Ästlietåska Betraktelser.

&

....

Ästlietåska Betraktelser.

A f l i a n t i l i n g

bvilken

med Vidtberömda Philos. Facultetens tillstand

u n d e r i n s e e n d e a f

Professorn i Ästhetiken och Moderna L itteraturen

M a g .

P E H R D A N I E L A M A D E U S A T T E R B O M

L ed a m o t af K o n g l V et. o. V ittcrh . S ain h . i G ö tlieb o rg K on g l. V et. S ä llsk . i T h ron d liiem

K on g l. N o rd . F o r n sk r ift-S ä llsk . i K öpenh am n

fur

P h i 1 o s o |> h i s k a G r a d e n kominer att offentligen försvaras

a f

F R E D R I K G E O R G A F Z E L I U S

a f U p l. o. R osl. N a tio n . A V inbom s S lip e u d i.it.

p â G ustav. L ä ro sa le n d. 6 Juni i85ü.

p. v. t. f. m

I.

TRIGAE AESCULAPIO SACRAE,

P E T R O

A F Z E L I U S ,

H E N R I C O W I L H E L M O

R O M A N S O N ,

I S R A E L I

II W A S S E R ,

Sospitatoribus sumnm mentis devotione colendis, leve hoc grati animi sostrum

Sac r um

T. d.

Ä s t h e t i s k a B e t r a k t e l s e r *

A n gedenken an das G ute

Hält uns im m er frisch b ei M ulhe.

A n g ed en k en an das S ch ö n e Ist das H eil der E rdensöhne. A n gedenken an das E ine Ist das B e s te , was ich m ein e.

G o E T R H .

D e n S tan d p unkt, som _{sammanbinder vara ästhetiska öf-} v e rty g e ls e r med våra philosophiska, torde för de lä s a re , soni in té re s s e ra sig för b a d a , kunna lämpligast betecknas genom en inledande b e tra k te lse , hvars öfverskrift ma vara

I d e e r *

"V ill m a n pa mefaphysiskt vis, der man icke nöjer sig med det v e r k l i g a , som man erfar, utan att fråga ”hvadan” och ” hvårföre*’, gå till yttersta grunden för skön konst och skönt k o n s tn ä r s k a p : s å skall man slutligen finna, att möjligheten af s k ö n tillv a re lse , af sjelfalstring deraf, och således af Dikt- ingifvelse, P o e s i, K o n st, står i omvändt förhållande till möj­ ligheten af s a n n tillvarelse, af sjelfbesinning deröfver, och således a f K u nsk ap slju s, V etan d e, Philosophi. B åda m ö jlig ­ heterna ligga nämligen d e ri, att D e t , som är Lifvets Princip,

a

m e d d e l a r silt väsende: men den sistnämnda m öjligheten föru tsätter, att det i den allm änna ineddelningen af sitt väsen­ de ä r en evig I d e e , hvilken det — genom meddelandet — förvandlar frän (endast) s i n Idee till M en n isk an s, eller v a r; hvaremot den förstnämnda möjligheten förutsätter, att det i den allm änna meddelningen a f sitt väsende är ett evi gt F a ­ c t u m , hvilket det likaledes — genom meddelandet — för­ vandlar från (endast) s i t t Factum till Menniskans. O ch lik ­ som M enniskans Idee ä r , att vara i afhild samma f ö r n u f t , som i sig sjelft är urbilden för all i förnuftighet uppgående lifs-förnimmelse och lifs-bestämning; så är Menniskans Factuin, att vara i afbild samma s k a p e l s e , som i sig sjelf ä r u rb il­ den för all i skapande yttring uppgående lifs-böjclse eller k ä r ­ lek. Men så väl den ena skepnaden af meddelning, som den a n d ra , är blott derigenom t ä n k b a r , att Lifvets P rin c ip , eller Ur-lifvet, är bådas eviga E nhet; nämligen en H a n d lin g , en viljande och danande V e rk s a m h e t, förmedelst hvilken d e n , i oändlighet förbytande sin Idee till Factuin och i oändlighet återupptagande sitt Factum inom Ideen, är städse lika mycket F a r ctum , som I d e e , och lika mycket Id e e , som Factum.

Af en sådan E n h e t har vår s jä l, såsom varande (i mini­ atur) dess afbildliga m otsvarighet, en odödlig tankbild i hvad hon k a lla r A n d e , och en odödlig skadebild i hvad hon k a l ­ lar P e r s o n . A n d e n , i sin fullständiga verk lig h et, är person­ lig. V o r e Guds eget lif ej ett personligt, så kunde ej någon

annan p e rso n lig h e t, och i följd deraf ej någonting tillvara. De ph ilo so p h er, som säga att Gud är Alltets E n h e t , hafva deri ej o rä tt; men rä tt hafva de först d å , om de u p p tä c k a , alt han ej k a n vara detta ann o rlu n d a, än såsom a n d l i g , och ej vara andlig anno rlu n d a, än såsom personlig. Allt m enskligt lif har • i a g ru n d , sitt bestånd och sin m öjlighet af u tv e c k lin g , i ett p ersonligt vexelförhållande mellan oss och honom . Men hvad allt m enskligt lif öfverhufvud förutsätter, det förutsätter jem väl allt odladt och i odling stjgande m enniskolif, allt hvad i h ö g ­ sta mening kallas Cultur eller Bildning. O ck så består allt s å ­ dant innerst d e ri, att detta fö rh ållan d er å vår s id a , utbildar i alia rig fn in g a r, till möjligaste medvetenhet och fullständighet, sina oss medfödda anlag. V isserligen kan — såsom Histori­ en visar — C u ltu r, och s to ra rta d , ä d e l, skön C u ltu r, finnas långt innan detta förhållandes rä tta beskaffenhet ä r insedd; men den kunde icke fin n as, om icke sjelfva förhållandet v e r k ­

ligen tillv o re , och om det ej yttrade sig v erk sam t i en m ä k ­ tig aning eller en m äktig h ågkom st, änskÖnt under (mer eller mindre) dunkla och outredda skepelser.

L i k v ä l , h u ru högt än utbildningen af detta förhållande å v år sida m å k u n n a s tig a , förm år dock ingen ofullkomlig per­ sonlighet o m e d e l b a r t s e den fullkomliga. D e n s k u lle , om

sådant kunde s k e , i samma ögonblick u p phöra att lefva. — F rå g a s n u : h u ru någon bildnings-alstrande g em e n sk a p mellan ess oeh Gud kan vara m öjlig!

S v ar: d erigenom , att Gud icke dessmindrc gör sig u p p e n ­ b a r . H a n u p penbarar sig för oss i allt det v erkliga, allt det väsendtliga, allt det förträffliga af varseblifningar, känslor, tan ­ k a r , handlingar. D e t allm änna m edel, hvarigenoni han hlir upp en b arad , ä r en omedelbarlig förnimmelse af hans n ä r v a r o i a llt, livad i egenskap af ett för oss U rbildligt, Idealiskt, på engång O upphinneligt och E fterlikneligt, står emellan oss och honom. D e t t a , i sin oinskränkta fullhct vår förmågas grän- sor öfversvallande, och likväl städse till efterlikning m anande, är ett åte rsk e n af G ud, inom och Öfvcr hvimlet af det verlds- lifs företeelser, till hvilka vi sjclfve höra. D e t är icke Gud sjelf, oss synligt motställd såsom person mot p erso n , men dock ett G u d o m l i g t ; i sitt väsende nämligen, och i sina rena u r­ former; hvilka dock icke äro blott öfversinnligt åskådliga, ulan äfven k u n n a , genom en himmelsk magi, antaga sinnlig åskåd­ lighet. Såsom ett sådant dels mera esoteriskt, dels mera exo- tcriskt Gudomligt utgör det innehållet af alla de själs-åskåd- n in g a r, i hvilka en erfarenhet af vårt och allt lifs ursprungli­ ga väsende fyller våra föreställningars omkrets med evig verki lighet. Vi beteckna s å d a n a åskådningar och verklighets-ge- stalter, när vi nyttja uttrycket I d e e r , i detta ords högre me­ ning. M en såsom ex o te risk t, eller såsom antagande sinnlig å-_{1 O O} skadlighet genom en på sitt material i Natur och Mensklighet använd m agi, öfvergår det Gudomliga till livad man — i god bem ärkelse l i k v ä l * ) — kan kalla D ä m o n i s k t . Detta är ett me*

delväsende mellan Odödligt och Dödligt, försättande i sådan vexcl- b eröring allt det andligaste af Lifvets medelpunkt och allt det sinn­ ligasto af dess o m k rets, att det sistnämnda, i samma m ån, som dess egenskap af ett sinnligen skönjcligt har uppnått s i n möj­ ligaste fullkom lighet, far ett sannt t y c k e af det egentliga, det p rim ärt Gudomliga; j a , i en träffande l i k n e l s e gifver oss en k ä n s la af och en föreställning om Guds eget harmoni­ sk a l i f , såsom nfspegladt och förnimmcligt i liknelsens harmo­

niska utseende.

D et Gudomliga, såsom förvandladt till en så beskaffad liknelse, och såsom i den uppenbarande Gud genom sjelfva det sinnligt s k ö n je lig a , förmedelst dettas fullkom lighet, uppenbarar hufvudsakligen d e n af huns egenskaper, i hviken Lifvets Prin­ cip v e r k a r såsom F o r m - princip. D en gudomliga Form-prin­ cipen, såsom sinnebildad — d. ä. sinnligt åskådbar och åskå­ dad — i en N atur-daning eller en M ennisko-skapelse, är S k ö n ­ h e t . A fven språket synes a n ty d a, att det Sköna är det före­ trädesvis (p a r excellence) S könjeliga, eller d e t, som i egenskap af sinnlig form -förträfflighet (fo rm o sita s) meddelar oss ett sannt s k e n af Ur-lifvets skaplynne och skepnad. Det Sköna up pkom m er, sådant det yttrar sig i N a tu r, K o nst, Vitterhet, genom förutnäm nda m agi, och ä r — i sin upprinnelse — just

det (i god bemärkelse) D äm oniska, kvarom vi talat. D å det O-sköna icke alltid är blott en frånvaro a f S könt, utan ofta ä r, om icke rentaf ett Styggt, dock åtminstone ett Fult som

l j u g e r S k ö n h e t: så kan med skäl förm odas, att detta sednare O -sköna h a r sin källa i ett m issförstånd, en inissanvändning af den magiska k ra ft, hvars förm åga ä r i Phantasien på oss fortplantad. E tt o n d t D ä m o n isk t, men smyckadt med många­ handa bländande re te ls e r, träder då i stället för det g o d a .

Säga vi n u , att det S k ö n a , sådant det h ä r blifvit a nt j dt , ä r en egen Id e e , eller ursprunglig skådnings-gestalt a f gudom ­ ligt väsende; nämligen en så d a n , hvari detta företer sig såsom idealet för all sinnlig sk a p n a d , organism , konstfram bringelse: s å behöfva vi väl näppeligen på särskildare vis p å m in n a , hvad ined ordet ”Idee”, i dylikt b r u k , allm änneligen bö r förstås. K la rt ä r , att vi derined icke beteckna, i lik h et med ett hvar- dagligt m issb ru k , hvarken föreställningar och begrepp öfver- hufvud (och allraminst ungefärliga föreställningar, obestämda b e g re p p , lösa infall, förflugna hu g sk o tt), eller det slags före­ stä lln in g a r, hvilka hämta sitt upphof och innehåll u r en erfa­ r e n h e t , soin för våra yttre sinnen sammansätter sig af tidens ooh rum m ets m ångartade varseblifningar. Ideer äro endast så­ dana föreställningar, som hämta upphofvet och innehållet ur d e n erfa re n h et, hviiken vi förvärfva genom vårt inre sinne; eller u r en inre-sinnlig e rfa re n h et, som k an på mångfaldiga sätt v äck as, föranledas, till utveckling och förkofran befräm ­ j a s a f den yttre-sin n lig a, men är icke till gcnoin d e n , icke af den beroende till sitt ursprung. L ik so m i sjelfva det vä­

ligheten icke nâgot åtskildt från sitt be g repp, eller n åg o t som ligger utom detta; det verkliga och det föreställande utgöra der tvärtom en e n h e t, som städse om isskännligare fra m trä d e r, j u m era skärt verkligheten u pp k la rn a r till åskådlighet och fö­ reställningen till begrepp. Utan denna charak ter i de stora u rb ild e r, genom hvilka det Gudomliga meddelas åt v å r s j ä l , kunde för oss ingen sanning finnas; ty det är insigten a f den­ na deras beskaffenhet, soin åt de menskliga förnuftbegreppen gifver den positiva h a lt, hvilken h ar sin utg ångspunkt i sann T ro och sin utveckling i sannt Vetande. Och emedan allt lifs ursprungliga väsende ä r , genom gudomlig meddelning eller s k ä n k , i och med hvarje menniskosjäls upprinnelse förvandladt till denna själs u rs p ru n g lig a : sa ä r det i enhvar särskild men- n isk a på ett eget sätt p ersonliggjordt; det är i enhvar den h e n n e förlänta o d ö d l i g a personlighet, hvari hon undfått för­ mågan och k allelsen , att vara en efterbildande motbild till den e v i g a . Derföre är åt hvarje m enniskas förnuft, eller åt hel­ heten af hennes sig och allt (tydligare eller dunklare) förnim­ mande s j ä l , förmågan till Ideer gifven med dess egen odöd­ liga tillvarelse. Men det ligger i begreppet a f m en sk lig per­ sonlighet, att blott småningom kunna utbilda det i sig odödli­ ga, till fullständig varelse och verksam het. D e r a f f ö l j e r , att den v e rk lig h e t, som vi genom Ideerna m o tta g a , oupphörligt f ö r e g å r alla våra k ä n slo rs, böjelsers, begrepps försök att

sjelfv erk sam t uppfatta och behandla h e n n e ; hon bestäm m er, än genom den e n a , än genom den andra arten af öfvcrjordisk d r a g n i n g , rigtningen af dessa f ö r s ö k , och ingår i dem sjelfva ständigt endast s a , att de väl k u n n a uttrycka, men aldrig u t­ töm m a h e n n e , eller aldrig omgripa hela hennes fullhet. H ä ri är o rs a k e n uppvisad, hvarföre hon alltid, i hvarje särskildt åskådad allmän-skepnad a f sitt innehåll, är hvad vi k a lla t en u r b i l d , ett i d e a l ; nämligen för någon viss hufvud-rigttiing __ th e o re tis k , e th is k , nsthetisk — af vår verksamhet. O rdet Idee betecknar a llts å , i en härmed uppkommande närmare be­ s tä m n in g , hvarje sådan föreställning, hvari någon särskild all- män-skepnad a f evig verklighet visar sig närvarande såson» en dylik urbild; hvilken tvifvelsutan är i sin egen urbildlighet ouppliinnelig, men dock oaflåtligt manar och uppeldar oss till eftcrbildning.

D e s s a påminnelser ä r o , såsom sag d t, förmodligen öfver- flödiga; men det k a n ej inskärpas nog sk a rp t, alt den rätta meningen a f Idee utesluter all betydelse af något blott på abs­ tract vis ideellt. T y enhvar dylik urgestalt har ett lif, som ä g e r , liksom det för dem alla gemensamma U r-lifvet, på sam­ ma g ån g hela beskaffenheten a f Idee och hela beskaffenheten a f F a c tu m ; om vi nämligen vid ordet Idee mera föré&tällu oss Ideens theoretiska s id a , en tank-verklighet som b ö r blifva sak­ verklighet (eller factiskt ex isterande), vid ordet Factum åter