Estetisk-filosofiska fakulteten Konst- och bildvetenskap
Ivan Dahlstrand
Påsköns stenstatyer, moai.
Vilket genus representerar de?
Easter Island stonestatues, moai.
What gender does it represent?
Konst- och bildvetenskap C-uppsats
Datum/Termin: 2008-02-27 Handledare: Eva Zetterman Examinator: Conny Mithander
Abstract.
The question in this analysis is which gender moai, the big statues on Rapa Nui, represent. My hypothesis is that they have developed from visual symbols to metaphores in mythologies from an polynesian context. That these statues were symbols for human origin and creation of ancestors ideological power, and gods in consideration male gender. In the long isolation, in both time and space, the mytologies in Rapa Nui was changed, and the pictures got a new meaning. These changes depended on clearing of wood and big trees and the following difficult situation in farming. It led to difficult exposure to climatchanges and much more hard work in the cultivation. This happened in the same time as rapanuis life became more dependent on what the earth could producece because of bad fishing and a growing population. The cult of fertility get a more central place in rapanuis religious life. The male metaphore changes to female when the mother of earth, papa, became the most important spiritual force concerning food supply. I mean that moai follow the mythologies change, and developed in both form, size and contents. The theories behind this discussion is the analysis of Karen Armstrong, in how mythologhies change when human go from hunting- to cultivating society, and where she explain how the gender of gods changes from male to female. I also use theories from structuralism that say that human thinking and building mythologies follow an arcetypical pattern, for us to make our world understandable and organized. This analysis, and changed interpretation of moai from male to female representation, is a critical studie of traditional interpretation to “primitiv” art from aborigines and prehistorical humans. I mean the common interpretation of prehistorical pictures in Rapa Nui have a basic europeen code where an abstract male is standard. My theoretical support here is the analysis of Yvonne Hirdmans of gender from a historical perspective. The most important sources I have use in this work comes from archaeology, ethnology and art analythic work on Rapa Nui, with litterature from Jo Anne Van Tilburg, Georgia Lee and more scientist search from the island. I have also made field studies of my own. I hope this analys can contribute toward a critical view of a stereotypical european norm in interpretation of “primitive” and prehistorical art.
Abstract.
Kapitel 1. Inledning: ………..2
1:1 Motivering……….2
1:2 Tidigare forskning………….………3
1:3 Frågeställning och syfte………..…….…..3
1:4 Hypotes………..4
1:5 Teoretiska utgångspunkter………..……...5
1:6 Metod………6
1:7 Avgränsning………...6
1:8 Disposition av uppsatsen………6
Kapitel 2. Presentation av moai………….………...……….7
Kapitel 3. Kulturell kontext…………...……….…9
Kapitel 4. Bildkonstverket moai…………...………13
Kapitel 5. Tolkningar………..………..18
Kapitel 6. Sammanfattande diskussion och analys……….. 22
Källor och litteraturförteckning………25
Bildförteckning ………27
Bildbilaga.
Kapitel 1. Inledning.
Moai vänder ryggen åt oceanen, som dånande splittras till moln av vitt skum, för att se ut över den röda jord som försörjer hennes skapare. Genom ögon av vit korall och röd scoria betraktar hon människans vandring genom världen, följer stigen över de torra sluttningarna, upp mot Rano Rarakus gulröda klippa. Upp mot vulkankratern ur vilken hon, moai, en gång vandrat för att inta sin långa vaka under världsalltets skoningslösa dynamik.1
Rapa Nuis stora stenskulpturer, moai, har genom sitt gåtfulla ursprung och framförallt levande uttryck, i form av mänsklig arketyp, länge fungerat som en inspirationskälla i mitt arbete som skulptör och nu även till denna uppsats.2 Storleken, mångfalden och inte minst kontinuiteten i skapandet av moai berättar något om dess skulptörers motivation, men även om arbetes stränga tradition.3 Moai, som artefakt, gestaltar mytologin och visar styrkan i den föreställning ur vilken människan i alla tider motiverat sin strid mot döden. Men moais tragiska öde berättar samtidigt något om mytens lösa grund och avslöjar det myten skulle dölja om vårt oundvikliga öde.4 Påskön, Easter Island eller Isla de Pascua heter Rapa Nui på sitt inhemska språk rapanui, vilket även är namnet på öns ursprungsbefolkning.5 Dessa begrepp, Rapa Nui och rapanui, kommer genomgående att användas i uppsatsen.6
1:1 Motivering.
Motivet bakom uppsatsen är att undersöka moais band till odlingens mytologiska genus och där igenom fördjupa studierna från B-uppsatsen Hällristningar i Bohuslän (2007).7 Stenskulpturen moai skapades i en polynesisk förhistorisk kultur och betraktas därför som
”primitiv” konst. En kategori av symbolrik bildkonst som ofta gestaltar en existentiell förklaring genom metaforiska berättelser. Vanligen är bilden/myten förknippad med föreställningar om död och återfödelse som uttrycks genom ritualer eller ceremonier.
Berättelserna härleds då till den komplexitet av behov och utsatthet människan alltid lider av eller tar skydd under och som vi vanligen talar om genom begrepp som tro, fruktan och anpassning. Trots att det ligger ofantliga avstånd i både tid och rum mellan sydskandinavisk bronsålder och moais stenålderskultur på Rapa Nui så finns det en grundläggande faktor som
1 Altman Ann M, Early Visitors to Easter Island, 2004, s 55. Missionären Hippolyte Roussel noterar år 1869 angående legenden om moais förflyttning över landskapet: “It is not known how these statues were transported and erected – only a legend remains. The Great Chief of the time, who was all-powerful like his predecessors, ordered the statues to walk and then all of them, on hearing his worlds, started move and chose destinations around the island that appealed to them.”
2 Flenely, J/Bahn, P, The enigmas of Easter Island, 2002, s 108. De beskriver ett liknande intryck: “None of the statues is known to have had the name of deity. Instead they were all known by the collective name aringa ora (living faces): they are clearly generalized rather than individualized portraits.” Uttrycket har de citerat ur den franske upptäcksresaren La Pérouse anteckningar från besöket på Rapa Nui år 1786.
3 Under ungefär 800 års tid mejslades närmare 900 moaier fram ur klipporna på Rano Raraku.
4 Moai-kulten upphörde någon gång under 1700-talet, vid mitten av 1800-talet hade den sista moaien ramlat eller välts ner från sin plattform, många bröts av vid halsen. Några har restaurerats och åter lyfts på plats under slutet av 1900-talet.
5 Ruiz, A/Eyzaguirre, T, Easter Island: The First Three Expeditions 1722 – 1774, 2006, s 20. Lämnar följande citat, angående öns europeiska namn, Påskön. “…and to the land the name of Paásch Eyland, because it was discovered by us on Easter Day.” Utdraget är hämtat ur Jacob Roggeveens loggbok, nedtecknat den 5:e april år 1722.
6 Fischer S R, Island at the End of the World, 2005, s 91. Förklarar namnet Rapa Nui som antogs i januari 1864.
Det är ett polynesiskt uttryck (på språkert maori, ff) och betyder ungefär ”längst bort från Rapa”. Rapa är en ö i Australöarna. Samtidigt antogs namnet på både folket och språket vara rapanui. Ön hade innan detta inget av öborna officiellt eller erkänt namn. Man hade namn på varenda fläck av ön, men inget på ön i sig. Den rapanuiska översättningen av Rapa Nui är Te Pito ó te Henua.
7 Dahlstrand, Ivan, Hällristningar i Bohuslän, 2007, Konst- och bildvetenskap, Karlstads universitet.
förenar dessa båda epoker i mänsklighetens historia. Det är en mental länk, strukturen i den föreställningsvärld som framkallas i samband med människans övergång från jakt till odling som bärande inslag i försörjningen. En omvandling under vilken fruktsamhetens och reproduktionens inre krafter allt mer kom att betonas i den mytiska föreställningsvärlden.
Brukandet av jorden blev livsavgörande och omgavs med riter för att skydda och återfylla jordens heliga energi. Odlingen blev sakramental, ”Jorden tycktes livnära allt och alla – växter djur och människor – som i en levande livmoder”, skriver Karen Armstrong i sin analys av de till odlingen kopplade metaforerna.8 Dessa jordbrukskulturens mytologiska metaforer gestaltas genom bildkonsten, i både Bohuslän och på Rapa Nui och motiverar mig till en analys av moai ur ett genusperspektiv som ifrågasätter tidigare tolkning.
1:2 Tidigare forskning och källor.
Genusperspektivet har mest handlat om könsbestämmande inventeringar, samt diskussioner om vissa tecken och symbolers manliga eller kvinnliga status. Sambandet mellan odlingens mytologi och moais symboliska genus, vilket är min utgångspunkt, finns i flera fall nämnd genom tidigare forskning bl.a. hos J. A. Van Tilburg och T. S. Barthel, men utan den granskning som ifrågasätter moais nuvarande genustolkning. Den forskning jag främst förankrat min undersökning i är sådan som ställer moai i relation till övrig bildkonst och kulturella uttryck på Rapa Nui. Det är arkeologisk och etnologiska undersökningar som kartlägger, analyserar och tolkar Rapa Nuis mytologi och bildkonst, specifikt såväl som i en bred polynesisk kontext. Genom en lång tradition av utgrävningar, från t.ex. Katrine Routlegde 1913-1915, Thor Heyerdahl på 1950-talet och bl.a. William Mulloy på 1960-talet växte den arkeologiska kompetens fram som nu leder forskningen på den UNESCO- världsarvsskyddade ön.9
Den arkeologisk/etnologiska källa som betytt mest för min analys är Jo Anne Van Tilburgs Easter Island archaeology, ecology, and culture från 1994. Van Tilburg arbetar på Institute of Archaeology, University of California, Los Angeles och har forskat på Rapa Nui sen 1982.
Hon leder Easter Island Statue Project som kartlägger och dokumenterar moai samt bedriver forskning om den förhistoriska kultur moai skapades i. Hon står också bakom den kronologiskt indelade stilanalys av moai, som jag använder i min analys.10 När det gäller bildanalys har jag förutom van Tilburgs arbete i första hand använt Georgia Lees The Rock Art of Easter Island från 1992. Georgia Lee är liksom Van Tilburg knuten till UCLA:s forskning och har arbetat med Rapa Nuis petroglyphs sen 1981.11 Georgia Lee är en av de drivande krafterna bakom Easter Island Foundation, föreningen som arbetar kulturhistoriskt övergripande med bl.a. bevarandefrågor och bokutgivning.12
1:3 Frågeställning och syfte.
Frågan jag söker ett svar på är vilket genus moai representerar. En frågeställning som problematiserar den tolkning vilken sedan de allra första européerna besökte ön under 1700- talet varit att moai både visualiserar gudomliga förfäders mana (andliga kraft) och markerar olika klaners rätt till mark och fiskevatten. Moais syfte förklaras genom denna tolkning manifestera fysisk och intellektuell styrka för att legitimera en ideologisk struktur och uppfattas därför enligt västerländsk praxis symbolisera ett manligt genus.13
8 Armstrong Karen, Myternas Historia, 2005, s 42.
9 Rapa Nui National Park blev ett World Heritage 1995, se rapanuipark@gmail.com
10 Easter Island Statue Projekt går att nå via eisp@ioa.ucla.edu
11 Jag använder i brist på ett bättre svenskt ord det engelska begreppet petroglypf som betäckning för ristade eller huggna klippbilder.
12 Easter Island Foundation nås enklast via hemsidan www.islandheritage.org.
13 Hirdman, Yvonne, Genus – om det stabilas föränderliga former, 2001, s 35-44.
Problemet med denna tolkning är inte bara att den grundas i ett västerländskt och kolonialt genustänkande, den lämnar även en rad konkreta frågor obesvarade. Det handlar om tecken och symbolik, på och i anslutning till bildkonstverket moai och i grunden om hur moai uttrycker den förändrade föreställningsvärld rapanuis anpassning till den reella verkligheten medfört då rapanuis försörjning övergick i ett mer odlingsbaserat beroende. En förändring som uttrycktes genom mytologins berättelser och som till vår tid lämnat kvar sina spår i bildkonsten. Problematiseringen av moais genus medför en kritisk granskning av den ideologi som omgärdar tolkningen av Rapa Nuis bildkonst. En ideologi som till stor del bygger på det biologiskt förankrade genustänkande som etablerades i Europa under 1800-talet. En genusideologi där kvinnan uppfattades som den mindre värda av människans två genus. Hon blev den ”andre”, utan mannens själsliga, fysiska eller intellektuella förmågor.14 Min uppfattning är att precis så har vi moderna västerländska människor, både omedvetet och medvetet, länge betraktat både s.k. ursprungsfolk och förhistoriska människor och i det här sammanhanget, deras ”primitiva” bilder. Ett genusperspektiv innebär därför att kritiskt beakta både den ideologiskt/kulturella och etniskt betingade värdenorm ur vilken moai-tolkningen härleds.
Genom att ställa frågan: Vilket genus representerar moai?, är mitt syfte att öppna nya perspektiv i betraktandet av den förhistoriska bildkonsten på Rapa Nui. Perspektiv där tolkningen utgår från människans livsvillkor och betraktas ur bildens egen kontext.
1:4 hypotes.
Mitt antagande är att moais form och betydelse har utvecklats under ett latent hot om hungersnöd på grund av dålig skörd. Klimatet och de geologiska förutsättningarna på Rapa Nui gör den situationen alltid närvarande. Rapanui hade efter koloniseringen och i takt med att befolkningen ökat blivit allt mer beroende av jordbrukets avkastning.15 Hotet mot försörjningen kunde handla om torka eller allt för mycket regn, Rapa Nuis lavajordar är näringsrika men känsliga, det finns dåligt med grundvatten och jorderosion är ett stort problem. Moai, som ursprungligen har sin symboliska uppgift i att manifestera familjens/ättens förhållandet till anfäder och gudar kom under det växande beroendet av jordens avkastning, enligt min hypotes, att förändras mot att manifestera jordens mytiska och fruktbara krafter. Moai har ingen entydig uppgift utan har, som polynesisk bildkonst av den här kategorin, en flexibel användning.16 Men jag menar att moai i huvudsak ska betraktas som den symboliska länken till människornas ursprung (gudarna eller anfäderna) och den mana (den gudomliga kraften) som demonstreras i den odlade jordens fruktsamhet.
Min hypotes är således att moais symboliska betydelse genomgått en förändring och att denna förändrade betydelse medfört en förändrad genusrepresentation. Från ett övervägande maskulint genus, präglat av jägarkulternas mytbildningar, till ett större inslag av odlingskulturens feminina genus. Hypotesen ifrågasätter därmed nuvarande moai-tolkning med hänvisning till att tolkningens förankring i västerländsk genusideologi kan ha gjort den missvisande.
14 Hirdman, Y, s 35-44.
15 Uppfattningarna om när de första människorna kom till Rapa Nui varierar mellan 300-talet och 800-talet.
Martinsson-Wallin, Helene, Ahu-the cermonial stone structures of Easter Island, 1994, s 83. Hon redovisar kol 14-analyser från bosättningar och menar att: “There are inications of settlement as early as A.D. 401-594 but only one dating schows this early result. From A.D. 650-1100 there are more sure indications of settlement.”
16 Nicolas, Thomas, Oseanic Art, 1995, s 9-36.
1:5 teoretisk utgångspunkt.
Analysen i uppsatsen sker genom en kombination av semiotisk strukturalism, mytologisk historieanalys och genusteori. Den strukturalistiska teorin beskrivs av Fiske i Kommunikationsteorier en introduktion (1990) och handlar om att vi känner världen genom kulturella begrepp och strukturen i språket. Teorin som utvecklats framförallt av den franske filosofen och etnologen Levi-Strauss skiljer ett vetenskapligt, rationellt tänkande från ett
”primitivt” holistiskt sökande efter helhet i naturen. Strukturalismen säger att sanningen är en funktion av de begrepp och kulturella system som skapar och godtar den. Framförallt myter och legender är ett sätt att organisera och förstå världen, ”alla kulturer försöker förstå världen och göra den begriplig”.17 Det centrala i teorin är påståendet om att alla kulturer organiserar världen efter samma mönster och utifrån en konstruktion av binära oppositioner.
Mänsklighetens olika språk är enligt strukturalismen uppbyggda enligt ett system vilket i sista hand utgår från hjärnans fysiska struktur. Språket och världens organisering är därmed art- och inte kulturspecifik. Strukturalismen menar att den viktigaste gränsen (motsatsen) därför går mellan natur och kultur och att kultur är den förståelseprocess som bestämmer människans självbild och världsbild. Mytologins berättelser är metaforiska bilder av naturens obegripliga processer och kan över tid och rum jämföras utifrån kontexten som framburit dem.
Mytologins utveckling analyseras av Karen Armstrong i Myternas historia (2005). Hon säger att myten utgår från vår dödsfruktan och handlar om människans erfarenhet, att den pekar mot en tidlös historiesyn där betydelsen är viktigare än sanningen. Hon säger: ”Den eviga filosofin uttrycker vår medfödda känsla av att människan och den materiella världen är något mer än det som kan skönjas med blotta ögat” och menar att myten utan att göra anspråk på att redovisa fakta ur vårt förflutna förklarar beteenden i nuet. 18 Gudarna, människan och naturen hör oupplösligen samman, det gudomliga är en aspekt av det värdsliga. Myten finns aldrig i bara en version, fortsätter hon och menar att när förhållandena i vår omvärld förändras behöver även våra berättelser förändras, ”varje gång människan tagit ett stort steg framåt har de också reviderat sin mytologi och fått den att tala till de nya förhållandena”.19 Min hypotes handlar om att steget in i det stenbaserade jordbruket var ett stort steg för människan på Rapa Nui. Den stora mytologiska förändringen var att jägarmytens storgudinna trancenderats i jordbrukarnas stora modergudinna, metaforen för jorden och jordens fruktsamma krafter.
Armstrong säger att man i jordbrukskulturens myter betraktat grödan som frukten av en helig förmälning: ”Jorden var kvinnan, utsädet var mannens sädesvätska och regnet var himlens parning med jorden.”20
Genusteorin behandlar Hirdman i Genus – om det stabilas föränderliga former (2004) där hon analyserar genusförhållandet genom ”maskulinums två lagar”. Den första säger: Att vara man är att inte vara kvinna. Uppfattning handlar om att man och kvinna är två olika arter av människa och är framförallt förankrat i 1800- och 1900-talets biologiska världsåskådning.
Den andra lagen säger: Att vara man är att vara normbärare. Liksom den första lagen går uppfattningen som säger att mannen utgör människans norm medan kvinnan är en outvecklad eller misslyckad man att spåra långt tillbaka i antik filosofi men framförallt är förankrad i judisk-kristen skapelseberättelse och kristen tradition. Detta perspektiv har även varit starkt inom den positivistiskt vetenskapliga världsbilden från 1700 och 1800-talet.21 Min hypotes är att denna genusnorm utgjort en omedveten faktor i den traditionella tolkningen av moai.
17 Fiske, J, Kommunikationsteorie, en introduktion, 1990, s 156.
18 Armstrong, K, s 11-12.
19 Ibid, s 16
20 Ibid, s 43.
21 Hirdman Y, s 62-65.
1:6. Metod.
Tillvägagångssättet i uppsatsarbetet har varit att kombinera studier av tidigare forskning med egna iakttagelser och att sedan göra en analys utifrån uppsatsens teoretiska utgångspunkter.
Perioden mellan den 25:e november och den 23:e december 2007 var jag på Rapa Nui för att med egna ögon se och jämföra litterära uppgifter med egna intryck. Vistelsen innebar cykelturer, bilfärder och vandringar, inte minst vulkanklättringar, mellan olika fornminnen, petroglyphs och kultplatser. Min kompis Osvaldo Pakarati har kört mig kors och tvärs över ön i sin pickup, och när han inte körde lånade jag hans cykel för mina dagliga turer. Jag hade också förmånen att kunna följa en av de arkeologiska grupperna i arbetet ute i det steniga landskapet. De kartlägger fornminnen som husgrunder (hare paenga), hönshus (hare moa), kokgropar (umu), grottor och petroglyphs och det finns mycket att hitta. Arkeologerna håller på med en inventering där minsta lämning ska positionsbestämmas med GPS, tecknas av och beskrivas i ord. Grottorna, som är många i Rapa Nuis lavastensberg, mätas upp och undersöks. Ön är inte stor till ytan, ganska mjuk i formen och förhållandevis trädlös, men på sina ställen gropig och väldigt otillgänglig under den brännande solen. Mina arbetsplatser under tiden på ön blev William Mulloy library och framförallt min vän och värdinna Melinka Huckes kök. Melinka som arbetar som tecknare i den arkeologiska grupp jag följde har dokumenterat ett stort antal petroglyphs i ett ännu inte publicerat bokverk och hennes kunskaper var nyttiga för mig att ta del av. Tillsammans med vännen Tiare Aguilera gjorde Melinka och jag en oförglömlig klättring i soluppgången till toppen av vulkanen Rano Raraku. Där jag fann mina två ”kvinnor”, female moai nr. 429 och 429a ur Barthelartikeln.22 Ett av mina ”mål” under resan var att se moai i relation till landskapet, för att i ”verkligheten”
pröva hypotesen om moais band till odlingarna. Och i det fallet blev jag inte besviken (se kapitel 2). Utflykterna är dokumenterade genom fotografier och dagboksanteckningar.
1:7 Avgränsningar.
Jag begränsar uppsatsen till att behandla skulpturen moai och till den analys som är relevant för frågeställningen. Det innebär trots det en ganska bred utgångspunkt eftersom hypotesen står och faller med att jag kan förankra moai i en mytologi bunden till jordbruksbaserad kultur och att denna kultur utvecklats ur en mer jägarbaserad kontext under Rapa Nuis specifika förhållanden. Analysen är koncentrerad till de moai som står, eller en gång stod, uppställda på plattformar ahu framförallt längs Rapa Nuis kuster och av dessa dem som tillhör den s.k.
klassiska ahu-moai stilen. Samt till de moai som är placerade i och kring Rano Raraku.23 Jag kommer att behandla övriga moai, de utan anknytning till Rano Raraku och ahu samt de av äldre ”ursprunglig” stil som jämförande och relaterad bildkonst. Anledningen är att dessa antingen faller utanför den särpräglade utveckling ahu-moai genomgått eller är svårare att identifiera.
1:8 Disposition av uppsatsen.
I kapitel 2 beskriver jag uppsatsens huvudpersoner, moai, de stora stenstatyerna på Rapa Nui på ett konkret sätt för att läsaren ska se och förstå hur skulpturerna ser ut, vilket material de är gjorda av och var de befinner sig i både tid och rum. Detta är en ingång i uppsatsen och jag vill lämna en så tydlig bild som möjligt, förankra läsaren i bildmaterialets realitet inför den fortsatta läsningen.
I kapitel 3 beskriver jag moai i sin föränderliga miljö. Det handlar om hur mytologi och riter förändras och anpassas efter människans livsvillkor. Det betyder att de sociala och religiösa
22 Barthel, Thomas S, “Female stone figures on Easter Island “, 1958, Polynesian Journal, s 253.
23 Van Tilburg, Anne Jo, Easter Island archaeology, ecology, and culture, 1994, s 22-23. Här beskriver Van Tilburg den klassifierande stilanalys jag utgår ifrån i mitt arbete.
föreställningarna människorna som skapade moai levde i behandlas, för att göra det möjligt att förstå bildkonstens symboliska grundförutsättningar.
I kapitel 4 ska bilden moai studeras, tecken och symboler ska betraktas konkret och i förhållande till mytologin. Jag ska också jämföra moai med sin närmast besläktade skulptur ur Rapa Nuis övriga bildvärld. Det handlar om att diskutera moais symboliska betydelse och representativa tolkning.
I kapitel 5 ska jag, utifrån mina teoretiska utgångspunkter diskutera några av de idag mest tongivande tolkningarna av moai. Tanken är att se hur uppsatsens hypotes och mina argument avvisas eller finner stöd i analyser från andra moai-forskare.
I kapitel 6 slutligen ska uppsatsens röda tråd vävas ihop till en slutsats som ska besvara frågeställningen och värdera hypotesen.
Kapitel 2. Presentation av moai.
I det här kapitlet beskriver jag moai ur ett materiellt perspektiv. Var och när de skapades, av vilka material de tillverkats, var de finns placerade i landskapet och i vilket sammanhang. Här beskriver jag även hur arkeologer bedömt att moais form förändrats under århundradenas gång.
Moai kallas de monumentala stenskulpturer av vilka några står uppradade och många ligger omkullvälta längs Rapa Nuis kuster, några är placerade i anslutning till inlandets åkermarker, andra längs vägarna över ön. (Bild 1) Många moai finns i eller runt vulkankratern Rano Raraku, stående i sluttningarna eller ännu liggande fast i berget. (Bild 2) De äldsta moai är tolv århundraden gamla, den yngsta har nyss fyllt trehundra år. De har inga ben utan vilar direkt på bålen eller står nedgrävda, i vissa fall ända till halsen. Armarna är reliefhuggna utefter torsons sidor, händerna vilar under magen. Karaktären av allvarligt lugn bestäms av deras kraftigt markerade ansiktsdrag och stränga, bakom smala läppar, stängda mun. Moai har långa vackert formade öron och på huvudet balanserar några av dem en jättelik krona, pukao, av röd lavasten från vulkanen Puna Pua. (Bild 3) De flesta moai är tillverkade av en ganska lättarbetade bergart som kallad tufa (el. tuff) från vulkanen Rano Rarakus klippor.24 Tufa har som nybearbetad en gul, svagt rödtonad färg som efterhand mörknar i en gulgrå nyans.
Stenhuggarnas verktyg tillverkades av hårdare stenarter, basalt, tranchyte eller obsidian (en typ av flinta). Moai sägs representera skulptörernas mest betydande förfäder, ariki mau. 25 Ofta med tillägget att de symboliserar eller faktiskt innesluter dessa gudomliga förfäders övernaturliga kraft, mana.26
Rano Rarakus sydöstra kant bildar en mäktig 150 meter hög klippformation över slätten Hotuiti på Rapa Nuis östra del. I vulkanens södra sluttning står närmare hundra moaier nedgrävda till bröstet eller halsen i oregelbundna rader och ser ut över jordbruksmarkerna i riktning mot havet tre kilometer längre bort. (bild 4) En brant stig slingrar mellan stenansiktena upp mot bergskanten. En het förmiddag följde jag stigen över bergskammen och minns att:
24 Museo, P S Englert, museeguiden,2007, Panel 10, Ca. 5 % är tillverkade av annan sten än tufa, röd scoria (hani hani), basalt (maea poro), eller tranchyte.
25 Museo, P S E, p D, Citat: ”These figures were created to represent to the important ancestors of each clan”.
26 Kjellgren, E, Splendid Isolation, art of Easter Island, 2002, s 15. Här förklaras kortfattat moais betydelse som: “For much of Easter Islands history , however, its art and religion centrered lagerly on the spirits of ancestral chiefs, and it is these ancient ariki who are represented in the colossal stone moai.”
Där uppe väntade mig en mäktig syn. På insidan av den cirkelrunda kratern stod ungefär lika många moai som på utsidan, nedgrävda i sluttningen som de, men allihop med blickarna riktade ner mot kratersjön (det är kanske fel att säga
”blickarna” när alla moai runt Rano Raraku saknar ögon, men i ansiktets riktning
”känns” att de ögonlösa stenstoderna ser). Färskvattenkällan låg inbäddad i grön tora tora-vass under rödjordssluttningarna och speglade den blå himlen över oss. Detta var en plats fylld av magiska associationer som förstärktes genom den tysta stillheten i den övergivna skulpturverkstaden. En behaglig känsla av att stå utanför tidens rörelse smög över mig där bland stenjättarna . Bortom den motsatta kratervägg bredde oceanen ut sin horisont. Öns mytiska namn, Te Pito ó te Henua, som kan betyda ”Ögat som ser himlen”, ”Världens navel” eller ”Jordens livmoder” känns förankrade hit.27 Jag räknade till tre hästhjordar, 15-20 djur i varje, som betade i busksnåren runt sjön medan solen över oss gassade obarmhärtigt. Den här södra kanten av Rano Rarakus insida liknar motsvarande branta utsida, där den nakna klippan går i dagen. I berget här ligger närmare hundra moaier och begrundar himlavalvets växlingar. En klättring upp mot kraterkanten avslöjade en liten platå med en bänk uthuggd under den skuggande klippkanten. Jag slog mig ner i svalkan och lyssnade på stillheten, bara bruten av något enstaka hästgnägg och såg ut över den plats jag så länge drömt om. Under mig breder vulkankratern ut sig och bortom den reser sig Terevaka, bryter oceanens horisont och förenar sig med himlen ovanför. På den här bänken vilade moais skulptörer.28
Aktuella statistik säger att 887 moai har registrerats på Rapa Nui. Nästan hälften, 397 stycken av dessa, befinner sig fortfarande kvar i eller på utsidan av stenbrotten på Rano Raraku. Av dessa står 180 moai nedgrävda i sluttningarna, medan de resterande 217 stycken ligger outhuggna med ryggarna fast i berget. Genomsnittshöjden på dessa Rano Raraku-moai är 6 meter. Den allra största är 21 meter lång och beräknas väga 270 ton. Samma statistik talar om att 288 moai har transporterats ut och placerats stående på plattformar, ahu, runt ön. Dessa ahu-moai är något mindre, i genomsnitt 4,05 meter höga. Den största ahu-moai är 9,5 meter hög och beräknas väga 90 ton. Längs de forna vägarna genom landskapet ligger 92 moai. 29 110 stycken moai ligger eller står utspridda på andra håll av Rapa Nui, t.ex. på museet eller kultplatsen Orongo och några på museer i England och USA. Av dessa är hälften, 55 stycken mindre moai, tillverkade av andra bergarter än Rano Rarakus tufa.30
Runt Rapa Nuis kust ligger 313 stycken förhistoriska byggnadsverk som kallas ahu. (Bild 5) De allra flesta är ruiner, medan några har restaurerats. Tätast ligger dessa ahu i anslutning till odlingsmarker eller vid vikar där båtar kan lägga till och mer sällan utefter de brantaste klippavsnitten. Storleken varierar från några tiotals meter upp till den längsta som är 150 meter lång och 4 meter hög. Vanligtvis ligger de med en hög lodrät fasad av svarta tätt sammanfogade rektangulära stenblock frontalt ut mot havet i en semipyramidal form.(Bild 6) En fris av röd lavasten pryder överkanten. Överst på fasadmuren ligger stora runda basaltskivor på vilka moai är eller varit resta. De minsta ahu har en enda moai medan den största, Tongariki, kröner sin mur med femton stora jättar. Landsidan bildar en sluttande, ca:
50 meter bred fas av rund kullersten. Framför denna ligger en stor öppen yta runt vilken bostäder, trädgårdsland och hönshus placerats. Man tror att dessa Ahu har tjänat som centrum för både socialt och religiöst liv. Fynd av skelett i kamrar under ahu visar att de fungerat som gravkammare. Det finns också motsvarigheter till ahu på andra platser i Polynesien, men ingenstans i närheten av Rapa Nuis storlek eller mångfald. De närmare hundra moai som ligger utspridda i landskapet kantar oftast forna vägar som sträckt sig mellan öns olika delar.
27 Fischer, S R, s 91, menar att namnet är en inhemsk översättning av det från polynesiskan inlånade begreppet Rapa Nui och står för “The End of the land”.
28 Författarens minnesbild från första besöket på Ranu Raraku 12/12-2007.
29 Museo P S E, p D.
30 Ibid, p D.
Man vet inte om de vält från sina avsedda platser som t.ex. markörer längs vägarna eller om de skadats under transport mot någon ahu för att sen bara bli liggande.
De äldsta bosättningar man kol-14 daterat på Rapa Nui är från åren mellan 401 och 594 e.Kr.31 Man uppskattar, på samma dateringsgrunder, att ahu utvecklats från omkring år 650 till sin för Rapa Nui speciella stil runt 1100-talet. Ahu Hanga Kioe tros vara den sist byggda och uppskattas ha varit klar ungefär år 1650.32 Det finns ingen direkt metod att åldersbestämma moai, men arkeologerna ser en tydlig utveckling i både form och storlek mellan ahu och moai. Så genom att typbestämma moai kronologiskt och jämföra de olika typerna med åldern på ahu kan arkeologer ändå ge en trovärdig uppskattning av deras ålder.
Typerna bestäms genom jämförelse mellan ansikts- och kroppsform till fyra olika varianter.
Från de äldre med runda former och naturalistiska proportioner till de senare klassiska ahu- moai som är långa kraftiga cylindrar med oproportionerligt stort huvud. Man uppskattar att en tidig moai-stil, som visar släktskap med skulptur i övriga Polynesien, sträckt sig fram till ungefär 1100-talet. Dessa moai är mindre i storlek och har naturalistiska proportioner mellan kropp och huvud. De allra äldsta är gjorda av annat material än Rano Rarakus tufa, ofta från lokala stenbrott med basalt eller röd scoria. Rapa Nuis specifikt inhemska moai-stil, rektangulära cylindrar med onaturligt stort huvud, inleddes mellan 1000 och 1100-talet. En överlappning mellan stilarna som enligt min teori speglar samtida förändringsfaser i odlingskulturen. Den klassiska, ahu-moai- perioden räknas från ungefär 1200-talet fram till slutet av 1600-talet. De växer successivt i höjd och storlek till kraftigt cylinderformade jättar, som i grupp reser sig över plattformarna där de tronar under sina pukao.33 De moai som står kvar i Rano Rarakus sluttningar har en lite annorlunda stil, förutom att de till största delen står under jord är de längre och smalare än ahu-moai. De har inga ögonhålor, inga pukao, spetsigare ansikte och mer konkavt formade näsor. De har en plattare rygg som ger dem en halvcylindrisk form. Dessa antas ha tillverkats parallellt med och under ahu-moais senare period. Till dessa stilarter skulle jag vilja lägga alla de över tvåhundra moai som vilar med sina ryggar fortfarande fast i Rano Rarakus klippor. Enligt den traditionella ”Påskö-myten”
hann de inte huggas ut på grund av krig eller annan katastrof. En mer nyanserad tolkning är att alla inte varit ämnade att huggas ut. Men detta ska vi inte spekulera vidare över i den här uppsatsen.
Kapitel 3. Kulturell kontext.
Det här kapitlet ska handla om hur bilderna på Rapa Nui förändras i förhållande till hur rapanuis reella verklighet och världsbild förändras. Genom öns extrema miljösituation uppstår ett avgörande beroende till odlingen, av jordens fruktbarhet. Detta, i kombination med Rapa Nuis långa isolering från övriga Polynesien, förändrade rapanuis myter och bilder.
Diskussionen i det här kapitlet handlar om hur rapanuis myter speglar förhållandet till naturens krafter och hur bildkonstens symboliska gestaltningar representera dessa myters förändrade metaforer.
Rapa Nui är den mest isolerade av Stilla Havets alla bebodda öar, och därför en av de sist koloniserade i Polynesiens övärld. Man tror att Rapa Nui befolkades från Marquesasöarna
31 Martinsson-Wallin, H, s 83.
32 Flenely, J/Bahn, P, s 135-140.
33 Museo, P S E, p D, citat: “As time went by their forms became more stylized, and they increased in size.”
någon gång mellan 300- och 600-talet e.Kr.34 Odlingskulturen i Oceanien är 10 000 år gammal och vid kolonisering av nya öar tog man med sig de växter som behövdes för att överleva. De första människorna som kom till Rapa Nui hade med sig grödor som sötpotatis, taro, sockerrör och banan. Man hade även med sig höns. De första århundradena odlade man efter en gammal polynesisk tradition som tog tillvara palmskogen som skydd åt plantorna.
Men i takt med att befolkningen växte exploaterades skogen allt hårdare och i kombination med ett försämrat klimat dog den successivt ut. Någon gång mellan 1200- och 1300-talet var skogen och alla större träd i det närmast utdöda. Öns speciella miljö, nattkylan, den ständiga blåsten, de häftiga regnen och jorderosionen skapade en situation av latent livsmedelskris. Så småningom växte en ny odlingsteknologi fram, stenjordbruket, som gick ut på att man byggde inmurade trädgårdsodlingar och spred ut miljontals stenar över åkrarna. Man lärde sig ta vara på den svarta lavastenens egenskaper för att skydda marken från jorderosion, sprida solvärmen över dygnet och skydda plantorna mot blåst och uttorkning. Man använde sten till det som träden tidigare tjänat. Detta var en teknologi som fungerade men var mycket arbetskrävande och fortfarande känslig under naturens växlingar och starka krafter. Hela det kulturella livet formades efter stenjordbrukets villkor. Fisket och samlandet av skaldjur och fågelägg var fortfarande betydelsefullt men det var jordens frukter som gjorde skillnad mellan liv och död. Beroendet av odlingens frukter hade växt i takt med att befolkningen ökat och träden, som tidigare varit en betydande näringskälla, försvann. Stenen med sin obändiga styrka ökade i betydelse.35 Myterna som förklarade världen förändrades under nya livsvillkor, människans vara i den och bilderna utvecklades i samma takt. Det ideologiska/religiösa livet handlade på grund av Rapa Nuis speciella miljösituation till stor del om att trygga tillgångar och fördela födoresurser. Detta avspeglas kulturellt, man såg det sociala livet som en påverkande del av den naturliga miljön, vårdade man inte sina rituella plikter så skapades även obalans i naturens värld. Van Tilburg kommer fram till att reell eller fruktad matbrist var en viktig faktor i den sociala integrationen eftersom även rapanuis kalendariska ritualer, till skillnad från i andra polynesiska samhällen, kom att kretsa kring försörjningsfrågan.36 Det gällde t.ex. den årliga fågelmannakulten (se nedan). Hon menar också att moai-produktionen var en följd av den föreställda länken mellan rituella handlingar och naturens gång. 37
Enligt legenden så hette Rapa Nuis första ariki mau, kung och överstepräst, Hotu Matúa. Han kom seglande tillsammans med Rapa Nuis tvåhundra första bosättare, ombord på två väldiga katamaraner. Från hans sex söner utgick öns ledande klaner, mata, vilka senare kom att växa till tio och styra över var sitt geografiskt distrikt. Ställningen som Aariki matu gick i arv åt den närmast manliga ättlingen till Hotu Matúa av Mirus klan. Han ledde ritualerna som syftade till att upprätthålla öns fruktbarhet.38 Man antar att samhället på Rapa Nui var organiserat efter Polynesiskt mönster genom en aristokrati, ariki, och det vanliga folket, hurumanu.39 Den sociala hierarkin baserades på en förstfödslorätt som innebar att det äldsta manliga barnet fick hela arvet, inklusive föräldrarnas sociala och andliga status. Rapa Nui var i grunden ett patriarkalt samhälle, trots att även kvinnliga ariki hade stort inflytande.40 Varje
34 Museo, P S E, p A. Museet informerar om att koloniseringen börjar omkring 400 e. Kr. Men de flesta arkeologer tror på ett senare datum.
35 Armstrong, K, s 20-21. Hon berättar att: “När människorna betraktade en sten såg de inte en orörlig klump som inte kunde användas till något. För dem förkroppsligade stenen styrka, beständighet och fasthet och ett absolut sätt att vara som helt skilde sig från det sårbara människovarat” Armstrong menar med detta att det inte fanns någon klyfta mellan den heliga och den profna världen i stenåldernsmänniskans uppfattning av världen.
36 Van Tilburg, s 99.
37 Ibid, s 100.
38 Museo, P S E, p 8.
39 Métraux, Alfred, Ethnology of Easter Island, 1940, Sid 129.
40 Kjellgren, E, s 14.
klan manifesterade sin identitet och rätt till distriktets jordbruksmark och fiskevatten genom uppförandet av ahu. De olika ätterna växte och delades efter hand upp i mindre släktgrupper som bildade allianser. Så småningom bildades två över ön härskande allianser. På västra sidan låg den högst rankade, Ko Túu, med sin stora ahu i Anakena där öns högsta ledare, ariki mau, höll hov.41 Det folkrikare östra distriktet, Hotu Iti, hade stenbrottet Rano Raraku på sin sida av ön, och dessutom Rapa Nuis största ahu, Tongariki.
Det finns få källor ur vilka någon ursprunglig religion kan rekonstrueras. Men man ser starka band till en allmän polynesisk mytologi där gudomligheterna delas upp i två sorter. I den första finns skapande gudar som Tangaroa, Tane och Rongo. Den andra innehåller mytiska förfäder och olika andeväsen. Både gudar och andeväsen kan inkarneras i djur, föremål eller händelser, som t.ex. jordskred. Tane skapade den första människan, han är därför människans viktigaste beskyddare. Men han ansvarar även för skogen, träden och det skulpturala hantverket. Man antar att Rapa Nuis motsvarighet till Tane är Make Make, öns viktigaste gud.42 Rongo var jordbrukets gud och källan till all föda. Rongo var också regnets beskyddare, men då under namnet Hiro. Han hade även dansen, sången och musiken som ansvarsområden, snäcktrumpeterna på Mangaia är uppkallade efter honom och en sten på Rapa Nui som kallas Pu O Hiro tjuter genom sina håligheter som en snäcktrumpet när det blåser. Rongo är även krigets gud, men då under namnet Tu. Jag jämför Rongo med Armstrongs beskrivning av den syriska modergudinnan Anats ”skrämmande egenskaper”, hon skriver att: ”Anat var en hänsynslös krigare som ofta avbildas vadande i blod”, och förklarar detta med att: ”jordbruket betraktades som en ständig strid mot våldsamma naturkrafter”.43 Van Tilburg menar att moai kan vara inkarnationen av Rongo som på New Zeeland är sötpotatisens särskilda beskyddare. ”The moai when filled with the power of Rongo assured fertility, growth and bounty”, säger hon och spekulerar över möjligheten av att ceremonierna vid ahu förändras från Rongos matproduktionsriter under fredstid till Tus mobiliserande ceremonier under ofredstider, ”när anden i moai förändras byter kulten uttryck”, fortsätter Van Tilburg, vilket jag tycker på ett bra sätt förklarar de många bottnar som ofta förekommer i ”primitiv” konst.44 Moai, som begrepp, står för det vi kallar idol eller avgudabild men är för den skull inte statisk i sin funktion. Precis som gudarna kan stå för ibland till synes motstridiga egenskaper kan bildernas funktion och därmed betydelse förändras. Detta är också en egenskap som underlättar den omställning mytologin och bilderna genomgår enligt min hypotes.
Enligt en grundläggande myt i den polynesiska världsåskådningen är himmel och jord, gudar och människor, skilda åt och på samma gång förenade genom en himmelspåle.45
Himlen (rangi) och jorden (papa) låg, enligt myten, i sin ursprungliga omfamning, och i det trånga, mörka utrymmet mellan dem avlades och föddes gudarna Tane, Rongo och Tu. Samtidigt med att barnen kämpade mot sömnen och kvävningen, i hare paengas mörker växte en orolig längtan efter ljus och luft fram.46 Tane (barnet varierar mellan olika ögrupper) genomförde den enorma bedriften att separera himlen från jorden och sen resa en påle mellan dem, så att det livgivande ljuset kunde komma in.47
41 Ibid, s 25.
42 Museo, P S E, p 9, Make Make är exklusiv för Rapa Nui, som har över 500 petroglyphs föreställande honom.
43 Armstrong, K, s 45.
44 Van Tilburg, s 128.
45 Armstrong, K, s 28, Himmelspålen, trädet eller berget förekommer i alla stora mytologier, och är ofta symboliskt representerade i ritualer och ceremonier genom resning av olika master eller stänger.
46 Hare paenga är ett hus i form av en uppocknedvänd kanot.
47 Van Tilburg, s 129. (författarens översättning)
Det finns ingen uppteckning från Rap Nui av denna annars välkända legend.48 Däremot heter den högst rankade släkten på ön Ko Tuú Aro Ko Te Mana Nui, vilket betyder: den resta (eller stående) pålen Före Den Stora Släkten.49 Himmelspålen går under namnet toko, toó eller pou i olika delar av Polynesien. På Rapa Nui står pou för en påle av trä eller en rest sten och tokotoko betyder stav eller stång. Medan Rapa Nuis heliga ceremonistavar, med mänsklig form, kallas ua heter motsvarigheten i övriga Polynesien toko. I det Polynesiska språket står toko för både ”människa” och ”ge liv”. Van Tilburg liknar moai med himmelspålen, länken mellan världarna och skriver om relationen mellan dem att: ”Tane as First Man and the embodiment of sunlight thus becomes, in the form of a carved human male figure, the probable inspiration for the moai as a sacred prop between Sky and Earth.”50 Jag tror att denna symbolik, som kan ses i länken mellan livet, döden och återfödelsen, har en nyckelfunktion i tolkningen av bildkonstverket moai.
Tangata Manu, Rapa Nuis fågelmankult uppstod, eller växte i betydelse, någon gång under 1300-1400-talet. En tidsperiod då den försämrade miljön tvingade igenom det nya, arbetskrävande stenjordbruket. Den högsta guden Make Make, som enligt traditionen uppstod ur en flytande skalle och som tillsammans med gudinnan Haua skapade både den första människan och lockade de första fåglarna till ön, fick en ny rituell manifestation i Tangata manu och genom den därtill årliga fågelmannaceremonien.51 Medan moai restes och helgades enligt traditionell sed vid sina ahu runt hela ön koncentrerades fågelmannakulten till en årligt återkommande ceremoni vid en fast kultplats, Orongo vid vulkanen Rano Kaus branter, på öns sydvästra hörn. Ceremonin gick ut på att via en tävling mellan representanter för klanerna om vem som kunde hemföra Sottärnans (manu tara) första ägg från den lilla ön Motu Nui utse Rapa Nuis tangata manu (fågelman) som vid sidan av ariki manu blev öns ledare för det kommande året. De båda kulterna, moai och tangata manu, levde troligen parallellt under ca:
300 år, till dess att moaikulturen försvann i skiftet mellan 1600- och 1700-talet.
Det råder en bred enighet om att rapanui har ett polynesiskt ursprung och därför ingår i en polynesisk kultursfär.52 Man kan därför betrakta rapanuis bildkonst både i en övergripande polynesisk kontext och samtidigt utvecklad under specifikt inhemska villkor. Det övergripande finns i relationen till polynesisk mytologi och till det sociala liv som bestämmer grupptillhörighet och maktrelationer. För bildkonsten handlar det förutom symboler och tecken om material, färg och form som kopplar ihop föremålet med dess användning i olika rituella sammanhang. Man ser det i moais ursprungliga ”naturalistiska” stil. På grund av konkret materiella förutsättningar förändras de kulturella föreställningarna, myternas uttryck och symboler anpassas efter nya metaforer i relation till traditioner och bildkonstens specifika villkor (det kan t.ex. handla om sten lämplig för skulptur, mineral för färg etc.). Ett speciellt tydligt exempel är just moais utveckling mot sin klassiska ahu-moai stil. Moai kan betraktas ur både ett andligt och ett profant perspektiv och samtidigt som en förening av den naturliga och den kosmiska världen. Ur ett profant perspektiv symboliserar moai klanen och Rapa Nuis sociala struktur. Ur det andliga perspektivet symboliserar och förkroppsligar moai myternas sammanhang och naturens gudomliga krafter.
48 Danielsson, Bengt, Bengt Danielsson i Söderhavet, 1986, s 191. Här skriver Danielsson att man över hela polynesien hann teckna ner de viktigaste traditionerna innan kulturbärarna gick i graven, med Påskön som det enda viktiga undantaget.
49 Tilburg, s 128.
50 Ibid, s 129.
51 Métraux, A, s 311-315, Van Tilburg, s 133.
52 Kjellgren, E, s 13.
Kapitel 4. Bildkonstverket moai.
Min hypotes är att moais symboliska tyngdpunkt vilar i gestaltningen av den mytologiska
”modergudinnan”, som metafor för jordens oförklarliga växtkraft eller fruktsamhet.53 I det här kapitlet ska jag diskutera moais symboliska och representativa betydelse. Dels genom att jämföra med annan besläktad bildkonst ur Rapa Nuis mytologiska tradition. Dels genom att närmare granska symboler och tecken i anslutning till moai. Det förekommer ett stort antal olika kategorier av bilder från Rapa Nuis förhistoria men för att vara tydlig ska jag begränsa mig till att beskriva och kommentera de som är mest relevanta inför diskussion i uppsatsen.
De tolkningar eller beskrivningar av gestalter ur Rapa Nuis förhistoriska bilder jag tagit del av är överens om att figurerna i stora drag gestaltar och/eller representerar gudar (Atua), andar (akuaku), heliga förfäder (ariki) och deras övernaturliga krafter (mana). De viktigaste figurerna, förutom moai, är skapelseguden Make Make samt människa-gud hybriden tangata manu (fågelmannen). Samt de förfädersandar, akuaku, som gestaltas genom kavakava eller annan skulptur och har haft en mycket stor betydelse i rapanuis liv. Den vanligaste klippreliefen är komari, tecknet för det kvinnliga könsorganet vulvan och symbol för befruktning och födelse. Förnamnet på alla skulpturala figurer är moai, som betyder ungefär
”idol”, bilden av en avgudad människa eller väsen. Efternamnet bestäms av materialet och typen. För att locka fram, tygla, beveka eller vädja till gudar och anfäders inneboende krafter, mana, används konsten i olika riter och ceremoniella sammanhang. Skulptur och bilder ska därför ses som både representanter för högre väsen och som symboler för deras kraft och vilja. Bildernas användning utgör kontakten och/eller länken, mellan människan och väsendet.54 Ett syfte med Rapa Nuis skulptur och riter låg i att snärja och på så vis kontrollera farliga andar av avlidna personer eller andra krafter som ansågs farliga. Ett annat syfte, som uttrycktes bl.a. genom fågelmannakulten, var att locka gudar och goda andar att trancenderas i den jordiska världen. Man såg också skulpturen förkroppsliga och/eller innesluta den kraft som skulle frammanas genom riten.55
Skapelseguden Make-Makes ansikte förekommer framförallt som inristad klipprelief. (Bild 7) Denna är oftast mycket enkelt framställd genom två ögon, kindpåsar, näsa och mun. I jämförelse med bildgestaltningar av det högsta väsendet ur andra mytologier, t.ex.
Sydskandinaviens hällristningar, antar jag att dessa ansikten inte representerar Make Make utan i stället markerar skaparens närvaro.56 Make-Make förekommer i en till jordisk gestalt transcendent form som tangata manu, fågelmannen. (Bild 8) Denna finns både som hög och låg klipprelief samt träskulptur. Klipprelieferna, finns i hundratal runt kultplatsen Orongo, men också på klippor och stenar över hela ön. Bilden föreställer en enkel eller tvillingformad hopkrupen figur med lång kroknäbb, stora ögon och händer som han håller upp framför sig.57 På många bilder ser man ägget han håller i sina händer. Relieferna är ofta dekorerade med inristade komari, vulvatecken. Träskulpturerna, ca:35 cm höga visar en upprättstående fågelman med händerna på ryggen. Denna har ett annorlunda uttryck, lugnt stående, med händerna på ryggen och med rak näbb. Jag är tveksam till samhörigheten.
53 Jag lånar begreppet ”modergudinnan” från Armstrong, det står här som symbol för ett gudomligt väsen med i grunden feminina, kvinnliga, egenskaper.
54 Kjellgren, E, s 14.
55 Thomas, N, s 9.
56 I de sydskandinaviska hällristningarna markeras det högsta väsendets närvaro genom en, ibland två fotsulor.
57 Tvillingformen är vanlig i all figurativ konst.
Moai kavakava, kallad revbensfigur, är mellan 25 cm och 100 cm höga träskulpturer som föreställer en stående figur med manliga könsorgan och armarna hängande utefter sidorna.
Huvudet är skalligt med ”tatuerade” mönster och han grinar ilsket under sin stora kroknäsa och stirrande blick, han bär långa öron och har en kort skäggtofs på hakan. Utmärkande är bröstkorgen med de markerade revbenen, som sticker ut från den utmärglade kroppen. Men också den knotiga ryggraden, som i enlighet med polynesisk tradition, symboliserar släktleden. Ögonen är gjorda av fiskben med inlagd svart obsidian. Dessa moai kavakava- figurer sägs representerar förfädernas andar, akuaku, och deras övernaturliga krafter, mana.
Den manliga figuren Moai tangata, är kavakavas naturalistiska motsvarighet. (Bild 9) Typexempel på storlek: höjd 42 cm, bredd (största bredd över skuldror) 11 cm, tjocklek 5 cm.58 På kroppen framträder inga revben, munnen är stängd och den har förhållandevis mindre framträdande näsa, (det finns förstås en stor variation inom bildernas kategorier).
Moai tangata bär moais ryggutsmyckning ”ring och bälte”, och har likadant markerade nyckelben, skäggtofs och navel men saknar moais och moai papas stiliserade bröstmarkeringar.59 Moai tangata bär manliga könsorgan. Skallarna är tatuerade med mönster eller figurer, hajman läser jag, men ser en tydlig bläckfisk med mänskligt ansikte.
Kvinnofiguren, moai papa, skiljer sig från sina manliga motsvarigheter genom både form och storlek. (Bild 10) Typexempel på storlek: 58 cm hög, kroppen är 15,5 cm bred (jämnbred), och 2,3 cm tjock.60 Storleken av moai papa är i genomsnitt 3:2, mot moai tangata. Den tunna kroppen pekar liksom hos kavakava på symboliken av andlig kraft, mana. Liksom sina mindre manliga motsvarigheter bär även moai papa ofta skägg. Skägget i hennes fall ska symbolisera andlig kraft ärvd från gudomliga förfäder.61 Hon står stadigt på sina korta ben och tittar rakt fram ur sitt framträdande fint snidade huvud som kan vara både skalligt eller med hår. Hon visar upp moais bestämda karaktär genom sina markerade ögonbryn, kraftiga näsa och allvarligt stängda mun bakom tunna läppar. Öronen bär i sin förlängning ett runt frontalt hål med örontapp. Ögonen är av vitt ben med svart obsidian. Hon har finlemmade långa händer, precis likadana som moai, hennes ena hand rör vid sitt tydligt inristade kön, komarin, medan den andra vilar på låret eller rör vid sitt ena bröst. Den platta kroppen har platt stiliserad bröstrelief, nyckelben och navel. Ryggen bär samma dekorationer som moai, ”ring och bälte”.
Hon förekommer även som tvillingfigur, med båda händerna mot könet.62 Och som sittande med en vulva som sticker ut ur könet och så stor att hon rider på den.63 Den kvinnliga figuren finns också i en mindre (18,7 cm) rundad form där benen är förkrympta till bihang hängande på höfterna. Hennes långsmala moai-fingrar pekar in mot sin tydligt reliefskurna vulva.64 Termen papa refererar till den feminina personifikationen av jorden, ”moder jord”, som förekommer i polynesisk mytologi.65
Den barkklädda figuren, manu uru, är en 40-50 cm hög sittande tora tora-vassdocka, grinande och tatueringsmålad. (Bild 11) Barktyg från mullbärsträdet var en sällsynthet och högt värderad vara på Rapa Nui. Denna skulptur hade en beskyddande funktion och var den mest
58 Heyerdahl, T. The Art of Easter Island (1976). Planch 32, sid 270. (Leninggrad 402-2). Toromiro.
59 “ring och bälte” förklaras i kapitel 4.
60 Heyerdahl, T. Pl. 31, sid 270. (Leningrad 402-1)Exemplet är hämtad från en rysk expidition under tidigt 1800- tal. Toromiro.
61 Kjellgren, E. Sid. 51.
62 Heyerdahl, T, pl 101, s 286, Denna har “naturalistisk” kropp och är kortare, 45 cm, Toromiro
63 Heyerdahl, T, pl, 91, s 282. (Dunedin D-36. 985): “Bearded woman riding on a large vulva.”, Toromiro.
64 Heyerdahl, T, pl, 88, s 281, (Hamburg n.n.) Flintskallig, men med långt hår hängande från nacken ner över ryggen. Trogligen tidigt 1800-tal, Trogligen toromiro.
65 Kjellgren, E, s 51.
eftertraktade av alla skulpturer. Under kvinnliga initiationsriter, sk. Paina-riter, restes dessa manu uru på höga pålar vid ahu plattformarna. Bara fem stycken finns bevarade. Det finns inga vittnen till någon ceremoni i anslutning till moai men spanjorerna kunde vid besöket år 1770 följa en ceremoni där rapanuis satte upp en 3,5 m. hög människolik docka av halm, vitmålad med svart hår, på en sten. Sen satt de med korslagda ben hela natten runt om, tjutande i ljuset av eldens lågor. Kapten Gonzales noterade även att man under en speciell dag bar denna idol till ahu, där man samlades för att genom uppvisning bedöma vilka som skulle invigas sexuellt. Troligen, enligt Van Tilburg, en initiationsrit för unga kvinnor som kallas paina. Dockan ska ha burit ögon gjorda av vita människoben och svart snäcka, med svarta fjädrar till ögonbryn.66
Hur den mänskliga kroppen är avbildad varierar över världens kulturer. Vad som betonas i kroppens byggnad, posen, skalan, formen etc. handlar om konventioner bestämda genom tradition, ideologi och tro. Detta gäller förstås även Rapa Nuis moai. Det är tydligt att människan står modell för moai, men skulpturens detaljer och proportioner betonar ett symboliskt innehåll som pekar bortom det västerländska mimesis-begreppet.67 Genom form, detaljer och uttryck bär den starka band till de mindre moai tangata och speciellt moai papa.
Grundformen för de flesta ahu-moai och Rano Raraku-moai är en vertikalt stående rektangulär cylinder. Ahu-moai är kraftigare och tjockare med proportionellt till kroppen mindre huvud än de längre och plattare moai som står på Ranu Rarakus sluttningar. Posen har mycket liten variation och tecknar en framåtriktad, från midjan stående torso med i relief markerade armar och händer. Armarna hänger lätt böjda utefter kroppssidorna, händerna viker in under magen och de långsmala fingrarna möts vid könet. Huvudet på moai är omsorgsfullt skulpterat med betoning på den långa konkavt formade näsan, som kan vara antingen spetsig eller trubbig och som skjuter ut under det markerade i 90-gradigt tvärhugget konvext formade pannbenet. Moais framskjutande kindben och pekande haka ger tillsammans med den, mellan tunna svagt nedböjda läppar, sammanpressade munnen ett allvarsamt uttryck. Ansiktet pekar alltid rakt framåt vinkelrätt mot kroppen och lätt uppåt. De tjusiga öronen börjar i en spiralformad cirkel i höjd med pannans överkant och hänger som en rektangulär form långt ner till i höjd med munnen. Längden förklaras av ett skönhetsideal som fick rapanui att förlänga och göra hål i sina öron.68 Näsan har en bred bas och fint reliefhuggna näshålsöppningar i fiskkroksform. Många påtalar en fallossymbolik i näsformen, speciellt i kombinationen av längd, huvudform och en legend som berättar om hur den första moai-skulptören hittade modellen i sin egen hami, klädesplagget som täcker könet. Framförallt de moai som står nedgrävda vid Rano Raraku och möjligen inte varit ämnade för ahu resning är fallossymboliken påtalad.69
Ahu-moai har uthuggna ögonhålor men inte förrän 1978 hittades ett öga som gick att passa in i ett av ögonhålorna.70 Det är ett 35 cm långt vackert ovalformat öga av vit korall med den röda lavamineralen scoria (hani hani) som iris. Efter detta har fler fragment hittats, även med svart obsidian som iris. När man placerat ögonen på moai upptäcktes att de inte tittade ner över byn, utan snarare såg uppåt, ut över landskapet.71 Statyerna i Rano Raraku och de längs vägarna saknar uthuggningar för ögonen. Troligen för att de aldrig varit menade att ha den
66 Van Tilburg, s 85.
67 Sörbom, G, s 19-47, ”Mimesis”, Boström, H-O, Red. Tolv begrepp inom de estetiska vetenskaperna, 2000.
68 Ruiz, E/Eyzaguirre, T, Easter Island the first three expiditions, 2004, s 12.
69 Jag återkommer till fallossymboliken i kapitel 5, tolkningar, hos Van Tilburg, Lee och Raphael.
70 Flenely, J/Bahn, P, s 107, Arkeologen Sonia Haoa fann ögat i ahu Nau-Nau vid Anakena.
71 Flenely, J/Bahn, P, s 106. “a Mangarevian name for the island, Mata-ki-te-Rangi, meaning literally: eyes towards the heavens.”
rituella uppgift ahu moai ämnades.72 Den andliga kraften är enligt polynesisk tro koncentrerad till huvudet och speciellt ögonen. ”The heat of the sun and the light of the stars combined to form the brilliant gaze of chiefly power.”, säger Van Tilburg i en poetisk tolkning.73 En vanlig uppfattning gällande moais ögon är att de förvarats av en hög religiös ledare och placerats in i moais tomma ögonhålor bara vid ceremonier ägnade åt ariki mau.74 Ögonen aktiverade förfädernas andliga kraft, vars närvaro gjordes synlig för alla och prästerna kunde kontrollera den farliga mana som annars kunde släppas lös. Denna uppfattning går tillbaka till Felipe Gonzales, då han år 1770 spekulerar i att ögon placeras in i de annars tomma ögonhålorna vid ceremonier för att ”bringa figurerna till liv.”75 Jag såg att inne i Rano Rarakus krater stod alla moai riktade ner mot färskvattensjön, livets vatten, i kraterns centrum, medan de i klipporna liggande moai har sina ansikten vända mot himlen och de moai som stod på utsidan av kratern var vända ut över jordbruksmarken. Tongarikis mäktiga ahu-moai-grupp, som är öns största och ligger ungefär en kilometer från Rano Raraku, hade sina blickar riktade upp mot Rano Raraku. Öns övriga ahu-moai, vilka stått vända mot byn och jordbruksmarken, antas ha riktat ögonen snett upp över det törstiga landskapet mot vulkantopparna, eller himlen där bortom. Om moai symboliserar den fruktsamma jordens övernaturliga kraft, modergudinnan papa, är det inte konstigt att hon väntat på himmelsguden Make Make och naturens heliga förmälning. ”Jorden var kvinnan, utsädet var mannens sädesvätska och rengnet var himlens parning med jorden.”76
Där halsen på moai övergår till bål finns en tydligt markerad bågformad kant som följer nyckelbenen. Bröstvårtorna formar en cirkelformad kurva som avslutar en reliefmarkerad vinkel från överarmen. Flera moai bär tecken på höftskynket/bikinibyxan hami, som sägs vara ett tecken på manligt genus, men vad jag förstått så bar även kvinnor hami.77 (Bild 12) Den tydligt markerade naveln kan, som även ryggraden, vara ett tecken på navelsträngens symboliska betydelse som länk mellan släktleden.78 Ganska många, mellan femti och tjuttiofem moai har reliefhugget detaljerade former över ryggen.79 Van Tilburg har dokumenterade åtta olika variationer av ryggdesignen som kallas ”ring och bälte” och vars grunddrag är en eller två reliefhuggna linjer som löper i en båge över ryggens smalare parti.80 (Bild 13) Över bågens mitt, högsta del, ligger en eller två cirklar, och under dessa går det ut ett Y- eller M-format tecken. Y-formen tros vara ett komari motiv, M:et sägs symbolisera den heliga fregattfågeln som kan ha kopplingar till Fågelmannakulten. En mycket välkänd moai, Hoa Hakananaiá, har två tydliga fågelmän inristade på ryggen ovanför ”ring och bältet”.81 Jag tycker det ser ut som klädesplagget hami, vilket finns i olika former med uppgift att täcka könet, i den form som förbinder ett bälte runt midjan med ett tyg som går från ryggen mellan benen och fästs i bältet över magen.82 Samma tecken bär både moai papa och moai tangata. Tilburg spekulerar även i en symbolik som hänvisar till förfädersanknuten hög rang.83 Detta tror jag mera på eftersom den omsorgsfulla teckningen visar på ett
72 Museo, P S E, p C, “This find confirmed the assumtion that moai had eyes, it being presumed that the moment of their installation in the face must have represented one of the most sacred moment of the cult.”
73 Van Tilburg, s 134.
74 Museo, P S E p C.
75 Flenely, J/Bahn, P. s 107.
76 Armstrong, K, s 43.
77 Van Tilburg, s 135.
78 Ibid, s 134.
79 Ibid, s 135.
80 Ibid, s 136.
81 Van Tilburg, Hoa Hakananaiá, 2004, s 46. Denna Moai finns på Brittich Museum i London.
82 Routledge, K, The mysteri of Easter Island, 1919, s 267 (bild).
83 Van Tilburg, s 137.
