Studieresa till Rom med kursen Konst, kontext och uppvisningskultur i renässansens och barockens Italien.

KATARINA EVASDOTTER BIRATH

Studieresa till Rom med kursen Konst, kontext och uppvisningskultur i

renässansens och barockens Italien

Som en del av mina studier i musei- och kulturarvsvetenskap sökte jag under vårterminen en distanskurs på halvfart vid konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Jag har sedan tidigare en kandidatexamen i konstvetenskap, varför just konstmuseernas framväxt och hur konstvetenskapliga föremål samlats in och ställts ut intresserar mig särskilt.

Kursen Konst, kontext och uppvisningskultur i renässansens och barockens Italien syar till att ge en fördjupad kunskap om just den italienska renässansens och barockens visuella kultur. Under kursens gång har vi, med utgångspunkt i litteratur, seminarium och två exkursioner, diskuterat konstmuseernas framväxt och konstmarknadens skiningar i Italien och Sverige från 1300-talet till 1800-talet. Vi har närmare studerat några speci;ka samlingar, såsom Martelli- samlingen som idag ;nns på Nationalmuseum i Stockholm och några av de furstliga samlingar som ;nns vid de olika palatsen i Rom. Vi har även diskuterat vilken roll konst och skulptur spelat som maktsymboler och som ett sätt att

1

Katarina Evasdotter Birath studerar masterprogrammet i ABM med inriktning musei- och

kulturarvsvetenskap, Uppsala universitet. E-post: katarina.birath.6164@student.uu.se

tilltänkte betraktaren.

Förutom en två dagar lång exkursion i Stockholm och Uppsala, då vi bland annat besökte Gustav III:s antikmuseum och Uppsala konstmuseum, gjorde vi en längre exkursion till Rom. Exkursionen bestod av fyra dagars undervisning ute i fält tillsammans med konstvetaren Johan Eriksson och idéhistorikern Per Widén.

I samband med detta tillbringade jag även två dagar åt självstudier vid Svenska institutet, där jag även bodde under vistelsen. Under dagarna i Rom besökte vi tillsammans de kapitolinska museerna, Palazzo Barberini, Galleria Borghese, Galleria Spada, Galleria Doria Pamphilj, Galleria Colonna och <era kyrkor.

Som student i musei- och kulturarvsvetenskap fann jag det intressant att studera hur föremål och byggnader ha

olika, och parallella, betydelser genom århundradena och hur de visas upp idag. Det har även varit intressant att studera hur kulturarvet i Sverige och Italien påverkats och in<uerats av varandra.

De kapitolinska museerna

Exkursionen i Rom inleddes på de kapitolinska museerna,

som öppnade för allmänheten redan år 1734 (Musei

Capitolini, 2017). Detta gör att museet idag räknas till

världens äldsta. Oklart är dock i vilken omfattning museet

verkligen var öppet och tillgängligt för den breda

allmänheten under sina första år. Museet och samlingarna

kom snabbt att överskuggas av Vatikanmuseerna, som än

idag har långt <er besökare varje år. De kapitolinska

museerna ligger, som namnet antyder, på en av de

förhöjningar som traditionellt räknas som en av Roms sju

kullar: Kapitolium. Det är omgivet av många andra

historiska byggnadsmonument och kulturarvsplatser, så

som Forum Romanum, Viktor Emanuel-monumentet och

Palazzo Venezia. De kapitolinska museernas samlingar

fokuserar framförallt på föremål från antiken och museet

har fungerat som inspirationskälla till <era andra

antikmuseum i Europa. Bland annat inspirerade det Gustav

III till antikmuseet vid Kungliga slottet i Stockholm.

Palazzo Barberini och Galleria Borg- hese

Under dag två besökte vi två museum: Palazzo Barberini och Galleria Borghese. Palazzo Barberini ligger innanför stadsmurarna vid Piazza Barberini, ett stenkast från Fontana di Trevi. Palatset var tidigare furstefamiljen Barberinis privata palats men ägs idag av italienska staten. Museet, som idag är beläget i delar av palatset, visar upp den statligt ägda samlingen av äldre måleri. Det kan på så sätt jämföras med den funktion som Nationalmuseum i Stockholm har idag.

Museet i Palazzo Barberini öppnade för allmänheten så sent som 1953 men är en förlängning av nationalgalleriet i Palazzo Corsini som öppnade 1895 (Palazzo Barberini, 2017). Att Palazzo Barberini tidigare har tillhört Barberini- familjen återspeglas idag främst i byggnadens fasta utsmyckning: i takmåleriets motivval och i att palatset överallt är dekorerat med Barberini-familjens symbol, biet.

Konstverken i Palazzo Barberini är indelade i olika salar

eer konstnär, tidsperiod och genre, något som är

gemensamt med många andra museum med liknande

inriktning. Flera kända arkitekter och konstnärer har varit

inblandade i skapandet av palatset, så som Bernini,

Borromini och da Cortona. Detta, samt det faktum att

Barberini-familjens paradvåning i viss mån hölls öppen för

allmänheten under kontrollerade former har gjort att

många, i Sverige verksamma, konstnärer inspirerats av

palatset. Arkitekten Tessin d.y. lät sig inspireras av palatsets

arkitektur, till byggnationen av Drottningholms slott. Även

hovmålaren Ehrenstrahl inspirerades av da Cortonas

takmålning, i den stora salongen, när han ansvarade för

takmåleriet i rikssalen och paradsängkammaren på

Drottningholm.

Bild 1. Ingången till Palazzo Barberini. Foto: Katarina Evasdotter Birath.

Eer Palazzo Barberini tog vi en promenad, ut genom stadsportarna, till Borghese-parken. Villa Borghese skiljer sig från Palazzo Barberini på <era sätt. Dels var Villa Borghese inte Borghese-familjens stadspalats, utan fungerade istället som lustslott precis utanför staden. Dels skiljer sig samlingarna åt, då Galleria Borghese framförallt visar upp de konst- och skulptursamlingar som fanns i Borghese-familjens ägo. En likhet mellan de båda palatsen är att Galleria Borghese, även det, idag ägs av den italienska staten. Fast samlingarna bygger på Borgheses privata samlingar ställs de idag ut kategoriskt, eer museala principer, där olika skolor, geogra;ska regioner och tidsepoker är uppdelade (Galleria Borghese, 2017). Även på detta sätt liknar museet Palazzo Barberini, trots att verken hänger tätare på Galleria Borghese och på så sätt skapar en salongskänsla.

De båda palatsen fyllde en viktig social funktion hos de

respektive furstefamiljerna under 1600-talet. Palatsen hade

både en privat och en publik funktion. De fungerade som

hem åt familjerna, men även som en plats för audienser,

aIärsuppgörelser och möten. Som en del av den sociala

funktion som palatsen fyllde blev det även viktigt för

furstefamiljerna att visa upp sina samlingar av

konsthantverk, skulptur och andra dyrbara föremål för sina

gäster. Samlingarna blev maktsymboler och ett sätt att visa familjens in<ytande. Samhällsordningen byggde på tankar om att ens roll i samhället var given av Gud. Det blev därför en del av furstefamiljernas uppgi i samhället att uppföra kyrkor, sjukhus och torg som ett sätt att värna om de mindre bemedlade. Palatsen och dess omgivningar fungerade således som både ett privat och ett publikt utrymme (Feigenbaum 2014, 1-40). Detta går det att se spår av även när man idag promenerar runt i Rom. Många palats har tillhörande torg utanför som de olika furstefamiljerna har bekostat och man kan även se hur de skänkt konstverk och ekonomiskt hjälpt till med utsmyckningar i <era av Roms kyrkor.

Vandring i pilgrimernas fotspår

Rom har, som jag tidigare nämnt, en historisk ringmur runt staden. En av de kanske viktigaste portarna för resande från norra Europa, som leder in till Rom, var porten in till Piazza del Popolo. Här red drottning Kristina in år 1655 eer att hon abdikerat som drottning av Sverige. Portens inre fasad är utförd av Bernini, för Chigi-påven Alexander VII:s räkning, med anledning av Kristinas ankomst till staden.

Den tredje dagens undervisning inleddes här, i kyrkan

Santa Maria del Popolo som ligger tätt intill den romerska

stadsmuren. Vidare under dagen följde vi den gamla

pilgrimsvägen Via di Ripetta och besökte bland annat

kyrkorna San Agostino och San Luigi dei Francesi. Däreer

vek vi av i riktning mot Vatikanen och besökte kyrkan Santa

Maria in Vallicella.

Bild 2. Stadsporten vid Piazza del Popolo. Till höger om porten syns kyrkan Santa Maria del Popolo. Foto: Katarina Evasdotter Birath.

I de kyrkor vi besökte fokuserade vi på kyrkorummet och hur det har fungerat som både en religiös och en museal plats. Vi studerade verk av <era konstnärer, bland annat av Caravaggio, och hur verken har tillkommit för att fylla olika funktioner. Dels fungerade verken som religiösa föremål, som altartavlor och målningar i kapellen, en plats för tillbedjan och kristna ceremonier. Dels som rena konstverk och i förlängningen då även som turistattraktioner. Redan under 1600-talet var det populärt att bjuda in kända konstnärer för att göra målningarna och utsmyckningen i kyrkorna, som ett sätt att locka dit <er besökare. Eersom verken tjänar <era syen, som liturgiskt föremål, som konstverk och som turistattraktion har jag här valt att använda begreppet verk och inte konstverk som ett sätt att betona verkens parallella innebörder. Kyrkorna användes, till viss del, som ett musealt rum och en turistattraktion.

Trots det påverkar miljön i kyrkorummet, det oa dunkla

ljusinsläppet och stillheten, hur verken upplevs. En annan

känsla, än den som uppstår när ett konstverk betraktas på

ett museum, skapas. Ett exempel på detta är Caravaggios

måleri som vi, under exkursionen, beskådade på både

museet Palazzo Barberini och i kyrkan Santa Maria del

Popolo. På Palazzo Barberini är målningen med berättelsen

om Judit och Holofernes upplyst. Det sitter en verktext bredvid och framför målningen står en bänk där besökaren kan slå sig ner för att studera verket noggrannare. I Cerasi- kapellet i Santa Maria del Popolo hänger det två verk av Caravaggio, mitt emot varandra. Verken skildrar korsfästelsen av Petrus och uppenbarelsen som Paulus får under vägen till Damaskus. Mellan verken ;nns ett altare och ett korskrank som gör att det inte går att studera verken varken framifrån eller på nära håll. Ljuset är dunkelt och det fönster i lunetten, ovanför altaret, släpper in begränsat med ljus. Utanför kapellet ;nns idag en låda på väggen där besökaren kan få elektriskt ljus i hela kapellet under några minuter för en euro. Utan elektriskt ljus försvinner kapellets måleri in i kyrkans dunkel. Det elektriska ljuset, och det faktum att det kostar extra, bidrar till känslan av kyrkan som en turistattraktion. Turister lockas dit för att se verken men måste således betala för att kunna beskåda dem ordentligt. Det blir då tydligt att upplevelsen av verket påverkas av ljuset, respektive mörkret i kyrkorummet. Det blir även tydligt att verken kommersialiseras eersom de turister som vill se verken måste betala för att kunna beskåda dem i ljuset.

Många av de verk som tidigare hängt i kyrkorna ;nns inte kvar där idag. Det beror på många av de plundringar och krig som ägt rum i Rom genom historien. Ett annat verk av Caravaggio, som tidigare fanns som altartavla i Santa Maria in Vallicella, togs av Napoleon under slutet av 1700-talet. I samband med Wienkongressen, 1814-1815, återbördades verket till Rom. Likt många andra konstverk hamnade dock verket i Vatikanmuseernas samlingar och

<yttades aldrig tillbaka till ursprungsplatsen. Idag hänger istället en kopia av verket i kyrkan, utförd av Koch från 1797.

Verket har således gått från att ha varit ett religiöst föremål och ett konstverk, som altartavla, till att ses som konstverk och en symbol för erövring och maktövertagande. Även om verket är tillbaka i Rom, hos den katolska kyrkan, ses verket snarare som ett musealt föremål än ett religiöst föremål då det ;nns i Vatikanmuseernas samlingar och inte längre fungerar som altartavla i Santa Maria in Vallicella.

Under exkursionens sista dag besökte vi de båda

jesuitkyrkorna Il Gesú och Sant'Ignazio för att särskilt

studera takmåleriet. Kyrkorna ligger belägna, ett stenkast

från varandra, mellan Pantheon och Via del Corso. Precis

som att Ehrenstrahl inspirerades av Palazzo Barberinis

Gaullis takmåleri. Takhöjden i de båda kyrkorna är anmärkningsvärt hög vilket gör det svårt att studera takmåleriet i detalj. I de båda kyrkorna ;nns idag speglar för att man som besökare lättare ska kunna beskåda takmåleriet. Detta väckte en intressant diskussion i gruppen, om hur mycket det var tänkt att kyrkans besökare skulle lägga märke till måleriet. Det får mig också att tänka på hur man anpassar kyrkorummet för turister precis som man gjort i Santa Maria del Popolo och många andra kyrkor med betalningslösningen för elektriskt ljus. Eersom målningarna är illusionistiska bidrar de med att skapa rymd i kyrkorummet, något som kan skapa en känsla av förundran hos den kyrkobesökare som först kliver in i rummet. Att målningarna hänger högt upp gör däremot att de inte går att studera på ett bekvämt sätt under någon längre period, vilket skickar signaler om att huvudsyet med besöket bör ligga på mässan och bönen. Att det idag

;nns speglar som underlättar studerandet av de här två

verken visar, precis som i exemplen ovan, att

kyrkomålningarna har dubbla syen: ett religiöst och ett

som turistattraktion. Att en känd konstnär, Gaulli, togs in

för att utföra takmålningen och att den inspirerat andra

konstnärer visar hur målningen även kan ses som konstverk.

Bild 3. Det illusionistiska takmåleriet i Sant'Ignazio. Foto: Katarina Evas- dotter Birath.

Tre furstliga palats med tre konst- samlingar

Under de två sista dagarna besökte vi även Galleria Spada,

Galleria Doria Pamphilj och Galleria Colonna. Galleria

Spada är ett familjepalats som idag tillhör den italienska

staten. Det är beläget i nära anslutning till Tibern och i

Palazzo Corsini. Delar av palatset är idag kontor och delar av palatset visar Spada-familjens målerisamling. Rummen, där måleriet visas, inreddes under 1600-talets första häl just för att fungera som tavelgalleri. Dagens hängning gjordes dock i ordning till museets nyinvigning 1951 (Galleria Spada, 2017). Precis som i Villa Borghese var platsen även ursprungligen tänkt att fungera som en plats där furstefamiljens konstsamlingar skulle visas upp. Att äga, och i viss mån visa upp, en konstsamling var även här ett sätt att markera familjens status i samhället. I konstsamlingen ;nns en skiss bevarad, utförd av Gaulli till arbetet med plafonden i Il Gesú kyrka. Skissen fungerade dels som ett konstverk, dels som ett sätt för Spada-familjen att kopplas samman med jesuitkyrkan. Precis som altarmåleriet i <era av de kyrkor vi såg tillsammans under studieresan, får skissen här en dubbel betydelse som både konstverk och religiöst föremål. I trädgården som tillhör Palazzo Spada ;nns en perspektivgång utförd av Borromini. Den ska ha inspirerat Tessin till den perspektivgång som ;nns på Drottningholms slott. Galleria Spada och Palazzo Barberini har således <era likheter: de är från början privata palats, som idag ägs av staten, vars arkitektur har inspirerat utformningen av kulturarvsplatser i Sverige.

Galleria Doria Pamphilj och Galleria Colonna är än idag privata museer som ägs av de respektive furstefamiljerna.

De båda palatsen är belägna, bara ett kvarter ifrån varandra, i närheten av Via del Corso. Att de båda palatsen byggdes åt respektive familj kan man som besökare se tecken på när man rör sig genom salarna. I Galleria Colonna får kolonnen, som arkitektoniskt element och symbol för familjens namn, en tongivande plats i huvudgalleriet i den stora salen.

Takmåleriet här skildrar även slaget vid Lepanto, år 1571, då Colonna var med och besegrade Osmanska riket (Galleria Colonna, 2017). I Galleria Doria Pamphilj blir besökaren istället påmind om Doria Pamphilj-familjens närvaro. Dels i den audioguide som erbjuds besökaren där prins Doria Pamphilj själv berättar om rummen och konstverken. Dels i ett av de fyra huvudgallerierna där hängningen utgår från familjens privata historia med ett porträtt av påve Innocentius X hänger i mitten, omgiven av familjens centrala helgon St Agnes och Johannes Döparen.

Hängningsmönstret skapades på 1760-talet, då galleriet i

viss mån öppnades för allmänheten, men har sedan ändrats

något under decennierna. Dagens hängning är utförd på 1990-talet för att återskapa 1760-talets hängning. I både Galleria Colonna och Galleria Doria Pamphilj ;nns något som visar på den katolska kyrkans ständiga närvaro. Båda gallerierna har ett tronrum för påven. Detta för att visa på påvens högre rang och för att poängtera att påven aldrig betraktas som en besökare i palatset. Rummet med den bortvända tronen fungerar som symbol för att påven när som helst är välkommen att residera i palatset. Även detta kan kopplas till palatsets dubbla funktioner, som privat hem och som en social och publik mötesplats.

Bild 4. Stora salen på Galleria Colonna. I salen får de enorma kolonner- na en framträdande roll som symbol för familjen Colonna. Takmåleriet skildrar slaget vid Lepanto år 1571. Foto: Katarina Evasdotter Birath.

Avslutande re<ektioner

Som jag har beskrivit ovan har stora delar av kulturarvet

från Rom under renässansen och barocken ha <era

innebörder: som religiösa symboler, som turistattraktion

och som rena konstföremål. Roms många kyrkor har varit,

och är fortfarande, en viktig plats för de många kristna som

varje år besöker staden. Målningar, byggnader och

skulpturer har fungerat som ett sätt att lya fram och visa

berättelserna men även som ett sätt att locka turister och konstintresserade. Några av de som lockats till Rom och dess kulturella arv genom historien har varit kungligheter som Gustav III och drottning Kristina men även konstnärer och arkitekter som Tessin och Ehrenstrahl. Den inspiration som de hämtade i Rom kan vi se ledtrådar av på bland annat Kungliga slottet och på Drottningholms slott. Men de har inte enbart lämnat spår av Rom i Sverige. Piazza del Popolos port, med inskriptionen om drottning Kristinas ankomst till staden, är ett exempel på hur även Rom har påverkats av de svenskar som besökt staden genom historien.

En annan sak jag re<ekterat över under exkursionen är den ständiga maktkamp som pågått mellan olika furstliga familjer och den katolska kyrkan. Familjer som Barberini, Borghese, Spada, Colonna och Doria Pamphilj har befäst sina positioner, inte enbart gentemot varandra, genom att uppföra palats och skapa dyrbara konstsamlingar. De har även befäst sina positioner gentemot den katolska kyrkan genom att sponsra olika kyrkbyggen och församlingar.

Kyrkans makt har varit så påtaglig att den syns i palatsens rumssviter, eersom många av palatsen har ett tronrum för påvliga besök och ett privat kapell. Medlemmar ur furstefamiljerna har även valts till kardinaler och påvar, vilket visar på familjernas makt över kyrkan. Familjerna har således påverkats och fått rätta sig eer kyrkans makt och in<ytande över samhället men samtidigt använt sig av kyrkan för att stärka sin egen maktposition.

Jag vill avslutningsvis framföra mina tack till Johan Eriksson och Per Widén för lärorik och intressant undervisning på plats och till Svenska institutet som gett mig studieplats och låtit mig övernatta hos dem. Jag vill även tacka institutionen för ABM och konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, utan er hade denna studieresa inte varit möjlig.

Referenser

Feigenbaum, Gail. 2014. Display of Art in the Roman Palace, 1550–

1750. Los Angeles: Getty Publications.

Galleria Borghese.

http://www.galleriaborghese.beniculturali.it/it/il-museo/la-

collezione (Hämtad 2017-05-01)

Galleria Colonna. http://www.galleriacolonna.it/en/colonna-gal- lery/ (Hämtad 2017-05-01).

Galleria Spada. http://www.galleriaspada.beniculturali.it/index- .php?it/4/storia-del-museo (Hämtad 2017-05-01).

Musei Capitolini.

http://en.museicapitolini.org/il_museo/storia_del_museo/m useo_capitolino_e_pinacoteca#c (Hämtad 2017-04-30).

Palazzo Barberini. http://www.barberinicorsini.org/en/art/col- lections/ (Hämtad 2017-04-30).

Copyright: CC BY-NC-ND- 3.0

https://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/3.0/