2010:063
D - U P P S A T S
Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av närståendes delaktighet i omvårdnaden till
patienter på en intensivvårdsavdelning
Birgitta Engström Andreas Uusitalo
Luleå tekniska universitet D-uppsats
Omvårdnad
Institutionen för Hälsovetenskap Avdelningen för Omvårdnad
Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad
Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av närståendes delaktighet i omvårdnaden till patienter på en intensivvårdsavdelning
Critical care nurses' experience of close relatives' involvement in nursing care of patients in an intensive care unit
Birgitta Engström och Andreas Uusitalo
Examensarbete i specialistutbildning inom intensivvård, 15hp Vårterminen 2010
Handledare: Åsa Engström
Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av närståendes delaktighet i omvårdnaden till patienter på en intensivvårdsavdelning
Birgitta Engström Andreas Uusitalo Luleå Tekniska Universitet Institutionen för hälsovetenskap
Avdelning för omvårdnad
Abstrakt
Fokus inom intensivvården har alltid legat på den svårt sjuke personen, men på senare tid har vårdpersonalen börjat se närstående som en integrerad del av omvårdnaden av den sjuke. Närstående har en stor betydelse i omvårdnadsarbetet kring patienten.
Syftet med detta examensarbete var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av närståendes delaktighet i omvårdnaden till patienter på en
intensivvårdsavdelning. I denna studie deltog åtta intensivvårdsjuksköterskor som intervjuades med semistrukturerade intervjuer. Kvalitativ innehålls analys användes för att analysera innehållet i texten. Analysen resulterade i två huvudkategorier; Att se betydelsen av närstående delaktighet, Att närstående delaktighet inte alltid känns rätt och sex underkategorier; Att närstående deltar i omvårdnaden av den sjuke, Att miljön påverkar närståendes delaktighet, Att hjälpa och stödja närstående att komma närmare, Att ta hänsyn till patienten, Att påverkas av närståendes delaktighet, Att tidsbrist i arbetet begränsar närståendes delaktighet. Resultatet visade att närståendes delaktighet är en stor resurs för både patienter och intensivvårdssjuksköterskor.
Denna studie kan bidra med en ökad kunskap för intensivvårdssjuksköterskor så att de kan känna sig mer förberedda inför mötet med närstående. Att hjälpa och stödja närståendes delaktighet utifrån deras behov genom att vara tillgänglig för dem.
Intensivvårdssjuksköterskan måste samtidigt finna en balans i närståendes delaktighet genom att ta hänsyn till hur patienten vill ha de och värna om dennes integritet.
Nyckelord: intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter, närstående, delaktighet, omvårdnad intervjustudie, kvalitativ innehålls analys.
I omvårdnad av patienter på en intensivvårdsavdelning (IVA) finns nästan alltid närstående som är delaktiga. Varje patient och deras närstående är unika och vill vara delaktiga på sitt eget sätt i omvårdnaden (Andershed & Ternestedt, 2001). En kritisk sjukdom uppkommer plötsligt, oväntat och är ofta en svår händelse för både patienten som drabbats och patientens närstående. Patienter som drabbas av akut svår sjukdom vårdas ofta på en IVA (Åstedt- Kurki, Lehti, Paunonen & Paavilainen, 1999). Patientens tillstånd kan förändras snabbt, vilket kan kännas obegripligt och svårt att hantera för de närstående (Hupcey, 1999). Enligt Åstedt- Kurki, Lehti, Paunonen och Paavilainen (1999) påverkar patientens välbefinnande de närståendes välbefinnande. Närståendes delaktighet har visat sig stödja patienten i dennes tillfrisknande. Att få vara delaktiga och hjälpa patienten med dagliga göromål ökar närståendes känsla av välbefinnande och de närstående känner sig därmed behövda, vilket även har visat sig kan minska närståendes känsla av hjälplöshet.
Enligt Lee, Chien och Mackenzie (2000) vill närstående ha en möjlighet att delta i den fysiska omvårdnaden. Åstedt- Kurki, Lehti, Paunonen, och Paavilainen (1999) beskriver att
närståendes delaktighet i vården kan variera. Konkreta vårdhandlingar som närstående kan delta i kan till exempel vara att hjälpa patienten att äta, utföra toalettbesök, hjälpa patienten med att gå, mobiliseras eller att närstående kan sköta patientens hudvård och rakning. Den viktigaste delen som närståendes bidrar med är enligt Åstedt- Kurki, Lehti, Paunonen och Paavilainen (1999) det emotionella stöd de kan ge till patienten.
För närstående är viktigt att få vara nära patienten, de vill ha information om den planerade vården och den situationen patienten befinner sig i (Engström & Söderberg, 2007a).
Närstående är oftast de personer som i första hand har insikt om patienten tillstånd. De kan bidra med viktig information när vårdpersonal ska fatta vårdbeslut och närstående kan minska medicinska felbehandlingar genom att varna personalen vid observerade förändringar i patientvården (Davidson, 2009). Enligt Eggenberger och Nelms (2007) uppfattade närstående att omvårdnadspersonalens främsta uppgift var att vårda patienten, men de närstående ville att vårdpersonalen även skulle finnas där för dem. I de fall där närstående kände utanförskap upplevde de ledsamhet, ilska och misstro. Däremot om personalen var ärliga och gav adekvat information var det lättare att hantera den svåra situationen.
En IVA är avdelning med en miljö som kan upplevas som främmande, skrämmande och
teknisk utrustning och svårt sjuka medpatienter (Cronqvist, Theorell, Burns, & Lützén, 2001).
Engström och Söderberg (2004) beskrev att en del närstående upplevde att det var
skrämmande och overkligt att se den sjuke personen omgiven av all utrustning och att det kändes svårt att se den sjuke personen så förändrad. Urizzi och Corréa (2007) beskriver att miljön på en IVA ledde känslor som osäkerhet och ovisshet hos närstående. De närstående kände rädsla för att mista sina närmaste och detta förstärktes när de kom in i den främmande och hektiska miljön på IVA.
Närstående
En närstående till en kritisk sjuk person är en person som den sjuke personen litar på, är beroende av och någon som bryr sig om den sjuke personen. En nära relation är ett
förhållande som har sträckte sig över en längre tid och innebär en gemensam förståelse. En närstående kan vara en nära släkting, en familjemedlem, en make, en partner eller en vän som är väsentligt och viktig för den sjuka personen. Det är även personer de kan ha en positiv känslomässig relation med. En nära släkting till en kritiskt sjuk person på en
intensivvårdsavdelning kan föra med sig ett livs historia av upplevelser och känslor som delas av den sjuka personen och den anhöriga (Engström & Söderberg, 2007a). Det finns andra begrepp som används när man talar om närstående, exempelvis anhöriga eller
familjemedlemmar. Begreppet närstående kommer att användas genomgående i denna studie.
Intensivvårdssjuksköterskan
Intensivvårdsjuksköterskan kan ställas inför stora utmaningar i sitt arbete. Det gäller i både mötet med patient och närstående, eftersom de måste behålla fokus på de personliga,
individuella och det mänskliga planet i omvårdnaden. Intensivvårdssjuksköterskan kan ibland tvingas göra svåra prioriteringar i omvårdnadsarbetet på grund av brist på resurser och hög arbetsbelastning, som leder till att stödet till närståendes delaktighet i omvårdnaden försummas (Cronqvist, Theorell, Burns & Lützen, 2001). Intensivvårdssjuksköterskan är enligt Söderström, Benzein och Saveman (2003) ansvarig för att stödja närstående och ska vara medveten om deras unika sätt att hantera kritiska situationer. Därför är det viktigt att skapa en positiv relation mellan intensivvårdssjuksköterskor och närstående och ge dem tillåtelse att känna delaktighet som är till fördel för alla parter. Intensivvårdssjuksköterskor har enligt Davidson (2009) vid upprepade tillfällen har visat sig underskatta betydelsen av närståendes behov, som behovet av information, närhet eller deras behov av att få vara
delaktig. Intensivvårdssjuksköterskorna bör hellre fråga närstående om deras behov än anta behoven.
Det finns få studier om intensivvårdssjuksköterskors erfarenhet av närståendes delaktighet i omvårdnaden till patienter på en intensivvårdsavdelning. Med närståendes delaktighet avses i detta examensarbete närståendes möjlighet att vara en del i omvårdnaden av patienter som vårdas på en IVA, detta genom att närstående ges möjlighet att vara närvarande och tillåts ge stöd utifrån patientens behov och önskemål, vidare avses närståendes möjlighet att ta del av vad som händer med patienten. Kunskap från detta examensarbete kan leda till förbättrad omvårdnad och bemötande av närstående genom en ökad förståelse över deras utsatta situation på en IVA. Examensarbetets syfte var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenhet av närståendes delaktighet i omvårdnaden till patienter på en IVA.
Metod
Kvalitativ metod har valts för att få en ökad förståelse om intensivvårdsjuksköterskors erfarenheter av närståendes delaktighet i omvårdnaden till patienten.
Deltagare och procedur
I denna studie har ett ändamålsenligt urval av deltagarna utförts, det vill säga ett urval där deltagarna väljs ut för att kunna besvara syftet (Polit & Beck, 2008, s.355). Vi intervjuade åtta personer, två män och sex kvinnor, i åldrarna mellan 25-50 år (md=37,5). De intervjupersoner som deltog i studien hade arbetat mellan fem till femton år (md= 10,0) inom intensivvården.
Tio intensivvårdssjuksköterskor tillfrågades skriftligen, åtta av dem valde att delta. Kriterier för att delta i studien var sjuksköterskor med specialistutbildning inom intensivvård och skulle ha minst ett års erfarenhet som intensivvårdssjuksköterskor och varit yrkesverksamma på en IVA.
Vi tog personlig kontakt med enhetschefen för information om studien, förfrågan om medverkan och utdelning av informationsbrev (bilaga1). Efter godkännandet av den etiska gruppen vid institutionen för hälsovetenskap, Luleå tekniska universitet skickade enhetschef på sjukhuset ett informationsbrev (bilaga 1) till intensivvårdssjuksköterskorna som uppfyllde kriterierna som ingick i studien.
Datainsamlingsmetod
I denna studie användes en semistrukturerad intervjumetod med öppna frågor (jfr. Kvale, 1997, s.121-122) och utgick från en intervjuguide (bilaga 2) med frågeområden.
Data spelades in digitalt för att kunna lyssna på intervjuerna, men även för att kunna skriva ner intervjuerna ordagrant. Inför varje intervju informerades deltagarna återigen om studiens syfte och om att deltagandet var frivilligt, vilket innebar att de kunde avbryta intervjun när som helst utan att ange orsak Intervjuerna utfördes utifrån deltagarnas önskemål om plats och tid . Båda författarna deltog vid samtliga intervjuerna. Intervjuerna inleddes med frågor om deltagarnas bakgrund såsom ålder, år av erfarenhet som intensivvårdssjuksköterska. Efter detta ställdes frågor utifrån intervjuguiden med fokus på intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av närståendes delaktighet i omvårdnaden till patienter på en IVA. För att få en djupare beskrivning av deltagarnas erfarenheter användes följdfrågor som till exempel: Hur tänkte du då? Kan du berätta mer? Kan du ge exempel? Syftet med följdfrågorna var att kunna uppmuntra intervjupersonerna att berätta mera. Varje intervju avslutades med att fråga deltagarna om de hade något mera att tillägga. Intervjuerna pågick mellan 25-40 minuter.
Dataanalys
I denna studie har kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats använts som analysmetod som innebär att manifest data redovisas. I den manifesta innehållsanalysen återger forskaren intervjupersonernas reflektioner utan att värdera dem (Downe-Wamboldt, 1992). De inspelade intervjuerna lyssnades igenom noggrant och transkriberades sedan till text. Hela
intervjutexten lästes igenom ett flertal gånger för att få en känsla av helheten. Med studiens syfte som utgångspunkt extraherades sedan meningsenheterna (meningar eller fraser med text som innehöll information som var relevant för studiens syfte) med omgivande text för att inte tappa sammanhanget. Meningsenheterna kondenserades (kortades ner) sedan utan att kärnan i innehållet förlorades. För att finna liknande beskrivningar i meningsenheterna kodades varje enhet och sorterades in i kategorier efter liknande innehåll och sammanhang i flera steg, tills kategorierna var varandra uteslutande. Dessa kategorier utgjorde det manifesta innehållet (jfr.
Downe-Walmboldt, 1992). Analysen resulterade i sex underkategorier och två huvudkategorier.
Etiska övervägande
Deltagarna i denna studie informerades både skriftligt (bilaga1) och muntligt. De
informerades om att deltagandet var frivilligt och att de kunde avbryta sin medverkan när som
helst utan att ange orsak. Deltagarna utlovades att deras identitet inte skulle röjas, att inga namn, platser eller annat som kunde leda till dem skulle finnas tillgängligt för andra än forskarna och deras handledare. Det inspelade och nedskrivna materialet förvarades inlåst när det ej behövdes för bearbetning samt att materialets datafiler skyddades genom kodad
inloggning. Materialet användes endast till examensarbetet och efter att det har blivit godkänt kommer allt material att förstöras.
Deltagarnas upplevda situationer kan återupplevas under intervjun och kan resultera i både positiva och negativ känslor. De kan vara känslor som de hört, sett eller känt. Det är viktigt som forskare att vara lyhörd för individen och inte pressa dem om de upplever det jobbigt (Forsman, 1997, s.43). I denna studie var det ingen av deltagarna som uttryckte något behov av stöd. Däremot gavs deltagarna möjlighet att få prata med verksamhetens kurator efter intervjuerna.
Resultat
Analysen av intervjumaterialet resulterade i två huvudkategorier och sex underkategorier som redovisas i Tabell 1 och beskrivs sedan i löpande text och illustreras med citat från
intervjuerna.
Tabell 1 Översikt av huvudkategorier (n=2) och underkategorier (n=6)
Huvudkategori Underkategori
Att se betydelsen av närståendes delaktighet
Att närståendes delaktighet inte alltid känns rätt
Att närstående deltar i omvårdnaden av den sjuke
Att miljön påverkar närståendes möjligheter till delaktighet
Att hjälpa och stödja närstående att komma närmare
Att ta hänsyn till patienten
Att påverkas av närståendes delaktighet Tidsbrist i arbetet begränsar närståendes delaktighet
Att se betydelsen av närståendes delaktighet Att närstående deltar i omvårdnaden av den sjuke
Intensivvårdssjuksköterskorna erfarenhet av närståendes delaktighet visar att de hade en stor betydelse i omvårdanden. Närstående var de personer som hade kunskapen om patienten och som stod patienten närmast. De kunde bidra med viktig information och ge en helhetsbild om patienten för att kunna ta hand om patienten på bästa sätt. Det kunde gälla vilka behov patienten hade eller vad vårdpersonalen behövde ta hänsyn till i omvårdnaden. Närståendes delaktighet bidrog även till att intensivvårdssjuksköterskorna fick en annan relation till patienten, att de såg hela människan och inte bara den sjuke.
Ja, de kan ju berätta lite grann om sin anhörige lite mer än om det här sjuka.
Liksom vad de har hållit på med tidigare och ja man får en lite större helhetsbild av patienten när man pratar med anhöriga. Det är liksom inte bara den här sjukdomen eller det blir som en liksom hel människa som man ser.
Närståendes delaktighet hade enligt intensivvårdssjuksköterskorna en stor betydelse när patienter kom från andra kulturer där närstående kunde fungera som tolk. Det blev lättare att förstå patienten särskilt om inte patienten inte själv kunde förmedla sina behov och önskemål eller om journalanteckningar inte fanns att tillgå. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att närstående var delaktiga genom att hjälpa till och vara en praktisk resurs på många sätt i omvårdnaden så som munvård, blåsa i flaska, hjälpa dem med maten men även med förflyttningar och mobilisering av patienten.
Ja, det kan vara med språket… Där har jag väldigt behov av en närstående endera kanske via telefon eller oftast kommer de ju kanske med patienten in för att få hjälp att prata om dom. Det behöver ju inte bara var finska, nu finns det många andra kulturer. Då behöver man ju hjälp när dom pratar ett helt annat språk.
Närståendes delaktighet hade enligt intensivvårdssjuksköterskorna en lugnande effekt och ingav en trygghet hos patienten när de kunde höra eller se sina närmaste. Vidare beskrev intensivvårdssjuksköterskorna att närstående är en koppling till patientens vardagliga liv och kunde berätta vad som hände utanför sjukhusets väggar.
De [närstående] kunde berätta positiva saker hemifrån, de vardagliga som är naturligt för dem och samtidigt avleda deras tankar. De kan mycket sånt där, ja sånt, där vardagliga saker, berätta om vad som händer som är viktigt för patienten, närheten av dom, hemma, räkning som är i betydelse för patienten
som vi inte har någon aning om. Det kan vara vädret, läsa tidningen, de som är naturligt för dom.
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att närstående kunde bidra med de känslomässiga bitarna som närhet, ömhet och kärlek som var oerhört viktigt. Närståendes delaktighet fick patienten att må bra, kunde orientera sig, men även för att de ingav hopp, kraft och patienten hade något att kämpa för som bidrog till en snabbare återhämtning.
Alltså närstående kan ju göra att de lyfter patienten för en återhämtning kan man säga och ger dem hopp att finns en väg ut ur det hela, de har man ju sett. Dom får mera kraft på något sätt, närstående dom peppar ju på och ger allt det här och försöker få dom till och känna att de kommer ur det här och kan gå vidare och bli frisk, så kan jag så har jag sett här.
Att miljön påverkar närståendes delaktighet
Vårdmiljön är speciell på en IVA och enligt intensivvårdssjuksköterskorna kunde den påverka närståendes delaktighet på olika sätt. Den kunde enligt intensivvårdsjuksköterskorna upplevas som skrämmande och obehaglig för de närstående med all medicinskteknisk utrustning som blinkade och tjöt. Patienterna på IVA var oftast omgivna av personal och var uppkopplad till infusioner och övervakningsutrusning, vilket hämmade möjligheten för att närstående skulle kunna vara delaktiga. Vidare beskrev intensivvårdssjuksköterskorna att närstående ofta blev upptagna med att se på övervakningsutrustningen för att försöka uppmärksamma förändringar hos patienten.
Det är ju en katastrofal miljö egentligen, en säng med en massa sladdar och massa apparateter som tutar och piper, bara det gör att folk backar, så en närstående blir ju förskräckt när de kommer in och patienten har en tub i halsen och allt de som finns där.
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att närståendes ofta tog avstånd från patienten, att de upplevde en rädsla och osäkerhet att göra illa patienten eller göra skada på teknisk utrustning som är omkring patienten. Vidare beskrev intensivvårdssjuksköterskorna att närståendes delaktighet påverkades när patientens utseende var förändrat. Närstående hade svår att känna igen när patienten var uppsvälld eller att patienten var bara var intuberad och nedsövd gjorde att närstående inte närmade sig patienten och blev sittande i ett hörn.
Patienten kan ju se annorlunda och konstig ut, om de är exempelvis är svälld.
De känner inte igen dom, det är det som gör att man säkert som anhörig backar, blir lite så där det är inget de ser varje dag, de är ju det.
Att hjälpa och stödja närstående att komma närmare
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att det var viktigt att tillåta närstående att vara nära patienten och samtidigt skapa förutsättningar för delaktighet i omvårdnaden. De kunde hjälpa och stödja närstående att komma närmare patienten genom handling och förklara för
närstående att det inte var något främmande eller farligt att ta på patienten. En lugn och behaglig miljö skapade enligt intensivvårdssjuksköterskorna en känsla av trygghet för
närstående. Personalens närvaro var enligt intensivvårdssjuksköterskorna av stor betydelse i de situationer där anhöriga inte ville eller kunde besöka den sjuke. Det var vikigt att få någon form av kontakt med närstående, hur illa än de än var med patienten.
Man ringer ju alltid och frågar man nöjer ju sig inte med ett samtal, utan då ringer man och informerar hur patienten är och försöker och jag tycker ändå i 100 % av fallen så kommer dom ju ändå hit och tittar hur det ser ut och hur läget är och man får en chans att prata med dom och få förklara.
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att närståendes vilja att vara delaktig varierade. Det var viktigt att tillåta dem att få vara närstående och möta dem i den sits de befann sig i, och acceptera deras beslut huruvida de vill vara delaktiga. Vidare beskrev
intensivvårdssjuksköterskorna att närstående inte ska påtvingas i det praktiska arbetet, utan att de själv skulle få bestämma om de vill gå fram till patienten.
Jag försöker ju inte ta in dom i det arbeten som vända och tvätta… bara om de verkligen vill det, så att det inte propsas på dom. Det är viktigt att få vara anhörig och ha den positionen inte vara med i arbetet rent praktiskt.
För att närstående inte skulle känna sig tvingade att sitta dygnet runt hos patienten beskrev intensivvårdssjuksköterskorna att de erbjöd närstående att gå ifrån en stund, för att få vila eller äta. Det var viktigt enligt intensivvårdssjuksköterskorna att finna en bra balans som var bra för både närstående och personal och framför allt för patienten.
Det är ju viktigt att de också kommer iväg. Om man inte vill åka i väg och lämna patienten så kan man ju bara gå ut och promenera en sväng kanske runt sjukhuset, ja här nära. Att man går ut och äter och såna saker.
För att underlätta närståendes delaktighet beskrev intensivvårdsjuksköterskorna att det var viktigt att ha förståelse för närstående i svåra situationer som kunde ibland vara svåra att hantera. Närstående kunde upplevas som krävande och det kunde ibland kännas som om de hyste misstänksamhet gentemot personalen, men intensivvårdsjuksköterskorna beskrev att de samtidigt förstod att detta oftast grundade sig på närståendes rädsla för att förlora sin närmaste.
Vidare beskrev en intensivvårdssjuksköterska att närståendes rädsla grundade sig i tron på att personalen gjorde felbedömningar eller missade förändringar i sjukdomsförloppet. Därför var detviktigt enligt intensivvårdssjuksköterskorna att ta hänsyn till närståendes rädsla och oroskänslor i svåra situationer eftersom det inte är en vardagssituation för dem.
Det flesta är mycket ödmjuka och sån här situation beror ju oftast inte på att man inte tål personen, utan det kan vara mycket rädsla och att man är rädd och ängslig för att förlora sin käresta, mamma eller pappa eller va de nu kan vara. Så det står ju för någonting annat, men ibland är det ju svårt. Och man måste ju vara väldigt lyhörd och försöka och också tänka att ”ta inte det här personligt”, för en del kan ju vara så att de har taggarna utåt och så bryts isen, så kommer reaktionen och så blir allting bra.
Att närståendes delaktighet inte alltid känns rätt Att ta hänsyn till patienten
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att patienter ofta vill skyla sig när närstående kommer på besök. I omvårdnadsarbetet med patienten var det viktigt enligt intensivvårdssjuksköterskan att be närstående gå ut ur salen när de exempelvis tvättade patienten för att inte blotta
patienten. Vidare beskrev intensivvårdssjuksköterskorna att en anledning till att de bad
närstående gå ut var om de inte visste vilken relation patienten har till närstående. Däremot om patienten kan göra sig förstådd och själv få bestämma om närstående skall vara närvarande så skulle det tas i beaktning enligt intensivvårdssjuksköterskorna.
Och sen måste man komma ihåg att ha integritet mot patienten, och komma ihåg att anhöriga inte alltid ska finnas inne i salen… tycker jag. Just att blotta patienten, det är lätt att man gör de. Jag tycker inte om att de ska hålla på och tvätta och göra vissa grejer. Att man tänker på att skydda patienten, ska inte behöva ligga naken inför anhöriga. Visst om de vill och de allra närmaste, men jag tycker inte man ska blotta.
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att det var viktigt att ta hänsyn till att patienten måste få vila. Närstående kunde enligt intensivvårdssjuksköterskorna bli sittande hela dagen hos
intensivvårdssjuksköterskorna ibland vara påfrestande för patienten genom att de hela tiden ställde frågor till patienten eller om det var väldigt många närstående var inne på salen samtidigt. Sådana situationer kunde undvikas enligt intensivvårdssjuksköterskorna genom att be närstående lämna salen för att patienten ska få sin vila.
Det är klart om det blir för mycket anhöriga som är inne på salen… det blir jobbigt för patienten. Då brukar vi som personal gå in och säga till anhöriga att man måste reflektera att man är två till fyra stycken som mest inne på salen så de inte blir för många, och att de är för länge är ju inte heller, ja då måste man ju säga till anhöriga att vi har vila så att patienten får vila mitt på dagen.
Behovet av att få prata ostört mellan personalen om patientens omvårdnad utan närståendes närvaro var något som intensivvårdssjuksköterskorna beskrev som viktigt. Det kunde vara vid inskolning av ny personal och därför menade intensivvårdssjuksköterskorna att det fanns ett behov av strukturerade besökstider.
Vi kan ha ny personal också... som vi diskuterar om vi ska höja och sänka respen, man kan inte riktigt prata när man har närstående på rummet. Man vill dock förmedla att man är trygg i sitt yrke och så. ..ja det är sådana grejer som jag skulle vilja och har försökt att göra men det vill gärna falla tillbaka. Inrätta viloperioder för patienter lite mer struktur i det här med besöken.
Att påverkas av närstående delaktighet
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att de ibland kan uppstå ett dilemma när närstående ibland kunde bli överbeskyddande och bestämma över patienten och att patienten inte får föra sin egen talan. Närstående inte hade förståelse över att patientens tillstånd, då den inte var densamma som tidigare, exempelvis är när närstående försökte väcka patienten efter medicinering. Att uppmärksamma närståendes oro och ångest beskrev intensivvårds- sjuksköterskorna var av stor vikt.
Ja… det är ju så att ibland kan de ju bli att patienten inte får sin egen talan.
De vill liksom bestämma över patienten och inte frågar patienten och då de änder att vi lyssnar på dem och inte på patienten vad patienten känner. Det är ett dilemma.
Att hamna i en konfliktsituation med närstående beskrev intensivvårdssjuksköterskorna kändes jobbigt exempelvis när närstående inte ville att en viss personal inte ska vara inne på salen.
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att det var påfrestande att bli ifrågasatt och jämförd med annan vårdpersonal av närstående. Vissa intensivvårdssjuksköterskor beskrev att närstående noterade varje steg de tog vilket upplevdes jobbigt och medförde svårigheter att utföra sitt arbete.
…när en anhörig som började välja ut vem som hon ville skulle vårda patienten, eller jag vill att just den här personen ska vårda då är det ju inte bra liksom för någon, dels för personalen så behöver man ju kanske eller krävande anhöriga kanske man behöver byta personal. Man orkar ju inte kanske så mycket så då måste man ju kunna ha hand om andra ibland. Det är just de man kan känna ja kan vara besvärande egentligen
När närstående inte ville vara delaktiga i omvårdanden beskrev intensivvårdssjuksköterskorna att det kunde kännas sorgligt och ledsamt. Vidare beskrev intensivvårdssjuksköterskorna att det som kändes mest betungande var då det inte kändes som om närstående var intresserade eller inte ville ha kontakt med patienten. En intensivvårdssjuksköterska beskrev en situation där barn var inblandade, där intensivvårdssjuksköterskan tog på sig en mammaroll, för barnet som saknade närstående.
Klart man frågade efter dom [närstående] men de ville inte komma. Det är ju jätte hemskt, liksom man tar ju nästan på, eftersom det är ett barn tar man på mammarollen lite grann. Det blir liksom att man tycker mera synd om honom, men tar ju hand om honom som andra ändå men det är ju hemskt att de inte, dom hade inte tid. Det är det enda det då har dom inte velat komma.
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att konflikter kunde undvikas genom att ha en öppen, rak och ärlig kommunikation med närstående. Att ha sammankomster med närstående vid svåra och jobbiga situationer och samtidigt informera om prognoser tidigt under vårdtiden, kunde förbättra kontakten med närstående. De gånger personalen blev ifrågasatta av närstående beskrev intensivvårdssjuksköterskorna att de försökte förklara för närstående att man kan göra saker på olika sätt som personal fast målet med omvårdnaden är den samma.
Alla jobbar vi ju på olika sätt och en del kanske ifrågasätter mer än andra varför sådär så gjorde inte den andra som var inne, då får man ju förklara att man kan göra saker på olika sätt men att slutresultatet blir det samma i alla fall. Så att jag tror inte, det brukar oftast lösa sig när man pratar med anhöriga.
Tidsbrist i arbetet begränsar närståendes delaktighet
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att de många gånger inte hade tillräckligt med utrymme i vårdarbetet att vänta in närståendes hjälp att vara delaktig i omvårdnaden. Det kunde vara inför ronder eller eventuella undersökningar som bidrog till en tidsbrist. Att ständigt prata i telefon med närstående i flera omgångar och i långa perioder upplevdes som stressande och tidskrävande bland intensivvårdssjuksköterskorna.
Ibland känner vi att när dom ringer att alla behöver ju inte ringa hit om de är flera syskon att man kan ju ringa till varandra och höra vad som hänt. Då slipper vi sitta hela dagarna i telefon och prata med anhöriga, då kan man ju lätt bli stressad. Ofta får man ju säga till anhöriga att – din syster har ju ringt så du kan ju kanske ringa till henne. Det går mycket tid till det.
Diskussion
Syftet med denna intervjustudie var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av närståendes delaktighet i omvårdnaden till patient på en intensivvårdsavdelning.
Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att närståendes delaktighet har en stor betydelse och är en resurs i omvårdnaden. Närstående var de personer som hade kunskapen och stod patienten närmast. De kunde bidra med viktig information och ge en helhetsbild om patienten för att kunna ta hand om patienten på bästa sätt. Detta kunde gälla vilka behov patienten hade eller vad vårdpersonalen behövde ta hänsyn till i omvårdnaden. Enligt Davidson (2009) är närstående en resurs i omvårdnaden eftersom de i första hand är en del av patientens liv och kan bidra med värdefull kunskap om patienten. Denna kunskap är till stor användning i för att främja närståendes delaktighet i omvårdnaden. Närstående bidrar även till att
intensivvårdssjuksköterskorna får en annan relation till patienten, att de ser hela personen och inte enbart en patient. Engström och Söderberg (2004) visar att närstående kan ge personlig information om patienten för vårdpersonalen och ta med sig personliga tillhörigheter som foton till sjukbädden för att synliggöra den person som vårdades.
Resultatet visar att närståendes delaktighet har stor betydelse när patienter kom från andra kulturer. Närstående kunde fungera som tolk, särskilt om inte patienten inte själv kunde förmedla sina behov och önskemål. Enligt Wåhlins, Ek och Idvalls (2006) är närstående en viktig länk till patienter genom att de kan företräda dem och förmedla deras vilja. Att använda närstående som tolk kan dock enligt Pham, Thornton, Engelberg, Jackson och Curtis (2008)
innebära feltolkningar av information, till exempel att inte kunna förklara medicinska termer och leda till att information utelämnas gällande patientens prognos och behandlings mål.
Vidare framkommer att närstående kunde via sin delaktighet hjälpa patienten och vara en praktisk resurs på många sätt i omvårdnaden. Närstående kunde utföra munvård, hjälpa patienterna med matning och mobilisering av patienten. Enligt Åsgård och Harder (2007) vill närstående medverka i vissa omvårdnadshandlingar, men de väntar och känner att de vill bli tillfrågade och instruerad till exempel hur de kan torka patientens ansikte och smörja patientens läppar. Att få delta i patientens omvårdnad ger de närstående en möjlighet att komma närmare patienten och känna sig delaktig i omvårdnaden.
Närståendes närvaro hade en lugnande effekt och gav en trygghet hos patienter när de kunde höra eller se sina närmaste. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att närstående var viktiga eftersom de kunde bidra med närhet, ömhet och kärlek som och detta beskrevs oerhört viktigt, vilket även patienter som varit svårt sjuka beskrivit (Engström & Söderberg, 2007b).
Närståendes delaktighet fick patienten att må bra och de gav hopp, kraft och någon att kämpa för. Närstående var även en koppling till patientens vardagliga liv och de kunde berätta vad som hänt utanför sjukhusets väggar. Enligt Wåhlins, Ek och Idvalls (2006) är närståendes närvaro viktig då den ger kraft genom att de närstående påminner patienter om det liv som varit och som väntar efter sjukdomstiden.
I resultatet framkommer det att miljön kunde upplevas som skrämmande och obehaglig med all medicinskteknisk utrustning som hämmade närståendes delaktighet. Eggenberger och Nelms (2006) visar att miljön upplevs ofta som främmande och skrämmande men även stressfull för närstående. En miljö med obekanta starka ljud och av avancerad teknisk utrustning som upptog deras uppmärksamhet från patienten. Engström och Söderberg (2004) beskriver att när
närstående får information och beskrivning av utrustningen som används känner de sig mer trygga. För närstående kunde det vara en chockartad upplevelse att se patienten vars utseende kunde vara förändrad eller att de var intuberade och nedsövda, vilket gjorde att närstående inte vågade närma sig patienten.Engström och Söderberg (2004) beskriver att närstående upplever att det är skrämmande och overkligt att se den sjuke personen omkring all utrustning och att se den sjuke personen så förändrad, vilket är anledningen till att närstående drar sig undan den sjuke. Enligt Farell, Hunt Joseph och Schwartz- Barcott (2005) ser intensivvårdssjuksköterskor det som viktigt att förbereda närstående vad de förväntas att få se när de kommer in till
I resultatet framkommer att intensivvårdssjuksköterskorna ansåg att det var viktigt att hjälpa och stödja närstående att vara nära patienten. Detta för att skapa förutsättningar för närstående att vara delaktiga i omvårdnaden. För att kunna vara nära den svårt sjuke personen beskriver Engström (2009) att närstående är beroende av vårdpersonalens goda vilja att tillåta och underlätta närheten mellan dem och den sjuke personen. Där ett bra förhållande mellan närstående och vårdpersonal är betydelsefullt för att vårdpersonalen ska kunna förstå
närståendes behov och önskningar. Enligt Benzein, Johansson, Franzén Årestedt och Saveman (2009) är det viktigt att sjuksköterskorna förmedlar till närstående att de inte är i vägen och att de har en stödjande attityd för att kunna erbjuda närstående att delta i omvårdnaden. Ågård och Terkildsen Maindal (2009) beskriver att intensivvårdsjuksköterskan kan genom sin kunskap och handling i omvårdnad skapa en god vård för patienten, vilket samtidigt kommer att
påverka relationen med närstående positivt. I de situationer där närstående inte ville eller kunde besöka den sjuke beskrev intensivvårdssjuksköterskorna vikten av att få någon form av kontakt med närstående, hur illa än de än var. Johansson, Fridlund och Hildingh (2005) visar att när intensivvårdssjuksköterskorna tillåter närstående att få vara närvarande ger detta dem en möjlighet känna sig behövd. Vidare framkommer att närståendes vilja att vara delaktig
varierade. Det var viktigt att acceptera närståendes beslut huruvida de ville vara delaktiga och inte påtvingas i det praktiska arbetet utan att de själv ska få bestämma. Det var något som kunde ta tid, men var övergående. Enligt Eggenberger och Nelms (2006) framkommer det att tiden är avgörande för att närstående ska kunna sig acklimatisera sig och bli delaktiga i det praktiska arbetet.
För att underlätta närståendes delaktighet var det viktigt att ha förståelse för närstående i svåra situationer som ibland kunde kännas svåra för närstående att hantera. Åsgård och Haber (2007) beskriver att det är inte bara patientens utan även närståendes livssituation som har förändrats och är i behov av professionell hjälp och stöd. I mötet med närstående måste
intensivvårdssjuksköterskor utgå ifrån att de närstående också har drabbats av situationen.
Några intensivvårdsjuksköterskor beskrev att missuppfattningar och svåra situationer oftast grundade sig oftast på närståendes rädsla och ångestfylldhet bland närstående att förlora sin närmaste. Engström och Söderberg (2007b) beskriver vikten för närstående att ha en
kontinuerlig kontakt med intensivvårdssjuksköterskan vilket ger dem en ökad förståelse över vad som händer i den kritiska situationen vilket kan förhindra missförstånd och feltolkningar.
Enligt Eggenberger och Nelms (2007) upplever närstående en stark oro hela tiden och har ett starkt behov att vara nära och se vad som händer den sjuke, vilket sjuksköterskorna måste ha förståelse över. Meyers et al. (2000) visar att närståendes närvaro hjälper dem att förstå allvaret i patientens sjukdom och veta vilka åtgärder som är gjorda. Engström och Söderberg (2004) beskriver betydelsen av att ha en bra kommunikation mellan intensivvårdssjuksköterskor och närstående. Detta hjälper de närstående att få en bättre kunskap och förståelse över vad som sker i omvårdnaden. Det innebär att intensivvårdssjuksköterskan ger närstående daglig information, uppmuntrar dem att ställa frågor, är ärlig och förklarar sådant som gäller exempelvis patientens prognos och behandling.
Resultatet visar att det inte alltid var lämpligt att närstående var inne hos patienten, eftersom de i vissa lägen kände sig obekväma och ville ofta skyla sig när närstående kom på besök. Det var viktigt att närstående lämnade salen när vissa omvårdnadsåtgärder skulle genomföras för att ta hänsyn till patientens integritet. Det kunde bero på vilken relation patienten hade till
närstående. Bergbom och Askwall (2000) beskriver att patienten anser att de själva måste få avgöra ifall de vill ha besök och vilka som ska komma. Enligt Engström och Söderberg (2007a) är det viktigt att intensivvårdssjuksköterskorna värnar om patientens integritet och värdighet och därmed ber närstående att lämna salen under vissa omvårdnadsinterventioner.
Att ha respekt för mänsklig värdighet är grundläggande i omvårdnad. Vidare framkommer det att närståendes delaktighet ibland var påfrestande för patienten. Åsgård och Harder (2007) beskriver det att patienterna upplevde att det var jobbigt om flera närstående är inne på salen samtidigt, även om närstående upplever att den givna platsen för dem är att vara nära patienten hela tiden. Enligt Engström och Söderberg (2007b) framkommer det att när patienterna var som sjukast ville de endast ha de allra närmaste hos sig.
Strukturerade besökstider var ett önskemål bland intensivvårdssjuksköterskorna som kunde vara tillfördel för både patient, närstående och personal. Möjligheten att tillåta patienten vila, att närstående har en möjlighet att gå ifrån och att personalen kunde få prata ostört mellan personalen. Intensivvårdssjuksköterskorna ansåg att det var viktigt att hjälpa närstående att hitta en bra balans med besöken, så att närstående inte behövde sitta dygnet runt hos patienten.
Enligt Johansson, Fridlund och Hildingh (2005) är det viktigt att närstående kan gå ifrån patienten för att själv få vila eller ta en matbit. Att intensivvårdssjuksköterskorna förklarar för närstående att de är hos patienten den tiden och att de meddelar per telefon om några
betydelsen av att ha flexibla besökstider och tillåta närstående vara nära patienten är bra så länge de inte påverkar patientens integritet, säkerhet eller daglig rytm negativt. Farell, Hunt Joseph och Schwartz- Barcott (2005) beskriver att intensivvårdssjuksköterskor ibland brukar komma på goda anledningar till att närstående ska lämna salen utan att de blir förolämpade. De kan be närstående att gå hämta en kopp kaffe eller sträcka på benen och samtidigt berätta för dom att vi stannar inne på salen och att patienten inte behöver vara ensam. Närstående lägger mindre betoning på sina egna fysiologiska behov som att äta och sova än vad
intensivvårdssjuksköterskor tror att de gör (Farell, Hunt Joseph & Schwartz- Barcott, 2005).
Resultatet visar att det fanns olika tillfällen som intensivvårdssjuksköterskorna upplevde en inre konflikt, som uppstod när de upplevde att närstående kunde bli överbeskyddande eller ville bestämma över patienten och omvårdnaden. Enligt Stayt (2007) framkommer det att intensivvårdssjuksköterskor upplever närstående som ett hinder i arbetet.
Omvårdnaden om patienten som prioriteras i första hand och ansvaret gentemot närståendes behov beskrevs som en slitning mellan omvårdnaden av patienten och ansvaret gentemot närståendes behov. Det finns tillfällen där relationen mellan närstående och
intensivvårdssjuksköterskan upphörde att vara på det professionella planet och blev en mer personlig relation som kan upplevas som obekväm. Enligt Farell, Hunt Joseph och Schwartz- Barcott (2005) kan intensivvårdssjuksköterskor ibland uppleva närstående som påfrestande och att de distraherar patientvården. Vidare framkommer det att intensivvårdssjuksköterskorna kunde känna sorg i de fall närstående inte ville vara delaktiga. Att inte få någon sorts kontakt med närstående eller att de inte alls var intresserade ledde till att det kunde bli svårare att sköta om patienten. Oftast tar personalen närstående för given att de skulle finnas där och upplever en frustration när det inte finns några (Engström & Söderberg, 2007a). I situationer där barn var inblandade, tog intensivvårdssjuksköterskorna på sig en slags mammaroll, för dem som saknade närstående. Enligt Engström och Söderberg (2007a) framkommer att närstående är viktiga både för den sjuke och för personalen.
I resultatet framkommer det att en kontinuerlig kontakt med närstående upptog en stor del av arbetstiden, exempelvis att prata i telefon som ibland kunde påverka omvårdnadsarbetet.
Enligt Engström och Söderberg (2007a) framkommer att det att närstående ses av
intensivvårdssjuksköterskor som en viktig del i omvårdnaden, men att de närstående även tar tid och energi. Van Horn och Kautz (2007) visar att fysiska möten mellan närstående och intensivvårdssjuksköterskor bidrar till en minskad effekt på telefonsamtal och att närstående
har en större förmåga att stödja varandra när de får en inblick i hur vården fortskrider. Vidare framkommer att intensivvårdssjuksköterskorna många gånger beskrev att de inte hade tillräckligt med utrymme i vårdarbetet att låta närstående få hjälpa till och vara delaktig i omvårdnaden. Det kunde vara inför ronder eller eventuella undersökningar som bidrog till en tidsbrist. Enligt Cronqvist, Theorell, Burns och Lützén (2001) känner sig
intensivvårdssjuksköterskor tvingad att ta svåra beslut och göra prioriteringar av omvårdnaden på grund av bristande resurser och arbetsbelastning och detta medför att stödet till närstående i vissa situationer försummas. Närstående är en viktig del i omvårdnaden och enligt Williams (2005) framkommer det att intensivvårdssjuksköterskorna måste förstå att närstående också är en del i vården, men att delaktigheten ska ske på närstående och patientens villkor.
Metoddiskussion
Syftet med detta examensarbete var att beskriva intensivvårdssjuksköterskornas erfarenhet av närståendes delaktighet i omvårdnaden till patienter på en intensivvårdsavdelning. Vi valde att använda oss av semistrukturerade intervjuer med en frågeguide. Den semistrukturerade
intervjun säkerställer att forskaren ställer frågor som är relevanta för syftet samtidigt som denna metod ger deltagarna möjlighet att fritt berätta. Risken med detta kan vara att det kan framkomma mindre detaljerade beskrivningar (Polit & Beck, 2008, s. 394-395). Miljön där intervjun företas menar Polit och Beck (2008, s. 399) är viktig då den starkt påverkar människors känslor och beteenden. Därför lät författarna intervjupersonerna själva välja en plats som för dem skulle inge trygghet och lugn. Samtliga intervjuer utfördes på
intensivvårdsavdelningen.
I denna studie har kvalitativ manifest innehållsanalys använts som analysmetod. Analysen beskrivs detaljerat vilket är viktigt för trovärdigheten. Vi anser att trovärdigheten i studien bestyrks genom att vi under hela analysprocessen varit mycket textnära och att insamlad data svarat gentemot det avsedda syftet (jfr. Polit & Beck, 2008, s. 286-306). För att säkra
trovärdigheten har vi haft täta diskussioner med vår handledare. Dessutom har analysen granskats och diskuterats i seminarier (jfr. Polit & Beck, 2008, s. 548-549).
Svagheter i resultatet i denna studie kan vara urvalsprocessen. Det som beskrivits i metoddelen hade enhetschefen kontaktats för att hjälpa till och få kontakt med de deltagare som svarade mot syftet. Detta kan ha påverkat processen runt valet av deltagare till studien eftersom vi inte
Konklusion
Inom intensivvården är det viktigt att intensivvårdssjuksköterskan förstår betydelsen av närståendes närvaro och delaktighet. Närståendes närvaro gör i de flesta fall patienten trygg och är en stor hjälp för intensivvårdssjuksköterskan i omvårdnaden. Det är viktigt att intensivvårdssjuksköterskan ser närstående som en resurs och erbjuder dem möjlighet till delaktighet så att patienten får en individuellt anpassad omvårdnad. För att
intensivvårdssjuksköterskan skall kunna möta närståendes behov av delaktighet krävs en öppen kommunikation mellan närstående, patient och intensivvårdssjuksköterska.
En öppen kommunikation innebär att närstående får kontinuerlig information om vad som händer och att de har möjlighet att ställa frågor som uppstår. Närstående har behov som bör tillgodoses därför är det viktigt att både se och ta till vara på närståendes behov genom att hjälpa och visa dem mer i detalj på vilka sätt de kan, om de vill, medverka i omvårdnaden till patienten. Intensivvårdssjuksköterskan måste samtidigt finna en balans i närståendes
delaktighet genom att ta hänsyn till hur patienten vill ha de och värna om dennes integritet.
Denna studie kan bidra med en ökad kunskap för intensivvårdssjuksköterskor så att de kan känna sig mer förberedda inför mötet med närstående. Att kunna erbjuda närstående
delaktighet i omvårdnaden utifrån närstående och patientens villkor, detta kan bidra till en ökad vårdkvalitet. Fortsatta studier behövs om hur närstående och patienter som vårdats på en IVA upplever delaktigheten i omvårdnaden. Detta skulle kunna genomföras i form av jämförande studie med intervjuer och liknande frågeställningar till närstående och patient för att beskriva olika upplevelser av detta.
Referenser
Andershed, B., & Ternestedt, B-M. (2001). Development of a theoretical framework describing relatives' involvement in palliative care. Journal of Advanced Nursing, 34 (4), 554-562.
Benzein, E., Johansson, P., Franzén Årestedt, K., & Saveman, B-I. (2009). Nurses´attitides about the importance of families in nursing care: a survey of Swedish nurses. Journal of Family Nursing, 14, (2), 162-180.
Bergbom, I., & Askvall. A. (2000). The nearest and dearest: a lifeline for ICU patients.
Intensive and Critical Care Nursing, 16, 384-395.
Cronqvist, A., Theorell, T., Burns, T., & Lützén, K. (2001). Dissonant imperatives in nursing: a conceptualization of stress in intensive care in Sweden.
Intensive and Critical Care Nursing, 17, 228–236.
Davidson, J. E. (2009). Family-centered care. Meeting the needs of patients´ families and helping families adapt to critical illness. Critical Care Nursing, 29 (3), 28-33.
Downe-Walmboldt, B. (1992). Content analysis: method, applications, and issues. Health Care for Women International, 13, 313-321.
Eggenberger, S.K., & Nelms, T. P. (2007). Being family: the family experience when an adult member is hospitalized with a critical illness. Journal of Clinical Nursing, 16, 1618-1628.
Engström, Å., & Söderberg, S. (2004). The experience of partners of critically ill persons in an intensive care unit. Intensive and Critical Care Nursing, 20, 299-308.
Engström, Å., & Söderberg, S. (2007a). Close relatives in intensive care from the perspective of critical care nurses. Journal of Clinical Nursing, 16, 1651-1659.
Engström, Å., & Söderberg, S. (2007b). Receiving power through confirmation: the meaning of close relatives for people who have been critically ill. Journal of Clinical Nursing, 59 (6), 569-576.
Farell, M. E., Hunt Joseph, D., & Schwartz- Barcott, S. (2005). Visiting hours in the ICU:
finding the balance among patient, visitor and staff needs. Nursing Forum, 40 (1), 18-28.
Forsman, B. (1997). Forskningsetik. En introduktion. Lund: Studentlitteratur.
Hupcey, J. E. (1999). Looking out for the patients and ourselves- the process of family intergration into the ICU. Journal of Clinical Nursing, 8, 253-262.
Johansson, I., Fridlund, B., & Hildingh, C. (2005). What is supportive when an adult next- of- kin- is in critical care. Nursing in Critical Care, 10 (6), 289-298.
Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Lee, I. Y., Chien, W. T., & Mackenzie, A. E. (2000). Needs of families with a relative in a
Meyers, T. A., Eichhorn, D. J., Guzzetta, C. E., Clark, A.P., Klein, J.D., Taliaferro, E., &
Calvin, A. (2000). Family presence during invasive procedures and resuscitation: the
experience of family members, nurses and physicians. American Journal of Nursing, 100 (2), 32-43.
Pham, K., Thornton, J. D., Engelberg, R. A., Jackson, J. C., Curtis, J. R. (2008). Alterations during medical interpretation of ICU family conferences that interfere with or enhance communication. Chest, 134, 109-116.
Polit, D.F., & Beck, C.T. (2008). Nursing research: Generating and assessing evidence for nursing practice (8 th ed.). Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins.
Stayt, L.C. (2007). Nurses experience of caring for families with relatives in intensive care unit. Journal of Advanced Nursing, 57, 623-630.
Söderström, I-M., Benzein, E,. & Saveman, B-I. (2003). Nurse´s experience of interactions with family members in intensive care units. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 17, 185-192.
Urizzi, F., & Corréa, A.K. (2007). Relatives’ experience of intensive care: the other side of hospitalization. Rev lationo-am Enfermagem, 15 (4), 598-604.
Van Horn, E., & Kautz, D. (2007). Promotion of family integrity in the cute setting. Dimens Critical Care Nurses, 26 (3), 101-107.
Wåhlins, I., Ek, A.C., & Idvalls, E. (2006). Patient’s empowerment in intensive care: an interview study. Intensive Critical Care, 22, 370-377.
Ågård, A. S., & Harder, I. (2007). Relatives´experiences in intensive care- Finding a place in a world of uncertainy. Intensive and Critical Care Nursing, 23, 170-177.
Ågård, A. S., & Terkildsen Maindal, H. (2009). Interacting with relatives in intensive care unit.
nurses' perceptions of a challenging task. Nursing in Critical Care, 14, (5), 264-272.
Åstedt- Kurki, P., Lehti, K., Paunonen, M., & Paavilainen, E. (1999). Family member as a hospital patient: sentiments and functioning of the family. International Journal of Nursing Practice, 5, 155-163.
Bilaga 1
Information och förfrågan om medverkan i projekt
Närstående är viktiga personer för den som har drabbats av sjukdom och även för vårdpersonalen. Syftet med denna studie är att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenhet av närståendes delaktighet på en intensivvårdsavdelning.
Närstående är viktiga personer i den sjukes liv och kan vara en resurs för sjuksköterskor när det gäller att identifiera omvårdnadsbehovet. Denna studie kan medföra en ökad kunskap för intensivvårdssjuksköterskor om delaktigheten av anhöriga i patientvården. Det kan leda till förbättrad omvårdnad och bemötande av närstående inom intensivvård. Det kan även bidra till att få närstående mer delaktig i omvårdnaden om patienten.
Till studien söker vi dig som är intensivvårdssjuksköterska som arbetar inom intensivvård och har minst 1 års erfarenhet av att arbeta som intensivvårdssjuksköterska. Studien kommer att genomföras med intervjuer. Intervjun kommer att fokusera på erfarenhet av närståendes delaktighet i vården. Den beräknade tiden för intervjun kommer att vara cirka 30- 60 minuter.
Samtalet spelas in på kassettband, inspelningen skrivs därefter ut ordagrant. Intervjutexterna kommer att bearbetas och sammanställas i en rapport. All information kommer att behandlas konfidentiellt, det vill säga ingen kommer att kunna identifiera vem som har sagt vad i den färdiga rapporten.
Det är endast författare och handledare som har tillgång till materialet. När studien är godkänd kommer den att publiceras på Luleå tekniska universitetets hemsida http://epubl.ltu.se.
Om du är intresserad av att delta i denna studie och att bli intervjuad eller vill att vi kontaktar dig för att ge mer information så skickar du svarsblanketten i det bifogade kuvertet till oss inom 14 dagar. Därefter kontaktar vi dig per telefon eller e-post för att ge mer information och/eller komma överens om tid och plats för intervjun. Deltagandet är helt frivilligt och du kan när som helst avbryta ditt deltagande utan att ange skäl.
Student Student Handledare
Birgitta Engström Andreas Uusitalo Åsa Engström Leg. Sjuksköterska. Leg. Sjuksköterska. Leg. Sjuksköterska,
Byavägen 10 Arent-Grapev.11 Luleå Tekniska Universitet
984 94 Lovikka 984 31 Pajala Intuitionen för hälsovetenskap
0978-33133 0978-10804 971 87 Luleå
070-2482858 073-0366650
bireng-4@student.ltu.se anduus-2@student.ltu.se
Svarsblankett
Förfrågan om medverkan i studie
Jag har informerats om studien och tagit del av medföljande skriftliga informationen. Jag är intresserad av att delta som intervjuperson i projektet. Jag är medveten om att mitt deltagande i studien är frivilligt och att jag när som helst utan förklaring kan avbryta mitt deltagande.
Var god kryssa för alternativ enligt din önskan:
Ja tack, jag önskar delta i er studie
Jag godkänner att bli uppringd för ytterligare information
Namn:__________________________________________________
Adress:__________________________________________________
Telefonnummer: __________________________________________
E-post: ___________________________________________________
Vänligen returnera denna svarstalong i bifogat frankerat kuvert
Bilaga 2
Intervjuguide
Bakgrunds frågor
Hur gammal är du?
Vilken utbildning har du?
Hur länge har du arbetat som intensivvårdssjuksköterska
Vilken erfarenhet har sjuksköterskors av närståendes delaktighet på en intensivvårds avdelning.
Berätta om vilken betydelse närstående till patienter har inom intensivvården?
Berätta om dina erfarenheter av närståendes delaktighet i omvårdnaden av en patient?
Berätta om hur du ser på närståendes delaktighet på intensivvårdsavdelningen du jobbar på?
Berätta om när du ser närstående som en resurs för patienten?
Berätta om när du ser närstående som en resurs för dig själv?
Berätta om en situation där närståendes delaktighet har varit bra?
Berätta om en situation där närståendes delaktighet har varit mindre bra?
Berätta om en situation med närstående där delaktigheten har varit svår att hantera?
Berätta hur du engagerar närstående till delaktighet?
Beskriv hur du skulle vilja förändra/förbättra något i samarbetet med närstående?
Berätta om hur miljön kan påverka närståendes delaktighet?
Har du något mer du vill berätta om när det gäller närståendes delaktighet?
Jag har inga fler frågor. Har du något mer du vill tillägga innan intervjun avslutas?
Följdfrågor
Beskriv hur det kändes?
Hur tänkte du då?
Berätta mer om det?
Kan du ge exempel?
Kan du ge en mer detaljerad beskrivning?
