De två världarna Arbetarklassen och Syndikalismen

De två världarna Arbetarklassen och Syndikalismen

Deras egen sak och deras eget värk

Förord till den elektroniska utgåvan

Detta verk har digitaliserats av SAC-Syndikalisterna och anpassats för Projekt Runeberg i november 2013 av Ralph E.

G. H:SON HOLMBERG

DE TVÅ VÄRLDARNA

ARBETARKLASSEN

och

SYNDIKALISMEN

DERAS EGEN SAK och DERAS EGET VÄRK

PRIS KR. 1:25.

DE TVÅ VÄRLDARNA ARBETARKLASSEN OCH

SYNDI KALISMEN

DERAS EGEN SAK OCH DERAS EGET VÄRK.

EN SAMMANFATTNING AV G. H.SON HOLMBERG.

FÖRSTA UPPL. 5,000 ex-

STOCKHOLM 1918 UN G SOCIALISTISK A PARTIETS FÖRLAG

OSCAR MALMBORGS BOKTRYCKERI

——

STOCKHOLM 1918

Om efter en väldig storm plötsligt lugn inträder och detta lugn icke är den förslappningens stillhet, som lägrar sig över krafternas och lidelsernas stridsplats, sä är det ett säkert tecken att något nytt förberedes.

L. v. STEIN, Der Socialismus und Communiemus des heu-tigen Frankreichs, 1842, s. 57.

»Det är min övertygelse att ingenting är så demoraliserande för ett samhälle som att passivt flnna sig i orättvist förtryck . .. Jag beklagar att jag måste säga att, därest det i politiskt kritiska tider aldrig riktats andra hänvisningar till invånarna i detta land än förmaningar att komma ihåg det isan skall hata våldsamhet oeh älska ordning och visa tålamod, skulle detta lands frihetsrättigheter aldrig ernåtts.»

GLADSTONE (1889).

'När ett folk lider under en odräglig orättfärdighet, kommer det ögonblick i dess liv då det enda sätt, varpå det kan bevara sin självaktning, är att resa sig mot denna orättfärdighet..

LIOYD GEORGE.

FÖRORD.

O

MBEDD PÅ NYTT ATT SKRIVA OM SYNDIkalismen har jag denna gång på de sidor som kunna stå mig till buds velat ge en sammanfattning av syndikalismen som lära och som rörelse eller som en levande organism.

Jag har emellertid lämnat de rent praktiska sakerna å sido såsom uteslutande en arbetarorganisationernas inre angelägenhet som blott arbetarna själva böra diskutera. På sin höjd kan en utomstående fästa arbetarnas

uppmärksamhet på hur deras inre organisationsfrågor behandlats av motsvarande organisationer i andra land eller vad som därom kunnat sägas och beaktas. Syndikalismen är i allmänhet taget en så speciell arbetarklassens sak att andra, vilka icke tillhöra klassen, noga taget icke ha med den att skaffa. Arbetarna böra nämligen själva göra fullt allvar av den gamla marxska satsen att deras frigörelse är deras eget värk som de — fria och oberoende av sidoinflytanden — endast själva kunna utföra.

Men som kulturmänniska kan och bör man följa syndikalismen som både en ny riktning och en nyrörelse; man kan även hysa intresse för den, skriva om den och lämna den sitt bidrag i klassfrigörelsens namn. Men att påtruga den sina egna tilläventyrs borgerliga synpunkter och personliga meningar, vartill såväl borgerliga som

akademiska författare av skrifter om syndikalismen gjort sig skyldiga t. o. m. under sken av att skriva speciellt för “den svenska samhällsvetenskapen“, är helt visst förkastligt. Att dock icke alla akademiker äro lika stora viktig-pettrar som svenska docenter har prof. Halvdan Koth i Kristiania genom sin skildring av syndikalismen i sitt historievärk över socialdemokratin givit ett hugnande bevis. — “Den sociala författaren bör“, skriver Maxime Leroy i företalet till sin bok La coutume ouvrière, “älska sitt ämne men icke dölja det; han bör bemöda sig om att bevara från all torka dessa människans känslor, vilka, tro vi, ensamma sporra honom till att lämna de fullständigaste förklaringarna och som följaktligen skydda honom för förtal och svartmålningar; lovtalet är i själva värket mer intelligent än smädeskriften. Att inse tingens nödvändighet är målet för all historia; det är icke

antipatin för syndikalismen som skall bringa insikt om denna nödvändighet, ett ämne så rikt. Den oväld och objektivitet, som krävas av iakttagaren och den sociala författaren, böra förnuftigtvis tas i betraktande under inflytandet av de båda olika iakttagelserna: å ena sidan undgår ingen människa sin miljös invärkningar och å den andra sidan den bästa betingelsen att skriva en historia tillräckligt opartiskt från denna miljö är alltid den stora sympatin, ty den allena inspirerar oss till den fasta och allvarliga önskan att i första rummet förklara men aldrig svärta de dunklaste saker“.

Hur jag 1910 kom att skriva mitt förra arbete om syndikalismen har jag berättat i Minnesbladetsom Sverges arbetares centralorganisation med anledning av sin 5-åriga tillvaro utgav år 1915.

Liksom den mänskliga organismen är sammansatt av en mängd organ, vilkas arbete sinsemellan är villkoret för dess värksamhet och bestånd, så är syndikalismen likaledes ett sammansatt helt, vars delar äro av varandra beroende och utan vilkas ömsesidiga förrättningar ingen rörelse kan utvecklas. Men härmed upphör jämförelsen mellan den levande mänskliga organismen och syndikalismen som en levande organism. Rörelsen är för

syndikalismen det väsentliga men dess gång är icke som människokroppens en rörelse i kretsgång inom en en gång för alla begränsad ram; den öppnar och föryngrar sig ständigt utåt i en fortskridande riktning. Den följer vissa regler, framsprungna ur rörelsen själv; de ta, dessa regler, så småningom formen av grundsatser,

överblickande och vägledande; syndikalismen utvecklas efter hand teoretiskt även till en lära, vars grundsatser säga hur man säkrast skall gå till väga för att vinna sitt mål: samhällets reorganisation eller förnyelse.

Syndikalismen är icke blott en tillfällig folkrörelse, dess mål är att reorganisera hela samhället på sätt som vi sedermera skola närmare ange.

Syndikalismen som lära är sålunda i grund och botten en uppteckning av vad som framgått av rörelsen i dess olika stadier, vad som gjorts och vad som kan göras, det är dess doktrin. Rörelsen är saken själv, syndikalismen i funktion. Man handlar men man teoretiserar icke om allt mellan himmel och jord. Dess filosofi är viljefilosofin, viljans filosofi; syndikalismen är därför något som man vill. Syndikalismen är en samhällslära, proletariatets klass- och samhällslära. Den tar sig an arbetarklassen i sin helhet som ett helt och odelbart och är fördenskull i eminent mening en klasslära;den handlar icke så osolidariskt mot klassen som den moderata

fackföreningsrörelsen, vars mönster varit den engelsk-amerikanska trade-unionismen, att den försummar massan av sin klass för att klassens “övre tio tusen“ skola få ha det bra, få det bättre och bättre.

Gompers' amerikanska arbetsfederation — American Federation of Labor — som dominerar Amerikas fackföreningsvärld, har nått höjdpunkten i osolidarisk klassolidaritet. Icke nog med att avgiften för inträde i någon av dess organisationer är satt så högt att inträdesavgiften i och för sig utestänger mängden av Amerikas arbetare från medlemskap av landsförbundet; nämda federations strävan går även ut på att “monopolisera vissa yrkesgrenar för en arbetarnas överklass“ och skall det exempelvis inom byggnadsindustrin ha lyckats att hålla alla “obehöriga“ element utanför. A. S. Carm, en svensk arbetare, vilken som 18 års yngling utvandrade till Amerika och nu som en några och 30 års man är medarbetare i en svensk socialdemokratisk tidning i Newyork

— Arbetaren — berättade vid sitt besök i Stockholm 1916 tillsammans med en grupp andra svensk-amerikanska pressmän i ett föredrag han höll i Stockholms Folkets hus att 25 till 50 dollar anses i Amerika för en relativt låg inträdesavgift i ett yrkesförbund. De finnas vilka ha en inträdesavgift upp till 3000 dollar står det i Soc.-D:s referat av föredraget för ⁴/₄ 1916 men skall sannolikt vara 300. (Jfr “Ett blad ur Amerikas fackföreningsrörelse“

(glasarbetarförbundets) i samma tidning för 10 och 11 jan. 1918).

Carm skildrade på följande drastiska sätt sina egna äventyr som inträdessökande i amerikanska fackförbund:“Jag kom till Amerika som 18-årig yngling: Hemma i Gävle haile jag lärt bageriyrket och sökte naturligtvis jobb inom mitt fack, som jag också fick efter att ha klarat inträdesavgiften i förbundet. Efter någon tid blev jag arbetslös.

Under en promenad kom jag att titta på ett lag cementarbetare som höll på med trottoarläggning. Arbetet föreföll lättlärt för den som hade krafter; och det hade jag ju. Jag frågade mig för. Jo, det fanns arbete, men är ni

organiserad? Jo, och jag visade mitt förbundskort. Well! Det här är inget bageri. Det kostar 25 dollar att komma in i förbundet. Det ordnades så att basen betalade 10 dollar i förskott som sedan drogs av på avlöningen och

resten fick jag betala med 5 dollar av varje avlöning. När jobbet tog slut återgick jag för en tid till mitt egentliga yrke men blev åter arbetslös. Jag tyckte att friluftsarbete skulle vara bra för min hälsa och så blev jag tegelbärare.

Det kostade nya 25 dollar som fråndrogos de första avlöningarna. I längden hade jäg dock svårt att stå ut med det tunga arbetet och sökte plats som kusk för en tegelkärra. Jag fick den också, men jag var inte väl färdig med min första fora förrän en förbundsdelegerad uppträdde på arbetsplatsen. Är ni organiserad? Ja visst! Ovanligt mycket t. o. m. Jag förevisade mina tre förbundskort som bagare, cementarbetare och tegelbärare, Karlen höll på att få slag av ilska och röt åt mig att jag på eviga fläcken skulle betala min medlemsavgift som åkare eller också packa mig i väg. Nu hade jag fått nog. Jag slängde tömmarna och gick.“

I England har man icke kommit så långt i klassfientlig arbetarorganisation, men fackföreningskontingenterna, dock numera uppdelade i två klasser, äro i vart fall de högsta i Europa. Den s. k. arbetararistokratin är dock där en tidigare företeelse än i Amerika.

Mångahanda äro definitionerna på syndikalismen som klasslära och som klassrörelse. Som en bland de

kuriösaste anföra vi den definition som Londons brottmålsdomstol förelade den “grand jury“, vilken hade fått sig förelagt att avgöra huruvida Tom Manns öppna brev till Englands soldater 1912 innehöll uppmaning till myteri mot “hans majestäts försvar till lands och vatten“. “Många av er“, lyder domstolspresidentens instruktion till ifrågavarande jury, publicerad i en större Londontidning, Daily News för den 20 mars 1912, “vilka för enmånad sedan icke torde ha vetat vad det menas med syndikalism, veta förmodligen nu vad det är i den numera

framskjutna ställning som den intar“. Det är — låt oss ordagrant återge orden på originalspråket — a diabolical system invented by somebody or other for the purpose of promoting a general strike and apparently to etablish a socialistic republic (ett djävulskt system uppfunnet av någon eller några i avsikt att befrämja allmän sträjk och förmodligen att åstadkomma en socialistisk republik).

I sanning ett storartat prov på engelsk domstolsrättvisa av “the recorder of London“, ordföranden för Englands största domstol!

Under alla omständigheter är det en vansklig sak att ge en definition på en rörelse så omfattande och

omgestaltande som den som går under det så lättsagda och vackert klingande namnet syndikalism. Som ett lustigt men förvänt prov på människors i framskjuten samhällsställning påhittighet kan ju en och annan fylla sin plats såsom t. ex. nyss anförda. Syndikalismen är på en gång en klasslära och en klassrörelse, det är säkerligen dess bästa karaktäristik.

*

I.

Syndikalismen i litteratur och press sedan 1910

samt

dess historiska bakgrund.

1. Litteraturen. — Sedan min förra skrift om syndikalismen har utkommit, där minutiöst noga samtliga

källskrifter anfördes som jag då hade använt för ifrågavarande arbete, har en mängd ny litteratur blivit synlig som så trängt den tidigare tillbaka att den kan sägas numera tillhöra litteraturens historia. Och egendomligt nog är 1910 det år som kommit att bilda vändpunkten.

Samma år som nämda skrift utkom, gav Georges Sorel, den franska socialfilosof som utan tvivel givit impuls till den rikliga allmänna litteratur som nu finns om syndikalismen i Europa och Amerika, tillkänna sitt avfall från sin dittills intagna syndikalistiska ståndpunkt som social skriftställare.

När Sorel i dec. 1910 inbjöds till en syndikalistisk kongress i Italien — till den kongress i Bologna,12 varest syndikalisterna efter sin utbrytning ur landets socialistparti bildade en självständig organisation — svarade han att han, besviken på syndi-kalismen, icke längre ville värka för den men i stället ägna sina

återstående dagar åt andra vetenskapliga och filosofiska studier. Samma år utkom andra upplagan av hans mäst betydande arbete rörande syndikalismen, nämligen hans över 400 sidor stora bok Reflexioner över våldet, en samling omredigerade och tillökade artiklar som 1906 hade varit införda i Lagardelles syndikalist-revy Mouvement socialiste (numera ändrad till Mouvement prolétarien) samt i bokform utgivna 1908. Hans i Paris 1900 uppsatta tidning Devenir social dog men återuppstod under samma titel i Rom under redaktion av en privatdocent, den som syndikalistisk aktivist bekante Enrico Leone.

Tio år före utgivandet av Reflexionerna hade So-rel skrivit — mäktigt påvärkad av Proudhon och dennes elev Fernand Pelloutier — min fattige vän som Sorel benämner honom — sin lilla, endast ett 30-tal sidor omfattande propagandaskrift Syndikatens socialistiska framtid (1'Avenir socialiste des syndicats), som utkom 1898. Han angriper här med våldsam kraft de s. k. intellektuella, dvs. arbetarrörelsens akademiker, vilka han anklagar för att ha intressen motsatta arbetarnas men icke förty leva som fullständiga parasiter på rörelsen. De intellektuella äro mindre intellektuella än dè synas. De egande klassernas demokrati, folkregering, söker med en förtvivlans ansträngning att hålla upprätt teorien om deras ensamma förmåga som sam-hällsstyrande, ävensom aft hålla vid liv den vidskepliga respekt som folket instinktmässigt hyser för lärdomen. Den gör bruk, säger han, av de mäst skamliga knep för att bevara sitt rykte, mångfaldigar lärdomsgraderna och gör den obetydligaste13

lärd till en mandarin; parasiter äro dessa demokrater, vilka utmärka sig själva genom sin överdrivna uppskattning av vetenskapen i avsikt att slå dunster, i ögonen på folket: de ledas av vetenskapens överstepräster, utropa sig som deras härolder, äska stora pensioner för dem och hoppas på dessa vägar att behålla respekten hos enkelt folk och själva dra vinst därav.. . Erfarenheten visar att de egenskaper sqm äro erforderliga för ledarskap ingalunda äro exceptionella utan finnas mycket allmänt bland kroppsarbetare.. ."1)

^Docent Sommarins för "den svenska samhällsvetenskapen" författade skrift om syndikalismen är en utmärkt exponent pa den av Sorel nagelfarna akademiska "bourgeoiskiinskapen* och det sätt, varpå den begagnas. Här mà det tillåtas ett inpass men som not endast, fast något lång.

Med den i Sverge nedärvda och inrotade föreställningen om universitetens högskolebildnings upphöjda ställning

— märk väl att ett universitet är en skola som andra skolor, tast den högsta, där ävenledes lexor inpluggas — mottogs den Sommarinska skriften méd en viss räddhågans varsamhet att "våga* bedöma den från

arbetarkritikens sida. Men så vaknade det egna medvetandet och m»n sparade dess bättre icke på egna meningar.

Det länder den svenska arbetarintelligensen och den stora naturliga arbetarbegåv-ningen till värklig heder att den snart nog insåg de många svagheterna och bristerna hos nämda skrift. Och vill jag särskilt an fera kritiken av Gustaf Sjöström, (Syndikalisten för 4/9, 15), Alrik Arne (Syndikalisten för ls/9, 15), Ivan Oljelund (Brand för ls/9, 15), men i all synnerhet Knut Lindströms kritik i Syndikalisten för ls/ä, 16 samt för "/l3, 15, den senare kritiken ang, debatten om syndikalismen i Lund. — En herre i Ny Tid - fi!. d:r och lärare vid ett av Göteborgs lärovärk — en herre som säkerligen icke haft den blekaste aning om syndikalistisk litteratur — skrev panegyriskt diverse dumheter om boken — det är otroligt med vilket lättsinne "bokanmälningar* understundom fabriceras i Sverge! — O. Grimlund klagade 1 Signalen för S0/3, 15 över att ri "dess värre* sakna "en värkligt sakUg, klar och objektiv upplysning om syndikalismen." Javisst, ja! — Kilbom i Stormklockan för "/„ 16 var visst den ende som var någorlunda belåten med sin "partiväns* pretentiösa, för en docent rätt undermåliga alster, oavsett en reproducerad reklamnotis i Soc. D., där boken avstämplades som en "märklig* bok. Men låt oss återgå till Sorel.14

Fackföreningarnas värde består, framhåller Sorel vidare här, framför allt i att vara en skola för tränandet av arbetarklassens kapacitet men ock i att vara en kraftig kamporganisation.

Skriften utövade, så liten den var till sitt omfång, ett icke ringa inflytande på den franska arbetarklassens syndikalistiska tänkesätt. Dess historiska betydelse ligger, menar man, i dess egenskap att vara det första

resonnerande uttrycket för några av de för syndikalismen utmärkande åsikterna. Men det är givetvis en överdrift att, som man på mindre sakkunniga håll gjort, påstå den ha varit grundläggande för syndikalismen i dess

moderna revolutionära mening, ja, att syndikalismen rentav daterar sig från dess utgivande. — Sorels tio år senare sknft om våldet som en huvudfaktor i arbetarklassens frigörelse är ett filosofiskt värk som ställer de största fordringar på läsarens uppmärksamhet och även förkunskaper, så att någon agitationsskrift är densamma alldeles icke.

Det proletariska våldet förändrar, säger Sorel här, konflikternas utseende under den nya synvinkel de skärskådas, ty det förnekar den av bour-geoisin organiserade makten och uppställer som sin fordran undertryckandet av staten såsom dess kärna. Det finns under sådana förhållanden, menar han, ingen anledning att resonnera om människans oförytterliga rättigheter. Det är ock skälet varför våra parlamentssocialister, vilka äro barn av bour- geoisin och vilka ingenting veta om det som sträcker sig utom statens ideologi, känna sig förbryllade, när de komma i beröring med det proletariska våldet. De ha svårt att kunna tillämpa det på de allmänna frågor som av dem vanligen upptas till diskuission och së med fasa rörelser som skulle kunna gå ut på att ruinera de

institutioner, varav de leva. Man får icke förvånas, menar So-15

rel, om de tala om våldet med så mycken vrede, Sorel hade sedan länge frapperats av de sträjkerna åtföljande våldsamheterna och kom slutligen till det resultat att socialismen övergår alltmer till en den revolutionära syndikalismens teori eller fasthällre till en modern historiefilosofi i den mån som den står under inflytande av denna syndikalism. Det är därför framför allt nödvändigt, anser han, för såvitt man vill dryfta socialismen, att komma till klarhet om den roll som tillkommer våldet i nutidens sociala förhållanden.

Våldet är för ett svenskt öra säkerligen ett rysligt ord. Men för ett franskt låter "la violence" icke lika

skrämmande, ty det har fransk tradition för sig i Frankrikes många revolutioner; revolutioner som vår historia helt och hållet saknar. När ordet användes av Sorel som uttryck för en teori, så förstår han därmed .en kamp eller en taktik och som sådan motsatt den gamla läran om frid och försoning. Våldet är för honom inbegreppet av en frihetskamp och de för ändamålets vinnande begagnade kampmedlen, först och sist sträjken i alla dess stora och små former Att bestrida sträjken karaktär av en våldshandling vore begrepps-vidrigt. Våldet i den mening Sorel tar det är icke någon omoralisk utan tvärtom en mycket moralisk sak, uppburen av höga idéer och andligt stora värden och intressen. Den värkliga moraliteten kalkylerar icke, är icke någon sannolikhetsberäkning av utsikterna till profitens stegring; den är själen i en sublim kamp, en mäktig och oförvägen ansträngning till världens

omskapande.

Sorel vill häller icke medge att våldet skulle vara någon rest av och tillbakagång till barbariet och att det skulle försvinna med upplysningens framsteg. Han finner tvärtom att en del författare, "remarkabla genom sin skarpsinnighet och sina16

höga moraliska egenskaper", icke synas i lika hög grad frukta våldet som "våra officiella professorer". Honom synes det proletariska våldet, utövat som en ren och klar manifestation av klasskampskänslan, som en

synnerligen "vacker och heroisk" sak och att den tjänar civilisationens ursprungligaste och djupaste intressen.

"Det är måhända icke den mäst avpassade metoden för att erhålla omedelbara materiella fördelar men den kan rädda världen från barbariet".

Av samma skäl som Sorel ägnade sin betydande intellektuella kapacitet — hans egen moraliska upphöjdhet står över alla angrepp, erkänd lika mycket av vänner som motståndare! — och kraft åt syndikalismen, nämligen ett brinnande hat till den franska republiken och republikens fördärvliga politiska demokrati, har han sedan 1910 kastat sig i armarna på sitt lands andligt och politiskt reaktionära strömning som går under namn av "den franska aktionen (I'Action fran?aise), en strömning av samma kynne som de Sverges "aktivisters" som uppenbarade sig vid världskrigets utbrott. Sorel har blivit en monarkins anhängare i tal och skrift — en icke ovanlig företeelse i republiken Frankrike! — och uppträder numera som författare i den reaktionära och nationalistiska pressen, han har med andra ord allierat sig med Frankrikes "camelots du roi". I ett av sina senaste arbeten, sedan han upphört att skriva om syndikalismen, skriver han: "han kom till syndikalismen icke som anhängare men som en vetgirig,

av ett slags intellektuell spurt, utan någon förutfattad mening om proletariatets och arbetsgivardömets intressen".

Dreyfus-processen vid förra seklets slut drev mången, även Sorel, över till socialistlägret. Lagar-delle hade nyss börjat utgivandet av sin här förut nämda månadsrevy. — Den proletariska rörelsen —17

— som blev en tillflyktsort för en och annan hemlös kulturradikal inom det social-litterärt intresserade Frankrike.

Bland tidskriftens ständiga medarbetare uppträder då Sorel, före detta ingenjören i Frankrikes väg- och

vattenbyggnadskår — in-génieur en chef des ponts et chaussées — från vilken post han avgick 45 år gammal — han är född 1847 — dekorerad med hederslegionen.

I fallet följde hans vän Berth, desslikes medarbetare i Lagardelles tidskrift samt Leone i Italien. Arturo Labriola skall även senare blivit fördetting, så även Michels, förf. till Partiväsendets^sociologi i den moderna demokratin.

I ett arbete av en professor i Berlin, Herkner, omnämnes Michels' nämda bok men läsaren varnas att sätta alltför stor tilltro till författaren, emedan "arbetet var skrivet från den revolutionära syndikalismens synpunkt". Det uppfordrar Michels till svaromål. I en anmälan av Herkners samma arbete Die Arbeiterfrage (i Archiv für Socialwissenschaft, 1911, s. 584) svarar Michels att bedömandet av ett vetenskapligt arbete på ett sådant sätt är både oanständigt och kälkborgerligt. Mén härtill kommer att "min ståndpunkt icke sammanfaller med den

revolutionära syndikalismens, den är i själva värket vida mer komplicerad och torde icke sammanfalla med någon av de i dag existerande ståndpunkterna". Sommarins påstående i hans "den svenska samhällsvetenskapen"(!) tillägnade skrift öm syndikalismen att Michels skulle vara "syndikalist i samma mening som den

högkonservative Sombart är socialdemokrat, d. v. s. vetenskaplig kännare av rörelsen" är koketterande felaktigt, ty redan på den internationella konferensen i Paris 1907 mellan ett antal syndikalister

— Labriola från Italien, Kritschewsky från Ryssland, Griffuelhes och Lagardelle från Paris samt Michels Arbetarklassen och Syndikalismen.

218

från Tyskland — är Michels den övertygade syn-dikalisten, såsom tydligen framgår av hans föredrag där, slutande med orden att "socialismen endast kan pånyttfödas genom syndikalismen". (Föredragen på konferensen äro utgivna från trycket samt översatta och på ungsocialistiska partiförlaget utgivna under titeln Syndikalism och socialism, 1916). Vad Sombart beträffar har han en gång varit en lidelsefull anhängare av Marx, men från vilken även han en dag skulle "ta avstånd". Tonen och framställningen av syndikalismen i Michels' anförda arbete är vörden en helt annan än då arbetet som artiklar var infört i sagda arkiv.

Alla dessa avfall, som vi trott ega ett särskilt intresse att här erinra om, har ingenting att betyda för

syndikalismen. De äro endast ett memorandum för arbetarklassen att uteslutande lita på sig själv som klass, sin egen kapacitet och sin egen klass' fastställda mål. Sorels råd till arbetarklassen att icke lita på

bourgeoiskunskapen och dess präster drabbar sålunda numer även honom själv. — Michels, vilken stod mitt uppe i den franska och italienska syndikalismen och även torde ha haft personlig beröring med "eremiten i Boulogne-sur-Seine" (invid Paris), säger om Sorel, den högt och fint bildade, av en mängd andliga intressen besjälade kulturmänniskan, att han ofta bemödat sig om att icke förneka sina revolutionära teorier, men väl har han själv, en moraliskt utpräglad karaktär, "uppgett deras praktiska genomförande, när han trott sig finna att de värkade socialt opedagogiskt eller oriktigt användes av massorna". (Grünbergs Archiv für die Geschichte des Sozialismus und der Arbeiterbewegung, årg. II (1912) s. 492.)

Även är att beakta att mellan "den nya skolan" och de teorier arbetarna själva genom sina egna författare formulerat råder icke alltid överensstäm-19

melse. De senare utgå från egen personliga erfarenhet och grunda därpå sina åsikter. De förra skalta mer eller mindre åt "filosofiska" spekulationer som föga passa in med vad arbetarklassen kan tänka om samma saker, och de använda även ett språk som icke är arbetarens.

Vid en debatt i franska deputerade kammaren i maj 1907 stämplade Jaurés, vilken av Sorel städse bekämpades

som en politisk fredsängel och bour-geois-parlamentar till skada för den proletariska aktionen såsom uteslutande av klasskampnatur, Sorel som syndikalismens metafysiker, tvivelsutan med en ironisk bimening, tillägger Sorel.

Denna karaktäristik är så mycket mindre lämplig som Jaurés själv är anhängare av en idealistisk

historieuppfattning, visserligen med marxistiska inslag här och var. I så måtto är även han fullt så "metafysisk"

som Sorel. _

Hävdande generalsträjken som arbetarklassens sista avgörande kampmedel i sitt arbete om våldet, vill Sorel gärna framställa den (som ock Marx' bekanta katastrofteori: samhällets instörtande genom en katastrof) såsom en

"myt". Han vill därmed säga att generalsträjken har och måste ha något av trosvisshet i sig. Såsom den religiösa tron värkat på de urkristna, så skall, menar han, den sociala tron värka på den sanna revolutionären. På grund därav har Sorel även blivit kallad mystiker. Sorel hämtar med förkärlek sitt bevismaterial från de religiösa rörelserna, enkannerligen den första kristna rörelsen och från religionslivet överhuvudtaget — därtill måhända föranledd av sitt intresse för psykologins tillämpning på de mänskliga och sociala företeelserna. Raden av sina böcker inledde han med en kommentar över bibeln och hans följande bok handlade om Sokrates' process.

Sålunda uppdrar han jämförelser mellan religiösa och sociala rörelser.20

Sorel går ut från den iakttagelsen att människorna, som ha deltagit i stora sociala rörelser, föreställa sig sina handlingar under formen av batalj-bilder, i vilka de fira sin saks framgång. Han föreslår att benämna dessa

"konstruktioner" myter. Sådana myter har det funnits i den första kristendomen, i reformationen och i den franska revolutionen. I den moderna socialismen är denna myt generalsträjken och den Marx'ska revolutionära slutkatastrofen. Denna uppfattning behöver dock icke tas efter bokstaven. "Vi befinna oss", säger han, "för närvarande i vad jag kallat en social myt: vi ha en starkt färgad skiss som ger oss en mycket klar föreställning om förändring men ingeii detalj, om vilken det kan diskuteras som ett förutsatt historiskt faktum". — "Den katastrof som var den stora förargelseklippan för de socialister, vilka önskade att avpassa marxismen i överensstämmelse med de demokratiska politikernas praktik, korresponderar noga med den generalsträjk som för revolutionära syn dikalister representerar det kofnmande samhället". — "Man får icke tro att den revolutionära rörelsen någonsin kan följa en på förhand noga bestämd riktning, att den kan ledas i enlighet med en uppkastad plan lik erövringen av ett land eller att den kan studeras vetenskapligt, undantagandes då den är utbruten. Allting i den är

oförutsägbart..."

Hos arbetarklassen finns, anser Sorel, en automatiskt utvecklad stor revolutionär kraft. Arbetarna drivas omedvetet till att skapa en ny samhällsordning. Myten eger som uttryck för en bestämd viljeyttring en eggande och sporrande kraft. Socialismen som generalsträjkens och den revolutionära katastrofens sociala myt skall inta i arbetarens själsliv religionens plats. De drivande krafter, som föra till socialism, ligga mindre i de yttre förhål-21 landena än i människan själv. Det är människorna vilka kunna framtvinga en ny tid. Människor med en hela deras själ uppfylld tro ha städse åstadkommit historiens stora omvälvningar. Och vad som har satt dessa människor i rörelse var icke teorier, icke praktiskt nyktra överläggningar utan fastmer flammande berusande bilder, stora, fantasin eggande affekter och bilder. Generalstrejken är en sådan bild som innesluter

arbetarklassens vilja och hopp, mäktig att driva det proletariska klassmedvetandet till handling. Häri ligger också generalstrejkens psykologiska betydelse. Men nödvändigt är då också att från arbetarens medvetande hålles borta bourgeoisins för honom främmande tankar och inflytanden som endast skulle verka hindrande i hans skaparlust.

Ur strävandet att hålla arbetarens klassmedvetande rent framspringer hans klasskampens fordran: icke mildring utan skärpning av striderna mellan bourgeoisin och arbetarna, inga underhandlingar, inga teoretiska diskussioner, intet pariamenterande men klasskamp, direkt aktion. Sådan är i breda drag Sorels sociala mytteori. Det är ju vad man också vanligen benämner mass-suggestion, en form därav åtminstone. Den sociala myten är en

revolutionens symbol och en filosofisk omklädnad för den aktiva syndikalistens mer populära talesätt och för den entusiasm och stridsvilja sora behärskar en klassmedveten syndikalist. Jag erinrar särskilt om Pou-get, den aktiva franska syndikalismens främsta penna under hans krafts dagar, han är vorden gammal nu — till åren, och hans utläggningar av den direkta aktionens väsen.

Under Sorels andliga inflytande har "den nya skolan" uppstått, vilken förklarat sig vara marxistisk, syndikalistisk och revolutionär.1) Ingenstädes

J)Jfr Sorel, Réflexions sur la violexice, 2:a uppl. sid. 52 o. 156.22

har den slagit så fast rot som i Italien, varest den del av den studerade medelklassen, vilken icke har annat än ett doktorsbetyg på fickan men just på grund därav så gärna vill spela en offentlig roll särskilt inom arbetarrörelsen, ägnar sig med stor iver åt arbetarrörelsen både praktiskt och teoretiskt som självtagna ledare och som de rätta för- ståsigpåarna. Sorel har rentav varit avgudad i Italien bland denna medelklass' revolutionärer i press och i

litteratur och en formlig kult uppstod en gång kring hans namn. Själv har Sorel varit en flitig medarbetare i Italiens, åt syndikalismen ägnade tidningar. Men det tog naturligtvis slut med Sorels övergång till sin nya tro.

Den i Frankrike och i Italien sålunda grundlagda nya syndikalistiska litteraturen har i sin tur stimulerat författare, professorer och akademiskt graduerade doktorer i andra land och på så sätt har en mängd arbeten och uppsatser i vetenskapliga tidskrifter med världsrykte efter hand sett dagen, författade av personer, vilkas uppgift det är att förstå, skildra, bedöma, utforska sin tid, oavsett de olika tendenser som de däri inlägga.

Ilade det stannat rätt och slätt vid vanlig agitationslitteratur, begränsad till en viss klass, hade syndikalismen icke blivit den uppmärksammade teori och rörelse som den nu i ett tjugutal år faktiskt varit. Som en i samhällsfogarna skakande arbetarrörelse har den givetvis tagit pressens uppmärksamhet i anspråk men någon allmän litteratur hade näppeligen därigenom kunnat uppstå. Den i Paris bosatte kände holländske syndikalisten Christian Cornelissen har från sin ståndpunkt både kritiserat och klandrat "den nya skolan" men på ett sätt som dock icke kan påstås ha varit odelat prisvärt".1)

Cornelissen, Le Syndicalisme révolutionnaire international, en23

Den syndikalistiska litteraturen — jag talar här uteslutande om den bästa och tillförlitligaste — intar rättvisligen samma ställning och uppgift som skrifterna och tidskrifterna t. ex. före franska revolutionen 1789. Vilket inflytande utövade inte clen litteraturen på sin tids allmänna tänkesätt och allmänna handlingskraft. Och hur individuell — jag säger icke precis individualistisk — "privat" var den inte! Nämda litteratur skrevs i allmänhet av personer vilka icke tillhörde ..något politiskt parti eller annat parti för rästen. Även den tiden hade sin "nya skola", de s. k. encyklopedisterna eller "upplysningsfilosoferna", men de skrevo tämligen oberoende av varandra, såsom "den nya skolan" inom syndikalismen i dag. Icke dess mindre gjorde den mer eller åtminstone lika mycket för revolutionens genomförande, sådan den nu var, som de eländets skaror i_stad och på land, vilka så

uppskrämde den samtida överklassen, icke mindre krass och egoistisk än vår tids medelklass. Tiderna ha väl sedan dess blivit andra såtillvida, att nutidens organiserade arbetare äro en upplyst och om sitt mål klart medveten samhällsklass. Det fanns då ingen organiserad arbetarrörelse. Men tänk på 1830- och 40-talens Frankrike, vars revolterande arbetare voro mer upplysta än det 18:de århundradets revolterande franska arbetarmassor, om icke så upplysta och klart medvetna som det 20:e århundradets arbetarvärld. Hur kolossalt stort var inte Proudhons inflytande på 1840-talets franska arbetare, icke minst genom sina skrifter! Och ändock tillhörde Proudhon intet parti

uppsats i den internationella revyn La Société nouvelle, maj—juni 1911, nåfjot förändrad även upptag-en i Archiv fiir Socialwissen-schaft, 1910. Från senare språk till största delen översatt och införd i Brand 1910. — Mitt bemötande av Cornelissen i Brand ^ji s. å. ber jag få erinra om.24

eller någon för dagen gällande socialistisk skol-riktning, dem han innerligt hatade och lidelsefullt angrep, ej häller ville han underkasta sig något parti av vad slag som hälst, han var den ytterligt gående individualisten.

Men icke förty var som sagt hans inflytande kolossalt just på den franska arbetarens tänkesätt', alltså på dennes teoretiska uppfattning.

Har man i sin beskäftiga litenhet gjort allt för att tända rökelse för Sorel, för det han var ett namn och anger honom t. o. m. som den syndikalistiska rörelsens upphovsman beträffande läran, så kunde man å andra sidan ha väntat av Cornelissen att han skulle ha tagit nödig hänsyn till att Sorel själv icke räknar sig den äran till godo, väl

häller aldrig därpå gjort anspråk. Ehuru han känner och även förkunnat, soin vi sett, den nutida arbetarklassens sociala och historiska uppgift, har han, tror jag, aldrig satt sin fot på ett folkmöte, icke av högfärd eller inbilskhet.

Men det skulle icke förvåna, om han avhållit sig från arbetarmöten och allt direkt deltagande i den aktiva arbetarrörelsen för lycksökarnas skull i över- och underklass och för det ständiga kivet om placeringen vid arbetarrörelsens köttgrytor. Det är efter mitt förmenande orätt att bestrida en Sorel, en Labriola, en La-gardelle karaktären av syndikalismens teoretiska märkesmän. En kulturrörelse utan litteratur vore, jag höll nästan på att säga, ett monstrum. Vad Cornelissen kan ha att anmärka mot en Berth, en Leone må ega ett visst fog för sig; och om dem som prata och skriva i vädret skola vi inte alls tala. Att Lagardelles syndikalistiska tidskrift aldrig haft någon egentlig läsekrets bland arbetarna, är väl dock ingenting att klandra. Det är nog att den haft och har läsare.

Att hans revy kunnat utgivas under gångna 15, 18 år ådagalägger, tyckes mig,25

på ett betydelsefullt sätt syndikalismens andliga kraft i vår tids rastlösa kulturarbete. Faktum är ock att rena syndikalistiska arbetarledare ha skrivit i tidskriften, Cornelissen icke undantagen.

Det är väl ändå ganska märkligt att syndikalismen gjorts till föremål för behandling i tre s. k,

doktorsavhandlingar — så benämda i deras egenskap av akademiska lärdomsprov för erhållande av legitimerad doktorsvärdighet — och utkomna på trycket i Amerika och Europa, ett par av dem flera hundra sidor, samt i en så kallad habilita-tionsförëläsning vid universitetet i Leipzig (för rätt att som privatdocent där hålla

föreläsningar), att nu inte tala om andra professorer och graduerade akademiker, vilka skrivit om syndikalismen.

Utan "den nya skolan" (inom syndikalismen) hade alla dessa arbeten med all säkerhet aldrig sett dagen och syndikalismen på^ långa vägar icke varit så känd som nu.

Bland den utkomna litteraturen om syndikalismen finns ett värk som är olikt alla andra, ett i sitt slag fullständigt enastående och som därför bör särskilt framhållas, jag menar Maxime Leroy's, 1913 i två delar om 930 sidor utgivna standardvärk om arbetarklassens sedvanerätt — La cou-tume ouvrière — sådan den efter hand utvecklat sig inom den franska arbetarklassens ekonomiska organisationer, i dess syndikat, arbetsbörser, fack-eller industriförbund samt kooperativa föreningar. Av deras regler, stadgar, beslut och praxis har framgått ett eget rättssystem av proletärisk karaktär — en proletärrätt i egentlig mening, motsvarande den franska bourgeoisi- rätten på sin tid. Men som proletärrätten, sådan den framträder i den organiserade arbetarvärldens organisationer, är densamma överallt, så är den franska sedvanerätten, såsom Leroy framställer den, giltig och till-26

lämplig världen runt, varhälst arbetarklassen är ekonomiskt organiserad. I ifrågavarande arbete är bland de juridiska organisationsstadgarna arbetarrörelsens historia därjämte så invävt att man i själva jvärket kunde fråga sig huruvida arbetet i främsta rummet är ett historiskt eller ett juridiskt värk, det bästa är att det är båda delarna, så att man glömmer juridiken för historien; och juridiken göres historiskt levande som en produkt av mänsklig id, mänsklig strävan, mänsklig entusiasm, mänsklig vilja.1)

Prof. Kotii i Kristiania har lämnat i sitt, i vårt förord redan omnämda arbete om socialdemokratin, utkommet på norskt landsmål 1915, en strängt objektiv framställning av syndikalismen på ett 20-tal sidor. Ehuru själv socialdemokrat, erkänner han att den politiska socialismen, d. v. s. socialdemokratin har fått färg av syndikalismen, — "ett revolutionärt inslag håller på att växa fram med djärvare krav även i politiken".

Syndikalismen har "sprängt en kil in i den socialistiska politiken". Och Koth betraktar det som "ett allvarsamt spörsmål" för socialdemokratin, huruvida den skall kunna finna en lösning på den strid mellan "politiska och revolutionära socialister" som allt sedan den första arbefarinternationalen (1864—72) stått dem emellan; eller om den "skall gå under på den".

Kasta vi så en blick på pressen.

2. Pressen. — Till vad jag i min förra skrift om syndikalismen meddelat angående uttalanden om syndikalismen (s. 72 och närmast följande sidor), vill jag lägga några nya av alldeles särskilt intresse.

1)JIr mina på. Ungsocialistiska förlaget utgivna två småskrifter Lag och rätt, 1916, s. 39—40 samt Makt och rätt, 1917, s. 23. — Bourgeois-rätten, dess sedvanerätt har ävenledes funnit sin samlare, Pothier, av Leroy benämd

"denna sedvänjans store teoretiker".27

Den värkliga syndikalisten är framför allt viljemänniskan, en handlingens man. Loria, en som nationalekonom mycket uppburen italiensk sociolog, nämner honom som volontarismens, d.v.s. vilje- eller handlingsfilosofins

"mäst hetlevrade" representant. Ehuru alldeles icke någon anhängare av den viljefilosofiska teorin — volontarismen — vill Loria dock gärna låta gälla att den, speciellt med hänsyn till syndikalismen kontra socialismen, eger som en uppryckning och en sporre till handling "ett stort pedagogiskt värde"; och då "den syndikalistiska skolan" är ett uttryck för ifrågavarande viljefilofi ger han även den sitt erkännande, hälst som den materialistiska historieuppfattningen "faktiskt" kan tjäna som "ett starkt värkande opium", som invag-gar

tankarna och massorna i en inåtvänd försoff-ning. Den syndikalistiska volontarismen träder här emellan och levererar .ett hälsosamt retmedel till framsteg och rörelse. Men även i andra avseenden kan den öva ett välgörande inflytande, i ty att den underhåller den sociala kritikens eld gentemot de rådande ekonomiska och juridiska förhållandenas bristande symmetri, även framställer syndikalismen bilden av en betydligt bättre såväl hushållning som rätt, på vars ernående de oroliga och rebelliska andarnas stridstaktik riktas. Vid sidan av de lugnt avvägande objektiva teoretikerna har, säger Loria, det i alla tider funnits en liten hop oroliga andar som velat påskynda händelserna och driva dem till sin spets. Deras värk är icke mindre nödvändigt än de förras, ty dem allena, deras ständigt rastlösa värksamhet har man att tacka, om även den begränsade möjlighet till handling, som även de medge finnes, men utan vilkas anlopp städse skulle förbli i rent latent tillstånd, faktiskt utnyttjas. L. vill därför ingalunda beklaga sig över [-syndika-]ismens-] {+syndika- ]ismens+} "sprakande" eld, ty genom denna eld blir28

den aktion möjlig som ävenledes determinismen erkänner och understödjer men ej är mäktig att ensam, av sig själv bringa till utförande.

Visserligen råder, framhåller L., intet tvivel om att även Marx givit sitt system "en åtminstone till utseendet"

viljebestämd (volontaristisk) grundval och viljebestämd (volontaristisk) karaktär. Emellertid, tillägger han några rader längre ned, att det icke är svårt att se det Marx' volontarism icke är "stort mer än blott sken", ty enligt Marx' system skapar människan icke direkt utan indirekt den ekonomiska och sociala ordningen, d. v. s. endast den tekniska benstommen, kring vilken sedan med obeveklig nödvändighet komplexen av ekonomiska och sociala förhållanden bildar sig av denna nödvändighet betingade former. Då den sociala revolutionen är enligt Marx' system beroende av den tekniska revolutionen, av revolutionen på teknikens område genom upptäckter och uppfinningar, så följer därav logiskt den absoluta omöjligheten att på förhand kunna bestämma ögonblicket för den sociala revolutionen. Hur volontaristiskt Marx' system till utseendet även må vara, i värkligheten förhåller det sig dock rakt motsatt till volontarismen och kan, menar L., fast hällre betecknas som social determinism.1) Lorias resonnemang, som vi här endast i största korthet kunnat antyda, lider vad beträffar syndi-kalismen av det felet att till överdrift understryka syndikalismens vilje- och handlingslust. Även för syndikalismen, om den även ej är lika så deterministisk som marxska systemet, existera vissa förutsättningar för att kunna göra sin vilja gällande och få sina planer realiserade, varför Lorias fråga:

') Loria, Alte und neue Einwände gegen den historischen Materialismus i Archiv iiir Sozialwissenschaft, Bd. 35 (1912) s. 601-608.29

"om mänskligheten faktiskt är så allsmäktig som syndikalismen påstår att den i värkligheten är i stånd att forma det sociala livet efter sin vilja, varför gör den det då icke?" är icke så litet naiv.

Viljefilosofin är en högst nyanserad filosofi, varom namnen på dess främsta anhängare även strax ger en antydan. Till viljefilosofer räknas nämligen Kant, Fichte, Schopenhauer och Nietzsche, Proudhon och Blanqui, Döhring och till dels Marx; den modernaste av dem alla är Bergson, den franska modefilosof som i hög grad inspirerat Georges Sorel.

En politiker av den moderata och opportunistiska fredspolitiken som Jaurés tillstår — ärlig och uppriktig som han alltid var i sin politiskt-parlamen-tariska värksamhet — att "den höga revolutionära idealism", som

syndikalismen representerar, är "ett oöverträff ligt uppfostringsmedel'för arbetarklassen". (Se en artikel "Jaurés om syndikalismen" i Syndi-kalistens julnummer 1913.)

Frederick van Eeden den holländske läkaren, diktaren och kooperatören, känd i Sverge genom översättningar av hans arbeten och föredrag hållna i Stockholm, jämställer syndikalismen med reformationen. Vad den på sin tid var för kristendomen är syndikalismen för socialismen. Vi ha, säger han, alla längtat efter ett nytt ord, en ny lösen som skulle bebåda en annan kurs än den parlamentariska politik socialdemokratin slagit in på. (Se en i Syndikalisten översatt uppsats av van Eeden om syndikalismen för den 17 maj 1912).

Kort före sin död lär Jack London, det sociala livets bekanta romanförfattare, vilken förut hade tillhört

socialistpartiet, ha sökt inträde i en av I. W. W.:s avdelningar The Cleveland Propaganda League enligt en av de internationella notiserna i Syndikalisten för den ss/3 (?) 1917.

Inom storkapitalismens läger har man ej häller30

kunnat undgå att ta närmare notis om syndikalismen. Betecknande i det hänseendet är det sätt, varpå utgivaren av Babsons Reports, en amerikansk storfinansiell revy, Roger W. Babson, framlägger den amerikanska

syndikalismens program för Amerikas pänningmatadorer i det "extra brev" av 16 sept. 1913 som fanns införd i hans "rapporter" för nämda år. I. W. W. är, säges där, varken socialistisk eller anarkistisk men enligt någras tanke arbeta de för ett ännu mer radikalt mål. De vilja nämligen komma i besittning av banker, fabriker och all industri genom de arbetare som äro sysselsatta där. "De mena sig kunna realisera detta på någon av de båda vägarna antingen att handla så under sitt arbete att kapitalet finner det opro-fitabelt att upprätthålla besittandet och i ren desperation överlämnar egendomen åt arbetarna eller genom tålmodigt förberedande av 'den stora sfräj-ken', medelst vilken de hoppas kunna ta egendomen ögonblickligen och i klump, såsom våra förfäder togo Amerika i besittning den 4 juli 1776". Han ber att icke bli tagen som försvarare av I. W. W., men han vill "varna" dessa sina klienter, vilka nu äro skyddade av sina organisationer, sin rikedom och lagarna. Hans tro är att rörelsen kommer att växa i en eller annan form därför att den enligt hans mening är baserad på ett ekonomiskt faktum, nämligen att arbetarproblemet aldrig kommer att bli definitivt löst förrän arbetarna fak-tikt ega fabrikerna och andra privata företag. Antingen måste kapitalet eller arbetet härska, deras sammankoppling kan endast vara av tillfällig

varaktighet och genom skiljedomstolar kan den stora, för allt grundläggande frågan om kapitalets och arbetets förhållande till varandra icke lösas, lika litet som en gemensam kontroll av representanter för arbete och kapital.

Arbetet kommer att bli det31

härskande, vilket betyder att arbetet slutligen erövrar industrin, då kapitalet icke längre kan finna sig i de nuvarande förhållandena. Han tillstår till sist att I. W. W.:s teori är den riktiga, vilket några storindustrins män, om än med ovilja, även nödgas medge. (Efter Syndikalisten för 18 sept. 1915).

Som ett komplement till Babsons anförda rapport kan en förra året, 1917, synlig artikel tjäna, framtvingad genom kriget och de därigenom uppkomna revolutionära förändringarna i det ekonomiska samhällslivet

angående produktions- och di-stribueringssystemet. Införd i den engelska affärstidningen The Economist dryftar den möjligheten och utsikterna för de av syndikalismen hävdade kooperativa produktions- och

fördelningsprinciperna, enligt referat i Syndikalisten för den 19 dec. sagda år. Till denna fråga återkomma vi sedermera.

Under årens lopp har^ i den svenska huvudstadspressen (Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Stockholms Dagblad och Social-Demokraten, men även i Svenska Morgonbladet) icke så obetydligt skrivits om

syndikalismen i in- och utlandet, både egna ledande artiklar och korrespondenser av ett par av dessa tidningars korrespondenter, särskilt i Paris. Man har sålunda kunnat läsa "ledare" exempelvis om "Den nya moralen" (Sv.

Dagbl. 14/i, 1912), "Har den syndikalistiska rörelsen någon framtid?" (Dag. Nyh. n/u, 12), "Syndikalismens frammarsch" (St. Dagbl. 10/i, 12), "Syndikalisternas sträjktaktik" (Sv. Morg. Bl. Vä, 16), "Syndikalismens frätande på arbetsron" (Sv. Dagbl. nh, 16). Social-Demokraten har gentemot den syndikalistiska arbetarrörelsen begripligen intagit en motståndares försvarsposition, hälst som den även är organ för svenska

fackföreningsrörelsen, även då den ådagalagt erkän-nansvärt drag av opartiskhet, såsom då hon olct.-nov. 1913

införde en serie uttalanden av franskai52

syndikalister, vilkas åsikt om den franska syndikalismen hon hade utbett sig få höra och bland vilka man finner både revolutionärer och moderata (reformistiska) syndikalister, nämligen sekreterarna för franska

landsorganisationen, gruvarbe-tarförbundet, sågvärks- och fabriksträarbetarför-bundet, typografförbundet samt mekanikerförbundet. Anmärkas bör kanske dock att enquëten anordnades det år, då det rådde en osedvanlig splil inom förbundsorganisationerna inom den franska landsorganisationen, börjad redan året förut, varigenom landsorganisationen tillfälligtvis kom att befinna sig i en svårare inre kris av det slag som ej häller det socialdemokratiska partiet kunnat undgå.

3. Syndikalismens källor eller historiska bakgrund. — Syndikalism! Hur vackert ljuder inte detta ord jämfört med

"svensk fackföreningsrörelse", det tyska "Gewerkschaftsbewegung" eller det rysliga "lokalism", det amerikanska

"industrial unionism". Det engelska "trade-unionism" klingar strax bättre. Hur lätt att uttala och smidigt att begagna i olika ordböjningar (lika smidigt som organisation): syndikat, syndikal, syndikalistisk, syn-dikalisera, syndikalisation, syndikalisering. Och hur innehållsrikt är det dessutom icke, inneslutande både nutid och framtid!

Ordet är latinskt men förfranskat. Tidigare eller då lagar i föreningsrätt började stiftas i Frankrike fanns ännu icke ordet; man begagnade "yrkesas-sociation" för arbetarnas sammanslutning i fackföreningar (association

professionelle ouvrière). Upprinnelsen till det numer så betydelsefulla ordet fick man av en förening av skoarbetare som bildades 1866 och den de kallade syndikat i stället för det då brukliga association, vilket som sagt var den officiella, i lagen fastställda termen, samt sin33

värkställande kommitté syndikalkammare (chambre syndical). Allt eftersom fackföreningar uppstodo, kallade de sig enbart "syndikat" eller vanligare chambre syndical. I dag är syndikat det enda brukliga. Ur detta lilla frö till namn på en rörelse har uppstått en världsomfattande organisation med ett revolutionärt samhällsprogram.

Syndikalismen är som term i dag hela världens egendom.

Det har sagts att syndikalismen är en föryngrad socialism. Och det är även så. Proudhon har lämnat den sitt bidrag, Marx sitt och den gamla Arbetarinternationalen sitt, både den Marx'ska (av 1864-72) och den av Bakunin fortsatta (1872-1877), utgörande oppositionen inom den marxska Interna-tionalen, vars huvudsakliga

representant var den under Bakunins inflytande stående, av generalrådet aldrig officiellt erkända

Jurafederationen, grundad den 12 nov. 1871, den man t. o. m. givit namn, heder och värdighet av att ha varit

"den revolutionära syndikalismens första och kraftiga utkast".

När Bakunin och Guillaume utvoterades ur In-ternationalen vid kongressen i Haag 1872 och expeditionen överflyttades till Newyork, förande där några års skenliv, fortsatte Internationalens baku-nister och separatister att hålla kongresser under dess namn genom att beteckna dem som dess numerära fortsättning. Sålunda benämdes den första av dessa, omedelbart efter Haagkongressen, i Saint Imier i Schweiz hållna kongress Arbetarinterna- tionalens 5:e kongress och så vidare i följd, tills även den gick sin upplösning till mötes, vilket faktiskt skedde på dess 9:e kongress 1877. Oppositionen inom den första Internationalen var till sina värkningar densamma som den opposition som i dag delat den andra Internationalens (av 1889) socialdemokratiska parti i ett höger- och i ett vän-

drbetarklaaaen och Syndikalismen. 334

sterparti, det senare gående den nybildade s. k. Zimmerwaldlinjen med krav på en ny, tréd]e socialdemokratisk International.

Vid dessä den första Internationalens kongresser behandlades såväl generalsträjken (jfr historiken i min förra skrift, s. 195) som direkt aktion, avhåll-samhet från politisk-parlamentarisk värksamhet, fackföreningarnas övertagande av produktionen eller deras omvandling från kamporganisation till produktionsföreningar, varpå allt vi här icke kunna ingå såsom ett alldeles för vidlyftigt ämne. Från början kallade anarkisterna sig icke anarkister utan socialrevolutionärer eller anti-autoritära kollektivister, sedan socialistiska federalister och slutligen på förslag av Krapotkin, Réclus m. fi. å deras kongress i Chauz-de-Fonds 1880 anarkistiska kommunister. Sedan

dess har libertärer även blivit en rätt så vanlig benämning på dessa kommunistiska anarkister.1) ""

Teoretiskt har Marx, framför allt under sitt första revolutionära utvecklingsskede8), tvivelsutan lagt delvis grund till syndikalismens teori och

*) Jfr. Steklow, Die Bakunistische Internationale nach dem Haag-kongress 1872 bis 1881 (1914) samt samma förf. Michael Bakunin. Ein Lebensbild (1913), två upplysande småskrifter, tillgängliga i Arbetarrörelsens arkiv.

— Leroy ägnar Internationalen en ingående framställning i sitt värk La coutume ouvriére.

2) _Marx" utvecklingsskeden ha varit tre. Den första infaller un- der åren 1847—1867, då han, stående under inflytande av den äldre franska socialismen, förnämligast var blanquist eller insurrektionist och förespådde en plötslig revolution av en diktator; den andra ligger mellan 1867, då hans "Das Kapital" utkom, och 1871, den

tredje efter Pariskommunens fall 1871 till hans död 1888, då han framför allt var parlamentarikern. Toge man dessa utvecklings-

skeden i beaktande, skulle alla de motsägelser om Marx som nu florera här i landet lätt kunna undvikas. Marx' kommunistiska manifäst härstammar från hans revolutionära tidsskede, det enda förklarande faktum.35

praxis, måhända mer indirekt än direkt, d. v. s. såväl genom nymarxisternas skrifter inom "den nya skolan" som genom den praktiska propagandan inom den första Internationalen, där marxisterna voro starkt representerade, men även proudhonis-terna. Särskilt må här framhållas att Marx aldrig ville påtvinga arbetarmassorna i deras första, nu begynnande massrörelse några doktrinära läror. Utgående från massornas egen erfarenhet ville han blott ge form åt den allmänna meningen såväl som åt slutmålet beträffande den med elementär kraft sig utvecklande proletärkampen — en äkta syndi-kalistisk tanke!

En tid glömd har man åter börjat sysselsätta sig med Proudhon, i och utom Frankrike. I synnerhet var detta fallet under det första årtiondet av det nya århundradet, då även 100-årsdagen av hans födelse (1909) inföll, varom de många, honom berörande monografier och tidskriftsuppsatser oförtydbar! lämna vittnesbörd. Det är hans rikedom på idéer, uppslag och argument som gjort att han ånyo kommit på modet. Man har i sin iver att spåra Proudhons inflytande på proletariatet och dess idévärld gått så långt att man velat göra honom till skapare av C.

G. T., den franska landsorganisationen. En av doktorsavhandlingarna om syndikalismen varom vi förut talat, har till föremål proudhonism och syndikalism (Pirou, Proud-honnisme et syndicalisme révolutionnaire, 1910, 450 sidor). Men som en anmälare av arbetet — själv har jag icke varit i tillfälle att läsa arbetet — prof. Bouglé i Grünbergs Arkiv för socialism och arbetarrörelse (1912) framhåller, har förf. för sin jämförelse icke hämtat sitt stoff ur de från kongressförhandlingar, manifäst och demonstrationer härledda lärorna hos de mitt i kampen stående syndikalisterna utan, riktigt doktorsmässigt, blott36

från de teorier som några "intellektuella", såsom Sorel, Lagardelle m. fi., utarbetat i anslutning till den

syndikalistiska rörelsen, då det mindre varit fråga om att tolka arbetarklassens strävanden än "att lägga sina egna ord i arbetarklassens mun".

Proudhons förnekelse av maktstaten, hans lära om federalismen, hans hävdande av arbetets en-eller likvärdighet, hans aktionsteori samt hans rättsmoral äro allt saker som syndikalismen helt eller delvis har gemensamt med honom. Och all den stund syndikalismen och dess föreställningsvärld faktiskt har Frankrike till sitt moderland, så gäller denna gemenskap icke blott för den franska syndikalismen utan även för syndikalismen i allmänhet.

Proudhon har blivit kallad "aktionens filosof". Arbetarklassen bör icke räkna på staten utan på sig själv, själv förbättra sin lott, själv avgöra sitt eget öde. Det på arbetet grundade nya samhället bör arbetarna uppföra utanför staten utan appell till dess lagar, endast med hjälp av sin egen makt. Ignorerande regeringen, böra arbetarna själva göra sina affärer och sätta "p" för alla de parasiter vilka vilja konsumera men icke produsera. Massornas initiativ

skall organiseras. I stället för en hierarki av politiska myndigheter skall träda en organisation av ekonomiska krafter; i stället för staten som auktoritet skall träda ett federativt "regerings"-system, grundat på ett mellan samhällsmedlemmarna frivilligt och av dem gillat ingånget kontrakt som högsta lag.

Det nya samhällets hemlighet ligger i den "fria" aktionen, medvetet viljebetonad och ihärdigt fullföljd. Där ligger även förborgad arbetarmassornas "politiska" kapacitet och som försäkrar dem den proletariska rättens seger. Vid franska national-församligens öppnande 1848 yrkade Proudhon på att en proletariatets representation bildades som37

motsättning till bourgeoisins representation, medelst vilken ett nytt samhälle skulle grundas i mitten av det gamla. Republiken befinner sig i dödskamp, förkunnade han, regeringen kan ingenting uträtta för arbetarna, men arbetarna kunna allt genom sig själva; han svär det inför gud och människor. '

I arbetarrörelsen ser han en motor som får sin kraft från känslan och idén. Den idealist han är, tror han på idéernas makt och skiljer därför icke idén från aktionen; tvärtom råder enligt hans förmenande en ömsesidighet mellan dem, de inspirera och öva inflytande på varandra; idén motiverar men värkar tillika suggererande på aktionen; den bestämmer aktionen på samma gång den är därur härledd. Det är omöjligt att skilja dem åt.

Rättvisa och frihet äro de två ideella krafter som ge viljan dess moraliska riktjiing. Moralen intar hos Proudhon en viktig plats; moral, det är respekt för mänsklig värdighet, människans frigörelse från begär och egoism. Den moraliska plikten individerna emellan utsträckes och fullkomnas enligt P. i en yttre juridisk obligation eller plikt samhällsmedlemmarna emellan i deras liv som en kollektivitet.

Men så aktionsfilosof Proudhon än är, så bekämpar han "våldet" i praktiken. Vi äro revolutionärer men inga omstörtare, utbrister han. Han är motståndare till allt slags sträjk och krig, han fördömer lika mycket det sociala kriget som kriget mellan folken. Han vill alltigenom en fredlig revolution. Skattevägran tror han eger förmåga att kullstörta staterna. Han är, denna motsatsernas anarkist, en "legalitär", såsom fransmannen uttrycker sig. Han står och ställer sig på laglighetens grund. Han hoppas på arbetets och kapitalets slutliga försoning, först antagonister bli de tu, bourgeoisin och proletariatet, slutligen ett med varandra likt två äkta makar, den enes makt på38 den andres bekostnad skulle leda till bådas självmord. Hans revolution består i en reorganisation av krediten och varucirkulationen. Genom att göra krediten räntefri och reglera varornas cirkulation medelst inrättandet av en centraliserad folkbank, där varor i stället för pengar omsättas, skall det nya samhället göra sitt intåg. Han inser icke att varucirkulationens reorganisering förutsätter en produktionens reorganisering, liksom det ock icke är möjligt att socialisera bytet utan att socialisera egendomen. Individualist som P. är, hävdar han den privata egendomen, grundad på det faktiska arbetet men icke på det "oförtjänta" arbetet, sådant det i praktiken framträder i form av arrenden, hyror och räntor, den sortens egendom kallar han stöld, andra utsugning. Lidelsefull

motståndare till den stora egendomen utan arbete är han lika entusiasmerad vän av den lilla egendomen, varför hans socialism även blivit kallad "en socialism för bönderna", det egna privatarbetets och den egna

privategendomens folk.

Proudhon är i själva värket rätt så konservativ till sin sociala åskådning men som maskeräs av hans energiskt flammande, eldiga språk, buret av en agitationens äkta glöd. Han försvarar den egna härden och äktenskapet som de heligaste ting, till-låter varken ett äktenskaps upplösning eller fria förbindelser; försvarar frikonkurrensen. Han är desslikes en varm patriot, mäst kanske av sin kärlek till den franska jorden. Men allt detta till trots har

Proudhon varit en väldig uppryckare av sin tids franska arbetarklass. Men hans betydelse för syndikalismen skall man i vart fall motta med en viss reservation, det är ock därför som vi här uppehållit oss något utförligare med honom. Det är Proudhons politiska eller bättre opolitiska program, i åtskilligt påminnande om Charles Fouriers39 opolitiska federalism, sora syndikalismen modifierat upptagit.

Syndikalismen, den franska i synnerhet, har starkt rekryterats av anarkister, vilka i denna rörelse sett en möjlighet för sina egna idéers förvärkligande. Man har anfört Pelloutier, franska arbetsbörsernas

förbundsorganisatör och sekreterare,1) två av franska landsorganisationens generalsekreterare Jouhaux och Niel.

Niel, därförut sekreterare vid en arbetsbörs i en sydfransk stad (Montpellier) samt typograf till yrket, blev sedan moderat,_d. v. s. reformistisk syndikalist. Som ledare av gruvarbetarnas syndikat i Nordepartementet har stått anarkisten Broutchoux. Bland icke fransmän kan anföras Cornelissen, vilken själv benämner sig syndikalist och libertär kommunist (i sin i Syndikalisten för den 9 jan. 1915 offentliggjorda skrivelse till Alb. Jensen, där han söker rättfärdiga sin besynnerliga agitation för Hollands indragande i kriget på ententesidan) samt Bertoni, sekreterare (eller f.d. sekreterare) i romanska Schweiz' arbetarunioner.

Anarkismen och syndikalismen, ehuru utgående från samma, av Proudhon och Internationaléns stiftare planterade stam, behärskades, erinrar Leroy, dock länge av motsatta och fientliga intressen, oaktat deras parallellism. År 1897 hade Pouget, f. d. elev av Louise Michel, den berömda franska anarkistkvinnan, i en mycket spridd kalender (Almanach du Père Peinard) uppmanat de franska anarkisterna att syndikalisera sig. Om det finns, skrev han,

') Om Pelloutier sägs i en not i den intressant redigerade ayn-dikalistiska arbetarrevyn la Vie ouvrière, i numret för den 5 april "19X1, s. 437, att "hans anarkism, av proudhonistiskt ursprung, hade ingenting gemensamt med den som tidningarna och de anarkistiska grupperna åberopa sig på". — "Det är i synnerhet bland allema-nisterna som P. Tar förstådd". — P. dog i lungsot 1901 endast 33 år gammal.40

någon organisation, till vilken anarkisterna böra sluta sig, så är det uppenbarligen syndikatet. Av fader Peinard sålunda inviterade, ha anarkisterna så småningom gjort sitt inträde i den syndikala franska arbetarrörelsen, där de även gjort sig mycket gällande, särskilt i fråga om antimilitarism och antipatriotism, vilka de göra anspråk på att ha inarbetat i syndikalismen. I franska landsorganisationens högsta utskott, konfederalkommittén, ha de intagit ledande ställning, icke i deras egenskap av anarkister men som anarkistiska syndikalister. På anarkisternas Ämsterdamkongress 1907 stod på föredragslistan även upptaget "anarkism och syndikalism", man diskuterade de båda riktningarna samt antog en resolution, varom jag förut närmare talat i min förra skrift (s. 65—67).

För Sverges vidkommande gjorde Gustav Sjöström, Syndikalistens förste redaktör, i tidningens första nummer 1911 ett uttalande för "önskvärdheten av anarkistisk upplysning" inom de lokala samorganisationerna, påvärkad av en till svenskan (1910) översatt broschyr Syndikalism och anarkism av Pierre Ramus, vilket uppkallade krapotkianen Alb. Jensen i ett följande nummer av Brand, nämligen för den 16 dec., där han krävde svar på huruvida meningen var att införa anarkistisk sekte-rism i den syndikalistiska organisationen. Sjöström svarade den 30 i samma månad mèd att påvisa en del insatser som gjorts av anarkisterna inom den revolutionära syndikalismen men att saken dock alltid först och sist gällde skapandet av "en stark och duglig

kamporganisation".

Det kan nog vara så att utanför rörelsen stående anarkister ha en viss benägenhet att vilja påtvinga syndikalismen sina specialmeningar eller rentav göra den anarkismen underdånig. Ramus' lilla skrift är därför ett exempel och man kan ej undgåatt finna att han som anarkist smått parasiterar på syndikalismen och för mot den ett rätt så pockande språk. Men en av syndikalismens allra främsta grundsatser är att — oberoende av “alla skolor“ och sidoinflytanden som kunna ge anledning till splittring och oenighet inom rörelsen — arbeta för arbetarklassen som klass, som helgjuten klass och för dess frigörelse utan att låta sig störas av söndrande skolmeningar. Arbeta sålunda anarkister inom syndikalistisk ram, så göra de det som syndikalister men icke som anarkister.

Allt som allt äro syndikalismens källor alltså att söka i främsta rummet i den första Arbetarinternationalens kongressprotokoller och i andra rummet hos Marx, Proudhon och dennes lärjunge Bakunin.

*II.

5yndikalismens geografiska utbredning och några av dess egenarter i olika land.

Syndikalismen är icke längre speciellt fran&k. Dess geografiska utbredning har med åren blivit allt större och den har tagit karaktär av det land, varest den slagit rot. Dess nationalitet börjar att bli, som Leroy riktigt säger,

otydlig. Av samma orsaker som socialdemokratin kan skifta i enskildheter i olika land, så kan ock

syndikalismen, vad jag i min förra skrift redan framhållit (s. 182), växla i detaljer utan att syndikalismen därför

förlorar sin grundkaraktär vid dess omplantering i de skilda länderna. Det finns numera en sy^di-kalistisk rörelse som utbreder sig över jorden och strävar efter att förena dess spridda medlemmar i ett internationellt förbund.

1913 avhölls den första internationella syndika-listkongressen. London var utsatt till mötesplats.43

Till denna kongress, som pågick under dagarna mellan 27 september och 2 oktober voro 15 land anmälda och hade alla utom ett sänt ombud. De inom- och utomeuropeiska representerade länderna voro England, Frankrike, Österrike, Tyskland, Holland, Belgien, Italien, Spanien, Polen, Sverge och Danmark samt Argentina, Brasilien och Kuba. Sverges ombud, Alb. Jensen, refererade kongressen i Syndikalisten för 11 och 18 oktober s. å. I samtliga dessa länder har syndikalismeu alltså fått fotfäste, ty hade de icke egt någon syndikalistisk organisation

— självständig eller som "fackopposition" — hade de ju ej häller kunnat skicka ombud. Vid fästen, varmed kongressen avslöts, uppträdde som talare en prof. Deakoly med en syndikalistisk hälsning från Grekland (från att ha varit medlem av det grekiska parlamentet var han nu syndikalist).

Syndikalismens huvudland är Frankrike, där den först framträtt och där den nått den mäst fulländade organisationen. Där har den också fått sin första syndikalistiska litteratur, sina egna författare och sin egen filosofi, med ett ord sitt första andliga dop. Från Frankrike har syndikalismen gått till det franska Schweiz samt till Italien, Holland och England. Från Italien kom den till Spanien. — I Amerika fick syndikalismen sin egen historia, blev även ett nytt centrum, varifrån den utgrenat sig, nämligen till Sydamerika och Australien; den har ock där ett annat namn "industrial unionism". — Den tyska syndikalismen, vanligen kallad lokalism, har desslikes sin egen historia. Från Tyskland torde den ha övergåtttill Osterrikeoch Böhmen. — De första impulserna till den svenska syndikalismen har man snarare fått därifrån än från Frankrike.

Sverges första syndikalistiska skrift "Lokala sam-44

organisationer" av Gari Nilsson,1) tryckt hos Öresunds-Postens tryckeri-a.-b. i Hälsingborg 1907, (39 sidor stor) och utgiven, vad det tycks på eget förlag, ger stöd för detta antagande. Visserligen hade [Brand 1903 på

vederbörande organisations hemställan haft infört franska landsorganisationens (C. G. T.:s) rapport till

internationella fackföreningskongressen i Dublin, varest de rent syndikalis-tiska principerna finnas i sammandrag anförda, men den lämnade icke några spår efter sig, ingen har sedan talat om det märkliga aktstycket förrän 1915, då det berördes i en artikel i Syndikalis-tens jubileumskrift s^ å. Så pass sent som 1915 skrev Syndikalisten för den 29 maj att lokalismen är "den svenska beteckningen på den federativa organisationsformen för den

syndikalistiska arbetarrörelsen".

Gå vi så över till de olika länderna.

Frankrike. — I Frankrike räknar man syndika-lismens "nya æra" vanligen från 1894 års fackföreningskongress (i Nantes), där fackföreningsrörelsen proklamerades som en absolut självständig rörelse oberoende av alla politiska partier och skolor, enkannerligen det socialdemokratiska partiet, som sedan dess bildande 1879 hade varit dess politiska ledare och överhuvud, samt med prokia-meringen å samma kongress av generalsträjken, i

expropriativsträjkens form som syndikalismens förnämsta och enda värkligt avgörande kampmedel till genomförandet av samhällenas nydaning på syndikalistisk grundval, d. v. s. med arbetet som

1)Carl Nilsson är en av de många intelligenta och utmärkta ungsocialister — känd som 2?ya Folkviljans

platsredaktör i Blekinge 1906 — vilka efter storsträj ken 1909 måste utvandra till Amerika. Medan han ännu var bosatt i Hälsingborg hade han i Öresunds-Postens egare, fru Borg, förvärvat en tillgiven vän.45

samhällets nya organisationsprincip. Arbetarorganisationerna hade återvunnit, såsom det sades, därigenom sin oavhängighet och kunde nu ställa sig på ekonomisk grund. Fackföreningarnas landsförbund, bildat under "den röda påvens — Guesdes — protektion 1886, blev satt ur räkningen och det upplöste sig omedelbart därefter. Aret därpå eller 1595 stiftades den syhdikalistiska landsorganisationen Allmänna arbetsförbundet (C. G. T.)

Militanterna inom den franska syndikalismen, d. v. s. de driftigaste och mäst värksamma inom rörelsen ha utgått från tre olika läger i Frankrikes offentliga liv, nämligen från det socialistiska parti-lägret, som man lämnat på grund av missnöjet med de olika partifraktionernas politiska kurs, hit hör t. ex. C. G. T.:s förre generalsekreterare