Barnfrågor Allas frågor: En studie över barns inkludering, delaktighet & inflytande i fysisk planering

Titel: Barnfrågor Allas frågor

-En studie över barns inkludering, deltagande & inflytande i fysisk planering Författare: Sigrid Brothén & Matilda Mether

Kurs: FM1473 Kandidatarbete i fysisk planering Omfattning: 15 högskolepoäng

Examinator: Abdellah Abarkan Handledare: Helena Revelj Datum: 2020.05.25

Sammanfattning

Denna rapport ämnar beskriva hur barnfrågor inkluderas i fysiska planering. Att inkludera barn har inte alltid varit en självklarhet, då barn kan uppfattas oförmögna att fatta beslut. Barn är även en grupp som vanligtvis utesluts vid beslutsprocesser, i och med att de saknar rösträtt. För att tillgodose barns behov och skapa miljöer till för en god uppväxt, är det självklart att barn ska få möjlighet att påverka vid frågor vilka de berörs av. Barns inkludering är även av relevans i och med att Sverige lagstadgat barnkonventionen. I rapporten har fyra projekt granskats, vilka inkluderat barn i planprocessen. Att möjliggöra barn inkludering i fysisk planering, är till godo för såväl beslutsunderlaget som för barnet som individ. I rapporten har det även framträtt att det är av största relevans att inkludera barn i ett tidigt skede av projektet för att barnfrågorna skall ges reellt inflytande. Kommunen och de aktörer som deltar i projektet, vilket kan tänkas påverka barn, bör även möjliggöra att barnfrågor ges erkännande under hela processen och projektets gång. Barnfrågor ska inte ses som något utöver det vanliga. Barnfrågor är allas frågor!

“Det är en världslig sak!”

- Karlsson på taket

Förord

Vi vill tacka alla er som varit behjälpliga via mail och besvara frågor, så att vi kunnat vidareutveckla vår rapport. Vi vill även tacka er som ställt upp på intervju och bidragit med värdefull information till rapporten.

Till sist vill vi rikta ett riktigt stort tack till vår handledare Helena Revelj, som väglett oss under arbetets gång och ständigt inkommit med bra inputs för att förbättra rapporten. Tack för ditt engagemang och den trygghet du givit oss.

Sigrid Brothén & Matilda Mether Karlskrona maj 2020

Innehållsförteckning Innehållsförteckning

1 ^Inledning

1.2 Problemformulering 1.3 Syfte

1.4 Frågeställningar 1.5 Avgränsning 1.6 Begreppsförklaring

2 Forskningsdesign &

Metod

2.1 Forskningsdesign

2.2 Metod för datainsamling 2.3 Metod för analys

3.1 Barnkonventionen 3.2 Shiers delaktighetsstege

3 Teoriansats

4.1 Förändrad planering 4.2 Kommunal planering

4 Kunskaps- &

Forskningsöversikt

4.3 Barn i fysisk planering

5.1 Malmö - Amiralsstaden 5.2 Göteborg - Masthuggskajen 5.3 Stockholm - Stångholmsbacken 5.4 Varberg - Västerport

5 Fallstudie

6 ^Analys

inkludera barnfrågor i fysisk planering och i vilket syfte görs det?

6.2 Vilket inflytande ges barnfrågor i fysisk planering?

6.3 Vems ansvar är det att inkludera barnfrågor i fysisk planering?

6.4 När i planprocessen är det relevant att inkludera barnfrågor?

7 ^Slutsats

8 Källförteckning

7 8 8 8 9 9

45

46

47 48 44 6

10 11 11 12

13 14 17

19 20 22 24

25 26 30 35 40

50

53

9 ^Bilagor

9.3 Bilaga 3 9.4 Bilaga 4 9.5 Bilaga 5 9.6 Bilaga 6

60 63 65 69 73 77

7.1 Framgångsfaktorer 51

1.1 Bakgrund

Klättra högt, högt upp. Springa fort, fort fram.

Pröva gränser, uppleva fara för att slutligen inse hur mycket man klarar. Genom lek skapas perspektiv och förståelse för omgivningen samt förståelse för sig själv i relation till omgivningen (Jungmark

& Åkerblom 2015:20). Barns närmiljö är viktig för deras hälsa och utveckling. I deras närmiljö finns möjlighet att experimentera, utveckla sociala färdigheter och kognitiva förmågor (UN-Habitat 2015:20).

Dagens fysiska planering innefattar en diskurs om den täta och konkurrenskraftiga staden (Franzén, Hertting & Thörn 2016:8-9). Den täta staden planeras genom att inte låta staden växa utåt, istället sker förtätningen inom stadens rådande gränser. Totalt bor ca 85% av Sveriges befolkning i tätorter, främst i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Det innebär enligt Boverket att de invånare som är bosatta i tätorter sammanlagt delar på 1,3% av Sveriges totala yta.

Ytan kan tänkas minska ytterligare i förhållande till antalet invånare, i och med den förtätning som sker i städerna (Boverket 2019).

Därmed skapas ett paradoxalt problem, där stadens offentliga miljöer krymper samtidigt som stadens invånare ökar i antal. Den grupp av stadens invånare som antas påverkas mesta av förändringen är barn, då barns behov kvarstår trots de förändringar som sker (de Laval 2015:13).

Barn utgör runt en femtedel av Sveriges befolkning och är den grupp i samhället som använder staden och dess offentliga rum allra mest. Dessvärre är barn även den grupp i samhället vars erfarenheter och kunskaper tillgodoses allra minst (Barenthin Lindblad 2017:9). Trots att barn utgör en stor del av befolkningen och befolkar våra offentliga rum, är det samtidigt en grupp som saknar tillgång till rösträtt. Det bidrar till att barn utesluts vid beslutsprocsser (Wistrand 2020:30). Demokrati är ingen självklarhet, det är en lyxvara som varsamt måste underhållas och utvecklas. Att bjuda in barn till deltagande och inflytande redan tidigt i livet är därför av oerhörd betydelse. Ansvaret kan dock inte läggas på barnet själva, utan vuxna måste möjliggöra barnets inflytande (Barenthin Lindblad 2017:10).

Den 1 januari 2020 blev barnkonventionen svensk lag. I barnkonventionen finns bestämmelser om att åtgärder som rör barn skall se till barnets bästa, samt att barn har rätt till att uttryck sina åsikter och bli hörda (Barnombudsmannen 2020). Vad som är barnets bästa är dock en tolkningsfråga och avgörs från fall till fall (Barnombudsmannen 2019b). Det har inom planeringen blivit uppenbart att barn ofta används som dekoration utan närmare eftertanke, vilket görs för att legitimera beslutet utan att egentligen tillgodose barnets åsikter eller behov (Wistrand 2020:30). Eftersom lagstiftningen är en tolkningsfråga har det bidragit till att det är den enskilde planerarens intresse som i många fall avgjort till vilken grad barn inkluderats i planeringen (Lenninger 2008:9-10). För att detta inte skall vara det normala och för att barn skall sättas i det främsta rummet bör en förändring ske (Larberg 2020:53).

1.2 Problemformulering

Enligt barnkonventionen skall alla åtgärder som rör barn utgå från barnets bästa. Barn har även rätt att få höras och vara med och påverka vid frågor som rör dem. Däremot har de inte samma möjlighet som vuxna att vara delaktiga i planeringsfrågor. På vilket sätt barn inkluderats har avgjorts utifrån vuxnas inställning till att inkludera, samt villighet att dela den offentliga miljön med barn. För att kunna skapa miljöer som är till för barn krävs inkludering av barnperspektiv såväl som barns perspektiv. Genom att höra barnens egna åsikter får vuxna del av kunskap som de själva inte besitter. Det finns däremot få riktlinjer och krav på hur barns inkludering skall säkerställas, vilket gör att det skapas ett stort tolkningsutrymme, för planeringens aktörer att handla inom. Den fysiska planeringen behöver därför anpassa sin verksamhet för att barnrättsfrågor skall ses som en självklar del i stadsutveckling. Det utmynnar i den frågeställning som rapporten kommer att fokusera på:

Hur kan svenska kommuner säkerställa att barnrättsperspektivet beaktas i fysisk planering?

Syftet med rapporten är att belysa hur kommuner kan inkludera barn i den fysiska planeringen och vem ansvaret tillfaller. Genom att analysera hur barn inkluderats i olika projekt är syftet vidare att visa på metoder som kan användas i olika planskeden samt vilket inflytande barn kan tänkas få genom metoderna.

1.3 Syfte

Hur kan svenska kommuner säkerställa att barnrättsperspektivet beaktas i fysisk planering?

För att besvara den övergripande frågeställningen krävs att följande frågor besvaras:

• Vilka metoder används för att inkludera barnfrågor i fysisk planering och i vilket syfte görs det?

• Vilket inflytande ges barnfrågor i fysisk planering?

• Vems ansvar är det att inkludera barnfrågor i fysisk planering?

• När i planprocessen är det relevant att inkludera barnfrågor?

1.4 Frågeställningar

1.5 Avgränsning

Geografisk avgränsning

Den geografiska avgränsningen begränsas till fyra svenska kommuner, som med olika metoder inkluderat barnfrågor i planprocessen. Två fall har valts utifrån Sveriges största städer, Stockholm och Göteborg, då det är där problematiken ställs på sin spets. I Stockholm analyseras projektet Stångholmsbacken och i Göteborg projektet Masthuggskajen. Resterande två fall har valts på grund av de metoder som fallen använt sig av. I Malmö analyseras projektet Amiralsstaden och i Varberg projektet Västerport.

Rapportens syfte är att belysa vikten av barns inkludering i den fysiska planeringen. Det görs genom att studera olika metoder vilka inkluderar barn i planprocessen. Syfte är inte att presentera de resultat i den fysiska miljön som metoderna kan tänkas mynna ut i. Det som är av relevans är metodernas syfte, dess tillvägagångssätt, vilket inflytande de kan tänkas ge barnfrågor, vart i planprocessen metoderna inkluderas samt vem som skall ansvara för att inkludera barnfrågor.

I Sverige ter sig planeringen i olika skalnivåer såsom regional-, översiktlig- och detaljplanering.

De fall som granskas i rapporten är kopplade till en detaljplaneprocess eller till ett gestaltningsskede.

Att alla projekt utspelar sig inom någorlunda samma skalnivå är relevant, för att i analysen kunna jämföra valda metoder. Projekten skiljer sig åt i val av metod för inkludering av barn, samt när metoden har använts. Det har dock varit ett medvetet val att analysera en variation av metoder som genomförts i olika skeden. Detta för att få förståelse i vilket syfte metoden lämpar sig samt i vilket skede av processen som metoden bör användas.

Ämnesavgränsning

1.6 Begreppsförklaring

Barn

Enligt barnkonventionen räknas barn till de som ännu inte fyllt 18 år. Barn är en heterogen grupp med olika behov, vilka särskilt varierar beroende på ålder. Det som är gemensamt för barn som grupp är dock att de inte har samma demokratiska möjlighet att delta i beslutsprocesser som vuxna har.

I denna rapport definieras barn efter åldrarna 0-18 år (Barnombudsmannen 2020).

Barnfrågor är frågor som berör barn, oavsett om det utgår från ett barnperspektiv eller ett barns pespektiv.

Barnfrågor

Barnrättsperspektivet motsvarar barnkonven- tionens barnsyn, vilket innebär att de fyra grundprinciperna i konventionen skall tillgodoses.

Barnättsperspektiv

Barnperspektiv är vuxnas synvinkel på barn. Vuxna försöker genom barnperspektivet förstå barnet för att kunna vidta åtgärder som de bedömer vara barnets bästa.

Barnperspektiv

Barnets perspektiv är barnets egen synvinkel. För att kunna uttala sig om barnets perspektiv krävs att barnet själv har fått säga sin mening.

Barnets perspektiv

Planskedet är lagfört i plan- och bygglagen och syftar till att besluta om användningen av ett mark- och vattenområdet, vilket görs genom att planlägga området. Planskedet påbörjas med ett politiskt uppdrag och avslutas med att detaljplanen antas.

Planskede

När en detaljplan vunnit laga kraft går planen över i ett nytt skede vilket i rapporten benämns som byggskede. Byggskedet innefattar att planen omsätts i en fysisk utformning.

Byggskede

2.1 Forskningsdesign

Forskningsdesign utgör grunden för rapporten och skall besvara hur rapporten skall genomföras.

Fallstudie används i denna rapport som forsknings- design för att avgränsa rapportens ämnesområde och därmed underlätta vid insamling av data.

Med fallstudie som forskningsdesign går forskaren in på djupet i ett specifikt fall, genom att beskriva processer och relationer i det specifika fallet. En fallstudie används för att förklara och undersöka ett sammanhang genom ett specifikt fall (Denscombe 2018:85). Fallet är ett naturligt förekommande fenomen som inte enbart uppkommer med fallstudien (Denscombe 2018:85-86). En fall- studies fokus är att besvara varför fenomenet inträffar snarare än vad fenomenet är (Denscombe 2018:87). Målet är på det sättet att få en helhetssyn genom att förstå hur fenomenen är sammanlänkade (Denscombe 2018:88).

En fallstudie lämpar sig för småskalig forskning, då det går att koncentrera forskningen till dess omfång (Denscombe 2018:96). Fallstudie kan kombineras med andra metoder beroende på vad som krävs för det enskilda fallet (Denscombe 2018:88). Förutsättningen för att använda sig av fallstudie som forskningsdesign är att avgränsa fallet och sätta upp tydliga gränser för det fall som skall undersökas (Denscombe 2018:86). Val av fall skall inte göras slumpmässigt, utan efter stora avvägningar. Det skall göras efter medvetna beslut och efter kriterier som har satts upp för det specifika fallet (Denscombe 2018:89). Val av specifikt fall kan grunda sig i att det är det generella, men det finns också möjlighet att belysa den avvikande undersökningsenheten, vilket görs i denna rapport. I en avvikande undersökningsenhet väljs ett fall som utgör en kontrast till normen (Denscombe 2018:90). Nackdelar med fallstudie, vilka uppkommit med relevans för rapporten innefattar de generaliseringar som görs utifrån resultatet. Fallstudie utgår från en snäv fokusering, där trovärdigheten blir begränsad i och med generaliseringen (Denscombe 2018:97).

Fallstudie i rapporten

Fallstudie lämpar sig för att avgränsa rapportens innehåll till relevant data, då rapporten utgör en småskalig forskning med begränsad tid och utrymme.

Fallstudie

Fallstudie går även att kombinera med olika metoder, vilket anses vara värdefullt för att få ett bredare perspektiv. Då syftet med rapporten är att påvisa vikten av att inkludera barnfrågor i fysisk planering, är fallstudie en passade metod för att analysera lämpliga metoder till för detta.

2.2 Metod för datainsamling

Metoden som valts som verktyg för datainsamling är primärt dokumentstudie men med intervju som komplement.

Dokumentstudie

Dokumentstudie är en metod som är till för datainsamling, där inhämtad data primärt består av olika former av dokument såsom, skriven text, digital kommunikation eller visuella källor. Dokumentstudie används däremot inte enbart som en metod för datainsamling och informationsinsamling, vanligtvis innefattar det även en tolkning av de insamlade dokumenten till för att förstå och se strukturer (Denscombe 2018:

321).

Den problematik som kan uppstå vid forskning baserad på dokument är då forskaren skall bedöma dokumentets trovärdighet och auktoritet. Därmed är det av stor vikt att forskaren är noggrann vid val av dokument, samt genomför en noggrann granskning av dokumentets huvudkälla (Denscombe 2018:

339).

Dokumentstudie i rapporten

I rapporten används dokumentstudie som den primära källan för datainhämtning, där materialet främst består av skriven text. Textmaterialet består till störst del av kommunala dokument, på så vi skapas förståelse för kommunens arbete med att inkludera barnfrågor i fysisk planering. I rapporten har även skriven text baserad på lagstiftning och forskning används.

Intervju

Intervju som metod är lämplig när avsikten är att få en ingående förståelse i ett fenomen och se hur faktorer är sammanlänkade. Genom intervju går det att få mer privilegierad information från nyckelpersoner, med möjlighet att få ta del av värdefull kunskap. Intervjuer kan göras i olika former beroende på vilken struktur som väljs, samt vilken flexibilitet mötesformatet skall ge utrymme för. Intervju kan göras i form av strukturerad-, semistrukturerad- och ostrukturerad intervju.

För rapporten anses semistrukturerad intervju lämpa sig. Den syftar till att utgå ifrån ett antal förutbestämda intervjufrågor, men med viss flexibilitet för att skapa utrymme för den intervjuades egna infallsvinklar (Denscombe 2018:268-269). När en person godkänner att delta i en intervju samtycker också den intervjuade att intervjun kan användas som forskningsdata (Denscombe 2018:267).

En nackdel med intervju som metod är att validiteten i informationen är begränsad. Informationen som uppkommer från intervjun överensstämmer inte alltid med sanningen (Denscombe 2018:293). För att öka trovärdigheten i svaren behöver forskaren kontrollera informationen. Det görs genom att ställa intervjun mot andra källor och kontrollera rimligheten i informationen som framkommit (Denscombe 2018:268).

Intervju i rapporten

Semistrukturerad intervju har i rapporten används som komplement till dokumentstudie. Sex intervjuer har genomförts med aktörer vilka är kopplade till rapportens specifika fall. Två intervjuer har genomförts i respektive fall, Stockholm och Göteborg. En intervju har genomförts för respektive fall, Malmö och Varberg. Intervju har varit en lämplig metod för att ta del av erfarenheter och för att inhämta kunskap från nyckelpersoner.

Kvalitativ textanalys är en metod som handlar om att läsa, förstå och skapa mening ur befintliga dokument och texter, utifrån ett väl avgränsat undersökningsproblem. Metoden är lämplig när skriftliga dokument och texter skall undersökas, vilka exempelvis kan vara facktidningar, forskningsrapporter eller formella handlingar

(Fejes & Thornberg 2015:176-177).

En text kan tolkas utifrån tre olika analytiska dimensioner, med olika utgångspunkter. Den första dimensionen avser att skapa kunskap om vad textförfattaren eller upphovsmannen har för uttryck i texten. Den andra dimensionen utgår från texten och avser att skapa kunskap om textens innehåll. Den tredje dimensionen fokuserar på textens betydelse och vad texten får för innebörd i ett annat sammanhang (Fejes & Thornberg 2015:178-179).

Nackdelarna som uppkommit med kvalitativa textanalyser ifrågasätter forskarens neutralitet till framtagande och analys av data, då forskarens egen bakgrund kan avspegla hur dokumenten tolkas.

Det finns också risk att dokument och texter som analyseras tas från sin kontext och att betydelsen av texten då inte blir densamma (Denscombe 2018:427-428).

Kvalitativ textanalys i rapporten

I rapporten används kvalitativ textanalys för att analysera dokument såsom vetenskapliga artiklar, rapporter från myndigheter, kommunala dokument, lagtext och annan nödvändig litteratur.

Den andra och tredje dimensionen har används för att analysera och få förståelse av de dokument som valts ut, samt att sedan kunna koppla vad texten säger och vad det genererar i verkligheten. För att undvika en alltför ensidig bild av ämnet har ett flertal källor och synvinklar analyserats.

2.3 Metod för analys

Kvalitativ textanalys har valts för att beskriva, förklara och tolka de material som samlats in med hjälp av dokumentstudie.

Kvalitativ textanalys

3.1 Barnkonventionen

Barnkonventionen fastslogs av FN 1989 och utgör ett ramverk för allt arbete som sker på såväl statlig som kommunal nivå (Regeringskansliet 2020). Staten har det yttersta ansvaret, men kommuner och regioner skall även leva upp till barnkonventionens krav. Barnkonventionens kärna utgörs av att barn är egna individer med olika behov och med rätt att komma till tals, detta innebär att barn är rättighetsbärare. Konventionen understryker föräldrars ansvar för barn men även att staten har ansvar att se till att konventionen efterföljs (Barnombudsmannen 2020).

Nästan alla länder i världen har ratificerat barnkonventionen, vilket innebär att landet folkrättsligt förbinder sig till att följa regelverket och därmed anpassa all lagstiftning så att den är förenlig med konventionen. Sverige ratificerade konventionen 1990 och den 1 januari 2020 blev konventionen svensk lag (Barnombudsmannen 2020). Konventionens lagstadgande innebär inte att barn får nya rättigheter, däremot bidrar det till att barnkonventionen får en högre status och ytterligare grund för att synliggöra barnrättsfrågor i all offentlig verksamhet. Regeringen ansåg att barns rättigheter inte tidigare fått tillräckligt stort genomslag i beslutsprocesser som rör barn, trots åtgärder såsom strategiska dokument och transformering av barnkonventionen i andra svenska lagar. Barnkonventionen som svensk lag innebär ett förtydligande om att barnens rättigheter skall beaktas i alla beslutsprocesser som rör barn, även om barnkonventionen inte direkt framgår av annan lagstiftning. De luckor som finns i lagstiftningen kan i och med barnkonventionens inträde som lag täppas igen, vilket innebär att barnkonventionen även kan komma att tillämpas vid domstolar och myndigheter. Genom inkorporeringen blir barnkonventionen samlad i en lag, och har därmed samma status som alla andra lagar (Regeringskansliet 2019).

Lagstiftningen innebär att det läggs ett större ansvar hos myndigheter och andra beslutsfattare att tillämpa konventionens regler och se till att Valet att använda barnkonventionen som teori beror dels på att barnkonventionen är svensk lag samt att barnkonventionen framhäver barns rättigheter och hur rättigheterna ska beaktas i fysisk planering.

Bakgrund

barns rättigheter får ett större genomslag i beslut som rör barn (Unicef 2020).

Inkorporeringen av barnkonventionen som svensk lag är inte en garanti att barns rättigheter förstärks menar ett antal professorer, doktorander och universitetslektorer vid Tema Barn. De påvisar att det finns risk att inkorporeringen enbart bidrar till en symbolhandling och att fokuset tas från andra sätt att arbeta med barns rättigheter (Pravitz 2016). Förutom att barnkonventionen ges ställning som svenska lag krävs åtgärder som vägledning, utbildning och samordning mellan olika aktörer i samhället, för att främja barns rättigheter (Regeringskansliet 2018).

Perspektiv på barnrätt

I arbetet med barns rättigheter har det uppkommit ett antal begrepp som rör barn, barnrättsperspektiv, barnperspektiv och barnets perspektiv. Dessa begrepp definieras ofta olika beroende på forskaren och skribenten (Bergnehr 2019:50, Halldén 2003:13) En gemensam slutsats hos de skribenter som definierat begreppen är att vid tillämpningen av begreppen krävs en avgränsning och definition av begreppen, för att de skall ges en reell verkan (Bergnehr 2019:59). Nedan presenteras rapportens definition av begreppen, vilka grundar sig på barnombudsmannens definition.

Barnrättsperspektiv

Barnrättsperspektiv motsvarar barnkonventionens barnsyn och är utgångspunkten vid beslutsfattande vilket berör barn. Ett minimikrav för att barnrättsperspektivet skall uppnås är att de fyra grundprinciperna i barnkonventionen tillgodoses.

När konventionen ratificerades i Sverige blev barn rättighetsbärare och därmed tog kommuner, landsting och regioner på sig ansvaret att tillgodose barns rättigheter. Rättigheterna handlar om vilka skyldigheter staten har gentemot barnen och inte vilka skyldigheter barnen har (Sveriges Kommuner

& Landsting 2018:4, 9-10).

Barnperspektiv

Barnperspektivet innebär en vuxens uttalande om något som rör barn. Det skall uppmärksamma barns bästa och tillvarata barns villkor. För att tillgodose barns bästa krävs efterforskning, vilket görs genom

att vuxna företräder barns behov genom en vuxens ögon (Halldén 2003:14).

Eftersom informationen inte nödvändigtvis behöver komma från barn själva, innebär det att vuxna måste ha kunskap och förståelse för att rekonstruera barns perspektiv (Bergnehr 2019:54).

Barnperspektivet kan ses olika beroende på vem det är som uttalar sig, i vilken yrkesroll hen uttalar sig och vilka tidigare erfarenheter hen besitter.

Barnperspektivet påverkas även av samhällets syn, normer och lagstiftning, vilket formar den vuxnes syn på barnperspektivet (Barnombudsmannen 2019a). Dessutom förändras barnperspektivet över tid. Det som idag anses tillvarata barnets bästa behöver inte vara det längre fram (Sveriges Kommuner & Landsting 2018:7). Att anta ett barnperspektiv innebär att vuxna så långt som möjligt sätter sig in i barnets situation för att kunna se till barnens intresse. Däremot innebär det inte per automatik att barnets rättigheter säkerställs, eftersom det kräver ett barnrättsperspektiv (Sveriges Kommuner & Landsting 2018:4,7).

Barnets perspektiv

Barnets perspektiv innebär att det är barnets egen syn på omvärlden som framträder genom egna uppfattningar, erfarenheter och åsikter (Bergnehr 2019:52). Det baseras även på barnets ålder, mognad och livssituation, vilket också är en dynamisk utveckling (Barnombudsmannen 2019a). Det innebär att det inte är vuxna som avgör vad som är barnets bästa, utan istället är barnets perspektiv i fokus (Halldén 2003:14). Däremot är det vuxnas skyldighet att barns åsikter beaktas vid frågor vilka berör dem (Barnombudsmannen 2019a). Vuxna får kunskap om barns erfarenheter och förståelse för barns perspektiv genom att sätta sig in i deras livsvärld, lyssna på barnen och ge möjlighet för barnen att själv uttrycka åsikter. Att anta barnets perspektiv innebär nödvändigtvis inte att barnets rättigheter säkerställs. Det är de vuxna som är skyldiga att se till att ett barnrättsperspektiv efterföljs, eftersom barn enbart är rättighetsbärare och inte skyldighetsbärare (Sveriges kommuner &

Landsting 2018:4, 8).

Barnkonventionens artiklar

Barnkonventionen innehåller 54 artiklar, varav 41 av artiklarna beskriver de rättigheter varje barn har och de resterande 13 artiklarna är kopplade till hur konventionsstaterna skall arbeta och förhålla sig till konventionen. De totalt 54 artiklarna innehåller fyra grundläggande och vägledande artiklar, 2, 3, 6 och 12, vilka övriga artiklar skall förstås genom.

Barnkonventionen måste tolkas som en helhet, där alla artiklar är beroende av varandra och innehar samma vikt (Barnombudsmannen 2019b).

Artikel 2 handlar om alla barns lika värde och rättigheter oavsett bakgrund.

Konventionsstaterna skall se till att rättigheterna som anges i konventionen efterföljs och anta åtgärder för att säkerställa att inget barn diskrimineras eller bestraffas (Barnombudsmannen 2019b).

Artikel 3 handlar om att barnets bästa skall beaktas vid alla åtgärder som rör barn, oavsett vem som vidtar åtgärden och fattar beslutet. Begreppet barnets bästa utgör grunden i konventionen. Vad som är barnets bästa skall avgöras från fall till fall, med hänsyn till barnets ålder och erfarenheter. Konventionsstaterna är skyldiga att säkerställa att det uppfylls (Barnombudsmannen 2019b)

Artikel 6 handlar om varje barns rätt till liv, överlevnad och utveckling. Artikeln innefattar barnets rätt till fysisk-, mental-, psykologisk- och social utveckling (Barnombudsmannen 2019b).

Artikel 12 handlar om barnets rätt att yttra sig och förmedla åsikter om frågor som rör barnet själv. Barn har inte bara rätt att höras, utan också rätt till att deras åsikter blir beaktade i frågor som rör barnet. Det är däremot den vuxnes ansvar att möjliggöra för detta, genom att anpassa sättet att nå barns åsikter på.

Barnets inflytande men också den vuxnas sätt att nå barnet utgår från barnets ålder, mognad och funktionsförmåga.

Barn skall antingen få rätt att höras själv eller genom en företrädare (Barnombudsmannen 2019b).

Alla som i sitt arbete berör barn, oavsett om det sker direkt eller indirekt, har ett ansvar att se till att barnkonventionen efterföljs. Det kan exempelvis vara att stadsplanerare planerar för en förskola, vilket direkt berör barn, eller vid planläggning av ett nytt bostadsområde, vilket indirekt berör barn (Barnombudsmannen 2019b). Att följa barnkonventionen om barns rättigheter är ett minimikrav, ej ett tak, vilket framgår av artikel 41 (Barnombudsmannen 2019a).

I arbetet med barnens rättigheter krävs samverkan mellan olika nivåer, samt en samverkan mellan nämnder och förvaltningar. Tillsammans fördelar de samhällets resurser för att vara till godo för barn. I en mindre skala kan det även vara fördelaktigt med samverkan mellan aktörer vars arbete sker i barns närvaro, såsom skola, fritids och föreningsliv (Barnombudsmannen 2019b). För att barns bästa skall komma i främsta rummet krävs att de yrkesgrupper som skall fatta beslut om barns bästa innehar kunskap, för att kunna leva upp till konventionen. Det är även av stor vikt att barnen ges kunskap om sina rättigheter och vad det kan tänkas innebära i praktiken, vilket framkommer i artikel 41. Det ställer bland annat krav på att kommuner och andra myndigheter skall anpassa sin information på det sätt som möjliggör att barn skall kunna ta del av informationen (Regeringskansliet 2011: 5-6). Politiker har däremot det yttersta ansvaret att tillämpa barnkonventionen och kommunfullmäktige skall se till att intentionerna med konventionen får genomslag i alla nämnder och förvaltningar (Barnombudsmannen u.å:1).

Att arbeta med barnkonventionen

Barnombudsmannen har på nationell nivå tagit fram en arbetsmodell för att föra in barnfrågor i kommuner, landsting och statlig verksamhet. Arbetsmodellen innehåller en rad framgångsfaktorer för att uppfylla FN:s barnkonvention (Barnombudsmannen u.å:1). Vilka redovisas nedan:

Ledningens entydiga stöd och engagemang

Ledningen i organisationen har det yttersta ansvaret att konventionens bestämmelser uppfylls och skall skapa förutsättningar för att det skall kunna uppnås. För att lyckas med arbetet på lång sikt är det viktigt med förankring bland politiker (Barnombudsmannen u.å:1).

Arbeta in perspektivet i centrala styrdokument På olika nivåer inom organisationen finns målformuleringar i olika dokument. För att arbeta gemensamt behöver också dess mål skrivas in som ett centralt styrdokument som skall följas av alla, vilket ingår i förankringsprocessen (Barnombudsmannen u.å:1).

Utbildning och information

Medarbetarna inom organisationen behöver bli utbildade och få förståelse för vad det innebär att arbeta med barnfrågor i sin organisation, vilket skall överföras i beslutsprocessen.

Utgå från befintliga arbetsprocesser

För att få en smidig övergång till att integrera barnfrågor i arbetet, bör arbetet utgå ifrån befintliga arbetsprocesser.

Ekonomiska och personella resurser

Att föra in barnfrågor i arbetet kan innebära stora förändringar, vilket kan vara både tidskrävande och kostsamma. Därför är det viktigt att ge barnfrågor tid att långsiktigt inkluderas i organisationens arbetet.

Dialog och erfarenhetsöverföring

Det är viktigt att förmedla erfarenheter till varandra, för att arbetet med barnfrågor skall utvecklas. Att diskutera barnfrågor bidrar även till att perspektivet synliggörs. Det är också viktigt med samverkan mellan organisationer, för att få en helhetssyn i arbetet med barnkonventionen.

Uppföljning och utvärdering

För att få kunskap om vilka mål och arbetsmetoder som fungerar och vilken påverkan det får för barn, är uppföljning en viktig del av arbetet (Barnombudsmannen u.å:2).

3.2 Shiers

delaktighetsstege

För att i rapportens analys kunna avgöra vilken grad av inflytande och påverkan barnen ges i de specifika fallen används Shiers delaktighetsstege.

Bakgrund

Nedan presenteras huvuddragen i Arnsteins teori, vilket görs för att sätta Shiers delaktighetsstege i ett sammanhang. Arnstein menar att samhället präglas av ojämn maktfördelning, där vissa grupper inte representeras i planprocessen. Utsatta grupper bör ges mer inflytande och makt att påverka den fysiska planeringen. Arnstein menar att det är skillnad mellan deltagande och inflytande, då det går att delta utan att få påverka (Arnstein 2019:24).

För att beskriva detta har Arnstein tagit fram en delaktighetsstege, vilken utgår från medborgarnas inflytande i planprocessen (Arnstein 2019:25).

Shier har tagit fram en vidareutveckling av Arnsteins delaktighetsstege, vilket utgår ifrån barns delaktighet i planeringen. Shiers delaktighetsstege bygger på fem nivåer av deltagande, desto högre upp på stegen barnen tillåts komma, ju mer inflytande ges barnen. De lägsta stegen, icke deltagande, som Arnsteins stege innehåller återfinns inte i Shiers delaktighetsstege (de Laval 2015:52-53).

Delaktighetsstegen

Barn blir lyssnade till

Steg 1 grundar sig på att barnen själva måste ta initiativ för att framföra sina åsikter, vuxna tar därmed inget initiativ till att söka upp barnen.

Däremot skall vuxna lyssna till barnens synpunkt med uppmärksamhet och omtanke.

Det görs först då barnen själva delar med sig av sina åsikter (Shier 2001:112).

Barn får stöd för att uttrycka sina åsikter och synpunkter

Till skillnad från steg 1 utgår steg 2 från att barn är en grupp som vanligtvis inte kommer till tals. Därför syftar steget till att barnens åsikter är viktiga och skall höras. De vuxna är därmed mer uppmuntrande för att barnen skall ges möjlighet att uttrycka sina åsikter.

Genom att aktivt söka upp barnen kan hinder som vanligtvis begränsar barn till att delta och uttrycka sig luckras upp. Däremot förutsätter inte deltagandet på nivå 2 att barnens åsikter beaktas eller påverkar beslutsfattandet (Shier 2001:112).

Barns åsikter och synpunkter beaktas

I nivå 3 inkluderas barn och deras åsikter beaktas. Däremot innebär det inte att barns åsikter alltid kommer ligga till grund för beslut, då barns åsikter vägs mot andra intressen.

Steg tre är ett minimikrav för att nå upp till barnkonventionens krav (Shier 2001:113).

Barns deltagande bör alltid utgå ifrån steg tre eller högre. Shier menar att steg 3 är den lägst accepterade nivån vid involvering av barn i planeringen, det förutsätter fortsatt att steg 1 och 2 på stegen uppnåts (de Laval 2015:52- 53). Genom steg 1-3 kan kvalitén i beslutet förbättras med hjälp av barnens synpunkter (Shier 2001:113).

Barn involveras i beslutsfattande processer Beslutsfattande övergår från att enbart vara vuxnas område, till att barn även deltar vid beslut. Skillnaden mot nivå 3 är att barnets åsikter inte enbart beaktas, barn får även sitta med vid beslutsfattandet. I barnkonventionen finns inga krav på att barn skall få ett direkt inflytande vid beslut, vilket nivå 4 säger.

Däremot finns flertalet fördelar med att involvera barn i beslutsprocessen. Det stärker barnet som individ och ligger till grund för att stärka demokratin (Shier 2001:114).

Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande

Skillnaden på nivå 4 och 5 grundar sig i nivå av inflytande i beslutsprocessen. På nivå 5 skall barn delta i beslutstagandet tillsammans med vuxna. Barn skall därmed inte enbart vara med i beslutsfattandet, deras åsikter skall vägas lika högt som vuxnas (Shier 2001:115).

Figur 1: Shiers delaktighetsstege, varje trappsteg har tre nivåer av åtagande:

öppningar, möjligheter och skyldigheter. Modellen presenterar 15 frågor som kan användas som verktyg för att tillgodose barns delaktighet.

(Shier 2001:111)

4.1 Förändrad planering

Välfärdsplanering

Under mitten av 1900-talet påverkades samhällsplanerarens handlingar till stor del av den så kallade välfärdsmodellen vilket, kom att bli en norm inom den fysiska planeringen (Khakee 2006:12). Välfärdsmodellen utgick bland annat från rätten till en bra bostad, samt barns närhet till natur, lek och rekreation. Välfärdsplaneringen skulle möjliggöra för en god och trygg barndom, vilket kom att bli synonymt med att barn skulle ha tillgång till natur och lek i närområdet, dit barnen själva skulle kunna ta sig (Cele 2015:234- 235). Samhällsplanerarna identifierade många av dessa värden som allmänintresse, vilket bidrog till att medborgardialoger ansågs mindre viktiga, eftersom det fanns en gemensam acceptans kring välfärdsmodellen (Khakee 2006:12).

Samhällsplaneringen ansågs vara en fråga för fackmän och politiker. Medborgarna betraktades inkapabla att delta i beslutsprocesser och planerarna som var experter inom området fick därav företräda medborgarnas åsikter (Khakee 2006:17-18).

Under senare delen av 1900-talet inträffade en ekonomisk och industriell kris, vilket tvingade fram ett nytt sätt att se på planeringen och stadspolitiken.

Ur detta växte nyliberalismen fram och därmed ett nytt stadsbyggnadsideal (Franzén, Hertting &

Thörn 2016:19). Det innebar att utvecklingen av staden skiftade fokus från välfärdsplanering, till att sälja in staden, skapa konkurrens och möjliggöra för ekonomisk tillväxt (Franzén, Hertting & Thörn 2016:8-9).

Det nya idealet har bidragit till märkbara förändringar inom stadsplaneringen, både vad gäller offentliga rum och förtätning. Offentliga rum har genomgått en förändring och fått en allt större betydelse (Carmona 2018:1). Det bidrar till att tillgängligheten till stadens offentliga rum har begränsats, både vad gäller mängden av offentliga rum såväl som tillgången till dem (de Laval 2015:13). Detta då offentliga rum tas i anspråk i hopp om att sälja in staden och används som medel för att marknadsföra staden (Franzén, Hertting &

Thörn 2016:39, UN-Habitat 2015:4). Det läggs ett större fokus på offentliga rum av olika aktörer vilket

både påverkar utformningen och användningen av rummen (Carmona 2018:1). Många av stadens offentliga rum faller inom ramen för att skapa attraktiva och konkurrenskraftiga miljöer (de Laval 2015:13).

Förutom att dagens planeringsideal har påverkat tillgängligheten till stadens offentliga rum går det även att se en förändring i utnyttjande av mark. Planeringen lägger större fokus på effektivt markutnyttjande och förtätning. Förtätning har idag blivit synonymt med en hållbar stad, vilket innefattar sociala-, ekonomiska- och ekologiska aspekter. Hållbarhet lyfts fram som ett medel för att läka ihop stadsdelar, minska bilberoendet och öka tryggheten (Boverket 2016:7). Däremot betyder det inte nödvändigtvis att planering, vilket utgår ifrån ett hållbarhetsperspektiv, alltid kan tillgodose alla dessa aspekter. Det kan komma att krävas avvägningar mellan de sociala-, ekonomiska- och ekologiska aspekterna (de Laval 2015:14).

Förtätning är ett exempel som ofta beskrivs som bra ur ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv, samtidigt menar många planerare att förtätning kan ha en negativ effekt på stadens sociala aspekter, där barn är en särskilt utsatt grupp. En märkbar förändring, vilket många planerare ställer sig kritiska till, är då förtätning tar stadens offentliga rum i anspråk, trots att dessa rum i vissa fall kan antas ha höga sociala värden (de Laval 2015:23).

Allt eftersom välfärdsplaneringen minskat, har även planering utifrån allmänintresset begränsats.

I och med avsaknaden av en gemensam värdegrund anses det allt viktigare med medborgardialoger, för att nå en överenskommelse om kollektiva intressen (Khakee 2006:12). Det handlar dels om att skapa ett bättre beslutsunderlag, men även om att öka det demokratiska inflytandet i den fysiska planeringen (Henecke & Khan 2002:7). Trots ökad vikt av medborgardeltagandet i den fysiska planeringen menar Henecke och Khan att det finns ett glapp mellan retorik, lagstiftning och praktik, för synen på medborgarnas inflytande i planeringen (Henecke

& Khan 2002:5). Mycket tyder på att den fysiska planeringens retorik kring medborgardeltagande inte samspelar med hur den utförs i praktiken, här är glappet mellan retorik och praktik tydligt (Henecke & Khan 2002:7).

Rådande planering

Att medborgarnas inflytande i kommunen är begränsat beror till viss del på att beslutsfattandet ligger inom ramen för representativ demokrati. Kommunen har även möjlighet att förenkla planprocessen, vilket minskar medborgardeltagandet och medborgarnas inflytande i beslutsprocessen (Henecke & Khan 2002:5).

Barns påverkan av rådande planeringsideal

“Mardrömmen är en begränsad utemiljö på en takterass där varje millimeter är kontrollerad och uttänkt av oss vuxna, utan möjlighet för barnen att varken komma upp i fart eller skapa sina egna världar” (Larberg 2020:51).

Barn är i behov av stora, varierande ytor med mycke vegetation som uppmuntrar till att utforska höjder, springa fort och pröva sina gränser (Jungmark &

Åkerblom 2015:20). Utemiljöer där barn kan ge uttryck för sin fantasi och nyfikenhet är särskilt viktiga (Lenninger 2008:3). För att uppmuntra till fri lek och fantasi är det viktigt att det finns ytor som inte har en specifik planerad användning (Jungmark & Åkerblom 2015:21). Lek i utemiljöer ger utrymme för barns fysiska- och psykiska hälsa och bidrar till välbefinnande. För att barn skall ha en god miljö runt sig krävs rörelsefrihet och tillgängliga mötesplatser (Lenninger 2008:5,3). Det är även av vikt att de rum som planeras för barn är belägna i närhet till andra människor, därför att barn utvecklas genom att observera hur vuxna använder den fysiska miljön (de Laval 2015:14).

Sofia Cele (2015) menar att de utrymmen som planerades och byggdes för barn, under välfärdsplaneringen, har försvunnit eller tagits i anspråk för andra typer av användningar i och med nya planeringsideal och normer (Cele 2015:235).

Dagens planeringsideal överensstämmer inte med barns självständiga rörelsefrihet och behov av närhet till natur och lek (Cele 2015:234-235).

Konkurrensen om marken i staden har ökat, vilket har bidragit till att rum och platser i staden till för barn har minskat, eftersom de inte anses ge några ekonomiska fördelar (Boverket 2016:7).

Vid förtätning finns risk att utemiljöer till för barn

försvinner och ersätts av miljöer skapade för vuxna (Lenninger 2008:5).

En kunskapssammanställning från Folkhälso- institutet visar på att ökad trafik och tätare städer bidrar till att barns rörelseförmåga i urbana miljöer minskar. En studie gjord 1980 visade att nästan alla barn mellan 7-9 år fick röra sig fritt mellan hemmet, lekplatser, grönområden, affärer och skolan. 2012 visade det sig att knappt hälften av barn inom spannet 7-9 år fritt fick röra sig själva i staden. Utvecklingen antas delvis bero på dagens trafiksituation men även på föräldrars ökade oro för barnen (Jungmark & Åkerblom 2015:18). Då städer begränsar rörelseförmågan, utgör det ett hinder för barnets fria rörelse och lek (Lenninger 2008:5).

Planeringen kan inte styra föräldrars kontroll, men kan genom utformning av den fysiska miljön skapa förutsättningar för en trygg och lekvänlig miljö, som möjligtvis kan förändra föräldrarnas syn och därmed öka barns fria rörlighet (Jungmark &

Åkerblom 2015:18).

Att barns sociala och fysiska utrymme har blivit allt mer begränsade och övervakade, kan komma att leda till hälsoproblem, ändrade lekrutiner och en minskad kreativ förmåga (Cele 2015:235). Van der Burgt och Cele (2014) beskriver att offentliga miljöer ofta är definierade och utformade utifrån vuxnas perspektiv och att barn ofta har en begränsad tillgänglighet till den offentliga miljön.

Tillgängligheten till utemiljöer hänger starkt ihop med en förändrad samhällsstruktur (Van der Burgt & Cele 2014:29 - 30). För att utvecklas krävs att barn får vara delaktiga i utvecklingen av den offentliga miljön vilken berör dem (Van der Burgt &

Cele 2014:30). Hur vuxna ser på stadens utveckling sätter dock upp ramarna för hur den fysiska och sociala strukturen konstrueras och därefter hur barn ges tillgång till staden (Cele 2015:235).

4.2 Kommunal planering

Plan- och bygglagen

Det är genom Plan- och bygglagen (SFS 2010:900) som beslut tas om hur mark- och vattenområden får användas. Fysisk planering syftar i enlighet med Plan- och bygglagen 1 kap 1§ till att främja en samhällsutveckling, vilken strävar efter jämlika och goda sociala levnadsförhållanden för dagens invånare, såväl som för kommande generationer.

Det skall även göras för att främja enskilda människors frihet (SFS 2010:900).

I Plan- och bygglagens 5 kap beskrivs hur detaljplaneprocessen skall gå tillväga. Detalj- planeprocessen skall bereda möjlighet för samråd till de vilka berörs av planen och förslaget skall göras tillgänglig för allmänheten under samrådstiden.

Kommunen skall redovisa och besvara de synpunkter som har kommit fram i samrådet (SFS 2010:900). Det är därmed genom kommunens formella samrådsskyldighet som medborgare blir inkluderade i planprocessen. Kommunen skall dock vid samråd kunna presentera ett grundligt planunderlag, vilket innebär att kommunen redan innan samrådet har gjort en hel del bedömningar och intagit olika ställningstaganden. Om medborgardialog istället sker i ett tidigt skede av planprocessen, innan samråd, finns det större möjlighet att påverka utvecklingen av planförslaget.

Att möjliggöra för en tidig dialog, vilken genomförs innan samråd, finns det dock inget lagstöd för (Boverket 2020b).

Detaljplaneprocesser

Med fysisk planering finns goda förutsättningar för att skapa bra livsmiljöer i staden. Dessvärre kan motsatsen bidra till förödande konsekvenser, för dagens invånare såväl som för framtida invånare i staden (de Laval 2015:13-14). Detta då planeringen är en aktivitet vars handlingar kan bli bestående element i stadens fysiska rum (Boverket 2019).

För att en detaljplan inte skall bidra till förödande konsekvenser, utarbetas planen genom en väl definierad process. Processen är tänkt att skapa insyn och förankra planen hos medborgarna, samt bidra till ett så bra beslutsunderlag som möjligt vid planläggning (Boverket 2018). I Sverige sker fysisk planering på många olika skalnivåer, men i denna rapport är det detaljplanering som är av störst relevans.

ANTAGANDE GRANSKNING

SAMRÅD BESLUT OM

PLANUPPDRAG

Möjlighet att lämna

synpunkter Möjlighet att lämna synpunkter

LAGA KRAFT

Figur 2: Detaljplaneprocessen.

(Boverket 2020a)

Medborgardeltagande &

medborgarinflytande

Hellström (2019) menar att stadens dragningskraft beror på dess ständiga förändring, att staden är ofullständig och i en ständig utveckling. Stadens konstruktion bygger däremot inte enbart på infrastrukturella eller fysiska strukturer, en stor del av staden utgår ifrån den grundläggande tankefiguren samhället och dess inneboende sociala strukturer. En utveckling av stadens såväl fysiska som sociala strukturer, förlorar sitt syfte om det inte sker utifrån medverkan, samverkan eller påverkan. Att få medverka vid det materiella skapandet, innefattar även en medverkan i stadens och de urbana beslutsordningarna (Andersson

& Bratel 2019a:22-23). Likt Hellström menar även Orrskog (2005) att staden är ett socialt fenomen och att stadsbyggande är en samhällelig verksamhet. Orrskog menar däremot att det finns en beroendeställning till politik och ekonomi (Orrskog 2005:29).

De metoder och former av deltagande som vanligtvis används för medborgardeltagande, faller mestadels inom ramen för representativ demokrati.

Det innebär att medborgardeltagandet används för informationshämtning och konsultation, men att besluten fattas av de folkvalda politikerna samt av tjänstemän (Henecke & Khan 2002:25-26).

Möjligheten till deltagande och faktiskt inflytande är både begränsat och ojämnt fördelat menar Henecke och Khan (2002). Det är bland annat inte ovanligt att medborgardeltagande underordnas informella beslut mellan kommunen och privata aktörer. Deltagandet handlar främst om att förankra och sprida information, vilket motsvarar ett lågt medborgarinflytande. Det har ett flertal gånger bidragit till besvikelse hos deltagarna (Henecke &

Khan 2002:32, Khakee 2006:12-14).

Det har visat sig att det vanligtvis är en homogen grupp som representeras vid samråd och får sin röst hörd, vilka främst är medelålders vita män. De som vanligtvis inte representeras är exempelvis människor som har svårt med det svenska språket, är socialt och ekonomiskt utsatta samt barn (Andersson & Bratel 2019a:28). Den ojämna representationen av deltagare har visat sig mynna ut i att de grupper som gynnas av

medborgardeltagande främst är socioekonomiskt och politiskt starka grupper (Henecke & Khan 2002:26-27). I och med att marknaden och privata aktörer spelar en allt större roll i stadsutvecklingen, är det av stor vikt att föra en dialog med flera olika intressen, för att nå en överenskommelse. Då städer blivit allt mer multikulturella krävs även en bättre dialog för inkludering, samt för att skapa tillhörighet och utveckla gemensamma normer och värdegrunder (Khakee 2006:12-14).

Henecke och Khan (2002) menar att begreppet medborgarinflytande är missvisande och att begreppet medborgardeltagande är mer rättvist, då det motsvarar medborgarnas faktiska roll i planeringen. De menar att medborgare kan delta i processen utan att ges faktiskt inflytande. Den form av medborgardeltagande som kopplas till detaljplaneprocessen bidrar till att medborgarens roll i processen enbart syftar till att hävda sina egenintressen. Kommunen skall därefter förhålla sig neutral vid avvägning mellan olika intressen.

Kommunens neutralitet kan dock ifrågasättas på grund av påverkan utifrån privata och ekonomiska intressen (Henecke & Khan 2002:32).

En viktig aspekt att lyfta i samband med medborgardeltagande och medborgarinflytande är språket och talet. Det är mänskliga och sociala föreställningar som format hur vi uppfattar världen. Det är genom språket som världen kan förstås. Språket har däremot inneboende maktförhållanden, den som kan bemästra språket kan också påverka andra människors syn på omvärlden. Det påvisar att den kunskap som samhällsplanering och stadsbyggnad utgår ifrån är socialt konstruerad (Orrskog 2005:33-34).

4.3 Barn i fysisk planering

Vuxnas syn på barn i planering

Möjlighet för lek och utevistelse är av största vikt för barn, inte minst i relation till dagens problem med ökat stillasittande, koncentrationssvårigheter och trångboddhet. Barndomen präglar barn i ung ålder såväl som vuxen ålder. Ett barns närmiljö påverkar barnets lek och rörelsefrihet. Att vuxna vanligtvis ser barn som framtida medborgare bidrar till svårigheter i att ge barn erkännande.

Att däremot hantera den samhällsutveckling som framträder, exempelvis trångboddhet, har även stadsplaneringen en viktig roll i. Angreppssättet kan då vara att möjliggöra för deltagande, vilket kan komma att öka möjligheten för barnets rätt till staden och sin närmiljö (Cele 2014:45-46).

Barns delaktighet i planering

Det finns regler i Plan- och bygglagen om att inkludera medborgarna i den fysiska planeringen, vilket även innefattar barn. Det är dock individens ansvar att delta i processen och komma med synpunkter, vilket gör att barn sällan medverkar (Länsstyrelsen 2009:7). Det som i många fall har avgjort barnets inflytande är politikers och tjänstemäns inställning till barnets inkludering i fysisk planering (Lenninger 2008:12). För att barn skall bli inkluderade i fysisk planering, bör dock alla aktiva inom planeringssektorn beakta denna grupp av medborgare. Vilket i och med barnkonventionens lagstadgande kan tänkas ske, då barnfrågor ges större vikt, samt synliggörs i samhällsutvecklingen och vid planprocesser (Barnombudsmannen 2020).

Enligt Plan- och bygglagen 2 kap 3 § punkt 2 skall planläggning ske för att främja den sociala aspekten, vilket innebär strävan efter en god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper (SFS 2010:900). Vid planering av miljöer vilka kan antas vara viktiga för barn, är det därför inte mer än rimligt att även barnen får vara delaktiga i processen. Om barn inte möjliggörs inflytande blir det för vuxna problematiskt att enbart tillgodose barnfrågor utifrån barnperspektivet (Boverket

& Movium 2015:46). Lenninger (2008) menar att det är viktigt att samråda med barn, för att ta del av viktig kunskap om den fysiska miljön som planerare vanligtvis inte besitter. För att den fysiska planeringen ska kunna skapa goda livsmiljöer

anpassade för barn, krävs att information utgår ifrån barn, då barn är experter på sin närmiljö (Lenninger 2008:12, Boverket & Movium 2015:69).

Lenninger (2008) har i samarbete med Movium genomfört en undersökning om var, hur och i vilka sammanhang som barn involveras i fysisk planering.

Där framkom bland annat att det idag finns mycket kunskap och forskning kopplat till barn i fysisk planering. Däremot finns viss problematik i att forskningen inte når ut till de som lägger grunden och fattar beslut om barnfrågor. Undersökningen visar därmed att det generellt finns bristande kunskap om barnkonventionen inom planeringen.

Det har lett till att det i många fall är den enskilde planerarens intresse som avgjort barns delaktighet (Lenninger 2008:9-11). Detta är däremot något som i och med barnkonventionens lagstadgande kan tänkas förbättras (Barnombudsmannen 2020).

I de fall som barn har inkluderats i planeringen finns det brister hos vuxna i förståelse av att barn inte själva har kunskap och förståelse för planprocessen eller hur demokrati i samhället fungerar. Det är därför av stor vikt att tydliggöra detta för barnen, samt vilken faktisk roll som barnen kan tänkas ges vid deltagandet. Det visar även på att involvering av barn i den fysiska planeringen är tidskrävande.

Tjänstemän måste avsätta tid för att först hitta en lämplig metod att använda sig av, genomföra utredningen, sammanställa resultatet och slutligen förmedla resultatet till barnen. För att barn skall kunna delta i planeringsarbetet och få möjlighet att vara med och påverka den fysiska miljön, krävs därför fortsatt utveckling av metoder och utbyte av erfarenheter (Lenninger 2008:9-11).

26

5.1 Malmö - Amiralsstaden

Sigrid Brothén

Bakgrund

Amiralsstaden är ett samlingsnamn för en stadsutvecklingsprocess inom Malmö Stad, vilket jobbade med att utveckla olika metoder och processer för att uppnå social hållbarhet inom fysisk planering (Malmö Stad 2018:2-4). Amiralsstaden verkade som ett profilprojekt, vilket genom fysiska ingrepp i staden skulle bidra till att åstadkomma hälsosamma miljöer, minskad segregation, öka delaktighet och tillit inom Amiralsstaden. Processen Amiralsstaden utgick från ett tvärsektoriellt arbetssätt, där offentliga- och privata aktörer, näringsliv, föreningar och medborgare bidrog med olika kompetenser. Arbetet syftade inte enbart till fysiska förändringar, visionen syftade även till att utveckla nya arbetssätt, organisationsformer, samt finna nya samarbetspartners i hopp om att utveckla nya sociala strukturer (Malmö Stad 2013:165). En central del av arbete var även att inkludera lokala aktörer, däribland barn, i den fysiska planeringen.

Det skulle inte enbart bidra till kunskapsinhämtning och bättre beslutsunderlag, utan även till att skapa förutsättningar för att i en tidig ålder introducera barnen för den demokratiska processen (Malmö Stad 2018:11) 2016 fick en konsult i uppdrag, av Amiralsstadens styrgrupp, att genomföra ett dialogarbete för att kommunicera Amiralsstaden

som process. I detta skede fanns dock inget tydligt ramverk för uppdragets budget, tidsplan eller geografisk avgränsning. För att tydligare definiera uppdraget valde konsulten själv att finna en fysisk plats för att arbeta med social hållbarhet. För att välja ett fysiskt område genomfördes såväl fysiska inventeringar, på plats, samt teoretiska inventeringar, vilka utgick från tidigare rapporter som Malmö Stad tagit fram. Rapporterna visade på platser vilka upplevdes som otrygga, framförallt för barn. Inventeringen ledde fram till att konsulten valde att jobba med Rosengård centrum som projektets geografiska avgränsning (Informant 3). Rosengård centrum ägdes i detta skede av en ägare som inte var intresserad av att vidareutveckla området. Detta trots att Rosengård centrum var en plats som upplevdes som otrygg.

Samtidigt är det en plats där många människor, däribland barn, passerar. Här finns exempelvis ett stadsdelsbibliotek och en ungdomsgård, vilka är viktiga mötesplatser för barn i Rosengård och kringliggande stadsdelar (Andersson & Bratel 2019a:10-11) Konsulten valde därför att använda sig av platsen, om än tillfälligt, för en sträva mot att nå en social och fysisk förändring av platsen (Informant 3).

Uppstart Uppdrag1

2016

Workshops påbörjas

Tillfällig utformning

Invigning

Ny ägare Rosengård centrum

Nytt uppdrag 2017

Uppstart Uppdrag2

Gestaltningsprogram godkänns

Byggstart

Invigning

2018 2019

2010 Arbetet med Masthuggskajen

påbörjas

2012

Vision Älvstaden antas i

2015 2016 2017

Samråd

Barnkonsekvensbeskrivning godkänns

Kompleterande samråd

Hållbarhetsprogram

godkänns Granskning Planen

antas Workshops

ungdomar påbörjas med Byggstart

Rapport om Tidiga

barndialoger

Figur 3: Processlinje för Rosengård centrum.

Barnfrågor i Malmö &

Amiralsstaden

Det som lade grunden för arbetet med Amiralsstaden, och därmed utvecklingen av Rosengård centrum, var Malmökommissionen.

Malmökommissionen tillsattes 2010 av Malmö Stad, vilken skulle verka som en oberoende kommission för att undersöka bakomliggande faktorer till sociala ojämlikheter, samt föreslå strategier för att behandla dessa ojämlikheter (Malmö Stad 2013:10). Malmökommissionen lyfte vikten av att öka individens delaktighet och inflytande i samhället, för att minska sociala ojämlikheter. Malmökommissionen gav som förslag att Amiralsstaden skulle genomföras som en stadsbyggnadsprocess med utgångspunkt i ett tvärsektoriellt arbetssätt (Malmö Stad 2013:30- 31).

Metod - Medskapande designprocesser

Medskapande designprocesser innebär att utveckla en plats i nära samarbete med de som i framtiden skall använda platsen (Informant 3). Genom att låta deltagarna ta offentliga rum i anspråk och på olika sätt förändra rummets fysiska gestalt, skapas en fysisk och social förståelse för rummet och dess användning. Beroende på målgrupp och platsens förutsättningar, kan olika verktyg och former av tillvägagångssätt användas för att initiera en kreativ arbetsprocess (Stenberg m.fl, 2013:102).

Medskapande designprocesser - Amiralsstaden

Tillfällig omgestaltning av Rosengård centrum Under våren och sommaren 2016 arbetade konsulten med att utveckla metoder och tillvägagångssätt, samt genomföra dessa, allt med en strävan om att uppnå sociala rum och en demokratisering av Amiralsstaden som stadsbyggnadsprocess. Vårens arbete bestod av att konsulten främst lokaliserade och kartlade aktörer, deltagare och platser, för att kunna påbörja ett nätverkande inför sommarens arbete.

Under sommaren genomförde sedan konsulten ett dialogarbete i form av olika workshops med barn (Andersson & Bratel 2016:12).

Under de workshops som genomfördes var konsulten fysiskt på plats i Rosengård centrum.

Rosengård centrum var innan arbetet påbörjades en relativt osynlig och oskött plats. Många passerade men få stannade till för att uppehålla sig på platsen.

Aktiviteterna utformades därför så att i princip vem som helst, inom målgruppen barn, skulle kunna delta. Det gjordes genom att aktiviteterna var spontana och möjliggjorde för deltagarna att själva välja att delta under hela aktiviteten eller enbart en kort stund. Konsulten hade även en ambition om att det skulle vara lätt och enkelt att delta, tröskeln för deltagandet skulle vara låg. Därför genomfördes lekfulla aktiviteter anpassade till barn som målgrupp. Informant 3 beskriver att de kreativa aktiviteterna lade grunden för att barnen skulle tycka att deltagande var roligt. Det visade sig fungera då många av barnen själva valde att delta vid flera tillfällen (Informant 3).

De samarbeten som konsulten lyckades bygga upp med lokala aktörer, gjorde även genomförandet av arbetet i Rosengård centrum görbart. Dels skapades ett samarbete med Rädda barnen i Rosengård men även med Tegelhuset, vilket är en ungdomsgård belägen i Rosengård centrum. Dessa två aktörer, med flera, hjälpte till med arbetet. Dels genom att dela med sig av den kunskap som de besitter om Rosengårds sociala och fysiska strukturer, samt genom att sammanföra pedagoger och deltagare från deras barngrupper med konsulten (Andersson

& Bratel 2016:30-31).

Arbetet med Rosengård centrum genomfördes i form av olika workshops. Under workshoparna fick deltagarna testa att använda Rosengård centrum som en plats för kreativ lek, samt utforskande av socialt umgänge. Sättet som barnen fick utforska och använda rummet, skiljer sig från platsens tidigare användning. Vissa workshops fokuserade mer på de fysiska strukturerna, medan andra utforskade de sociala strukturerna. Under aktiviteterna fördes även dialoger med barnen om Amiralsstaden som stadsbyggnadsprocess, demokrati och stadsplanering generellt (Andersson

& Bratel 2016:28-29).

Under workshop 1 fick deltagarna en rulle med snöre som de skulle ta med sig och knyta fast i olika delar av rummet. Barnen skapade en gemensam form och en fysisk struktur. Samtidigt var barnen tvungna att förhålla sig till redan befintliga strukturer, men även den fysiska struktur av snören, vilket barnen själva skapade på platsen. Strukturen av snöre skapade något fysiskt att förhålla sig till, vilken barnen kunde hoppa över, krypa under och på olika sätt ta sig igenom eller runt (Andersson &

Bratel 2016:18).

Under workshop 2 fick barnen tillgång till frigolitbitar, vilka de kunde såga ut i olika former, för att skapa gemensamma fysiska strukturer eller individuella former. Frigolitbitarna formades successivt till skulpturer, sittmöbler och andra fysiska former vilket skapade en variation av nya rumsligheter och gestaltningar av platsen.

Med frigolitbitarna möjliggjordes en föränderlig struktur, där barnen genom ommöblering kunde utforska olika former och funktioner av rummet (Andersson & Bratel 2016:18-19).

Under workshop 3 fick barnen en kvadratmeter gräsmatta som de själva fick bestämma över. Barnen fick med hjälp av olika material såsom papper, trådar och flörtkulor, utforma sin egna park. I slutet av workshopen sammanfogades alla barnens parker till en stor gemensam park (Andersson &

Bratel 2016:18-19).

Under workshop 4 fick barnen rita självporträtt på stora pappersark, arbetet var fortsatt ute på den specifika platsen i Rosengård centrum. Syftet var att låta barnen ta plats och synas i stadsrummet.

Här handlade det mindre om platsens fysiska strukturer och mer om dess sociala strukturer (Andersson & Bratel 2016:20).

Under workshop 5 skulle barnen gemensamt bygga en väg, där de fick tillgång till klistermärken som de kunde sätta på väggar, marken och föremål på platsen. Att klistermärkena kunde fästas på allt i det befintliga rummet bidrog till att barnen kunde påverka stadsrummet utan att begränsas av befintliga strukturer (Andersson & Bratel 2016:20).

Workshop 6 handlade om att skapa ett namn på platsen. Två platser namngavs - Tandläkarplatsen och Biblioteksplatsen. Workshopen gav även barnen möjlighet att utforska och uttrycka sig genom ett eget visuellt språk, med hjälp av mallar fick barnen trycka sitt visuella språk på ett stort pappersark (Andersson & Bratel 2016:20-21).

Efter att aktiviteterna genomförts omvandlade och tolkade konsulten barnens deltagande. Det ledde fram till en tillfällig sitt- och lekstruktur, vilket skapade en ny fysisk och social struktur att förhålla sig till på platsen. Inte minst bidrog den även som en symbol för barns ianspråktagande av stadsrummet, samt att synliggöra barnens arbete (Andersson & Bratel 2019a:58). Enligt informant 3 var det av stor vikt att barnens arbete fick leda fram till en fysisk struktur, om än tillfällig. Detta då det fanns en osäkerhet om projektet skulle få en vidareutveckling och leda till en permanent förändring eller ej (Informant 3). Oavsett utfall har planering som verksamhet en vana att ta oväntade vändningar, vilket kan leda till utdragna processer.

För att anpassa arbetet till barnen, ansågs det vara av stor vikt att de medskapande designprocesserna ledde fram till något fysiskt och påtagligt att se på och prata om (Informant 3). För att slutligen få ett avslut och visa deltagarna vad deras arbete mynnat ut i, anordnades en invigning. Där gavs barnen ett tillkännagivande och en återkoppling på vad deras arbete med platsen mynnat ut i för fysiska och sociala strukturer (Andersson & Bratel 2019a:58).

Permanent utformning

I samband med att konsultens arbete, med den tillfälliga fysiska förändringen av platsen var färdig, bytte Rosengård centrum ägare. Den nya ägaren var en lokal aktör från Malmö och visade stort engagemang för att uppnå en förändrad upplevelse av Rosengård centrum. Ägaren gav konsulten i uppdrag att tillsammans med en grupp ungdomar mellan 15-18 år, vilka anställdes av ägaren, utveckla ett gestaltningsprogram för Rosengård centrum (Andersson & Bratel 2016:65-66). Arbetet syftade till att utforska Rosengård centrum och dess närområde, utifrån barnens perspektiv. Konsulten och ungdomarna skapade sedan en moodboard med exempelbilder på aktiviteter, funktioner och platser, vilka ledde fram till ledord såsom ljus, växter och sittytor. Dessa lade grunden till ett gestaltningsförslag för en permanent omvandling av Rosengård centrum (Andersson & Bratel 2019a:67-68). I september 2017 påbörjades byggnationen av den nya utemiljön. För att arbetet med att ändra platsens sociala struktur inte skulle stagnera, fortsatte konsulten att på olika sätt tillsammans med barn att uppehålla sig på platsen och aktivera den. När arbetet med den permanenta utformningen slutligen färdigställdes, invigdes platsen för att återigen visa på och tydliggöra de förändringar som barnen tillsammans med konsulten skapat (Andersson & Bratel 2019a:73, 77).