Sandby borg och bygden: Öländska järnåldersstudier

Sandby borg och bygden

Öländska järnåldersstudier

Kandidatuppsats i arkeologi

Stockholms universitet

HT 2020

Sebastian Eriksson

Handledare: Anders Carlsson

Innehåll

1. Inledning ... 1

1.1 Tidigare forskning ... 1

1.2 Syfte och frågeställningar ... 3

1.3 Teoretiska utgångspunkter... 3

1.4 Metod och material ... 3

2. Den öländska bebyggelsen ... 4

3. Tre socknar i Sandby borgs närhet ... 7

3.1 Gårdby socken ... 8

3.1.1 Ortnamn ... 9

3.1.2 Fornlämningsmiljö ... 10

3.2 Sandby socken ... 14

3.2.1 Ortnamn ... 14

3.2.2 Fornlämningsmiljö ... 15

3.3 Stenåsa socken ... 20

3.3.1 Ortnamn ... 21

3.3.2 Fornlämningsmiljö ... 22

4. Sandby borg och bygden ... 26

5. Sammanfattning ... 30

6. Referenser ... 31

Abstract

Characteristic of the cultural landscape on Öland during the middle part of the Iron Age (ca. 200-550 AD) are the today visible house foundations and fences made of stone. The house foundations were three-aisled houses with roof-bearing pillars and the stone foundations are traces of what

constituted outer stone walls. Adjacent to the house foundations are usually stone fences. The studies in this essay are limited to three parishes near the Sandby hillfort. The purpose is to

understand the fort’s relationship to the surrounding settlements. The material consists of registered ancient remains and archaeological finds. Place names and maps are analyzed.

Omslagsbild: Gårdby socken. Del av stensträngssystem (RAÄ-nummer: Gårdby 36:8). Foto: Daniel Eriksson 2020-10-31

1

1. Inledning

1.1 Tidigare forskning

Den här uppsatsen behandlar Ölands järnålder. Närmare bestämt den mellersta järnåldern (200 – 550 e.Kr.). Det är en period som omfattar yngre romersk järnålder (200 – 400 e.Kr.) och

folkvandringstid (400 – 550 e.Kr.). Uppsatsen behandlar framförallt den mellersta järnålderns bebyggelse på Öland och de idag synliga hägnadssystemen eller stensträngarna, husgrunderna och fornborgarna. Relationen mellan dessa ska undersökas med fokus på fornborgen Sandby borg.

År 1998 publicerades Kerstin Cassels avhandling Från grav till gård. Romersk järnålder på Gotland.

Avhandlingen behandlar i synnerhet förändringar i kulturlandskapet under övergången till yngre romersk järnålder. I fokus ligger uppträdandet av stengrundshus och stensträngar men även den minskade mängden synliga gravar under perioden belyses (Cassel 1998:10). Cassel menar att stensträngarna många gånger har tolkats ur ett ekonomiskt funktionellt perspektiv (Cassel 1998:11).

Istället ser hon den framträdande bebyggelsen som ett redskap i en maktkamp med syfte att låsa landskapet och bevara en ordning i samhället byggd på släktskap (Cassel 1998:180). Bebyggelsen användes strategiskt av ledarskapet för att behålla makten. Hon framhåller att materiell kultur inte bara kunde användas medvetet av människor utan också påverka samhället tillbaka (Cassel 1998:9).

Bebyggelsen under yngre romersk järnålder utformades för att motverka förändring även om rollen den spelade i verkligheten kan ha varit en annan (Cassel 1998:183).

År 2006 publicerades Jan-Henrik Fallgrens avhandling Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e Kr. Avhandlingen behandlar bebyggelsen, samhället och dess utveckling från yngre romersk järnålder till medeltid. Sociala och maktpolitiska strukturer lyfts fram som orsak till bebyggelsens utformning och förändring (Fallgren 2006:19). Det i kontrast till tidigare forskning som, enligt författaren, betonat klimatologiska och ekologiska förklaringar (Fallgren 2006:19). Ett undantag från denna linje utgör emellertid det kapitel i avhandlingen där

stensträngarna och hägnadssystemen diskuteras. Här menar Fallgren att hägnadssystemen inte ska förstås som ett sätt att markera social tillhörighet eller makt (Fallgren 2006:40). Funktionen menar han istället har varit i första hand praktisk, det vill säga, att skydda åker och ängsmark från djuren (Fallgren 2006:41).

När det gäller Sandby borg har fornborgen de senaste åren varit föremål för ett flertal arkeologiska undersökningar. Undersökningarna inleddes år 2010 med anledning av att misstänkta

plundringsgropar upptäcktes (Blohmé et al. 2011:7). Bland de fynd som arkeologerna gjorde kan här nämnas 6 förgyllda silverspännen, reliefspännen, från folkvandringstid (Blohmé et al. 2011:12). År 2011 genomfördes fortsatta undersökningar med syfte att sätta de tidigare fynden i en kontext.

Ytterligare upptäckter gjordes i form av mänskliga kvarlevor från 3 individer (Dutra Leivas & Victor 2011:6). Ett antal som år 2018 hade stigit till 26 individer (Alfsdotter et al. 2018: 428). Just detta skeende berörs emellertid inte djupare i den här uppsatsen även om det finns anledning att titta närmare på de arkeologiska fynd som gjorts. I samband med de arkeologiska utgrävningarna av Sandby borg har ett flertal rapporter publicerats och tillgängliggjorts. Rapporterna redogör för historiken, den lokala topografin och fornlämningsmiljön liksom fynden och i vilka kontexter som de har påträffats (till exempel Dutra Leivas & Victor 2011; Gunnarsson et al. 2016). Utöver detta har ett flertal vetenskapliga artiklar publicerats (Alfsdotter et al. 2018; Alfsdotter & Kjellström 2018;

Alfsdotter 2019).

2

År 2015 publicerades Anders Carlssons bok Tolkande arkeologi och svensk forntidshistoria. Från stenålder till vikingatid. Carlssons tolkning av stensträngarna skiljer sig delvis från den tolkning Fallgren gör. Förutom de tidigare nämnda funktionerna ser han en symbolisk betydelse. Enligt Carlssons tolkning utgjorde stensträngarna en del av den ideologi som formades genom kontakterna med det romerska imperiet. Det romerska imperiet anlade efter att den nordliga expansionen stoppats vid Teutoburgerskogen 9 e.Kr. en gräns, limes. Det menar han, tillsammans med en mytologi som kretsade omkring Midgård, Asgård och Utgård påverkade nordbornas

föreställningsvärld. Stensträngarna fyllde vid sidan om avgränsningar mellan markslag, inägor och utmark en symbolisk funktion som gränser mellan det fredliga Midgård och det farliga Utgård.

Carlsson lyfter också begreppet gård som centralt inom ideologin och ordets innebörd är något inhägnat (Carlsson 2015:142). Inom ramen för det tänker han sig att fornborgarna kan ha

symboliserat Asgård och att dessa inte har fungerat som försvarsanläggningar (Carlsson 2015:161).

Istället kan de ha varit rituella platser för hantverk och kultutövning och kopplade till följenas verksamhet (Carlsson 2015:162). Han noterar att fornborgarna är placerade på gränsen mellan bygd och obygd samt vid farleder (Carlsson 2015:159). Gränsläget gav dem en koppling till följena, de som under sina resor överskred gränsen till det romerska imperiet (Carlsson 2015:163). I boken framhålls också att fornborgarna ska förstås som kontrollerade av en nära belägen storgård (Carlsson

2015:149). Dessa storgårdar kunde många gånger bära namnet Tuna och var huvudgårdar tillhörande ledarskapet. Storgårdarna var välkomnande gårdar som också kunde bära namn efter gudar med förleder som exempelvis Frö eller Tor. Uteslöts gjorde emellertid namn som anspelar på Oden. Det namnet var något som kan ha blivit betraktat som tabu i och med deras roll som välkomnande gårdar. Tunagårdarna framhålls i boken som viktiga för att förstå den mellersta järnåldern (Carlsson 2015:155).

Mårten Stenbergers avhandling bör nämnas. Den publicerades år 1933 som ett resultat av närmare ett decennium av undersökningar på Öland. Undersökningarna startade med Ismantorps borg och utvidgades senare till undersökningar av bebyggelselämningar i borgens omgivning liksom på andra platser på Öland. Att stå i centrum för Stenbergers undersökningar kom den mellersta järnålderns jättegravar, stenhusgrunderna, att göra (Stenberger 1933).

Den öländska järnåldersbebyggelsen har varit föremål för en hel del tidigare forskning och den

forskning som har redovisats här utgör långt ifrån en fullständig översikt. Fallgrens avhandling är

nämnd och den utgör förmodligen det senaste och mest omfattande som skrivits om ämnet även om

fornborgarna berörs sparsamt. Den här uppsatsen kommer att rikta ett särskilt fokus på området

omkring Sandby borg och framförallt relationen mellan den fornborgen och bygden. Det är i Sandby

borgs rumsliga placering och relationen mellan Sandby borg och den närliggande bebyggelsen som

ett forskningsproblem för den här uppsatsen att rikta in sig på tycks uppträda. Sandby borg och den

närliggande bebyggelsen var emellertid en del av ett större järnålderslandskap. Därför finns det

också anledning att gå in på den öländska bebyggelsens utformning och vad som kännetecknade den

under den mellersta järnåldern.

3

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med den här uppsatsen är att få en djupare förståelse av fornborgen Sandby borg på Öland och hur den står i relation till den omgivande bebyggelsen under den mellersta järnåldern. För att uppfylla syftet har uppsatsen formulerat följande frågeställningar:

• Går det att koppla samman Sandby borg med närliggande bebyggelse inom ramen för Gårdby, Sandby och Stenåsa socknar?

• Hur är Sandby borg belägen i relation till det omgivande natur- och kulturlandskapet?

1.3 Teoretiska utgångspunkter

I den tidigare forskningen finns en rad teoretiska utgångspunkter representerade. En lämplig teoretisk utgångspunkt för den här uppsatsen tycks vara att förena de praktiskt funktionella förklaringarna med tolkningar belyser en symbolisk innebörd. Ett försök till förståelse av källmaterialets symboliska innebörd kan komplettera bilden av dåtidens samhälle och därmed möjligen fylla en forskningslucka rörande det området uppsatsen undersöker. Sannolikt kommer tolkningarna mest till sin rätt i uppsatsens fjärde kapitel. Uppsatsen försöker att tolka

maktförhållandet rörande relationen mellan Sandby borg och det omgivande kulturlandskapet liksom de sociala hierarkier som avspeglas i bebyggelselämningarna och fyndmaterialen.

1.4 Metod och material

Uppsatsens undersökningar avgränsar sig till Sandby borgs närområde, närmare bestämt socknarna Gårdby, Sandby och Stenåsa. Den mellersta järnålderns bebyggelse på Öland i stort beskrivs endast inledningsvis. Studiematerialet utgörs av litteratur i form av avhandlingar, artiklar och rapporter. Det arkeologiska källmaterialet består framförallt av husgrunder, hägnadssystem, gravar och gravfält som kan indikera bebyggelse liksom fyndmaterial. Information om enskilda fynd hämtas i huvudsak från Statens historiska museer (SHM). Äldre och nyare kartmaterial från Lantmäteriet används för att undersöka landskapets utveckling liksom de moderna jordarts- och strandnivåkartorna från Sveriges geologiska undersökning (SGU). Analysen av materialet begränsar sig emellertid till uppsatsens undersökningsområden. För att studera tidigare nämnda arkeologiska källmaterial används Riksantikvarieämbetets söktjänst Fornsök som bygger på information från Kulturmiljöregistret och studierna avgränsas till uppsatsens rumsliga fokus. Söktjänsten är ett viktigt verktyg för lokalisering av bebyggelselämningar liksom litteraturen är ett stöd vid tolkningen av dessa. Centralt för

uppsatsen är landskapsanalysen. Den sker framförallt genom studier av tidigare nämnda kartmaterial. Uppsatsen analyserar olika former av ortnamn som kan tänkas ha anknytning till periodens bebyggelse och samhälle och möjligen ha en relation till Sandby borg. Här används framförallt information från Institutet för språk och folkminnen (ISOF) med ortnamnsregistret och av myndigheten utgivna skrifter. Uppsatsen är organiserad genom att varje socken har ett eget kapitel där först ortnamn behandlas. Sedan följer en analys av fornlämningsmiljön med

bebyggelselämningar, arkeologiska fynd, gravar och gravfält samt lokal topografi.

4

2. Den öländska bebyggelsen

Kännetecknande för den öländska bebyggelsen från den mellersta järnåldern är de idag många gånger synliga husgrunderna och hägnadssystemen. Dessa kallades i äldre tider för jättegravar respektive bröttlar. Husgrunderna är gjorda av sten, kalk eller granit, beroende på lokal och har utgjort yttre stenväggar i treskeppiga hus (Fallgren 2006:25). I Sverige förekommer dessa husgrunder också på Gotland medan hägnadssystemen av sten, på vissa håll sannolikt av annat material, är förekommande i ett flertal svenska landskap. Ett förhållande som framförallt gäller för östra Mellansverige (Fallgren 2006:31). Ett antal husgrunder på Öland har varit föremål för arkeologiska undersökningar. C14 dateringar av undersökta husgrunder sträcker sig från 200–700 e.Kr. och i merparten har fynd från yngre romersk järnålder, folkvandringstid samt tidig vendeltid påträffats.

Husgrunderna kan till sin utformning vara av olika karaktär och ha olika storlek. Det gäller exempelvis ingångarnas antal och placering och formen på husgrunden. Det är heller inte ovanligt att husgrunder sitter ihop. Vanligen två och två men också med ett flertal, ibland bildandes en helt sluten gård (Fallgren 2006:27). Fallgren delar in husgrunderna i gårdar av olika typ och storlek. Indelningen av gårdar görs utifrån fyra storleksklasser, vidare ska gården bestå av minst ett bostadshus samt en ekonomibyggnad för att kunna betraktas som självförsörjande (Fallgren 2006:28).

Den minsta gården bestod av ett hus. Den näst minsta gården bestod av två hus och är också den vanligast förekommande gårdstypen. Den näst största gården bestod av tre hus medan den största hade fyra eller fem hus och kan betraktas som en storgård. Den sistnämnda gårdens bostadshus uppvisar också en större storlek. Vidare tyder ett mer utpräglat hägnadssystem i anslutning till gården på mer mark i inägorna vilket också är fallet på större gårdar (Fallgren 2006:29).

När det gäller fördelningen av de ovan nämnda gårdstyperna på ön är skillnaderna påfallande. Av de minsta gårdarna, med en eller två husgrunder, finns ett tusental bevarade. De näst största gårdarna, med tre husgrunder, finns bevarade i ett hundratal. Av de största gårdarna finns emellertid endast 18 bevarade (Fallgren 2006:143). I den relativa skillnaden till de olika gårdstypernas antal framträder en bild av storgårdarna som synnerligen betydelsefulla.

I anslutning till husgrunderna finns i regel hägnader. Det kan emellertid nämnas att dessa vanligen saknas på de enstaka husgrunderna som återfinns på södra Ölands stora alvar. Det handlar många gånger om små husgrunder som inte har utgjort självständiga gårdar (Fallgren 2006:31). I likhet med husgrunderna består hägnaderna av både kalksten och granit beroende på lokal.

Fallgren förhåller sig i sin avhandling skeptisk mot uttrycket stensträng i förhållande till de synliga hägnaderna på Öland. Orsaken till detta är variationen i höjd, bredd och funktion. Han förordar istället benämningarna fossila hägnader eller fossila hägnadsmurar (Fallgren 2006:38). Den här uppsatsen tar inte ställning i frågan utan använder både det vedertagna begreppet stensträng eller stensträngssystem och hägnader eller hägnadssystem.

Som tidigare berörts är det sannolikt att de områden i Sverige som saknar stensträngar under

perioden har byggt hägnader av trä. Det gäller bland annat i Skåne där arkeologiska undersökningar

gjorts som indikerar ett sådant förhållande. Här kan skånska så kallade gropavallar nämnas, en form

av rännor som motsvarar hägnaderna i andra delar av landet (Fallgren 2006:37).

5

Cassel behandlar i sin avhandling, som tidigare uppmärksammats, stensträngsbygden på Gotland.

Hon betonar i sammanhanget stenens betydelse som byggmaterial och tänker sig att byggandet med sten kan ha att göra med en vilja att skapa något bestående i landskapet. Iakttagelsen av äldre tiders gravar, markerade av sten, kan ha varit av betydelse. Att sten användes till gravar kan ha förstärkt stenens symboliska betydelse och skapat ett band till tidigare generationer. Vidare noterar hon en minskad användning av stenar som markeringar av gravar under yngre romersk järnålder i

förhållande till äldre romersk järnålder (Cassel 1998:101). Samtidigt som detta sker kommer istället gården att betonas genom användningen av sten i husgrunder och hägnader. Hon lyfter även

malstenarnas förekomst i husgrunderna och tolkar detta som ytterligare ett exempel där stenen som material får en symbolisk betydelse. Malstenarna som användes till att mala åkerns säd till mjöl kan ha förknippats med fertilitet och därför varit betydelsefulla att ha i husgrunderna (Cassel 1998:103).

Behovet av att knyta an till gångna generationer manifesteras bland annat i Vallhagar på Gotland genom att gravar från mellersta järnåldern anlagts i ett röse från bronsåldern (Cassel 1998:104).

Lotta Fernstål problematiserar, liksom Cassel, i sin avhandling som behandlar yngre romersk järnålder i Västmanland, stensträngarnas byggmaterial sten. Detta genom att konstatera att funktionen som hägnader även hade kunnat åstadkommas med trä som byggmaterial (Fernstål 2004:73). I sammanhanget stensträngar lyfter Fernstål mänskliga relationer i form av den sammanlänkande roll som stensträngarna spelat för människorna inom bebyggelsen. Det är

nätverket mellan människor som materialiseras i stensträngsbebyggelsen (Fernstål 2004:74). Fernstål framhåller också samhörigheten mellan regioner som använder sig av det här uttrycksättet, som under perioden förekommer på en rad platser. Även om samhörigheten inte behöver vara i direkt mening så förenas de i utövandet av den sedvänjan (Fernstål 2004:75).

Bebyggelsen på Öland ska i sin form av husgrunder med hägnadssystem, enligt Fallgren, förstås som delar i en bebyggelse av byar, även om enskilda gårdar har förekommit (Fallgren 2006:45). Han formulerar också en definition av begreppet by som bygger på att det ska finnas minst två gårdar, de ska genom sina hägnader och ägor gränsa mot varandra samt ska byn dela ett gemensamt namn (Fallgren 2006:95). Byarna bestod av en samling gårdar som legat inom ett särskilt område i landskapet. Dessa tycks, något förenklat, ha utgjorts av upp emot ett trettiotal hus fördelat på ett tiotal gårdar, ibland färre och ibland fler (Fallgren 2006:44). Gårdarna har många gånger varit sammankopplade med varandra genom hägnadssystem (Fallgren 2006:83). De av inhägnader omslutna gärdena tycks ha tillhört och brukats av enskilda gårdar inom byn.

När det gäller antalet hus och gårdar så har emellertid bortodling förekommit på de platser som hamnat inom historiska byars inägor och de kan många gånger ha varit fler (Fallgren 2006:71). Det är heller inte säkert hur många husgrunder som uppträtt vid samma tidpunkt inom ett område, även om det finns ett antal välbevarade järnåldersbyar på norra Öland där ett tydligt mönster i

bebyggelsen går att betrakta.

När det gäller byarnas avgränsning har den i huvudsak utgjorts av alvarmark och våtmark men även gravar och gravfält (Fallgren 2006:72). Byarna tycks inte vara anlagda efter ett planerat mönster, de är inte geometriskt strukturerade och avståndet mellan gårdarna i byarna skiljer sig. Ett viktigt förhållande är att det inom byn alltid har funnits en gård som varit större än de andra (jfr Fallgren 2006:77). Gravar och gravfält intar en position mellan inägorna och utmarken (Fallgren 2006:78).

Byarna kan vidare ha en mycket stor horisontell utbredning med upp emot 500 hektar (Fallgren

2006:80). Storgårdar finns, under mellersta järnåldern och tidig vendeltid, på Öland. De uppträder

över hela ön och är som namnet antyder, större än övriga gårdar. Det gäller såväl antalet hus som

husens storlek. Storgårdarna har också haft större inhägnade ytor.

6

Fallgren menar att storgårdarna har haft en särskild maktställning inom sitt område (Fallgren 2006:110). Det förefaller rimligt att så varit fallet. Vad det betyder i förhållandet med bebyggelsen kring Sandby borg återkommer uppsatsen till nedan. Fallgren betonar att innebörden av makt under perioden bland annat byggt på rikedom, förmågan att genomföra färder med anskaffandet av detta som mål och att därmed kunna agera i ett gåvoutbytessystem (Fallgren 2006:111). Om storgårdarna besuttits av människor med makt bör förekomst av rikedomar i anslutning till dessa platser utgöra en indikation på just detta.

Som tidigare berörts så uppträder gravfälten många gånger runt byarnas bebyggelse. Det tycks också som att äldre bebyggelse, liksom yngre bebyggelse från vikingatid, har legat på samma platser som stenhusgrunderna och stensträngsbygden under den mellersta järnåldern. Förhållandet visar sig genom att ett flertal arkeologiskt undersökta stenhusgrunder innehåller dateringar från såväl förromersk järnålder som äldre romersk järnålder (Fallgren 2006:117). Det tyder på att stenhusgrunderna har anlagts på tidigare byggnader.

Ett liknande förhållande verkar vara giltigt på Gotland. Där har en betydande mängd stenhusgrunder spår efter äldre bebyggelse (Cassel 1998:87). Den kontinuitet som här görs gällande kan också flatmarksborgarna på Gotland utgöra en indikation på. Dessa borgar ligger i bebyggelsen (Cassel 1998:147) och tycks vara från förromersk och äldre romersk järnålder (Cassel 1998:144). Det vill säga, äldre än stenhusgrunderna och stensträngsbygden. Det innebär att, om en kontinuitet är gällande för bebyggelsen på Öland så är gravarnas rumsliga förhållande till denna över tid likartad.

Undersökningar av större gravfält visar att de har använts genom hela järnåldern, från förromersk järnålder till vikingatid (Fallgren 2006:118). På södra och mellersta Ölands västra och östra

landborgar är de större gravfälten ibland ett flertal kilometer till längden och kan ha brukats av ett flertal byar (Fallgren 2006:119). Gravar tycks alltså ha kunnat utgöra gränser mellan byar med sin placering mellan inäga och utmark.

Förhållandet tycks även vara att gravfälten legat längre från byarnas centrala delar ju större byarna har varit. Det visar att större byar har tagit större markområden i anspråk. Fallgren betraktar

hägnaderna som det funktionella avgränsandet av mark medan gravarna har utgjort den symboliska motsvarigheten (Fallgren 2006:120).

Gravarna och gravfälten på Öland ligger i regel vid vägar och på höjder i landskapet, de höjder som finns att tillgå i det öländska landskapet, till exempel landborgarna. De så kallade landborgarna är gamla strandvallar på Ölands västra respektive östra sida och det är utmed dessa som de stora gravfälten på södra och mellersta Öland är placerade. Landborgarna har även utnyttjats som färdvägar (Fallgren 2006:121).

Det finns också gravar som ligger i direkt anslutning till kusten. Det kan då innebära att de är placerade vid en hamn (Fallgren 2006:132). Att så är fallet är i synnerhet tydligt när gravarna saknar förbindelse till bebyggelse i övrigt. Ibland äger dessa platser hamnar även i historisk tid. Ett exempel på det är Grankullaviken på Ölands norra udde. Platsen, som under historisk tid kallats Örehamn, äger en mängd strandnära gravar och ligger på betydande avstånd från järnåldersbebyggelsen (Fallgren 2006:136).

Sammanfattningsvis kan här konstateras att de öländska gravarna från järnåldern har legat i relation till bebyggelsen, möjligen med en symboliskt avgränsande funktion i förhållande till grannbebyggelse.

De har också legat vid färdvägar på land såväl som i anslutning till hamnar. De har företrädelsevis

placerats på höjder i landskapet och i synnerhet längs med landborgen på öns västra och östra sidor.

7

3. Tre socknar i Sandby borgs närhet

Figur 1 Tre socknar i Sandby borgs närhet. Fornlämningar med en husgrund visas med punkt, två med triangel, tre med rektangel och fyra eller fler med pentagon. Sandby borg visas med röd punkt och större skatter av solidi med svart stjärna.

Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister 2020-11-03. © Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande 1 2011/0071–0100.

8

3.1 Gårdby socken

Figur 2 Karta med fokus på Gårdby socken. Fornlämningar med husgrunder markeras med röd punkt och RAÄ-nummer.

Sandby borg markeras med svart punkt och Åbyskatten med stjärna. Pilen pekar på socknens nordliga gräns.

Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister 2020-11-03. © Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande 1 2011/0071–0100.

9 3.1.1 Ortnamn

Gårdby socken är den nordligaste av de tre socknar som i den här uppsatsen är föremål för analys.

Det är inom ramen för dessa socknar som Sandby borgs relation till bebyggelsen utreds. Gårdby socken gränsar till Sandby socken i söder som utgör den mittersta av socknarna. Inledningsvis redogör uppsatsen för de ortnamn som uppträder i varje socken. Ortnamnforskaren Per Vikstrand konstaterar i skriften Bebyggelsenamnen i Mörbylånga kommun (2007) att den öländska

stengrundsbebyggelsen under den mellersta järnåldern givit upphov till en bärighet gällande ortnamnen och att de äldsta sannolikt har sitt ursprung från perioden (Vikstrand 2007:10). Efter ortnamnen ligger fornlämningsmiljön i fokus och redovisas för respektive socken.

En typ av ortnamn som är vanliga på Öland är de med så kallade särskiljande leder. I Gårdby och Sandby socknar gäller det för ortnamnen Övra och Nedra Ålebäck. Namnen har sannolikt inte varit utformade på det här sättet särskilt länge utan har tidigare hört ihop. En orsak till att den här typen av namn uppstår kan vara genom att en by flyttar ut från den ursprungliga enheten (Vikstrand 2007:14). Förhållandet gäller även för ortnamnen Södra och Norra Sandby där den förra byn vid ett tidigare skede kallades Sandbytorp (Vikstrand 2007:18). Förutom nämnda platser förekommer en mängd särskiljande leder i ortnamn inom ramen för uppsatsens undersökningsområde. Det gäller Norra och Södra Näsby i Sandby socken, Norra och Södra Kvinneby samt Stora och Lilla Brunneby i Stenåsa socken. I de fall där dubbelbyar skiljs åt av en sockengräns är åldern sannolikt högre. De särskiljande lederna kan vara så gamla som från tidig medeltid (Vikstrand 2007:17).

Gårdby, Sandby och Stenåsa socknar ingick tidigare i Möckleby härad. Gårdby och Sandby socknar ingick innan den sammanslagningen i Gårbo härad tillsammans med delar av Stenåsa och Torslunda socknar (Hallberg 1985:16; Vikstrand 2007:32). Ortnamnet Möckleby var vid tiden för medeltid en innebyggarbeteckning med innebörden ’Möcklebybor’. Ortnamn innehållandes by förekommer runt om på Öland och så även i uppsatsens tre socknar. Namnet har släktskap med ordet bo, betydelsen kan ha varit ungefär ’iordningställd plats’ och varit betecknande för en egendom (Vikstrand 2007:34).

När det gäller Öland kan den här typen av ortnamn i ett flertal fall sannolikt vara från järnåldern även om en del medeltida varianter förekommer på ön (Vikstrand 2007:34). Även ortnamn innehållandes lunda förekommer i socknarna. Ordets ursprungliga betydelse är ungefär ’brukad mark’ och har koppling till kulturlandskapet, närmare bestämt ängsmarken (Vikstrand 2007:38). Ängsmarken var många gånger bevuxen av lövträd och därav ortnamn som Ekelunda i Sandby socken. En annan variant är Frösslunda som förekommer i Stenåsa socken, något som uppsatsen återkommer till nedan.

När det gäller Gårdby, vars sockennamn är detsamma som kyrkbyns, så finns namnet belagt från senmedeltid (Vikstrand 2007:86). Namnet var på den tiden Gorby. Förleden gård är med andra ord inte ursprunglig utan verkar ha börjat användas på allvar först under 1800-talet (Vikstrand 2007:87).

Förleden kommer istället från ordet gårr som är ett ord för ’gyttja’ och efterleden by med

innebörden ’boplats’ (Hallberg 1985:28; Vikstrand 2007:86). Namnet Gårdby kan förstås i relation till Sandby eftersom namnen utgör varandras motsatser (Vikstrand 2007:87). Som tidigare nämnt ingick de båda socknarna i Gårbo härad och den nuvarande sockengränsen delar på dubbelbyarna Övra och Nedra Ålebäck. Det ska, enligt tradition, finnas en slags gemenskap socknarna emellan (Vikstrand 2007:87). Det förefaller rimligt med tanke på ovan nämnda förhållanden. Påfallande många

efterleder med by förekommer också inom socknarna vilket utgör ytterligare en likhet dem emellan.

Varianterna på ortnamn med den efterleden inom socknarna inkluderar Alby i Gårdby socken

respektive Näsby och Åby i Sandby socken (Vikstrand 2007:88).

10

Ett annat ortnamn som uppträder inom Gårdby socken är Ullevi. Namnet tillhör en by som ligger nordväst om Gårdby kyrkby. Ullevi avgränsas i nordväst av Mittlandskogen och i nordost av ett flertal gravar och gravfält (se vidare nedan). Innebörden av byns namn är en kultplats avsedd åt guden Ull (Vikstrand 2007:89). Namnet består av en sammansättning av ull och vi. Det förra är namnet på en gud och det senare betyder ’helgedom’ eller ’helig plats’ (Vikstrand 2007:89). Från det urgermanska adjektivet med innebörden ’helig’ har substantivet bildats. Uppsatsen återkommer till Ullevi nedan.

Ett annat ortnamn som uppträder i socknen är som tidigare berört Nedra och Övra Ålebäck. Namnet finns belagt från senmedeltid och är en sammansättning av ål och bäck, beteckningar för fisken ål och för ett mindre vattendrag (Vikstrand 2007:90). Vattendraget som namnet anspelar på är sannolikt Åbybäcken (Vikstrand 2007:90). De särskiljande lederna har varierat över tid mellan Stora och Lilla, Norra och Södra samt Yttre gällande Nedra Ålebäck (Vikstrand 2007:90). Som tidigare berörts tycks byarna ha gemensamt ursprung. Om det är Åbybäcken som med namnet åsyftas borde Nedra Ålebäck ha utgjort det ursprungliga läget då det är denna by som ligger intill bäcken.

Strax nordväst respektive sydväst om Nedra Ålebäck ligger Gårdby sockens mest omfattande stengrundsbebyggelse, det vill säga Gårdby 36:1–8 och Gårdby 39:1–7. Åkerpartiet intill den senare av bebyggelselämningarna bär namnet Frösåker. Namnet Frösåker är sammansatt av namnet på guden Frö och markslaget åker (Wahlberg 2003:83). Innebörden har varit en helig åker med

anknytning till guden Frö (Wahlberg 2003:83). Denna beskrivning av ortnamnet Frösåker avser i den angivna litteraturen Frösåkers härad i Uppland men innebörden av namnet borde vara giltig även i det här fallet. Särskilt då gudanamnet Frö uppträder på en annan plats i området, nämligen

Frösslunda i Stenåsa socken (se vidare nedan). Nordost om Frösåker finns ett åkerparti med namnet Skarpåker. Ordet skarp har betydelsen ’ofruktbar’ (Wahlberg 2003:276). Det tycks därmed som att de båda namnen utgör ett motsatspar.

3.1.2 Fornlämningsmiljö

Följande stycke, det som berör fornlämningarnas fysiska utformning och läge, bygger på information från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister. Den stengrundsbebyggelse som tydligast framträder i Gårdby socken ligger vid byn Nedra Ålebäck. Stengrundsbebyggelsen utgörs dels av

fornlämningarna inom Gårdby 36:1–8 och dels av Gårdby 39:1–7 (se fig. 2).

Gårdby 36:1–8 omfattas av 6 husgrunder och ett hägnadssystem. Intill dessa ligger även en

stensättning. Husgrunderna ligger placerade parvis. Två av paren ligger något närmare varandra på ca 20 meters avstånd. Samtliga par består av en större och en mindre husgrund. Det nordligast belägna paret utgörs av en husgrund om 33x14 m och en husgrund om 25x11 m. Den största husgrunden här är störst av alla husgrunder inom fornlämningsområdet och den mindre är störst av de mindre husgrunderna. Intill den största husgrunden ligger en rund stensättning. Den mindre av husgrunderna har en öppen kortsida i väst vilket tyder på att det är ett kreaturshus, emellertid ett ovanligt stort sådant (jfr Fallgren 2006:28). Att det ligger en stensättning intill den största

husgrunden är väsentligt. Fallgren lyfter i sin avhandling gravarnas betydelse som uttryck för släktskap, arv och egendom (Fallgren 2006:137). När det gäller Gotland lyfter Kerstin Cassel stengrundsbebyggelsens relation till äldre gravar, där det dels förekommer att stensträngarna förbundits med dem dels att det också har förekommit sekundära gravläggningar i de äldre gravarna (Cassel 1998:175). Samtidigt som antalet påträffade gravar minskar vid övergången till mellersta järnålder på Gotland tycks de äldre gravarna ha blivit viktiga (Cassel 1998:175). Oavsett

stensättningens datering bör det gå att konstatera att den varit betydelsefull i förhållande till

stengrundsbebyggelsen.

11

Det västligaste paret av två husgrunder ligger på 20 meters avstånd från det tidigare berörda. Den största av husgrunderna är 30x12 m och delat på två avdelningar, varav den ena utgör 20 m och den andra 10 m av längden. Den mindre husgrunden, som ligger intill, är 12x10 m och har öppen kortsida i öst, vilket innebär att det också här tycks röra sig om ett kreaturshus. Om än betydligt mindre än det nordligare belägna.

Det sista paret husgrunder ligger sydligast beläget på ett avstånd om 50 m från de tidigare berörda husgrunderna. Den största husgrunden är liksom den förra 30x12 m och den mindre husgrunden som ligger intill är 14x10 m. Hela stengrundsbebyggelsen förbinds med varandra av ett stensträngssystem som är ca 950 m långt, 1–3 m brett och 0,1–0,3 m högt. Vidare löper, vid de nordligast liggande husgrunderna, en fägata mellan två parallellt liggande hägnader och ställvis bildas boskapsfållor. I områdets sydvästra del finns en brunn. Sannolikt ska dessa parvis liggande husgrunder betraktas som tre enskilda gårdar. Den nordligaste gården skulle, i kraft av att ha de största byggnaderna, kunna ses som en framträdande gård inom bebyggelsen. Den ligger också vid stensättningen och det kan ha varit viktigt att på olika sätt knyta an till äldre gravar.

Som tidigare nämnt finns emellertid en till samling husgrunder, nämligen Gårdby 39:1–7, strax söderut och intill åkern vid namn Frösåker. Fornlämningsområdet utgörs av 6 husgrunder och en hägnad. För enkelhetens skull kommer uppsatsen att beskriva dessa utifrån deras

fornlämningsnummer, från nummer 1 till nummer 6. Husgrund nummer 1, som också är den största, är rektangulär till sin form, 27x10 m i riktning VNV-OSO samt 0,2 m hög. I den nordliga långsidans mitt finns en öppning som är 1 m bred. 1 m i riktning ONO ligger husgrund nummer 2. Den är 25x5-9 m i riktning NNO-SSV samt 0,2 m hög. Husgrundens östra långsida är rak medan den västra långsidan är bågformig. Där bågen når sin största bredd ligger ett stenblock. Det är möjligt att blocket har ingått i husgrunden. Det är 2,8 m långt i riktning NNV-SSO, 0,8 m brett och 0,4 m högt. I husgrundens nordvästra del och delvis ingående i den västra långsidan är ett annat block, 3 m stort och 1 m högt.

Omedelbart intill i riktning OSO om nummer 2 ligger husgrund nummer 3. Den är rektangulär och 25x10 m i riktning NNO-SSV samt 0,2 m hög. Den västra långsidan är gemensam med den förra husgrundens östra långsida. Omedelbart intill och vinkelbyggd med nummer 3 ligger husgrund nummer 4. Den är 12x11 m och rektangulär i riktning VNV-OSO samt 0,2 m hög. I den västra kortsidan, som går in i den förra husgrundens östra långsida, är en öppning som är 2 m bred.

Dessa 4 husgrunder borde rimligen kunna betraktas som en gård. 3 av husgrunderna sitter, som nämnts ovan, ihop med varandra med 1 m avstånd från den största husgrunden. Frågan blir då vilken funktion de olika husgrunderna har haft inom gården. De två blocken som är inbyggda i husgrund nummer 2 kan vara väsentliga. Cassel har, som tidigare berört, belyst att stenen kan ha haft en särskild laddning i egenskap av sin funktion som gravmarkörer (Cassel 1998:101). Det skulle möjligen kunna vara anledningen till att husgrunden är placerad just där och att det varit betydelsefullt att inbegripa stenblocken i byggnaden. Det skulle här kunna handla om ett liknande förhållande som i tidigare berörda gård där den största husgrunden ligger intill en stensättning. Är stenblocken av särskild betydelse kan möjligen den husgrunden betraktas som huvudbyggnad, med två byggnader tillfogade och ytterligare en enskilt liggande byggnad.

Fornlämningsområdet har emellertid ytterligare två husgrunder, nummer 5 och nummer 6. Nummer 5 ligger 9 m i riktning NNV i förhållande till den förmodade gården och på andra sidan av en hägnad.

Husgrunden är rektangulär och 17x10 m i riktning VNV-OSO samt 0,3 m hög. Den östliga

utbredningen är emellertid oklar då röjd sten är påförd där. 6 m i riktning NNV om nummer 5 ligger en till husgrund, nummer 6. Den är rektangulär och 15x13 m i riktning VNV-OSO samt 0,2 m hög.

Hägnaden som skiljer dessa två husgrunder från de övriga är 70 m lång, 1–3 m bred och 0,2 m hög.

12

Det är möjligt att dessa två husgrunder utgör en mindre gård. Gårdar med två husgrunder är de vanligaste på Öland (Fallgren 2006:143). Den största husgrunden skulle kunna utgöra boningshus.

Den mindre husgrunden bör utgöra ett fähus. Fornlämningsområdet saknar hägnadssystem, det tycks endast finnas en enskild synlig hägnad kvar. Den som avgränsar gårdarna från varandra. Några övriga finns inte kvar, varför det är svårt att avgöra vilka ytor som tillhört vilken gård. På större gårdar är också de hägnade ytorna tydligt större (Fallgren 2006:143). Sett till antalet husgrunder skulle den förra av gårdarna emellertid kunna tolkas som en storgård (Fallgren 2006:143).

I Gårdby socken finns ytterligare en synlig husgrund, den ligger vid Ullevi. Det handlar om en mindre husgrund som är bevarad. Till storleken är den 16x4 m och ligger i riktning VNV-OSO på åkermark.

Den södra långsidan ligger längs med en stengärdesgård, söder om vilken husgrunden har odlats bort. Därav den ringa längden på kortsidan. Det tycks emellertid som att fler husgrunder har funnits på platsen. På äldre kartor syns 5 husgrunder men det kan ha funnits upp till 16 (Fallgren 2006:128). I Ullevi har bland annat en fingerring av guld påträffats, en smal guldtråd med hopknutna ändar (SHM 2065). Fingerringen är av typ VWG 437. Den inlöstes år 1854 och har daterats till folkvandringstid.

Möjligen går det att knyta den till husgrundsbebyggelsen (Fallgren 2006:128).

På sandheden i norra delen av Gårdby socken och 1,4 km från Övra Ålebäck ligger Övra

Ålebäcksgravfältet (Beskow-Sjöberg 1991:422). Det är 40-90x160 m stort och består av 10 runda och 15 rektangulära stensättningar. Övriga fornlämningar på sandheden är två stensättningar och ytterligare ett gravfält med runda och rektangulära stensättningar, sammanlagt 15. Dessa tre fornlämningar kan betraktas som två gravfält, med Övra Ålebäcksgravfältet och de två stensättningarna utgörandes ett sydligt och det ytterligare gravfältet utgörandes ett nordligt (Beskow-Sjöberg 1991:425). Det nordliga gravfältet ligger på sockengränsen och har idag RAÄ- nummer Norra Möckleby 9. Sex vapengravar har påträffats i Övra Ålebäcksgravfältet och en i det norra gravfältet. Två av vapengravarna hade både vapen och kittel, dessa påträffades på den södra delen av Övra Ålebäcksgravfältet. I den ena graven, och placerade i kitteln, återfanns två böjda eneggade svärd med beslag, två större spjutspetsar och en sköldbuckla. I den andra graven, fast placerade utanför och under kitteln, påträffades ett böjt svärd med slidbeslag och doppsko samt en sköldbuckla. Kittlarna i dessa gravar har betraktats som importerade och vapnen lokalt tillverkade.

Gravarna, med vapen av hög klass, kan sannolikt betraktas som tillhörande ett högre socialt skikt i samhället och möjligen vara hövdingagravar. Dels beroende på den kunskapen som krävs för hantverket, dels på tillgången till råmaterialet (Beskow-Sjöberg 1991:429). Gravarna på gravfälten, som till sin yttre utformning är likartade, kan dateras till århundradena omkring Kristi födelse (Beskow-Sjöberg 1991:429; Fallgren 2006:128). Övra Ålebäcksgravfältet ligger strax utanför Ullevis gärde och marken som gravfältet ligger på tilldelades Övra Ålebäck vid utmarksdelningen år 1810.

Om det funnits en bebyggelsekontinuitet från perioden när gravarna anlades till mellersta järnåldern så bör gravarna snarast knytas till Ullevi, på vars gärde som bekant legat bebyggelse varav en

husgrund är synlig idag (Fallgren 2006:128). Ett annat gravfält tycks ha tillhört bebyggelsen vid Ålebäck. Det handlar om ett gravfält som kan ha legat där byn Övra Ålebäck kom att anläggas. Det indikeras av en stensättning vid den historiska bebyggelsens nordöstra utkant (Fallgren 2006:130).

Gravfältet kan i sådana fall ha utgjort bebyggelsens västra avgränsning. Överlag tycks det inom Gårdby socken saknas kända gravar daterade till mellersta järnålder (Beskow-Sjöberg 1991:471).

Nu kommer den allmänna fyndbilden inom Gårdby socken att beröras och uppgifter om fynden

kommer i huvudsak ifrån Statens historiska muséer (SHM). Det förekommer relativt sparsamt med

guldföremål inom det som är Gårdby socken men likväl har ett antal påträffats.

13

I socknen har en fingerring av guld påträffats (SHM 5793). Den var lagd i spiral med 2 1/3 varv och hade avsmalnande ändar där dekor fanns i form av 23 respektive 26 ringformade snitt. Det rör sig om en fingerring av typ 30 (jfr Cassel 1998:70). Ringen förvärvades år 1876 av museet och fyndplatsen var inom ägorna för byn Gårdby. Den har daterats till romersk järnålder. Påträffat på byn Gårdbys ägor förvärvades år 1910 en guldten lagd i spiral (SHM 14124). Den hittades i jordytan på en åker, emellertid oklart vilken. Dateringen är gjord till folkvandringstid. Inom Gårdby socken har två

solidusmynt påträffats. Det ena, som förvärvades år 1907, var präglat för de bysantinska kejsarna Leo II och Zeno (SHM 13221). Det hittades vid åkerarbete på byn Gårdbys ägor. Det andra solidusmyntet var fragmenterat (SHM 14198) och präglat för den romerske kejsaren Valentinianus III (425–455 e.Kr.). Myntet förvärvades 1910 och fyndet gjordes vid åkerarbete på byn Gårdbys ägor. En solidus präglad för samma romerske kejsare påträffades på Sandby borg under utgrävningarna år 2014 (Victor 2014:49). Ett fynd är emellertid gjort på Frösåkrarna. Det borde handla om samma Frösåker som är namnet på åkerpartiet intill den stora gården. Det rör sig om en djurformad figurin i brons föreställandes en tjur (SHM 1304:1832:72). Den är daterad till romersk järnålder och kan möjligen knytas till stengrundsbebyggelsen. Det ligger nära till hands att tänka sig ett rituellt offer på guden Frös åkrar och här finns en påtaglig rumslig närhet mellan makt och kult. Värt att nämna är att vid den överplöjda storgården i Solberga, Gräsgårds socken, strax söder om Treby borg, har påträffats två tjurstatyetter (Fallgren 2008:132).

Topografin ska nu beröras. Uppsatsen beskrev inledningsvis att förleden i Gårdby har betydelsen gårr, det vill säga ’gyttja’ (Vikstrand 2007:86). Vikstrand tänker sig att namnet har sitt ursprung i historisk tid och syftar till byns belägenhet intill en tidigare våtmark (Vikstrand 2007:86). Det handlar om en våtmark som legat strax väster om kyrkan och byn. Vikstrand belyser detta med en hänvisning till en lantmäterikarta från år 1726 (Vikstrand 2007:87; Lantmäteriet G28-2:1). Det förefaller som att den våtmarken var sammanhängande med området som idag utgör Ullevi mosse och det syns att våtmarken breder ut sig in på Ullevis ägor. Detsamma går att se på en lantmäterikarta från år 1735, där även Ullevi by finns med och visar att våtmarken brett ut sig från kyrkan upp mot dagens Ullevi mosse (Lantmäteriet G28-2:2). Våtmarken beskrivs i den senare kartan som ”Mycket sanck måse med wattn…”. En möjlighet är att denna våtmark utgjort en avgränsning mellan bebyggelsen i Ullevi och den i Ålebäck (jfr Fallgren 2006:45). Det finns idag en hamn i socknen, Gårdby hamn. Hamnen ligger vid en vik som har namnet Boviken och där Åbybäcken mynnar ut i Östersjön. Något som skulle kunna ha indikerat att det här varit ett förhistoriskt hamnläge skulle vara närvaron av gravar (jfr Fallgren 2006:132). Några synliga gravar tycks emellertid inte förekomma i hamnens närhet.

I väst, där Ullevi idag möter Mittlandskogen, ligger en källa. Namnet på källan är Bassekällan och markeras på Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister som en källa med tradition och i

inventeringsrapporten beskrivs den som en möjlig offerplats. Vegetationen omkring utgörs av

sumpmark och lövskog och källan är 20 m i diameter. Här kan ett tillägg göras angående Ullevi och

var viet som namnet antyder har legat. Topografiskt går det att urskilja två utmärkande drag. Dels,

Bassekällan, dels Ullevi mosse. De ligger på varsin sida om Ullevi gärde, där bebyggelsen legat. Som

tidigare berörts förefaller Ullevi mosse ha sträckt sig från kyrkan upp mot Ullevi gärde och byns östra

sida (se till exempel Lantmäteriet G28-6:1 & G28-2:2). På storskifteskartan från år 1782 benämns för

övrigt mossen som byn Ullevis ”utmåse” (Lantmäteriet G28-6:2). Om viet i Ullevi legat vid en våtmark

borde det, av vad som framkommer i äldre kartmaterial, röra sig om Ullevi mosse. Men med tanke på

den stora variation som vi-namnen uppvisar finns det skäl att tänka sig en likaledes stor variation

gällande platsernas betydelse varför en slutsats grundad enbart på dessa topografiska företeelser

svårligen låter sig göras. Noterbart är att Ullevi har en framskjuten position mot vad som idag är

Mittlandskogen, motsvarande Frösslundas förhållande till Stora Alvaret (fig. 2 & 4). Båda ligger i

tydliga gränslägen vid större utmarksområden.

14

3.2 Sandby socken

Figur 3 Karta med fokus på Sandby socken. Fornlämningar med husgrunder markeras med röd punkt och RAÄ-nummer.

Sandby borg markeras med svart punkt och Åbyskatten med stjärna. Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister 2020-11-03.

© Lantmäteriet Gävle 2011. Medgivande 1 2011/0071–0100.

3.2.1 Ortnamn

Ortnamnet Sandbys relation till Gårdby har redan tagits upp. Ortnamnet syftar på jordarten sand och har efterleden by med innebörden ’boplats’ (Hallberg 1985:28; Vikstrand 2007:138). Socknen har fått sitt namn efter Norra Sandby, där kyrkan ligger (Vikstrand 2007:135). När det gäller uppdelningen mellan byarna Norra och Södra Sandby har den funnits åtminstone sedan medeltiden (Vikstrand 2007:138). Som tidigare nämnt förekommer ortnamnet Ekelunda i Sandby socken och likt ett flertal av ortnamnen som slutar på lunda på Öland ligger platsen vid alvaret. Ortnamnet utgörs av en sammansättning av orden eke och lund och innebörden är sannolikt ’lunden där det växer ek’

(Vikstrand 2007:136). Något som ligger i linje med äldre beskrivningar av platsen samt äldre

kartmaterial. Ett tidigare bestånd av ek nordväst om Ekelundas inägor, lunden syns på en karta från år 1641, har sannolikt givit upphov till namnet (Vikstrand 2007:137; Lantmäteriet G85-3:g1:137).

I den nordöstra delen av Sandby socken och angränsandes till Gårdby socken ligger byn Norra Näsby

och strax söder om den Södra Näsby. Näsby utgörs av en sammansättning av näs och by som kan ha

betydelsen ’udde’ och ’boplats’. En på platsen framträdande utbuktning mot Östersjön kan ha givit

upphov till namnet (se fig. 1). Strandnivåkartan på Sveriges geologiska undersökning visar emellertid

att det för 1500 år sedan, under folkvandringstiden, funnits en landtunga på platsen. Ortnamn

innehållandes näs kan också avse en landtunga (jfr Wahlberg 2003:241).

15

Enligt samma karta tycks inget näs i meningen landtunga ha förekommit på platsen för 1000 år respektive 2000 år sedan, varför namnet borde ha sitt ursprung i perioden däremellan. Näs kan i öländska sammanhang emellertid syfta på bredare utbuktningar mot havet och det behöver inte förekomma någon landtunga (Vikstrand 2007:138). Uppdelningen av Norra och Södra Näsby har funnits åtminstone sedan medeltiden. Om det skulle vara så att ortnamnet Näsby avser landtungan som kan ha funnits där för 1500 år sedan så borde Norra Näsby utgöra det ursprungliga läget.

I den nordligare delen av Sandby socken ligger byn Åby. Byn ligger i närheten av Åbybäcken som på platsen utgör gränsen mellan Gårdby och Sandby socknar. Bynamnet är en sammansättning av å och by med betydelserna ’vattendrag’ och ’boplats’. När det gäller Åbybäcken bör det ursprungliga namnet på den varit Ålebäck (Vikstrand 2007:141). När Åby först uppträder i skriftliga källor år 1458 benämns platsen Abygard som sannolikt avser en gård snarare än byn (Vikstrand 2007:141).

Skarpa Alby ligger vid alvaret i den västra delen av Sandby socken och ortnamnet är en sammansättning av al, syftandes på trädslaget, och by med betydelsen ’boplats’ (Vikstrand 2007:140). Tillägget Skarpa har innebörden ’ofruktbar’ och kan ses i relation till byn Alby i

Hulterstads socken. Belägenheten med Stora Alvaret som breder ut sig i sydöst till trots, kan namnet Alby förklaras genom att det i en äldre lantmäterikarta från år 1734 syns att mossar har ramat in byn i norr och öster, mossar där trädslaget som återfinns i namnet bör ha kunnat växa (Vikstrand

2007:140; Lantmäteriet G85-10:1).

På en åker, öster om landsvägen och mellan byarna Norra och Södra Sandby, uppträder ägonamnet Viåker (Bengtsdotter Katz 2020:54). Platsen är centralt belägen inom Sandby socken. Detta är det enda vi-namn som förekommer inom socknen. Uppsatsen resonerade tidigare gällande viet i Ullevi och framhöll Ullevi mosse som ett möjligt alternativ till vi-plats. Här åsyftas emellertid en åker. Är namnet ursprungligt så innebär det att det funnits två skilda vi-platser för det som idag är Gårdby och Sandby socknar. Uppsatsen kommer att beröra namnet närmare i det fjärde kapitlet.

3.2.2 Fornlämningsmiljö

Som går att se på kartan (fig. 3) så finns det 6 platser med en eller flera synliga husgrunder i Sandby socken. En av platserna är Sandby 116:1 som ligger vid byn Södra Näsby. Det handlar om enbart en synlig husgrund. Den är rektangulär till sin form och är 26x7 m i riktning NV-SÖ. Långsidorna utgörs av rännor som sannolikt är spåren efter stengrunden som brutits bort. I nordväst avgränsas kortsidan av husgrunden, i det väderstrecket, av en stengärdesgård och i sydöst är kortsidans begränsning oklar. Husgrunden ligger på betesmark. Strax rakt österut, belägna mellan husgrunden och Östersjön, ligger 3 gravar. Det rör sig om 2 gravar markerade av sten/block samt ett röse (Sandby 85:1–3). Vid strandkanten strax öster därom ligger idag några hus, bebyggelse vid samma plats beskrivs på en avmätningskarta från år 1734 som ”Fiskare bodar” (Lantmäteriet G85-5:1). Det skulle kunna indikera gynnsamma förhållanden för ett hamnläge. Gravarna på platsen ligger på åkermark. Röset är ca 13 m i diameter och 1,5 m högt med runda stenar om 0,1–0,5 m i storlek. På vardera sida, VNV och Ö, om röset ligger 2 gravar markerade av varsin sten om 2,2 m i längt och 1 m i bredd, det gäller bägge stenar som möjligen också kan ha varit resta. Gravarna skulle kunna markera ett hamnläge, ett förhållande som tidigare berörts. Om utgångspunkten är att den synliga husgrunden varit den enda på platsen vid användningsperioden så skulle denna byggnad representera den minsta av gårdstyper.

I och med att det handlar om en ensam husgrund skulle denna emellertid behöva vara ett

bostadshus och fähus i kombination och därmed uppdelat för att kunna betraktas som en

ekonomiskt självständig gård (Fallgren 1997:66).

16

En bit söderut längs med Östersjökusten och strax sydväst om Södra Näsby och husgrunden där ligger Sandby 105:1–3 (se fig. 3). Fornlämningen ligger inom Sandbäcks ägor och består av 2

husgrunder och en hägnad. Husgrund nummer 1 är till sin form rektangulär, 26x13 m i riktning NV-SÖ och 0,5 m hög. Där finns enstaka rester av stengrund och en öppning i husgrunden finns i den

sydöstra kortsidan. Från den nordöstra långsidan tar en hägnad vid och fortsätter 16 m i sydostlig riktning. Husgrund nummer 2 är sammanbyggd med den förra husgrundens sydvästra långsida.

Husgrunden är 16x8 m i riktning NV-SÖ och 0,1–0,2 m hög. Begränsningen är något oklar. Det här tycks handla om en gård av det vanligaste slaget på Öland, med 2 husgrunder. Möjligen är det fråga om ett bostadshus och en ekonomibyggnad. Strax åt sydväst ligger 2 stensättningar (Sandby 87:1–2).

Den ena, som är skadad, bedömdes vid inventeringen år 1941 att vara en husgrund men är sedan inventeringen år 1976 bedömd att vara en stensättning. Den är 13x8 m, övertorvad med 0,1–0,4 m stora stenar i ytan. Strax österut ligger den andra, en rund stensättning som är 6 m i diameter samt 0,1 m hög. Bägge stensättningarna ligger på betesmark.

Väster om, belägen på betesmark, och intill Sandby kyrka ligger ytterligare en husgrund.

Fornlämningen är Sandby 91:1–2. Den består, förutom husgrunden, av en hägnadsvall. Husgrunden är rektangulär, 30x15 m, 0,6 m hög och ligger i riktning V-Ö. Husgrunden är övertorvad, har 3 stenar i västra delen och bildar en förhöjning. Odling har gjort långsidornas begränsningar mycket otydliga.

Intill, i östlig riktning, ligger hägnadsvallen. Den är 115x10-15 m i riktning NNÖ-SSV, 0,5–1 m hög och övertorvad. Den höga hägnadsvallen som tycks vara sammanhörande med husgrunden, som verkar sakna tydlig stengrund, kan tala för att fornlämningen har en annan tillkomsttid än perioden som i huvudsak behandlas i uppsatsen.

I Sandby sockens västra del, norr om byn Ekelunda uppträder den något speciella bebyggelsen Sandby 60:1–5. Den ligger på alvarmark samt intill och nordväst om ett kärr. Den består av 4 husgrunder och en hägnad. Husgrund nummer 1, som är den största, är rektangulär, 14x7 m i riktning ÖNÖ-VSV och 0,3 m hög. Ett flertal stenar på 0,2–0,6 m i storlek ligger i ytan. Spår av

stengrunden förekommer på sidorna med 1 m i bredd. Intill, 2 m åt sydväst ligger husgrund nummer 2. Den är kvadratisk till formen, mäter 6 m på den norra och södra sidan och är 0,1 m hög med ett flertal stenar som är 0,1–0,3 m stora i ytan. Stengrunden, som är otydlig, mäter 0,5–1 m i bredd.

Husgrunden har på den västra delen en utbyggnad som är kvadratisk vars sidor i öst och väst mäter 3 m vardera, är 0,1 m hög samt fylld med 0,2–0,6 m stora stenar. Direkt intill och söder om husgrund nummer 2 ligger husgrund nummer 3. Den är rektangulär, 8x5 m i riktning Ö-V och 0,1 m hög. I ytan ligger 0,1–0,3 m stora stenar. Den nordliga långsidan sitter ihop och är gemensam med den södra sidan av husgrund nummer 2. Spår av stengrund om 1 m i bredd i husgrundens södra långsida som består av 0,2–0,6 m stora stenar. I söder och direkt intill ligger husgrund nummer 4. Den är

rektangulär, 10x6 m i riktning N-S och 0,2 m hög. Ett fåtal stenar som är 0,1–0,2 m stora ligger i ytan.

Stengrunden är 1–2 m bred, 0,1–0,2 m hög och utgörs av stenar som är 0,2–1 m i längd. En hägnad, eller stensträng, är sammanbyggd med östra kortsidan på husgrund nummer 1, längst i norr, och med norra kortsidan på husgrund nummer 4 längst i söder. Hägnaden är rund till formen, 22 m i diameter, 1–3 m bred och 0,2–0,6 m hög. Det är genomgående kalksten som har används för anläggningarna vilket sannolikt också är det mest lättillgängliga stenmaterialet på platsen. När det gäller bebyggelsens funktion kan den vara som följande. Husgrunderna ligger på Alvaret, på

betesmark tämligen långt från övrig bebyggelse och odlingsmark. Den största husgrunden är av liten storlek liksom hägnaden. Det borde innebära att det inte handlar om någon självständig gård. Det kan istället handla om en form av fäbodar, som kan förekomma runt om på Alvaret, som varit

kopplade till en större gård (jfr Fallgren 2006:29). Förhållandet berördes också kortfattat i uppsatsens

andra kapitel. Det kan även nämnas att platsen ligger på byn Nedra Ålebäcks ägor.

17

I rumslig bemärkelse strax söder om byn Södra Sandby men inom Ekelundas ägor ligger den femte fornlämningen med husgrund inom socknen, Sandby 76:1–3. Det handlar om en ensam husgrund och hägnad. Husgrunden, som ligger på åkermark, är rektangulär, 25x10 m i riktning VNV-ÖSÖ, 0,3 m hög och i kanterna ligger enstaka stenar om 0,2–0,3 m i storlek. Hägnaden är av typen hägnadsvall. Den utgår från husgrundens bägge kortsidor i öst och väst samt löper i sydlig riktning. Den är 10 m lång, 2–4 m bred och 0,1–0,2 m hög.

Det finns ytterligare en husgrund inom socknen. Det är den husgrund inom socknen som ligger närmast Sandby borg. Den har RAÄ-nummer Sandby 37:1, ligger på betesmark och intill vägen som idag leder ner till Sandby borg. Avståndet till borgen är omkring 1 km i sydöstlig riktning. Husgrunden är delundersökt, en arkeologisk undersökning utfördes år 2015 av Linnéuniversitetet. Husgrunden är 20x8 m, ligger i riktning Ö-V och är 0,4 m hög. Föremål för den arkeologiska undersökningen blev 5 m av husgrundens långsida och ungefär 1,5 m av den östra gaveln. Långsidan var ungefär 1,2 m bred och bestod av 0,4–0,5 m stora stenar ovanpå vilka mindre stenar hade placerats. I gaveln framkom en dubbel rad med 0,5–0,7 m stora stenar med mindre stenar placerade ovanpå. 3 stenskodda stolphål påträffades under undersökningen liksom i kulturlagret en stenläggning bestående av kalksten. Enligt den arkeologiska undersökningen tyder konstruktionen med stengrund på att husgrunden sannolikt hör till perioden 200–600 e.Kr. Det innebär att husgrunden möjligen, kanske sannolikt, kan vara samtida med borgen.

Nu kommer fyndbilden att beröras. Åbyskatten påträffades i byn Åby. Uppgifter anger att fyndet gjordes 400 m nordväst om de översta gårdarna i Södra Näsby (SHM). Uppgifterna ligger som grund för markeringarna av Åbyskatten i fig. 1, 2 och 3 (SHM 23664). Fyndet gjordes i betesmark och majoriteten av mynten förvärvades år 1947 av Historiska museet. Åbyskatten består av 80

solidusmynt. De är präglade för sammanlagt tretton öst- och västromerska härskare, tolv kejsare och en kejsarinna. De äldsta mynten i skatten bör utgöras av de som är präglade för den västromerske kejsaren Honorius (395–423 e.Kr.) respektive den östromerske kejsaren Arcadius (395–408 e.Kr.). Det yngsta myntet i skatten är präglat för den siste kejsaren i det västromerska riket, Romulus Augustus, (457–476 e.Kr.), se till exempel Fischer 2019:14. Mer än hälften av mynten är präglade för två östromerska kejsare, Leo I (457–474 e.Kr.) och Theodosius II (408–450 e.Kr.) med 26 respektive 22 solidusmynt. På tredje plats kommer den västromerske kejsaren Valentinianus III (425–455 e.Kr.) med 10 solidusmynt. Ett solidusmynt präglat för den sistnämnde har som tidigare nämnts också påträffats i Sandby borg (se kap. 3.1.2). Deponeringen av Åbyskatten har som tidigast ägt rum efter 477 e.Kr. Möjligen omkring 480–490 e.Kr. (Fischer 2017:322). En jämförelse kan göras med

fyndmaterialet från Sandby borg. Fynden, liksom C14 datering av mänskliga kvarlevor, pekar mot att

borgen, åtminstone, använts mellan ungefär 450–500 e.Kr. (Victor 2015:113). Att Åbyskatten har en

relation till och kronologisk samhörighet med Sandby borg tycks sannolikt. Om deponeringen skett

innan eller efter övergivandet är emellertid oklart. Vad gäller idag kända och synliga husgrunder är

det Ålebäcks-bebyggelsen som ligger närmast Åbyskatten. Med Ålebäcks-bebyggelsen åsyftas här

husgrunderna inom ramen för fornlämningarna Gårdby 36:1–8 samt Gårdby 39:1–7. Ålebäcks-

bebyggelsen ligger på andra sidan Åbybäcken i förhållande till Åbyskatten (se fig. 1, 2 & 3). Frågan är

om deponeringen av Åbyskatten ska ses i relation till Ålebäcks-bebyggelsen. Förhållandet att det

sannolikt legat en storgård inom ramen för Ålebäcks-bebyggelsen kan tala för att guldskatten har en

anknytning till den miljön men behöver inte betyda att deponeringen har gjorts i förhållande till

specifikt den bebyggelsen. Andra omständigheter har sannolikt varit viktiga i valet av just den

platsen. Att Åbyskatten har deponerats i närheten av ett vattendrag, Åbybäcken, kan ha varit

väsentligt. Förhållandet är också giltigt för Stora Brunnebyskatten, där det väster om byns gärde

löper ett vattendrag (se karta fig. 1 & 4). Vattendraget är också tydligt illustrerad på den geometriska

avmätningen från år 1682 (G3:253–56).

18

Förutom i Åby och Sandby borg har ett antal solidusmynt påträffats inom socknen. År 1845 inlöstes ett solidusmynt som upphittats på en åker i byn Norra Sandby. Myntet var präglat för kejsaren Libius Severus (461–465 e.Kr.). 3 solidusmynt har också påträffats på ägorna till byn Ekelunda. Ett av de mynten inlöstes år 1853 och var upphittat på en åker. Myntet var präglat för kejsaren Marcianus (450–457 e.Kr.). Det andra inlöstes år 1863 och påträffades liksom det förra på en åker. Myntet var präglat för kejsaren Anthemius (467–472 e.Kr.) och på myntet fanns ett mindre hål. Det tredje påträffade solidusmyntet från Ekelunda inlöstes också det år 1863. Myntet var präglad för kejsaren Leo I (457–474 e.Kr.) vilken också var den talrikaste typen bland de solidusmynt som återfanns i den tidigare berörda Åbyskatten. Ytterligare ett solidusmynt har påträffats på lokalen Vället, en tidigare våtmark förbunden med Åbybäcken och beläget vid landborgen. Vället ligger ungefär mittemellan Ekelunda och Sandby kyrka. Solidusmyntet som påträffades var präglat för kejsaren Majorianus (457–

461 e.Kr.). Förutom dessa solidusmynt har också en guldbrakteat påträffats inom socknen (SHM 1304:1841:5). Enligt uppgifter påträffades brakteaten i en jordhög tillsammans med pärlor.

Fyndplatsen är inte närmare angiven än att det var inom Sandby socken den påträffades.

Bortsett från guldringarna från Sandby borg har två exemplar påträffats inom socknen. En fingerring av form 39a av ormhuvudtyp har påträffats i byn Norra Näsby, enligt uppgifter ska på platsen tidigare legat ett ”gammalt rör” (SHM 14295). En ormhuvudring har också påträffats i Sandby borg. Den ringen var emellertid gjord av brons (Victor 2014:50). En plats där ett flertal ormhuvudringar har påträffats är Skedemosse. Det handlar om sammanlagt 7, 6 av C-typ och en med knoppformiga ändar, emellertid har ytterligare 2 nyligen påträffats (Monikander 2015:92). Deponeringen av de 7 ormhuvudringarna genomfördes sannolikt vid ett och samma tillfälle och tidpunkten för detta ska ha varit omkring 240–280 e.Kr. (Monikander 2015:92). Någon våtmark inom byn Norra Näsby är inte utmärkt på äldre kartmaterial från 17 -och 1800-talen (till exempel Lantmäteriet G85-4:2 & G85-4:3).

Emellertid ligger byn i anslutning till såväl havet som Åbybäcken. Byn avgränsas i norr av bäcken och i öster av havet. I nordväst, där Åbybäcken mynnar ut i Boviken ligger Gårdby hamn. Tyvärr finns det inte några ytterligare uppgifter om fyndplatsens belägenhet men att deponeringen av

ormhuvudringen i Norra Näsby har gjorts i förhållande till här angivna naturgeografiska företeelser tycks inte vara osannolikt. Det har tidigare berörts att det vid Norra Näsby tycks ha legat en landtunga, ett näs, för omkring 1500 år sedan (se kap. 3.2.1). Naturbildningen tycks ha skapats genom att en mindre sjö legat en kortare sträcka uppför Åbybäcken. Landtungan har därmed intagit positionen mellan den sjön och havet. Många av de platser där deponeringar eller offer ägt rum har först vid ett senare skede blivit till våtmarker. Vid tidpunkten för nedläggningarna var de många gånger i själva verket sjöar (Monikander 2010:6). Förhållandet är giltigt för bland annat Skedemosse som under brukningsperioden var en grundare sjö (Monikander 2010:10). Men nedläggningar gjordes även i åar. Att ormhuvudringen är återfunnen i detta område synes därmed inte vara anmärkningsvärt. Anne Monikander har framhållit att ormhuvudringar, snarare än som symboler för militär status eller med en slags ekonomisk funktion, bör förknippas med själva våtmarkerna där de också i huvudsak uppträder (Monikander 2015:93). Den andra guldringen som har påträffats inom socknen, men utanför Sandby borg, är en fingerring av form 8b och fyndplatsen var Åby (SHM 18103). Uppsatsen gick tidigare igenom fynden från Gårdby socken där två guldringar från berörda period påträffats, bland annat i Ullevi (se kap. 3.1.2). En jämförelse kan här göras med situationen i Sandby borg. Enligt vad som framkommer i de arkeologiska rapporterna så har totalt 6 guldringar påträffats i borgen (Blohmé et al. 2011 & Victor 2014). Samtliga är fingerringar. De 3 första hittades vid undersökningen år 2010. De utgörs av en guldfingerring som är spiralformad med två varv och upprullade ändar samt två som enbart redovisas som guldfingerringar (Blohmé et al. 2011).

Ytterligare 3 guldfingerringar påträffades vid undersökningarna år 2014. De utgörs av en flat

fingerring i guld, en fingerring i guld av form 3 samt en fingerring i guld av typ VWG 429 (Victor 2014).

19

År 2010 gjordes det i Sandby borg ett speciellt fynd av fem reliefspännen i fem skilda depåer samt delar av ett sjätte. Undersökningen genomfördes med anledning av risk för plundring.

Reliefspännena var gjorda av förgyllt silver och kan dateras till omkring 450–500 e.Kr. (Fallgren &

Ljungkvist 2016:684). Tidigare har det påträffats tre reliefspännen på Öland. Ett påträffades i Mossberga borg (SHM 7571:494), ett på byn Össbys marker (SHM 1297) och ett från Gråborg (Fallgren & Ljungkvist 2016:692). Vid utgrävningarna år 2015 påträffades ytterligare ett halvt

reliefspänne (Gunnarsson et al. 2016:9). Det innebär att åtminstone nio av tio reliefspännen på Öland är påträffade vid fornborgar. Vad gäller fyndet i Össby är det emellertid sannolikt att det påträffades i Eketorps borg. Skiften i byarnas marker talar för det (Fallgren & Ljungkvist 2016:692). Vad gäller de fem depåerna i Sandby borg påträffades de i liknande rumsligt läge. De låg i varsitt hus under golvet och till höger om ingången samt i borgens centrala delar (Fallgren & Ljungkvist 2016:688). Den rumsliga placeringen kan jämföras med fynden av de femton guldgubbarna deponerade framför ett av de centralt belägna husen i Eketorps borg (Fallgren & Ljungkvist 2016:694). Fyra av de sex reliefspännena som påträffades år 2010 tillhör en typ som i huvudsak uppträder i Centraleuropa samt södra och östra Baltikum (Fallgren & Ljungkvist 2016:688). Den här typen av reliefspännen finns sällan i gravar, något som antyder att det funnits särskilda regler kopplade till dem. Att de hör till ringborgarna talar de övriga fynden på Öland för.

Innan kapitlet avslutas finns det anledning att göra ett tillägg angående byn Norra Näsby. På ett betydande område på byns nordöstra marker, mot Åbybäcken i norr och med havet i öster, finns ägonamnet Avrösningen (ISOF). Namnet borde åsyfta på avrösningsjord, det vill säga jord som inte är odlingsbar, till exempel bergig jord (Dalin 1850:40). Det kan vara jord som skulle avrösas från

inägorna vid skifte. På lantmäterikartor från 17- och 1800-talen går det att urskilja stenformationer.

Många runda röseliknande sådana men också några som tycks vara rektangulära och vinkelbyggda stengrunder. Kartorna utgörs av avmätning från år 1780, storskifte från år 1802 och laga skifte från år 1832 (Lantmäteriet G85-4:2; G85-4:3 & G85-4:4). Området äger idag bara en fornlämning, ett

röjningsröse (Sandby 36:1). Har bebyggelse funnits där skulle möjligen namnet på den intilliggande viken, Boviken, kunna syfta till den. Dagens Gårdby hamn ligger nära. Kanske syftar den angivna fyndplatsen för ormhuvudringen i ett ”gammalt rör” på något av rösena som uppträder på de äldre lantmäterikartorna. Hur omfattande bebyggelsen varit upplevs som svårbedömt men åskådliggör en källkritisk omständighet kopplat till förståelsen av den förhistoriska bebyggelsens utbredning.

I Sandby socken finns ett par gravar daterade till mellersta järnålder. Ute på Stora Alvaret 1,5 km norr

om Ekelunda ligger Tornrör eller Torrör (Beskow-Sjöberg 1996:189). Det är ett röse av kalksten, runt

till formen, 11 m i diameter och 1,7 m högt med kantkedja. Den innehöll dels en brandgrav, dels

spridda obrända människoben i rösets mitt, vilka har tolkats som en förstörd skelettgrav. Föremålen

som förmodligen tillhörde den begravningen var en kniv av järn, en sländtrissa och 6 pärlor. Det kan

röra sig om en kvinnograv från folkvandringstid till vikingatid. Vad gäller brandgraven påträffades där

en korsformig fibula, två par agraffer, ett X-format rembeslag, en remlöpare, ett rakt och slätt

rembeslag samt två bärringar till bältesbeslag. Det kan röra sig om en mansgrav från folkvandringstid

(Beskow-Sjöberg 1996:197). Landsborgsgravfältet med RAÄ-nummer Sandby 5:1 ligger väster om

landsvägen med Skarpa Alby i väst, Åby i öst och Gårdby i norr. Det är 30-80x110 m stort och består

av 16 runda stensättningar, en rektangulär stensättning och tre ovala gropar. I en av gravarna

påträffades en agraffhake och en remlöpare av brons vilka liknar fynden i Tornrör. Ytterligare en grav

innehöll en krukskärva med stämpelornering som har daterats till folkvandringstid (Beskow-Sjöberg

1996:202). Utöver dessa har folkvandringstida gravfynd påträffats på tre platser i socknen, det rör sig

om bland annat en nål och en fibula i brons som båda påträffades i antigen Norra eller Södra Sandby,

oklart vilken av byarna. I Skarpa Alby påträffades en sölja samt en ring i brons (Beskow-Sjöberg

1996:211).