Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMN:r 23 (910) -TORSDAGEN DEN 9 JUNI 1904 17:de ärg.
I LLaSTREPAD UTI DN ING
FOR • KVIN NAN H och HEMMET
Hufvudredaktör och ansv. utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Mssi
iS nail
S
ROSA BERNHARDINA FORSTEN.
F
ÖR EN god del af Finlands’kvinnor torde Rosa Bernhardina Forstén vara en okänd personlighet. Och dock integer hon en märkesplats bland de af vårt grannlands kvinnor, hvilka på ämbets- och tjänstebanor offrat sin hela lifsgärning. För närvarande landets enda kvinnliga postförvaltare, har hon vid sidan af en mångårig verksamhet i dess postväsens tjänst åtnjutit en för en kvinna i Finland ovanlig mängd förtroendeuppdrag inom det samhälle, där hennes arbetsfält varit förlagdt.
En öfversikt af Rosa Bernhardina Forsténs lefnadsgärning må därför, i den mån ramen för en kort biografi det medgifver, här finna plats.
Fröken Forsténs på tjänstemeriter rika verksamhet och därvid ådagalagda mång
sidighet, som ställa t. o. m. mången manlig tjänsteman vid hennes ålder i skuggan, framgå af en förteckning öfver de förtroendeuppdrag hon redan åtnjutit.
Här i detta sammanhang kan det natur
ligtvis ej ° ifrågakomma att ur denna anföra allt — må det blott nämnas, att hon bland annat under 1864—69 bestred tolags-bok- hållare- samt våg- och hamnmästarebefatt- ningen i Joensuu stad och i samband här
med förestod krono- och stadskassörstjänsten
en tid därsammastädes.
Förutom att hon inne
haft sekreteraretjänsten vid drätselkammaren, bokförare- och kassörs- tjänsten vid Nordiska Aktiebanken i ofvan- nämnda stad, erhöll hon i uppdrag på guvernö
rens • i Kuopio förord
nande att omhänder- hafva mantalsskrifnin- garna i ett flertal kom
muner af länet.
Redan i tidiga år in
trädde hon i postverkets tjänst, och det var på detta område hon skulle bryta sig sin bana i lifvet, och det var ock här hon offrat sina bästa krafter. Sedan år 1887 har hon innehaft ordi
narie posttjänst och se
dan med åren fått åt
njuta allt betydelseful
lare tjänsteuppdrag in
om postverket.
Ar 1888 utnämndes fröken Forstén till post
förvaltare i Salo, den högsta tjänst hon på detta ^verksamhetsom
råde kan uppnå.
En så lång lifsgärning som den, hvilken hon redan har bakom sig, är ensamt ägnad att väcka den största beundran — komma så därtill alla de personliga förtjänster, hon under sina många arbetsår lagt i dagen, måste man med förvåning fråga sig, huru hon så länge kunnat förbigås af den allmänna upp
märksamheten och utan att erhålla det erkän
nande, hon i så hög grad förtjänar.
Vägen till framgång och erkännande är nog ej och har nog ej varit någon kungsväg, som städse stått lika öppen för kvinnan som för mannen. Så mycket större beundran förtjänar därför fröken Forstén, som oaktadt sitt kön ej blott visat sig mäktig fylla de mångahanda värf, som henne anförtrotts, utan ock kunnat nå den högsta framgång, hennes ställning inom det ämbetsverk hon tillhör medgifver.
På sin 60-åriga födelsedag uppvaktades fröken Forstén i Salo köping, där hennes tjänsteverksamhet är förlagd, med en rik blomsterhyllning, och är det från samma till
fälle det i dag i Idun meddelade porträttet förskrifver sig.
Glöm ej
Jubileumsfondens sparbössor!
PÅ BALKONGEN.
SA blekt öfver böljorna blänkte en vårmånes stilla sken,
kring parken sig skuggan sänkte och vällukt spred hvit syrén.
Vi sutto, vi två, på balkongen med ljusen flämtande matt och lyddes till näktergalssången en drömmande vårens natt.
Vi sågo, hur ljusen de brunno i stakarne långsamt ner — ej ord åt hvarandra vi funno, ej tanke, som tanke ger.
Min jublande kärlek jag gömde i hjärtats djupaste vrå,
jag visste, att ensam jag drömde hvad aldrig jag kunde nå.
Jag såg, hur ditt hufvud du böjde och lutade tungt mot hand, och såg, huru barmen sig höjde bak spetsar och sidenband.
Jag hörde, hur suckarne smögo i drömmande vårnatt tyst,
och vet nog, hvart tankarne flögo och hvem du i drömmen kysst.
Ack, hade jag vågat dig trycka helt sakta till trofast famn, hur skulle jag kallat min lycka vid tusende vackra namn!
Ack, hade jag endast fått drömma en stund mot din axel stödd, det varit mig nog för att glömma min vackraste dröm förödd!
Men nej! Och hvi skulle jag bryta en skymmande vårnatts fred?
Din lefnad skall lugnt förflyta, långt skild från min öde led.
Så teg jag. Allt varit en villa — — I staken brann ljuset matt
'och släcktes — — du reste dig stilla och svann med ett trött “god natt!“
SIGURD P. SIGURDH.
IDTJN 1904 282 — MITT HEM.
N
U VILL jag reda mig ett bo. Det skall vara fullt af sol och glada färger, det skall verka harmoni och trefnad, ty jag vill kunna säga: det är mitt hem, det är en bit af min egen själ.Sol är lif. Därför skola fönstren vara breda och gardinerna lätta och luftiga. Solen trollar fram hälsans färg på bleka kinder, kryar upp humöret, kommer blommorna att frodas, föryngrar och förnyar. Hvad gör det då, att möblernas färger blekas en smula?
—- De vara ju ändå inte en lifstid. Och dammet, som syns så väl i solen? — Det torkar man naturligtvis bort.
De glada färgerna äro solens återsken; de värma sinnet och fröjda ögat. Gult kan verka sol i skuggiga rum, och en lätt varm
gul gardin i den vanliga mörka rullgardinens ställe kan förgylla upp en grå och mulen morgonstund.
Några urriga tallruskor i en tjockmagad, blågrön kruka, en stånka i allmogestil på en rödbetsad hörnskänk med sirliga utskärningar kunna tillsammans bilda en hel liten skönhets- symfoni, som gläder ögat.
Allt beror på harmonien. Det ena skall sluta sig till det andra som handsken smyger efter hvarje handens linje. Och för att vinna harmoni bör man handla efter regeln: allt på sin rätta plats.
Det finns förnäma möbler och det finns simpla möbler. Men det finns också enkla möbler, som kunna vara förnäma, och myc
ket dyrbara möbler, som verka simpla.
Man sätter inte ett köksbord framför en bro
kadklädd praktsoffa, och inte heller bör man möblera en liten, enkel tre-rumslägenhet med högförnäma eller, rättare sagdt, imitationer af högförnäma möbler. Det ger ett intryck af disharmoni och ofinhet, som jagar trefnaden på flykten. Liksom en dyrbar sten fordrar en dyrbar infattning, så fordra förnäma möb
ler ovillkorligen en förnäm omgifning.
Ekmöblerna äro aristokrater. De äro så att säga skapade att bära tunga silfverupp- satser; konstnärligt skulpterade och skinn- klädda, böra de paradera i högpanelade salar i hem, där man har ett rum för hvarje behof.
De äro matsalsmöbler, ingenting annat än matsalsmöbler, och de se stela och högtidliga ut som en betjänt vid en festmiddag.
I en enkel våning, där det största rummet i sig förenar mat-, arbets- och sällskapsrum
met, äro de absolut olämpliga; de drifva hemtrefnaden på flykten och äro — tyvärr!
ett allt för synligt bevis på sina ägares dåliga smak.
Dessa klumpiga, billiga matsalsmöbler af ek, som i hundrade sinom hundradetal fabri
ceras och spridas ut öfver land och rike, äro ju blott tarfliga imitationer. De likna de där
Hårets affallande. En läkare, som sedan flere år i Stockholm behandlar speciellt hudsjukdomar, skrifver följande: »Af alla i handeln förekommande medel, afsedda för behandling af de parasitära hud
sjukdomar (seborrhé, mjäll o. d.), på hvilka hårets affallande i de flesta fall beror, känner jag intet, som vid anställda prof visat sig så verksamt och i så hög grad förtjänar användas som Azymolstimu- lus — —.» Vid London-utställningen 1899 erhöll F. Pauli’s Azymolstimulus guldmedalj såsom det bästa hårvatten.
Under läkarekontroll tillverkas F. Paulis azy- mol-tväl, som med allt skäl kan rekommenderas till alla, såväl äldre som yngre med ömtålig hy och hud.
sockerskålarna och ljusstakarna af försilfradt glas, hvilka en tid voro så moderna, och som skulle föreställa silfver.
Jag gick en gång fyra trappor upp i ett hus i en af Stockholms nyare stadsdelar. I hvarje förstuga kunde man genom rutorna i tamburdörren se in i de hvarandra fullkom
ligt lika tre-rumslägenheterna, och i hvarje våning såg jag med förskräckelse en ek
möbel.
Jag glömmer aldrig det intryck denna syn gjorde på mig.
Det var inga hem jag såg in uti. Det var fack, det var hyllor, och hvarje familj hade sitt fack, — en, två, tre, fyra trappor upp
— det var likgiltigt. Alla voro lika, som stöpta i en form. Och sedan har jag sett många, många sådana fack.
Alla dessa unga par, som sätta bo med ett par tre tusen kronors årlig inkomst, de köpa sig ett par engelska järnsängar, en lavoar, en toalettbyrå, en turkisk divan för herrns rum och en ekmöbel till salen. Ha de då verkligen inga andra intressen än att sofva och äta? Och ha de inte vaknat till insikt om, att hemmet är själens spegel?
När man träder in i ett sådant hem som de of van beskrifna, fattas man ovilkorligen af den föreställningen, att dess ägare lefver sitt lif utan högre intressen än att tillfreds
ställa sina mest materiella behof. Intet som smeker ögat, ingen treflig vrå, där man kan prata bort en stund eller njuta af en god bok — nej, våningen är möblerad endast för att äta och sofva i.
Till ett sådant hem vänder man inte gärna åter, ty trefnaden trifs inte där. Den känner sig endast hemmastadd, där den kan få krypa in i små bekväma pratvråar, där harmoni råder mellan form och färg, det må nu .gälla praktvåningar eller de enkla små hem, som äro förnäma i sin enkelhet, därför att de äro fulla af själens solljus.
Ett sådant litet hem vill jag försöka bygga mig, ett hem, där hvarje sak har sin plats att fylla och pryda. Mitt eget hem, som jag älskar, därför att det är en del af mig själf, därför, att jag där skall lefva mitt lif.
MALIN ÖDMANN.
VÅR- OCH HÖSTDAG-JÄMNING-.
SKISS FÖR IDUN AF A.
B
RUNO Verner hade ställt upp staffli och må- larparaply ute på den soliga trädgårdsgången, och borta vid ligusterhäcken, under det lätta lofhvalfvet af ett nyutslaget bokträd, satt Lisa Grane modell för honom.
Verner stod med pensel och palett i handen, men han målade föga, hans ögon riktades med en halft frånvarande blick än mot hans arbete, än mot Lisa. Det kom ingen fart i arbetet.
Efter åratals vistelse i främmande länder hade han nyligen återvändt till hemlandet, en frejdad konstnär, hvilken dock vunnit ett namn först täm
ligen sent. Brunhyllt af Algeriets sol, med skarpa energiska anletsdrag och redan gråsprängdt hår, talade redan Verners utseende om en man, som sett och upplefvat och en man, som vetat omsätta sina intryck. Men blicken var eldig och gestal
ten hade något af en ynglings raska hållning och spänstighet.
Det var med en viss spänning han återsett Lisa Grane. Fem år hade förflutit, sedan den dag han skilts från sin gråtande lilla skyddsling, som fann det så bittert att blifva öfvergifven af sin vän och beskyddare. De hade under dessa år visserligen underhållit skriftlig förbindelse med hvarandra, och Lisas bref hade städse andats samma hängifna förtroende och samma oskulds
fulla vänskap. Men det var ju i alla fäll en ung dam han skulle återse, icke barnet han läm
nat.
Så återfann han samma lilla Lisa och dock en annan Lisa än det fjorton års barn, hvars enda tillflykt under sorgens öfvergifvenhet han en gång varit. Det var han, som af sin döende vän mottagit den stumt vädjande blick, som gått från honom till lilla Lisa och som inneslöt all en faders ångestfulla bäfvan för barnet. Och denna hans vän och forne beskyddares stumma vädjan hade för Bruno Verner fått betydelsen och helgden af ett slags testamente.
Så hade han från Paris till hennes släktingar iSveriga hemfört den redan förut moderlösa, nu äfven faderlös blifna lilla Lisa. Och därmed hade hans förmyndarroll såsom numera obehöflig upphört.
Men Lisa hade med så ' bittra tårar skilts från honom, att han kände sig helt beklämd att lämna henne. Och han sände henne tröstande och upp
muntrande bref, som snart nog af henne besvara
des med nöjda och glada. Så började brefven visserligen att blifva mera sällsynta, men han förstod af hela tonen i hennes meddelanden, att hon alltjämt bevarat sin tillgifvenhet för honom, och att hon i honom, den ende förtrogne från hennes tidigare lif, liksom såge sambandet med det förflutna, med minnet af fadern och barndo
men.
Han hade skilts från en gänglig fjortonåring, som i sitt utseende ieke ägt något påfallande, an
nat än ett par vackra, långfransade ögon. Det var icke det förra barnet, icke heller var det den redan utvecklade unga kvinna han väntat få se, det var ett människobarn i knoppning, hvilket ännu icke tycktes hafva vaknat till medvetenhet såsom kvinna. Hon var knappast vacker. Bar
mens lätta rundning och en rörelsernas mjukhet förlänade en viss behagfullhet åt en hög och smärt, men ännu i sina former tämligen outveck
lad gestalt. Men de blå ögonen voro underbara och hyns blekhet gaf dem ytterligare relief samt förlänade ett eget drömmande behag åt de mjuka anletsdragen.
Lisa var alldeles densamma emot honom som hon varit för fem år sedan, så okonstladt vän
skaplig och så varmt förtroendefull, öppen och naturlig. Men Bruno Verner var icke fullt den
samme, men detta märkte dock icke Lisa. Han hade en gång för henne utgjort hennes enda stöd, tröstaren i hennes unga lifs bittraste ögonblick.
Hon hade för honom blott varit den lilla öfver- gifna, hans väns barn, hvilket han efter bästa förmåga tröstat och bistått, och som alltjämt i sin egenskap af Gerald Granes dotter var ett fö
remål för hans intresse. Men den vuxna unga flickans oskuldsfullt förtroliga ton kom Verner att erfara en egendomlig förvirring, som annars icke var den obesvärade och världsförfarne artist
ens sak, men ehuru mer än dubbelt så gammal som Lisa, var han ännu en ungdomlig man, som icke hade så alldeles lätt att finna sig till rätta med den egendomliga ställning, han kommit att intaga till en ung kvinna. Lösryckt som Lisa blifvit från den omgifning och de förhållanden, som en gång varit hennes, och vid hvilka hon med sitt hjärtas alla tidigare band fasthängde, talade hon med Verner så som det fjortonåriga barnet en gång talat med honom, fråssande af att liksom känna något af barndomsdagarnas at
mosfär och att få upplifva det flyddas minnen med denne ende förtrogne från hennes tidigare lif, hennes faders bäste vän. Och medan han tillfredsställde hennes begär att få höra berättas om fadern och barndomsdagarna, skådade han helt hänförd in i dessa ögon, som så begärligt liksom insögo orden från hans läppar och än strålade så öppna och klara, än blefvo drömmande och vemo
diga allt efter som han anslog stämningen.
Det var något i Lisas utseende såväl som i hennes hela väsen, som verkade underligt beta-
MELLINS FOOD
JFinnes på Apoteken sam t hos Specerihandlarne._______ ___ PROF gratis ©cil franco från Axel JLennstrand, GEJFJLJE. ■_______
af Läkarekåren erkändi bästa näringsmedel för barn och sjuka.
— 283 — IDUN 1904
gande på hans vid förkonstling och raffinemang tröttade själ. Och han kände ett häftigt begär att på duken återgifva Lisa just sådan hon nu var, med detta vårlikt svala och oberörda, detta obeskrifliga något af den ur barnaslumrnern vak
nande kvinnan.
Så började han måla henne, och hon satt för honom liksom hon så ofta som barn suttit för fa
dern och honom, med den öfvade modellens lätta och tvångfria hållning.
Han målade liksom i ett slags feber och med ingifvelsens hela energi en mindre skiss af Lisa.
Så tog han en ny och större i afsikt att fullt utföra den. Men inspirationen var icke längre så mäktig och bärande, det var något som lik
som störde och hämmade honom. Han hade en förnimmelse som om han andats en sökande och mäktig vårluft, hvilken ömsom rusade honom Jjuf och förfriskande, ömsom betog honom med en un
derlig längtan och trånad.
Då han började att utföra sitt utkast, gled ho
nom det säkra greppet på hans uppgift liksom ur händerna. Han satt med pensel och palett i han
den, men målningen skred icke framåt. Långa stunder kunde hans blick, oviss och tveksam, hänga fast än vid Lisa, än vid den i ild han fäst på duken. Han visste icke rätt själf, om det var de lofvande och lockande möjligheterna i denna skiss på duken eller det verkligen var detta bleka barn, som med sådan makt fängslade hans själ.
Men snart misstog han sig ej om de känslor, hvilka betogo honom med en lidelse, som han al
drig erfarit i liknande gestalt. En underligt vek och bunden lidelse, med en stark tillsats af smärta och bäfvan.
Det fanns stunder, då han med djupt missmod tänkte på de många vindar, som gått fram öfver hans lif, på allt det myckna det gafs däri, hvil- ket Lisa icke ens skulle kunna fatta eller förstå, stunder, då han betraktade det som något rent af orätt och förmätet att ens tänka på att söka få läska sin själ i denna, som likt en ogrumlad skogskälla blickade emot honom i Lisas ögon.
Det gafs åter andra stunder, då Bruno Verner styrktes i känslau af att vara snarare bättre än sämre än andra samt af medvetandet, att han med sina brister dock vore en man, i hvars ar
mar Gerald förtroendefullt skulle anförtrott sitt barn. Och aldrig skulle någon kunna bjuda Lisa ett hängifnare hjärta eller ett ömmare hägn än det han ville bjuda henne. Men fastän an
nars icke öfverdrifvet anspråkslös, utan en man, hvilken både såsom berömd konstnär och uppbu
ren personlighet ingalunda undgått att lära känna sitt värde, och ehuru kvinnorna annars vant ho
nom af från någon naivitet i fråga om att vara eftersträfvansvärd och tilldragande, så fanns det dock intet ögonblick, då han besinnade, hvilket förmånligt och godt parti han borde vara för Lisa.
Det skulle icke bli något så synnerligen an- märkningsvärdt eller godt arbete af hans bild af Lisa, men han fortsatte ändå att måla ; han ville icke afstå från de stunder af förtrolighet och ostörd samvaro med Lisa, som därigenom för
skaffades honom.
Och medan han målade, skildrade han för henne söderns lif och härligheter. Så väcktes hennes hågkomster af Erankrikes vår, och när han då började beskrifva den, tyckte hon sig nästan ånyo erfara dess ljuflighet.
Men i dag voro de tysta. Hon märkte icke, att han knappast målade eller huru hans ögon tankfullt hvilade på henne. Och fastän det blott var en seance kvar, slutade han tidigare än van
ligt och gick bort och satte sig hos Lisa. Så tog han plötsligt hennes smala, lena hand och frå
gade henne mycket allvarsamt, om hon icke skulle vilja blifva hans hustru och med honom dela detta lif i den soliga södern.
Lisa såg mycket förvånad ut. Hon hade en otydlig känsla af, att han skulle önskat se henne
en liten smula förvirrad, då hon medgaf att hon tyckte mera om honom än om någon annan och nog trodde, att hon ville bli hans hustru.
Han drog henne sakta in till sig och kysste henne lätt. Det låg i hennes svala väsen något, som manade till varsamhet, och han nändes icke med något utbrott af lidelse drifva på detta unga väsen i knoppning.
Så reste han bort för att utföra porträttet af en berömd man. Om några veckor skulle han åter
vända, innan han ånyo begaf sig i väg till sö
dern. Till dess hoppades han nästan att Lisas hjärta skulle hafva vaknat.
Lisa var icke heller fullt densamma, när han återsåg henne. Den ljufva barnaron tycktes störd, det hade kommit en obestämd oro i hennes väsen, och färgen gick och kom på hennes kinder.
Han träffade henne numera icke så mycket en
sam, ty han var icke längra husets ende gäst.
Tvänne kusiner till Lisa, en flicka af hennes egen ålder samt dennes äldre bror, en blåögd och käck ung student, voro där också.
Till en början ägnade Bruno Verner föga upp
märksamhet åt den unge mannen. Mere dagar gingo, innan det hos målaren plötsligt uppsteg ett slags föraktfull misstanke om att han i denne unge man, som ständigt kretsade kring Lisa, möjligen ägde en rival. Han trängde dock strax tillbaka denna misstanke, men han greps af en smärtsam trånad och törst efter genkärlek. Vid första tillfälle, som erbjöd sig att få vara ensam med Lisa, bringade han ånyo å bane ämnet för sina förhoppningar.
Lisa lyssnade villigt och han såg spanande in i hennes troskyldiga ögon. Hans bundna lidelse bröt för en gång fram. Han drog henne intill sig och kysste henne häftigt. Men hon ryggade tillbaka inför den lidelse, som brann i hans kyss.
Hans eld fick intet gensvar, icke ens det, som kunde legat i hennes vanliga passivitet. Ty hen
nes blick fick något skrämdt och undrande, och hon drog sig skyggt bort ur hans armar.
Han erfor en underlig brännande smärta. Så anade han, att något kommit emellan dem.
Han började gifva akt på den unge studenten.
Klarögd och frimodig hade denne i hela sitt sätt och väsen något vinnande och förtroendeingifvande.
Världsmannen i Bruno Verner ryckte på axeln för att träda tillbaka för den på det hela ta
get obetydlige unge mannen, men den själslige iakttagaren i honom bar vördnad för den naturens egna röst, som uppenbaras i den första kärleken, och han ryggade tillbaka för att öfva någon van
dalism. Ty han började förstå, hvad han redan förut anat, att det icke var han, som var äm
nad att väcka till lif sommaren i Lisas hjärta.
Men han insåg tillika, att han, om han så ville, sannolikt skulle äga makt att kväfva den vår
brodd, som börjat spira i hennes hjärta, och att det kanske nog skulle kunna lyckas honom att drifva fram ett slags ny sommar. Men han hade icke hjärta att röfva denna unga vår, att låta den härjas af frost i stället för att utvecklas till blomning och sommar.
Lisa såg ibland nära nog olycklig ut. Hon tycktes liksom rädd att vara ensam med honom, men tillsammans med kusinen kunde Bruno Ver
ner se hennes blå ögon få ett plötsligt skimmer af lif och ljus, som han aldrig förut varsnat däri.
Och den unge studenten avancerade mot sitt mål med en käckhet och tillförsikt, som var helt olik hans egen skygga varsamma kärlek. Och det var till denne Lisa omedvetet drogs. Det var han, som förvarade den rätta nyckeln till Lisas hjärta, han, som en gång med ungdomens och kärlekens rätt skulle få älska, storma, fordra — Och Bruno Verner vände bort blicken i dof smärta.
“Jag reser i morgon“, sade Verner en kväll till Lisa med en röst, som lät helt beklämd och sväf vande.
I Broderade Blusar)
och ï
Klädningstyger
I 1
Schweizer-broderi. — Sista nyhet på Japan- I : & Shantungsiden till kronor 3,05 & 3,15 pr \
! meter, tull- & portofritt, offerera
Schweizer & Co., Luzern S. 5. (Schweiz).
Sidentygs-Export. — Kungl. H of lev.
Lisa sade intet. Hon såg blott häpen och nedstämd ut.
“Du minns livad jag bad dig om, lilla Lisa“, och han betraktade henne för ett ögonblick for
skande och skarpt, men återtog därpå: “Men du kände kanske inte ditt eget hjärta, Lisa? Du tycker nog om mig, men på ett annat sätt än hvad du nu tycker om en annan. Har jag inte rätt, kära barn?“
Lisa slog med ansträngning upp sina blå ögon och skådade in i ett anlete, som uttryckte ett så
dant öfvermått af ömhet och smärta, att hon ovill
korligen skyggade till. därför.
“Se ej så förskräckt ut, mitt kära barn. Jag förebrår dig inte“, sade han med litet grumlig röst.
“Jag, jag — ni menar Ejnar!“ sade Lisa utan minsta försök att dölja eller undskylla, hvad som kanske först nu blef henne själf fullt klart.
“Jag, jag vet inte.“
“Åjb, du vet nog, om det är till honom, som du känner ditt hjärta dragas?“
“Men han bryr sig nog inte om mig“, sade Lisa. “Och jag har aldrig ens tänkt på, att jag skulle vilja gifta mig med någon annan än er, om ni ville“, bedyrade Lisa, som kände sig bun
den vid Bruno Verner genom hjärtats och tack
samhetens band såväl som genom löftets helgd.
“Å nej, det tror jag nog inte, att du har. Men jag vill ej, att du skall känna dig bunden af något löfte. Jag vill att du fritt skall följa ditt hjärtas röst, och det är nog inte för mig den ta
lar.“ Han skådade henne in i ögonen med en blick, som ville den tränga ända in i hennes själ.
Lisa hängde hufvudet som en vissen anemon, men hon sade intet. Verner förstod dock hvad hon själf icke till fullo förstod. Eör honom ta
lade blott hennes känsla af tillgifvenhet och tro
het och han hade icke ungdomens förlitande att kärlek måste väcka genkärlek.
Hade hon varit äldre, hade hon troligen sökt rättfärdiga sig genom undflykter eller ursäkter, nu stod hon där blott i stumt betryck, endast hennes oskuldsfulla hjälplöshet fick föra hennes talan. Och hade han varit yngre, hade han knappast haft sinne för denna talan, utan i bru
talt begär efter lycka blundat för allt utom hvad hans eget hjärta pockat på.
Men där Lisa nu stod framför honom som ett vilset och famlande ungt människobarn, var hon honom i sin oskuld och hjälplöshet okränk- bar. Och hon var Gerald Granes dotter.
Men han uttänjde ögonblicken, innan han skulle döma sig själf till försakelsens lidande. Och med ett slags smärtans vällust gjorde han sig full reda för att han, om han så velat, ägde makten att betvinga Lisas hjärta.
Slutligen sade han dock med en röst så an
strängd och dof, som nådde den Lisa från ett af- lägset fjärran: “Du är fri, lilla Lisa, fri och oförhindrad att älska, den ditt hjärta bjuder dig att hålla kär. — Jag har varit gripen liksom af en vårens yrsel och förtrollning och den tog mig fången i en dröm, som kom mig att glömma,
A. B. Gustaf HolmMoms Kappaffär.
Saisonens nyheten* i elegantaste urval./ billiga prislägen, utmärkta modeller. —
38 Vestsrlåligyatail 38.
IDUN 1904 — 284 —
DIN GOSSE. NAGRA REFLEKTIONER AF EYVOR STEEN.
Garanterad ren, neutral, mild och öfverfet.
25 öre st.
Grumme & Son Stockholm.
att när du hinner till lifvets högsommar, så skall jag vara i dess sena höst.“
Han hade fattat Lisas händer och såg på henne med en blick, som ville han i sin själ inrista hennes bild just sådan som hon nu var, och så
dan han icke mera skulle få återse henne. Så lade sig ett töcken öfver hans blick och den gled förbi henne och förlorade sig liksom i ett fjärran af öde tomhet.
Lisa såg den sorg, som afspeglade sig i Bruno Verners anlete, och hennes ögon fylldes af de bitt
raste tårar. Så såg hon det uttryck liksom af något trött och åldrigt, som visade sig i hans drag, ett uttryck, som de för första gången i hans lif antogo, och som bådade brytningen till en annalkande höst.
Men Lisa förstod inte riktigt hvad detta ut
tryck var eller hvad det betydde, hon förstod blott, att hon vållat hans hjärta ett ondt och hon mumlade ett bedjande: “Förlåt mig“.
Bruno Verners blick blef åter närvarande och fast. “Jag har intet att förlåta“, sade han med sin vanliga röst, ehuru med ett vekare tonfall.
“Farväl, lilla Lisa — och blif lycklig“, tilläde han med ett halft leende och drog henne mildt intill sig samt kysste därpå lätt de vårliga läp
parna på Gerald Granes dotter.
EN SVENSK-AMERIKANSK SKULPTÖR.
I
den nu afsomnade“Ny Illustrerad Tid
ning“ för 1888 (n:r 7) läses bland annat: “En svensk skulptör i Ame
rika hafva vi lärt känna genom en fotografi, som sändts oss från Charles
town. Skulptörens namn är Axel Olsson och det fotograferade arbetet är en vacker relief, fram
ställande Bacchi triumf-
AXEL OLSSON. tåg och beställd af den bekante mångmillionären Cornelius Vanderbilt för hans eleganta villa i Newport, Rhode Island. Vi skulle afbilda det vackra konstverket, om vi ej genom dyrköpt erfarenhet kände, huru litet intresse här i landet finnes för konst.“
Den svenska konstälskande allmänheten blef alltså då icke i tillfälle att lära känna den unge svensk-ameri
kanske skulptören, som sedan dess tämligen obemärkt
— anspråkslös och tillbakadragen som han är af natu
ren — utöfvat sin konst. Helt nyligen förmälde emel
lertid en tidningsnotis, hämtad ur den sv. amerikanska tid
ningen “Hemlandet,“ att Axel Olsson fullbordat ett konst
verk, föreställande “Psyche, uppburen af tre zefyrer“
och som tillvunnit sig de amplaste loford af den ame
rikanska publiken och pressen.
Af Iduns redaktion blef jag då ombedd att sätta mig i förbindelse med konstnären, och detta gjorde jag med så mycket större nöje, som jag personligen kände den sympatiske “Olle“ från min Boston-tid.
PSYKE. SKULPTUR AF A. OLSSON PÅ S:T LOUISUTSTÄLLNINGEN.
Tillsammans med sin Psyche hade han i april utställt en liten statyett “The Whisper“ i Chicagos stora Art Institut, där båda konstverken väckte icke liten uppmärksamhet. Nu har “Psyche“ genom konst
juryns utslag hamnat på St. Louis-utställningens konst- afdelning och hans “Hviskning“ i den Svenska herr
gården därsammastädes, en i sanning ganska vacker utmärkelse för den svenske skulptören.
Axel Elias Olsson är bördig från det fagra Blekinge men kom som ung pojke till Stockholm, där han lärde ornamentsbildhuggeri. Han studerade äfven en tid vid Fria konsternas akademi, men reste 1881 till Amerika och uppehöll sig en längre tid i det gamla konstälskande Boston, hvarefter han återvände till Europa. Efter ytter
ligare studier i Sverige, Tyskland och Frankrike kom han 1892 till Chi
cago, där han alltsedan varit bosatt, med undan
tag för ett kortare besök i Sverige 1897, då under
tecknad en vacker dag stötte påhonom på Väster
långgatan, där han för
djupat sig i studiet af 68:ans utomordentligt vackra portal.
Bland andra dekora
tiva skulpturarbeten, som han den senaste tiden utfört, berömmas sär- skildt de för stadshuset i Fort Wayne i staten Indiana och för atletklub
ben i Chicago. Men, som det synes, är hans konst- närslvnne af mera lyrisk natur och säkerligen leka nog ännu många glada zefyrer och genier i hans håg ifrån konstens evigt unga helgedom.
HELGE SANDBERG.
HVISKNING. SKULPTUR AF A. OLSSON PÅ S:T LOUISUTSTÄLLNINGEN.
Med dagens nummer af Idun
följa två extra sidor med »Frågor och Svar» samt »Tidsfördrif», afsedda att vara ett vederlag för det något för starka intrång på dessa afdelningar, som de rikligt tillströmmande annonserna i en del af de senaste numren orsakat.
D
IN GOSSE är liten ännu — så liten att han ligger i ditt knä och med stora undrande ögon blickar ut i världen, d. v. s. den lilla värld som ännu så länge är hans : barn
kammaren med sina glada blommiga tapeter, den lilla sängen med sitt ljusa omhölje, de näpna hvitmålade möblerna och — hvad som kommit honom att ge till sitt första kvittrande lilla jubelrop — badkaret, där han hvar afton ger en högeligen gouterad föreställning för sin beundrande' uppvaktning, bestående af pappa mamma och jungfru, ofta förstärkt med staben af icke mindre beundrande fastrar, mostrar och tanter.
Och när så de allvarliga barnaögonen vända sig från de yttre ting, som ådragit sig deras uppmärksamhet, och blicka in i dina egna, med ett uttryck så rent, djupt och outgrundligt som endast ett par barnaögon kunna ha, sluter du med en känsla af glädje och stolthet på samma gång som af bäfvan din son intill dig. Du vill så gärna drömma om en framtid för honom så stolt, så ljus, så hoppfull — vill så gärna tänka, att har du måhända hittills blifvit be
sviken i din tro på ett manligt ideal, skall han en gång återge dig den — stark och dock öm, sträng mot sig själf, men mild mot andra, färdig till strid för allt ädelt och godt, till försvar för den värnlöse, den förtryckte i världen. Du ser dig själf gammal och böjd och hvit i huf- vudet som en dufva, stödd af hans unga kraft
fulla arm, och medan du drömmer, sluta sig de klara ögonen och din gosse slumrar sakta in.
Se hur vackert han 1er! Det leendet man aldrig ser annat än på ett helt litet barns ansikte under sömnen och som en gammal vacker sägen tyder så att de ha “änglabesök.“
Ett par år ha gått och en liten parfvel i 2—3 års ålder tultar omkring dig, en aldrig sinande källa till glädje och beundran. Hur roliga äro icke de små vrängningarna af ord och talesätt! Hur lustiga uttrycken af man
haftighet: “ja’ ha’ ju sagt de’!“ eller: “mamma höj ju att ja’ vill de’ ! “Hur oemotståndliga de små härskarefasonerna, med den lilla foten blixtsnabbt i golfvet vid minsta motgång, eller leksakspiskan i högsta hugg, om man icke ögonblickligen åtlyder hans höghets befallnin
gar! Men var, ack, var aktsam! Tänk på, hvilket litet frö här börjat gro, som, om det icke i tid ansas och tuktas, kan växa upp till ett helt träd skuggande öfver och förkväfvande mer godt än du anar.
Hur mycket sorg, hur mycket förspilld lef- nadslycka, glädje och frid, hur många förtryckta, snedvridna existenser ha icke haft sitt ursprung i att öfverhufvudet för en familj regerat med despotismens järnspira! Och hur ondt kan han icke själf få, din gosse, af att aldrig från början ha fått lära sig att taga hänsyn ■—• att böja sig för någon annans vilja än sin egen!
“Det syns att han är karl!“ hör man ofta den unga modern helt stolt säga, då hennes älskling ger otvetydiga bevis på misshag, om hans önskningar icke genast hörsammas, och med lättare ödmjukhet och ett undertryckt löje skyndar hon att lyda hans minsta vink.
Kunde hon se några årtionden in i fram
tiden, kanske hon med sorg skulle få bevittna, hur hennes svaghet burit frukt — hur af den bortskämde lille gossen blifvit en äkta man — en far, som blind för allt utom egen smak, bekvämlighet och fördel, hänsynslöst fordrar och befaller, och som medvetet eller omedvetet, tack vare de begrepp hans moder bibringat honom,
Si'L Ô'o-nvt’
— 285 IDUN 1904 ser ned på kvinnan som pâ en underordnad
varelse, hvilken egentligen är till för hans tref- nad och behag.
Kanske kunde hon också få se honom full
komligt krossad af de pröfningar lifvet hade i beredskap åt honom, därför att han så alldeles oförberedd på annat än seger sändes ut i striden.
Tag vara på individualiteten — på det man
lighetens särmärke, som onekligen tidigt nog brukar ge sig tillkänna hos en gosse, men gör det med vishet!
En af de vackraste egenskaper vi beundra hos en man är ju energien, kraften och viljan att drifva igenom hvad han sätter sig före, men utan hänsynsfullhetens tygel urartar den till despotism med alla sina afarter: högmod, själfviskhet, kärlekslöshet, trångsinne, så små
ningom torkande ut—ja, förstenande en jord
mån, där en gång de ädlaste frön kanske spirade.
Din gosse är 12 år — i “slyngelåren“ — lång och gänglig och i fasonerna mest att likna vid en hundvalp. Han stöter emot öfverallt, slår ned saker, rifver sönder sig, fläckar ner sig, kommer med smutsiga kängor och mössan på nacken indängande i förmaket, just då du kanske har visit af någon, inför hvilken du ville att han skulle presentera sig särskildt till sin fördel, eller passar han på den stund, då du tänkt dig att i ro få slå dig ned med en in
tressant bok — och full af ifver öfver någon tillämnad utfärd eller någon märklig tilldragelse i skolan och med ett språk, där uttrycken
“bussigt, stiligt, kymigt, jobbigt, snobbigt, sjutton“ o. s. v. utgöra halfparten, vill han nu för sitt viktiga meddelande odeladt äga ditt intresse. Och akta dig att visa bort honom!
Ar det också för hundrade, ja, tusende gången han sätter märke-på mattan, så gräla på ho
nom, men inte så, att han modstulen och af- snoppad ger sig af ut igen, för att nästa gång han har något på hjärtat gå till jungfrun i köket eller hvem som helst utom mamma, där
för att hon alltid käxar eller hellre vill i ro läsa än att höra på honom. Inte heller går det an att göra detta med halft eller låtsadt intresse. Kan du inte helt vara med först, måste du i alla fall bjuda till att sätta dig in i hans tankar och planer, riktigt ärligt, äfven om det kostar på. Han märker så väl på de tankspridda brådskande svaren, som bara äro en omskrifning: “ack, om du ville gå ändå och lämna mig i fred!“ att mamma icke är med honom, och upprepas det ofta, har hon snart försuttit rätten till det dyrbaraste en mor äger: sitt barns förtroende.
Detta att käxa är också en sak, man så oändligt lätt frestas till. Det är så mycket som eh sådan där liten pojkvask behöfver på
minnas om, från och med tandborstningen om rnornarna t. o. m. iordningläggandet af klä
derna om aftnarna. Det är tusen små brott mot hemmets lag och förordningar han i sin liflighet, tanklöshet, glömska eller odygdighet gör sig skyldig till under dagens lopp, och trött och uttråkad kan man många gånger bli vid alla dessa öfverträdelser, men straffa hellre strängt emellanåt eller visa honom hur ledsen han gör dig — och — se lite genom fingrarne dessemellan! — i stället för att möta honom med dessa ständiga påminnelser, hvilka till slut icke hafva någon annan verkan än den, att de irri
tera både honom och dig själf — ja, kanske bringa det därhän att han till slut så mycket som möjligt drar sig för mammas sällskap,- ty han vet att han icke kan visa sig, utan att hon genast har en rättelse i ett eller annat afseende tillhands.
Och så de ständiga frågorna! Hur kunna de icke rent af göra en yr i hufvudet emel
lanåt! Men du har icke lof att afvisa dem, såvida de icke, som understundom ju händer, göras af ren frågvishet eller tanklös ovana.
Betänk bara hur mycket det är som rör sig inom detta lilla människoämne ! Hur lifvet leker och lockar, så underbart och fullt af gåtor; hur tankar och fantasi skena i väg, och hur tusen frågor dagligen och stundligen ställas fram för honom, frågor, som han tycker att han måste ha svar på.
Ofta kunna dessa vara kinkiga nog att ge, men gör det så öppet, så sant, så naturligt du kan, om de ju också i vissa fall måste lämpas efter den frågandes ålder, eller ibland ersättas af ett löfte om svar längre fram, då år och uppfattning hunnit växa fatt vettgirigheten.
Lyckligt är det för en mor att vara i den ställningen — så ung och oberoende — att hon kan följa sin gosse, inte bara när det gäller tankar, intressen och skolgång — att hon har tid och krafter att deltaga litet äfven i hans företag, vare sig det nu gäller sport, experi
menter af alla slag eller arkitektoniska funde
ringar, indianhyddor, kvarnar, dammar o. s. v.
Hur stolt är icke en gosse, då han kan skryta med en mamma, som är lika styf som han själf
— eller än styfvare! — i skidlöpning, skrid
skoåkning, simning eller dylikt, eller som med kloka praktiska förslag underlättar hans bygg
nadsföretag eller ingeniörsfunderingar, och hur roligt har icke mamma själf af att vara sin gosses förtrognaste vän och kamrat. Det för
hållandet uppfriskar och håller henne ung och ger redan från barndomen gossen en känsla af hälsosam aktning för kvinnans förmåga, på samma gång han genom ett sådant ständigt umgänge lär sig att med hänsyn och vördnad betrakta henne. Jag tror knappt att en gosse, som på det viset i sin mor har sin käraste kamrat, kastar det vanliga, så innerligen för
smädliga “bara en jänta!“ i ansiktet på systrar och kvinnliga bekanta. Naturligtvis bör um
gänget med en son aldrig drifvas därhän, att modern ieke lämnar honom full frihet till um
gänge med kamrater hennes sällskap förutan, ty i och med detsamma han känner hennes deltagande i hvad han företar som någon sorts tvång eller öfvervakande, är hvad som åsyftats därmed förfeladt,
Hvad som också tjänar till att befästa vän
skapen mellan mor och son, är att den förra så tidigt som möjligt behandlar sin gosse som en liten man, hvars omdöme hon tar hänsyn till i de frågor, hvari han kan ha något, och hvars mening har en viss liten vikt. Det är otroligt hvad detta att känna, att han i mors ögon verkligen är ett litet stöd, utvecklar om
dömesförmågan och ansvarskänslan och binder honom vid modern med den första lilla tråden af det starkaste, ädlaste band, som förenar man och kvinna, sammanväfdt som det är af det fulla, hela, odelade förtroendet dem emellan och det ömma hänsynsfulla sträfvandet att lätta hvarandras bördor, något hvarförutom förhål- s landet mellan dem — de må nu vara makar eller hvarandra f. ö. så närstående, att de lefva samman i ett hem — aldrig blir hvad det kunde bli! —
Naturligtvis måste detta att (så tidigt som möjligt) göra gossen till sin förtrogne, ske med urskilning, ty någonting obehagligare än en liten vis, själfsäker herre på 12—13 år, som tror sig om att kunna bedöma allt och där
för också omedvetet lägger sin lilla viktiga näsa i allt, kan man knappast få se.
(Forts.)
I Wilh. Becker,
: — Kungl. Hofleverantör. —
\ 5 Malm torgsgatan, STOCKHOLM.
Ur sjukvårdsafdelningen:
Bråckband, af grått mollsk. o. ljust fårsk. pr st. kr. 1: 85 Bråckband, med pelott med blå infattning „ „ 2: 25 Bråckband, helt af ljust fårskinn e:a starka „ „ 2: 75 Bråckband, anatomiska, ljust fårskinn „ 3: 65 Bråckband, af glacéskinn, smidiga_______ „ „ 3; 75 Bråckband,-utan fjäder, anatomisk rand-
pelott, med^4o mm. bred elastisk lif-
gördel och 25 mm. bred elastisk lårrem „ „ 3: 85 Bråckband, för halfvuxna ... „ „ 1: 85 i Bråckband, för barn ..._j... „ „ 1: 40 :
Höger eller venster torde uppgifvas.
Dubbla bråckband af dessa kvalitéer betinga dubbla ■
priser. :
Priskurant franko på begäran.
... ... ...•••in 1 ...i... ... ...
mmm
—
RISBERGSKA SKOLAN I ÖREBRO.
DET GAMLA SKOLHUSET.
D
Å RINGNINGEN manar till uppbrott efter vårterminens sista lektion vid Örebro elementarskola för flickor eller Risbergska skolan, som den också kallas efter sin stiftarinna, den å området för den kvinnliga ungdomens undervisning högt förtjänta, nästan banbry
tande fröken E. Risberg, är det på samma gång en af- skedshälsning, som förklingar till den byggnad, hvar- inom skolan varit inrymd under ett stort antal år eller sedan 1868, men, som sedan lärjungeantalet varit under nästan oafbrutet stigande, blifvit för trång och måste öfvergifvas för en rymligare bostad.
Den gamla skolhusbyggnaden, hvilka minnen väcker den icke hos alla de tusen och åter tusen, hvilka inom dess murar lagt grunden till sitt vetande, emottagit outplånliga intryck, knutit vänskapsband, som kanske bestått eller bestå för lifvet! Flickan, som blyg och rädd trädde inom dess portar, kände snart modet växa, snart ljöd hennes stämma ljudlig och klar i de höga salarna, och kom hon att tillhöra det samhälle, som fostrat henne och själf blef maka och mor, lät hon sig angeläget vara att föra sina små till samma hem för vetande och odling, där hon själf mottagit dem. Ty goda traditioner följde byggnaden och namnet, Risbergska pensionen åt, och utmärkta krafter för ungdomens upp
fostran — jag inskränker mig till att nämna endast ett namn utom stiftarinnans, fröken M. Forsell, — ha verkat därinom. Och utom af den bokliga undervisningen, hur tog ej barnot intryck af naturen själf, som det för hvarje vår såg födas på nytt i sin omedelbara närhet.
Svartån bröt sin boja, längs trädgårdens gångar öpp
nade primulan och violen sina ögon, — det var på den tiden lärjungarna ännu hade fri åtgång till en om
sorgsfullt skött plantering, som tillhörde skoltomten, och surret af läxläsningen blandades med bruset af fram
ilande vatten, då man på en lofstund tagit sin tillflykt till bersån vid stranden för att i ro få “läsa öfver“ till den kommande timmen.
En ny skolhusbyggnad står snart redo att mottaga det unga släkte, som nu begagnar sig af skolans under
visning, en byggnad väl belägen i stadens midt och säkerligen på allt sätt lämpligt utrustad för det ända
mål, till hvilken den skall tjäna. Dit kommer Risbergska skolans verksamhet att förläggas från det nästa skol
årets början, och inga stora eller små “risgryn“, som det vedertagna och för öfrigt icke utan en viss till
fredsställelse burna namnet på skolans elever lyder, skola leta sig väg, som kunskapssökande lärjungar åt
minstone, till den gamla skollokalen, hvars nötta trapp
steg trampats upp och ned af ett par generationer kvinn
lig ungdom, som spridd efterhand åt växlande håll inom vårt vidsträckta land, ja, äfven utom dess gränser, helt visst med glädje ser i bild den trefna byggnad, vid hvilken många af dess bästa och ljusaste minnen är förknippad.
HANNA WIJNBLADH.
STIL!
SKÖNHET!
STYRKA!
Mölnlycke Möbelfabriks Utställning, 18 Birger Jarlsgatan 18.
A SLl A. såväl filpp-nn+fl. cnm «mTrln- 0.11+. î + « Il ____ ________________ . j^Äl%|A|" såväl eleganta som enkla; allt i solidt och förstklassigt ntförande.
i 1UL/MC.I Sangar, Sängkläder, Mattor och Gardiner.
Rikstelefon 76 14.
Allm. Telef. 76 14.
Ritningar och kostnadsberäkningar upprättas beredvilligt på begäran.
Inbfot Aoh nalrAt«n4n«.AM CSISaI«« . r ri.L-__ • 11 i__ -
Egna Arkitekter och Dekoratörer. Filialer: Göteborg, Malmo.
IDUN 1904 — 286 —
1. FRÅN FÖRENINGENS »BRÖDRAFOLKENS VÄL» ÅRSMÖTE. DIREKTÖR ERNST BECKMAN TALAR FRÅN RENBERGET PÅ SKANSEN.
2. »STUDENTER OCH ARBETARES» SOCIALA KONGRESS. GRUPP AF DELTAGARNE FRAMFÖR SAGALID EN. A. BLOMBERG FOTO.
UR DAGSKRÖNIKAN.
J
OSEPH SELIGMANN f- — Den inom hufvudstadens bokförläggar- och publicistiska värld kände filosofie doktorn Joseph Seligmann afled för några dagar sedan i Stockholm i en ålder af 63 år.D:r S., som idkat studier vid tyska högskolor och universitet och som år 1863 här i Sverige promo
verades till filosofie doktor, etablerade sig 1864 som bokhandlare i Stockholm; tretton år senare blef han tillsammans med hr Hugo Geber bokförläggare under firma Jos. Seligmann & C:o, från hvilket förlag bland annat utgingo skalderna Snoilskys och Wirséns dikter.
År 1887 etablerade sig Seligmann som själfständig bokförläggare, och i detta sammanhang kan nämnas att med hans firmanamn Publicistklubbens jultidning Julkvällen utkommit till och med 1898. Det Selig- mannska förlaget gjorde sig snart kändt och välkändt, tack vare ledarens samvetsgrannhet och omsorg i allt hvad som på honom berodde.
Inom de kretsar Seligmann genom sin verksamhet närmast tillhörde var han alltid skattad som en myc
ket dugande kraft, hvilken också togs i anspråk för åtskilliga fackliga yärf. Han innehade vid sitt frånfälle och sedan 14 år tillbaka posten som Svenska bokför
läggareföreningens ordförande, och inom Publicistklub
ben, hvilken han tillhörde ej blott i egenskap af bok
förläggare, utan äfven som en ganska flitig medarbetare i flere tidningar, fungerade han äfven under en period som ordförande. Inom klubbens understödsförening har han varit skattmästare från dess början till 1901, d. v. s. i det närmaste 20 år.
Den bortgångne har, som sagdt, på sitt fält varit en framstående och värderad förmåga, hvars bortgång kommer att beklagas i vida kretsar. Närmast sörjes han af maka, f. Littmanson, samt två söner och två döttrar.
F
RIHERRE LUDVIG VON PLATEN f. Förre aktuarien och registratorn i telegrafverket, friherre Carl Ludvig von Platen, har i dessa dagar helt hastigt aflidit i en ålder af nära 80 år. Han var en af vår hufvud- stads mera bemärkta personligheter, som särskildt i humanitära frågor gjorde viktiga personliga insatser.
HR C. O. WIJKS NYA VILLA VID MARSTRAND, HVILKEN KONUNGEN SKALL BEBO VID SITT
STUNDANDE VÄSTKUSTBESÖK.
DIR J. SELIGMANN. FRIH. L. VON PLATEN.
Som ordförande i Svenska allmänna djurskyddsförenin
gen har han med sin öfvertygelsestarka och varmhjär
tade natur uträttat mycket i kampen mot djurplågeriet- och som ämbetsman torde han främst böra ihagkommas som en af grundläggarne af telegrafverkets pensions
kassa.
Frih. von Platen var gift två gånger: i första äkten
skapet förenad med Lars Johan Hiertas dotter Klara Virginia, och i det andra med Helena Erskine, dotter af grosshandlare David Erskine. Han sörjes närmast af en son i första giftet samt två döttrar och en son i det andra jämte barnbarn.
Sedan 15 år tillbaka lefde friherre von Plåten som privatman, boende i Platenska egendomen Sturegatan 32 härstädes.
Inom den von Platenska familjen, därvid äfven den tyska grenen inberäknad, var han ända till sin död den själfskrifne förtroendemannen. Och inom alla kretsar, där han var känd, skall han alltid ihågkommas först och främst som en på hjärtats vägnar rikt be- gåfvad man.
B
RÖDRAFOLKENS VÄL, denna för ej längesedan af ett antal svenskar och norrmän stiftade förening för främjande af de båda folkens samhörighetskänsla, har för några dagar sedan haft ett talrikt besökt årsmöte i Stockholm.
Det är ett glädjande tidens tecken, att denna före
ning kommit till stånd just i våra dagar, då de nor
diska folkens sympatier för hvarandra på allt sätt äro i behof af att främjas såväl uppåt som nedåt. De politiska meningsskiljaktigheterna på den skandinaviska halfön torde ännu ha åtskilliga stadier att genomlöpa, innan ro och belåtenhet å ömse sidor kunna nås; men därför har det sin stora betydelse att de båda folken dessförinnan mötas på mera neutrala områden, i gemen
samt kulturarbete, för att komma hvarandras hjärtelag närmare och till följd däraf bli besjälade af en upp
riktig önskan att undvika split och söndring.
“Brödrafolkens väl“ har satt detta beaktansvärda mål på sitt program, och man kan endast lifligt önska att det må kunna genomföras.
Bland norrmän, som deltogo i det nu afhållna års
mötet, märktes prof. Jæger, stortingsmännen Brandt och Thallaug, prosten Kielland, redaktörerna Oppedal, Hilsen och B. Christensen, fru advokat Kicer, fröken Jörstad m. fl.
Som mötets "ordförande fungerade direktör Ernst Beckman. -
Vi meddela i dagsnumret en bild från mötesdel- tagarnes samkväm å Skansen, tagen då direktör Beck
man talade från Renberget.
“OTUDENTER OCH ARBETARES“ kongress har lika- ledes nyss afhållits i Stockholm, och i densamma har deltagit representanter ej blott från Sverige, utan jämväl från Norge, Danmark och Finland. Den egent
lige , upphofsmannen till detta möte har varit d:r Edv.
Laurent, och vi kunna ej ge en bättre karaktäristik af föreningens syfte än med citerandet af de ord, som d:r L. vid sitt hälsningstal till mötesdeltagarne yttrade.
Hvarje folkbildningsarbete, sade talaren, måste gå ut på att frigöra den individuella personliga utvecklings
kraften, men därmed växa också anspråken på sam
hället.
Vi måste fordra, att allt af värde, som samhället äger, skall komma samtliga dess medlemmar till godo och att de artificella skrankor affägsnas, som skilja samhällsklasserna åt. Vi ha att sträfva efter att bereda samhälleligt skydd mot arbetslöshetens och orkeslöshetens risker, att skaffa hvar och en ett eget hem helst i eget hus, ty det är hälsosammast och därtill billigast och utvecklar sociala dygder som flit, omtanke och spar
samhet. Konstens, litteraturens och vetenskapens skat
ter böra genom fri undervisning, fria bibliotek och museer göras tillgängliga för alla. I samma mån som samhällets alla medlemmar tillerkännas medbestämman
derätt på samhällets angelägenheter och dessa syften uppnås, skola också de artificiella skrankorna försvinna, den falska värdesättning omöjliggöras, som åsidosätter personligheten för samhällsställningen och börden. Men skall folkbildningsarbetet få ett verkligt gediget värde måste det resultera i socialt arbete.
En å Skansen tagen bild af mötesdeltagare, med d:r Laurent till vänster i gruppen, meddelas i dagsnumret.
K
RIGETS blodiga händelser aflösa nu hvarandra raskare än förut, och fortfarande synas japanerna hålla ryssarne i strupen med sina små gula seniga händer. Hela världen har, till följd af deras enastående tapperhet, fått bevittna den sagolika hjältebragden af staden Kintschaus stormning, hvarvid ryssarne efter
UGGLEVIKSKÄLLAN INVID STOCKHOLM UNDER SIN NYA ÖFVERBYGGNAD.
■ '
B»’3P t.
■
IDÜN 1904
— 287 —
I Ml
P HM
Ȁ
/.A&C
,iSSS?*
"itiiiiWlilWliBiiij 3t#yîW$
•«SW^i^éSfeSKSSfieâ
“P «§§£§£ S5 M' -”p
îîfïÂ
MHHj
IPPRH
+•> I
K®
■
»w■
^r-SSr-S'
«ïïjffll
«if
i.y..
I
■ ' ■
■'amSyfeff. i - .' 1
«II, s3»-5.:j;
S* V,>
*. ‘‘Trnf*[:
^•’VftrSi j3&É&
. ■ ■■■•: '-
' j 'rv
• J'i
.
,.~'i.. -, ^
ttJS
___
liés
. ■•
BILDER FRÅN KRIGSSKÅDEPLATSEN. 1. GENERAL KUROPATKIN, DEN RYSKE ÖFVERBEFÄLHAFVAREN I ÖSTASIEN. 2. SEGRAREN VID KINTSCHAU GENERAL OKU.
3. BARON KUROKI, DEN JAPANSKE ÖFVERBEFÄLHAFVAREN I MANDSCHURIET. 4. VY AF DET AF JAPANERNA INTAGNA KINTSCHAU. 5. KAPELLVAGN PÅ DEN RYSKA TRANSSIBIRISKA BANAN, I HVILKEN DE TILL KRIGET RESANDE GENERALERNA M. FL. MOTTAGA SAKRAMENTEN. 6. EN SÅRAD RYSK SOLDAT,
VÅRDAD AF JAPANERNA PÅ HOSPITALET I MATSUYAMA. 7. DE JAPANSKA SEGRARNE FIRAS AF BARNEN I TOKIO.
