2008:334
C - U P P S A T S
Kommunikation med människor med demens
- personalens erfaranheter av problem och möjligheter
Aida Smajilhodzic
Luleå tekniska universitet C-uppsats
Social omsorg
Institutionen för Arbetsvetenskap Avdelningen för Socialt arbete
Institutionen för arbetsvetenskap Sociala omsorgsprogrammet
Kommunikation med människor med demens
– personalens erfarenheter av problem och möjligheter
Smajilhodzic Aida
Förord
Jag vill tacka alla som har gjort den här uppsatsen genomförbar. Speciellt tack riktar jag till de intervjupersoner som öppenhjärtigt berättat om sina tankar och erfarenheter. Utan er hade uppsatsen aldrig blivit till!
Jag vill särskilt tacka till min handledare Lena Widerlund som har varit ett stort stöd under arbetets gång.
Luleå, 2008
Smajilhodzic Aida
Smajilhodzic, A (2008). Kommunikation med människor med demens. Personalens
erfarenheter av problem och möjligheter, Examensarbete i socialomsorg, 15 hp, institutionen för Arbetsvetenskap, Luleå tekniska universitetet.
Abstrakt
Kommunikation är ett viktigt redskap som vi människor använder oss av i samspelet med andra.
Genom att kommunicera förmedlar vi våra tankar, känslor och önskningar. Men personer som lider av demens har en begränsad förmåga att kommunicera med omgivningen. Demens är en sjukdom som karaktäriseras av intellektuella och känslomässiga förluster. Under
demenssjukdomens förlopp utvecklas både verbala och ickeverbala svårigheter som leder till problem i det kommunikativa omsorgsmötet. Det är ofta personalen på äldreboendet som måste tolka kroppsspråk och känslor för att kunna bemöta personen med demens på bästa sätt.
Syftet med studien var att belysa kommunikationen mellan en person med demenssjukdom och personalen på ett äldreboende. För att svara på studiens syfte har jag används mig av kvalitativ ansats med intervjuer som datainsamlingsmetod. Sex intervjuer med personal som arbetar med personer med demens genomfördes. De två huvudteman som framkom var:
kommunikationssvårigheter och kommunikationssätt.
Genom intervjuerna framkom det att personalen använder sig av flera kommunikationssätt som exempelvis kroppsspråk, berörning, sång och musik. Kroppsspråket används mer än det verbala språket i kommunikation med personer med demens. Det kommunikativa mötet som uppstår mellan personalen och personen med demens är “omsorgs” kommunikation som inger lugn, välbefinnande, glädje och trygghet. Det är viktigt att främja den boendes hälsa och möta den personen med demens i deras egen livsvärld.
Sök ord: Demens, kommunikation, äldre omsorg
Smajilhodzic, A (2008). Communication with people with dementia. Empoyee's experience of problems and opportunities, Examensarbete i socialomsorg, 15 hp, institionens för
Arbetsvetenskap, Luleå tekniska universitet.
Abstract
Communication is one of the most important tools that we humans use. By communicating we convey our thoughts, feelings and desires. But a person who suffers from dementia has limited ability to communicate with their surroundings. Dementia is a disease that is characterized by intellectual and emotional losses. During the dementia disease develop both verbal and non verbal difficulties that lead to problems in the communicative care meeting. It is often employee's of elderly care who must interpret body language and feelings in order to meet a person with dementia in the best manner.
The purpose of the study was to highlight the communication between a person with dementia and employee's a residential retirement home. To get answers to the study purpose, I have used a qualitative input. Data material consisted of six interviews with personnel who work with people with dementia. The two main themes that emerged were: communication difficulties and means of communication.
The result shows that employee's use of several means of communication and they are: body language, affects equipment, song and music, etc. Body language is used more than the verbal language in communication with people with dementia. The communicative meeting that occurs between employee's and the person with dementia is “caring” communication that inspires quiet, well-being, happiness and security. It is important to promote the residents' health and meet the person with dementia in their own life-world.
Search words: Dementia, communication, elderly care
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning ...5
2. Bakgrund ...7
2.1 Demens ...7
2.1.1 Typer av demenssjukdom ...8
2.2 De äldre i samhället ...8
2.3 Kommunikation ...9
2.4 Svårigheter vid bemötande ...10
3. Metod ...11
3.1 Planering och genomförande ...12
3.2 Intervjupersoner...12
3.3 Intervjuerna...12
3.4 Analysarbete ...13
3.5 Metoddiskussion...13
4. Olika kommunikationssätt och dess svårigheter i interaktionen mellan personal och boende ...13
4.1 Kommunikationssvårigheter...13
4.1.2 Begränsat ordförråd ...16
4.2 Kommunikationssätt ...17
4.2.1 Kroppsspråk...17
4.2.2 Känsel och berörning...19
4.2.3 Musik...20
4.3 Bemötande...21
5. Sammanfattande synpunkter ...22
Referenser...24
Bil. 1 ...26
Intervjufrågor:...27
1. Inledning
Demenssjukdom kan kännetecknas som ett tillstånd av försämring eller förlust av språk, minne, igenkännande och förmåga att orientera sig. De svårigheter som förekommer vid demenssjukdom förekommer även till en början vid normalt åldrande. Demenssjukdom kan också innebära svårigheter att kommunicera, skriva, räkna samt känna igen föremål och personer. Den som drabbas av demens får också svårt att klara praktiska sysslor som att koka kaffe, klä på och av sig (Bergqvist - Månsson, 2004).
Kroppsspråk som gester, mimik och tonfall står för cirka 75 procent av budskapet vid kommunikation med omgivningen. Detta betyder att det verbala språket endast svarar för en liten del av kommunikationen. Demenssjukdom ger en begränsning i förmågan att kommunicera verbalt, vilket innebär att personen med demens får allt svårare för att använda det talande ordet och förstå ordens betydelse (Almberg & Jansson, 2003).
Omsorgen av personer med demens är därmed en specialitet som kräver särskilda kunskaper om demenssjukdom. Personalen måste vara aktiv med både hjärna och hjärta för att kunna tolka och förstå hur de ska bemöta personer med demenssjukdom på bästa sätt under sjukdomens olika stadier. För detta krävs intresse, fantasi, personligt engagemang, medmänsklighet, inlevelseförmåga och inte minst tålamod. Det är viktigt att personalen kommer ihåg att personer som drabbats av en demenssjukdom har samma behov som alla andra människor, men att de saknar möjligheter att själv tillfredsställa dem. I och med detta har de ett ökat behov av hjälp och stöd från människor i deras omgivning. Att möta en människa med demens med respekt och omtanke är således en av de svåraste utmaningarna i äldreomsorgen. Personen som drabbats av demenssjukdom kan ofta inte kanalisera sin ilska på adekvat sätt eller berätta varför de blir arga och detta kan leda till kommunikationsproblem (ibid.).
Studiens syfte var att belysa kommunikationen mellan en person med demenssjukdom och personalen på äldreboende.
1. Vilka olika sätt använder sig personalen av när de kommunicerar med personen med demenssjukdom?
2. Hur arbetar personalen för att förebygga eventuella svårigheter vid kommunikationen?
Begrepp
I denna studie kommer personer med demens också att benämnas för boende. En av anledningarna till detta är problemet med att hitta bra begrepp för människor som lider av demens. Den andra orsaken är främst av estetisk karaktär, nämligen att undvika ständiga upprepningar. Av samma anledning förekommer även flera benämningar på intervjupersonerna.
Dessa benämns därmed både som informanter och personal.
2. Bakgrund
Med ålder uppträder olika fysiska och psykiska förändringar och med stigande ålder försämras minnesförmågan och det kan uppstå svårigheter att minas detaljer i händelser. Men åldrandet är inte detsamma som sjukdom, men sjukdom är vanligare med stigande ålder (Skog & Grafström, 2007).
Språkförmågan och ordförrådet förbättras med åren och med ökad livserfarenhet men intelligensen, inlärnings- och problemlösningsförmågan påverkas inte negativt med stigande ålder. Kommunikationsförmågan kan försämras av hjärnskador och sjukdomar som är orsakade av exempelvis blödningar, blodproppar eller demenssjukdom (ibid.).
2.1 Demens
Demenssjukdom är samlingsnamnet på olika symtom som förklarar sjukliga förändringar i hjärnan som är vanligare hos personer i högre ålder. Var i hjärnan den största skadan sitter påverkar i hög grad hur personen med demens uppträder, särskilt i början av demenssjukdomen.
Hjärncellerna hos en person med demens kan inte tolka alla intryck eller förstå om en signal är viktig eller oviktig. Detta kan leda till ilska och förvirring hos personen med demens. Det kan uppstå svårigheter att tolka synintryck som i sin tur kan leda till utlösande faktorer som exempelvis hur kläder ska sitta, eftersom personer med demens ofta har svårigheter med kroppsuppfattningen. En spegelbild kan tolkas som monster eller påminna personen med demens om en person de inte gillar. Svårigheterna kan uppkomma när det gäller att ta emot hjälp och kan upplevas stötande för att personen som drabbats av demens är i sin egen värld och tycker att allt fungerar alldeles utmärkt. Demenssjukdom gör att det blir allt svårare för personen att klara den dagliga livssituationen (Lundström, 2006).
Att ha drabbats av en demenssjukdom betyder att man har stora svårigheter att göra sig förstådd och förstå andra. Personen med demens kan tidigt visa irritation gentemot sig själva för att han eller hon inte kommer ihåg ord eller för att omgivningen inte förstår. En person med demens har samma behov som vilken annan människa som helst skillnaden är att de ofta har förlorat förmågan att tillfredställa dessa behov t.ex. något som hon eller han vill berätta om eller något hon vill att någon annan ska göra för henne, men som inte förstås av omgivningen (ibid.).
2.1.1 Typer av demenssjukdom
Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demenssjukdom och som än så längre inte går att bota. Nervcellerna i hjärnan dör successivt och nervtrådarna förtvinar. Konsekvenserna av sjukdomen är beroende av vilka delar i hjärnan som skadas, men både språk och minne försämras kraftigt (Bergqvist - Månsson, 2004).
Vaskulär demens är den näst vanligaste formen av demenssjukdom. Orsaken till denna form är sjukliga förändringar i hjärnans blodkärl och cirkulation. Blodet kan inte cirkulera som det ska och ge hjärnan syre, vilket leder till att nervceller dör eller förtvinar (Basun, 2004).
Frontallobsdemens omfattar ett antal sjukdomar som liknar varandra kliniskt, men det finns skillnader mellan dessa. Frontallobsdemens har en smygande debut och processen är långsam med personlighets- och beteende förändringar (Bergqvist - Månsson, 2004). Sjukdomsinsikten försvinner tidigt, personer börjar hallucinera och det är ett tidigt hämningsbortfall som innebär aggressivitet, omotiverad skämtsamhet, hypersexualitet samt rastlöshet. Den demenssjuke har känslor av ångest och suicidala tankar samt ökad sentimentalitet. Det är vanligt med labilt och lågt blodtryck, men det är inte lika vanligt med epileptiska anfall (Basun, 2004).
2.2 De äldre i samhället
Författare Magnusson (2001) beskriver i sin bok målen för äldre personer. I boken beskrivs att den äldre personen skall kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag samt kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende. Vidare framhålls det att den äldre personen skall bemötas med respekt, samt ha tillgång till god vård och omsorg. Målen bygger på samhällets gemensamma värderingar på solidaritetens grund, med utgångspunkten; att alla är lika värda och att vi har ett gemensamt ansvarstagande vilket fungerar som en sammanhållande kraft i samhället.
Målsättningen med vård, behandling och omsorg är, att bevara personens mentala funktioner så långt det är möjligt, bibehålla sociala kontakter, lindra sjukdomssymtom och när det inte är
möjligt ge tröst och skapa ett så gott liv som möjligt för den sjuke, men också att stödja och avlösa de närstående (ibid.).
2.3 Kommunikation
Ordet kommunikation kommer av det latinska communicare och betyder att göra något tillsammans, ha förbindelse med någon. Att kommunicera innebär att “sammankopplas med”
eller göra något gemensamt. Att göra något gemensamt är möjligen den bästa synonymen men samtidigt kan det vara en förledande synonym, eftersom att kommunicera på intet sätt är liktydigt med att något förstås. I vardagsspråket används ordet kommunikation om en rad fenomen, från personliga samtal med en eller flera personer till masskommunikation och chattande via globala nätverk. Att kommunicera är något alla kan lära sig och har tillägnat sig från de tidigaste perioderna i livet. Det finns inget tvivel om att ett spädbarn kommunicerar, som t.ex. när barnet skriker kommer någon från omgivningen genast och frågar vad som kan göras för att hjälpa, trösta eller lindra. Barnet talar till oss genom blicken, rörelserna och ljuden och får oss att känna, tänka och handla (Eide & Eide, 2006).
I litteraturen skiljer man på verbal och ickeverbal kommunikation. Verbal kommunikation är det verbala språket, tal eller skrift, medan icke-verbal kommunikation kan var kroppsspråk, mimik och gester. Det är vanligt att man vid verbal kommunikation använder sig av olika tonlägen, samt utnyttjar icke-verbal kommunikation, så som gester och kroppsspråk, för att förstärka eller tydliggöra det som skall förmedlas (ibid.).
I alla möten människor emellan förekommer kommunikation på något sätt, som exempelvis ett uppskattande ögonkast från en främling, ett vänligt ord från expediten, en uppskattande klapp på kinden av en förälder, ett långt och utvecklande samtal med bästa vännen, en lek mellan syskon eller gesterna från någon som är upprörd. Friska människor kommunicerar nästan per automatik och det viktigaste redskapet för att kunna kommunicera är språket (Almberg & Jansson, 2003).
Språket begränsar och styr våra tankar. Att kunna kommunicera innebär också att dela tankar och upplevelser med andra. Vanligtvis har vi förmåga att använda språket och kommunicera med varandra, men personer med demens har svårigheter att kommunicera med omgivningen och att förstå vad andra säger. Kommunikationsproblemen omfattar kroppsspråk och sådant som kan sägas med ord. De blir bundna till sin egen värld och har ett stort behov av att personer i omgivningen försöker förstå dem genom små ledtrådar och kunna fantisera sig till resten. Det gäller att personalen har stort tålamod, fantasi, medmänsklighet, humor och en bred kunskapsbas för att kunna bemöta personen med demens på rätt sätt. Språksvårigheterna leder till att personer
med demens får minskade möjligheter att uttrycka sina behov och önskningar och att de oftast inte förstår orden som personalen uttalar, men de njuter ofta av stämningen av gemenskap och andakt (Norberg & Zingmark & Nilsson, 1994).
Den som har en demenssjukdom har därmed svårt att berätta vad hon eller han vill och dessutom svårt att förstå vad den man talar med önskar förmedla (Aremyr & Hallin, 2005).
För att kunna stimulera en god kommunikation med personer med demens finns det en hel del för den som är frisk att tänka på (Edberg, 2002).
Följande är viktigt att tänka på:
När en person har drabbats av demens uppstår svårigheter att kommunicera, nedsatt förmåga att utföra motoriska aktiviteter, känna igen eller identifiera objekt trots en oförändrad syn-, hörsel- och känselförmåga. Detta gör att den boende och personal eller anhöriga har svårt att förstå varandra. Under utveckling av sjukdomen blir kommunikationen problematisk, speciellt i senare stadier av demensen. Personen med demens blir helt beroende av omgivningens förmåga att känna igen och tolka kroppsspråk och känslor. Därför är det viktigt att underlätta kommunikation med de boende genom att t.ex. närma sig personen framifrån och ha ögonkontakt och använda sig av ett vanligt kroppsspråk med leende och mjukhet. Tala lugnt samt upprepa meningarna några gånger så att de boende förstår. Undvik att komma bakifrån och börja tala eftersom det kan skrämma de boende. Det är viktigt att alltid tilltala den boende vid namn samt att själv tala om vem man är. Det är också viktigt att undvika alltför kroppsnära kontakt som t.ex. klappa på kinden eller håret, det kan kännas både barnsligt och kränkande. Tänk på det personliga reviret, den boende kanske inte känner igen dig. Vid kommunikation med de boende är det viktigt att sitta ner eller försöka att vara på samma nivå och ge personen tid att svara. Ett annat viktigt observandum är att bara ställa en fråga åt gången och använda enkla och korta meningar samt försöka att tolka ansiktsuttryck och kroppsspråk (Skog & Grafström, 2007).
Det är viktigt att exempelvis inte prata med det boenden som om han/hon vore ett barn. För att personen med demens är en vuxen människa med mycket livserfarenhet och ska bemötas utifrån det, alltså med respekt och vördnad. Vid kommunikation med den boenden är det viktigt att vara en uppmärksam lyssnare och försöka pussla ihop det som sägs med och utan ord samt att vara närvarande med hela sin person (Almberg & Jansson, 2003).
2.4 Svårigheter vid bemötande
När man möter en människa med någon sorts sjukdom är det viktigt att tänka på att det inte är en sjukdom man ska ta hand om, utan det är en medmänniska med egen identitet och olika behov.
En person med demens har samma behov som vilken annan människa som helst skillnaden är att de ofta har förlorat förmågan att tillfredställa dessa. De fysiologiska behoven är ofta av tradition prioriterade inom vård och omsorg medan de sociala och psykologiska behoven är glömda exempelvis på grund av brist på personal och/eller brist på kompetens (Abrahamsson, 2003).
Att ge god omsorg till personer med demens betyder att kunna arbeta med människor som ofta inte längre kan ta vara på sig själv, som inte vet var de är, vem de är och som inte förstår verbal kommunikation. Många tycker att det är en utmaning att arbeta med personer som lider av demens och att det finns både ljusa och mörka sida med arbetet. Till den ljusa sidan tillskrivs arbetstillfredsställelse och harmoni, medan den mörka sidan präglas av frustration, maktlöshet, brist på kontroll och missförstånd. Det händer ofta att personal agerar på fel sätt, eftersom de inte känner till hur en människa med demens fungerar. Kunskap om sjukdomen, om bemötande och förhållningssätt krävs för att omsorgen ska vara av god kvalité (ibid.).
I vård och omsorg om personer med demens har personalen möjlighet att påverka hur mötet med de boende blir genom personalens användning av kommunikation, samt deras sätt att tolka och förstå den enskildes uttryck av behov. Det är viktigt att personalen inom vård och omsorg, är medvetna om den makt de äger i mötet med personer med demens. Makt i detta sammanhang behöver inte tolkas negativt, då personal som är medveten om sin makt, kan använda den genom att stödja, hjälpa och leda den boende i samtalet utifrån den boendes förutsättningar (Skau, 2001).
Personalen har ofta en stark önskan om att hjälpa personen med demens, men vet inte hur de ska uppnå detta. Omsorgsarbetet kompliceras av den boendes svårigheter att nå fram till personalen samt personalens svårigheter att nå fram till den boende (Edberg, 2002).
Kommunikationsproblemen kommer smygande och förvärras allt eftersom demenssjukdomen fortskrider. Problemen varierar mycket från person till person och vilken typ av demenssjukdom personerna har. Personer med demens kan ha problem med att komma ihåg viktiga händelser eller personer i sitt liv och när de bara kommer ihåg sekvenser av sitt liv här och där, är det inte lätt att känna helhet och mening med livet. Demenssjuka har svårt att uppleva framtiden och uppleva mening med den återstående tiden av livet (Armanius-Björlin, 2004).
3. Metod
Utifrån studiens syfte och forskningsfrågor var en kvalitativ ansats naturlig eftersom kvalitativ forskning utgår från aktörernas egna perspektiv och att man beskriver världen så som den upplevs av subjekten (Kvale, 1997). I den kvalitativa intervjun utvecklas nya frågor beroende av
vilka svar man erhåller. Då forskningsintresset var utforskande var intervjuer med en intervjuguide en lämplig metod för att generera data. Svaren vid intervjuer är oförutsägbara och det går inte på förhand att veta vad som kommer att komma fram under var och en av intervjuerna. Enskilda intervjuer bedömdes vara det bästa sättet för att få djup på det som efterfrågades, vilket var hur personalen på äldreboende kommunicerar med boende och hur man kan lösa eventuella svårigheter.
3.1 Planering och genomförande
Personlig kontakt togs med enhetschefen på ett äldreboende då information gavs om det övergripande syftet med studien och jag frågade om intresse fanns att delta i studien. Därefter informerade enhetschefen personalen och kontakt togs med intervjupersonerna via brev (bilaga 1) och tid och datum bestämdes för genomförandet av intervjun. Information gavs även om ungefärlig längd på intervjuerna, som var 40 till 60 minuter, de olika frågeområdena samt att det fanns önskemål om att spela in intervjuerna på band och om möjligheten att genomföra dessa under personalens arbetstid. Informanterna fick information om studien både muntligt och skriftligt.
3.2 Intervjupersoner
Ambitionen var att hitta personer som arbetar nära de boende i sin yrkesvardag, detta för att jag vill ta reda på hur kommunikation fungerar mellan dessa och de boende. Undersökningsmetoden i denna studie valdes med utgångspunkten att beskriva och förstå kommunikation med personer med demens utifrån vårdbiträdens/undersköterskors verklighet. Kvale (1997) menar att när man gör intervjustudier så bör man göra 5 till 25 intervjuer. Studiens undersökningsgrupp omfattar sex informanter som arbetar på en demens avdelning med varierande livs - och yrkeserfarenhet och alla var kvinnor. För att kunna hitta de lämpliga intervjupersonerna för studien hade jag ett kriterium att informanterna skulle ha arbetat minst ett år, detta för att de skulle ha hunnit skaffa sig personliga erfarenheter av yrket.
3.3 Intervjuerna
Intervjuerna var halvstrukturerade (Bil. 1) och intervjupersonerna fick möjlighet att berätta vad de känner och gör i förhållande till det kommunikativa mötet med de boende. Intervjuguiden bestod av övergripande frågor då informanterna fick möjlighet att berätta om vissa händelser i sin verksamhet. På detta sätt styrs de så lite som möjligt, i syfte att få fram deras spontana
beskrivningar och förståelse. Detta ledde till att intervjun inte blev någon utfrågning utan snarare ett samtal vilket kretsade kring de teman som listades.
3.4 Analysarbete
Efter varje intervju lyssnades de inspelade intervjuerna igenom och transkriberade så ordagrant som möjligt. Detta transkriberade materialet läste jag sedan igenom ett flertal gånger för att få en helhetsbild. Därefter gjordes meningskoncentrering som enligt Kvale (1997) betyder att långa uttalanden pressas samman till kortare uttalanden, där den väsentligt innebörden omformuleras till några få ord. Dessa ord delades in i olika teman med mitt syfte som utgångspunkt, vilket var att beskriva kommunikativa mötet med personen med demens ur personalens perspektiv.
3.5 Metoddiskussion
Resultaten skulle förmodligen få en högre validitet om intervjuerna hade kompletterats med observation, men till detta krävs en längre tidsintervall. Dessutom utgör det ett etiskt dilemma att utföra observation på ett demensboende, eftersom de personer som bor där inte är medvetna om att de blir observerade. Dessutom är det mycket svårt att inhämta informerat samtycke från dem.
4. Olika kommunikationssätt och dess svårigheter i interaktionen mellan personal och boende
Vårt liv baserar sig på relationer till människor och kommunikationen ligger till grund för alla relationer. Kommunikation är grundvalen för identiteten och möten med andra människor är också en grundläggande förutsättning för gruppers existens och förändring samt det som styr klimat och effektivitet i grupper. Samspel, interaktion och kommunikation är händelser, och i och med det en ständig pågående process. I kommunikation kommer sociala processer till uttryck.
Därmed kan förmågan till samspel och kommunikation användas för att närma sig och möta en annan människa, men även används till att stöta bort människor och skapa avstånd (Nilsson &
Waldersson, 1990).
4.1 Kommunikationssvårigheter
Människor kan kommunicera utan att förstå varandra, men i möten med personer med demens finns åtminstone två typer av kommunikationsproblem. Dels den boendes svårighet att uttrycka
sig så att andra förstår och dels hans eller hennes svårigheter att förstå andra människor. Båda dessa svårigheter kan leda till och övergå i katastrofreaktioner hos den boende, som kan exempelvis brista ut i gråt, störta ut ur rummet eller närmast oförklarligt bli mycket aggressiv. En stor svårighet i kommunikationen mellan personal och boende kan vara att de boende inte förstår vad som sägs (Westlund, 1994).
Informanterna påpekade också att personer med demens har stora humörsvängningar men att personalen hela tiden försöker att hitta lösningar för att kunna kommunicera och hjälpa de boende på bästa sätt. En av informanterna beskriver detta på följande sätt:
En person med demens har ofta svårigheter att förstå det vi säger. Det gör att vi, personal måste komma på andra sätt som passar att kommunicera, t.ex. vi använder kroppsspråk, synintryck, luktintryck, sång och musik, bilder och berörning.
En annan informant tyckte att det är viktigt att vara närvarande och inte tänka på någonting annat utan bara vara fokuserad på den person man tar hand om, och hon utrycker det på följande sätt:
När jag kommer in till en boende då måste jag lämna allting, alla mina tankar, på allting jag har runtomkring hur mycket jag har att göra utan bara koncentrera mig på den person jag ska in till. Utifrån hur långt de har gått in i sin demens bemöter jag dem på det sättet var jag får bästa kontakten.
Enligt informanterna är det viktigt att försöka möta de boende där den befinner sig. Personalen ska försöka ägna tillräckligt med tid för den boende som också ska respekteras som en unik individ. Allt som personalen gör skall vara på de boendes villkor. Men det är inte alltid lätt att hitta lösningar för kommunikation med personer med demens och detta menar även Sandvide, Åström, Norberg & Saveman (2004). De belyser hur lätt missförstånd kan uppstå när de boende inte förstår och det kan leda till att de blir avvisande och även kan sparka, bita eller riva. När detta skedde tog personalen för givet att informationen de gav var tillräcklig och begriplig för den boende. De började utföra en aktivitet utan att försäkra sig om att de boende hade klart för sig vad de skulle göra. Missförstånd uppkom även när personalen inte förstod vad den boende försökte förmedla och därför blev denne aggressiv.
Intervjupersonerna berättade om att det allra mest problematiska i det kommunikativa mötet är när personer med demens blir aggressiva och att personalen då inte kan når fram till dem. En av informanterna beskrev att om en boende är aggressiv, och inte vill lyssna eller ha någon hjälp så får personalen hålla sig i bakgrunden tills den boenden lugnar sig. Informanten säger:
Ibland kan det vara att någon inte vill lyssna på det vi säger, eller är upprörd över någon situation och kan bli lite aggressiv, då kan vara väldigt svårt att nå fram till de boende. De vill inte ta till sig utan stänger helt enkel av sig.
Kommunikationsproblem medför på sikt att den boende blir allt mer isolerad och efter hand får stora svårigheter att förstå sin omgivning och att göra sig förstådd (Westlund, 1994). För att undvika missförstånd är det viktigt att vara tydlig och gärna övertydlig och en av informanterna säger:
Vi ger alltid raka direktiv och jag säger inte så här, nu ska vi duscha, för det tolkar de fel. De vill kanske inte duscha med mig, de kan tolka liksom att, ska du och jag duscha tillsammans. Man säger liksom så här att: Nu ska du Irma duscha!
Ett problem som finns i kommunikation med de boende kan vara att de gärna tar personalen på orden och tolkar det som sägs bokstavligt. För att underlätta möjligheterna att förstå för de boende skall personalen använda sig av korta ord och enkla meningar. Det gäller att ta en fråga i taget och att inte utsätta de boende för flera val på en och samma gång. Instruktioner bör delas upp i moment, så att man tar varje moment för sig (Westlund, 1994). Informanterna poängterade också svårigheterna vid påklädning och att de brukar dela instruktioner i olika moment så att de inte upplever sig osäker inför allt det okända och en av de intervjuade säger.
Jag har alla kläder färdigt framlagda, för att kunna räcka fram och ge om de boende inte klarar av att sätta på sig dem i rätt ordning. Annas kanske det händer att underkläderna hamnar utanpå långbyxor och behån utanpå tröjan. Inga strumpor och skor på fel fot.
Det ger en stor trygghet att förstå och känna till olika saker och vad som skall hända. Norberg &
Zingmark & Nilsson, (1994) skriver att personer med demens förlorar den tryggheten, de ser massa saker som de inte känner igen och har ingen aning om vilken funktion dessa saker har. De kan se sina kläder liggande på sängen utan att veta vad det är. Det blir helt enkelt svårt för personer med demens att klara sig själva. Situationer som förut har varit enkla kan bli mycket komplicerade.
4.1.1 Behov av lugn och ro
Personer med demens kräver en lugn miljö utan störande oljud och brus. Författaren Westlund (1994) menar att fläktljud, radio och TV- apparater som står på eller en allmänt stökig miljö kan vara tillräckligt för att göra det omöjligt för den boende att förstå.
Informanterna tycker också att personer med demens kräver lugn och ro för att må bra och beskriver de i följande citat:
Den demente behöver lugn och ro. Under exempelvis måltider aldrig ha någon radio eller TV på eller inte så mycket prat på sidan om för att de måste ha sin fulla koncentration för att kunna klara måltiden
Det måste vara lugnt och harmoniskt vid matbordet. Inget sorl och brus från TV eller radio samt inga onödiga samtal mellan personal eller anhöriga.
Enligt informanterna är det viktigt att ge de boende lugn och ro. Att ha tålamod, lyssna, visa värdighet, vara förstående, visa inlevelse, ha kunskapen att kunna trösta och vara ödmjuk inför den som är sjuk för att kunna hjälpa till att försöka ge en givande och trevlig dag samt en lugn god natt. För att så längre som möjligt bevara förmågan att kommunicera är det betydelsefullt att person med demens inte är ensam utan har möjlighet att samtala med omgivningen i en lugn och stressfri miljö ( Almberg & Jansson, 2003).
4.1.2 Begränsat ordförråd
När personalen talar med de boende måste de vara observanta på att lägga språket på rätt nivå. En stor del av ordförrådet kan ha fallit bort och personalen får hålla sig till enkla, vardagliga ord. I regel är det substantiven som faller bort först, naturligtvis namn på personer och orter, men också enkla vardagliga ord som ”banken”; ”bordet”; ”TV:n” försvinner ofta, adjektiven (stor, liten, röd, grön, etc.) kan också försvinna. Långa meningar behöver i och för sig inte vara svårare att förstå än korta, men det är innehållet och grammatiken som kan göra meningarna svåra att förstå för personen med demens (Dencker & Dencker, 1994). En av informanterna gav ett exempel på vilket sätt man bör kommunicera för att personen med demens ska förstå, som framgår av följande utsaga;
Vid kommunikation med personer med demens använder vi korta meningar så att de förstår information vi ger. Ju längre meningar desto svårare är för de att förstå, de tappar ju tråden.
Westerlund (1994) menar att personal ska försöka förstå genom att fylla i ord, fråga, gissa, peka och be den boende att beskriva och peka. Det gäller att hitta ett bra sätt som fungerar både för de boende och för personalen, de bör dock undvika att fråga ut de boende. Att begära förklaringar och ställa kunskapsfrågor leder obönhörligen till misslyckanden. De boende är till följd av sin hjärnskada och sina minnesförluster oförmögna att besvara kunskapsfrågor. Han eller hon är inte heller hjälpt av att bli korrigerad om personalen skulle finna att de boende inte talar sanning.
Lögnen är inte medveten och orden är inte menade bokstavligt. De boende utrycker en känsla, varför personalen skall nöja sig med allmänna svar. I stället för att söka förklaringar bör personalen försöka lyssna sig till meningens innebörd och hjälpa de boende att beskriva sina känslor och upplevelser. Detta innebär också att personalen så långt som möjligt skall avstå från att avleda de boende. Personalen ska bekräfta känslan, utan att låtsas som om den demente har bokstavligt rätt.
4.2 Kommunikationssätt
Det finns många olika sätt som personal använder sig av vid kommunikationen med de boende.
Det kan vara kroppsspråk (personalen visar tydligt vad de menar); musik (personen med demens som pratar väldigt sällan kan börja sjunga med i välkända gamla sånger) samt beröring (att visa att det är någon hos den boende). Det gäller att hitta det sätt som fungerar så att de boende känner sig trygga och lugna (Lundström, 2006).
4.2.1 Kroppsspråk
Människor kommunicerar med hjälp av det talande ordet och våra kroppar. Kroppsspråk förstod vi långt innan vi behärskade det verbala språket, som barn lärde vi oss att tolka ett leende, en rynkad panna eller en häftig kroppsrörelse. En person med demens är däremot mycket känslig för kroppsspråk, ansiktsuttryck och tonfall. Men om personalen är medveten om kroppsspråkets betydelse, kan de använda för att skapa förtroende och förmedla trygghet. Därför är det viktigt om personalen vill nå fram till den boende med sitt budskap att använda både orden, blicken och gesten vid kommunikation (Almberg & Jansson, 2003).
I en studie av Richter, Roberto & Bottenberg (1995) belyses kommunikationen som en väsentlig faktor i omvårdnaden av och omsorgen om personer med demens. Brister i den verbala kommunikationen orsakade frustrationer hos både personal och de boende. Det språk som personalen använde kunde vara otydligt och svårförståeligt för personerna med demens.
För personer med demens är det viktigt att använda kroppsspråk genom att t.ex. nicka, luta sig framåt, att vara psykiskt närvarande samt verkligen lyssna. Personer med demens blir allt mer beroende av omgivningens förmåga att känna igen och tolka kroppsspråk och känslor eftersom språket blir vagt och osammanhängande med upprepningar och sökningar efter ord och meningar. Hjälp och stöd under samtalen med personer med demens behövs, lyssnande och tolkande samt hållning kan bidra till att de boendes självkänsla och tillit bevaras och ger bästa möjliga känsla av livskvalitet. Svårigheter att förstå och tolka personen med demens med dessa stora kommunikationsproblem kan i svåra fall innebära att den bonden känner sig övergiven av personalen och även av närstående på grund av svårigheterna att uttrycka sina behov och känslor (Skog & Grafström, 2007).
Informanterna påpekade att det är kroppskontakten som personer med demens har stort behov av samt att det är viktigt att möta de boende med ett leende på läpparna och visa med hela ansiktet att de är glada och pigga och detta visas i följande citat:
Eftersom du pratar med hela kroppen så får du snabbare kontakt också med den du ska ha kontakt med för den pockar ju på hela din uppmärksamhet. Och ett annat tips är att ha en stort leende när du kommer in till en vårdtagare ofta ska jag säga. För när du ger en leende så får du leende tillbaka då har du startat kommunikation. Det är just de med att starta kommunikation med personer med demens som är det svåraste. Har du fått i gång kommunikation flyter den oftast på bara du inte kopplar bort dig från den personen du har börjat föra dialog med.
Kroppsspråk är av stort betydelse i kommunikationen med personer med demens. Om personalen kommer till de boende och är mycket stressade kan de automatiskt bli avvisande och arbetet blir mycket svårare att genomföra. De boende kan känna att de inte får tillräckligt med tid på sig och reagerar kraftigt eftersom stressad personal sänder ut signaler som de inte själva är medvetna om.
Personen med demens blir då väldigt skärrad och kan inte alls koncentrera sig och allt tar längre tid i stället. Ett felaktigt bemötande en morgon kan göra att hela dagen blir förstörd (Lundström, 2006).
Informanterna kände igen situation och beskrev den på följande sätt:
Kommer man in och är stressad och har fel kroppsspråk, inställning och bemötande, man kanske tänker oh jag har två som jag måste duscha och den dementa känner av och får inte förtroende då kan det gå fullständigt åt pip svängen alltihopa. Om det inte fungerar då är det knappast någon ide att jag går in dit då måste någon annan gå in nästa gång och hjälpa den personen.
Men om personalen kommer avslappnad och med ett stort leende, kan det bidra till att personen med demens känner sig uppskattad och glad. Det beskrivs av en av informanterna som själv hade känt skillnad mellan dessa två metoder:
Leende går ofta hem, den kroppsliga kommunikationen säger mycket samt man ska nollställa sig vid bemötande och du få inte fundera om vad barnet gör hemma eller att någon annan på toaletten. Den demente måste få hela din uppmärksamhet. Om man följer denna metod och lyckas att inte bli störd så tjänar du på det, därför att om du har fått upphöra hela dialogen färdigt… så är den demente nöjd sen.
Att inte förstå vad som ska ske och vad andra i omgivningen gör kan få vem som helst känna sig orolig och arg. Därför är det viktigt att de människor som finns omkring personer med demens är tydliga i sitt kroppsspråk (Aremyr, 1999).
4.2.2 Känsel och berörning
Språk kan ibland vara mer än bara ord. För personer med demens är det viktigt att hitta hem och det innebär att hitta sig själv i ett känslolandskap som de känner igen. De kan ibland känna igen stämningen från när mor läste på söndagskvällen, när de t.ex. lyssnar på personalen på äldreboendet. Den boende kanske inte förstår orden som personalen uttalar men njuter ändå av stämningen och gemenskapen. Den mest positiva upplevelsen är knuten till upplevelsen att vara föremål för omsorg och kärlek. Det är just i den upplevelsen som personen med demens kan finna sig själv. Att bli kammad på ett kärleksfullt sätt av personalen kan ge en upplevelse av att
”jag är älskad, jag är värdefull, jag finns” (Norberg & Zingmark & Nilsson, 1994).
Kroppskontakt och beröring är därmed viktiga ingredienser i omsorgen för personer med demens. En kram eller en klapp på kinden kan betyda mer än många ord. Det är dock viktigt att personalen är medvetna om att alla människor inte tycker om när någon kommer alltför nära samt man bör tänka på deras integritet inte får kränkas (Almberg & Jansson, 2003).
Informanterna påpekar att det är kontakten och närheten som de boende har behov av. De anser att det är viktigt för de boendes välbefinnande att någon av personalen alltid finns i de boendes närhet. När de saknar denna trygghet blir de mycket oroliga som framkommer av följande citat:
Vi har en man som följer oss hela tiden speciellt under kvällarna. Det är närheten och tryggheten han söker för ingen vill vara ensam, det tycker ingen om.
Enligt informanterna är det speciellt viktigt att de ägnar större delen av sin tid till att umgås med de boende för att skapa lugn och ro. Informanterna upplever att när de sitter och pratar och läser tidningen med de boende, resulterar det i att de boende blir mera lugna och att de känner sig trygga. Detta visar på att människor med demens har behov av personalens närhet för att känna trygghet.
4.2.3 Musik
Musikterapi erbjuder ett alternativt kommunikationssätt, ett annat språk än det verbala och kan användas i form av rehabilitering för t. ex. motorisk, social, sensorisk, kognitiv och emotionell utveckling (Engström, 1998).
Musikterapi är användandet av musik och/eller musikens element ljud, rytm, melodi och harmoni i syfte att främja kommunikation, personliga förhållanden, lärande, mobilisering, uttryck, organisation och andra ur terapeutisk synvinkelrelevanta mål för att bemöta fysiska, känslomässiga, mentala, sociala och kognitiva behov. Musikterapi ämnar utveckla potentialer och/eller återställa funktioner hos individen för att denna bättre skall kunna integrera på olika nivåer i livet och därmed höja sin livskvalitet (Wigam, 2002)
Enligt Aremyr (1999) kan musik under måltider ha en lugnande effekt. De fann i en undersökning att personer med demens satt kvar längre vid matbordet med stillsamt musik i bakgrunden. De klarade dessutom av att äta själva i en större utsträckning som de annars inte gjorde.
Ett liknande exempel beskrev en av informanterna som förklarade betydelsen av musik och säger:.
Jag kan t. ex. berätta att vi har haft en dam som slutade nästan gå och av en händelse råkade vi att upptäcka att hon älskade musik. När vi sjöng med henne så fick vi henne att gå genom musik. Och på det sättet så fick vi henne att göra olika saker t.ex. ta skeden när hon ska äta och föra den till munnen.
En annan informant berättade om en dam som inte tyckte om att få hjälp vid avklädning när hon skulle lägga sig och sova och som var mycket rädd för den person som försökte hjälpa till. Med hjälp av musik fick de henne att glömma rädslan och inte strida emot. Informanten säger:
Det stora knepet var att sjunga med Anna. Hon blev så glad och vi sjöng sånger som hon kunde. Hon märkte inte ens att hon tog av kläderna utan hjälpte omedvetet till av egen kraft. Vi log mot varann och hade ögon kontakt. Det blev så god kommunikation. Jag berömde henne och vi sjöng ännu en sång.
Musik berör de flesta människor och talar till dess innersta känslor. Minnen väcks till liv, vilka personer med demens kan samtala om, kanske både skratta och gråta åt. Musik är ett värdefullt hjälpmedel då personal vill nå personen med demens (Almberg & Jansson, 2003).
Väl vald musik och sång stärker känslan av gemenskap vilket upplevs som kommunikationsfrämjande och kan underlätta för den som har en demenssjukdom att förstå och göra sig förstådd. För att lättare hjälpa den boende som har svårt att förstå ordens innebörd kan man spela bakgrundsmusik eller sjunga tillsammans med (ibid.).
4.3 Bemötande
Mötet med personer med demens innebär att vara känslomässigt närvarande samt att verkligen försöka se den boendes personlighet och behov. För att personalen ska kunna uppnå det är det betydelsefullt att de ser de boende som unika människor och inte som personer som lider av demenssjukdom. Det som är avgörande i samvaron med personen med demens är att personalen har förmågan att vara närvarande och att vara en tillgänglig medmänniska vid mötet som ska präglas av ömsesidighet, respekt och lyhördhet (Cars & Zander, 1998).
Flera av informanterna poängterar hur svårt det är att veta vilket bemötande som fungerar som bäst eftersom det beror på vilket omsorgsbehov de boende har och det belyses i följande citat:
Det är individuellt, för att är man dement behandlas man ju inte på samma sätt utan varje person behandlas individuellt efter individuella behov.
Informanterna uppger att de med tiden lär känna de olika personerna och därmed kan anpassa sitt bemötande så att det fungerar bra med just den personen.
Melin Emilsson (1998) skriver om samtalet med en dement individ och menar att det är som att personalen och de boende befinner sig i två helt olika världar. Vilket tycker jag stämmer bra, de boende och personalen pratar inte alls om samma saker. Det enda riktiga samtalet där de förstår varandra är exempelvis vid matbordet då personalen frågar om maten var god, eller säger vilken fin tröja du har. Kommunikationen är väldigt begränsad, vilket förstärker känslan av att personalen och de boende befinner sig långt ifrån varandra, men ändå nära. Det blir en situation som är svår att lösa, men personalen använder sig av sin erfarenhet, kunskap, sång och skratt för att kunna genomföra de dagliga rutinerna, samt att få de boende att må så bra som möjligt.
Handlingar och agerande kanske inte alltid uppfyller vad den demente individen önskar, det kan vara en följd av att personalen och de boende inte riktigt förstår varandra.
5. Sammanfattande synpunkter
Det finns många olika metoder som personal vid ett demensboende använder sig av vid kommunikation med personer med demens som t. ex. kroppsspråk, berörning, musik o.s.v. Det finns mycket som personalen måste tänka på i den dagliga kommunikationen med personer som har demenssjukdom för att kunna förstå den boende och för att som vårdgivare göra sig förstådd för den som lider av demenssjukdom.
Varje individ kommunicerar på olika sätt och personalen måste komma ihåg att personen med demens har begränsade kommunikationsmöjligheter. Därför är det viktigt för personalen att lära känna den boende och dennes sätt att kommunicera på och som vårdgivare anpassa sin kommunikation efter varje individs sätt att kommunicera. Det är personalen som tvingas tolka och genomföra handlingar efter sina tolkningar. Att arbeta med personer med demens kräver stort tålamod och enorm vilja att hjälpa eftersom personer med demens kräver mycket tid, vård, omsorg och bekräftelse. Brister i kommunikation mellan personal och boende kan leda till konflikter dem emellan. Ibland kan de boende vara aggressiva på grund av att de saknar förmåga att kommunicera med omgivningen. Av analysen framgår att personalen försöker att hantera och hjälpa till de boende på bästa sätt.
Enligt författarna Almberg & Jansson (2003) behöver kommunikation inte alltid att ske med ord utan man kan lära sig lyssna till kroppsspråk hos den som har tappat orden. I analysen framkommer också betydelsen av kroppsspråk. Genom kroppsspråk speglas tankar och känslor och det som personalen visar med kroppsspråket uppfattas ibland bättre än den verbala kommunikationen av den boende. Kroppsspråket tycks vara ett väl användbart redskap som personalen använde sig av i mötet med personer med demens. Det påverkar mötet och hur mötet kommer att arta sig, därför är det extra viktigt att personalen är positiv och går in till den demenssjuke med ett glatt leende på läpparna. Detta i sin tur utgör den omsorgs kommunikation, som skapas i det kommunikativa mötet. Personalen bemöter medvetet den boende genom att vara glad och positiv och genom att bekräfta personen med demens som en unik individ.
Då den boende inte längre förstår ord eller kan formulera sig muntligt är beröring en god kommunikationsform. Beröring är ett enkelt och lättillgängligt sätt att skapa kontakt med en annan människa. Att hålla en hand visar att man är närvarande och närhet skapar lugn och ro. Det är just lugn och ro som personer med demens behöver för att må bra.
Musik kan ibland vara bra för att skapa förutsättningar för kommunikation med personer med demens och kan skapa harmoni och hjälpa till att komma ihåg någon gammal sång från barndomen. Informanterna berättar att personalen kan sätta på musik som den boende tycker om,
då musiken har en lugnande inverkan. När den boende känner igen saker från förr inverkar det på den boendes välbefinnande och medverkar till att den boende känner sig tillfreds med tillvaron.
I analysen framkommer också att personalen ska vara lyhörd, förklara grundligt, prata tydligt och sakligt och bara prata med de boende. Undvika stressa de boende och försöka vara närvarande både med kroppen och tankar. Personalen ska inte använda sig av långa meningar utan istället använda sig av korta meningar så att den bonden får lättare att förstå och ta in informationen.
Avslutningsvis framgår det att personalen är den viktigaste resursen i omsorgen om dementa och är därmed de boendes stora trygghet i tillvaron. Det är just personalen som gör den boendes liv värdefullt och innehållsrikt genom att fylla vardagen med glädje och aktiviteter. För att kunna ge en god omsorg till personer med demens krävs att personalen är tålmodig, empatiskt samt har en god inlevelseförmåga och kan se den boenden som en unik person med egna värderingar och önskningar. Informanterna från det aktuella äldreboendet har visat att de har stort tålamod samt att de alltid försöker nå personerna med demens och hjälpa till på bästa sätt.
Referenser
Abrahamsson, B-L. (2003) Demens- omsorg och omvårdnad. Stockholm: Bonnier Utbildning AB.
Almberg, B. & Jansson, W. (2003) Fånga Stunden: Hur man bemöter och förhåller sig till personer med demenshandikapp. (2:a uppl.) Stockholm: Liber.
Aremyr, G. (1999) Varför vill Asta inte äta?: Måltidssituationen i demensvård. Stockholm:
Liber.
Aremyr, G. & Hallin, S. (2005). Asta i inre och yttre balans – Att stödja en person med demens.
Liber: Stockholm.
Armanius-Björlin, G. (2004) Om demens klinisk bild, utredning, vård och omvårdnad,
konfusionstillstånd, genetik och biokemi, patologi, minnesfunktioner, vardagslivets aktiviteter, sexualitet och demens, frågor om tvång och självbestämmande, hälsoekonomi. I: Basun, H., Beck-Friis, B., Ekman, S.L., Englund, E., Eriksdotter-Jönhagen, M., Gustafson, L., Lannfelt, L., Nygård, L., Sparring-Björkstén, K.,Terzis, B., Wahlund, L. O. & Wimo, A. Om demens(2.
uppl.). Stockholm: Liber.
Basun, H. (2004). Före demens. I: Armanius Björlin, G., Basun, H., Beck-Friis, B., Ekman, S-L., Englund, E., Eriksdotter, Jörhagen, M., Gustafson, L., Lannfelt, L., Nygård, L., Sparring Björlstén, K., Terzis, B., Wahlund, L-O., Wimo, A. Om demens. (2. uppl.) Stockholm: Liber.
Bergqvist- Månsson S. (2004) Något är annorlunda; Om mild glömska, demens och behovet av omsorg. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.
Cars, J. & Zander, B. (1998). Samvaro med dementa. Råd till anhöriga och vårdbiträden om förhållningssätt. Stockholm: Gothia.
Dencker, K. & Dencker, S-J. (1994). Vård av demenssjuka. Malmö: Dema hälsa.
Edberg, A-K (red.) ( 2002) Att möta personer med demens. Lund Studentlitteratur Eide, T. & Eide, H. (2006). Kommunikation i praktiken: relationer, samspel och etik inom socialt arbete, vård och omsorg. Malmö: Liber.
Engström, R. (1998) Musikterapi. I: Theorell, T Red. När orden inte räcker. Lund:
Natur och kultur.
Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Lundström, K. (2006). När Asta blir arg: ilska och aggression hos demenssjuka. Stockholm:
Liber.
Magnusson, N. (2001). Asta och hennes rättigheter: äldres och dementas rättigheter:
vårdgivarnas och personalens skyldigheter, Stockholm : Liber.
Melin- Emilsson, U. (1998). Vardag i olika världar. Om dementa och vårdbiträden på tre gruppboenden. Eslöv: Arkiv.
Nilsson, B., & Waldersson, A-K. (1990). Kommunikation. Samspel mellan människor. Lund:
Studentlitteratur.
Norberg, A. & Zingmark, K. & Nilsson, L. (1994) Att vara dement. Stockholm: Bonnier Utbildning.
Richter, J M & Roberto, K A & Bottenberg, D J (1995) Communicating with persons with Alzheimer`s disease: experiences of family and formal caregivers, Archives of psychiatric Nursing, 5, 279-285.
Sandvide, Å & Åström, S & Norberg, A & Saveman, B I (2004) Violence ininstitutional care for elderly poeple from the perspective of involved care providers, Scandinavian Journal of Caring Science, 18, 351-357.
Skog, M. & Grafström, M. (2007) Geriatrisk omvårdnad och geriatrik: Konsten att vårda äldre.
Malmö: Bonnier utbildning.
Skau, G. (2001). Mellan makt och hjälp. Stockholm: Liber.
Westlund, P., Eggers, T., Nilsson, P. & Petersen B. (1994). Demensboken. Stockholm: Liber AB.
Wigam, T (2002) A comprehensive guide to music therapy. London & Philadelphia: Jessica Kingsley Publishers.
Bil. 1
Information och förfrågan om medverkan i forskningsprojekt
Att kommunicera är ett viktigt inslag i en människans välbefinnande. Demenssjukdom ger en begränsning i förmågan att kommunicera, vilket innebär att personen med demens har svårt att använda det talande ordet och förstå ordens betydelse. Genom en studie vill jag beskriva hur personalen på ett boende kommunicerar med personer med demens och hur de arbetar för att överbrygga eller undanröja svårigheter vid kommunikation med de boende.
För att få svar på mina frågor är dina kunskaper och erfarenheter mycket viktiga för mig och därför skulle jag gärna vilja intervjua dig, som har arbetat minst ett år. Detta för att du skall ha hunnit tillmäta dig personliga erfarenheter av yrket.
Intervjuerna kommer att bandas och beräknas ta cirka 40 till 60 minuter. Materialet från intervjuerna kommer att behandlas konfidentiellt och det är frivilligt att delta i intervjuerna och de får avbrytas om så önskas.
Jag heter Aida Smajilhodzic och är student vid Luleå Tekniska Universitet, Institutionen för arbetsvetenskap, och jag går termin sju på Sociala omsorgsprogrammet 140 poäng. Denna utbildning leder till en yrkesexamen inom social omsorg.
Jag hoppas att jag kan göra intervjuerna under vecka 38-39 samt jag kommer att kontakta er inom de närmaste dagarna för att diskutera eventuell tid och plats för intervju.
Ni kan gärna kontakta mig eller min handledare om eventuella frågor eller funderingar.
Med vänliga hälsningar Aida Smajilhodzic Tel: 0703147682 Handledare
Universitetsadjunkt Lena Widerlund Tfn: 0920- 49 38 58
Intervjufrågor:
Bakgrundsfrågor:
Ålder, utbildning, antal år i yrket
1. Berätta hur en vanlig dag med en person med demens ser ut (baserat på kommunikation).
2. Vilka olika sätt kan kommunikationen ske med person med demens?
3. Använder du några särskilda kommunikationsmetoder i samband med vardagsmöten?
4. Hur arbetar ni för att överbygga eller undanröja svårigheterna vid kommunikation med en person med demens?
5. Beskriv någon situation där du upplever att kommunikation med en person med demens fungerar bra. Vad tror du det var som gjorde att det fungerade bra?
6. Berätta om någon situation där du upplevt att kommunikation med person med demens inte har fungerat. Vad tror du det var som gjorde att det fungerade mindre bra?
7. Vad anser du är viktigt att tänka på vid kommunikation med personer med demens?
8. Något att tillägga, ta upp vidare eller fråga om?
