SKÖTSEL AV HISTORISKA TRÄDGÅRDAR Klippta lövbärande häckar

SKÖTSEL AV

HISTORISKA TRÄDGÅRDAR

Klippta lövbärande häckar

SKÖTSEL AV HISTORISKA TRÄDGÅRDAR Klippta lövbärande häckar

Riksantikvarieämbetet Box 5405

114 84 Stockholm Tel 08-5191 80 00 www.raa.se registrator@raa.se Riksantikvarieämbetet 2018

Skötsel av historiska trädgårdar. Klippta lövbärande häckar Huvudförfattare: Maria Nyman-Nilsson, Sara Utter Medförfattare: Joakim Seiler

Redaktör: Tina Westerlund

Omslag: Fredriksborgs slott i Danmark (överst), Gunnebo slott (t.v. och t.h), foto: Joakim Seiler.

Fredriksdal (mitten), okänd fotograf, Helsingborgs museers samlingsdatabas Carlotta (PD).

Upphovsrätt enligt Creative Commons licens CC BY där inget annat anges.

Villkor på http://creativecommons.org/licenses/by/2.5/se

Skriftserien Skötsel av historiska trädgårdar

Denna skrift är en del i Riksantikvarieämbetets serie Skötsel av historiska trädgårdar och ett resultat av projektet Utvecklande skötsel i kulturhistoriskt värdefulla parker och trädgårdar som pågick 2015–

2017. Projektet syftade till erfaren hetsutbyte och ökad kunskap kring vård av historiska parker och trädgårdar, med fokus på antikvariska ställnings taganden och skötselmetoder som tillvaratar de historiska trädgårdarnas kulturvärden. De tillämpningsområden som undersöktes i projektet var gräs, grus, häckar, fruktträd och prydnadsplanteringar. Projektet finansierades med medel från kultur miljövårdsanslaget (bidrag till kulturmiljövård). Huvudman för projektet var Hantverk s­

laboratoriet vid Göteborgs universitet. De trädgårdar som använts som laboratorier för skötselför­

sök i projektet är Tycho Brahemuseets trädgård på Ven, Gunnebo slott, Stabergs bergsmansgård, Fredriksdals museer och trädgårdar, Julita gård och Mårbacka minnesgård. Anläggningarna representerar tillsammans en tidperiod från sent 1500­tal till tidigt 1900­tal.

HANTVERKSLABORATORIET vid Göteborgs universitet är ett nationellt centrum för kulturmiljöns hantverk med uppdrag att dokumentera och vidare­

föra hotade hantverkskunskaper samt att säkra kvalitet utveckla metoder och initiera forskning inom fältet kulturmiljöns hantverk.

Innehåll

Inledning ...5

Den klippta häcken och dess skötsel genom historien .... 6

Historiska redskap ...11

Skötsel av häckar ... 11

Moderna redskap ...14

Klippning ... 17

Restaurering av häckar ...21

Häckarnas övriga skötsel... 28

Kompletterings­ och nyplantering ... 28

Häckarnas vitalitet och sundhet ... 29

Växtskydd ... 29

Skötsel i och kring häckarna ... 30

Gödsling av befintliga häckar ... 31

Diskussion kring skötseln av häckar ...32

Slutsatser ...33

Referenser och länkar ... 34

Inledning

Trädgårdar kan – precis som byggnader och föremål – berätta om förfluten tid, traditioner, ideal, e konomiska förutsättningar, praktiskt arbete och liv. Medan man de senaste decennierna blivit allt mer medveten om de kulturhistoriska värdena av parkträd och perenner finns det andra trädgårdselement som ägnats mindre uppmärksamhet: klippta häckar, gräsmattor och grus­

gångar. Trots att betydande resurser läggs på skötseln av dessa och trots att de har avgörande betydelse för trädgårdens arkitektur, saknas medvetenhet och kun­

skap om hur de har sett ut historiskt, hur de skötts, vad de innehöll och hur de bäst sköts idag för att upp­

rätthålla de kulturhistoriska värdena.

En häck kan definieras som ett trädgårdselement bestående av ett antal plantor utmed en sträcka, plan­

terade med ett bestämt avstånd mellan individerna.

Det svenska ordet häck är släkt med engelskans hedge och tyskans Hecke och betyder ursprungligen inhäg­

nad. Häckens användning har utökats från att främst hägna in till att bli ett viktigt arkitektoniskt inslag i trädgårdar och parker. Häcken används till att rama in kvarter, kanta gångar och vägar, utgöra en fond i trädgårdsanläggningen eller en bakgrund till större blomsterrabatter. Den kan också utgöra väggar i en berså, labyrint eller lövteater1 eller en låg infattnings­

häck runt parterrer och rabatter. Syftet med en häck, förutom det arkitektoniska, kan vara att skapa lä och skugga i trädgårdarna, men också insyns­ buller­ och dammskydd mot omgivningen.

Enligt ICOMOS så kallade Florens­deklaration är en historisk trädgårdsanläggning ”en arkitektonisk och hortikulturell komposition av allmänt historiskt eller konstnärligt intresse. Som sådan utgör den ett

1 Lövteater är ett trädgårdsrum som med hjälp av klippta häckar formats till en teaterlokal, vanligtvis med en halvcirkelformad åskådaryta i enlighet med förebilden, de antika amfiteatrarna (definition från Nationalencyklopedin).

historiskt minnesmärke”.2 Den klippta häcken är en viktig del av parkens och trädgårdens arkitektoniska och hortikulturella komposition. En komposition som inte bara utgörs av arter och sorter, utan även av växternas färger, struktur, storlekar och mellanrum.

I denna skrift utgår vi från att den historiska klipp­

ta häcken uppfyller följande kriterier: den ska ha en ursprunglig sträckning, ha stor andel ursprungligt växtmaterial, ge en rättvisande upplevelse utifrån det som man kan uppfatta som ursprungstanken, ha kvar den ursprungliga funktionen och skötas med tradi­

tionella skötselmetoder eller alternativa metoder som delvis tillvaratar trädgårdsmästarnas traditionella kunskaper.

Skriften handlar om hur man kan tänka vid val av skötselmetod för att tillvarata kulturhistoriska värden i historiska trädgårdar, med fokus på den lövbärande rumsbildande klippta häcken. Här redovisas inte växtval, arter, sorter, planteringsanvisningar eller be­

skärningstidpunkter. Den som söker sådan informa­

tion hänvisas till befintlig facklitteratur och katalo­

ger från trädplantskolor.

Denna skrift vänder sig till både trädgårdsmästare i historiska trädgårdar och antikvarier på länsstyrel­

serna, samt till förvaltare av historiska trädgårdar och parker. Tanken är att dessa yrkesgrupper ska få en ökad medvetenhet om skötseln av den klippta häcken och häcken som ett historiskt trädgårds­

element. Genom mer kunskap är det möjligt att se på häckarna med nya ögon, och kanske ompröva val av skötselmetoder. Erfarenheter från andra anläggning­

ar kan vara till hjälp för att sköta och utveckla sköt­

seln av den egna trädgårds­ eller parkanläggningen.

2 Florens-deklarationen, 1982, § 1. Florens­deklarationen har utarbetats av ICOMOS­IFLA:s Internationella kommitté för historiska trädgårdar. Det antogs 1982 av ICOMOS och är ett tillägg till Venedig­deklarationen från 1965, avseende bevarande och restaurering av historiska minnesmärken och områden av historiskt intresse.

som var 1,20 meter breda och 0,6 meter djupa. På botten skulle man lägga matjord och ovanpå den god brunnen jord, vilket torde syfta på kompost eller brunnen gödsel.

André Mollet, som var drottning Kristinas träd­

gårdsmästare 1648–1653, beskriver i boken Lustgård

”lööffwärck” runt parterrerna och låga buxboms­

häckar som skulle fungera som infattningshäckar.6

6 Mollet, 2006, ”Thet Elloffte capitel. Om prydnandt i Lustgården”.

André Mollet utkom 1651 med verket Le Jardin de Plaisir, som översatt till svenska fick heta Lustgård.

Under tidigt 1500­tal började stora trädgårdar på all­

var anläggas vid de kungliga slotten i Sverige. Det var under hertig Karls tid som den så kallade samla­

de renässansträdgården började anläggas. Den hade en symmetrisk form, idealformen var en kvadrat.

Kvarteren inhägnades med staket och längs kanterna planterades fruktträd och bärbuskar. Lövgångar kunde anläggas mellan odlingskvarteren.3 Adeln och borgerskapet följde efter med liknande trädgårdar.

De svenska skriftliga källor från 1500­ och 1600­

talen som till viss del beskriver häckars användning och skötsel är framförallt hushållningsböcker och instruktionsböcker riktade till unga adelsmän som skulle lära sig hur ett gods skulle skötas.

Schering Rosenhane, författare till hushållnings­

boken Oeconomia, skriver att längs gångarna och som häckar i blomsterkvarteret kunde man plantera rosen buskar, liguster eller berberisbuskar ”hwilka alla wäxa tiucka och låta klippa och hantera sig som man will.”4 Han skriver vidare att trädgårdsanläggning­

arna vid denna tid brukade omges av plankverk eller höga gärdesgårdar, men påpekar att man ofta utom­

lands brukade ha en levande gärdesgård beståendes av hagtorn samt röda och vita vildrosor. Den skulle planteras så att den blev tre alnar hög och två alnar bred och vara så jämnt klippt och skuren ovan och på sidorna att den blev som en mur som varken folk eller kreatur kunde ta sig igenom. Hagtornsplantor kunde samlas in i det vilda eller så kunde bären sås i sängar och dras upp till plantor.

När det gäller anläggning och plantering av häckar finns uppgifter i hushållsböckerna om att när häckar och palissader5 skulle planteras skulle diken grävas

3 En lövgång är en arkitektonisk konstruktion av klippta häckar eller träd där växtmaterialet utgör väggar och tak. Lövgångar kallas internationellt för treillage, då kompletteras växtmaterialet av spjälverkskonstruktion.

4 Rosenhane, 1944, s. 138. Boken skrevs 1662, men gavs inte ut förrän 1944. Schering Rosenhane var godsägare och ämbetsman under stormaktstiden. För Rosenhane var trädgårdskonsten viktig, han hade stor kunskap och ägnade en omfattande del av Oeconomia åt detta ämne.

5 Palissader är en slags växtväggar.

Den klippta häcken och dess skötsel genom historien

Suurbär, Berberis, detalj av handkolorerad bild av Olof Rudbeck den äldre, Blomboken XII. I Sverige har Berberis vulgaris förvildats från stormaktstidens parkanläggningar, enligt Martinsson & Ryman, 2008, s. 412. Foto: Uppsala universitetsbibliotek, Alvin: http://urn.kb.se/resolve?urn=

urn:nbn:se:alvin:portal:record­97354 (PD).

Medelhöga häckar kunde planteras med ”then hwita Törnebuskan”, en typ av hagtorn7, men även med an­

dra växtslag, som arter av videväxter. Bok och aven­

bok ansågs också lämpliga till häckar. De båda arter­

nas förtjänst låg i att de behöll sina blad ända ner till marken, en mycket viktig egenskap för häcken. Ar­

terna krävde dock en årlig, kraftig beskärning för att de skulle växa sig höga. Linden, oklart vilken art, var lämplig för alléer, rader och klippningar.

Mollet skrev att boskéer, som bestod av tuktade eller friväxande träd i regelbundna fält, kunde inra­

mas av klippta häckar. Labyrinternas väggar skulle bestå av häckar planterade i dubbla rader.  

Han tyckte också att berberis med sina vackra blad (även kallad surtorn), som är inhemsk i Sverige, läm­

pade sig som häckväxt i stadens lustgårdar. Vinbärs­

och krusbärsbuskar hörde dock enbart hemma i köksträdgården, enligt Mollet. Om en köksträdgård skulle ingå i en lustträdgård, vilket han inte var främmande för, så skulle den döljas av klippta häckar, så att den inte syntes i det storslagna perspektivet

7 Mollet, 2007, s. 140. Kjell Lundquist tolkar ”Törnebuskan” som en typ av hagtorn.

som man hade över trädgården från slottets fönster.

Mollet berör själva klippningen av lustträdgården helt kort, men beskriver iordningställandet av växt­

bädden, det vi idag kallar djupsängen, som mycket viktig. Goda förutsättningar skulle ges för häckens etablering och fortlevnad på lång sikt i trädgårds­

anläggningen. Om man skulle plantera en hög boské häck på styv lera måste leran grävas ur. I plan­

teringsdiken, ”grafwar”, kunde växtbädden behöva grävas ut till ett djup av 1,2–1,5 meter och till en bredd av 2,5–3 meter. Växtbädden skulle sedan fyllas med god växtjord.

I trädgårdshandböcker från 1700­talet, skrivna av trädgårdsmästare, beskrivs anläggandet och skötseln av häckar av olika slag anmärkningsvärt lite. Den för­

sta handboken, Den swenske lust-, örte- och trägården, publicerades 1722 och var skriven av Stockholms le­

dande trädgårdsmästare Johan Ahlich. 1744 utkom han med ytterligare en handbok, med titeln Träd- gårds-Skiötsel, där han beskriver användningen av häckar sålunda:

André Mollets förslag till en labyrint eller will­gård. Fol XXIX. ”Wij wilie wåra Afrijtningar medh Will­gårdarna lyckta/theras Haag skal medh dubbla Rader besättias/ på thet the theste starckare och tiockare blifwa/ så at man ther intet kan igenom gåå.” Mollet, 2006, ”Thet Elloffte capitel.

Om prydnandt i Lustgården”. (PD).

ett snöre med trädgårdssax. Man putsade även ut­

med båda sidorna. Käpparna togs sen bort. Om man ville kunde häckarna prydas med klippta figurer. Då lämnades tofsar, grupper om åtta, nio skott kvar ut­

med häcken. Dessa flätades sedan ihop med tunna spön av hassel som formats till figurer.

Under 1800­talet kom ett stort inflöde av nya växt­

arter och sorter. Det blev ett ideal att plantera skön­

blommande friväxande buskar i grupper eller solitärt på en gräsmatta framför boningshuset. Den tyska stilen kom på modet i slutet av 1800­talet, särskilt i mindre trädgårdsanläggningar och stadsparker. Sti­

len var symmetrisk i planen, men utan raka gångar och regelbundet formade avdelningar. Enligt träd­

gårdsmästare Daniel Müller lämpade den sig för mindre lust­ och större blomstergårdar som hade regelbunden form. För honom var den gamla ”fran­

syska stilen” en styggelse. ”De fyrkantiga klippta häckarne och pyramiderna af träd och buskar äro onekligen fula och onaturliga”.9 Enligt Müller kun­

de häckar användas för att inhägna en trädgård eller någon del som man ville dölja, exempelvis jordmaga­

9 Müller, 1888, tredje delen s. 12.

Med häckar och Contr’Espaliers plägar man att formera de största gångarna uti en Trägård, eller och innesluta hela besynnerliga Parterer. Hos oss brukas der til i gemen: Winbär, Stickelbär, Bar­

baris, Törnrosbuskar, Legustrum och Buxbom.8 Den rätta tiden att anlägga dessa häckar ansåg Ahlich vara på hösten, i oktober och november, eller på våren, i april. Buxbomen skulle sättas i maj.

De träd och buskar som tålde vintern och lämpade sig till häckar och klippta formationer var enligt Johan Ahlich gran till pyramider och häckar, och lind och lönn till höga häckar. Björk kunde ibland också användas till häckar, medan en, vildhassel och bok passade till lövsalar, hag­träd till valvgångar och portaler, hagtorn till levande gärdesgårdar och vit syren till espalier. Av liguster kunde man åstadkom­

ma ett sirligt bindverk om den planterades i dubbla rader så att den blev tät och tjock. Skotten skulle lin­

das om varandra för att kunna växa korsvis runt stö­

rarna som sattes på ömse sidor. När önskvärd höjd och bredd uppnåtts skulle häcken putsas jämn efter

8 Ahlich, 1744, s. 37. Contr’Espaliers är väggar av spaljerade fruktträd. Stickelbär är en äldre benämning på krusbär.

Stora Ek, herrgårdsanläggning utanför Mariestad. En rest av hasselhäck som kantar gångarna i en stjärnformad boské. 2014–2015 genomfördes ett arbete med föryngring av boskén och hasseln sågades ned jäms med marken. Foto: Pierre Nestlog, 2014.

sinet och drivbänkarna. Möjligen kunde dessa ena­

handa häckar även planteras på terrasser och i lust­

trädgården.

Under 1900­talet blev det modernt med friväxande blommande häckar. De klippta strikta häckarna fanns ändå kvar i en del äldre barockanläggningar, som fick behålla sin strama stil. Trädgårdsdekorationerna för­

enklades dock ofta och blev färre med tiden.

Under denna tidperiod anlades vissa större träd­

gårdar med inspiration från den engelska Arts and Crafts­rörelsen. Trädgården skulle nu vara ett slags

”hantverk” med häckar och träd som tillsammans med murar och trappor formade olika rum. Klippta strama häckar delade upp trädgården och utgjorde en lugn kontrasterande bakgrund till breda, livligt fär­

gade blomsterrabatter.

Under 1900­talet kom en mängd trädgårdsböcker riktade direkt till hemmaodlaren, men också en rad pedagogiska böcker för trädgårdsskolor, folkhögsko­

lor och seminarier. Nu kunde alla läsa om val av arter och om hur häckar skulle anläggas och skötas. Häck­

en var från utseendesynpunkt, enligt Nils Sonesson, en av de bästa inhägnader som en trädgård kunde ha – om den vårdades och klipptes förståndigt:

Gamla Linköping. Flätad hagtornshäck vid systrarna Petterssons gård. Foto: Gamla Linköping.

Härvid som ofta gäller regeln, att det enklaste är det vackraste och att alltså en häck med raka sidor var att föredraga framför en mera konstlad klippning.10

Gustav Lind beskriver i början av 1900­talet lämpliga lövbärande träd och buskar till häckar för hela lan­

det.11 Det handlade främst om funktionen och den växtmiljö där häcken skulle anläggas, inte så mycket om estetik. Häckar kunde vara klippta eller friväx­

ande. Hagtornsarter kom i främsta rummet i hela Sverige, sibiriskt ärtträd beskrevs som den minst krävande, glasbjörk, rönn och ungersk syren rekom­

menderades för norra Sverige och ligustern för torra platser. Gustav Lind skrev att oxeln föredrog lands­

vägens damm, att måbärsbusken var skuggtålig och att linden (särskilt den vilda småbladiga) var värde­

full och bildade vackra häckar men var dyr att an­

lägga. Eken var användbar både till låga och höga häckar, vresrosen kunde hållas både klippt och fri­

10 Handbok för Trädgårdsodlare, 1947, s. 651.

11 Gustav Lind, trädgårdsdirektör och rektor för Kungliga Lantbruksakademiens trädgårdsskola 1900–1934, skrev en rad trädgårdsböcker, däribland Skolträdgården: handledning vid undervisningen i trädgårdsskötsel, som utkom 1917.

Fredriksdal. En smalt klippt ligusterhäck ramar in Rosariets olika rum. Foto: Sara Utter.

växande på blåsiga och kalla platser, alm och lönn var lämpade för den stora trädgården och brakved, al och vissa pilsorter för fuktiga lägen. I södra Sverige kun­

de högväxande buxbom, liksom idegran och tuja bil­

da vackra häckar, enligt Gustav Lind.

Innan plantering av häckplantor skulle ske, göds­

lades och bearbetades jorden till minst 45 centime­

ters djup och 60 centimeters bredd. Själva planteringen kunde ske såväl höst som vår. Två­ till treåriga omsko­

lade plantor var de bästa. Plantorna skulle sättas i en enkel rad med cirka 15 centimeters avstånd och skulle skäras ner till 6–10 centimeter från marken, eventuellt redan första vintern vid kraftig tillväxt, annars vintern

därpå. Följande vintrar skars de nya skotten in en tred­

jedel av sin längd, sedan klipptes häcken även på sidor­

na, men under strängt iakttagande att häcken skulle bli bredare nedtill och avsmalnande uppåt. När häcken nått önskad höjd höggs den av upptill 3–5 centimeter ovanför det ställe där den under föregående år blivit inskuren. Häckar av liguster och liknande skulle även klippas en eller flera gånger under sommaren. När den lövbärande häcken blev gammal och skröplig, eller om den blivit alltför gles, skulle den föryngras genom av­

sågning 20–30 centimeter ovan marken. Sedan fick häcken växa upp igen.

mer detaljerad kunskap om den historiska praktiken så måste dessa olika källmaterial jämföras med var­

andra och de historiska redskapen prövas i praktiska försök.

Vid 1600­talets mitt beskriver Rosenhane hur träd­

gårdsredskapet ”sax” används för att klippa löv och hur ”krokigt järn” med långt skaft brukas för att ren­

sa bort små kvistar uppe i träden. Sax syftar troligen på häcksax. Krokigt järn med långt skaft är förmod­

ligen en typ av stångskära, som även finns avbildad på utländska redskapsplanscher. Rosenhane nämner också sågar av större och mindre slag.13  

Trädgårdsmästare Johan Ahlich skriver i mitten på 1700­talet om de redskap som behövdes för beskärning:

De förnämsta wärktygen at skära eller afput­

sa wäxterna med, är en skarp knif samt en god handsax, hwilken ibland är beqwämligare at be­

tiena sig af; Men när någon ting för prydnaden skul skal skäras och putsas, så fodras dertil en större eller så kallad Häck­sax.14

Till träd och buskar kunde också sågar behövas. När häckarna skulle beskäras måste man också ta hänsyn till väderleken:

13 Rosenhane, 1944.

14 Ahlich, 1744, s. 31.

Skötsel av häckar i historisk miljö är viktig ur flera olika aspekter. Häckarna räknas i många fall som kulturarv och är kanske till och med Q­märkta12 för sitt historiska värde. De utgör ofta betydande delar av strukturen i och upplevelsen av den miljö de växer i. Vid val av skötselmetoder är det därför angeläget att ställa sig frågan: vad vinner man och vad förloras i varje steg av utveckling av redskap och arbetstek­

nik? Det perspektivet är alltid viktigt vid vård av det levande kulturarvet.

Förvaltaren bör även ställa sig frågan om själva arbetsmomentet ska vara en del av besökarnas upp­

levelse eller om det bara är de färdigklippta häckarna som är av betydelse. När man värderar skötselmeto­

der behöver fler aspekter än tidsåtgång tas med i be­

räkningen. Moderna redskap, material och metoder är ofta mer tidseffektiva, men man bör tänka på att de också påverkar de kulturhistoriska värdena i de historiska trädgårdarna.

Man måste sköta häckarna så att deras vitalitet vid­

makthålls, eller förbättras. Detta ska ske på ett sätt som är ergonomiskt för personalen och med de red­

skap som bäst passar för den specifika häcken och åt­

gärden. Genom att beskära på ett så skonsamt sätt som möjligt och ge häckarna de bästa växtbeting­

elserna, minskar man riskerna för skador och sjuk­

domsangrepp. Vid många offentliga anläggningar har man av tradition ofta haft speciellt utbildade personer till häckklippning. Det har varit ett fysiskt krävande arbete, delvis utfört från stegar och liftar, som ibland lett till förslitningsskador. Att bli bra på att klippa häck kräver träning så att man får erfaren het och ru­

tin. Man måste kunna syfta, vara noggrann, intresse­

rad av kvaliteten på resultatet och ha rätt kunskaper för att välja åtgärder så att man hittar häckens form.

Historiska redskap

Källor som berättar om historiska redskap för klipp­

ning av häckar är historiska texter, bilder av red­

skap och arbete samt redskapssamlingar. För att få

12 Q­märkning är en skyddsbestämmelse, som skyddar kulturellt värdefulla miljöer, och bland annat innebär att användningen ska vara anpassad till platsens kulturvärden.

Skötsel av häckar

Del av plansch som visar trädgårdens redskap, däribland olika typer av knivar, häcksaxar och sågar. Ur Petter Lundbergs Then rätta Swenska Trägårds-Praxis, 1754.

I August Fjäderhanes beskrivning av beskärning av avenbok nämns liknande redskap:

Häckarna slogs med en ca 1,0 m lång sabel, varefter putsning företogs med häcksax.17 I tidigare forskning, publicerad i Åsa Ahrlands av­

handling, förekommer uppgifter om huggsvärd vid häckklippning. Enligt henne användes redskapet långt in på 1900­talet vid svenska herrgårdar. Vid Övedskloster beskars häckarna med sabel ännu på 1960­ talet. I inventarieförteckningen från Fiholm 1812 har Ahrland funnit uppgiften: ”4st. swärd förslitna”.18

17 Fjäderhane, 1963, s. 29.

18 Ahrland, 2006, s. 337. Reviderad upplaga av avhandlingen från 2005.

… häckarnas putsning förrättas bäst efter regn eller under morgon­daggen, då saxen långt bättre skär än wid stor tårka.15

Anders Lundström nämner, i sin redskapsförteck­

ning i början av 1800­talet, häcksaxen, men också trädgårdssvärdet:

Utom förutnämnda redskaper fodras flerahanda andra verktyg, hvilkas bruk man anser öfverflö­

digt att beskrifva, derföre att de äro så allmänt kända, att blotta namnen visa, hvartill de an­

vändas, såsom /…/ Trädsax, Trädsvärd, Hand­

såg /…/.16

15 Ahlich, 1744, s. 32.

16 Lundström, 1831, s. 18.

Olika typer av häcksaxar och stångsaxar. Observera den vänstra häcksaxen med handtaget i vinkel, en konstruktion som gjorde att man kom ut en bit från själva häcken med händerna. Den högra häcksaxen påminner om den moderna så kallade japanska häcksaxen (se under avsnittet Restaurering av häckar). Bild ur en tysk redskapskatalog för den svenska marknaden, Dresdeners Trädgårdsverktygs-Fabrik, 1906 (PD).

Sekatören lanserades så sent som i början av 1800­talet. Detta redskap var ofta personligt. Bild ur en tysk redskapskatalog för den svenska marknaden, Dresdeners Trädgårdsverktygs-Fabrik, 1906 (PD).

Traditionen att använda handhäcksaxar för klipp­

ning av häckar är än idag levande, även om den är starkt hotad. Det finns fortfarande trädgårdsmästare med egen erfarenhet av hur redskapen skall användas och arbetet skall utföras.

När det gäller häckklippning med huggsvärd, stångskära eller sabel är traditionen bruten, den ver­

kar ha dött ut under 1950 och 1960­talet. Det gör att kunskapen om redskapen och deras användning mås­

te återskapas. De textkällor som beskriver huggsvärd, trädgårdssvärd eller sablar säger väldigt lite om hur redskapen såg ut eller hur de användes. För att kom­

plettera textkällorna måste man studera historiska redskapsplanscher och målningar som redovisar red­

skap och arbete. Ett problem med dessa bildkällor är dock att redskapen sällan är namngivna. Det finns alltså en kunskapslucka mellan text­ och bildkällor när det gäller historisk beskärning med dessa redskap.

För att överbrygga den måste de prövas i praktiken. I historiska trädgårdar finns inte längre en levande tra­

dition kring dessa redskap, istället får skötselkunska­

perna rekonstrueras genom hantverksförsök.

På redskapsplanschen i Petter Lundbergs Träd- gårdspraxis från 1754 kan man se en kniv som liknar den lövkniv som användes vid hamling av träd ända fram till början av 1900­talet, och som används för att röja sly och kvista av träd inom landskapsvår­

den än idag. Andra knivar som är avbildade liknar de ympknivar som används till fruktträd.

Vid det danska slottet Fredriksborg i Hilleröd finns informationsskyltar med avbildade krigssablar som anses ha använts vid skötseln av parkanläggningen.

Både Lundström och Fjäderhane anger att hugg­

svärden användes först, och att efterputsning eller finklippning utfördes med häcksax. Tidpunkten för när beskärningen skulle göras under året kan också ha påverkat valet av redskap, liksom om häckarna beskars flera gånger årligen. Att ta bort grövre ved­

artade grenar vintertid kräver mer kraft i redskapet än om man ska skära av veka skott på sommaren. Även växtslaget kan påverka med sina specifika egenskaper.

Redskapsrekonstruktion och hantverksförsök med ovan nämnda redskap har gjorts i liten skala. Ett för­

sök svarar inte definitivt på frågan om det var just så man gjorde förr utan avgör endast om en metod är funktionell. Det kan ju finnas flera metoder som fungerar.

Vid Gunnebo slott genomfördes ett försök hösten 2017. Då gjordes en redskapsrekonstruktion utifrån Petter Lundbergs redskapsplansch. Andra redskap

En redskapsrekonstruktion som gjordes utifrån Petter Lundbergs redskapsplansch från 1754. Foto: Joakim Seiler, oktober 2017.

Gunnebo slott. Det rekonstruerade redskapet prövas på en lindhäck.

Det gick bäst att slå av materialet nedifrån och upp på grund av lindgrenarnas utåtriktade grenvinkel. Foto: Joakim Seiler, oktober 2017.

fulla parker och trädgårdar 2015–2017 (se tryckortsidan i denna skrift), inte konkurrera med maskindrivna redskap när det gäller tidseffektivitet. Gör man där­

emot en helhetsbedömning av kulturhistoriska aspekter så har handredskap många fördelar eller mervärden som maskinerna saknar. Det kan handla om historisk trovärdighet, levandegörande av histo­

ria, immateriellt kulturarv, miljöhänsyn med mera.

Manuella handredskap

På Gunnebo slott läggs stor vikt vid att göra vägen till ett bra resultat till en del av den historiska upp­

levelsen för besökare på anläggningen. Det gäller både klippning av häck med handsax och klippning av gräsmattor med lie och andra historiska redskap.

Dock görs delar av arbetet med moderna maskiner och redskap. Före 1996 klipptes troligen häckarna med maskiner i flera decennier. Efter 1995 har de återigen uppbyggnadsbeskurits till ny höjdnivå och har efterhand fått slutlig form och höjd. Sedan 2004 har trädgårdsmästarna här klippt häckar med både maskin och handsax.

Under 2015 genomfördes en systematisk jämförelse mellan traditionella handhäcksaxar och batteridrivna häcksaxar. Hela trädgårdsanläggningen delades i två halvor, sedan klipptes den östra halvans häckar med maskin och den västra halvans med handsaxar. Häck­

arna som klipptes var avenbok, lind och buxbom. Av dessa kan avenboken och linden anses vara rumsbil­

dande, medan buxbom tillhör kategorin infattnings­

häckar, som inte vidare avhandlas i denna skrift.

Att klippa lindhäckar med handhäcksax visade sig fungera bra, i synnerhet om häckarna inte var för stora, höga och långa. Om man klipper häckar som är 250 centimeter höga behöver man sträcka sig uppåt och lyfta redskapet högt över axelhöjd, vilket inne­

bär en ohälsosam arbetsställning. Resultaten av för­

söken visade att det generellt gick åt dubbelt så lång tid vid klippning med handsax jämfört med batteri­

driven häcksax.

Handsaxar finns i olika utföranden. Viktiga as­

pekter när man väljer sax är tyngden och räckvid­

den, men i en historisk miljö kan även utseendet vara av betydelse. Den sax som användes i testet och som nådde längst och högst har en bekväm lodrät räck­

vidd från marken på ungefär upp till två meter, men är tung (1 540 gram).

Det var den enda sax som en 180–190 centimeter lång person kunde nå att klippa med ända ner till marken utan att böja sig (redskapets längd är 91

Gunnebo slott. Lindhäcken beskärs med en skära på stång.

Foto: Joakim Seiler, oktober 2017.

som liknade bildkällan anskaffades också. Redska­

pen prövades under en vecka i oktober av trädgårds­

personal och trädgårdsstudenter.

Resultatet visade att det går att beskära lind­ och avenbokshäckar med det rekonstruerade redskapet och med en skära på stång. Men dessa redskap ger inte stöd för att beskära fram linjer på det sätt som man kan göra med maskinella och manuella häck­

saxar, där redskapet i sig, med sina breda, raka blad, ger en anvisning om linjen. Det visade sig också vara svårt för den ovane utövaren att åstadkomma en rak linje och en bestämd form. Redskapens hugg träffade grenverket snett eller diagonalt, vilket inte gav det mothåll som man får när man klipper 90 graders vin­

kel mot grenarna med häcksax. De huggande red­

skapen gav också mer söndertrasade snittytor än manuella häcksaxar. Det hade förmodligen varit enk­

lare att beskära häckarna med denna typ av historiska redskap sommartid, när häcken har vekare årsskott.

Moderna redskap

Häckklippning med handsax är ett traditionellt hantverk. Det kan, enligt de försök som genomförts i projektet Utvecklande skötsel i kulturhistoriskt värde-

vecklingen gått ett steg längre: från eldrift till bat­

teridrift. Detta påverkar bland annat arbetsmiljön;

bensinsaxarnas buller och avgaser vill de flesta vara utan. Att många kommuner och företag idag dess­

utom har mål att inom en snar framtid vara fossil­

bränslefria skyndar på efterfrågan och därmed ut­

vecklingen. Det finns numera flera märken som har modeller med olika batterityper, exempelvis där bat­

teriet sitter på saxen eller där man bär det i ett bälte på höften.

De senaste åren har litiumbatterierna gjort sitt intåg även bland häcksaxarna, vilket har förlängt driftstiden markant. Nu är det möjligt att klippa en hel dag utan att behöva ladda batteriet.

En annan aspekt på skillnaden mellan bensinsaxar, elsaxar och batterisaxar är vikten. En batteridriven häcksax väger betydligt mindre än en eldriven, sär­

skilt om batteriet inte sitter på maskinen. En sax som väger fyra kilo och har ett fyrakilosbatteri som bärs på ryggen kan jämföras med en eldriven sax på unge­

fär fem kilo. Att få mindre vikt i händerna upplevs som en klar förbättring och det ryggburna batteriet känns ofta inte som någon belastning.

centi meter). Denna sax har breda, kraftiga blad med tänder vid basen. Bladen tillverkas av kolstål, är hårdförkromade och raka och har en djup savskåra.

Handtagen har vadderade grepp och stötdämpning där de möter varandra.

Det finns betydligt lättare saxar på marknaden, med vikt ned till 750 gram, men de har inte samma räckvidd.

En annan sax som provades var betydligt kortare i bladet, men är vacker och av hög kvalitet. Den är tillverkad av trä och metall, helt utan plast eller gummidetaljer. Detta var den häcksax som gav det finaste klippljudet. Det uppstår tack vare att ingen dämpningskudde finns mellan handtagen, vilket gör att bladen slår hårt mot hårt. En avsevärd nackdel är dock att den ganska hårda stöten fortplantar sig till utövarens handleder och armbågar, vilket innebär en hälsorisk. Denna sax är dessutom väldigt kort, vilket gör det svårt att arbeta ergonomiskt med den. Saxens räckvidd blir fort ett problem som kompenseras ge­

nom icke ergonomiska kroppsställningar.

Klippning med handredskap förekommer fortfaran­

de i vissa historiska trädgårdar. På Tjolöholms slott klipps den gamla lindhäcken längs entrévägen varje vinter med manuell stångsekatör. På Millesgården klipps en gammal almhäck med manuell sekatör varje år. Klippning med manuell häcksax praktiseras också på Läckö slott på buxbom och en lövgång av avenbok.

Handhållna maskinella häcksaxar

När maskiner används i en publik miljö, utförs ofta arbetet vid tidpunkter då minsta möjliga störning uppstår för besökare. Dels handlar det om vilken tid på dagen man klipper, kanske finns möjligheten att göra mycket av arbetet innan parken öppnar för be­

sökare, dels handlar det om ifall man beskär under hög­ eller lågsäsong. Sommartid är det som regel många besökare i rörelse, medan man under vintern bara stör ett fåtal.

Valet mellan mer rationell klippning med el­ eller batteridriven häcksax och arbete med handsax spelar också roll för besökare. Den förstnämnda väsnas mer och upplevs kanske som störande, men går fortare och ger lätt ett bra resultat. Det andra klippalternati­

vet kan bli ett intressant och historiskt inslag för be­

sökaren, tar längre tid men kan ge samma resultat.

Under sent 1900­tal började de bensindrivna häck­

saxarna att ersättas av eldrivna. I början var de inte lika effektiva och kraftfulla, men kom snart att bli likvärdiga. Under de senaste fem–tio åren har ut­

Klippning av bokhäck med batteridriven häcksax på Gunnebo slott.

Foto: Joakim Seiler.

axelhöjd eller långt ifrån den egna kroppen. Då kan stångredskap vara ett värdefullt tillskott. Tidigare var även dessa bensindrivna och tunga, vilket gav upp­

hov till stora belastningar på kroppen, men idag finns även ergonomiskt utformade batteristånghäcksaxar.

Stora maskinburna redskap

I offentliga parker förekommer att höga häckar klipps med större maskiner som är utrustade med spear­

head­aggregat eller liknande. Maskinen kan beskri­

vas som en stor häcksax med ett cirka 1,5 meter långt svärd. Den är monterad på en teleskoparm som kan nå sex – sju meter upp och ofta lika långt ut i sidled.

Det långa svärdet underlättar arbetet med att klippa raka linjer och forma häcken väl. Den som gör jobbet – som tar mycket färre arbetstimmar i anspråk än an­

nan häckklippning – sitter bekvämt inne i maskinen.

När man använder dessa stora tunga maskiner vid vinterklippning av höga häckar som står intill mjuka, tryckkänsliga markytor bör man göra arbetet när det är tjäle i marken. Då minimeras tryckskadorna på markvegetationen och häckarnas rötter. Sommar­

klippning bör av samma anledning göras när marken Arbetsmiljön vid häckklippning blir på flera sätt

bättre med batterisaxar än med bensindrivna saxar.

De bensindrivna har högt maskinljud och släpper ut avgaser. Med el­ och batterisaxarna slipper man de otrevliga avgaserna som användaren ofta andas in, och ljudnivån sänks – en förbättring av arbetsmiljön.

Dessutom ökar trivseln för besökarna i en publik miljö när maskinbuller och avgaser minskar.  

Manuella häcksaxar har både arbetsmiljömässiga för­ och nackdelar jämfört med batteridrivna saxar.

Rörelsemönstret för kroppen är mer dynamiskt rör­

ligt när man klipper med manuella redskap. En nackdel är stötarna vid själva klippet, som belastar handleder, armbågar och axlar. Vid klippning med batteridriven sax (och maskindrivna saxar i övrigt) är rörelsen något mer statisk när man kontrollerat sve­

per redskapet fram och tillbaka för att klippa fram häckens linje. För båda redskapstyperna gäller att ar­

betet bör varieras för att inte ge förslitningsskador.

Häckar i historiska trädgårdar är ofta höga, vilket ställer särskilda krav på räckvidd. I dessa samman­

hang ger därför alla kortskaftade handhållna red­

skap en dålig arbetsmiljö. Arbetet måste ju ske över

Fredriksdal. Häckklippning med hjullastare utrustad med spearhead. Foto: Sara Utter.

marfirandet, och rosariets ligusterhäckar brukar vara nyklippta till Roshelgen, första helgen i juli. De stora häckarna av lind och avenbok klipps numera under tidig vårvinter, tack vare att växtmaterialet klarar det och att det under lågsäsong är få besökare på områ­

det som störs av den stora maskinen. Klippning un­

der vinter och sommar görs på delar av lindhäckar­

na i friluftsteatern för att ge en god framkomlighet, både för skåde spelare och publik.

är torr. På hårdgjorda ytor har man naturligtvis inte den problematiken att ta hänsyn till.

Om marken är mjuk kan det vara nödvändigt att avlasta och fördela marktryck med hjälp av körmat­

tor. Dessa finns i olika material och kan hyras av maskinuthyrningsföretag. Om sträckorna är långa är det dock kanske inte praktiskt genomförbart att an­

vända körmatta.

För att använda spearhead­aggregat krävs särskild maskinförarutbildning, det ingår inte i trädgårds­

mästarens traditionella kunskapsområde. Alternati­

vet är att trädgårdsmästaren beställer tjänsten av en entreprenör.

Klippning

Klippning av lövfällande häckar sker oftast under några veckor på försommaren och vid behov igen under hösten, innan löven faller. Flera olika växtslag kan också beskäras under vårvintern, medan stora kraftigväxande häckar ofta klipps på vintern, efter­

som det är lättare att hantera klippresterna när de består av avlövade skott. Personalen har dessutom ofta mer tid för arbetet vintertid än på sommaren.

Alla växtslag kan inte klippas på vintern. Hos de så kallade blödarna, som till exempel lönn, uppstår ett kraftigt savutflöde från snittytorna när saven stiger på våren. Arter som avenbok kan klippas under vin­

tern, men inte för sent, för då kommer även den att blöda vid savstigning. Lind, som har kraftiga års­

skott, måste ofta klippas två gånger per år.

Vad som är en lämplig tidpunkt för klippning be­

ror på växtslaget, men i besöksanläggningar måste ofta hänsyn även tas till arrangemang och aktiviteter.

Det är olika hur hårt man klipper häckarna. Ofta eftersträvas att komma nästan intill det gamla klippet, det vill säga att hela årstillväxten tas bort. Så gör man för att kunna hålla häcken i den tänkta formen, och ef­

tersom det ökar intervallerna mellan restaureringarna.

Beroende på växtmaterial och tidpunkt för klipp­

ning kan man också välja hur grön man vill att häck­

en ska vara efter sommarklippningen. Exempelvis kan en ligusterhäck eller en avenbokshäck upplevas som kal och se tråkig ut om man klipper så hårt att det bildas nakna partier utan löv. Om man vill ha den grön under hela sommaren måste en lite mildare klippning göras, så att blad sparas över hela ytan. En mer försiktig klippning under sommar och höst ökar dock snabbt behovet av restaurering.

På Fredriksdal museer och trädgårdar klipps alltid hagtornshäckarna vid huvudentrén innan midsom­

Fredriksdal. Singel har skrapats bort före häckklippning.

Foto: Sara Utter.

Lämplig form för en klippt, lövbärande häck. En häck bör klippas så att den blir bredare vid basen och successivt smalnar av mot toppen.

Detta för att den inte ska bli kal nedtill på grund av skugga eller skadas av tyngden av snö. Illustration: Maria Nyman­Nilsson.

Allt arbete över axelhöjd bör undvikas, särskilt när redskapet man arbetar med väger flera kilo. Till häckar som är över den höjden måste man använda stegar, arbetsplattformar med skyddsräcken eller lif­

tar för att få en bra arbetsställning. Det kan ofta vara svårt att balansera stegen på gräsmattor eller i rabat­

ter, även om den är utrustad med bredare stöd i ba­

sen. Trots det föredrar vissa trädgårdsmästare att arbeta med vanlig batterisax istället för stånghäck­

sax, som är längre, tyngre och där precisionen kan bli sämre. Andra föredrar batteristånghäcksax och menar att längden och den stora räckvidden möjlig­

gör en stor svepande rörelse, ”stora penseldrag”, som gör att det blir lättare att få fram bra linjer.

Vid klippning av häckar finns möjlighet att ta hjälp av snören eller mallar. Dessa gör det lättare att hålla linjerna så att häcken blir rak och följer de lin­

jer man valt som riktmärken. Mallar gör också att det är enkelt att hålla samma höjd och bredd på häcken varje år. Om man väljer att inte använda sig av hjälpmedlen beror det ofta på att det är tidsödan­

de att arrangera dem och att risken att klippa av snö­

rena är ganska stor. Resultatet kan bli mycket bra även utan dessa hjälpmedel, om personalen har blick för arbetet och är erfaren. Ofta upplevs det som lätt­

are att hålla linjerna vid klippning av en tätare häck.

På skuggsidor och partier med gles tillväxt finns inte samma stöd för saxen, vilket gör det svårare att få ett bra resultat. Vid glesa partier är hjälpmedel för att kunna ta riktmärken alltså av större vikt.

Ibland kan buskar eller perenner vara planterade relativt nära en häck, vilket försvårar klippningen.

Dels tränger och skuggar buskarna häcken, som blir ojämn i tillväxten. Dels utgör växterna ett hinder för den som ska klippa och behöver komma fram intill häcken. Den sortens häckar och häckar som är höga eller väldigt breda upplevs ofta som de svåraste att klippa. Arbetet förenklas dock avsevärt om man an­

vänder batterisax istället för elsax, där hanteringen av sladden är besvärlig. Det tar tid att dra sladden och kräver uppmärksamhet att undvika att klippa i den.

Utifrån ett funktionellt perspektiv vill vi generellt avråda ifrån att plantera för nära en häck. Det inne­

bär nackdelar för både buskar och andra växter och för häcken själv. Dessutom blir arbetet svårare. Om en plantering nära en häck ingår i en ursprunglig, värdefull gestaltning kan de kulturhistoriska värdena dock väga tyngre än rationell funktionalitet.

På Gunnebo slott klipps lindhäckarna en gång per år, under juli månad. Då försöker man behålla häck­

arnas form utan att klippa så hårt att det blir hål utan löv i häckens sidor. Detta gör att häckarna blir lite bredare för varje år. På Drottningholm och Skansen klipps häckarna två gånger om året (vinter och sommar).19 All ny tillväxt tas då bort eftersom man vill behålla häckarnas mått.

Många häckar växer längs med singelytor eller gångar med singel. För att hålla singeln ren och lätt kunna få upp allt klippet förbereds ytan vid häcken innan klippningen påbörjas. Detta är extra viktigt vid klippning av småbladiga häckar där klippet är mindre och svårare att få bort. Man kan exempel­

vis täcka en singelyta med presenning som läggs ut längs en del av häcken och enkelt samlar upp klip­

pet och håller singeln ren. Alternativt kan singeln skrapas bort på en cirka 50–100 centimeter bred rem­

sa längs häcken. Efter klippningen kan växtresterna enkelt räfsas bort. Om man vill få riktigt rent använ­

der man en liten lövsug. Efteråt krattas singeln till­

baka och resultatet blir snyggt.

Längs häckar av exempelvis avenbok och hag­

torn som står vid grusgångar behövs inte lika ofta förberedande åtgärder med singeln. Här är klippet grövre och bladen större, så uppsamlingen blir lättare att göra utan att singeln följer med.

19 Muntlig uppgift, Paulina Landin, oktober 2014 och Elin Leeb, december 2017.

Häckklippning med hjälp av ståltråd och mallar av trä. Illustration av Han Veltman, ur Vollbrecht, Alm & Veltman, 2006, s. 90. Med tillstånd av Natur och Kultur förlag.

Klippning med handhäcksax

1. Rengöring: Om saxen är smutsig tvättas den av med vatten och svamp. Man gör några provklipp för att känna på saxen och för att se om den klipper smidigt utan att kärva.

Om det behövs smörjs den med smörjspray för att underlätta arbetet.

2. Grundklippning eller grovklippning:

Den lösa nytillväxten klipps bort, men utan att klippa in för hårt så att det blir hål. Målet är en hård klippning för att behålla formen, samtidigt som väggen skall vara tät och grön. Om häcken redan är välformad följs fjolårsklippningen. Man börjar i det övre par­

tiet. Längre ner är tillväxten ofta svagare och där måste klippningen ske med försiktighet.

3. Okulärbesiktning: När all nytillväxt klippts bort tar man en noggrann titt på häcken både från nära och långt håll i häckens olika riktningar. Det som ser rakt ut från ett håll kan se snett ut från ett annat. Det är bra om två personer okulärbesiktigar häcken. Dels blir det en mer generell bedömning, dels är samarbete bra för slutresultatet. En bra me­

tod kan vara att person ett står och syftar in häcklinjen med blicken medan person två sakta rör sig längs häckens hela sträckning.

Person ett meddelar var häcken går ut och var det behöver klippas mer för att få en bra linje, person två ritar med foten upp områ­

det som skall klippas i grusgången. Denna metod fungerar bra när man arbetar med långa linjer. För korta linjer kan en person utföra alla moment.

4. Finklippning: Efter okulärbesiktning och markering av var det behöver klippas lite mer, genomförs en finklippning av häcken.

Arbetsbeskrivning av olika häckskötselmetoder

5. Städning: Storbladiga häckar som avenbok och lind ger stora mängder klipp på marken.

För att säkert kunna bedöma häcklinjens kvalitet måste marken vara ren, därför räfsar man ihop och tar man bort klippet. Efter det sker en ny okulärbesiktning. Ofta upptäcker man små fel i linjen som kan justeras genom försiktigt klippning. Så gott som alltid har häcken en ”kjol”, det vill säga långa oklippta årsskott nära marken, som klipps bort avslut­

ningsvis. De brukar hamna under klippet, och syns först efter städningen.

6. Rengöring med vatten och svamp:

Växtsafterna måste tvättas bort från saxbla­

det. Ju oftare man gör det desto lättare går det att hålla rent. Bladets skärpa påverkas mycket av smuts och växtsaft. Ett skarpt blad är alltid bra att ha, men särskilt viktigt när grovt material skall klippas för hand. (Lind­

skott kan exempelvis vara ganska grova i jämförelse med skotten på avenbok eller buxbom). Smörj med spray.

Gunnebo slott. Boskéhäckarna av lind beskärs med handhäcksax. Foto: Joakim Seiler.

1. Förberedelser: Ta på hörselkåpor och eventu­

ellt skyddsglasögon, framför allt vid klipp­

ning av lite högre häckar då man lätt får skräp i ögonen. Ta av bladets svärdskydd, häng batteriet på ryggen och koppla in saxen. Justera batteriets läge på ryggen.

Spraya smörjspray på bladet.

2. Kratta bort singel från häcken eller lägg ut presenning för att skydda densamma.

3. Grovklippning: Börja med ena sidan för att bättre kunna komma åt toppen. Rörelsen med häcksaxen ska vara svepande, uppifrån och nedåt. Man försöker hålla blicken i linje med den häcklinje som ska klippas fram.

Vid klippning med stånghäcksax är räck­

vidden väldigt lång, vilket gör att klipparen kan ”måla med stora penseldrag” eller svepa fram stora linjer i ett enda drag med maski­

nen. I en besöksanläggning är det viktigt att tänka på att stånghäcksaxen är ett farligt redskap, som har räckvidd långt från klippa­

rens egen kropp och kan skada andra. Här krävs säkerhetsmedvetenhet och vaksam­

het i arbetet. Efter ena sidan grovklipps top­

pen. Till det används sällan stånghäcksax, om det inte är absolut nödvändigt för räck­

vidden. Rörelsen är då svepande i horison­

tell riktning.

4. Efter grovklippningen av toppen går klippa­

ren tillbaka och ut en bit från häcken för att titta efter var linjerna är. När det gäller sidor­

na ska man stå relativt nära häcken och rikta blicken längs med den för att se linjen bra.

5. Finklippning: Klippning i den önskade linjen görs flera gånger med små svepande rörel­

ser fram och tillbaka tills man är nöjd. Ju fler svep som görs över en yta desto tätare och rakare blir resultatet. Eftersom man klipper utan linor eller mallar krävs ett tränat öga för att uppnå ett riktigt bra resultat.

6. När toppen och ena sidan är klippta görs samma procedur om vid klippning av häck­

ens andra sida.

7. Putsning: Det sista som sticker ut i vinkeln mellan sida och topp klipps bort med mindre rörelser.

8. Maskinen skyddssprayas flera gånger un­

der arbetet om häcken är lång. Det behövs ungefär en sprayning var tjugonde minut.

9. Klippningen är klar, batteriet tas av och hölstret sätts på.

10. Efterarbete: Putsning av de grenar som finns väldigt nära marken görs inte med batteri­

häcksaxen, eftersom den far illa av att klippa ner i grus och sten. Ligusterhäckars skott kan exempelvis huggas av med en vass spade. Öv­

riga häckar trimmas med sekatör längst ner.

11. Städning: Klippet räfsas ihop och samlas upp. Man kan också suga upp klippet med liten handhållen lövsug om det blivit mycket smått klipp. Om singeln skrapats bort krat­

tas den nu tillbaka. En eventuell presenning lyfts bort med löven på.

12. Gör ren svärdet med varmt vatten och, vid behov, lite såpa. Bladet torkas och smörjs.

Batteri och sax läggs tillbaka på förvaring.

Batteriet laddas om det behövs.

Klippning med el- eller batteridriven häcksax/stånghäcksax

Arbetsbeskrivning av olika häckskötselmetoder

Fredriksdal. Klippning med batterihäcksax.

Foto: Maria Nyman­Nilsson.

Lövgång på Schönbrunn där stödkonstruktionen, treillaget, ruttnat bort. Foto: Joakim Seiler, 2017.

Ungefär vart femte till tionde år behöver man åter­

ställa de mått som är bestämda för häcken. Detta görs ofta på vintern då plantorna är avlövade, bland annat för att det då är enklare att se gamla beskär­

ningssnitt en bit in i häcken. Dessutom är det oftast då det finns mest tid för dessa uppgifter. Det opti­

mala kanske är att göra restaureringsingreppen under JAS, det vill säga perioden juli–september, men detta finns sällan tid till. Beskärning under JAS har en lugnande inverkan på kraftigt växande träd och bus­

kar, medan vinterbeskärning ger en kraftigare skott­

sättning och tillväxt. Det är möjligt att klippa de växtmaterial som tål olika beskärningstidpunkter väl antingen under sommar eller vinter. En kombination av klipptider – JAS och vinterklippning – kan även leda till att häcken håller sina mått längre perioder, vilket gör att restaureringsbehovet minskar.

Med restaurering menas att det görs en hårdare beskärning för att minska bredd och höjd till de för häcken bestämda och lämpliga måtten. En vanlig orsak till behovet av restaurering är att det vid klippning med el­ eller batteridriven häcksax kan vara svårt att komma intill eller bakom den gamla klipp ytan. Följden av det blir att höjd och bredd ökar steg för steg. Ibland kan det dessutom gå många år mellan insatserna vid en anläggning, kanske på grund av förfall vid ägarbyte eller ändrade skötselrutiner. Konsekvensen kan då bli att det behövs mer drastiska åtgärder.

Det är olika hur hårt in mot de gamla snitten det går att klippa. Särskilt på lind bildas knutar vid upp­

repad beskärning på samma ställe. Dessa knutar blir näringsdepåer för växten och när man restaurerings­

beskär bör man undvika att ta bort många knutar samtidigt.

Restaurering av häckar

Fredriksdal. Hagtornshäckarna 1929. Foto: Torsten Mårtensson (PD).

Fredriksdal. Hagtornshäckarna före restaureringen 2010. Foto: Sara Utter.