Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Sverige kan lära av Sydafrika
Just den där morgonen för tio år sedan, den dag som jag väntat på så länge jag kunde minnas, vaknade jag hemma i Johannesburg utan att kunna säga ett ord.
Förmodligen var jag helt slut efter att ha arbetet nonstop i månader men någon trötthet kände jag inte alls. Tvärtom, jag och min partner och kollega Simon, var laddade och oerhört gripna av det som det sydafrikanska folket var mitt uppe i.
Mitt arbete, mitt privilegium, var att rapportera till en svensk tevepublik om Sydafrikas första demokratiska val. Men som läget var nu kunde jag varken ställa frågor, berätta live eller läsa in en speakertext. Tårarna var nära men jag hade några timmar på mig innan första reportaget skulle vara klart. Telefonrapporter var inte ens att tänka på, ingen skulle ha förstått ett ord av mitt hesa kraxande.
Hett vatten, citron, honung och så beslutade vi via teckenspråk att hålla fast vid vår plan.
Solen var på väg upp och vi körde mot en kåkstad i närheten av staden Krugersdorp. Där vid skolan visste vi att tusentals människor, svarta och vita redan samlats trots att vallokalen inte skulle öppna på en timme. Det var den magiska dagen, den 27 april 1994, klockan sju på morgonen som alla sydafrikaner som fyllt 18 år för första gången hade rätt att rösta.
Det var en underbar, förväntansfull stämning. Högtidligt, många människor i sina bästa kläder och med id-kortet i handen stod de, som Desmond Tutu kallar för regnbågsfolket, sida vid sida i kön. Jag behövde inte ställa några frågor, bilderna sa allt. Dessutom berättade folk med en enorm uppriktighet, rätt in i kameran om sina drömmar, förväntningar, om lidande och orättvisor.
Var och en talade till punkt. Människor bredvid lyssnade och sedan tog nästa person vid. Jag minns inte längre hur många reportage vi sammanställde den eftermiddagen och kvällen som sedan sändes vidare till Stockholm via satellit. Men jag minns att det få ord jag hest fick ur mig bara band ihop människors berättelser om att det bara finns en väg att gå.
Arbetet att bygga ett jämlikt, hållbart, tolerant mångkulturellt samhälle är den sydafrikanska regeringens största och svåraste uppgift. Men Sydafrikas ledning har kommit en bra bit på väg, inte minst på grund av Nelson Mandelas sätt att tala om och visa medmänsklighet.
Vid varje besök känner jag att majoriteten, det vill säga sydafrikaner oavsett hudfärg, allt mer deltar i arbetet att bryta ned fördomar och skapa gemensamma nämnare. Sydafrika är ett mikrokosmos av världen, utmaningarna där är de samma som i världen i stort. Den ekonomiska klyftan mellan Nord och Syd, rik och fattig. Rasism, främlingsfientlighet och absurda protektionistiska handelshinder skapar en allt mer osäker värld.
Den dagen för 10 år sedan och många andra dagar har jag och Simon fått ta del av människors berättelser och det förtroendet innebär ett stort ansvar. Nu hör jag män, kvinnor och barn berätta om mötet med utanförskap, getton, intolerans och rasism här i Sverige.
Kanske kan vi titta på Sydafrika av idag och lära av dem som försöker skapa en hållbar framtid. För vi lever inte isolerade från världen i stort utan var och en av oss kan aktivt delta i bygget av ett tolerant samhälle där alla, oavsett ursprung är inkluderade och respekterade.
Marika Griehsel
