FÖRKVINNAN H och-HEMMET

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

N:R 38 (1185). SÖNDAGEN DEN 19 SEPTEMBER 1909. ^{22:DRA 4rg.}

mm msm

Hufvudredaktör och ansv. utgifvare: JOHAN NORDLING.

I LLüSTREPADfjiTI DN ING

GRU/s/o

FRITHIOF HELLBERG

FÖRKVINNAN H och-HEMMET

ÖFvERiriGEmÖR H -T- C EDERG REH

FRU (DA CEDER6R£t1 r+AtiiFAr^r*

Sn maricfic/ don afion

EM /4ILLI0M

D

tande pengarna till upphof.

Arbetaren tänker som så: Den rike man­

nen tillbringar sin tid i vällefnad, han be- höfver aldrig frysa, aldrig äta dålig kost, som vi ofta få, han slipper krypa under jorden, försmäkta i maskinrummen och dra ohälsa öfver sig i osunda fabriker. Det är inte rättvist att han skall ha allt godt för sin del, medan vi, som slita ut oss i hans tjänst, inte få se solen mer än hvar sjunde dag och aldrig känna annat än doften af den fina mat han äter. Därför måste han tvin­

gas att dela med sig åt oss, eftersom han inte vill göra det i godo. Och till ändan lyfter arbetaren det tveeggade strejR- vapnet, slår omkring sig så mycket han för­

mår och sårar därvid både sin fiende och sig själf.

I många fall har arbetaren otvifvel- aktigt rätt till missnöje, men som han hvarken är någon nationalekonom eller

skolad tänkare — detta ej sagdt som förebråelse — anlägger han ofta oriktiga synpunkter och snafvar på felaktiga slutledningar.

Kapitalistväldet har sina afvigsidor, det kunna vi komma öfverens om, och kapitalisterna själfva äro helt säkert inga änglar, eftersom de blifvit män­

niskor. Men kapitalet låter icke afskaffa sig, dess makt ej heller. Den verklige kapitalisten, hos hvilken naturnödvändigt pengarne samlas, är til­

lika, det måste inskärpas, en stor arbetare, en man med idéer, initiativ, mod, som sätter företag i gång, leder dem, behärskar dem och skapar arbets­

tillfällena. När därför den socialistiska propag­

andan i sina hetaste ögonblick söker sätta bräck- järnet under sådana mäns hus, begår den en stor

dumhet.

I dessa dagar af social strid, hvars krutmoln ännu hänga tunga och kväfvande öfver de svenska bygderna, kommer från kapitalistkretsen ett bud, hvars innehåll står i skriande motsats till den brutala egoism man un­

dantagslöst vill påbörda rikedomens folk.

En arbetsmänniska som få, utrustad med stora kun-

F. W

FOR ARBETETJ JÖWER.

skaper inom det fack där han verkat samt med en utomordentlig energi och ledareförmåga, har af den betydliga förmögenhet, hvilken han vid sin nyligen timade död förfogade öfver, donerat fem miljoner kronor till ett ändamål, som ställer minnet af donatorns personlighet i den vackraste dager och visar, att samhörig­

hetskänslan klasserna emellan lefver kvar trots alla utplåningsförsök.

Donatorn är den i april detta år bortgångne telefondirektören H. T. Cedergren och dona­

tionens atkastning skall användas för bere­

dande af tillfälle till god uppfostran för obe­

medlade barn — företrädesvis från Stockholms folkskolor — hvilka icke på annat sätt kunna erhålla hjälp till sin utbildning, men hvilka visa stor begåfning och om hvilka deras lärare hysa särskilda förhoppningar att de, om de erhålla en tillfredsställande utbildning, skola kunna göra en god insats i vårt lands ekonomiska och intellektuella utveckling. Detta att gifva- ren tänkt på den kroppsarbetande klassens barn med ett för svenska förhållanden stort kapital borde, synes det, i någon mån bi­

draga att hos arbetarne befästa en mindre hätsk uppfattning af den s. k. öfverklassen.

Fonden skall till en början stå under förvaltning af bl. a. den aflidnes efterlefvande maka fru Ida Cedergren, f. Pegelow, en syster till generaldirektör

H. Pegelow. —

Då vi häromdagen gjorde ett besök hos fru C.

„ familjens ståtliga och med gedigen komfort möblerade våning nere vid Strömgatan, hade hon jämväl älskvärdheten att på vårt spörsmål be­

rätta litet om sig själf. Fru C. har varit i All­

männa Telefonbolagets tjänst i 22 år, innan hon 1907 ingick äktenskap med öfveringenjör C. Hon började som telefonist, fick sedan befordran från den ena kräfvande sysslan till den andra, passe­

rade med ett ord graderna och slutade på den an­

svarsfulla posten som kassaförvaltare vid ryska kontorets stockholmsafdelning. Hon hade alltså tillfälle att på nära håll följa sin blifvande makes rastlösa verksamhet, och man förstod, att hennes ord bottnade , en djup erfarenhet, när hon om den nu bortgångne sade, med hänsyftning på donationen, att han hade många och vidsträckta intressen, men att den uppväxande generatio­

nen, dess sunda utveckling och sporrande till duktiga handlingar, låg honom varmast om hjärtat.

445

Huf skörden bärgas

T DEN BORGERLIGA skyddskår, som under stor- 1 strejksveckorna i hufvudstaden utförde ett så erkännansvärdt arbete till ordningens och samfärd­

selns upprätthållande, saknades ej heller offervilliga kvinnliga medlemmar, som med käckt mod ställde sina krafter till förfogande för det allmänna bästa.

B

stå ett hushåll för ett 20—30-tal frivilliga skördearbetare under den i bergslagen utbrutna skördestrejken, och utan vidare upplysningar än om namnet på den järnvägsstation, dit jag skulle, lämnade jag helt “hux-flux“ hufvudstaden. Resan tog några timmar, och jag hade god tid ätt tänka mig in i situationen. Nyttan därmed var emellertid ringa, eftersom jag så godt som ingenting visste. Följaktligen fann jag det täm­

ligen lönlöst att spekulera utan satte mig i stället helt sorglös i kupéhörnet, ömsom be­

traktande mina medpassagerare, ömsom njutande af den härliga sommardagen och de fagra taflor från skog och fält, som ilade förbi.

Ändtligen stannade då tåget, och jag läste i stora bokstäfver namnet på min station. Bland ett 20-tal unge män, som också hoppade af här, tycktes jag vara den enda kvinnliga in­

dividen, och körsvennen, som kom för att hämta mig, frågade med betecknande säkerhet: “Ä’

dä fröken, som ska te S . . .?“

Efter en kort åktur körde vi upp på gården till en treflig gammal herregård. På trappan stodo tvenne herrar, den ene af dem förvaltaren på stället. Jag välkomnades och fördes upp på mitt rum. På aftonen, sade man mig, skulle min kokerska komma från Stockholm, och nu föreslogs att använda tiden till ett besök i de båda hushåll, som redan voro i full gång. (Mitt eget skulle nämligen sättas upp på en utgård en mil från hufvudgården.) Det ena var inrättadt i en skola, som apterats för ändamålet. Vi kommo dit just vid tiden för kvällsmålet, och jag steg direkt in i köket för att af fröken-hushållerskan inhämta alla de råd och erfarenheter, som kunde fås. På spi- seln stod gryta vid gryta, tjänstflickorna sprungo fram och åter, — brådskan och trängseln voro stora. Här voro ej mindre än 34 personer, som skulle ha mat ; kokkärlen räckte ej ens till, utan man måste koka potatis i en hink.

En af skolsalarna var inredd till matsal, på långa vaxduksklädda bord voro tallrikar, knif- var och gafflar uppdukade. Efter att ha besökt äfven det andra hushållet, något i samma stil, återvände vi hem.

Kl. 9 kom så kokerskan och tillsammans med henne satte jag genast upp en förteckning på matvaror och förnödenheter, som måste re­

kvireras. Morgonen därpå anträddes resan till utgården, där hushållet skulle etableras.

Trakten var vacker och den gamla gården med sina två flyglar och hufvudbyggnad, som an­

vändes till magasin, saknade ej sin charm. I den ena flygeln, som var stor och rymlig, bodde rättaren, och det var nu här, man skulle inrätta sig. Så snart förnödenheterna, mat­

varor, kokkärl, porslin, m. m. hade anländt, började ett ifrigt arbete med uppackningen.

Med hjälp af en flicka från trakten, rättarens syster samt ett gift folk, “mor och mäster S.“, som bodde på gården, fingo vi snart nog lårarna tömda och det viktigaste ordnadt.

SVANÅ CORPS DE LOGIS.

________________

H

■ii! A.

■ii « rf-

v* r!£* a». £ ... sma t &&

- '•

_±i_______ -ias___ti__i—

På öfre våningen funnos en tämligen stor vind och fyra rum. Här arrangerades sof- platser, hö på gofvet med lakan bredda där- öfver, kuddar och filtar. På vinden utanför placerades ett långt bord, som tjänade till tvättställ. Där tronade tolf hvita handfat i rad med hvar sin lilla tvålkopp. Enkelt var det hela, men rent och snyggt var allt! På nedre botten befann sig matsalen. Vaxduk täckte bordet, och man satt på långa stadiga gungbräden. Endast värdinnan och den, som hade turen sitta på kortsidan, fingo stolar.

Kl. 7 kom en skrinda uppkörande på går­

den, och ur hoppade en skara raska ynglingar.

Det var de frivilliga skördearbetarna, friska och spänstiga unga män, representerande snart sagdt alla slags yrken. Efter att ha gjort sig litet hemmastadda, samlades de i matsalen, där vi nu försökt göra det så trefligt som möj­

ligt. Vildblommor på bordet, lamporna tända,' gardinerna nedrullade — det hela varmt och gästvänligt i all sin enkelhet. Strax innan vi satte oss till bords, anlände ännu en gäst.

Det var fjärdingsmannen, vår nattvakt och polis. Så slog man sig ned och invigde det nya hushållet.

Morgonen därpå började arbetet på fullt all-' var. Det var en vacker och ovanlig syn, dessa frivilliga herremansarbetare, iklädda sina blå byxor och blusar, hvilka nu under rättarens kommande drogo ut i arbetet. Då det regnade, tröskade man, då det var vackert, kördes rågen in. Undan gick det, snart nog tycktes de i allmänhet komma underfund med handlaget, och att öfning ger färdighet, fick litet hvar besanna. Så t. ex. tröskades första dagen 21 säckar råg, då man redan andra dagen med samma arbetsstyrka på ungefär samma tid hann med 45 säckar. Likaså vid inbärgningen af rågen körde de bästa första dagen 1 1 lass, andra dagen var man uppe till 14 lass per man.

På tredje dagen kom förstärkning, i det att hushållet tillökade.s med nio man. Endast två timmar, innan de skulle anlända, ingick bud­

skapet, och vid underrättelsen härom utropade man i köket: “Nej, nu tror jag vi strejkar!“

Men tvärtom blef det: tjänstepersonalen visade nu hvad den kunde, och kl. 7 -voro sofplatser och kvällsmål i ordning åt de nykomna. I matsalen dukades därefter två bord i stället for ett och mat beräknades för 28 i stället för 19 personer. Annars var allt som förut.

Måltidsordningen var följande: frukost kl.

Va 7 — 7 med sill och potatis, gröt, ibland ägg, bröd, smör, ost och kaffe. Kl. 12 middag, ofta nog serverad ute på fältet. I en skrinda fors-

i storstrejkstid ♦..

Från en af dessa, en ung dam ur hufvudstadens bästa kretsar, har Idun haft nöjet mottaga nedan­

stående skildring af hennes uppdrag som husmoder för en grupp frivilliga skördearbetare vid Svanå bruk i Västmanland under den landtarbetarestrejk, som utgjorde ett led i den allmänna arbetsinställelsen.

fSt

lades mat och attiralj. Fläskpannkakan höll sig varm, tagen direkt ur spiseln, skyddad mellan tvenne plåtar, inlindad och slutligen nedstop- pad i höet i skrindan. Kräm och' mjölk voro som skapade för detta ändamål, men äfven bräckt skinka, sockerärter och potatis lyckades man servera varma nog, fast de haft en fjär- dingsväg från köket till middagsbordet. Kl.

4 gjordes ett omtyckt afbrott. Det var för kaffet och all heder gjordes åt det nybakade

• doppebrödet. Kl. 7, 1/3 8 ett stadigt middags- liknande aftonmål med två rätter, öl och kaffe på maten. Vanligen serverades någon varm grönsaks- eller köttsoppa samt en kötträtt.

En dag skulle vi ha köttfärs, men saknade sylt. Hvad var att göra? I skogen utanför brann det rödt af lingon; man slet sig lös, och länge dröjde det ej, innan en tillräcklig skörd inbärgats. Till middagen kom det färska lin­

gonsyltet på bordet. En dag riktades hushållet med ett par änder, som en af herrarna skjutit, och fisk från sjön serverades äfven. Aptiten hos våra herrar var utomordentlig, kosten enkel, men väl lagad och kokerskan duktig.

Det är mig för öfrigt en glädje att uttala mitt erkännande hvad beträffar hela tjänstepersona­

len. Alla voro villiga och raska och tycktes med glädje göra sitt bästa. Gamla mor S., hon som var hemma på gården, var hjälpsam­

heten själf. En gång på tal om matbekymren föreslog jag henne : “Ja, om nu köttet tar slut, så får vi väl ta och slakta mor S:s gris!“

Men nej, då slog hon i hop händerna, såg helt förfärad ut och utropade: “Nej, fröken, ta’

allt hvad jag äger och har, men rör inte gri­

sen!“ Grisen var hennes stora stolthet, och mådde också som en prins under denna tid.

Det var ett verkligt nöje att följa mör S. och se hur hennes hjärta fröjdades, när favoriten stod och gluffsade i sig allehanda godbitar.

Hade den något namn, månn tro? Mor S.

blef nästan litet' generad vid frågan, men så svarade hon lika väl: “Ja kallar’na “Malla“!

Dagarna gingo hastigt, fyllda af arbete som de voro, och efter jämnt en vecka var rågen bärgad och hushållet bröt upp. I två skrin- dor körde de frivilliga arbetarna sin väg efter fullgjordt vä-f. Visst hade de fått några skrå­

mor, det ohärdade skinnet fick pröfva både blåsor och sår, men förbandsartiklar, sublimat och plåster funnos alltid att tillgå. Ovanan vid verktygen och brådskan förorsakade en del missöden, ii det några till en början fingo gan­

ska otrefliga sting af högaffeln. Annars gick allt utmärkt, och ett hjärtligt tack och erkän­

nande förtjäna alla de som hjälpte att rädda jordens skörd och gåfvo ett så vackert exem­

pel till arbetets ära. Ej minst gäller detta dem bland skördemännen, som ej längre voro

“i sin första ungdoms vår“. De obehag, de underkastade sig, och den energi de utvecklade, måste väcka beundran och aktning. Ty det är sannerligen förenadt med ej så ringa an­

strängning för ovana inomhus- och tankearbetare att timme efter timme, hela dagen igenom, stå böjda öfver högaffeln och ta emot rågkärf- varna.

Eva.

PARMAR tm Idun 1908

och föregående år

tillhandahållas till löljande priser: Kunna erhållas i närmaste bokhan- : Iduns pärmar, röda med guldtryck... 1:50 del eller direkt från Iduns expedition, ■ Iduns Romanbibliotek, roda eller gröna 0:50 om rekvisition och likvid i postanvisning : Iduns Hjälpreda, röda eller gröna... 0:50 insändes. :

— 446 ^—

;v,"

\ jm

sgaaB&ati

;^;> jy -V^J;

'•??Wrä - • •••.-■

,^.:rlsvj,

;V. ^h:~

' <

Mg*

BBHasasg

PELLE MOLINS HEM I TJÄLL, MULTRÅ. UTSIKT ÖFVER TJALLS HERRGÅRD OCH MULTRÅBERGET.

Pelle Molin och det ångermanländska folklynnet» Af Ludvig Nordström»

V.

(Forts, och slut.)

D

der sin blick mot de höga berg, som äro dragna genom landskapet. Det är i den något af samma längtan, som Björnson skildrat i Arne; men styrkan och oron i .denna känsla stå i direkt proportion till de instängande bergens höjd och aftonsolens bjärthet. En sådan känsla, som be- skrifs i Arnes sång:

Undrer mig paa, hvad jeg faar at se over de höje Fjelde —

en sådan känsla är inte betecknande för det ångermanländska lynnet. Äfventyrslustan, hå­

gen att fara långt bort, drömmen om främmande länder och deras skatter, allt dylikt finns i obe­

tydlig grad. En sådan längtan finns inte heller i Ådalens poesi.

Pelle Molin kände den inte själf. Det var mot sin vilja han måste lämna Ångermanland,

dit han i stället alltid längtade tillbaka.

Här i Ångermanland skimra bergen, vid sol­

nedgången, långt borta, och i stället för. att känna sig stängd, känner man sig värnad, ty svängrummet är nog stort, utsikten nog vid, vatten, höjder och dalar omväxla rikligt inom horisontens murar.

Dessa mer aflägsna berg ha mot kvä'len en vemodig, violett belysning, och bygderna ligga försänkta i samma milda sken; vattnen stillna;

skogarna mörkna; träden bli orörliga; marken sprider en stark, svalkad doft, som ingen vind lör bort, den kommer in på gårdarna, där människorna hvila efter arbetet; svalorna kvittra i luften; och koskällorna pingla i skogen.

Hvad som då lefver i hjärtana, det är inte en längtan till andra land; den bördiga mark, som man ser rundt om sig, gläder för mycket ens sinne och öga, och den obundna friheten gör en lugn och belåten. Med en sådan bygd framför ögat blir man stolt, säker på sig själf och envis, i känslan af att inte behöfva ta hjälp af och krusa andra.

Men en annan längtan finns, och den speglas i Ådalens poesi; det är en uråldrig längtan att hemma i dessa bygder få upplefva älventyr, äfventyr af sådan art, som man själf inte för­

mår beskrifva; och då färgas ens känslor af kvällens vemodiga sken, af dessa långa ström­

mar af ljus och skuggor, af denna stillhet, af denna markens doft.

Då röra sig nedärfda tankar, känslor och minnen; och när man i sådana kvällar sitter tyst och ser utöfver bygden, stannar blicken vid bergtopparna. Där äro de unga kvinnorna uppe i fäbodarna; kring bodarna bygga vittrorna och trollen, mot hvilka man sen gammalt sökt skydda sig. Men historierna om troll, som för­

häxat människor, komma för tanken: all den prakt och härlighet, som bjudas dylika, hägra nu för blicken i form af naturens eld och färg;

men i stillheten ligger ett vemod, som är sorg, och den blinda natten omformar stundom sorgen till fasa och drömbilderna till lefvande vä­

sen.

När på morgonen den blanka solen står öfver bergen, är all fasa borta. Litet tung och fun­

dersam går man till arbetet, men på allvarets botten porlar alltjämt den källa, som i går kväll fyllde själen med mystisk rädsla. Nu hoppar den muntert, och nu har den förmågan att fylla själen med skratt, med upptåg, med illparighet

— så är vemodet och skrattet, lyriken och humorn två melodier af samma själ. Det är dagens sol, som lyser in och skapat skrattet;

skuggorna och kvällen, när de speglas i själen, skapa lyriken. I förbund med kvällen stå sko­

gen och bergen, i förbund med solen stå skörde­

fälten, gårdarna, arbetet och pratet.

Detta dagarnas ljusa lugn, detta säfliga dröm- meri och vemod har inte i Pelle Molin en tol­

kare. Han har omformat människorna efter sitt beläte, och då han var dubbelt så het som de andra, så ' har hans dikt framställt detta folk såsom oroligare, lifligare, mer poetiskt besjäladt än det i verkligheten är. Han var en orolig natur; han ville förklara denna oro med upp-

PELLE MOLINS KAMMARE I TJÄLL.

giften att zigenarblod fanns hos hans mor.

Men just i denna förklaring ligger väl ett med- gifvande af att hans egen liflighet och oro voro något för vanliga ångermanlänningar främmande.

Och när han om Gunnel skrifver i ett bref, att det i henne var mycket af hans mor, så bör man af detta uttalande få ta sig rätt att i nämnda figur mera finna en personlig uppfatt­

ning af det underbara i skogens och fjällets lif än en objektiv bild af folkets. Inte heller saknar berättelsen drag, som äro egna för den tidens öfverspända sagoton.

Jämför man Pelle Molin med Olof Högberg, ser man, hur olika de representera samma lynne;

och ehuru mycket hos den ene är förbluffande likt likartade saker hos den andre, så att man inte kan sväfva i tvifvel om väsens-släktskap, äro de dock i än högre grad hvarandras mot­

satser. Pelle Molin skiftar stämningar som ett berg belysningar, och om han också är grund­

ligt ångermanländsk, så lyser han i alla fall bra ofta med ett sken så bjärt, att hans egen individualism syns lysa öfver släktdraget och göra honom osams mot det. Olof Högberg bottnar i folkets uppfattningar på ett mer af- görande sätt. Han är bonde i så hög grad, att ingen kan vara bonde mer än han; därför är han också i sin konst allmoge. Den lyriskt pate­

tiska flykten hos honom är tung, bunden, lite mörklagd och bullersam. Han skiftar knappast;

hos Pelle Molin är allting skiftningar, dagrar, glimtar, glitter. Olof Högberg ger onekligen långt djupare och mäktigare bilder af det ångermanländska lynnet, därför att han själf är så nära jorden; men han intresserar därför inte heller som individ, han är blott och bart me­

dium, däri ligger hans styrka och begränsning.

Pelle Molin däremot, flyktig, långt mindre jord- bunden, nyckfull, full af vind och kastningar intresserar nästan uteslutande som individ, och hans folk är blott mediet, hvarigenom man för­

söker att lära känna honom.

Han är säkerligen en af de mest hänsynslöst subjektiva poeterna vi ha i vår prosa, och hvad han betecknar därutöfver och i förhållande till släktlynnet, det är ett smärtsamt försök att bli klar öfver sig själf såsom del af en stam, att bli klar öfver stammen i sig själf.

I denna skimrande stråle ur den ångerman­

ländska jorden beundra vi vårt eget väsens färgprakt; men den kylige pekar på den till­

fälligheten, att strålen kommit att synas just mot solnedgången, och frågar sig hur den skulle se ut mot en klar, dagsblå rymd.

Använd endast PANSAR-Emaljerade

|f nr If II MC GJUTNA grytor . I» W W ₁₁ U in

KALMAR ANGKVARNS A.-B:s tillverkad på landets modernaste stärkelsi Lf a I M AD „ fabrik, utmärker sig särskildt för hvil

KALMAK l.ma bet> reabet och slyrka_

- RISSTARKELSE - lare?“i°a⁸riShTarie Tälsorteradspcccrill!l111

— --- nn.Q » a i ~ 447

VI.

Har alltså Pelle Molin lämnat en fullständig bild af det ångermanländska lynnet?

När jag säger ångermanländskt lynne, menar jag lynnet hos de till jorden bundna, ursprung­

liga inbyggarna, bortser från yttre inflytelser och tänker inte på industridistriktens människor.

På frågan svarar jag: ja. Men gör då det tillägget, att han afbildat det som poet, inte som skildrare, redogörare och förklarare.

Han har inte kritiskt och eftertänksamt lagt i sär de olika skiftningarna, han har inte ens sett och förstått detta lynne i dess olika bryt­

ningar; men han var själf en så rikt utrustad natur, att han färgat af sig i allt han skrifvit, och när han i dikten sökte förverkliga sig själf, blef dikten, honom omedvetet,' uppfylld af fol­

kets väsen, med alla dess skiftningar i ökad glans.

Han var oupplösligt bunden af denna jord.

Det är dess doft i allt han gjort. Hvar han är, hvad han beskrifver, allt står under samma luft, samma sommarsol, samma vintermåne. Och jm också hela hans lifsverk inte blef något annat än antydningar, så ha dessa i alla fall räckt till att för långa tider rista grunddragen af hans hembygds natur, af hans folks lynne, och det är han som har gett de första lefvande synpunkterna på Ångermanland; när nu, så småningom, de berömdaste förlora i glans, åter­

stå de bortglömda, och man får från sagohjälten Pelle Molin vända sig till människan Pelle Mo­

lin, se honom i hans förhållande till folket och därmed få en ny belysning af båda parter, som är önskvärd.

Man börjar alltmer reagera mot Geijerstams porträtt. G. har på grund af sin obekantskap med Ångermanland och ångermanlänningar miss­

förstått en hel del af Pelle Molins karaktär.

Allmänna drag ha synts honom rent indivi­

duella, och den friluftskärlek, som syns nästan allra mest ha imponerat på honom, är något föga karaktäristiskt för Pelle Molin, den kär­

leken delar han med den enklaste i dessa byg­

der; och mer besynnerlig blir väl egenskapen inte bara därför att den ägs af en poet. Det är sydsvensken och stadsbon, som i detta träder fram, och G:s beundran i berörda afseende har smittat läsarna, så att de i Pelle Molin allramest se en fjällman, en ödemarkens mystiske Flygande holländare, då han var i det hän­

seendet såsom en af de andra. Det är öfver hufvud taget något för mycket af det rent yttre, som fängslat i G:s porträtt. För hur mångä instängda stackare ligger inte en god del af Ådalens poesi däri, att Pelle Molin “var en man, hvilken för sitt nöje under lång tid badade i motströmmen omedelbart ofvanför Nämforsen i Ångermanland, ensam besteg Sulitälmas topp, åkte skidor som en lapp, lät sig glida utför berghällar nästan med fallhastighet och njöt af nöjen som att bland glaciärerna hoppa öfver afgrunder på 1,000 fot“? Och har inte. upp­

fattningen af Pelle Molin till god del stigit ur G:s afslutningsord, att han gick bort “som en ung viking“ efter hvilken man bör se med “en tiggares blick“?

Det är från sådana oväsentliga drag, som dessa rader velat dra uppmärksamheten; de ha velat i någon mån komma läsarna att glömma det lite teatraliskt sentimentala skimret kring Pelle Molin, ha velat på bekostnad af glansen öka djupet i den ursprungliga bilden, bidra till en bättre förståelse af det väsentliga hos denne man och framhäfva önskvärdheten af en ny och mera förklarande syn på hans lif och verk.

Tjälls gård aug. 1908.

Vilse!

Ett otryckt manuskript af Pelle Molin.

»T riLSE! — Inte annat jag kan se. Om

*

V

genting annat. Jag, som bor här i fjällmarken, vet hvilka kraftiga armar dessa skogar ha’, då det gäller att klämma fas. en vilsen vandrare i sitt sköte och ta’ döden på honom. Vanliga förloppet vid dessa mörka historier är: först går man vilse, i början utan ängslan, sen kom­

mer ängslan med sin järnhand och förtviflan med sin sporre, den förre trycker till jorden mot en mjiuik tufva, den senare kastar den nersjiunkne åter handlöst upp och in i mörka snår, eggar honom med sin tagg ut på oänd­

liga myrar, där foten nästa steg tar ett hopp i ett bottenlöst gungfly, där man sjunker tum för tum, dör bit för bit, utan räddning. Ar­

betar man emot, påskyndas det ögonblick, då näsa och mun skall fyllas med brun vämjelig, ruttnande, illaluktande myra; ligger man där och försöker resignera, kan det fasansfulla slutet uppskjutas några ögonblick. Så ligger man där, — solen 1er, fåglarna sjunga — kling klang, människobarn! — normalperspek­

tivet öfvergår till grodperspektiv, strax fram­

för på en tufva under en martall ser man djupgröna blad liknande murgröna och gula stora bär i lynget, man hinner möjligen tänka :

»myrbär är godt», och med denna sublima tanke: farväl! Är man envis, kan man möj­

ligen, sedan man fått det där öfver skallen, sticka upp fingrarna och klippa litet...»

»Förskona er, — — ja, det har jag alltid trott mig göra. Men tänk nu inte mer på den där myren. Det finns andra dödssätt med.

Det vanligaste är, att sedan man blifvit upp­

äten af mygg till hälften, svält och hunger tagit en fjärdedel, kommjer en björn — som här är kannibal — och äter opp resten. Jag vill hoppas att folk skall kunna begråta vårt öde med ledning af det lilla som återstår, ty björnen lär lämna skalpen och de gröfsta benstumparna kvar, och så tänker jag han finner edra sportdamaskér för--- nej, kan­

ske att det inte är hopp att rädda dem heller.

Jag skall passa på och knyta på honom ser- veten, så tar han mig för kypare och kanske gnor, då han tror det är dags att komma med notan : — An fröken Floréus, sportkvinna à la Kannibal, 300,000

kr. — Ni anses ju väga det.»

»Grymt skämt i en farlig belägenhet ? Hellre tiga! — Talar n i om grymt skämt ?» '

De fortsatte vandringen. Fröken i den ele­

ganta sportdräkten och de gula damaskerna gick efter, och herrn, som såg ut spm en jä­

gare, hvad han nu än var, gick före och syntes ha roligt, då han trodde sig obemärkt.

Hon som gick efter och såg hans breda skuldror och hela spänstiga gestalt, en stål­

fjäder i hvarje tum, afskydde honom så fort hon hann. Att efter ett par års frånvaro från hufvudstaden plötsligt dyka upp här till fjälls, narra henne från ressällskapet, inbilla henne att de skulle hinna före till turisthyddan efter en ginväg, som han kände, att till på köpet gå vilse, att håna hennes sport och hennes damasker, att le åt dessa »manhaftiga krukor», som han uttryckte sig, att, att... »Nej, sitt hemma, stoppa strumpor och gör nytta !» hade han sagt. Nu måste hon ha mod, hvart det bar, eljes skulle han få munnen full som allt sedan den där gången bemött henne med hån.

»Du är dig lik, du,» funderade hon. »Ännu samma människa af hån, naturkraft och värme, som den första dag du uppträdde i våra sa­

longer med vanvördig och originell konversa­

tion, men sprittande fjällfisk i hvarje tum.

Gud, hvad fruntimmerna hängde efter honom.».

Paus. — »Om du ändå ej hade gjort det där knäfallet.»

Han tänkte: »Roligt att träffa på henne här så oförmodadt, har inte sett en öfverklass- kvinna på två år, och så den här lilla stumpan på köpet, som jag egentligen skulle ägt, om inte det varit det fördömda knäfallet. Hur kunde jag vara så infernaliskt dum! Men, vi få se.»

Han log. Han hade blifvit vansinnigt föräl­

skad i henne i Stockholm en vinter, och hon var nog icke mindre svårt däran. En skymnings­

stund vid soffan under den japanska lyktan hade han sagt henne en mängd vackra, starka och glödande ord, som beredde henne en mängd små glädjerysningar, men då han redan var framme, föll han på knä — naturligtvis där­

för att soffan, som hon satt uti, var så låg att han på annat sätt ej kom åt att kyssa henne — så ville han själf förklara saken.

Men hon hade funnit situationen så lustig och just denna oförvägna människa så löjlig under ett knäfall — han, knäfalla ! — att hon sträckt ut sin lilla fot och puttat till honom på skämt, och han hade, oberedd som han var, nödgats taga emot sig med ena handen för att ej ligga där.

Då hade han sprungit upp som en fjäder, fnyst ett tag och satt ett par ögon i henne, vändt sig om och gått. —

Emellertid fortsatte marschen i mörkret.

Han gick som om han haft betalning, hon hoppade efter i början lätt och elegant, sedan tyngre och tyngre. Han fortsatte sin raska marsch, och nu voro de djupt inne i skogen.

»Här är tillhåll för ett par björnar, säg till mig, då. ni blir uppäten.»

Ett litet lätt skratt försvann inne i skogen, men hon kunde ej betvinga en rysning. Flon gick så tätt in på honom som hon kunde, så han kände henne för hvarje steg. Gniss­

lade det, då två trän gnedos mot hvarandra, som ofta händer, var hon strax med ett skutt inpå honom.

Spillkråkans skri kom skärande som ett spjut, det klagade som under dödsminuten.

Ännu ett. Att han kunde gå oberörd bred­

vid! Ack, att han ej gjort det där knäfallet, så hade hon varit hanis och haft rättighet fordra skydd. Då skulle han tagit henne i sina starka armar och försvarat henne mot detta ohyggliga. Hon snafvade och snubblade och föll till slut, låg där och grät.

»H o !» skrek en hes röst inne i skogen, det var som från en afgrundsande. »H o !»

skrek en annan, rösten var som om grafvens isbark klädt halsen på det där hemska. »H o !»

Nu var gärdet uppgifvet. Hon tordes ej röra en lem, väntade hvarje minut att bli gripen af någonting, hon visste ej hvad, än tyckte hon det kom från skogen, än från honom.

»Ho! Nu skall du få känna!»

Men då böjde han sig öfver henne, tog henne i sina armar och fortsatte. Som om det fallit af sig själf, lindade hon sina armar fast om hans hals och höll som gällde det att aldrig släppa tag. Hvilken vällust att känna hans kraftiga tag om hennes kropp — så präktigt han steg — han snubblade inte, han.

»H o !» Ack, om han endast velat säga ett ord, — han visste att han ägde henne — om hon också velat, hvad skulle hon kunna göra för motstånd nu ! Hon ville bedja honom om förlåtelse, knäfalla, ja, knäfalla, om han ville förlåta henne och taga henne till sin.

LAS!

rik lektyr. Mot Insändande af nedannämnda be­

lopp till Expmdltlonmn ut ftfen, Stock-

Idun 1892 ... 2: -

Idun 1893 (n:r 1 felas)... 2: —

Idun 1895 (utan julnummer) ... 2: —

Idun 1902 (med julnumret)... 4: —

Idun 1903 (med julnumret)... 4: 50 Idun 1904 (med julnumret)... 5:

Idun 1906 (utan julnummer, n:r 25 o. 52 felas) 5: 50 Idun 1907 (med julnumret)... 6: -

Iduns julnummer 1894 ... ■•••• 0: 20 Iduns julnummer 1895 ... 0: 20 Iduns julnummer 1905 ... 0: 50 Barngarderoben 1905, komplett... 2: —

hotm, erhålles Inom Sverige portoMtU jXS mr ft - ga^tarfeioben Î5K nTr 4 o. Ï W« '... i 2:

LAS!

448

'ras

Ormbunkarna utgjorde så att säga ledmotivet, kring hvilket alla de öfriga färgtonerna från stamfuchsior, chrysanthemum, löfkojor, rosor, begonior, astrar m. m. grupperade sig.

Fruktutställningen, ehuru mycket begränsad, gjorde sig förträffligt, likaså voro de konserve­

rade grönsakerna förtjänta af uppmärksamhet såsom fru Stina Svartlings på Espenäs utställ­

ning, inläggningarna från fröken R. Leksell, fru M. Silfverhjelm m. fl.

Våra koloniträdgårdar deltogo likaledes med förträffliga :er, som ådagalade hur denna gren af filantropisk-social ksamhet funnit intresserade utöfvare bland vår mindre

’WMÆ^wI'^a

4? W

MW

-wrir*r»ior

D

gens omedelbara grannskap, dröjer nu endast kvar som ett lysande minne. Med­

lemmarna af Floras stora samfund äro, som kändt, ömtåliga varelser och fulla af kapriser redan där de födas och växa upp, hur mycket mer då vid en flyttning och omplantering, som i ett nu vända upp och ned på deras vanor.

önskemål blef reali- seradt, nämligen bil­

dandet af “Allmänna Svenska Trädgårds- förbundet.“

Kongressen hölls i andra kammarens plenisal och bevista­

des af trädgårdsod­

lare från skilda delar af vårt land. Diskus­

sionerna voro ytterst lifliga och sakrika och till det nybildade för­

bundet hänsköts åt­

skilliga viktiga yr- kesfrågor samt fram­

ställdes uppmaning att till nästa års­

möte framlägga de-

Men de dagar utställningen på­

gick erbjöd den en färgernas och linjernas prakt sådan som endast konstnären Naturen, den fantasi­

rikaste och djupsinnigaste af alla skapare, kan frambringa.

taljeradt förslag om utgifvandet af en hela[ landet omfattande träd- gårdstidskrift.

Från Trädgårdsutställningen på Djurgården.

1. Ormbunkar från handelsträdgårdsmästare J.

A. Wolff, Göteborg, hederspris. 2. Yucca och Chrysanthemum från C. J. Karlssno, Mariendal, hederspris. 3. Fuchsia och Chrysantemum från E. G. Eriksson, Riddersvik, l:a pris. 4. Af- skurna och bundna blommor från Alfr. Appel- qvist, Järfva, 2:a pris. 5. Konserverade frukter från fröken Ruth Leksell, Valskog, l:a pris.

6. Kronprinsen förklarar utställningen öppnad.

Tiii vänster kronprinsessan, till höger prins Eueren. A. Blomberg, foto.

Landets främsta

Helt år 6:50, halft år 3:25, lösnummer 12 öre.

IDUN

449

I l+MdricJi

’"©joints

^Des^öeres

♦ Mpltf<]ift,ni

>t\&Vux<

SnvvÛ** ■

IOT FSRMAfl

*%J it

{M01B

BLER

0JIIO

as« Ifca

’ * i-1..

n d s I Cook:

FHRF\7qn-5/m*ERV/qRLD5REK0RDI*LflnGDTRFLflr!

r\ET ÄR UTESLUTANDE därför att det tjugonde århundradets män- niskor tidt och ofta få bevittna de underbaraste resultat af veten­

skapens arbete, som ingenting längre väcker deras häpnad. Människo­

röstens bevarande genom grammofonen, trådlös telegrafi, Röntgen- strålarne — allt faller jordinvånarne till godo utan att de blifva nämnvärdt öfverraskade. Nu är också luftens eröfring af styrbara flygmaskiner och luftskepp ett fullbordadt faktum, man har konstaterat problemets lösning, lyckönskat konstruktörerna och är redan dispo­

nerad för något ännu märkvärdigare eller en tunnel tvärs igenom jorden.

Tills vidare har världshistorien ett nytt ortnamn att taga vara på: manövérfältet vid Béthèny i grannskapet af Reims, där de stora mekaniska fåglarna monoplaner och biplaner helt nyligen täflade i längd-, höjd- och hastighetsflygning. Det var värl­

dens första internationella täflan i flygkonst.

Därvid sattes världsrekord för längsta till- ryggalagda distans och längsta tid uppe i luften af Henry Farman, som höll sig uppe 3 timmar och 16 minuter och därunder till-

kanske en resa till Mars

nORDPOLEMS* IIPPTÊ

LÄURB

LATHAfA

ar

IBH

ife';

■

Mip

» OTj 5ATTER^VARLD5RE KORD• I • HASTj<3 HETSTÂFLflPI

ROBERT

Taimyr

muhe ten. o

SvertLru ... g;

JPÀW ....

'iViin* Jo&ofs

\ ■ \tmaVr

■ BLarisn

Y WV

/N&fllOSl It

& ax wA s

\v av

Kola halvön

ZEPPEUN5 -5TVRBRRW LUFT5KEPP -Z m

uifxtrtmfbn

' ryggalade 190 kilometer. Höjdtäflan vanns af Hubert Latham, som nådde upp till 155 meter. Blériot — hvars flykt öfver Engelska kanalen våra läsare torde ha i friskt minne — segrade i hastighetstäflan på kort distans (10 kilometer på 7 minuter oeh 48 sekunder) medan di­

stanserna på 20 och 30 kilometer vunnos af Curtiss. Louis Paulhan flög 136 kilometer på 2 timmar, 43 minuter och 24 sekunder, därmed slående med 10 kilometer och 23 minuter Wrightæroplanens rekord.

Berlin har ungefär samtidigt haft sin stora dag i luftseglingens tecken i och med ankomsten till rikshufvudstaden af grefve Zeppelins

som med utgångspunkt luftskepp Z III,

från Friedrichshafen lyckligt tillryggalagt 60 mils distans med vissa afbrott under färden.

Och midt i dessa underbara händelser ingår meddelandet om Nordpolens upptäc­

kande först af amerikanaren dr F. A. Cook och sedan af hans landsman Robert E. Peary.

Bekräftar sig detta är en ny vetenskaplig hjältebragd utförd, hvars förhistoria går långt tillbaka och har kostat många ädla och modiga forskares lif.

C KARE D:r FA COOK

= Rû & C2., KÖPEnnBrnn , FOTO

K5REFVE v. ZE.FFELIti ■ IA0TTAQE5 - AF KEJ5AR WILHELM

3nsk

WsM****-'-*

åÄgP

Wmm.

jl ** Jf’: niLmr'' ■ v

'

LUFTSKEPPET * LAHDAR• PA -TEGELERFALTET* UTAMFOR • BERLIN

E-PEARY

011 IO

Köp<?n banar?

i ger i

ioi:io

^fcs^r

rs^s:

3 Stfi^iB

De arbetstrogna

ken för att biräda vid mer eller mindre för dem nya sysselsätt­

ningar. Den resoluta kvinnan, som återges å vår bild här nedan, är en proviantföre- stånderska å ångaren

“Haga“, som då bå­

ten låg i Landskrona hamn, deltog i arbe­

tet med lossning af stenkol genom att under hela tiden sköta ångvinschen.

GLAFVA GLASBRUK.

M

gick som ihärdigast och folkmötenas dof- va sorl kring strejk- ledarnes talarstolar fyllde luften med oro och beklämning, fira­

des borta i Värmland ett industriellt jubi­

leum med åtföljande honnör för en skara plikttrogna arbetare, som aldrig vetat hvad strejk och uppror velat säga.

Glafva berömJa glasbruk högtidlighöll nämligen i slutet af förra månaden sitt 50-årsjubileum med medaljutdelning till ej mindre än 59 af brukets arbetare.

Till festen hade

inbjudits utom bolagsmän och affärsvänner ett stort antal anhöriga och personliga vänner till brukets mångårige disponent Emil Larsson.

Före medaljutdelningen höll denne ett tal till arbetarne, hvari han frambar bolagets tack till dem för trohet och uthållighet i arbetet.

“Edert förhållande för öfrigt,“ sade han bl. a.

“har alltid varit af allra bästa beskaffenhet och präglats af god solidaritetskänsla. Inga stridiga intressen, som söndra arbetare och arbetsgif- vare, ha här förefunnits. Ingen sammanslut­

ning å någondera sidan, såsom fackförening och arbetsgifvareförening, har varit behöflig, utan hafva båda parterna funnit sig väl af att hvarje person fått vara fullt själfständig och följa sin egen individuella lagbundna frihet. Sådant ger helgd åt det goda arbetet och ett angenämt inbördes förhållande.“

Efter medaljutdelningen talade kontrakts­

prosten Th. Peterson med anledning af dagens stora betydelse och vidrörde naturligtvis de ödeläggande sociala fejder, som nu skakade hela landet, mot hvilka dystra skuggors bakgrund en fest sådan som den förevarande stod i ett ännu klarare och mera lifgifvande ljus. Hög­

tiden afslöts med en splendid festmiddag, som för medaljörer och öfriga inbjudna var anordnad i tre tält å disponentbostadens gårdsplan.

Som komplettering till ofvanstående meddela vi här en bild från storstrejkens dagar,

serna bidrog att öka den onda stämningen och hvilka allvarliga följder detta kunde få särskildt hos barnen. Att aflägsna denna hätskhet samt bringa svalka åt de stridande och hjälp åt de nödlidande, det var nu kvinnornas plikt. Dr K. framlade därefter ett förslag till resolution, som utmynnade i att lämpliga personer utsåges att bistå välgörenhetsinrättningarne med utde­

landet af den hjälp, som redan finnes.

Sedan ytterligare några talarinnor ur olika läger framburit sina meningar och skarpa hugg skiftats mellan socialdemokratiska och borger­

liga element, framträdde fröken Ellen Key, häl­

sad med entusiastiskt bifall. Hon betonade att lika stor som den lekamliga nöden vore den andliga, hvilken också blir en följd af den nu pågående sociala kampen. Det vore ej nog att befria barnen från att svälta, man måste också se till att hjälpen gåfves med det rätta sin­

nelaget, nämligen kärlekens. Därpå kan det bero hur man längre fram ser de so­

ciala frågorna.

Hon a'slöt sitt an­

förande med följande ord: “Vi äro icke

samhällsmedlemmar, förrän hvar lem kän­

ner hvad den andra li­

der. Om vi rätt fatta denna synpunkt, kun­

na vi också bli rätt­

visa. Kvinnornas uppgift är att ställa tron och hoppet mot det djupa misstroen­

det. Detta skiljer oss från männen och ger oss vår särskildaställ­

ning.“

Sedan diskussionen förklarats afslutad, antog mötet den af dr Kinberg föreslag­

na resolutionen.

GRUPP AF GLAFVA-MEDAIJÖRERNA. LARSEN & ÖDVALL FOTO.

Kvinnorna oeh den sociala striden.

S

tande nöden, och från kvinnornas sida har där­

för bland andra handlingsyttringar nu äfven förekommit en diskussion i ämnet, föranstaltad af Kvinnornas diskussionsklubb och besökt af så många intresserade, som lokalen — Viktoria- salen — kunde rymma.

Mötets inledarinnor voro fru Emilia Broomé och dr Kinberg. Den förra framhöll de orsa­

ker, som skapat konflikten, belyste fackförenin­

garnas verksamhet och ansåg att de i stort sedt utöfvade ett nyttigt inflytande på arbetarrörel­

sen. Efter att ha berört arbetarnes löneför­

hållanden, hvilka hon ansåg borde förbättras, och framhållit att en mera skärpt blick för in­

tressegemenskapen skulle hos arbetsgifvarna fostra benägenhet för ökade löner, gengäldade från arbetarnes sida af ökad arbetsintensitet, slutade hon sitt anförande med att påvisa vikten af större sociala insikter. Kvinnans uppgift vore att hålla samhällskänslan varm och de knutna banden starka. Dr Kinberg betonade hur hätskheten i tankar och tal mellan klas-

DEN KVINNLIGA MASKINISTEN PÅ ÅNGAREN HAGA I LANDSKRONA.

C. CHRISTIERNSSON FOTO.

Fördelande och smärtstillande

verkar Salubrinbehandiing såväl å hemoprojder som å Tblodstoek—

ningar i allmänhet, då det användes utspädt och på sätt som i bruks­

anvisningen meddelas. Tillhandahålles i Parfym-, Speceri- & Färgaffärer. Parti­

lager hos Geijer & C:o, Stockholm.

IDUNS MODELLKATALOG

Oumbärlig för alla sommarskor och för alla hem.

_____________ Pyra rikhaltiga säsonghäften årligen. Koloreradt omslag. ... ...

Prenumerationspris 2.20 för helt år — 60 öre pr häfte.

452