Visar Dworkins teori om jämlika resurser lika hänsyn och respekt för alla medborgare?

Uppsala universitet Filosofiska institutionen

Visar Dworkins teori om jämlika resurser lika hänsyn och respekt för alla medborgare?

En analys av Elizabeth S. Andersons kritik mot “luck egalitarianism”, applicerad på Dworkins teori om jämlika resurse r

Linus Wahlberg C-uppsats VT21

Handledare: Folke Tersman

Innehållsförteckning

1. Introduktion 1

2. “Luck egalitarianism” 2

3. Ronald Dworkins teori 4

3.1. Dworkin om jämlika resurser 5

3.2. Försäkringsplanen 7

3.3. I verkligheten 8

4. Hårdhet och förnedring: två invändningar från Elizabeth S. Anderson 9 5. Missgynnade av vald tur: hårdhetsinvändningen 10

5.1. Bemötande: missgynnade av vald tur 11

6. Missgynnade av ren tur: hårdhet & förnedring 15 6.1. Hårdhet mot missgynnande av ren tur: diskriminering av de handikappade 15

6.1.1. Bemötande: diskriminering av de handikappade 16

6.2. Förnedringsinvändningen 17

6.2.1. Bemötande: förnedringsinvändningen 19

7. Sammanfattning och slutsats 22

Referenser 24

1. Introduktion

I den filosofiska diskussionen om vad som utgör en rättvis fördelning finns två centrala hållningar som ger olika svar. På ena sidan har vi den syn som betonar lika hänsyn till individers intressen, att ingen persons välfärd eller liv ska vara mindre värderat än någon annans. Enligt denna syn förutsätter rättvisa jämlikhet vad gäller välfärd. På andra sidan finns synen enligt vilken individer bör visas lika respekt med avseende på deras agentskap eller autonomi, att alla ska vara fria att själva bestämma vad som konstituerar ett gott liv och vad de vill uppnå. Restriktioner i valfriheten visar på en brist på respekt för agentskapet och är därför orättfärdigade. Enligt denna syn är rättvisa en fråga om individers frihet. Båda hållningarna är tilltalande, men, som påpekats av Isaiah Berlin, verkar det finnas en spänning mellan dem (se Dworkin, 2011, 4, för en diskussion av Berlins kommentar). Om vi, å ena sidan, fokuserar på frihet och låter folk agera som de vill utifrån deras kompetens, kommer detta leda till en ojämlik fördelning av välfärd. Å andra sidan, om vi fokuserar på jämlikhet kommer vi att behöva inskränka medborgarnas valfrihet för att behålla fördelningen jämlik.

Således verkar två fundamentala hållningar avseende vad som utgör en rättvis fördelning stå i konflikt med varandra. Denna manifesterar sig på politikens område, till exempel genom den klassiska vänster-höger-skalan. Till vänster ser vi en agenda som drivs av tesen att rättvisa förutsätter jämlikhet, människors villkor skall utjämnas. Till höger hittar vi snarare synen att rättvisa implicerar frihet, att lika respekt för individens agentskap är en nödvändighet för att samhället skall vara rättvist. Konflikten är i högsta grad levande och ger upphov till frågan:

går det att kombinera respekten för individers frihet med ett hänsynstagande till jämlikhet, eller är konflikten ofrånkomlig?

Ronald Dworkin, upphovsmannen till en distributiv teori som kommit att kallas “luck egalitarianism” (hädanefter ”LE”), har ägnat en stor del av sin akademiska karriär åt att försöka lösa konflikten, genom att kombinera de till synes svårförenliga värdena frihet och jämlikhet. Dworkin påstår att en fördelning endast är rättvis om alla medborgare behandlas med både lika hänsyn och respekt (1977, kapitel 6 & 12; 2011, 2). Dworkins lösning på konflikten sammanfattas i hans teori om “jämlika resurser”¹(Dworkin, 2000, 65-119). Teorin försöker likställa medborgarnas externa och interna resurser genom att motverka ojämlikheter som orsakats av tur (därav namnet ”luck egalitarianism”). Huvudtesen kan uttryckas med en

1“Jämlika resurser” är Sören Häggqvists översättning av Dworkins teori “equality of resources” i Kymlicka Modern Politisk Filosofi: En introduktion (1995).

enkel mening: En fördelning är orättvis om de som har det sämre än andra har det sämre på grund av sin otur, dvs. saker vi inte kan hålla dem ansvariga för.

LE har blivit föremål för en rad invändningar, bl a från Elizabeth S. Anderson (1999).

Anderson kritiserar flera versioner av LE, det vill säga inte bara Dworkins utan även de som förts fram av Cohen (1989), Arneson (1989), Nagel (1995), Rakowski (1991) och Roemer (1993). I denna uppsats kommer jag specifikt att undersöka Andersons invändningar gentemot Dworkins teori om jämlika resurser. Skälet till att jag särskilt fokuserar på Dworkins version av LE är att han, till skillnad från andra LE-anhängare, explicit påstår att vi ska hållas ansvariga för valen vi gör som sätter oss i missgynnade situationer, på grund av detta verkar invändningarna utgöra ett större hot mot Dworkins teori än mot andra LE-teorier (se Kaufman, 2004, 825, för en utförlig diskussion). Anderson är överens med Dworkin om att en teori som fäster vikt vid jämlikhet måste visa lika hänsyn och respekt till alla medborgare för att den skall anses adekvat (1999, 289). Anderson påstår dock att Dworkins teori misslyckas i att kombinera de olika övervägandena på ett rimligt sätt och presenterar två övergripande invändningar: hårdhetsinvändningen och förnedringsinvändningen.²

Målet med uppsatsen är att analysera Dworkins teori och undersöka om den vederläggs av Andersons invändningar. Den slutsats jag skall försvara är att så inte är fallet.

Forskningsfrågan är följande: Påvisar Andersons invändningar att Dworkins teori om jämlika resurser inte visar lika hänsyn och respekt för alla medborgare? Resten av uppsatsen är disponerad enligt följande plan: I avsnitt 2 kommer jag att kortfattat och i stora drag presentera LE. I avsnitt 3 kommer jag presentera Dworkins teori om jämlika resurser. I avsnitt 4 kommer jag introducera Andersons kritik mot Dworkin. I avsnitt 5 och 6 kommer jag presentera Andersons invändningar och diskutera om de utgör hot mot Dworkins teori.

Avsnitt 7 är sammanfattning och slutsats.

2. “Luck egalitarianism”

När John Rawls publicerade sin bok A Theory of Justice 1971, började de första skymtarna av LE-tänkanden och perspektiv yttra sig. I boken noterade Rawls, bland annat, att även om alla i ett samhälle har lika möjligheter, verkar detta tillåta orättfärdigade ojämlikheter orsakade av naturens lotteri, dvs. att en persons naturgivna talanger och förmågor kommer att bidra till att

2Anderson gör inte själva en explicit distinktion mellan invändningarna hon presenterar i sin text, men de två övergripande invändningarna hon presenterar har kommit att kategoriseras som “The Harshness Objection” och

“The Humiliation Objection” (Lippert-Rasmussen, 2016, 189). Båda invändningarna innehåller flera

“underinvändingar”, jag återkommer till detta i avsnitt 4.

dessa individer har det bättre ställt än andra endast till följd av att de hade turen att födas med dessa talanger. Rawls påstår att ingen förtjänar sin lott ifrån det “naturliga lotteriet” då dessa ojämlikheter endast är en produkt av tur. Rawls åberopar liknande överväganden när det gäller sociala variabler, man väljer inte var man föds, om man föds fattig, rik, i en underordnad eller överordnad klass osv. Rawls påstår att även dessa ojämlikheter är oförtjänta då de är en produkt av saker utanför vår kontroll, ett socialt lotteri (Rawls, 1971, 74-75). Rawls observation har influerat många rättvise- och egalitära tänkare, där en central gestalt är Ronald Dworkin.

Dworkin, drog med avstamp i Rawls, in LE i det egalitära rampljuset med två artiklar,

“What is Equality? Part 1 & 2”. publicerade i Philosophy and Public Affairs 1981³ (se Lippert-Rasmussen, 2016, 1-11 för en utförlig diskussion). I den andra artikeln, ”Equality of Resources” presenterar Dworkin sin teori om jämlika resurser och gör en distinktion mellan två former av tur⁴, vald tur (option luck) och ren tur (brute luck) (Dworkin, 2000, 73). Där vald tur är “a matter of how deliberate and calculated gambles turn out”, dvs. du väljer att ta en avsiktlig och kalkylerad risk; utfall av tur som du rimligtvis kan hållas ansvarig för. Om du köper aktier på börsen kommer utfallet av risken vara en fråga om vald tur. Ren tur är “a matter of how risks fall out that are not in that sense a deliberate gamble”, dvs. utfall av risker som inte var avsiktliga, konsekvenser du inte rimligtvis kan hållas ansvarig för. Om du exempelvis blir träffad av blixten skulle detta vara en produkt av ren tur, även om du inte blivit träffad av blixten om du aldrig lämnat huset, då detta inte är rimligt ansvarsutkrävande (Dworkin, 2000, 73). Dworkin beaktar således att skillnaden mellan vald och ren tur är en gradfråga (Dworkin, 2000, 73), hur som helst ser vi en tydlig skillnad mellan vald och ren tur, distinktionen är en central del i det som kommit att kallas för LE.

LE påstår att ojämlikheter är rättfärdigade om och endast om de uppkommit genom val som vi kan hålla personer ansvariga för. Således, ojämlikheter som är ett resultat av vald tur behöver inte elimineras, medan ojämlikheter orsakade av ren tur kräver eliminering. I fall där ojämlikheter är ett resultat av personens avsiktliga val och handlingar, t ex att hon valt att samla på de dyraste pingisbollarna eller spela på roulette, finns det inget krav på samhället att

4Då jag i uppsatsen använder termen “tur” i kontexten av LE är begreppet “tur” neutralt och inte positivt laddat som det sedvanligen är inom svenskan. “Tur” i denna uppsats används således synonymt med engelskans

“luck”, detta då begreppet “tur” måste inkludera både gynnande likaså missgynnande utfall av “tur” i en LE-kontext då teorin anser både gynnande och missgynnande oförtjänta ojämlikheter till resultat av “tur” som orättvisa. Därmed, för att hålla mig så nära LE-diskursen som möjligt, inkluderar begreppet “tur” i denna uppsats gynnande likaså missgynnande utfall.

3Dworkin publicerade år 2000 Sovereign Virtue, där han samlat flera av sina politiska artiklar på samma plats ink. “What is Equality” part 1 & 2. Det är Dworkin 2000 jag hänvisar till.

eliminera dessa ojämlikheter. Å andra sidan, ojämlikheter som är ett resultat av omständigheter personen inte kan hållas ansvarig för, t ex hennes lott från det naturliga lotteriet eller om hennes farm har förstörts av en översvämning har samhället en skyldighet att eliminera dessa ojämlikheter i rättvisans namn. Vi kan sammanfatta positionen som:

Luck egalitarianism: Ojämlikheter är orättvisa om de reflekterar skillnader orsakade av ren tur. Ojämlikheter är inte orättvisa om de reflekterar skillnader orsakade av vald tur (Hirose, 2015, 45).

Ett klargörande är på sin plats: LE vill eliminera ojämlikheter orsakade av ren tur, inte alla skillnader orsakade av ren tur. LE försöker inte eliminera skillnader orsakade av ren tur såsom kön, längd eller hårfärg. Teorin försöker endast eliminera ojämlikheter som orsakas av sådana variabler⁵ (Hirose, 2015, 46). Skillnader orsakade av ren tur är således inte relevanta i sig, de är endast relevanta om de producerar ojämlikhet.

Måttet på jämlikhet skiljer sig mellan olika LE-teoretiker, välfärd eller resurser är de vanligaste måtten. I uppsatsen kommer jag använda mig av Dworkins mått på jämlikhet:

resurser.⁶ I nästa avsnitt presenterar jag vad som utgör en jämlik fördelning av resurser enligt Dworkin.

3. Ronald Dworkins teori

Som visats i introduktionen verkar det finnas en konflikt mellan två grundläggande uppfattningar om vad som utgör en rättvis fördelning. I “What is Equality?” försöker Dworkin lösa konflikten genom att påvisa en kompatibilitet mellan principerna om lika hänsyn och respekt (i originalspråk kallas principerna “equal concern” och “equal respect”).⁷ Även kritiker som Anderson är överens med Dworkin om att principerna om lika hänsyn och respekt måste accepteras av en teori som fäster vikt vid jämlikhet för att den skall anses

7Dworkin presenterade principerna om “equal concern & equal respect” först i Taking Rights Seriously (1977), där han påstår att en stat endast är legitim om den behandlar alla medborgare med lika hänsyn och respekt (se Dworkin, 2011, 2 där han diskuterar detta i detalj).

6Det är oklart exakt vad Dworkin klassar som resurser, men den definitionen han ger är “resurser som privata tillgångar” (2000, 65).

5Ytterligare ett klargörande är att tidigt belysa frågan om fri vilja. Det finns invändningar som påstår att LE är överflödig så länge fri vilja debatten råder. Då om determinism och inkompatibilism stämmer verkar LE kulminera i en lika-utfalls fördelning. Invändningen verkar påstå att vi inte kan diskutera teorier om distributiv rättvisa medan vi debatterar fri vilja. Men här håller jag inte med, vi kan diskutera teorier om distributiv rättvisa utifrån ett antagande av ansvar, ett antagande vi verkar göra dagligen. På samma sätt som vi, påpekat av Iwao Hirose, kan diskutera fördelningsprinciper trots kontrovers angående vad som utgör välfärd (2015, 58).

adekvat. Att visa lika hänsyn och respekt till alla medborgare är, enligt Anderson, “the most fundamental test any egalitarian theory must meet” (1999, 289). Men varför förtjänar vi lika hänsyn och respekt? Svaret verkar tas för givet i debatten genom hänvisning till dess intuitiva rimlighet. Vi kan dock, i min mening, precisera detta ideal genom en tanke: Alla som föds har en sak gemensamt, ingen har förtjänat någonting. Ingen valde vart de skulle födas, i vilken familj, i vilket land, med vilken IQ osv. Ingen förtjänar de naturliga talanger eller sociala fördelar den föds med. Ingen föds med en inneboende rätt till någonting utöver någon annan, därmed bör vi alla behandlas med lika hänsyn och respekt. Dworkin presenterar ett tankeexperiment som jag tolkar som, bl a, en konkretisering av denna tanke, vilken jag återkommer till i nästa avsnitt.

Dworkin påstår att det bästa sättet en stat kan se till att alla medborgare behandlas med lika hänsyn och respekt är genom en fördelning som är ambitions-känslig och talang-okänslig (Dworkin, 2000, 89). Fördelningen ska vara känslig för ambitioner, val och handlande;

samtidigt som den ska vara okänslig för talanger, naturgivna begåvningar och handikapp.

Detta då ambitioner är någonting vi ansvarar för, de är ett resultat av vald tur, medan naturgivna talanger är någonting vi inte ansvarar för, de är ett resultat av ren tur. Således är ojämlikheter orsakade av ambitioner rättvisa, medan ojämlikheter orsakade av talanger är orättvisa. Det är idealet av ambitions-känslighet och talang-okänslighet Dworkin försöker uppnå i sin teori om “jämlika resurser”. Dworkins teori är komplicerad och involverar fria marknader, auktioner samt försäkrings- och skattesystem. Jag kommer inte utveckla teorin i sin helhet här, men jag kommer ge en övergripande vy av vad den involverar och vad Dworkin försöker uppnå.

3.1. Dworkin om jämlika resurser

Dworkin påstår att vi endast kan nå en ambitions-känslig och talang-okänslig fördelning genom jämlika resurser⁸ (Se Lippert-Rasmussen, 2016, 11-15, för en utförlig diskussion).

Men hur åstadkommer teorin om jämlika resurser en ambitions-känslig och talang-okänslig fördelning? Låt mig börja med ambitions-känslighet, Dworkin presenterar ett tankeexperiment: Tänk dig att ett skepp med flera överlevare har kraschat på en obebodd ö som har ett överflöd av resurser. Överlevarna kommer överens om att ingen har någon

8Dworkin använder resurser som mått på jämlikhet snarare än välfärd bl a då vissa personer har dyra smaker.

Om vi använde välfärd skulle vi behöva offra de “lättillfredsställda” för de “svårtillfredsställda”. Rättvisa, enligt Dworkin, kräver att fordran till kompensation ska vara känslig till kraven vi ställer på de andra i fördelningen.

Fordringarna ska inte endast vara beroende på en persons smaker, de ska vara en funktion av allas smaker i fördelningen (Dworkin, 2000, 11-64; Anderson, 1999, 293-295).

inneboende rätt till resurserna på ön över någon annan. Dworkin vill även att vi ska tänka oss att överlevarna accepterar att: Ingen fördelning av resurser är en jämlik fördelning om någon föredrar en annans andel resurser över sin egen andel efter resurserna fördelats. Dworkin kallar detta för “avundsjukeprovet” (Dworkin, 2000, 67). Överlevarna kommer fram till att fördela öns resurser genom en auktion.⁹ Varje överlevare får ett lika antal snäckskal som köpkraft till auktionen. Överlevarna deltar i auktionen genom att använda sin köpkraft för att buda på de resurser de helst vill ha. Auktionen upprepas till avundsjukeprovet är avklarat.

När auktionen är klar kommer ingen på ön vara besviken på resultatet, ingen kommer att föredra någon annans andel resurser över sin egen, alla har haft samma köpkraft och förutsättning att buda på resurserna de föredrar; ville man ha någon annans resurser hade man budat på dem! Vi har nu respekterat överlevarnas valfrihet och behandlat dem med lika hänsyn. Ojämlikheterna som skapas efter auktionen kommer att vara orsakade av ambitioner.

Men vi glömmer ett fundamentalt problem, avundsjukeprovet kommer endast uppfyllas i en värld utan handikapp, olyckor och andra oförtjänta motgångar. I verkligheten har vissa naturgivna talanger vilket tillåter dem att producera mer än andra och, i Dworkins ord:

Some will stay healthy while others fall sick, or lightning will strike the farms of others but avoid theirs. For any of these and dozens of other reasons some people will prefer the bundle others have in, say, five years, to their own (2000, 73).

Således uppfylls inte avundsjukeprovet i en värld med handikapp, oförtjänta talanger och katastrofer. Över tid verkar jämlikheten som skapats av auktionen förfalla. Vissa ojämlikheter hos överlevarna kommer inte att vara kopplade till deras val och ambitioner, de kommer att vara kopplade till tur såsom naturgivna handikapp och talanger. Dworkin beaktar hur mycket tur spelar in i att en fördelning ska vara jämlik och påstår att vi måste skilja mellan vald tur och ren tur, där vald tur, igen, är hur avsiktliga och kalkylerade risker utspelar sig, medan ren tur är utfall av risker som inte var avsiktliga och kalkylerade. För att inte inkräkta på principen om lika respekt bör vi endast eliminera ojämlikheter orsakade av ren och inte vald tur, då ojämlikheter från vald tur är kopplade till våra val i auktionen och de risker som vi väljer att ta efter auktionen. Samtidigt som principen om lika hänsyn skulle inkräktas på om vi inte eliminerar ojämlikheter som reflekterar skillnader av ren tur. Således, för att klara

9Fördelningen sker genom en auktion då en lika-antals fördelning inte behandlar överlevarna med lika hänsyn.

Överlevare som värderar öns resurser mer än andra skulle få sina preferenser uppfyllda i högre grad, trots att avundsjukeprovet avklaras (alla har samma resurser). För att förfina avundsjukeprovet likställer överlevarna värdet av resurserna istället för antalet, detta sker genom en auktion (Dworkin, 2000, 67-69).

avundsjukeprovet och uppnå jämlika resurser räcker det inte med jämlikhet av externa resurser (snäckskalen), vi måste även beakta ojämlikheter orsakade av interna resurser¹⁰ (naturgivna begåvningar och handikapp) och andra former av ren tur. För att visa lika hänsyn till alla medborgare räcker det alltså inte med en ambitions-känslig fördelning, fördelningen behöver även vara talang-okänslig. För att nå en talang-okänslig fördelning formulerar Dworkin en försäkringsplan.

3.2. Försäkringsplanen

Då variabler av ren tur skapar orättfärdigade ojämlikheter försöker Dworkin föra sin teori närmare verkligheten och föreslår en “näst-bästa” lösning på problemet.¹¹ Lösningen involverar två hypotetiska försäkringsteckningar under auktionen, en för naturgivna handikapp och katastrofer samt en för marknadsförbarheten av ens talanger¹² (Dworkin, 2000, 73-99). Då överlevarna skulle veta vilka handikapp eller talanger de har innan de köper försäkring, föreslår Dworkin kontrafaktiska försäkringsplaner för att visa lika hänsyn till alla medborgare (2000, 77-81). Under försäkringsteckningen ställs överlevarna bakom, vad som kan kallas för en tunn slöja av okunnighet¹³ (Freeman, 2010, 925; Rawls, 1971, 136-142).

Detta innebär att överlevarna inte vet hur ren tur kommer att påverka deras liv; om de är friska eller sjuka, begåvade eller obegåvade, kapabla eller handikappade, vilka talanger som är efterfrågade i samhället osv; de omfattar även lika risk att drabbas av utfallen (Dworkin, 2000, 77). Överlevarna har lika möjlighet att teckna försäkring med deras lika andel snäckskal. De tillfrågas sedan hur stor försäkring de är villig att köpa för att kompensera utfall av ren tur. Genom att fråga överlevarna, som har lika möjlighet, under okunnighet om deras egna förutsättningar med lika risk för utfallen, hur stor försäkring de vill teckna, översätter Dworkin ren tur till vald tur samtidigt som han behandlar överlevarna med lika hänsyn och respekt. I Dworkins ord: “Insurance, so far as it is available, provides a link between brute and option luck, because the decision to buy or reject [...] insurance is a calculated gamble.” (2000, 74).

13Slöjan av okunnighet är ett känt tankeexperiment från John Rawls bok A Theory of Justice (1971), där man bakom slöjan, förenklat, inte känner till sin lott ifrån de sociala och naturliga lotterierna. Slöjan är tunn i denna kontext då den inte är lika omfattande som i Rawls exempel. Begreppet “tunn slöja av okunnighet” har jag tagit från Samuel Freeman (2010, 925).

12Vi försäkrar för marknadsförbarheten av talanger och inte talanger i sig då vi a priori inte kan säga vilka egenskaper som är efterfrågade i samhället. Exempelvis anses vissa egenskaper värdefullare idag än vad de gjort tidigare, förmågan att dribbla en boll och sparka den med precision är potentiellt en betydligt lukrativare talang idag än för 2000 år sedan (skiljer sig såklart även mellan olika samhällen).

11Begreppet “nästa-bästa lösning” har jag tagit från Will Kymlicka (1995, 88).

10Begreppen externa och interna resurser har jag tagit ifrån Lippert-Rasmussen (2016, 14-15).

3.3. I verkligheten

Tyvärr är den hypotetiska försäkringsmarknaden inte möjlig i verkligheten, vi kan inte förutsätta (i) lika möjlighet att teckna försäkring och (ii) lika risk för utfall av ren tur som bakom den tunna slöjan av okunnighet. Dworkin påstår dock att vi kan använda det fiktiva resultatet vi hade uppnått i den hypotetiska försäkringsmarknaden som en guide till hur vi ska kompensera ojämlikheter orsakade av ren tur i verkligheten. Dworkin påstår att, om vi kan uppskatta hur stor försäkring, till vilket pris, genomsnittsöverlevaren hade köpt i den hypotetiska försäkringsmarknaden kan vi säga att de som missgynnas till följd av ren tur i verkligheten hade köpt försäkring till det priset, och ska kompenseras följaktligen (Dworkin, 2000, 78). Dworkin föreslår ett beskattningssystem som finansieringsmetod för det fiktiva resultatet som hade uppnåtts i den hypotetiska försäkringsmarknaden. Således kommer de som missgynnats av ren tur att bli kompenserade från en kollektiv fond finansierad genom ett skattesystem som är designat att avspegla hur mycket resurser som funnits i fonden om folket hade haft möjligheten att försäkra sig med lika möjlighet och lika risk (Dworkin, 2000, 78).

Följaktligen kommer andelen resurser i fondens förfogande korrespondera med, men också vara begränsad till, andelen resurser som överlevarna hade varit villiga att betala för försäkringspremier i det hypotetiska scenariot. Om Dworkin lyckas med detta påstår han att vi behandlar alla med lika hänsyn, kostnaden för den hypotetiska försäkringen (som konkretiseras genom ett skattesystem) är lika för alla; och vi visar lika respekt för alla, de hade köpt försäkringen i det hypotetiska scenariot. Dworkin beaktar att denna fördelning tar för givet att de som missgynnats med handikapp och talanger som inte är efterfrågade på arbetsmarknaden faktiskt hade köpt genomsnittlig försäkring i auktionen, men att detta inte är ett orimligt antagande:

Of course, this argument does involve the fictitious assumption that everyone who suffers handicaps would have bought the average amount of insurance, and we may wish to refine the argument and the strategy so that no longer holds. But it does not seem an unreasonable assumption for this purpose as it stands (Dworkin, 2000, 78).

Således är Dworkins försäkringsplan en “näst-bästa” lösning för att visa lika hänsyn och respekt till medborgarna, och skattesystemet är en “näst-bästa” lösning för tillämpningen av försäkringsplanen (Kymlicka, 1995, 92). Skillnaderna mellan ideal och verklighet är uppenbara. Dworkin påstår att vi skulle kunna uppnå en av de två principerna om hänsyn och

respekt i större utsträckning än vad vi gör, men detta skulle göra fördelningen mindre rättvis då principerna drar åt olika håll (se Kymlicka, 1995, 92 för utförlig diskussion). Trots att Dworkin inte lyckas fullt ut kvarstår idealet,¹⁴ vi ska hålla personer ansvariga för sina val, ojämlikheter till följd av ambitioner och handlingar ska inte elimineras, samtidigt som oförtjänta ojämlikheter ska elimineras. Men behandlar Dworkins ideal folk med lika hänsyn och respekt? En filosof som påstår att detta inte är fallet är Elizabeth S. Anderson.

4. Hårdhet och förnedring: två invändningar från Elizabeth S. Anderson

“If much recent academic work defending equality had been secretly penned by conservatives, could the results be any more embarrassing for egalitarians?” Så börjar Elizabeth S. Andersons artikel “What Is the Point of Equality?” (1999). Titeln på verket tolkar jag som en tydlig jabb mot Dworkins artiklar “What is Equality?”. Det Anderson vill visa med detta påstående är att egalitarismen har blivit mer och mer icke-egalitär, men även att “[t]hose on the left have no less reason than conservatives and libertarians to be disturbed by recent trends in academic egalitarian thought.” (1999, 288). Anderson påstår att egalitära trender på senare tid fokuserar på de “lata, ansvarslösa, dumma och talanglösa” som primära mottagare för egalitär omtanke (1999, 288). Anderson frågar: Vad hände med ojämlikheter av ras, kön, klass och politiskt förtryck? (1999, 288). Vad har gått fel här? Anderson påstår att dessa problem har uppkommit då egalitärt tänkande har fetisherat över att kompensera ojämlikheter orsakade av ren tur, som icke-efterfrågade talanger, handikapp och sjukdomar (1999, 288). Anderson håller med Dworkin om att en stat måste visa lika hänsyn och respekt för alla medborgare för att uppnå en rättvis fördelning (1999, 295). Hon påstår dock att LE misslyckas i att uppfylla detta krav, med hennes egna ord:

Luck egalitarianism [...] fails to express concern for those excluded from aid, and fails to express respect for those included among its beneficiaries as well as for those expected to pay for its benefits. It fails the most fundamental tests any egalitarian theory must meet (1999, 307).

14 Dworkin lyckas inte uppnå idealet fullt ut då även om du är försäkrad men till följd av ren tur missgynnas av ett allvarligt handikapp eller annan olycka, kommer ingen mängd resurser kunna likställa denna skillnad.

Anderson utvecklar detta genom att, bland annat, presentera två huvudinvändningar, hårdhetsinvändningen och förnedringsinvändningen. Hårdhetsinvändningen påstår att LE:s ramverk för att fastslå vilka av de utsatta som har rätt till kompensation inte visar lika hänsyn till alla som är utsatta. Förnedringsinvändningen påstår att grunderna för kompensation till de utsatta är förnedrande och visar inte lika respekt till alla medborgare. Hårdhets- och förnedringsinvändningarna innehåller flera “underinvändningar” och jag kan inte presentera alla här. Jag väljer att presentera argumenten jag anser utgör de största problemen för Dworkins teori. Jag kategoriserar invändningarna utifrån om de fokuserar på vald eller ren tur. Jag kommer presentera och bemöta argumenten i följande ordning: Avsnitt 5, missgynnade av vald tur, hårdhetsinvändingen. Avsnitt 6, missgynnade av ren tur, en fortsättning på hårdhetsinvändingen samt förnedringsinvändingen.

5. Missgynnade av vald tur: hårdhetsinvändningen

Anderson påstår att motivationen LE erbjuder för att inte hjälpa folk som lider av sina egna val till följd av dålig vald tur¹⁵, gör att teorin inte visar lika hänsyn till alla medborgare (1999, 295). Anderson utvecklar genom ett exempel:

Consider an uninsured driver who negligently makes an illegal turn that causes an accident with another car. Witnesses call the police, reporting who is at fault; the police transmit this information to emergency medical technicians. When they arrive at the scene and find that the driver at fault is uninsured, they leave him to die by the side of the road (1999, 295).

Anderson påstår att detta är ett orimligt och inhumant utfall, att vi medvetet, trots att resurserna finns, inte hjälper personer som lider till följd av sina egna val. Hon påpekar att även om det finns policyanledningar att hjälpa föraren per automatik och sedan undersöka om föraren var försäkrad, är detta inte till någon hjälp. Där ligger föraren, i en respirator och kämpar för sitt liv. Det har nu blivit beslutat att olyckan var förarens fel och det har kommit fram att han inte har försäkring, således bör föraren inte få dra nytta av välfärden (Anderson,

15Uttrycket “dålig vald tur” är olycklig men nödvändig svengelska. Tyvärr behöver jag uttrycka mig på detta sätt för att undvika användningen av termen “otur”. Genom att använda svenska begreppet “otur” istället för

“dålig tur” skulle detta implicera att “tur” endast inkluderar gynnande utfall, vilket skulle innebära att LE endast anser gynnande oförtjänta ojämlikheter av “tur” som orättvisa, vilket såklart inte är fallet. Således, som även presenterats i not 4, för att vara konsekvent och hålla “tur” begreppet neutralt genom hela uppsatsen skriver jag

“dålig vald tur” istället för “vald otur”.

1999, 296). Anderson går vidare: om föraren överlever, men blir svårt handikappad till resultat av olyckan, har samhället ingen skyldighet att kompensera för detta handikapp. Hon kallar detta handikappsdiskrimineringsproblemet (1999, 296).

5.1. Bemötande: missgynnade av vald tur

Det finns flera LE-responser på denna invändning, många tar den seriöst (se Cohen 2006;

Dworkin, 2002; Segall, 2010) och försöker minimera problematiken genom att hänvisa till andra principer utöver LE. Flera säger att vi kan implementera en minimigräns för ett värde personer inte får hamna under; Dworkin påstår i senare verk att införandet av obligatorisk försäkring kan vara på sin plats för att lösa problemet (2002, 114). Jag ska undersöka om detta verkligen är en nödvändig respons, jag ska försöka bemöta hårdhetsinvändningen utan att, som Cohen, Segell och Dworkin, hänvisa till (andra) egalitära, moraliska eller paternalistiska principer.

Anderson specificerar i exemplet ovan att föraren var ansvarig för olyckan, men då föraren var oförsäkrad är detta överflödigt. Således ligger inte problemet nödvändigtvis i ansvaret för olyckan, då personen var oförsäkrad hade han inte fått stöd även om han inte var ansvarig.

Problemet ser ut att vara värre för Dworkin än först uppfattat. Frågan som naturligt följer är:

Varför var föraren oförsäkrad? Till att börja med är det av största viktigt att inte analysera och bedöma handlingen (i detta fall valet att inte köpa försäkring) i ett vakuum. Exempelvis: Om jag frivilligt och planerat hoppar ut genom ett fönster och bryter mina ben, verkar det följa från Andersons resonemang att jag inte förtjänar kompensation för detta då jag frivilligt hoppade ut genom fönstret. Detta är en grov förenkling, vi måste såklart titta på kontexten som handling utfördes inom. Tänk om blixten hade slagit ner i mitt lägenhetshus och trappuppgången börjat brinna. I ljuset av denna kontext ser vi tydligt att mitt fria och planerade val inte endast är en produkt av vald tur, det var ren tur (blixten slog ner i mitt lägenhetshus) som orsakade att jag hoppade ut genom fönstret till att börja med. För att föraren ska hållas fullt ansvarig för att inte ha köpt försäkring måste anledningen till hans val vara en produkt av endast vald tur (idén om “endast vald tur” har jag tagit ifrån Kristin Voigts artikel “Is Luck Egalitarianism Too Harsh on the Victims of Option Luck?” (2007)). Om detta villkor inte är uppfyllt, och variabler av ren tur har influerat förarens val, håller inte Dworkins teori föraren fullt ansvarig för valet att inte köpa försäkring. Om föraren exempelvis inte köpt försäkring för att han inte haft råd eller haft kunskapen om hur han tecknar försäkring, och han inte har haft råd eller kunskap på grund av faktorer utanför hans

kontroll, kommer Dworkin inte kategorisera förarens val att inte köpa försäkring som en produkt av endast vald tur, således bör personen kompenseras i rättmätig utsträckning.

Vidare, om detta är fallet har personen inte haft lika möjlighet att teckna försäkring, glöm inte att Dworkin endast håller personer ansvariga för att de inte köpt försäkring om två nödvändiga villkor är uppfyllda, alla har (i) lika möjlighet att försäkra sig, (ii) lika risk för utfallet (Dworkin, 2000, 77-78). Det går även att, som Alexander Kaufman, argumentera för att det andra kravet inte är uppfyllt, att “[r]isk of serious injury from an automobile accident varies significantly, depending upon population density and regional character.” (2004, 826).

Vidare, när Dworkins krav på lika resurser inte är uppfyllda ska vi, som presenterats i avsnitt 3.3, kompensera personen till den grad som genomsnittsmedborgaren hade köpt försäkring till, givet att dessa villkor var uppfyllda (Dworkin, 2000, 77-78; Kaufman, 2004, 826). Detta är en rimlig slutsats att dra, det hade varit ytterst irrationellt för personen att inte teckna försäkring om dessa krav var uppfyllda.¹⁶ Då, som påvisats av Dworkin, den eventuella nyttan man erhåller av försäkringen väger mer än priset den kostar¹⁷(2000, 95).

Detta löser dock endast problemet med att föraren var oförsäkrad. Vad gör vi om en försäkrad förare, till följd av dålig vald tur, hamnar i samma position? Till att börja med måste vi klargöra Dworkins definition av vald och ren tur. Dworkin skriver:

Option luck is a matter of how deliberate and calculated gambles turn out – whether someone gains or loses through accepting an isolated risk he or she should have anticipated and might have declined. [...] Brute luck is a matter of how risks fall out that are not in that sense deliberate gambles. [...] If I am hit by a falling meteorite whose course could not have been predicted, then my bad luck is brute (even though I could have moved just before it struck if I had had any reason to know where it would strike) [min kursivering] (Dworkin, 2000, 73).

17Tecknandet av försäkringen är rationellt trots att försäkringsbolaget måste gå med vinst. Dworkin

demonstrerar detta med en hemförsäkring: Tänk att ditt hus som är värt 100000kr har en 1/10 chans att brinna ner under det kommande året och att en full försäkring skulle kosta 11000 kr. Jag har alltså ett val mellan att säkert ha 89000kr (jag köper försäkring), eller en risk med en förväntad avkastning på 90000kr (jag köper inte försäkring) om förlusten av huset således är mer än 9 gånger “starkare” än förlusten av 11000kr (du blir hemlös, dina barn blir utan hem osv) är det rationellt att köpa försäkringen trots att det är ekonomiskt ofördelaktigt (Dworkin, 2000, 95-96). Varför har föraren då inte köpt försäkring, om kraven på lika möjlighet och risk var uppfyllda, för någonting så pass fundamentalt som välmående?

16Kom även ihåg att, om agenten agerar irrationellt (till viss del eller helt) på grund av ren tur är valet att inte teckna försäkring, återigen, inte endast en produkt av vald tur, och således hålls agenten inte fullt ansvarig och bör kompenseras i rättmätig utsträckning.

Utifrån denna definition verkar det oklart att någonting som kategoriseras som en “olycka”

faktiskt kan vara en produkt av vald tur, även om föraren exempelvis var obrydd och gjorde en olaglig sväng är det är svårt att se hur utfallet var en avsiktlig och kalkylerad risk. Således, om olyckor inte kan vara en produkt av vald tur bör den försäkrade föraren kompenseras fullt ut. Då detta verkar vara lite av en gråzon, låt mig för argumentets skull acceptera att den olagliga svängen faktiskt var en medveten och kalkylerad risk där föraren kunde ha förväntat sig utfallet, och att krocken eller annan form av olycka faktiskt kan klassas som en produkt av vald tur.

Till att börja med, som påpekats av Kirstin Voigt, är parentesen i citatet ovan av extra vikt (2007, 397). Detta innebär att, även om jag kunde agerat på ett sätt som minskar chansen för ett utfall, är detta inte nödvändigtvis tillräckligt för att Dworkins teori ska kategorisera utfallet som vald tur (Voigt, 2007, 397). Distinktionen är essentiell, skillnaden mellan vald och ren tur verkar således handla om vad vi rimligtvis kan hålla agenten ansvarig för (Voigt, 2007, 397). Föraren kunde exempelvis undvikit att krascha om han aldrig satt sig i bilen, men detta verkar som en orimlig förväntan. Således måste vi göra en normativ bedömning om vad som anses vara rimliga förväntningar (Voigt, 2007, 397). Rimliga förväntningar verkar vara centralt i avgörandet om utfallet av en risk är vald eller ren tur (Voigt, 2007, 397). Hur kan vi applicera detta i fallet med föraren? Jo, varför gjorde föraren den nonchalanta och olagliga svängen och kraschade? Var han på telefonen med frugan som skrek att barnet var på väg?

Hade ungen hamnat i slagsmål? Var det en sportbil som föraren krockade med som han inte såg från sätet i sin pick-up? Om något av dessa exempel (eller liknande) var fallet, är det möjligtvis rimligt att inte hålla föraren lika ansvarig för olyckan som om de inte var fallet.

Till vilken utsträckning olyckan kan kategoriseras som vald tur beror således på om föraren har gjort det som rimligtvis kan förväntas av honom. Som Voigt uttrycker det: endast om vi tycker att föraren har misslyckats att leva upp till denna standard av rimlighet kan Dworkin rättfärdigat helt avvisa honom kompensation (Voigt, 2007, 398).

Vidare får vi inte glömma att om vi hjälper en person som hamnat i en olycka på grund av vald tur minskar tillgängliga resurser till dem som lider till följd av ren tur (Voigt, 2007, 400).

Exempelvis: en krock där en förare är uppenbarligt ansvarig och ambulansen endast kan hjälpa den ena i tillräcklig utsträckning. I dessa fall, verkar övergivandet av personen som ansvarat för olyckan inte lika motbjudande. Detta då fonden med resurser utsedda för

kompensation är ändlig, om vi kompenserar de som lider av vald tur minskar antalet tillgängliga resurser till dem som lider av ren tur.¹⁸

Vi har nu tre svar på hårdhetsinvändningen mot vald tur. Vid kombination av argumenten verkar hårdhetsinvändningen inte lika stark, vi kan skriva ihop argumenten på följande sätt:

“Riktiga” hårdhetsinvändningen: Dworkins teori behandlar folk som lider till följd av endast vald tur (när ren tur inte influerat eller begränsat valet(n) personen gjort eller kunde göra), som misslyckats att göra det som anses rimligt av dem, och när inget offer av ren tur behöver lida till följd av denna kompensation, för hårt.

(Sammanfattningen är inspirerad av Voigts “Qualified” Harshness Objection (2007, 402)).

Jag, precis som Voigt, är övertygad om att fallen i verkligheten som uppfyller detta kriterium är ohyggligt få, om några alls, då valet agenten tog nästan alltid är influerat av någon form av ren tur (2007, 403). Således, även om vi gör en ovälvillig tolkning av Dworkin och utgår från att olyckor kan vara ett resultat av vald tur, verkar fallen som uppnår detta kriterium i verkligheten var ohyggligt få. Vidare, i fall där kriterierna faktiskt är uppfyllda, verkar det som att vi behöver avvisa kompensation för att inte inkräkta på principen om lika respekt för valfrihet och ansvarstagande. Om individer skulle kompenseras, oavsett valen och riskerna de väljer att ta, inkräktar vi på principen om lika respekt. Samt att vi, marginellt, skulle inkräkta på principen om lika hänsyn då andelen resurser till förfogande för missgynnade av ren tur minskar.

Om mitt bemötande av Andersons invändningar ovan håller verkar även Andersons handikappsdiskrimineringsproblem till följd av vald tur (att samhället inte kompenserar förarens handikapp som, möjligtvis, resulterat av olyckan) inte utgöra något hot mot Dworkins teori utöver de som presenterats.

18Voigt påstår att vi inte kan utgå ifrån att detta alltid är fallet, det är inte nödvändigtvis sant att vi inte kan hjälpa offer av dålig vald tur utan att minska resurser för andra (2007, 401-402). Jag är osäker på om jag håller med detta påstående, resurser som läggs på x, verkar minska totala antalet tillgängliga resurser (en invändning mot mitt resonemang kan vara att, om vi räddar person x, och person x bidrar med mer resurser än vad det kostar att hjälpa honom minskar inte nettoantalet resurser över tid).

6. Missgynnade av ren tur: hårdhet & förnedring

När det kommer till ren tur verkar dock LE visa en mer “humanitär impuls” påstår Anderson, det är denna impuls som gör LE till en intuitivt stark egalitär teori (1999, 289). Att rättvisa kräver att kompensera de som föds med genetiska nedsättningar, handikapp, dåliga föräldrar, sjukdomar, eller andra former av ren tur som olyckor, katastrofer och icke-efterfrågade talanger känns som ett rimligt humanitärt antagande (Anderson, 1999, 302). Anderson argumenterar dock för att denna humanitära uppfattning är missvisande, hon gör det på två sätt. Först utvecklar hon hårdhetsinvändningen genom att påstå att de som är handikappade till följd av ren tur inte behandlas med lika hänsyn. För det andra påstår Anderson att grunderna för kompensation till de missgynnade är förnedrande och inte visar lika respekt för alla medborgare. Jag börjar med att presentera och bemöta den tidigare i avsnittet under (6.1), jag tar mig an den andra invändningen i avsnittet efter (6.2).

6.1. Hårdhet mot missgynnande av ren tur: diskriminering av de handikappade

För att inte kompensera folk med triviala skillnader som dåliga naglar, olika långt hår eller skäggväxt föreslår Dworkin att man ska bli kompenserad för de skillnader man har köpt försäkring för i den hypotetiska kontrafaktiska positionen presenterad tidigare i texten (se Anderson, 1999, 303, för en utförlig diskussion). Anderson påstår att detta försäkringssystem kan leda till motbjudande slutsatser: Anta att det finns såpass sällsynta handikapp att det hade varit irrationellt att köpa försäkring för, följaktligen kommer personer som lider av sällsynta handikapp inte vara berättigade ersättning i samma utsträckning som de som lider av vanliga handikapp. Anderson påstår följaktligen att Dworkins teori diskriminerar mellan sällsynta och vanliga handikapp (1999, 303).

För det andra påpekar Anderson att Dworkins förslag kommer att kompensera samma handikapp till olika grad beroende på personens risktolerans. Exempelvis kommer en riskälskande döv person förmodligen inte ha köpt försäkring i samma utsträckning som en riskaversiv döv person. Således kommer funktionsnedsatta få olika kompensation för samma handikapp. Anderson hänvisar till dessa invändningar som vidare diskriminering av de handikappade och påstår att invändningarna visar att Dworkins teori inkräkt på principen om lika hänsyn (1999, 303).

6.1.1. Bemötande: diskriminering av de handikappade

Det finns två invändningar här, (i) teorin diskriminerar mot sällsynta handikapp och (ii) personer kan komma att få olika kompensation för samma handikapp. Jag kommer bemöta dessa i ordning.

Den första invändningen verkar utgå ifrån en ovällvilig tolkning av Dworkins försäkringsplan. Invändningen är i min mening ett pseudoproblem. Ett uppenbart svar är att medborgarna försäkrar sig mot alla former av naturgivna handikapp. Där vi kan kategorisera handikapp som: naturgivna individuella skillnader av ren tur som orsakar ogynnsam ojämlikhet. Således kommer ingen med sällsynt handikapp diskrimineras samtidigt som vi inte behöver kompensera för triviala skillnader, då inga skillnader som orsakar orättfärdigade ojämlikheter rimligtvis kan anses triviala. Detta svar verkar vara en rimlig tolkning av Dworkins teori.¹⁹ En invändning mot att man försäkras sig mot alla handikapp kan vara: “Om vi försäkrar mot alla handikapp kommer sällsynta kompensationkrävande handikapp att tömma samhället på resurser”.²⁰ Men kom ihåg, kompensationen är begränsad till den totala fonden som skapas av andelen resurser som medborgarna, i en kontrafaktisk position, hade köpt försäkring för. För det andra försäkrar sig inte alla i samma utsträckning i det ideella sammanhanget av Dworkins teori som Anderson kritiserar. Således kommer kompensationen korrespondera med andelen resurser den handikappade var villig att försäkra sig för. Därmed verkar det som att Dworkins teori för det första inte diskriminerar mot sällsynta handikapp, vi försäkrar oss mot alla handikapp, och för det andra, detta hade inte tömt samhället på resurser då fonden är begränsad till täckningen av försäkringspremier, samt individuellt begränsad till graden försäkring personen köpt.

Vidare, då handikappet är “ohyggligt sällsynt” kommer försäkringspremien vara ohyggligt låg för handikappet i fråga då chansen att försäkringsbolaget behöver kompensera för den är minimal. Således, även om argumentet presenterat ovan inte skulle hålla som en potentiell lösning verkar Andersons motivation för irrationaliteten i att teckna försäkring för sällsynta handikapp vara bakvänd. Desto sällsyntare handikappet, ceteris paribus, desto billigare blir försäkringen!

Nu till (ii), att samma handikapp kan berättiga kompensation i olika utsträckning beroende på valet av försäkringstäckning. Här tror jag Dworkin hade bitit i kulan, om det finns en kula

20Dworkin skriver själv att: “Speculative and hugely expensive diagnostics and treatments might well be excluded by the reasonableness standard” (Dworkin, 2002, 116).

19Dworkin har i senare verk sagt: “In fact, however, as actual insurance markets demonstrate, no plausible medical insurance would define coverage through a list of particular diseases or complaints. It would provide[...]

for “reasonable and necessary” medical care” (Dworkin, 2002, 115-116).

att bita i. Kom ihåg, för att invändningen ska vara relevant måste båda Dworkins nödvändiga villkor vara uppfyllda, att båda personerna haft lika möjlighet att teckna försäkringen med lika risk för utfallet. Om person X således försäkrat sig mindre än person Y har person X åtnjutit fördelarna med att betala en mindre premie. Det verkar konstigt, att person X, som valt under lika omständigheter som Y, att ta risken att betala en mindre premie och åtnjutit ekonomiska fördelar ska kompenseras i samma utsträckning som en person som varit riskaversiv och offrat en större andel av sina resurser för en försäkring. Frågan är istället: Hur är det rättvist att person X ska kompenseras i samma utsträckning som person Y?

Vidare, om alla ska kompenseras i samma utsträckning, oavsett hur stor försäkring de tecknat under ideala förhållanden, visar vi inte lika respekt för medborgarna. Detta är ett tydligt exempel där principerna om lika hänsyn och respekt drar åt olika håll. Men, att kompensera alla till samma utsträckning oavsett valen de gjort under lika omständigheter drar oss längre bort ifrån idealet. Detta argument verkar således ha effekt endast om vi offrar principen om lika respekt, men detta kan Anderson inte göra då hon själv påstår att uppfyllandet av båda principerna är “the most fundamental test any egalitarian theory must meet.” (1999, 289). Således håller inte invändningen, Dworkins teori uppfyller principen om lika hänsyn till den grad det är möjligt utan att offra principen om lika respekt.

6.2. Förnedringsinvändningen

Hittills har Anderson påpekat vad hon anser vara orättvisor skapade av bristande kompensationer. Nu attackerar hon från ett annat perspektiv. Anderson påstår att LE stigmatiserar och förnedrar dem som får kompensation på grund av dålig ren tur, detta är vad jag kallat förnedringsinvändningen. Anderson ställer frågan, vad är det egentligen LE säger till dem som missgynnats med interna och personliga brister? (1999, 305). Hon presenterar ett humoristiskt men inte desto mindre viktigt exempel: tänk att kompensationscheckarna kommer i brevlådan aviserade från “Statens Jämlikhetsmyndighet” med en förklaring till varför de missgynnade får kompensation:

To the disabled: Your defective native endowments or current disabilities, alas, make your life less worth living than the lives of normal people. To compensate for this misfortune, we, the able ones, will give you extra resources, enough to make the worth of living your life good enough that at least one person out there thinks it is comparable to someone else’s life.

To the stupid and untalented: Unfortunately, other people don’t value what little you have to offer in the system of production. Your talents are too meager to command much market value. Because of the misfortune that you were born so poorly endowed with talents, we productive ones will make it up to you: we’ll let you share in the bounty of what we have produced with our vastly superior and highly valued abilities (Anderson, 1999, 305).

Anderson påstår att alla självrespekterande medborgare kommer att bli förolämpade av breven. Hur vågar staten döma medborgarnas värdighet, oavsett handikappad eller talanglös?

(Anderson, 1999, 305). Staten ska inte sätta en stämpel på vad som är attraktiva sociala eller personliga kvaliteter och i Andersons ord “raise private disdain to the status of officially recognized truth.“ (1999, 305). Anderson påpekar att problemet inte ligger i meddelandet staten skickar. Staten kan såklart distribuera bidragen utan ett meddelande, men problemet kvarstår, folket hade fortfarande känt till grunderna bidragen fördelas på, vilket är en brännmärkning av de missgynnade (Anderson, 1999, 305).

Vidare påstår Anderson att LE baserar sina distributiva prioriteringar på ömkan²¹, och inte på humanitärt medlidande (1999, 306). Ömkan, påstår Anderson, väcks av att en agent jämför sitt tillstånd med tillståndet hos en annan person, en person agenten ömkar. Ömkan motiverar kompensation i tanken av att “she is sadly inferior to me” (1999, 307). I kontrast baserar medlidande motivationen till kompensation på “an awareness of suffering, an intrinsic condition of a person.” (Anderson, 1999, 306). Ömkan uttrycker således överlägsenhet mot ett objekt medan medlidande uttrycker medvetande om objektets lidande (Anderson, 1999, 307). Då Dworkins teori söker likställa de oförtjänta skillnader som orsakar ojämlikhet mellan de minst och mest gynnade, och inte minimera absolut personligt lidande baserar Dworkins sina distributiva prioriteringar på ömkan enligt Anderson. Om kompensationerna baseras på ömkan, och inte medlidande, uttrycks förakt mot bidragstagarna. Detta då grunden för kompensation utgörs av interna defekter hos de missgynnade, då måste de handikappade och talanglösa lägga fram bevis för “underlägsenhet” för att få stöd från staten (Anderson, 1999, 305). På dessa grunder påstår Anderson att ömkan och respekt är oförenliga; således misslyckas Dworkins teori att visa lika respekt för medborgarna (1999, 306).

Anderson frågar även: om de gynnade uttrycker ömkan mot de missgynnade, vilken attityd uttrycker de missgynnade då mot de gynnade? Dworkins svar på detta är avund. Anderson

21Anderson använder pity, en bättre svensk översättning är möjligtvis “tycka synd om” men det gör meningsstrukturen problematisk, jag använder ömkan synonymt till engelskans pity.

påstår att attityderna är väl lämpade för varandra, men då avund uttrycker “jag vill ha det du har”, är det svårt att se hur sådana önskningar rättfärdigar någon skyldighet ifrån de gynnade att dela med sig av sina resurser (1999, 307). Detta menar Anderson antyder att Dworkins teori inte heller visar respekt mot dem som bidrar till kompensationerna. Hon avslutar med att säga: “[t]o even offer one’s own envy as a reason to the envied to satisfy one’s desire is profoundly disrespectful.” (Anderson, 1999, 307).

6.2.1. Bemötande: förnedringsinvändningen

Det finns två invändningar här (i) bidragstagarna förnedras av bidragen och (ii) vi visar inte respekt för bidragsgivarna på grunderna de förväntas kompensera. Låt mig bemöta dessa i ordning.

Anderson använder sig av ett vinklat patos i utförandet av sitt exempel, överdrivet eller inte, kvarstår problemet. Till att börja med förstår jag inte hur detta är en invändning mot bidragen per se. Det verkar uppenbart att även om vi skulle acceptera att bidragen förnedrar och stigmatiserar bidragstagarna verkar de positiva effekterna av kompensation vara högre än att inte kompensera dem alls. Om vi låter de missgynnade lida till följd av faktorer utanför deras kontroll, genom att undanhålla kompensation, skulle vi visa mindre respekt för bidragstagarna, detta skulle även inkräkta på principen om lika hänsyn. Hur som helst tror jag inte att vi behöver acceptera premissen att bidragen förnedrar bidragstagarna.

Först, påståendet att bidragen skulle vara baserade på någon stigmatisering av underlägsenhet hos de missgynnade är en misstolkning av teorin. Bidragen är baserade på jämlikhet, för att alla är jämlikar förtjänar ingen en sämre hand till följd av ren tur. De som lider av oförtjänta nackdelar blir kompenserade just för att vi inte kan döma eller underminera någons värdighet på grund av oförtjänta begåvningar, detta är långt ifrån en brännmärkning av underlägsenhet på de missgynnade. Bidragen är inte baserade i tanken att någon är underlägsen, istället är bidragen baserade i tanken att: “Varken du eller jag förtjänar utfallet från det naturliga eller sociala lotteriet, och då vi är jämlikar, bör vi likställa denna skillnad”.

Istället för att, som Anderson påstår, “raise private disdain to the status of officially recognized truth.“ (1999, 305), gör Dworkin tvärtom, han integrerar tanken att ingen i samhället bör stigmatiseras som underlägsen, förnedras eller värderas mindre på grund av ojämlikheter orsakade av oförtjänta naturliga eller sociala begåvningar. I ljuset av detta verkar Andersons ömkaninvändig även den vara felplacerad, Dworkin baserar sin distributiva prioriteringar på, för att använda Andersons egna ord: ”an awareness of suffering, an intrinsic condition of a person” (1999, 306). Det är just detta igenkännande av lidande och jämlikhet

som motiverar bidragen, inte någon jämförelse mellan två personers tillstånd där den ena parten uttrycker ömkan mot den sämre ställda.

Vidare, som påpekats av Kasper Lippert-Rasmussen, verkar det uppenbart att vi behandlar missgynnade av ren tur som underlägsna om vi anser att faktorer av dålig ren tur utgör underlägsenhet (Lippert-Rasmussen, 2016, 192). Detta resonemang verkar förutsätta sin egen slutsats därmed är detta om ytterst viktigt. Jag tror inte att vi behöver acceptera eller förvänta oss detta utfall. Varför inte utgå ifrån, som påpekats ovan, att bidragen rättfärdigas, till och med uppmanas, på grunder av jämlikhet i hänsyn och inte underlägsenhet?

Här kanske Anderson insisterar på att bidragen distribueras på grunder av ömkan, om personerna inte var underlägsna hade de inte varit i behov av bidrag till att börja med! Men, med klargörandet presenterat ovan, att bidragen i grunden motiveras av jämlikhet, verkar det oklart om kompensationer motiverade av denna typ av ömkan uttrycker någon moraliskt stötande åsikt. Vidare, skulle inte detta insisterande av Anderson innebära att alla välfärdsbidrag uttrycker ömkan och stigmatiserar bidragstagarna som underlägsna? De allra flesta välfärdsbidrag, precis som i Dworkins teori, ges ut på grunder av handikapp, sjukdom och arbetslöshet. Ska dessa bidrag då skapa en officiellt erkänd hierarki mellan tagare och givare där ena parten förnedras och accepterar sin underlägsenhet? Detta känns orimligt och verkar inte vara fallet i världens välfärdsstater.

Ytterligare en invändning mot Andersons påstående att vi uttrycker en moraliskt stötande åsikt, ömkan, mot bidragstagarna om vi agerar på LE-principer, är att påståendet i sig självt inte verkar följa. Lippert-Rasmussen presenterar ett simpelt argument:

(2) If it is an objection to a moral principle as such that in acting on it one expresses a morally objectionable attitude, then, necessarily, in acting on that principle one expresses a morally objectionable attitude.

(3) Of no moral principle is it true that, necessarily, in acting on that principle one expresses a morally objectionable attitude.

(4) Hence, it is not an objection to a moral principle as such that in acting on it one expresses a morally objectionable attitude.

(5) Luck egalitarianism is a moral principle and pity is a morally objectionable attitude.

(6) Hence, it is not an objection to luck egalitarianism as such that in acting on it one expresses pity (2016, 193).

Argumentet är giltigt, slutsatsen följer av premisserna, frågan är då om premisserna stämmer.

Som Lippert-Rasmussen påpekar verkar den andra konjunkten av (5) vara kontroversiell, men för att Andersons invändning ska hålla måste den vara sann (2016, 193). Kontroversen verkar ligga hos (3), men även denna premiss verkar stämma. Här uttrycker Lippert-Rasmussen ett exempel: En agent, John, agerar i linje med en LE-princip. John försöker kompensera folk som lider på grund av ren tur för att han lovat att göra detta. Förmodligen när han gör detta, uttrycker han sin trosföreställning att man bör hålla sina löften, vilket inte verka innebära uttryckandet av en moraliskt stötande åsikt. Anderson kanske påstår att John då inte bryr sig om att någon lider på grund av ren tur i sig självt. Följaktligen agerar John inte på, även om han agerar i linje med, en LE-princip (Lippert-Rasmussen, 2016, 193). Problemet som visas här är att en person som agerar i linje med LE inte behöver vara motiverad av ömkan.

Exempelvis, att bry sig om jämlikhet kan vara helt opersonligt och inte hänvisat till ömkan (2016, 193). Således, om Anderson skulle ge detta svar underminerar hon sin förnedringsinvändning (Lippert-Rasmussen, 2016, 193). I min mening verkar Lippert-Rasmussens argument stämma. Följaktligen, även om vi, fast vi inte behöver, går med på att bidragen skulle uttrycka ömkan mot bidragstagaren, går det inte att säga att detta nödvändigtvis är fallet, vilket verkar vara det Anderson gör. Utifrån argumenten presenterade ovan verkar bidragen således inte inkräkta på principen om lika respekt.

Nu till (ii). Anderson påstår att användandet av avundsjuka som måttstock på en jämlik fördelning inte respekterar dem som behöver bidra till kompensationerna då avund inte rättfärdigar kompensation. Men även detta är en förvrängning av Dworkins teori.

Först, avundsjukeprovet är endast ett instrument för att garantera att ingen behandlats ojämlikt i fördelningen av resurser under Dworkins ideala förhållanden. Men det är inte avundet som motiverar kompensationen, under de ideala förutsättningarna skapas avundet endast vid ojämlik behandling, således är det inte avundet i sig som är motivationen för kompensationen, det är ojämlik behandling. Invändningen verkar således vara irrelevant.

För det andra måste vi förstå att alla medborgare frivilligt tecknar försäkring. De som köpte försäkring gjorde det just för att de visste att de kunde hamna i en missgynnad position.

De missgynnade kompenseras inte för att de vill ha vad någon annan har, de kompenseras för att de som är gynnade visste att de kunde varit i den sämre ställda positionen, och då resultatet av var man hamnar i det sociala och naturliga lotteriet endast är en produkt av ren tur kräver rättvisan att vi kompenserar de som drog det korta strået för att visa lika hänsyn till alla medborgare. Medborgarna är själva medvetna om detta, det var därför de köpte försäkring (det är ju dessa inkomster som finansierar de missgynnade!). Anderson skriver:

“it's hard to see how such wants can generate obligations on part of the envied” (1999, 307).

Vilken skyldighet är det hon pratar om egentligen? Dworkin kräver inte att de gynnade kompenserar, de har frivilligt valt att köpa försäkring innan de visste att de var gynnade, därmed visar vi full respekt för bidragsgivarna. Således, om Anderson har problem med motivationen till bidragen utöver hennes missuppfattning att kompensationerna är baserade i avund, är det inte för att Dworkin visar för lite respekt för medborgarna som hon påstår.

7. Sammanfattning och slutsats

Jag har presenterat “luck egalitarianism” och specifikt Dworkins teori om jämlika resurser.

Målet med Dworkins teori är att sammanväva de två till synes motstridiga principerna om lika hänsyn och lika respekt. Han gör detta genom att försöka hålla alla medborgare ansvariga för sina val och samtidigt se till att medborgarna har samma förutsättningar att göra de val de faktiskt vill göra. Med andra ord försöker Dworkin föra samman principerna genom att nå en fördelning som är ambitions-känslig samtidigt som den är talang-okänslig. Han försöker uppnå detta ideal genom att kombinera en fri marknad som visar lika respekt för medborgarnas valfrihet och ansvar, med en försäkringsmarknad som visar lika hänsyn till medborgarna då de får möjligheten att teckna försäkring mot oförutsägbara konsekvenser under lika möjlighet och lika risk. Elizabeth S. Anderson har formulerat två övergripande invändningar mot Dworkins teori. Den första invändningen (hårdhetsinvändingen) påstår att LE:s ramverk för att fastslå vilka av de utsatta som har rätt till kompensation inte visar lika hänsyn till alla som är utsatta. Den andra invändningen (förnedringsinvändingen) påstår att grunderna för kompensation är förnedrande och inte visar lika respekt för alla medborgare.

Jag har försvarat Dworkins teori om jämlika resurser mot dessa invändningar utan att hänvisa till principer utöver LE-idealet.

Uppsatsens slutsats är att 1. Hårdhetsinvändningen mot vald tur kan vara relevant, men i betydligt färre (om några alls) fall än vad Anderson får det att verka som samt att hårdhetsinvändingen mot ren tur inte verkar visa att folk som drabbas av sällsynta eller samma handikapp behandlas orättvist. 2. Förnedringsinvändningen som påstår att bidragstagarna förnedras och behöver acceptera en underlägsen position är intressant. Jag har dock visat att Dworkin motiverar kompensation genom att hänvisa till allas jämlikhet och lika hänsyn, och inte genom ett accepterande av underlägsenhet. I ljuset av att bidragen är baserade i jämlikhet och inte underlägsenhet verkar även Andersons invändning att vi kompenserar de missgynnade på grunder av ömkan vara felplacerad. Vidare, med hjälp av

Lippert-Rasmussen, har jag argumenterat för att även om vi skulle acceptera dessa grunder så verkar påståendet att bidragen nödvändigtvis baseras i ömkan inte följa. Sist argumenterar jag för att Andersons invändning – att vi inte visar respekt mot de gynnade då skyldigheten för kompensation grundas i avund–missförstår att (i) det inte är avund som motiverar bidragen, det är orättfärdigad ojämlikhet och (ii) kompensationerna finansieras av folkets frivilliga val, och således visar full respekt för medborgarna.

Referenser

Anderson, E.S. 1999, "What Is the Point of Equality?", Ethics, vol. 109, no. 2, s. 287-337.

Arneson, R.J. 1989, "Equality and Equal Opportunity for Welfare", Philosophical studies, vol. 56, no. 1, s. 77-93.

Cohen, G.A. 1989, "On the Currency of Egalitarian Justice", Ethics, vol. 99, no. 4, s. 906-94.

Cohen, G.A. & Sypnowich, C. 2006, The egalitarian conscience: essays in honour of G.A.

Cohen, Oxford University Press, New York.

Dworkin, R. 1977, Taking rights seriously, Duckworth, London.

Dworkin, R. 2000, Sovereign virtue: the theory and practice of equality, Harvard University Press, Cambridge.

Dworkin, R. 2002, "Sovereign Virtue Revisited", Ethics, vol. 113, no. 1, s. 106-143.

Dworkin, R. 2011, Justice for hedgehogs, Belknap Press of Harvard University Press, Cambridge.

Freeman, S. 2010, "Equality of resources, market luck, and the justification of adjusted market distributions", Boston University law review, vol. 90, no. 2, s. 921

Hirose, I. 2015, Egalitarianism, Routledge, London.

Kaufman, A. 2004, "Choice, Responsibility and Equality", Political studies, vol. 52, no. 4, s.

819-836.

Kymlicka, W. 1995, Modern politisk filosofi: en introduktion, [Översättning: Sören Häggqvist; Fackgranskning: Per Bauhn]. Nya Doxa, Nora.

Lippert-Rasmussen, K. 2016, Luck egalitarianism, Bloomsbury, London.

Nagel, T. 1995, Equality and partiality, Oxford University Press, New York.

Rakowski, E. 1991, Equal justice, Clarendon Press, Oxford.

Rawls, J. 1971, A Theory of Justice, Harvard University Press, Cambridge.

Roemer, J.E. 1993, "A Pragmatic Theory of Responsibility for the Egalitarian Planner", Philosophy & public affairs, vol. 22, no. 2, s. 146-166.

Segall, S. 2010, Health, luck, and justice, Princeton University Press, Princeton.

Voigt, K. 2007, "The Harshness Objection: Is Luck Egalitarianism Too Harsh on the Victims of Option Luck?", Ethical theory and moral practice, vol. 10, no. 4, s. 389-40.