi finna liten till ingen överlappning mellan kompetenta språkbrukare inom samma lingvistiska kollektiv vad gäller sätten att identifiera och följa ting vi har omkring oss. Dessa begreppsförmågor är därtill avsedda att brukas under normala omständigheter, där de sistnämnda avser de överlappande historiska omständigheter som varit gällande närhelst en tillräckligt korrekt användning av begreppsförmågan har skett. Därtill varierar även vad som utgör normala omständigheter mellan individer. Vad en finner vara normala omständigheter kan vara obrukbara för den andra. Det är sedan sammanfattningsvis summan av våra begreppsförmågor tillsammans med en tillräcklig stabilitet hos dem som ger mening hos det lexikala begreppet för individen.

Millikan skriver:

All that is required in order to evidence the validity of an observation concept is that there be some core methods — some core intensions for it — that allow it sometimes to be applied more than once in the making of the very same judgement, and that when it is so applied, the results are highly, though not necessarily infallibly,

consistent. That is enough for us to be as certain as we can be (which is not of course to be utterly certain) that the concept really is a concept of something, hence to have good evidence when we apply it on other occasions, using perhaps less reliable or less well tested intensions or using explicit inductive inference, that whether the resulting judgment turn out to be true or false, at least they are not senseless. (1984, s. 323-324)

För Millikan (1984) innebär således att ha tillgång till begreppet för vatten en form av kognitiv förmåga att känna igen vatten, samla in information om vatten och där strukturen hos begreppet i fråga beror på denna förmåga. Mening i våra begrepp uppstår sedan genom en tillräckligt stabil begreppsförmåga hos individen som kan användas mer än en gång. Om så är fallet kan vi säga att individen har tillgång till det lexikala begreppet in sin lexikala begreppsontologi och att det lexikala begreppet i fråga har en funktionellt betingad mening för individen.

Omvänt kan också angripa ovanstående meningsbyggande process vi finner hos Millikan genom att minna oss att variation av karakteristika i sig utgör en av de tre

nödvändiga villkoren för evolution enligt E — ingen variation ingen evolution. Variationen av begreppsliga förmågor mellan individer är därför ett nödvändigt villkor som gör mening

genom selektion möjlig och som gynnar det lingvistiska kollektivets förutsättningar. Om behov förändras eller ny kunskap tillkommer ökar chansen för det lingvistiska kollektivet att anpassa sig om någon eller några av dess medlemmar har ett avvikande sätt att bruka ett lexikalt begrepp som fungerar bättre givet de nya förutsättningarna. Den nya varianten av det gamla lexikala begreppet kan då öka i frekvens inom lingvistisk kollektivet och bli den nya normen som individerna i kollektivet kan närma sig. Därav har både det lexikala begreppet och det lingvistiska systemet det tillhör hanterat sin utmaning och anpassat sig.

En viktig insikt som också är värd att förtydliga och som till viss del antyds i citatet ovan är att Millikan (1984, kap 18, 2000, kap 4) betonar att detta sätt att förstå begrepp som fenomen medför att det inte är konstigt i sig att vår begreppsliga förmåga brister emellanåt, att vi kan ha fel. Det är istället tillräckligt att vår förmåga att exempelvis känna igen en viss substans är tillräckligt pålitlig. Om vi ombeds känna igen guld under mindre optimala omständigheter och misslyckas är inte det tillräckligt för att vi måste ompröva vår

begreppsförmåga eller göra avkall på densamma. Det är snarare omständigheten i sig som avgör. Om misstaget var tillräckligt allvarligt kanske vi måste försöka lära oss av det. Men om misstaget var obetydligt kan vi bara strunta i det. Allt detta understryker att evolution genom naturligt urval inte enbart rör den externa världen utan att även mentala processer kan utgöra medium för evolutionen . Att begreppsförmågor och begrepp selekteras och utsätts för ³ en konvergeringsprocess där utfallet inte är felfritt är precis vad vi kan vänta oss av en

evolutionärt betingad process där det är tillräckliga förmågor för överlevnad som är det centrala.

Millikan (2000, kap 6, s. 4-6) för även samman våra lexikala begrepp,

begreppsförmåga och vår perception genom att lyfta ståndpunkten att det finns en stark samhörighet mellan vår begreppsförmåga och övrig perception. Båda dessa fenomen bör ses som utfall av en inlärningsprocess där vi lär oss känna igen ting både genom språket så väl som genom perception. Hon ansluter sig till uppfattningen att skillnaden mellan att lära sig om yttervärlden genom språket kontra perception ofta är överdriven. Det är möjligt, hävdar hon, att okritiskt anamma en trosföreställning enkom utifrån att höra talas om saken i fråga,

Dennett (1993, kap. 7) utvecklar denna insikt till att omfatta en modell över medvetandet

3

och dess uppkomst. Det är dock inte nödvändigt för våra syften att redogöra för denna modell i denna text. Istället är det tillräckligt att vi kan notera att medvetandet utgör ännu ett potentiellt medium som principen om evolution genom naturligt urval kan förverkligas i där det är memes som utsätts för konkurrens och selekteras utifrån reproduktiv kapacitet.

lika mycket som det är möjligt att okritiskt anamma en trosföreställning enkom utifrån se tinget i fråga. Hon förespråkar framför allt två ståndpunkter som hänvisar till likheter mellan perception och språket. Den första tar avstånd från påståendet att det finns ett givet

perceptionslager. Perceptuella omdömen är inte skilda från begreppsliga omdömen i den meningen att den ena innehar en given nivå av perception, vilket avser en nivå där vi tar in yttervärlden direkt utan härledning, och att den andra består uteslutande av härledning.

Millikan hävdar istället att båda använder sig av en ofullkomlig konstruktionsprocess. Det är vår kognitiva apparat som konstruerar både våra perceptuella- såväl som våra begreppsliga omdömen. Den andra ståndpunkten hon vill lyfta fram är att själva processen att uppfatta genom perception inte bör förstås som strikta kategorier, där karakteristika och specifika detaljer rörande perception genom exempelvis syn, ljud eller känsel särskiljs och ses som separata. Istället menar hon att perception består i sätt att uppfatta världen. Språket och dess lexikala begrepp blir i den meningen ännu ett sätt att uppfatta världen och står inte särskild som någonting extra utöver annan perception. Våra begreppsförmågor och lexikala begrepp tillsammans med övriga sinnesförmågor utgör därför ytterst en och samma helhet, en och samma övergripande perceptionsförmåga, där samtliga fenomen är ett utfall av en biologisk evolutionär process.

2.6 Ingen begreppslig skillnad

Vi finner ovan en överlappande aspekt hos både det biosemantiska perspektivet och Putnam (1973, 1975) där båda talar om ett lingvistiskt kollektiv och vad vi hos båda kan se som en form av lingvistisk arbetsfördelning där lexikala begrepp uppstår och sedan förfinas över tid.

Putnam betonar dock att en delmängd av språkbrukare tycks vara mer aktiv i denna process då det hos honom är experterna som tillför en signifikant andel till det lingvistiska kollektivet vad gäller att hantera de nödvändiga och tillräckliga kriterierna för mer krävande lexikala begrepp. Inom biosemantik kan däremot denna sist nämnda process ske mer subtilt då ingen behöver vara expert för att vi ska kunna förstå uppkomsten av mer komplexa begrepp. Istället styrs processen av individernas unika begreppsförmågor som utgör en memetisk ekologi för lexikala begrepp där dessa selekteras och formas utifrån deras funktionella förtjänster som sedan skapar begreppets publika mening. Denna process förutsätter inte uttalade experter utan istället kan alla i kollektivet bidra med sin del, även fast denna i de flesta fall många gånger är närmast obetydlig. Vi kan genom denna process erhålla avancerade begrepp utan att vi har

behövt förlitat oss på kompetensen hos en mindre andel särskilt insatta individer. Det är således det funktionella utfallet i interaktionen mellan (i) variationen i begreppsförmågor och (ii) begrepp i form av memes och memeplex i vår kollektiva memepool relativt (iii) miljöns och biologins begränsningar som avgör vare sig vissa begrepp förekommer i vårt språk eller ej och vad deras meningsinnehåll består i. Det är till och med så att om definitionen för ett begrepp endast formats av en mindre andel inom det lingvistiska kollektivet så har den definitionen potentiellt en sämre överlevnadsförmåga än en definition för ett begrepp som vuxit fram genom en kollektiv global selektionsprocess inom hela det lingvistiska kollektivet.

Detta då det, igen, är det funktionella utfallet inom kollektivet som är av vikt för hur vi ska förstå ett begrepp och inte åsikten om densamma hos en viss mindre grupp individer. Det är till exempel inte säkert att det lingvistiska kollektivet anammar expertens rekommendationer vilket ger att begreppet i fråga, dess mening och dess nödvändiga och tillräckliga villkor i längden står och faller med kollektivet och inte med vad experterna fann uppfyllde deras behov och var användbart för dem.

Biosemantiken tänker sig dock att stor kunskap, såsom expertkunskap, hos den enskilda individen kan spela en avgörande roll för hur vi ska se på bruket av våra begrepp och exemplet med TE. Den betydelse kunskap hos individen har ger dock upphov till andra konsekvenser än vad vi såg hos Putnam (1973, 1975). För att förstå detta kan vi beakta följande. När Oscar1, förflyttats till TE och misstar XYZ för H2O så är de båda perspektiven inte överens om hur vi ska tolka detta. Putnam hävdar att Oscar1 har fel då Oscar1 pekar på XZY men att Oscar1 egentligen menar H2O. Biosemantiken skulle istället säga att Oscar1 kan ha fel men att han också kan ha rätt. Om följer Dennett (1996a) och byter ut vatten till hästar och låter horse vara hästar på jorden och motsvarigheten till hästar på tvillingjorden vara schmorse, kan vi enligt honom resonera som följer:

Nothing forces us to suppose that your concept of a horse wasn’t more relaxed in the first place, rather like your concept of a table. (Try telling the story of Twin Earth with the suggestion that the tables there aren’t really tables, but just look like tables and are used for tables. It doesn’t work, does it?) Horses and schmorses may not be the same biological species, but what if you, like most Earthlings, have no clear concept of species, and classify by appearance: living thing that looks like Man-o-War. Horses and schmorses both fall into that kind, so, when you call a Twin Earth beast a horse, you’re right after all. Given what you mean “horse,” schmorses are horses — a non earthly kind of horse, but a horse just the same. Non-Earthly tables are tables, too. It is clear that you could have such a relaxed concept of horses, and that you could have a

tighter concept, according to which schmorses are not horses, not being of the same Earthly species. Both cases are possible. Now, must it be determinate whether your horse concept (prior to your move) meant the species or the wider class? It might be, if you are well read in biology, for instance, but suppose you are not. Then your concept — what “horse” actually means to you — would suffer the same indeterminacy as the frog’s concept of fly (or was it all along the concept small airbourne food item?). (1996a, s. 410)

Dennetts (1996a) poäng är att en komponent i vad vi menar med våra begrepp finns hos språkbrukaren och dennes kunskapsnivå. Det är språkbrukarens egna erfarenhet kring begrepp som ’hästar’ eller ’vatten’ som delvis avgör vad denne menar. Med andra ord är att tillhöra ett lingvistiskt kollektivt inte tillräckligt i sig för att avgöra vad språkbrukaren i alla lägen avser. Det är först ifall språkbrukaren exempelvis är en insatt biolog och har en ansenlig mängd kunskap om just hästar som vi kan, i någon mån, avgöra om denna avsåg horses eller schmorses. För den genomsnittlige icke insatta språkbrukaren är det däremot orimligt att hävda att denne ändå avsåg horses och inte schmorses. Lika kan vi säga att det är orimligt att hävda att språkbrukaren i fråga avsåg det ena eller andra givet att behovet av att särskilja horses och inte schmorsesaldrig uppkommit förut, för varken språkbrukaren eller dennes lingvistiska kollektiv. Kunskap och erfarenhet hos individen interagerar således på ett subjektivt plan med mening hos våra begrepp och vår begreppsförmåga. Det är först när vår erfarenhet lär oss att vår begreppsliga uppfattning av fenomenet inte håller som vi måste utveckla densamma. Innan något sådant sker är det åtminstone oklart vare sig vi kan säga att vi har fel i fråga om att identifiera horses eller schmorses.

I ovanstående citat framgår också en viktig aspekt inom biosemantiken: Dennett (1996a, s. 410-412) särskiljer inte mellan begrepp för naturliga typer och begrepp som rör andra fenomen. Istället är det begreppens funktion för språkbrukaren och det lingvistiska kollektivet som är det centrala och inte vad som nödvändigtvis utgör begreppets extension.

Därav blir det för Dennett absurt att hävda att vi kan särskilja vatten och hästar från ting såsom bord då dessa begrepp bör förstås på ett likartat sätt, det vill säga ett funktionellt betingat sätt. Dennetts poäng i citatet ovan blir, givet den insikten, tydligare när vi betänker ord för ting som inte rör naturliga typer, såsom just bord, som inte bär samma väldefinierade implicita struktur som vi finner i den kemiska definitionen hos vatten. Att föreställa sig Oscar1 på TE som säger sig se ett bord och sedan hävda att det han ser kallas för ’bord’, ser ut som ett bord, används som ett bord men egentligen inte är ett bord ter sig absurt. För Oscar1

kan det mycket väl vara fallet att han ser ett riktigt bord, i meningen bordE, lika mycket som han ser riktigt vatten, i meningen vattenE, givet att Oscar1 inte är särskilt bildad gällande någon av dessa ting eller att det inte funnits anledning för Oscar1, eller någon i hans lingvistiska kollektiv, att särskilja bordE från bordTE eller vattenE från vattenTE. Om det däremot vore så att det funnits en sådan anledning för Oscar1, eller någon annan i hans

lingvistiska kollektiv, eller att det visar sig att Oscar1 är expert på bord, så hade saken varit en annan. Vi hade då kunnat påstå att Oscar1 har fel när han säger sig se ett bord, i meningen bordE, på TE.

Med dessa insikter i åtanke visar TE enligt Dennett (1996a, s. 411-412) att mening inte är externalistiskt på det sätt som Putnam (1973, 1975) hävdade. Det är inte, som hos Putnam, så att mening för en viss typ av begrepp är ett utfall av miljöns faktiska beskaffenhet tillsammans med en nödvändig indexikal komponent hos samma typ av begrepp. Istället hävdar Dennett att TE visar att mening för alla typer av begrepp är härledd utifrån funktion relativt miljö. Vad tinget som begreppet refererar till består i spelar ingen roll och detta gäller oavsett om vi har att göra med ett begrepp för en naturlig typ eller ej. Det är det lexikala begreppets funktionella utfall för oss i våra behov, vår erfarenhet, vår miljö enligt våra begränsningar som skapar dess mening och detta kräver inte tillgång till att åberopa tingets inre egenskaper. Om en språkbrukare eller dess lingvistiska kollektiv aldrig haft något behov av att skilja mellan horse och schmorse, eller varför inte XYZ för H2O, är det därför inte heller konstigt att denna misstar den ena för den andra i scenariot ovan. Men hade vi låtit samma person fortsätta verka i den nya alternativa världen hade nog behovet successivt framstått. Denna person hade då blivit tvingad att justera sin begreppsförmåga och sitt lexikala begrepp för att identifiera hästar. Dock, initialt kan vi inte hävda att ett sådant behov hunnit uppstå.

Millikan (1993, s. 86) tillför ytterligare tankeverktyg som kan hjälpa oss att förstå det biosemantiska perspektivet. Hon vill att vi ska se människor som konsumenter av begrepp, där begrepp avser representationer av världen, framför att se dem som producenter. Att använda begrepp som medel för att förstå världen är därför att konsumera begrepp och det är den handlingen som avgör vad ett begrepp innebär för individen. Enligt detta sätt att se på begrepp är det vad ett begrepp representerar för det begreppsliga systemet, dess funktionella roll för individen, som avgör dels vad som utgör en representation och inte och dels vad dess representationella innehåll i så fall består i.

Med detta i åtanke samtidigt som vi begrundar TE blir det genast enklare att närma sig Dennetts (1996a, s. 410-412) tankegångar i exemplet vi såg tidigare. Om vi använder detta tankeverktyg och talar om Oscar1 och Oscar2 som konsumenter av begrepp så ter det svårare att gå med på att vad de avser står oberoende deras begreppsliga förmåga och individuella kunskapsnivå. De lexikala begreppen i fråga blir då vad de är utifrån deras betydelse för språkkonsumenten, eller begreppskonsumenten. Om båda inte vet särskilt mycket om kemi så kan vi, givet ett konsumentperspektiv, nog gå med på att ingen av dem gör något fel. Om begreppet ’vatten’ inte medför mer än att ’vatten’ är detsamma som någonting i stil med ’rinnande klar luktfri vätska’ för både Oscar1 och Oscar2 så är inte

’vatten’ mer än just det för dem. Det är den betydelsen av det lexikala begreppet i fråga de båda konsumerar i det fallet. Men om de båda kan mycket om vatten och vattnets respektive inre struktur i de båda respektive världarna så måste vi nog snarare gå med på att de båda har fel när de på varsitt håll misstar XYZ för H2O och vice versa. Ordet ’vatten’ innebär i den meningen mer för dom båda givet dessa omständigheter vilket ger att det är denna utökade förståelse för begreppet i fråga de båda konsumerar.

3. Externalism för naturliga typer och biosemantik 3.1 Mening de re

Med ovanstående i å tanke framstår det tydligt att biosemantik inte finner det meningsfullt att skilja mellan typer av lexikala begrepp på samma sätt som Putnam (1973, 1975) gör. Istället är begrepp ytterst förmågor där mening erhålls i samklang med individens begreppsliga kapacitet och erfarenhet relativt den yttre miljön. Det finns därför ingen anledning för anhängaren av det biosemantiska perspektivet att särskilja lexikala begrepp för naturliga typer, såsom ’guld’, mot andra begrepp såsom ’hästar’ eller ’stolar’. Men Putnam behöver naturliga typer för att ro hem sin poäng, sin form av externalism, för att illustrera strukturen hos begrepp för naturliga typer och den yttre miljön betydelse. Hela avsikten med TE är att visa att det är denna sist nämnda som definierar vår intention gällande begrepp för naturliga typer därför att strukturen hos dessa är indexikal. Putnam skriver:

When I say ”this (liquid) is water,” the ”this” is, so to speak, a de re ”this” — i.e., the force of my explanation is that “water” is whatever bears a certain equivalence relation (the relation we call [R] above) to the piece of liquid referred to as “this” in the actual world. (1973, s. 707, 1975, s. 148).