BINDA OCH LÖSA. En studie av innebörden i begreppsparet δέω och λύω i Matt 16:19 och 18:18

BINDA OCH LÖSA

En studie av innebörden i begreppsparet δέω och λύω i Matt 16:19 och 18:18

Självständigt arbete i Bibelvetenskap 15 hp.

Andréas P. I. Skogholm Examinator: Mikael Tellbe Handledare: Tommy Wasserman Examinationsdatum: 2015-05-28 Antal ord: 17396

i

Abstract

This essay examines the meaning of “binding” and “loosing” in Matt 16:19; 18:18. How should we understand these sayings and what is the best translation of these passages? Applying historical- critical and philological methods to these texts, I have examined and attempted to determine the most suitable interpretation. This result is of course not definitive. The subject has been debated through centuries and the discussion will likely continue. Several interpretations of the verb pair

“bind” and “loose” are possible, among them we find retaining and forgiving sins; to close or open the kingdom of heaven; to exclude or to include people into the church; or to have the authority to interpret the law and, hence, determine what is forbidden and what is permitted. There are good arguments for most of these interpretations, but I have found the latter to be most appropriate, i.e., to have the authority to interpret the law. Further, I have reviewed the discussion about the verb tense in these verses and how to best translate the verbs. The translation I prefer is: “Truly I say to you, whatever you bind on earth shall have been bound in heaven; and whatever you loose on earth shall have been loosed in heaven” (Matt 18:18 NASB).

Keywords: Bind, loose, δέω, λύω, Matt 16:19, Matt 18:18, John 20:23

Författarens tack

Först och främst vill jag rikta ett stort tack till min utbildning Akademi för Ledarskap och Teologi.

Jag vill också rikta ett stort tack till min handledare Tommy Wasserman som har hjälpt mig igenom denna uppsats med rak och tydlig kommunikation och vägledning. Stort tack även till Per Bjärnhall för alla texter du scannat in och mailat mig, liksom Mark Dwyer och Sara Gunnarsson. Tack även till Birgitta Ludvigsson som gjorde det möjligt för mig att sitta några långa viktiga dagar med upp- satsen. Ett självklart tack även till min fru, Elin Skogholm, som stöttat och givit mig tid till skrivan- det. Till sist vill jag rikta ett tack till Göran Lennartsson som är ursprunget till mitt intresse kring dessa speciella uttryck i Matteusevangeliet.

ii

Förkortningar

B2000 Bibel 2000

BDAG A Greeek English Lexicon of the New Testament and other Early Christian Litera- ture

EDNT Exegetical Dictionary of the New Testament

NIDNTTE New International Dictionary of New Testament Theology and Exegesis NICT New International Commentary on the New Testament

SFB Svenska Folkbibeln

TDNT Theological Dictionary of the New Testament

iii

Innehåll

Abstract ... i

Författarens tack ... i

Förkortningar ...ii

Innehåll... iii

Kapitel 1: Inledning ... 1

1.1Syfte och frågeställning ... 1

1.2 Metod och material ... 1

1.3 Avgränsning ... 2

1.4 Disposition ... 3

1.5 Matteusevangeliet ... 3

1.5.1 Författare och datering ... 3

1.5.2 Skriften och innehåll ... 4

1.6. Forskningsöversikt ... 4

1.6.1 Betydelsen av begreppen δέω och λύω ... 4

1.6.2 Tempusformerna i Matt 16:19; 18:18 (Joh 20:23) ... 9

Kapitel 2: Begreppsanalys ... 11

2.1. δέω ... 11

2.2 λύω ... 12

2.3 δέω - λύω och motsvarande hebreiska verb som begreppspar ... 13

Kapitel 3: Innebörden av δέω och λύω i Matt 16:19 och 18:18 ... 15

3.1 Demonutdrivning och en magisk betydelse ... 15

3.1.2 Diskussion och slutsats ... 17

3.2 Förlåta och hålla kvar synder ... 17

3.2.1 Diskussion och slutsats ... 19

3.3 Öppna-stänga och kopplingen till Jes 22:22 ... 19

3.3.1 Nycklarna ... 20

3.3.2 Diskussion och slutsats ... 21

3.4 Inkludera-exkludera ... 22

3.4.1 Diskussion och slutsats ... 23

3.5 Löften ... 24

3.5.1 Diskussion och slutsats ... 25

3.6 Förbjuda - tillåta ... 26

3.6.1 Diskussion och slutsats ... 28

3.7 En flerbottnad innebörd ... 29

3.7.1 Diskussion och slutsats ... 30

Kapitel 4: Grammatisk diskussion ... 32

4.1 ”Skall ha blivit” ... 32

4.2 ”Skall bli” ... 33

4.3 ”Då, nu och sen” ... 34

4.4 Diskussion och slutsats ... 35

Kapitel 5: Avslutning ... 37

5.1 Sammanfattning och slutsatser ... 37

Litteraturförteckning ... 39

Tryckta källor ... 39

Otryckta källor ... 41

1

Kapitel 1: Inledning

Jesus säger till Petrus, ”Allt du binder (δήσῃς) på jorden skall vara bundet (δεδεμένον) i himlen, och allt du löser (λύσῃς) på jorden skall vara löst (λελυμένον) i himlen.” (Matt 16:19b). Vid ett se- nare tillfälle talar han till alla sina lärjungar och säger: ”Sannerligen, allt ni binder (δήσητε) på jor- den skall vara bundet (δεδεμένα) i himlen, och allt ni löser (λύσητε) på jorden skall vara löst (λελυμένα) i himlen.” (Matt 18:18). Men vad menar Jesus egentligen? Vad innebär det att binda och lösa? Har verben samma innebörd i de olika texterna; meningsuppbyggnaderna i de två verserna är i stort sett samma,, men de står i två helt olika kontexter.

En vanlig tanke är att dessa grekiska ord δέω (binda) och λύω (lösa) betyder förbjuda och tillåta eftersom orden ofta användes så bland judiska rabbiner. Om så är fallet innebär det att Petrus kan bestämma vad som är förbjudet och tillåtet och sedermera även de andra lärjungarna? I sam- band med att Jesus säger det till Petrus säger han också att Petrus ska få nycklarna till himmelriket.

Orden δέω och λύω kan också betyda låsa och låsa upp. Om man tänker sig denna innebörd innebär det då att Petrus och lärjungarna har fått makten att bestämma vem som ska få komma in i himmel- riket eller inte?

Tolkningsfrågan om δέω och λύω har tilldragit mitt intresse och många andra exegeter före mig. Resultatet jag här presenterar är mitt försök att förstå och reda ut vad Jesus menar med det han säger till Petrus och de andra lärjungarna i dessa texter.

1.1 Syfte och frågeställning

Syftet med denna uppsats är att undersöka vad Jesus talar om när han säger att Petrus och lärjungar- na ska kunna binda och lösa på jorden, så det också skall det vara bundet eller löst i himlen (Matt 16:19; 18:18). Dessa bibelord är vida diskuterade och det finns, som vi kommer se, flera olika ställ- ningstaganden i frågan. För att uppnå detta syfte kommer jag utgå ifrån följande frågeställning: Hur ska vi förstå och översätta begreppsparet δέω och λύω i Matt 16:19 respektive 18:18?

1.2 Metod och material

Jag kommer här att använda etablerade historiskt-kritiska och filologiska metoder för att analysera verben δέω, ”binda”, och λύω, ”lösa”, samt dess möjliga underliggande begrepp i hebre- iska/arameiska och hur de förekommer i olika sammanhang utanför Nya testamentet. Jag fokuserar på begreppens judiska bakgrund, främst som de förekommer inom intertestamental litteratur samt

2

senare användning i rabbinska källor, men jag kommer även att undersöka begreppens användning i hellenistisk litteratur.

Därefter kommer jag att undersöka begreppsparets specifika användning i Matteusevange- liet (16:19 och 18:18) och diskutera ett antal möjliga tolkningsalternativ utifrån begreppsanalysen och det litterära sammanhanget. Här blir det nödvändigt att förhålla sig till andra nytestamentliga och tidiga kristna texter, t ex i evangelierna och hos Paulus, för att förstå vilken praktik som åsyftas med att "binda" och "lösa". I min analys av primärtexterna i Matteusevangeliet använder jag mig av standardutgåvan Nestle-Aland Novum Testamentum Graece 28. I övrigt använder jag mig av språk- liga hjälpmedel, sekundärlitteratur och översättningar av relevanta källtexter.

1.3 Avgränsning

Jag avser inte att behandla Joh 20:23 i denna uppsats: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” Det är vanligt att exegeter vill se denna vers som en parallell till matteustexterna. Jag anser, i likhet med R.T France, att denna text utgör en oberoende tradition och att man inte bör göra kopplingen texterna emellan. France lyfter fram att Johannes inte använder sig av begreppsparet δέω och λύω i sin text utan κρατέω och ἀφίημι.¹ Substantivet ἁμαρτίας, ”synder” står som direkt objekt till ἀφίημι, som här alltså med sä- kerhet betyder ”förlåta”, medan verbet κρατέω kan betyda ”hålla”, ”greppa”, ”hålla fast”.² Med tanke på meningens syntax ska troligen även verbet κρατέω kopplas till det föregående objektet

”synder”.³

Även om det finns vissa paralleller mellan hur verbparen δέω och λύω används i matteu- stexterna respektive κρατέω och ἀφίημι i johannestexten, så finns avgörande olikheter. Det gemen- samma draget är framförallt meningsbyggnaden i den del som handlar om att binda: ”allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen” (Matt 18:18) ”om ni binder någon i hans synder, så är han bunden” (Joh 20:23). För France är det tydligt att johannestexten behandlar frågan om förlåtelse, men att det i Matt 16:19 snarare handlar om auktoriteten att undervisa och att Matt 18:18 blir ett praktiskt exempel på detta.⁴

1 France 1989, 247–248. Se även Plummer 1910, 231. ”Jn xx. Must not be read into this passage [Matt 16:19; 18:18]”.

Samt Mathew 1985, 120.

2 Danker (red.), BDAG, s.v. ἀφίημ; s.v. κρατέω; Kittel (red.), TDNT. s.v. ἀφίημι s.v. κρατέω.

3 Jag vill tacka Göran Lennartsson för hans råd angående den grekiska syntaxen. Även Michaelis kommer till samma slutsats: ”Finally, in John. 20:23 κρατέω stands in antithesis to ἀφίημι and denotes the nonremission or retention of sins”. Se Kittel (red.), TDNT, s.v. κρατέω, 912.

4 France 1989, 247–248.

3

Å andra sidan finns det exegeter som vill koppla samman matteustexterna med johan- nestexten. Donald A. Hagner menar exempelvis att Joh 20:23 handlar om vem som ska bli en full- värdig medlem i kyrkan baserat på responsen till Guds rike.⁵ Michael P. Barber, anser att innebör- den i matteustexterna har flera betydelser och gör en tydlig koppling till Joh 20:23 gällande inne- börden om förlåtelse.⁶ Jag menar att dessa argument inte väger tungt, speciellt med tanke på texter- nas mycket olika kontexter samt användandet av olika ord. Följaktligen är jag inte beroende av Joh 20:23 för att förstå matteustexterna. Detta innebär vidare att jag inte gör en särskild begreppsanalys på de verb som används i Joh 20:23. Dock kommer versen behandlas i viss mån, då flera andra exe- geter valt att behandla texten som en parallell till matteustexterna.

1.4 Disposition

Jag fortsätter här att göra en kort introduktion om Matteusevangeliet. Vidare gör jag en forsknings- översikt där jag presenterar de olika tolkningar som lyfts fram gällande δέω och λύω i Matt 16:19;

18:18. I forskningsöversikten finns även med en redogörelse för diskussionen kring tempusformer- na i mina primärtexter.

I huvuddelen av denna uppsats ämnar jag först göra en begreppsanalys av orden δέω och λύω. Efter detta lyfter jag fram exegeters olika tolkningar kring vad uttrycken kan betyda i sin kon- text. Till sist fördjupar jag mig i de grammatiska problem som finns i texterna. Detta för mig sedan till en avslutande del där jag sammanfattar och redogör för mina slutsatser.

1.5 Matteusevangeliet

Jag ämnar här presentera en kort introduktion till Matteusevangeliet, rörande författare, datering och något om innehåll så långt det är av intresse för uppsatsens frågeställning.

1.5.1 Författare och datering

Forskare är någorlunda eniga om att det troligen är Jesus lärjunge Matteus som har skrivit Matteu- sevangeliet.⁷

David C. Sim lyfter frågan angående datering och anser att Matteusevangeliet skrevs nå- gon gång mellan 70–90 e. Kr. Han fastslår att Matteus använder sig av Markus text som troligen skrevs före 70 e. Kr. Sim anser att Matteus hade med sig två tydliga historiska händelser i med-

5 Hagner 1995, 473. Jfr. Basser 1985, 300.

6 Barber 2013, 950.

7 Sim 2011, 47.

4

vetandet när han skrev sin text: dels judarnas misslyckade uppdrag och dels templets förstörelse.⁸ Vidare visar han på en samstämmighet i andra källor att evangeliet är skrivet före 100 e. Kr. Det är t.ex. högst sannolikt att Ignatius av Antiokia (d. 107 e. Kr.) kände till Matteusevangeliet i textform.⁹

1.5.2 Skriften och innehåll

Matteus adresserar troligen den situation och de frågor som den judisk-kristna relationen på den tiden innebar. Hans text ger oss en insikt i problem som var relevanta i Matteus samtida kontext.¹⁰ Viktigt att ha med sig är att Matteus troligen inte skrev sitt evangelium utan eftertanke, han var en historisk-biografi skrivare och tolkare, inte bara berättare. Därför kan vi anta att Matteus varit noga med sin text, troligen har han följt en huvudkälla (Markusevangeliet) och vävt in andra källor i sin text som han reviderat och slipat på för sin slutversion.¹¹

En av de primära anledningarna till Matteus text är att återge undervisningen som Jesus lär ut och denna undervisning kommer nära de rabbinska formuleringar som fanns.¹² Bland annat ser vi flera dispyter mellan Jesus och de skriftlärda och fariseerna. Matteus visar på flera ställen hur Jesus är kritisk mot dem och deras lära.¹³ Framför allt ser vi detta i Matt 23 då Jesus talar till folket och lärjungarna om de skriftlärda och fariseerna som undervisar och lägger deras bud som tunga bördor på människors axlar men lever inte alls efter samma lära själva. ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna” (23:15).¹⁴ Detta är viktigt att ha med sig då en av tolkningarna till Matt 16:19; 18:18 handlar om att Jesus ger lärjungarna en rabbinsk tolk- ningsrätt till lagen.

1.6. Forskningsöversikt

1.6.1 Betydelsen av begreppen δέω och λύω

År 1897 skrev F. C. Conybeare en artikel med titeln ”Christian Demonology III” i the Jewish Quar- terly Review. Han skriver om demonologi och lyfter i denna bibelordet om ”binda och lösa”. Han menade att detta är en magisk term – häxor och magiker kunde binda människors känslor, kontrol- lera deras vilja och ha makten över sjukdom och död. Conybeare hänvisade till grekiska texter både

8 Sim 2000, 34.

9 Sim 2000, 31. Se Sims diskussion kring detta för mer information, han drar slutsatsen att: ”While Ignatius does not actually quote the Gospel text, his words are clearly dependent upon it”. Sim 2000, 32.

10 Keener 1999, 2. Keener 1995, 5, nämner också att vi inte kan vara säkra på var texten skrevs och därför blir många rekonstruktioner av Matteus omvärld hypoteser.

11 Keener 1999, 23.

12 Keener 1999, 25.

13 Sim 2011 33–34.

14 Se även Matt 3:7; 12:38–39; 15:1–3; 19:3–9 då Matteus visar på hur Jesus utmanar fariseernas lära.

5

före och efter Matteusevangeliet och menade att δέω vanligen betyder ”att trollbinda”. Vidare skrev han att orden ”binda” och ”lösa”, ”signify any kind of occult influence gained by the use of the names of gods and demons”.¹⁵ Enligt Conybeare var det tydligt att Jesus beskriver en sorts magisk kraft när han talar till lärjungarna om att ”binda” och ”lösa”.¹⁶

År 1935 sammanfattade Friedrich Büchsel forskningsläget angående tolkningen av be- greppsparet δέω och λύω i sin artikel om just δέω (λύω) i TWNT.¹⁷ Han avfärdar en magisk tolkning av begreppsparet, på grund av att kontexten utesluter den tolkningen. Büchsel diskuterade två andra huvudtolkningar av begreppsparet. Först och främst rådde det för Büchsel ingen tvekan om att be- greppen gick tillbaka på hebreiskans רי ִס ֲא och די ִת ִה eller arameiskans רִִס ֲא och א ָר ְׁש som också stod att finna i rabbinska skrifter. Den vanliga betydelsen i rabbinska sammanhang var att förklara något antingen som ”förbjudet” eller ”tillåtet”, dvs. utifrån lagen. Büchsel hänvisade till Strack- Billerbecks Kommentar zum Neuen Testament aus Talmud und Midrasch (1922) där de hävdade att denna vanliga ”rabbinska” tolkning var tillämplig även i Matteus, det är just denna tolkning som alltjämt kommit att dominera.¹⁸

Büchsel menade dock själv att den vanliga rabbinska tolkningen inte är tillämplig i Mat- teus 16:19. Han pekade på att Matteus i sitt evangelium avvisar varje försök av lärjungar att ta rol- len som rabbi – Jesus skulle vara den ende läraren (23:8). Därför menade han att en mer ovanlig tolkning av begreppen, som dock förekommer i en del källor, var att föredra i Matteus: ”att banna eller att avlägsna en förbannelse”, dvs. att utesluta eller återuppta en medlem i gemenskapen (för- samlingen). Detta skulle också ge en tydligare koppling till Joh 20:23 och Büchsel menade att denna tolkning också stöddes av flera kyrkofäder.¹⁹

Joachim Jeremias inkluderade en kort redogörelse för verbparen i sin bok The Parables of Jesus (1962). Där Jeremias menade att innebörden tydligt handlar om förlåtelse och att de som blir förlåtna sedermera blir inneslutna i gemenskapen, medan de andra, som inte blir förlåtna, blir dömda. Enligt Jeremias innebar detta att lärjungarna får en auktoritet i den kommande domen. Han

15 Conybeare 1897, 469. Han gör flera kopplingar till grekiska författare såsom Didorus Siculus och Aristides som båda använder dessa uttryck i samband med gudar som Isis och Bacchus. Vidare gör han en koppling till Luk 13:16.

16 Conybeare 1897, 470.

17 Büchsel 1964, TDNT, 2:60–61. Det är fler exegeter som menar att begreppen bör översättas med ”förbjuda–tillåta” b.

la. France, 2007, 626. och Derret, 1983, 112–113. Även Davies & Allison, 1991, 638. Är inne på denna tanke och me- nar att Petrus får en auktoritet likt en chefsrabbin som får bestämma vad kristna får eller inte får göra.

18 Büchsel 1964, TDNT. 2:61.

19 Büchsel 1964, TDNT. 2:61.

6

gjorde också en koppling till Matt 10:12–15 där det står om att lärjungarna ska skaka bort dammet ifrån sandalerna när de lämnar de hus, eller en stad som inte tar emot den.²⁰

J. A. Emerton skev en artikel 1962 i Journal of Theological Studies med titeln ”Binding and Loosing – Forgiving and Retaining”. Där förklarade han hur Matt 16:19; 18:18 hör ihop med Joh 20:23 och att dessa texter båda utgår från Jes 22:22.²¹ Just denna koppling var viktigast för Emerton att lyfta fram, han menade att δέω och λύω kan betyda ”hålla kvar” och ”förlåta. Samtidigt nämnde han i en passus att verben också kan tolkas som ”utesluta-innesluta” eller ”förbjuda- tillåta”.²²

I diskussionen har också funnits de exegeter som ville skilja på betydelsen av δέω och λύω i Matt 16:19 respektive 18:18 och menat att de har olika innebörder i de olika verserna. Günther Bornkamm hävdade år 1970 i boken Jesus and Man’s Hope att det i 18:18 med säkerhet handlar om disciplinär auktoritet medan det i 16:19 handlar om auktoriteten att undervisa. Han höll med om att verben betyder förbjuda och tillåta, men att rabbinerna hade denna roll både inom det disciplinära och inom undervisningen, vilket då överfördes av Jesus till lärjungarna.²³

En ny tanke kommer in i diskussionen 1974 genom Ze'ev W. Falk i tidsskriften Journal of Jewish Studies. Han gick i sin artikeln ”Binding and Loosing” igenom en rad olika rabbinska skrif- ter och talade om ”löften”, hur människan är bunden vid dem och hur en ”vis man” (sage) har auk- toritet att frigöra människan från löftet. Detta kopplade han till de hebreiska orden heter som bety- der ”att lösa”, issar ”binda” samt petaḥ ”öppna”. Han menade att Matt 16:19; 18:18 skulle kunna syfta på just talet om löften då talet om verben binda och lösa förekommer i rabbinska källor där det talas om just löften. Vid sidan av denna tolkning har han även med idén om en tolkningsrätt.²⁴ Det som kom att vara betydande i diskussionen var just tanken om löften.²⁵

Några år senare, 1975, hävdade Bruce T. Dahlberg i sin artikel ”The Typological use of Jeremiah in Matthew 16:13–23” publicerad i Journal of Biblical Literature, att Matteus troligen

20 Jeremias 1962, 216–217. Denna tolkning var inte Jeremias ensam om, men flera hänvisar till honom just i detta avse- ende. Redan 1890 skrev Isaac J. Lansing att talet om binda och lösa enbart handlar om förlåtelsen, han kopplar detta till Joh 20:23. Lansing 1890, 410–411

21 Emerton, 1962, 329.

22 Emerton 1962, 330–331.

23 Bornkamm 1970, 40 o 46–47. Denna slutsats drar även Ulrich Luz, då han visar på att det i 16:19 talas om undervi- sande men i 18:18 om förlåtelse. Luz, 2001, 365 o 454. (Skrevs original 1989 översattes från tyska 2001). Se även Hag- ner som vill göra kopplingen liksom Bornkamm. Han lyfter in Joh 20:23 och talar om förlåtelsen. Hagner, 1995, 473 o 532.

24 Falk 1974, 92–100.

25 De flesta som hänvisar till Falk visar på att han vill få talet om δέω och λύω att handla om löften. Men vid en närmare läsning av Falk märks det att han även har med tanken om tolkningsrättstraditionen och underförstått antyder att Matt 16:19;18:18 skulle kunna tolkas så. Det som han däremot går helt emot är tolkningen att lärjungarna skulle kunna ha någon auktoritet över frälsningen.

7

hade använt sig av Jeremia 1:10 snarare än Jesaja: ”Idag ger jag dig makt över folk och riken du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera.” (Jer 1:10). Vi- dare menade han att detta tal ska beskriva kraften och effekten av det profetiska ordet.²⁶

År 1983 skrev även J. Duncan M. Derret en artikel i Journal of Biblical Literature: ”Bin- ding and Loosing (Matt 16:19; 18:18; John 2[0]:23)”.²⁷ Han pekade på den förförståelse lärjungarna hade av dessa verb, då deras innebörd inte behövde förklaras närmare av Matteus.²⁸ Derret tog en tydlig utgångspunkt i utombibliska källor, rabbinska texter men även arabiska texter. Han visade på att ett rabbinskt beslut om vad som var förlåtet eller förbjudet ansågs vara giltigt i himmelen.²⁹ Denna syn, menade Derret, fanns även i de arabiska texterna och inom islam.³⁰ Derret ansåg att Jesus överförde en rabbinsk ställning till lärjungarna så att de nu kunde besluta vad som var rätt och fel, i enlighet med Skriften och Jesu ord. Vidare menade han att alla som tror berörs av Jesu utta- lande och kopplade sin tes till Joh 20.23.³¹

År 1985 publicerade Journal of Biblical Literature en artikel av Richard H. Hiers, ”'Bin- ding' and 'Loosing': The Matthean Autorizations”, som lyfte fram tanken om att δέω och λύω trolig- en står för att binda Satan och demoner, samt frigöra människor ifrån dessa. Han menade att detta är den vanligaste tanken inom intertestamentala texter.³² Han lyfte fram flera argument för sin tes och hänvisade bland annat, likt Conybeare, till Luk 13:16 där en kvinna som är bunden av Satan blir fri genom Jesus.³³

Samma år skrev Parackel K. Mathew en artikel i Communio Viatorum: ”Authority and Dicipline”, där han ville göra en tydlig skillnad mellan Joh 20:23 och Matt 16:19; 18:18. Enligt honom handlar texterna i Matteus om disciplinära åtgärder, att lärjungarna skulle ha fått makten att innesluta eller exkludera medlemmar i församlingen. Matt 16:19 ska visa på den auktoritet lärjung- arna får att binda och lösa och Matt 18:18 visar på hur denna auktoritet användes i den kommunitet som Matteus befanns sig i när han skrev sitt evangelium.³⁴

26 Dahlberg 1975, 76. Han menar att nycklarna inte kan kopplas till ”binda och lösa” eftersom talet om nycklarna inte står med i 18:18. Troligen ska man, enligt Dahlberg, läsa talet om nycklarna fristående från just ”binda och lösa”. Se s.75 fotnot 8.

27 Titeln refererade felaktigt till Joh 29:23.

28 Derret 1983, 112

29 Derret 1982, 113. Se också b. B. Mes 59b.

30 Derret 1982, 114.

31 Derret 1982, 114–116. Derret menar att Joh 20:23 bör tolkas såsom matteustexterna. Han antyder att det i Joh 20:23 inte handlar om att förlåta synder utan att förklara vad som är och inte är synd.

32 Hiers, 1985, 235–236

33 Hiers, 1985. 238.

34 Mathew 1985, 123–124.

8

En tredje artikel utkom 1985 i tidskriften Journal of Bilical Literature var skriven av H. W.

Basser: ”Derrett´s ’Binding’ Reopened”. Han gick emot Derret och hävdade att verben δέω och λύω handlar om att ”sätta i kedjor” samt ”frigöra”. Detta hade i sin tur, enligt Basser, en koppling till döden. De som lärjungarna frigör är frigjorda ifrån döden och vice versa.³⁵ Basser fick medhåll av J.

Andrew Overman år 1990. Overman pekade i sin bok Matthew´s Gospel and Formative Judaism – the Social World of Matthean Community på tanken om ”innesluta” och ”exkludera”, likt Mathew, men på samma sätt som Basser kopplade han detta till döden och menade att lärjungarnas auktoritet gäller både idag och i den eskatologiska dom som väntar.³⁶ Han skrev: ”Binding and loosing refer to the political and juridical power to punish or excuse, to imprison or set free”.³⁷

År 1990 publicerar Journal for the Study of the New Testament en artikel av Kari Syreeni

”Between Heaven and Earth: On the Structure of Matthew´s Symbolic Universe” där han motsatte sig tanken om tolkningsrätten. Han menade att δέω och λύω inte alls handlar om att Petrus och lär- jungarna får gåvan att tolka och undervisa lagen eftersom det endast är Jesus som är läraren. Syre- eni ansåg att Jesu undervisning, särskilt i Matt 18:21ff, motbevisar att Petrus (som visserligen hade en framträdande roll när det gällde att ta emot undervisningen från Jesus) eller lärjungarna skulle fått auktoritet att bestämma vad som är rätt och fel; det tillkom bara Jesus.³⁸

Den dominerande tolkningen är dock att Petrus och lärjungarna får just en auktoritet att tolka lagen och avgöra vad som är rätt eller fel. W. D. Davies och Dale C. Allison är goda represen- tanter för denna tolkning med sin kommentar på Matteusevangeliet: The Gospel According to Saint Matthew (1991). De argumenterade för ”förbjuda-tillåta” tanken och att denna har sitt ursprung i en halachaisk tradition. Petrus får en rabbinsk ställning att tolka lagen och lära ut vad som är rätt och fel.³⁹ De hänvisade till Matt 23:13 där Jesus vänder sig till de skriftlärda och fariseerna och säger:

”ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna”. Davies och Allison menade att Jesus tar nycklarna ifrån de skriftlärda och fariséerna för att ge den till Petrus och sedermera också lär- jungarna i Matt 18:18.⁴⁰

År 2013 utryckte Michael P. Barber sitt ställningstagande i frågan om binda och lösa ge- nom en artikel i Journal of Biblical Literature, ”Jesus as the Davidic Temple Builder and Peter’s

35 Basser 1985, 297–300. Basser för debatten kring de rabbinska texterna och vill påvisa att Derrets tanke om förbjuda- tillåta inte stämmer.

36 Overman 1990, 104.

37 Overman 1990, 106.

38 Syreeni 1990, 5–6. Se även Matt 23:8–12.

39 Davies och Allison 1991, 2:638.

40 Davies och Allison 1991, 2:639. Se även 787. Denna tanke ställer sig Hagner bakom 1995 (Hagner 1995, 473). Även Keener 1999, 430. Powell 2003, 441. France 2004, 247. Nolland 2005, 682. Osborne 2010, 629.

9

Priestly Role in Matthew 16:16–19”. Han menade att betydelsen är flerbottnad och räknade upp tre olika betydelser som, innefattas i talet om δέω och λύω. Den primära betydelsen handlade om, att Petrus får en undervisningsauktoritet. För det andra gavs han en auktoritet över sociala gränser och för det tredje handlade det om förlåtandet av synder. Det var alltså inga nya tolkningar som Barber lyfte fram men han försökte påvisa att texten troligen innefattar fler innebörder.⁴¹

1.6.2 Tempusformerna i Matt 16:19; 18:18 (Joh 20:23)

I Matt 16:19, 18:18 samt i Joh 20:23, förekommer former som kan tolkas med referens antingen till dåtid eller till framtid. Frågan hur man bör tolka och översätta dessa verser har blivit föremål för en mångårig diskussion som startade 1939. Då publicerade Journal of Biblical Literature en debatt mellan Julius R. Mantey och Henry Cadbury angående tolkningen av Matt 16:19; 18:18 och Joh 20:23. Mantey, som citerade en lång rad grekisk-grammatiska lexikon och exegeter, menade att den grammatiskt korrekta översättningen av verben skulle motsvara perfektformen: ”skall ha blivit”

eller ”är” (bundna/lösa/förlåtna) och han hänvisade till C. B. Williams bibelöversättning:

”[W]hatever you forbid on earth must be what is already forbidden in heaven, and whatever you permit on earth must be what is already permitted in heaven.”⁴² Enligt Mantey skulle hans slutsats sätta stopp på det rådande prästväldet som fanns inom kyrkan, vilket var hans huvudfokus i arti- keln.⁴³

Cadbury ställde sig däremot frågande till Manteys syn på tempusformerna. Han menade att den mer exakta översättningen bör vara ”Vad du binder eller löser på jorden ska härefter bli bundet eller löst i himmelen.”⁴⁴ Vidare visade Cadbury på att förlåtelsen i Joh 20:23 är något som sker när förlåtelsen uttalas och inte något som redan har skett.⁴⁵

Många år senare, 1973, publicerade Journal of the Evanelical Theological Society ytterli- gare en artikel av Mantey gällande detta ämne. Han hänvisade här till ett arbete av W. T. Dayton, som började skriva om ämnet då han läste Cadburys och Manteys artiklar från 1939. Mantey lyfte Cadburys tanke om förlåtelsen och ansåg utifrån sin texttolkning att lärjungarna förlåter det som redan är förlåtet. Gud har förlåtit alla och den förlåtelsen får lärjungarna visa på till människor som omvänder sig till Honom. Mantey citerar A. T. Robertson: ”There is no proof that he [Gud] actually transferred to the apostles or their successors the power in and of themselves to forgive sins.”⁴⁶

41 Barber 2013, 947–951.

42 Mantey, 1939, 246.

43 Mantey, 1939, 249.

44 Cadbury 1939, 252.

45 Cadbury, 1939, 254.

46 Mantey, 1973, 131. Se även diskussionen på s.130.

10

Ett år efter Manteys artikel gav sig Paul Elbert in i diskussionen genom en artikel i samma tidskrift. Han ansåg att Manteys tanke var problematisk. Enligt Elbert startade Jesus en process i och med kyrkan, där han ville vara delaktig och involverad, inte utestängd.⁴⁷ Elbert behandlade det grammatiska problem som finns i texten och ansåg att verbformerna visar på en dubbelhet. Dels kopplar texten till dåtid men även framtid.⁴⁸

Den dominerande ståndpunkten idag är Manteys tolkning, dvs. att verbformen refererar till förfluten tid, motsvarande svenskans perfektform (skall ha blivit).⁴⁹ Diskussionen om hur verben bör översättas fortsätter, det råder fortfarande delade meningar om problemet. Nämnas bör att inte alla exegeter som behandlar verbparet δέω och λύω lyfter frågan kring tempusformerna.

47 Elbert 1974, 149. Han tolkar Mantey som att lärjungarna nu bara ska ta hänsyn till skrifterna och inte agera själva. Då behövs, enligt Elbert, inte Jesus och den sanna förlåtelsen från honom utan de som blir förlåtna är de som redan blivit förlåtna.

48 Elbert 1974, 151.

49 Se t.ex. Hagner 1995, 474; Marcus 1988, 449; France 2007, 627.

11

Kapitel 2: Begreppsanalys

2.1. δέω

Grundbetydelsen av verbet δέω är ”binda” eller ”knyta” och det förekommer frekvent i grekisk lit- teratur, såväl som i LXX och NT.⁵⁰

I LXX ersätter δέω vanligen de hebreiska ordet ר ַם ָא, som har innebörden binda (t ex ett dussintal gånger i Dom 15:10–13; 16:5–13, 21). I LXX förekommer också flera andra besläktade verb och substantiv (t ex δεσμός, band; δεσμεύω, binda, knyta, fjättra; δέσμιος, fånge) och förutom bokstavliga innebörder kan orden användas figurativt exempelvis uttrycket ὁ δεσμὸς τοῦ ζυγοῦ

”okets band” som beskriver Israels slaveri i Egypten (3 Mos 26:13), medan frasen ὅρκος δεσμοῦ syftar på en ”bindande ed” (4 Mos 30:14). Gud erbjuder befrielse till de som förödmjukas genom lidande och fångenskap, när han säger ”Gå ut!” till ”de fångna” (τοῖς ἐν δεσμοῖς; Jes 49:9).

I hellenistiska skrifter kan vi i bland annat Homeros se hur det används på liknande sätt:

Homeros (ca 700 f. Kr.) använder sig av uttrycket ”bind me (με δήσαντες) with a ruthless bond (νηλέϊ δεσμῷ) and leave me here” (Il. 10.443).⁵¹ Aristoteles använder det metaforiskt då han talar om att ”children seem to be bond of union” (Eth. Nic. 116a27).⁵²

I NT förekommer det på liknande sätt i samband med att någon eller något binds eller fängslas (Matt 13:30; Matt:21:2; Joh 18:12) och för att beskriva hur en människa är bunden av en demon: ”Abrahams dotter som Satan hållit bunden (ἔδησεν) i arton år” (Luk 13:16).

Vi kan också se att det används metaforiskt, till exempel hos Paulus när han talar om att en person är bunden till sin make, eller maka i ett äktenskap (Rom 7:2). Det, för oss, mest relevanta stället är dock Matt 23:4 där verbet används metaforiskt om de laglärda som ”binder (δεσμεύουσιν) ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar”. Vidare är det värt att notera hur verbet används om stumhet (Mark 7:35) och förlamning (Luk 13:16). Detta kan jämföras med människor som är fjättrade med band som inte enbart är fysiska utan också demoniska. Relevant är också Apg 8:23 då Petrus talar till Simon trollkarlen om hur han är fast i ”orättfärdighetens band” (SFB). Vi kan alltså se hur verbet används i samband med demonisk bundenhet.⁵³ Likväl är Paulus bunden av den helige Ande enligt Apg 20:22: ”Och nu reser jag, bunden (δεδεμένος) i anden, till Jerusalem utan att veta vad som ska möta mig där (SFB)”. Med anledning av den koppling som en del utläg-

50 Danker (red.) BDAG, s.v. δέω, Silva (red.) NIDNTTE 1:676, EDNT, 293.

51 Silva (red.), NIDNTTE, 1:676.

52 Silva (red.), NIDNTTE, 1:677.

53 Silva (red.) NIDNTTE, 1:679.

12

gare gör mellan Matt 16:19; 18:18 och Joh 20:23 där det talas om synder som ska förlåtas eller bin- das, vill jag återigen påpeka att det i den senare texten används ett helt annat verb, κρατέω, vilket talar emot ett samband mellan texterna.

Självfallet används δέω (med λύω) metaforiskt även i Matt 16:19, 18:18. Tolkningen av dessa huvudtexter analyseras emellertid i detalj längre fram.

2.2 λύω

Grundbetydelsen av λύω är ”lösa”, ”göra fri”, ”knyta upp”, ”sätta fri”, ”bli av med”, ”förstöra”.⁵⁴ Verbet förekommer, liksom δέω, i grekisk litteratur, i LXX och NT.

I LXX används det bland annat om att ”öppna”, ”frigöra” och liknande (1 Mos 42:27; Ps 102:21). Vi kan även se hur det brukas om förlåtelse för synd (Jes 40:2b SFB: ”[D]ess missgärning är försonad (λέλυται)”, se även Job 40:2).⁵⁵

I Homeros Illiaden finns ett exempel på hur det används för att ta av sig kläder (Il. 4.215).

Verbet används också om fångar som friges i Platon då de: ”besegrar deras fiende och frigör deras vänner” (Menex 243c).⁵⁶ Det kan också användas vid frigörandet av ett dåligt samvete. Platon skri- ver om ” renande (λύοεις) från orättfärdiga handlingars” som uppnås genom offer.⁵⁷

I NT kan vi se hur verbet används dels rent fysiskt om att ”knyta upp” (se Matt 21:2; Mark 1:7 och Joh 11:44) dels metaforiskt – en användning som är mer relevant för min analys. Matteus använder verbet i samband med ett avvisande, då lärjungarna uppmanar Jesus att "Skicka [Ἀπόλυσον] i väg henne” (Matt 15:23; jfr Apg 19:40).⁵⁸ I Uppenbarelseboken används det om äng- lar som blir fria (Upp 9:14–15). Vidare används verbet också i samband med helande, exempelvis när Jesus helar en döv man, hans öron öppnades och hans tunga ”löstes” (ἐλύθη) (Mark 7:35). Vid flera tillfällen används verbet för att indikera lösgörande från död eller synd. I Apg 2:24 talas det om hur Gud har löst (λύσας) Jesus från de döda och i Upp 1:5 står det hur Jesus är den som ” älskar oss och har löst (λούσαντι) oss från våra synder med sitt blod”.⁵⁹

Det finns även en negativ användning av ordet då det snarare innebär ”bryta ner”, ”för- störa” eller ”ta bort”. När Jesus håller bergspredikan talar han om sitt uppdrag att uppfylla lagen inte ”förstöra” (καταλῦσαι) den (Matt 5:17) och den som ”upphäver” (λύσῃ) något av buden ska

54 Danker (red.) BDAG, s.v. δέω. Silva (red.), NIDNTTE, 189, EDNT, 368.

55 Silva (red.), NIDNTTE, 190.

56 Se även Homeros, Il. 1.29.

57 Silva (red.), NIDNTTE, 1:190.

58 Silva (red.), NIDNTTE, 1:190–191.

59 Silva (red.), NIDNTTE, 1:192.

13

räknas till den minsta människan (Matt 5:19).⁶⁰ Även när Jesus talar om templets förstörelse i Joh 2:19 används verbet (jfr Matt 26:61; Mark 14:58; Luk 21:6). Paulus använder sig av det när han skriver att Jesus ”med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit (λύσας) skiljemuren, fiendskapen” (Ef 2:14).

2.3 δέω - λύω och motsvarande hebreiska verb som begreppspar

Eftersom δέω och λύω används i samma vers i Matt 16:19; 18:18, blir det viktigt för oss att också se hur dessa två verb förekommer tillsammans i andra skrifter och sammanhang.

När det gäller den hebreiska bibeln, menar Emerton att Jes 22:22, som talar om att ”öppna”

och ”stänga”, kan kopplas till Matt 16:19; 18:18.⁶¹ Derret påpekar att verben används i samband med löften som gäller eller upphävs (4 Mos 30:3).⁶²

Inom flera hellenistiska skrifter används ”binda” och ”lösa” i samband med magi eller makt. Exempelvis står det om guden Isis, att när hon binder något kan ingen lösa det .⁶³

Även i rabbinska skrifter används verben tillsammans, till exempel i b. Sabb. 81B, där de finns med som en magisk term.⁶⁴ En annan användning hos rabbinerna är när det syftar på att ”för- bjuda” och ”tillåta”, till exempel i y. Berakhot 4:2,7d:

May it please You, Lord my God of my fathers, that I loose not my temper regarding my colleagues, and vice versa, so that we will not declare as defiled what is pure or pure what is defiled, that we will not loosen what is bound (permit what should be forbidden) or bind what is loosen (prohibit what should be permitted); lest I be ashamed in this and in the future world.⁶⁵ Josefus använder också dessa uttryck, dels i B.J. 1.111 där fariseerna får auktoriteten att ”banish and to recall, to loose and to bind”.⁶⁶ I A.J 13.408–409 kan vi läsa om hur fariseerna får makt att införa regler som skulle lydas.

Det finns några ställen i NT, utöver Matt 16:19; 18:18 där former av δέω och λύω används i samma vers, både bokstavligt och i metaforisk mening: I Matt 21:2; Mark 11:4; Luk 19:30 handlar det om att lärjungarna ska frigöra en bunden åsna och ge till Jesus; i Luk 13:16 står det om en kvinna som varit bunden (ἔδησεν) av en demon och förtjänar att lösas (λυθῆναι) från den; i Joh 11:44 är Lasarus bunden (δεδεμένος) med bindlar och Jesus uppmanar folket att göra honom fri

60 Silva (red.), NIDNTTE, 1:193.

61 Emerton, 1963, 238–239.

62 Derret 1983, 112.

63 Conybeare 1897, 469. Han lyfter även fram Bacc. 53 där Dinoysus kan lösa allt som är bundet.

64 Davies och Allison 1991, 637.

65 Falk 1974, 99. Se även b. Hagigah 18a ”It has been granted by Scriptures to the sages, to determine which days and forms of labour were prohibited or permitted, respecitvely.”

66 Marcus 1961, 58.

14

(λύσατε); Paulus använder verben då han förklarar att en man är bunden (δέδεσαι) vid en kvinna i och med äktenskapet och att man inte ska försöka bli löst (λέλυσαιά) från denne; Till sist använder Johannes de båda uttrycken i Upp 9:14, då de fyra änglarna ska släppas loss (λῦσον) de änglar som är bundna (δεδεμένους) vid Eufrat.

15

Kapitel 3: Innebörden av δέω och λύω i Matt 16:19 och 18:18

Jag kommer här redogöra för olika tolkningar kring innebörden av δέω och λύω i Matt 16:19;

18:18. Som vi sett i forskningsöversikten finns det flera olika synsätt på verben, jag ämnar lyfta dem här och redogöra min ställning i de olika tolkningarna.

3.1 Demonutdrivning och en magisk betydelse

Richard H. Hiers anser att Jesus i matteustexterna ger lärjungarna auktoriteten att driva ut demoner från människor. Han anser att bindandet handlar om att binda Satan, och lösandet är frigörelse från demoner, en tolkning han menar är den vanligaste i intertestamentala texter.⁶⁷ Hiers lyfter till ex- empel fram Tob 3:17, där det står talas om Sara som blir befriad från den onde demonen Asmodaios och senare i 8:3 där ängeln Rafael fängslar en demon.⁶⁸ Ett annat exempel hämtar Hiers ifrån De tolv patriarkernas testamenten där det står om en ny präst som ska öppna dörrarna till paradiset och binda den onde Beliar (T. Levi 18:10–12). Han gör även kopplingar till ett par textställen i Nya tes- tamentet, dels från Uppenbarelseboken där det bland annat står att Satan blir bunden i 1000 år (Upp 20:1–3, 7 Jfr 9:14–15). Han lyfter även Luk 13:16: ”Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Vidare menar han att det i Matt 12:29 tydligt handlar om Satan vilket också visar på att användandet av binda och lösa bör referera till just demonutdrivning.⁶⁹ Han vill även visa på att Jesus drev ut demoner och tydligt gav denna auktoritet till lärjungarna. Han lyfter fram exemplet ifrån Mark 3:15 ”och ha makt att driva ut demonerna”.⁷⁰

Hiers lägger också en stor vikt vid talet om dödsrikets portar i Matt 16:18. Dödsriket som det talas om handlar, enligt Hiers, inte om helvetet utan snarare om Satan själv. Han menar att det finns tydliga kopplingar mellan just Hades och Satan i tidiga judiska och kristna texter. Vidare pe- kar han på att Luk 10:17–19 och 1 Kor 15:26 talar om fienden och döden vilket visar att dessa hänger ihop.⁷¹ Verbet κατισχύω (Matt 16:18 ”få makt över) blir viktigt för Hiers då han menar att detta talar om att dödsriket inte ska ”få makten över dig” alltså Satan ska inte få makten över

67 Hiers 1985, 235.

68 Hiers 1985, 235–236. Han fler kopplingar till apokryfiska texter såsom 1 Henoksbok, Jubileerboken och De tolv patriarkernas testamenten.

69 Hiers 1985, 237. ”Ingen kan gå in och plundra en stark man på vad han äger, om han inte först binder honom; sedan kan han plundra hans hus.” (Mark 3:27)

70 Hiers 1985, 239–240. Han kopplar även här till Luk 10:18–19 där Jesus talar till sina lärjungar om att de har fått makt att stå emot fiendens hela styrka. Se även Mark 1:23–27 och Luk 4:33–36.

71 Hiers 1985, 242. Hiers hänvisar även till T. Reub. 4; 1 Kor 15:24–27; Upp 20:7–10, 13–14.

16

Petrus.⁷² Även om Hiers medger att lärjungarna också i vidare bemärkelse får en auktoritet att lösa eventuella andra problem som uppstår inom kyrkan så är ändå tanken om demonutdrivningen mest central.⁷³

Joel Marcus tycker att det finns poänger med Hiers argument, men menar Hiers får det väldigt svårt att beskriva hur man ska ”lösa” en demon. Han anser att Hiers inte är tydlig i denna del.⁷⁴ Jag anser dock att Marcus kritik på denna punkt är lite otydlig – skulle det inte gå att lösa en person från en demon? Davies och Allison ger emellertid starkare skäl att avvisa Hiers koppling av begreppen till demonutdrivning, då de påvisar att den litterära kontexten inte har med detta att göra.⁷⁵

F. C. Conybeare menar att ”binda” och ”lösa” istället ska tolkas magiskt. Han gör en kopp- ling till magiker och häxor som band människors känslor eller vilja, kontrollerade deras handlingar, eller lade sjukdomar och död på dem.⁷⁶ Han menar att δέω vanligen betyder ”to enchant” och hän- visar till Aristides samt Diodorus Siculus som skriver om att binda och lösa i denna bemärkelse.⁷⁷ Han pekar liksom Hiers på Luk 13:16, och menar att det var vanligt med symboliska knutar för att beskriva exempelvis sjukdomar. Conybeares slutsats är att orden ”binda” och ”lösa” är signifikanta för ”any kind of occult influence gained by the use of the names of gods and demons”.⁷⁸ Detta in- nebär, för honom, att när Jesus talar om att ”binda” och ”lösa” handlar det just om dessa magiska praktiker.⁷⁹

Även om Davies och Allison ger Conybeare rätt i att ”binda” och ”lösa” återfinns som tek- niska termer i flera magiska texter avvisar de en sådan tolkning hos Matteus av samma skäl som anförs mot Hiers – tolkningen passar inte den litterära kontexten.⁸⁰ Büchsel menar, av samma skäl, att Jesus i de aktuella texterna inte ger lärjungarna någon makt att förtrolla eller frigöra genom magi: ”A purley magical binding and loosing such as may be found elsewhere i Gk. and rabbinic use is ruled out by the context.”⁸¹

72 Hiers 1985, 243.

73 Hiers 1985, 247.

74 Marcus 1988, 450. Detta är även Davies och Allison 1991, 2:636 inne på.

75 Davies och Allison 1991, 2:636. Se även Hagner 1995, 473.

76 Conybeare 1897, 468.

77 Conybeare 1897, 469. Didorus Siculus, Lib i. 23 har med en beskrivning om Isis ”I am Isis, queen of all the land, and brought up by Hermes; and whatsoever I shall bind, no one is able to loose.”

78 Conybeare 1897, 469.

79 Conybeare 1897, 470.

80 Davies och Allison 1991, 2:637. Se även Büchsel 1964, TDNT. 2:60, som menar att kontexten spelar ut den magiska förståelsen av orden.

81 Büchsel 1964, TDNT. 2:60.

17

3.1.2 Diskussion och slutsats

Orden δέω och λύω återfinns i samband med demoner, precis som Hiers argumenterar för. Men att Jesus skulle visa på en auktoritet att driva ut demoner i Matt 16:19; 18:18 anser jag mindre troligt.

Jag menar att Matteus och de andra evangelisterna är mer explicita när de nämner demonutdrivning och helande av sjukdomar, samt andra tecken och under. Det är märkligt om Jesus, enligt Matteus, plötsligt skulle använda orden ”binda” och ”lösa” för något som han annars varit tydlig med, det finns inget symboliskt med att driva ut demoner i Matteus. Precis som Davies och Allison är inne på talar kontexten för att denna tolkning inte stämmer, då det inte handlar om varken demoner eller helande i anslutning till talet om ”binda” och ”lösa”. Vidare ställer jag mig frågande till huruvida Jesus skulle använt sig av en innebörd som är tydligt kopplad till magiker och häxor som inte åter- finns i den judiska kontexten.

3.2 Förlåta och hålla kvar synder

Flera exegeter likställer matteustexterna med Joh 20:23 och vill med detta visa på att innebörden av δέω och λύω handlar om att förlåta eller inte förlåta synder. Detta är en vanlig tanke som funnits länge: redan Johannes Chrystostomos skriver i slutet av 300-talet i sin bok Om prästämbetet om denna tolkning. Där uttrycker han en tydlig ståndpunkt att ”binda” och ”lösa” handlar om förlåtelse av synder.⁸² Hans Küng följer denna tolkningstradition och är övertygad om att δέω och λύω hand- lar om förlåtelse. Han visar på att orden brukar översättas med ”förbjuda-tillåta”, men menar att de i kyrkan är kopplade till förlåtelse och hänvisar till Joh 20:23.⁸³

J. A. Emerton utvecklar i sin artikel ”Binding and Loosing – Forgiving and Retaining”

tanken på hur Matt 16:19; 18:18 hör ihop med Joh 20:23. Han menar att Matteus och Johannes båda utgår ifrån Jes 22:22: ”I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna.” Här är hänvisningen till nycklarna, enligt Emerton, en given parallell och han anser att Matteus och Johannes skriver om samma sak fast an- vänder olika grekiska ord för detta.

Emerton försöker styrka sin tes med hänvisning till arameiskan och kopplingen till Jes 22:22.⁸⁴ Han anser att orden וםתח (öppna) och ואק סנד (stänga) är ursprungsorden som både Matteus (då han skriver ”lösa” och ”binda”) och Johannes (då han skriver ”förlåta” och ”binda”) använder

82 Chrysostomos 1993, 62–63. (Bör anges med kapitel och vers). Fast detta har jag tagit ifrån en svensk översatt bok som inte har kapitel och vers.

83 Küng 1978, 331.

84 Emerton 1962, 329.

18

sig av. Han menar att båda texterna innehåller liknande struktur och har med auktoritetsgivande att göra.⁸⁵ Vidare förklarar han att Jesus och lärjungarna troligen talade arameiska och således också den tidiga kyrkan. Om det var så användes, enligt Emerton, de arameiska orden בתח och אחד som vi finner i Targum och Peshitta i Jes 22:22 och i den syrianska versionen av Upp 3:7. Sedermera ska alltså Matteus och Johannes valt att använda olika grekiska ord när de skrev om Jesu uttalande.⁸⁶ Emerton vill visa på att Joh 20:23 hjälper oss att tolka Matt 16:19; 18:18. Johannes har, enligt Emerton, tolkat orden ”öppna” och ”stänga” som ”förlåta” och ”binda”, medan Matteus förstår dem som ”binda” och ”lösa”. Sålunda blir också betydelsen för δέω och λύω ”förlåta” eller ”hålla kvar”

synden hos människan. Han är medveten om att matteustexterna inte är lätta att tolka men samtidigt lyfta fram sin tolkning som en förklaring bland andra.⁸⁷

Som jag redan nämnt tidigare är det tveksamt att ens sammanföra Matt 16:19; 18:18 med Joh 20:23. Mark Allan Powell hävdar således att man inte bör göra denna koppling och att uttryck- en δέω och λύω därmed inte handlar om förlåtelse i Matteus. Han anser nämligen att det är osanno- likt att Matteus tänkt sig att kyrkan skulle kunna undanhålla förlåtelse och pekar på Matteus 18:21–

35 där Jesus säger till Petrus att man ska förlåta ”inte sju gånger utan sjuttiosju gånger” (v22b). Han menar att verben handlar om identifikationen av synd.⁸⁸

Även R. T. France förkastar denna tolkning och ett av hans argument är att objekten som ska ”binda” och ”lösas” i Matteusevangeliet står i neutrum, vilket tyder på att det inte är människor som ska bindas utan snarare ting. Han förespråkar själv att de ska betyda ”förbjuda-tillåta” och me- nar istället att det inte handlar om att människor blir förlåtna utan att de åläggs lagar som förbjuder och tillåter.⁸⁹

Även Hiers argumenterar emot tolkningen. Hans viktigaste poäng, är att Jesus i Matteus verkar förvänta sig att hans efterföljare förlåter dem som gör dem orätt utan att för den sakens skull ge dem någon speciell auktoritet. Hiers menar alltså att Jesus talar rakt på när det kommer till förlå- telse, så varför skulle han då ge dem en extra auktoritet för detta i ett tal om ”binda” och ”lösa”?⁹⁰ Hiers argument kan paradoxalt nog vändas emot hans egen ståndpunkt gällande demoner.

85 Emerton 1962, 326.

86 Emerton 1962, 328–329.

87 Emerton 1962. 331.

88 Powell 2003, 439. Han gör alltså istället kopplingen till tolkningsrätten, se nedan, och menar att man där identifierar vad synd är.

89 France 2001, 248. Se även Nolland 2005, 681. Se även Davies och Allison som anser att tolkningen har flera goda poänger men väljer att avvisa den. Davies och Allison 1991, 2:636

90 Hiers 1985, 235.

19

3.2.1 Diskussion och slutsats

Det mest framträdande argumentet av tolkningen ”förlåta-hålla kvar” är kopplingen till Joh 20:23.

Just denna diskussion har jag avhandlat i 1.3 där jag avvisar den kopplingen. Det är dock viktigt att diskutera de argument som framförts då denna tolkning är vanlig. Davies och Allison väljer att tolka texten med ”förbjuda” och ”tillåta” men anser att argumenten kring ”förlåta” och ”hålla kvar”

är starka och att de troligen valt att ställa sig bakom den tolkningen om inte ”förbjuda” och ”tillåta”

hade varit det mer troliga.⁹¹

Jag anser det vara svårt att tolka δέω och λύω med ”förlåta” och ”hålla kvar”, av skäl som angetts i 1.3 men också, som Hiers säger, att Jesus är så tydlig med talet om förlåtelse så det finns ingen anledning för Matteus att väva in nya ord för att visa på en ”förlåtelse-hålla kvar” auktoritet.

3.3 Öppna-stänga och kopplingen till Jes 22:22

Som vi sett kopplar Emerton samman Matt 16:19 med Jes 22:22: ”I hans vård skall jag lämna nyck- eln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna”.Denna parallell gör de flesta exegeter och en av dem är Michael P. Barber. För det första är båda texterna relaterade till att någon ger någon annan auktoritet och använder en liknande me- ningsuppbyggnad. För det andra innehåller texterna ett davidiskt motiv, Jesaja har med Davids kungahus medan Matteus använder andra davidiska uttryck, såsom ”Guds son”, ”den smorde”,

”Messias” och ”tempel byggare”. För det tredje menar han att kyrkan kommer att bli byggd på Petrus precis som Eljakim får ”all härlighet i hans fars hus” (Jes 22:24b SFB). Till sist gör han en lingvistisk koppling mellan de arameiska orden för ”öppna” och ”stänga” och de grekiska orden för

”binda” och ”lösa”.⁹²

Bruce T. Dahlberg gör en ovanlig tolkning. Dahlberg menar att Jes 22:22 och Matt 16:19 inte hänger ihop utan att talet om δέω och λύω är hämtat från Jer 1:10: ”I dag ger jag dig makt över folk och riken. Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plan- tera.” Han menar att perikoperna Jer 1:4–19 och Matt 16:13–23 stämmer överens, inte minst på grund av den delegering av en gudomlig kraft och auktoritet till lärjungen Petrus i Matteusevange- liet som motsvarar profeten Jeremia.⁹³ ”Binda” och ”lösa” har alltså sin motsvarighet i att ”rycka upp” och ”vräka omkull” respektive ”bygga upp” och ”plantera” i Jer 1:10 (snarare än ”öppna” och

91 Davies och Allison 1991, 636.

92 Barber 2013, 944. Han menar att kopplingen till arameiskan får belägg i att Petrus kallas för Βαριωνά. Barber kopplar inte samman orden med förlåtelse.

93 Dahlberg 1975, 74.

20

”stänga” i Jes 22:22). Vidare pekar Dahlberg på att när Matteus annars citerar från Jeremiaboken finner vi terminologin ifrån Jer 1:10, vilket alltså skulle antyda att Matteus var väl förtrogen med denna text som betonar det profetiska ordets kraft och effekt.⁹⁴

Även John Nolland ställer sig frågande till kopplingen mellan Jes 22:22 och matteustexten.

Han drar ingen parallell till Jer 1:10 men anser att talet om. Att ”öppna” och ”stänga” i Jesaja inte stämmer överens med δέω och λύω i Matteus.⁹⁵ Vidare ställer han sig frågande till det annorlunda språkbruket Matteus använder gentemot Jesaja, om Matteus ansåg att orden skulle betyda ”öppna”

”stänga” så hade han, enligt Nolland, troligen använt uttrycken ”öppna” och ”stänga”. Vidare menar han att det inte finns någon tradering från ”öppna-stänga” till ”lösa-binda” genom historien, vilket skulle tyda på att Jes 22:22 inte bör användas i tolkningen av δέω och λύω.⁹⁶

H. W. Basser anser, i motsats till Emerton och Barber, att talet i Jes 22:22 inte kan likstäl- las med Matt 16:19. Han avfärdar alltså tanken på att δέω och λύω skulle innebära ”öppna-stänga”

och menar att det istället bör översättas med ”sätta i kedjor” och ”sätta fri” vilket leder honom till att innebörden i talet om δέω och λύω handlar om att innesluta och exkludera i gemenskapen. Han motsätter sig alltså att de hebreiska orden för ”öppna” och ”stänga” i Jesaja bör användas för att förstå δέω och λύω i Matteus. Han använder sig istället av LXX där orden, när de står var för sig, används för just att ”sätta i kedjor” (δέω) och ”sätta fri” (λύω).⁹⁷

Craig L. Blomberg försvarar tolkningen av verbparet som ”öppna-stänga” och menar att denna är tydligast just eftersom nycklarna återfinns i texten och att kopplingen till Jes 22:22 därför är tydlig. Vidare visar han på att bilden med nycklarna bör användas för att tolka δέω och λύω, nycklar som man ”öppnar” och ”stänger”, ”låser” och ”låser upp” med, vilket då syftar på att kristna öppnar upp ingången till Guds rike genom sitt vittnesbörd, predikan och tjänst.⁹⁸

3.3.1 Nycklarna

Beroende på hur man väljer att tolka talet om nycklarna och vilka paralleller som görs så har det inverkan på tolkningen av δέω och λύω.

94 Dahlberg 1975, 76. Dahlberg skriver i en fotnot att Matt 2:17–18 citerar Jer 31:15, som introducerar en serie av orakler. Ett av dessa orakel (31:28) använder samma form som Jer 1:10.

95 Nolland 2005, 677.

96 Nolland 2005, 679–680. Nolland anser att orden bör översättas med ”förbjuda-tillåta”.

97 Basser 1985, 297–300. Dock tar han inte hänsyn till själva begreppsparet δέω och λύω i LXX eller gör den koppling- en till de rabbinska skrifterna utan snarare avfärdar den koppling.

98 Blomberg 1992, 254. Se även Davies och Allison 1992, 2:640–641. Dahlberg menar att man inte ska koppla till nyck- larna eftersom talet om nycklarna inte är med i Matt 18:18. Dahlberg 1975, 75.

21

Dahlberg menar att nycklar är en vanlig symbol för makt och auktoritet och återfinns i olika sammanhang.⁹⁹ Vidare visar han på att talet om nycklarna, även i Matteus, är en symbol för auktoritet given till Petrus, precis som det också var en auktoritet given till Jeremia.¹⁰⁰

France håller med om att nycklarna är en vanlig symbol för makt och auktoritet, men gör snarare kopplingen till Jes 22:22 och menar att Jesus gör Petrus till förvaltaren av Guds rike, precis som Eljakim blir förvaltaren av Davids kungahus. Han pekar även på att förvaltaren inte kan likstäl- las med ägaren och att Petrus har nycklarna till ”förrådshusen” där han kan hämta ”mat” till ”hus- hållet” men inte den yttre porten som släpper in eller stänger ute folk ifrån ”hushållet”.¹⁰¹

Nolland anser å andra sidan att nycklarna som Petrus får inte ska anses vara en parallell till Jes 22:22 där nycklarna tydligt avser ”Davids kungahus” och nycklarna i Matt 16:19 istället handlar om ”portarna till dödsriket”. Vidare skriver Nolland att Petrus nycklar måste förstås gentemot hans bakgrund. Både auktoriteten och kraften är representerade i nycklarna men Petrus blir inte en ”eck- lesiologisk maktfigur vars personliga beslut har inverkan på människors öde”.¹⁰²

Det flesta exegeter anser att talet om nycklarna ska uppfattas som en symbol för auktoritet och makt, oavsett om de gör kopplingen till Jes 22:22 eller inte.¹⁰³ Samtidigt kan vi notera att nyck- larna inte direkt hänger ihop med ”binda” och ”lösa” i Matt 16:19 utan är närmare kopplad till

”himmelriket” vilket vi måste ta hänsyn till.

3.3.2 Diskussion och slutsats

Just talet om himmelriket skulle styrka Blombergs tanke om att ”öppna” för eller ”utestänga” män- niskor från detta ”himmelrike”, vilket också hänger ihop med Matt 23:13: ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in”. Dock står det ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem” (Matt 23:4) strax innan vilket istället kan användas för argument till ”förbjuda-tillåta” tolkningen. Ett annat skrift- ställe som talar emot öppna och stänga är Luk 11:52: ”Ve er, ni laglärda, som har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville gå in har ni hindrat.” Detta skulle tala för den tolkningsrätt som skulle vara given lärjungarna. Vid sidan av detta har vi Uppenbarelseboken

99 Dahlberg 1975, 76. Han hänvisar till Luk 11:51; Upp 1:8; 3:7.

100 Dahlberg 1975, 75–78. Han för en diskussion med huvudargumentet att nycklarna har med templet att göra. Detta kopplar han sedan med Jeremia som är en profet i Guds tempel.

101 France 2007, 625.

102 Nolland 2005, 677 (min översättning).

103 För fler exempel på detta se: Luz 1989, 364; Davies och Allison 1991, 2:635; Hagner 1995, 472; Osborne 2010, 628.