Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Alltfler fyndigheter i Moçambiques jord
TILL SKILLNAD FRÅN FLERA ANDRA AFRIKANSKA LÄNDER har Moçambique aldrig betraktats som ett rikt land med värdefulla mineraler gömda under jord.
De senaste åren har dock fynden avlöst varandra.
Allt från guld och ädelsten till stora kol- och titanreserver, dessutom kanske till och med olja som prospekteras för fullt i Rovumabassängen utanför Moçambiques kust i norr.
Bara sedan januari 2006 har 50 företag dragit igång någon form av
gruvverksamhet. De allra flesta är till största del utländskt ägda men med någon moçambikisk partner. Av tvång, eftersom lagen säger så.
Fortfarande är majoriteten av moçambikier i gruvbranschen de som jobbar som gästarbetare i sydafrikanska gruvor. Eller så vaskar de guld på egen hand efter samma premisser som i Klondyke för 150 år sedan.
ETT SMALT, SMALT HÅL 20 METER NÄSTAN RAKT NER I MARKEN är garimpeiros arbetsplats. Chipiki Paulinho Chipiki är gruppledare för ett lag guldgrävare i Manica som alla drömmer om den stora guldklimpen.
– Fast det är bara en dröm. Det vet jag efter så många års hårt arbete. Att gräva guld är ändå inte helt olönsamt, säger Chipiki.
Varje morgon kryper garimpeiros ner i respektive håla med en hacka eller liten spade i handen. Trädgårdsspannen har han redan hissat ner med en hemmagjord vinschanordning. Nere i bottnen av hålet hackar han vidare och fyller spannen med jord. Det finns ingen plats till stöttor eller annan skyddsutrustning och ras är vanligt förekommande.
– Vi har haft tur än så länge och bara upplevt mindre ras som vi klarat oss undan. Men visst är det farligt, många garimpeiros har blivit levande begravda genom åren.
JORDEN SOM GRÄVTS ELLER HACKATS FRAM bär de sedan till den uppdämda bäcken i närheten. Chipikis grupp har varit på samma plats en tid nu och vattnet är en brun sörja. Väl i bäcken vaskar de all jord, precis som man sett på westernfilmer. Och visst glimmar det i solljuset.
– Äh, det där är inget. Inte ens ett gram.
Ett gram guld säljer en garimpeiro för 400 meticais (cirka 100 kronor) till en licensierad uppköpare av guld. Värst för guldgrävarna är osäkerheten, de vet aldrig hur många gram som kommer upp, det finns bra dagar och det finns mindre bra dagar. Chipiki säger dock att han aldrig tjänat mindre
än en minimilön per månad (knappt 500 kronor) och oftast betydligt mer än så.
ENDAST ETT PAR KILOMETER FRÅN GULDGRÄVARNA har
Agrupamento Mineiro hägnat in ett större område. Bygget av en guldgruva är i full gång. Delägaren Don Smart väntar otåligt på att det sydafrikanska arbetslaget som installerar all teknisk utrustning ska bli färdiga så gruvan kan köras igång.
Han är glad att det äntligen ska bli av, eftersom processen varit både lång och kostsam med prospekteringsavgift och sedan driftslicens. Dessutom måste arbetet komma igång snabbt annars drar myndigheterna tillbaka licensen. Bolaget har hittills investerat 25 miljoner dollar.
Innan de geologiska undersökningarna var analyserade visste Smart att det fanns guld i området.
– Finns det garimpeiros så finns det guld. De har livslång erfarenhet av guldgrävande och utvecklat näsa för guld. Annars skulle de inte överleva.
AGRUPAMENTO MINEIRO RÄKNAR MED ATT FINNA FEM GRAM guld för varje ton jord. Hur många ton per dag vet inte Smart än, men flera lastbilar ska gå skyttetrafik till transportbandet som sen rullar jorden genom den högteknologiska utrustningen. Tanken finns redan att bygga pipelines direkt till gruvschaktet.
– Alla lastbilarna som fraktar jordmassorna är en oerhörd kostnad. Det är egentligen det vi gör – flyttar jord. Märkligt att det kan vara så dyrt. Här har jag lärt mig att alla saker och maskiner som är gula också är jäkligt dyra, skrattar Don Smart.
Det moçambikiska guldet har en stor fördel gentemot det sydafrikanska eftersom det ligger fritt i jorden, det går att se för blotta ögat. I Sydafrika finns guld bara inuti sten och därför krävs kemiska processer för att skala bort graniten omkring.
Arbetsstyrkan när gruvan är i full drift kommer att bestå av 40 till 50 personer. Smart hoppas att kunna anställa några lokala garimpeiros men är tveksam till om de är intresserade. De tjänar säkert mer nu, tror Smart, än vad gruvföretaget kan erbjuda dem.
– Däremot ska vi erbjuda dem enkel utrustning som återanvänder och lagrar vatten. Nu vaskar de i det rena flodvattnet vilket är helt miljövidrigt.
FÖRETAGETS TEKNISKA UTRUSTNING känner inte bara av guld utan även diamanter och andra tungmetaller. Inne i två containrar hamnar till slut allt av värde som fanns i jordmassorna. De som jobbar där genomsöks med laserscanner innan de går ut. Inget ska gå till spillo. Just på grund av säkerheten planerar Smart även att bygga en flygplats tätt inpå gruvan.
– Man fraktar inte guld längs vägarna, eftersom det är att be om trubbel.
DEN BRASILIANSKA GRUVJÄTTEN Compania Vale do Rio Doce, CVRD, har påbörjat förberedelser för kolbrytning i Moatize. Projektet på 1,5 miljarder dollar inkluderar restaurering av järnvägen till Beira. Dessutom måste hamnen där byggas ut och framför allt muddras djupare. Planen var att bygga en helt ny räls till Nacala för att utnyttja stadens naturliga
djuphamn men då skulle kostnaderna fördubblas.
Tre år tidigare betalade CVRD 130 miljoner dollar bara för att undersöka om projektet var genomförbart. 2010 planeras gruvan vara i drift och sysselsätta omkring 1 000 personer.
11 000 ton kol om året förväntas brytas i gruvan varav 8 500 ton ska exporteras till metallindustri runt om i världen. Resterande 2 500 ton är av sämre kvalitet men kan omvandlas till energi i ett nykonstruerat kraftverk på området. Kolfyndigheten i Moatize beräknas räcka för 35 års gruvdrift.
Utanför Chibuto i Gazaprovinsen tros världens största fyndighet av titan finnas i sanden. Beräkningar pekar på att det finns 300 miljoner ton och att brytning förväntas pågå över ett sekel. Gruvbolaget Corridor Sands siktar på driftskörning 2011 eller 2012.
I Moma utanför Nampula är titanbrytning redan igång. Irländska Kenmare Resources påbörjade brytning under andra halvåret av 2007 efter att ha prospekterat ända sedan slutet av 80-talet på flera platser i norra
Moçambique.
Eftersom metallen finns i sanden är det inga traditionella gruvschakt utan istället breda fält som sugs upp för att separera sand från titan. För att klara det årliga målet på 800 000 ton titan behöver 20 miljoner ton sand passera separatorn.
Titan används främst i den kemiska industrin som en komponent i
färgsättning av plast och pappersvaror. Även bil- och flygplanstillverkare använder titan eftersom metallen är stark men samtidigt väldigt lätt.
Johan Sävström, Maputo
