Det är ett uttryck för problem som ofta diskuteras och påverkas av ett kulturellt snarare än helt inomvetenskapligt sammanhang

Inledning

Den svenska psykologin i institutionellt akademisk mening, antas ofta starta året 1948 då Rudolf Anderberg blir ämnets första svenska professor. Detta psykologihistoriska faktum till trots, finns inte mycket skrivet om Anderbergs vetenskapliga verksamhet, eller hur hans forskningsinsats bör förstås och kontextualiseras. Undersökningen ämnar lämna ett

disciplinhistoriskt bidrag, men ställer samtidigt frågor kring begränsningarna med ett sådant perspektiv och pekar på behovet av att förstå den vetenskapliga verksamheten i relation till ett större samhälleligt, politiskt och kulturellt sammanhang. Att det skedde en hel del

genomgripande kulturella skeenden under Anderbergs verksamma tid tycks också tydligt. De båda världskrigen är uppenbara sådana, liksom modernitetens allt större betydelse för det svenska samhället. För detta ändamål att betona de vidare kulturella faktorernas betydelse, tycks frågor om vetenskapsuppfattning och människosyn relevanta. Det är ett uttryck för problem som ofta diskuteras och påverkas av ett kulturellt snarare än helt inomvetenskapligt sammanhang. Dessa frågor om vetenskapsuppfattning och människosyn, ställer

undersökningen till innehållet och inriktningen på Anderbergs skrifter.

Psykologin har en lång förhistoria som del av andra vetenskapliga discipliner. Innan 1948 hade den tillhört pedagogiken och varit en underavdelning av denna, och innan detta var den en del av filosofin. Mycket lite idéhistorisk forskning finns om psykologins historia i Sverige, vilket gör en studie i detta ämne motiverad. Rudolf Anderberg (1892-1955) och hans skrifter, är en del av den svenska institutionellt självständiga experimentella psykologin, i egenskap av psykologiämnets förste professor vid Uppsala universitet från 1948. På grund av detta äger innehållet i hans skrifter och inriktningen han gav den begynnande psykologin, ett speciellt intresse. Att psykologin kom att få flera konkreta tillämpningar i

utbildningsväsendet, arbetslivet och Försvarsmakten, är även detta en anledning till att undersöka den begynnande institutionellt självständiga psykologin. Den psykologiska forskningens betydelse i ett intellektuellt och kulturellt sammanhang är ännu en anledning.

Frågeställningar, syfte och avgränsningar.

Undersökningens övergripande syfte är att skildra Rudolf Anderbergs psykologiska forskning och dess vetenskapsuppfattning och människosyn, i relation till ett vetenskapligt och kulturellt sammanhang. Detta aktualiserar i sig andra intellektuella frågor och faktorer, som exempelvis

tanken att den svenska psykologins startår på något oproblematiskt sätt kan sägas vara 1948 och att peka på möjligheterna med ett kontextualiserande fokus i psykologihistorisk

forskning.

Uppsatsens frågeställningar är som följer:

- Vilka inriktningar och vetenskapssyner är mest utmärkande för Rudolf Anderbergs psykologiska forskning?

- Vilket synsätt på psykets/själen och människan är mest utmärkande för hans psykologiska forskning?

- Vilka svenska och internationella forskningstraditioner förhåller sig Anderberg till och på vilket sätt?

- Vilka intellektuella traditioner förhåller sig Anderberg till och på vilket sätt?

De tre senare är i någon bemärkelse följdfrågor av den första och har lite mer diskuterande karaktär. De konkretiserar och förtydligar den första frågeställningen.

Undersökningen arbetar oundvikligen med flera avgränsningar. Tidsmässigt till tidsperioden för Anderbergs aktiva år som forskare från 1918 då hans avhandling kom ut till hans dödsår 1955. Vad gäller typ av skrifter ligger fokus av utrymmesskäl på betydande tryckta verk. Rent rumsligt ligger betoningen vad gäller nära kontexter på hans roll för psykologiinstitutionen i Uppsala, liksom på dess relation till ett bredare svenskt och internationellt sammanhang. De perspektiv som undersökningen arbetar med är ett

kontextbaserat och ett disciplinhistoriskt. Tematiskt så styr frågeställningarna avgränsningen och är fokuserad framför allt på frågor om vetenskapsuppfattning. De andra frågeställningarna om syn på psyket, människosyn, internationell forskning och intellektuella traditioner,

fungerar förtydligande i relation till detta.

Tidigare forskning

Detta avsnitt redogör för och diskuterar först det svenska forskningsläget och sedan ett

internationellt forskningsläge. Slutligen anläggs ett kritiskt perspektiv på dessa insatser och på psykologins roll, i relation till Nikolas Rose och hans tankar och bio-politik och makt.

När det gäller att förstå Anderberg själv och hans forskning tycks dock ett svenskt sammanhang mest relevant. Forskningen kring detta är långt ifrån fullständig utan snarare klart begränsad. Ingen tidigare idéhistorisk forskning finns runt detta specifika ämne tidigare.

Detta gör ämnet klart motiverat, men likaså blir ingången till ämnet utmanande. De studier som finns är översiktsverk om psykologins historia, där utvecklingen i Sverige skildras som en liten del av framställningen, ofta inte heller i sin helhet. Dessa är ofta inte skrivna av

svenska forskare och fokuserar i väldigt liten grad på det specifikt svenska. Det finns också en del skrifter som är forskning om svensk psykologisk forskning, ofta skriven av en svensk forskare i psykologi. Dessa har mycket begränsat värde för undersökningens frågeställning, innehåller begränsat med historievetenskaplig analys och bör möjligtvis nämnas som

referenspunkter, men de är mest användbara som andrahandskällor för att få information om aspekter av svensk psykologi.

Det finns ett medvetet val att inte lägga fokus i frågeställningar och redogörelse för tidigare forskning på pedagogiken och pedagogikhistoria. Detta av utrymmesskäl samt för att det skulle flytta fokus för mycket från disciplinen Psykologi och dess karaktär. Av samma skäl väljs även en hel del medicinhistorisk forskning bort.

Någon idéhistorisk studie om psykologins samlade historia i Sverige finns inte över huvud. Det finns några studier som skildrar delar av den svenska psykologin innan den blev en egen fristående vetenskap, såsom Ingemar Nilsson (Nilsson, Ingemar, Själen i

laboratoriet-Vetenskapsideal och människosyn i den experimentella psykologins framväxt, Bokförlaget Doxa 1978), som diskuterar den svenska psykologins utveckling till och med Sidney Alrutz, vilken levde före Anderberg. Detta verk understryker att den svenska psykologin såsom den framkommer i läroböcker, genom Boström och hans efterföljare var idealistisk och antiempirisk fram till 1890-talet, då R Geijer och E Liljeqvist riktar in sig mer på empiri och fysiologi men fortfarande på idealistiska premisser. Altrutz beskrivs som pionjär för experimentell psykologi i Sverige, men även som huvudsakligen intresserad av att undersöka frågor runt spiritualism och hypnos. Psykologins institutionella band till

pedagogiska institutioner i början av 1900-talet betonas, liksom att en

perceptionspsykologiskt inriktad forskning nu börjar upprättas med namn som exempelvis Jaederholm.

Andreas Rydbergs studie Viljebegreppet och psykologin (Rydberg, Andreas,

Viljebegreppet och psykologin - En studie av psykologins framväxt som vetenskap i Sverige genom en analys av viljebegreppets förändring, Uppsala papers in history of ideas – nr 11, Uppsala 2008). Denna studie skildrar inte psykologin efter 1948 i någon hög grad, utan snarare utvecklingen före 1948 och är inte centrerad kring Anderberg och hans verk. Detta verk betonar att vilje-begreppet från början av 1800-talet till mitten av 1900-talet i Sverige blir alltmer empiriskt för att kunna anpassas till den experimentella psykologins diskurs, för att runt 1950 ersättas med begreppet motivation. I övrigt betonas att den svenska psykologins under perioden alltmer distanserar sig från den filosofin och blir i stor utsträckning

naturvenskaplig och positivistisk.

Ett nyutkommet verk är antologin Historien om svensk psykologisk forskning –

Utvecklingen från perception och psykofysik, med Gunn Johansson som redaktör. Detta verk innehåller bidrag från såväl idé- och lärdomshistorikern, inriktad på den svenska psykologins framväxt, Ingemar Nilsson och svenska professorer och docenter i psykologi. Utgångspunkten för boken är den förändring av den svenska psykologin som skedde runt mitten på 1900-talet.

Fokuset i boken var på flera personer, men speciellt på Gösta Ekman (1920-1971) i Stockholm och Gunnar Johansson (1911-1998) i Uppsala och deras roll för framväxten av psykofysiken och perceptionspsykologin i Sverige. Anderbergs namn nämns i detta

sammanhang, men mest i förbigående som någon som var känd som återhållsam och försiktig och gärna konstruerade egna apparater för forskningen, men som klart mindre avgörande för den nya forskningsinriktningens utveckling som Gunnar Johansson som fick professuren efter Anderberg.¹ I övrigt är författarnas bidrag till boken centrerade kring perceptions- och

psykofysikriktningens och den kognitiva riktningens konkreta utveckling, men även dess relation till internationell psykologisk forskning samt till politiska och samhälleliga frågor diskuteras i någon mån.

Dessa verks värde ligger snarast i att de kan tjäna som utgångspunkter, från vilka undersökningen kan ta spjärn, för att bestämma teori och metod. Enligt en rimlig tolkning tycks de ge uttryck för ett intresse för psykologiska meta-frågor och deras betydelse för psykologin, liksom för vikten av att gå bortom ett presentistiskt perspektiv och betona kontextuella faktorers betydelse för förståelsen av psykologins historia.

Vad gäller annan forskning nära relaterad till psykologihistoria i Sverige är litteraturen varierande. Även fast det inte finns någon bred regelrätt idéhistorisk psykologihistorisk framställning, finns dock andra studier av värde. Här finns ett psykiatrihistoriskt och medicinhistoriskt material, men även verk om enskilda personer betydelsefulla för svensk psykologihistoria. Som exempel på det sistnämnda kan Ingemar Nilssons biografi om John Landquist² nämnas, likaså biografin om Poul Bjerre³ av samme Nilsson med Jan Bärmark som medförfattare.

Vad gäller den svenska psykoterapins historia kan Suzanne Giesers bok i detta ämne nämnas. Den svenska psykoanalysen är skildrad av Franz Luttenbergers med hans verk Freud i Sverige och kanske framför allt av Per Magnus Johansson med hans böcker om

1 Gunn Johansson (Redaktör), Historien om svensk psykologisk forskning – Utvecklingen från perception och psykofysik, (Stockholm 2020), s. 9-25.

2 Ingemar Nilsson, John Landquist – Filosof, psykolog, kritiker, (Stockholm 2009).

3 Ingemar Nilsson & Jan Bärmark, Poul Bjerre – ”Människosonen”, (Stockholm 1983).

psykoanalysens arvtagare i Sverige. Giesers bok fokuserar på de tidiga introduktörerna av psykoterapin i Sverige, som exempelvis Poul Bjerre och de nätverk, institutioner och

organisationer som blev ett resultat av detta. Luttenbergers verk handlar om psykoanalysens mottagande i svensk medicin såsom psykiatri och neurologi, liksom på hur psykoanalysen diskuterades i den bredare svenska kulturdebatten. Johanssons verk spänner över hela 1900- talet och skildrar psykoanalysens historia och situation i Sverige. Även sociala och

intellektuella faktorers betydelse för denna process beskrivs.

Dessa forskningsinsatser om den svenska psykologins historia, kan ses som uttryck för den komplexitet som finns kring att skriva psykologins historia i Sverige, då dess

vetenskapliga, institutionella, intellektuella och kulturella sammanhang, ofta varit ytterst mångfasetterat och även varit föremål för vetenskapsteoretiska polemiker. I övrigt kan en rimlig tolkning vara att en betoning på både den vetenskapliga praktikens externa och interna faktorer finns.

Det är viktigt att urskilja inte bara en svensk utan även en internationell dimension av forskning om psykologins historia. Det finns även ett internationellt forskningsläge som denna studie om Anderbergs forskning relaterar till. När det gäller detta är det svårt att inte behöva vara lite selektiv, då materialet annars skulle bli oöverskådligt och mindre relevant i sammanhanget. Det finns, för att nämna en sak, en stor mängd verk med positivistisk inriktning som dessutom ofta arbetar med presentistiska förutsättningar. Dessa innehåller mycket information om enskilda forskare och deras verk, men arbetar sällan med någon djupare historiskt inriktad analys. Det finns även en historisk litteratur som behandlar discipliner som psykologiskt stoff och tänkande varit en del av, som exempelvis

filosofihistoria. Även denna forskning är begränsad vad gäller kontextuella dimensioner för just det psykologiska stoffets räkning.

Den internationella vetenskapshistoriska forskningsinriktning som existerat sedan cirka 1970-talet och framåt som starkt betonar kontextuella faktorer, tycks var den inriktning som är den relevanta för uppsatsens frågeställningar. Denna forskning betonar sådant som sociala, kulturella och teknologiska artefakter och divergerande och ickelinjära former av utveckling, snarare än en linjär kunskapsutveckling. Det finns ofta ett fokus på vetenskapens sociala faktorer och hur de formar vetenskapen och dess utövare, men likaså på dess pragmatiska och retoriska aspekter.⁴ Några av dessa verk ska nämnas som exempel på en större trend och

4 David E. Leary, Metaphors in the history of psychology, (Cambridge 1990), s. 357-361.

utveckling i psykologihistorisk forskning. Dessa verk får representera och exemplifiera relevanta delar av denna trend utan att för den skull uttömma alla aspekter av den.

Ett verk värt att nämna som exempel på detta är Mitchell Ash och hans bok om gestaltpsykologin i den tyska kulturen.⁵ Den betonar förutom inomvetenskapliga faktorer, sådant som att Gestaltpsykologin i Tyskland och dess historia formades lika mycket av Tysklands historia och psykologins historia i Tyskland under perioden i fråga, som av inomvetenskapliga ställningstaganden. Aspekter som fokuseras är sådant som sociala,

institutionella, intellektuella och politiska faktorer, krigens roll, gestaltriktningens relation till filosofiska frågor och andra sociala faktorer.⁶

Ett verk som skildrar den dynamiska psykiatrins historia är skrivet av Henri Ellenberger. Boken är stor i omfattning och har blivit inflytelserik. Verket skildrar den dynamiska psykiatrin men tycks ända relevant att nämna, då dessa psykodynamiska skolor är högst relevant även som delar av psykologins historia. Den skildrar de stora psykoterapeutiska skolorna och systemen och deras utveckling, deras samspel, liksom deras relation till andra trender i psykoterapi och psykiatri. Här fanns även ett betydande intresse för och fokus på den kulturella och politiska bakgrunden till alla dessa skeenden. Krigens betydelse betonas,

liksom andra faktorer som skeenden i konst och litteratur, kulturella och vetenskapliga trender och socioekonomiska faktorer.⁷

Kurt Danziger diskuterar i ett verk från 1990 den psykologiska forskningens historiska rötter och går från Wundt och det psykologiska laboratoriet, fram till ungefär andra

världskrigets utbrott 1939. Hos honom blir de sociala faktorerna speciellt viktiga. Psykologisk vetenskaplig verksamhet och dess forskare, institutioner och praktiker ses som beroende av sociala relationer i ett mycket större och vidare socialt och kulturellt sammanhang. De psykologiska experimenten och deras tillkomst förstås som utryck för sociala strukturer, liksom det poängteras att det finns en dimension av social konstruktion i psykologisk kunskap som sådan.⁸

Sammanfattningsvis kan sägas att det som kännetecknar dessa nya ansatser i

psykologins internationella historia, är rörelsen från betoning på interna inomvetenskapliga faktorers betydelse, till en större förståelse för och fokus på externa, samhälleliga politiska,

5 Mitchell G. Ash, Gestalt psychology in German culture, 1890-1967, (Cambridge 1995).

6 Ash 1995, s. 7 ff.

7 Henri F. Ellenberger, The Discovery of the Unconscious – the history and evolution of dynamic psychiatry, (New York 1970), s. 5-11.

8 Kurt Danziger, Constructing the subject – Historical origins of psychological research, (Cambridge 1990), s.

1-16.

kulturella och sociala faktorers betydelse för psykologins inriktning och utveckling.⁹ Detta innebär alltså en rörelse mot historisk metod och historikers och deras specifika form av metoder och kunskaper ges utökad betydelse.

Att anlägga ett kritiskt perspektiv på dessa tidigare forskningsinsatser blir nödvändigt.

Forskare har under de senaste decennierna närmat sig psykologins historia i termer av bio- politik. Något som då blir relevant är den maktaspekt som ofta funnits i psykologins

tillämpning. Det är en förhållandevis okontroversiell sak att samhällsvetenskaperna i Sverige, inklusive psykologin, under 1930-talet och framåt användes som verktyg för den sociala ingenjörskonsten. Nikolas Rose, professor i sociologi vid Londons universitet har diskuterat psykologin och ”psy-vetenskaperna” som psykiatri, psykoanalys, psykoterapi, och deras relation till makt, det sociala och människors personliga själv. Han använder begreppet

”governmentality” för att beskriva en komplex process, som handlar om formandet av individer och deras självuppfattning och beteende. Det handlar om en vilja att kontrollera, normalisera, disciplinera och reformera, liksom att forma dem efter allehanda målsättningar som att bli mer intelligenta, produktiva, företagsamma, hälsosamma, eller mer fyllda av självförtroende. Staten är en aktör i denna process, men långt ifrån den enda, hävdar han.

Snarare talas här om en mångfald tekniker och praktiker och en hel del yrkesgrupper och former av expertis. Just vad gäller kunskaper om det inre tycks ”psy” kunskaper och deras praktiker och tekniker vara speciellt användbara. ”Psy” vetenskaper reduceras inte till dessa konceptueliseringar, men det betonas att de heller inte är tänkbara utan dem., liksom det även betonas att de för med sig båda positiva och negativa konsekvenser¹⁰

Det tycks rimligt att anta att detta sätt att från Nikolas Rose konceptualisera psykologins samhälleliga roll i Sverige under Anderbergs verksamma tid och då speciellt 1930-1940-talen, är en bra ingång till att kritiskt diskutera Anderbergs skrifter och dess relation till samtiden vetenskapligt och kulturellt. Som redan nämnts var psykologin i Sverige under stora delar av 1900-talet men framför allt under 1930- och 1940-talen, i betydande grad ett verktyg för den sociala ingenjörskonstens män. Det är möjligt att tänka sig att Försvarsmakten och industrin som var kontexter där Anderbergs forskning tillämpades, är exempel på sammanhang där tekniker och praktiker tillämpades just som möjliga exempel på ”governmentality” i Rose bemärkelse. I någon bemärkelse kan alla arenor där psykologin i Sverige användes ses i ljuset

9 Mitchell G. Ash & William R. Woodward (Redaktörer), Psychology in twentieth-century thought and society, (Cambridge 1987), s. 1-11.

10 Nikolas Rose, Inventing ourselves – Psychology Power and Personhood, (Cambridge 1998), första utgåvan 1996, s. 10 ff.

av denna konceptualisering. Här kommer vissa aspekter av den sociala ingenjörskonsten in som speciellt viktiga och kontroversiella, som exempelvis psykologiska kunskapers och experters roll i sjukvården och skolan, för steriliseringarna och i arbetslivet.

Intelligenstester var som bekant bland annat knutna till första världskriget och den testning som förekom av rekryter till soldatyrket i USA och Storbritannien. Detta är ett faktum som gör det rimligt att se Anderbergs del i den internationella forskningen om intelligensfrågor, som en del av den problematik Rose beskriver om ”governmentality”. Att en betydande del av intelligenstesternas syfte var att selektera bort de psykologiskt olämpliga, tillsammans med intelligenstesternas historia knuten till eugeniken gör detta speciellt

intressant att understryka, då låga resultat på dessa intelligenstester ofta sågs som bevis på psykologisk mindervärdighet.

Rose diskuterar i ett av sina verk psykologin och världskrigen under 1900-talet, liksom även intelligenstesterna, som aspekter av hur ”governmentality”, med dess länkar mellan politisk makt, expertis och självet, har kommit till uttryck.¹¹ Anlagsprövningar som var den största delen av Anderbergs vetenskapliga produktion, är frågor som ligger nära

intelligenstestning och han använde sig även av intelligenstester som en del av dessa prövningar. Därför kan det tyckas naturligt att diskutera även dessa i relation till

”governmentality”.

Teori och metod

I många psykologihistoriska framställningar, ofta speciellt de som är skrivna av företrädare för psykologin, finns ett mindre intresse för att kontextualisera psykologin i relation till samtiden i kulturell bemärkelse och ett större intresse för att se psykologins historia från sitt eget metapsykologiska perspektiv. Denna tendens vill denna undersökning motverka. Istället ska jag försöka kontextualisera Anderberg och hans psykologiska forskning i relation till ett i första hand kulturellt sammanhang. Syftet är inte heller att skriva in Anderberg och hans psykologi i en förenklad positivistisk framgångshistoria om psykologin och dess erövring av allt större kunskap och forskarnas heroiska insatser. Det betyder inte att ett disciplinhistoriskt perspektiv är onödigt, men väl att det är klart underordnat den kulturella kontextualiseringen i relation till samtiden i bredare kulturell bemärkelse. På grund av detta fokus på det

kontextuella, blir det högst nödvändigt för förståelsen av den nya psykologin, att även förstå det samhälle den var en del av. De tillämpningar den fick, i vilka sammanhang dessa

11 Nikolas Rose, Governing the Soul – The Shaping of the Private Self, (London 1999), första utgåva 1989, s. 15- 55 respektive s. 123-217.

tillämpningar var en del, vilka motiv som fanns för detta, vilka eventuella maktstrukturer var den en del av. I detta sammanhang tycks den sociala ingenjörskonsten vara speciellt viktig.

Det var i hög grad detta fenomen och dess ideologi som lade upp ramarna för hur politiken värderade och implementerade den psykologiska vetenskapen och kunskapen i samhället. För att belysa denna maktproblematik kommer teoretiska perspektiv från Nikolas Rose och hans tankar om biopolitik användas, då den sociala ingenjörskonstens arkitekter ofta gick

förhållandevis långt i deras strävan att omskapa samhället och dess individer med naturvetenskapen, medicinen och teknikens medel. Denna strävan kunde inkludera såväl ingripanden i den personliga integriteten som en instrumentell människosyn.

Istället för enbart ett disciplinhistoriskt perspektiv kommer även ett mer kritiskt och kontextnära perspektiv alltså anläggas. Ett perspektiv som fokuserar på dynamiken mellan psykologins människosyn, vetenskapsuppfattning och hur den används och implementeras i samhället samt vilken dess roll är i den sociala ingenjörskonsten.

Ett disciplinhistoriskt perspektiv är ett inte oviktigt teoretiskt perspektiv. Dock, som sagt, som underordnat hermeneutik och kontextualisering. Vidare kommer en jämförande och kontrasterande metod användas, för att positionera Anderbergs forskning. Detta för att komma åt subtila skeenden som inte ofta synliggörs i en disciplinhistorisk metod. Det blir vidare viktigt att anknyta till en inriktning på teori och metod som kan avslöja dolda

maktförhållanden och osynliggjorda perspektiv. I detta sammanhang kan Nikolas Rose perspektiv på psykologi som bio-politik bli intressant och relevant.

En dimension i analysen och diskussionen av resultaten, är att anknyta till ett perspektiv som är brett kulturellt, förutom ett inomvetenskapligt eller vetenskapshistoriskt sådant, såsom exempelvis att försöka positionera Anderbergs forskning i relation till den svenska och europeiska moderniteten.

Den metod som undersökningen använder sig av, är kontextorienterad och innebär helt enkelt att låta det historiska sammanhanget vara utgångspunkten för undersökningen. I detta sammanhang blir det intressant att lägga fokus på Anderberg som person i relation till samtiden och viktiga vetenskapliga och intellektuella skeenden i samtiden.

Andra världskriget och den kulturella och vetenskapliga förändring som det innebar, kommer som sagt också vara ett moment i kontextualiseringen. En ytterligare dimension i

kontextualiseringen är att försöka bestämma Anderberg och hans skrifter i ett vetenskapligt och vetenskapshistoriskt sammanhang. Hans vetenskapsideal vad gäller teori och metod blir i detta sammanhang intressant, likaså vilka vetenskapliga ideal han tar avstånd från. Man bör tänka sig att titta på detta dels i ett större vetenskapshistoriskt och psykologihistoriskt

perspektiv, men även ett som gäller psykologins historia i Sverige. Jag tror, att en huvudnyckel i att skildra detta blir att försöka identifiera intellektuella rörelser som är

utmärkande för honom och hans skrifter, liksom att söka efter personer som han delar åsikter, tankar och vetenskaplig grundsyn med. Vad som var dessa personers agenda blir då intressant, liksom det är intressant att försöka spåra eventuella mer subtila motiv till hans

ställningstaganden i teori- och metodfrågor. Kan det finnas rörelser i tiden som han är djupt påverkade av? Om ja, i så fall varför och på vilket sätt?

Undersökningen ämnar problematisera Anderbergs bild av vad psyket är och arbetar därför med ett kritiskt perspektiv på detta i diskussionen av resultaten, likaväl som i analysen av hans skrifter. En kritisk åtskillnad upprätthålls mellan Anderbergs direkta eller indirekta definition av psykets väsen och undersökningens teorier och begrepp kring detta.

Undersökningen använder begreppet ”psyket”, ”psyket/själen” eller ”medvetandet”. Detta är inte en värdering eller ett ställningstagande till vad det psykiska innebär eller inte innebär.

Snarare är det ett medvetet val för att kunna fånga så många aspekter som möjligt av vad som kan tänkas av ”det psykiska”. På så sätt synliggörs Anderbergs egen syn på detta begrepp och vad det innehåller och kontrasteras mot en större sådan.

Primära och sekundära källor

Primära källor är Anderbergs egna skrifter. En viktig avgränsning är vilka av hans skrifter som används och varför. Angående detta ämnar undersökningen fokusera på tryckta källor, då de är det viktigaste och mest utmärkande för hans produktion. Ett omfattande material av hans efterlämnade papper existerar, vilka inte kommer användas. Skälet till detta är snarast att undersökningen annars skulle bli mycket mer tids- och utrymmeskrävande. Detta material är också begränsat med avseende på vad det tillför frågeställningarna. Likaså ligger betoningen i undersökningen på verk av Anderberg, som är kvantitativt och kvalitativt utmärkande för hans forskning och för frågeställningarna.

Disposition

Inledningen beskriver undersökningens syfte och beskriver frågeställningar och

avgränsningar. Vidare redogörs för material, teori och metod. Tidigare forskning beskrivs från ett svenskt och internationellt perspektiv och relateras till en diskussion om bio-politik.

Undersökningens disposition förklaras slutligen.

Analysdelen ger det konkreta svaret på frågeställningarna med hjälp av Anderbergs skrifter. En viss kontextualisering av Anderbergs sker i samband med detta i relation till ett

svenskt liksom ett internationellt vetenskapligt och kulturellt sammanhang. Frågeställningarna kring vetenskapsuppfattning och människosyn analyseras och diskuteras som uttryck för Anderbergs egna tankar såväl som för viktiga idéer i hans vidare vetenskapliga sammanhang inom den psykologiska forskningen nationellt och internationellt.

Diskussionskapitlet diskuterar Anderbergs skrifter och forskning och den svenska psykologins i allmänhet kritiskt, i relation till samtiden vad gäller hur den tillämpas och implementeras i samhället, vad dess vetenskapsuppfattning och människosyn gav upphov till när den mötte de konkreta människorna och deras psykologiska problem. Här blir ett

maktperspektiv synligt, som gäller politiken, staten och samhällets makt över individerna, som belyses med hjälp av Rose teorier om biopolitik och makt.

Rudolf Anderbergs verksamhet och skrifter

Vetenskaplig verksamhet

Gustaf Alfred Rudolf Anderberg var född 6/1 1892, blev fil dr i Lund 1918, docent i

psykologi och pedagogik 1918 - 1927, folkskoleinspektör i Trelleborg 1927. Anderberg var en av de utmärkande företrädarna för den statistiskt-experimentella psykologin i Sverige. Han ägnade sig, förutom ett flertal verk om pedagogiska frågor och perceptionspsykologi, åt intelligensmätningarnas grundfrågor. Hans skrifter inkluderar bland andra ”Kvantitativ bestämning av ett kortvarigt arbetes inverkan på ett följande” (1918), ”Psykologi och

annonsering” (1920), ”Grunddragen av det svenska tekniska undervisningsväsenets historia”

(1921) och ”Experimentell intelligensundersökning” (1928).¹² Anderberg växte upp i Ystad och tog sin examen i naturvetenskap i Lund. Skriften om trötthetsproblemet från 1918 var hans avhandling och gjorde honom kvalificerad för docenttiteln. Han genomförde under dessa år en studieresa till Göttingen och träffade den prominente forskaren G.E Müller. Han blev under den här tiden deltidsanställd som assisterande professor och kombinerade detta med att vara skollärare, samt arbetade några år som skolinspektör i Trelleborg. 1931 blev han

utnämnd professor i Pedagogik i Uppsala.¹³

Långt innan han fick professuren i Psykologi i Uppsala 1948, hade han alltså ägnat sig åt psykologiska problem i förhållandevis hög utsträckning. Redan 1918 gavs hans första

12 G. Carlquist (Redaktör), Svensk Uppslagsbok, Malmö 1929, s. 1002.

13 Gunnar Jansson (Redaktör), Four Pioneers of Psychology at Uppsala University, Uppsala 1998, s. 20-21.

arbete ut, vilket redan det hade ett psykologiskt tema. Att hans arbeten under dessa år formellt skrevs under pedagogikämnet tar inte bort det faktum att de ändå är relevanta som uttryck för psykologisk forskning.

Hans intresse för den psykofysiska forskningsinriktningen gjorde sig gällande på 1930- talet. Han publicerar 1935 ett verk om Webers lag och intervallperception, kallat Webers lag och uppfattningen av supraliminala retningsintervall, ett ämne som skulle återkomma 1952 med verket Intervalluppfattning och referenssystem. Detta verk behandlade frågan om tidsfel i psykofysiska experiment och erbjöd en förklaring i termer av en dynamisk holistisk process.

Den processen förstods i termer av ”referenssystem” genom en serie experiment. Han ville här förstå de mentala mekanismerna bakom mänskliga referensramar, då dessa vid hans tid blivit aktuella i socialpsykologin med avseende på områdena estetik och politik. Studien var solitt empirisk och teoretisk och var inspirerad av amerikanska forskare som Thurstone och Helson.¹⁴

Anderberg forskade, trots att detta inte var hans huvudinriktning, om pedagogik och utbildningsreformer. Arbetet Psykologiska problem och pedagogiska reformtankar (1930) är viktigt i detta sammanhang. Han analyserar här antaganden om lärande och minnesprocesser i då nya utbildningsreformrörelser. Han poängterade att relevanta delar av sådana rörelser bör vara kompatibla med etablerade psykologiska forskningsresultat och han visade att det bland de här rörelserna fanns motsägelser och inkonsekventa dimensioner i relation till den

etablerade forskningen. Hans mål var i någon mening att lugna den stora optimism som inte sällan fanns bland pedagoger. Studien visade förmodligen varför de pedagogiska

reformrörelserna före 1930-talet, sällan eller aldrig på ett genomgripande sätt blev en del av skolsystemet.¹⁵

Anderbergs huvudforskningsinriktning och den inriktning som följaktligen mest satte sin prägel på professuren i Psykologi, kom att bli differentiell psykologi. Det var två delar av denna riktning det som blev hans intressen. Intelligenstester var den ena av dessa. Detta tema började tidigt i hans produktion. Ett arbete kom redan 1922 som kritiserade användningen av

”75 procent principen” vid uttagningen av undersökningspersoners åldersfördelning. Denna princip var vanlig i samband med de mycket använda Binet-Simon versionerna av

intelligenstester. I ett annat arbete från 1928 publiceras en skala för individtestning av barn.

Den var byggd på statistisk metod och avvek från den praxis som hans kollega G.A

14 Gunnar Jansson (Redaktör) 1998, s. 20-21.

15 Gunnar Jansson (Redaktör) 1998, s. 20-21.

Jaederholm utvecklat. Detta ledde till en viss polemik dem emellan; en polemik som Anderberg själv klarade sig förhållandevis väl ur.¹⁶

Han blev med tiden kritisk mot användandet at tidsgränser i samband med

intelligenstester. Han utvecklade ett grupptest för barn i åldrarna 15 år och äldre, som inte använde tidsgränser över huvud taget. Han gjorde även inlägg i diskussionen kring

intelligensnivåer i olika skolformer. 1954 kom till sist en analys av kandidater till antagning vid några svenskar anstalter för utbildning av lärare.¹⁷

Den del av den differentiella psykologin där han gjorde störst forskningsinsats var dock anlagstestning och personurval. Denna del av hans forskning spänner väsentligen över åren 1934 - 1945. Han ger nu ut ett flertal skrifter om detta tema, anpassade för 11 olika yrken inom näringsliv, industrin och Försvarsmakten. Utöver att samma slags intelligenstester han skapat i tidigare sammanhang nu kunde användas, skapades även många nya test specifika för personurval för det specifika yrket i fråga. Han samarbetade i detta sammanhang bland andra med Flottan, Kooperativa förbundet, Statens Järnvägar, Industriförbundet,

Arbetsledarinstitutet, textilindustrin och den keramiska industrin. Dessa test var baserade på noggranna analyser av de specifika intellektuella och psykologiska krav respektive yrke medförde. Han blev i och med dessa tester en tidig företrädare för en av staten

kommissionerad forskning; från vilken det senare efter hans tid skulle följa många fler projekt. Det bör även poängteras att dessa tester blir exempel på korsbefruktning mellan forskningens tillämpade aspekt och grundforskningen. I hans fall handlade detta i hög grad om ett intresse för problemen kring balansen mellan olika typer av personliga kvaliteter som intelligens och andra mer yrkesspecifika faktorer vid anlagsprövningar. De skrifter som han ger ut efter 1948 faller i stort inom den differentiella psykologin. Anderberg drabbades av en allvarlig sjukdom någon tid innan han vid 63 års ålder gick bort året 1955.¹⁸

Några saker bör även sägas om den institutionella situationen för Anderberg själv och den nya professuren. Kontinuiteten med situationen innan 1948 då psykologisk forskning bedrevs vid pedagogiska institutionen, bör betonas. Över huvud taget hade Anderberg

producerat mycket forskning innan 1948 och var 56 år det året. Det är därför tveksamt om den forskningsinriktning Anderberg gav den nya professuren, var en av utpräglad förnyelse.

Snarare tycks pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet vara platsen med mer förnyelse, då Gösta Ekman och Torsten Husén var betydligt yngre då de tillträdde sina

16 Gunnar Jansson (Redaktör) 1998, s. 22.

17 Gunnar Jansson (Redaktör) 1998, s. 22.

18 Gunnar Jansson (Redaktör) 1998, s. 18-23.

psykologiskt inriktade professurer där 1952 respektive 1953. Över lag präglades tiden efter 1948 av samarbete mellan forskarna i pedagogik och den nya psykologin. De hade som ämne betraktat flera gemensamma intressen att slå vakt om i relation till andra institutioner.¹⁹

Analys - Rudolf Anderbergs skrifter

Analysdelen är indelad i fyra delar där varje del är centrerad kring en av frågeställningarna.

Den av frågeställningarna som gäller vetenskapssyn kommer först, eftersom de andra tre, som handlar om människosyn och syn på psyket, vetenskapliga traditioner och intellektuella traditioner, i hög grad är delaspekter av denna. Dessa tre senare delar fungerar därför förtydligande, utvidgande och förklarande i relation till den första frågeställningen.

Specificering av inriktning och vetenskapssyn i hans skrifter

Anderbergs vetenskapliga produktion kan sägas vara indelad i ett antal forskningsinriktningar, som i hög grad är bundna till specifika tidsperioder i hans karriär. Dessa är

perceptionspsykologi, minnespsykologi, intelligensforskning, pedagogisk psykologi samt anlagsprövning och personurval. Detta avsnitt följer dessa riktningar kronologiskt i den mån det är möjligt, med början vid hans perceptionspsykologiska bidrag.

Tidigt i Anderbergs produktion finns verk runt perceptionspsykologi och psykofysik.

Ett arbete av Anderberg, Ett kortvarigt arbetes inverkan på efterföljande – bidrag till trötthetsproblemet, är direkt inspirerat av G. E. Müller, som är ett viktigt namn i den psykofysiska riktningen. Detta arbete har, naturligt nog, relevanta tillämpningar i ett

pedagogiskt sammanhang, som rör arbetsanpassning till elevers förutsättningar och liknande.

Här tycks ett tecken på en strävan mot tillämpningar och konkretion förekomma. I det här verket resonerar han om tidigare metoder för att undersöka trötthet och de metoder som både diskuteras och som Anderberg själv utfört, är metoder hämtade från fysik och matematik.²⁰ Han nämner i en historik över liknande undersökningar som hans egen, att dynamometern använts i flera sådana försök, med vissa felkällor och inte alltid så bra resultat. Likaså diskuteras andra metoder. Dessa går som regel ut på att mäta trötthet med någon metod

19 Gunnar Jansson (Redaktör), 1998, 17 ff.

20 Rudolf Anderberg, Ett kortvarigt arbetes inverkan på ett efterföljande – bidrag till trötthetsproblemet, (Lund 1918), s. 8-63.

hämtad från fysiken, medicin eller mätningar av tidsåtgången för en viss intellektuell eller psykisk prestation, och beräkna resultaten matematiskt eller statistiskt. Målet, liksom det centrala i denna historik, är hela tiden att eliminera så mycket felkällor som kan elimineras och få så säkra och precisa resultat som möjligt.²¹ Edward Thorndike, och något mindre grad Hermann Ebbinghaus, förekommer många gånger som utgångspunkter för denna historik²².

Ett annat arbete som diskuterar trötthetsproblemet är En amerikansk psykologs inställning till trötthetsproblemet. Det är i form av en artikel i tidskriften Psyke, från 1918.

Även här är Thorndike viktig. Det är hans undersökningar och resultat som kommenteras och diskuteras. Problemet rör trötthet, trötthetskänslor och prestationsförmåga.²³ Här visas på resultat som pekar emot den då vanliga tesen att trötthetskänslor ger upphov till minskad prestationsförmåga, liksom Anderberg även visar att Thorndike menar att oberoende av trötthet, det bästa är att indela tid för arbete och nöjen och att ägna hela den tid som avsatts till arbete åt just detta.²⁴ Här visar Anderbergs skrift att fokus är på att hitta precisa, effektiva resultat på problem som rör pedagogik och psykologi, liksom konkreta problem i

undervisningssammanhang.

Thorndike är, som tidigare nämnts, djupt associerad med inlärningspsykologi och dess synsätt. Han var även i hög grad inriktad på empiriska observationer och experiment, något han klandrade William James för att i för liten grad betona. Han är även viktig i psykologins historia som någon vars forskning beredde marken för behaviorismen och ansåg att ett studium av psykologi i mycket hög grad var samma sak som ett studium av beteende, i form av stimulus och respons.²⁵ Något annat som är intressant i sammanhanget är att Thorndike inte reflekterade över eller satte in sin forskning i ett historiskt perspektiv och har fått kritik för en syn på djurs beteende som alltför mekanisk.²⁶ Här visar Anderberg återigen att för honom är det mycket viktigt att få så exakta naturvetenskapliga resultat som möjligt, för att kunna skapa så effektiva och bra tillämpningar som möjligt.

Georg Elias Müller försökte i Fechners och andras experimentalpsykologers efterföljd, skapa en psykologi baserad på objektiva metoder. Han var ett betydande namn i den tyska experimentalpsykologin under sent 1800-tal. Han skapade ett laboratorium i Göttingen 1887,

21 Rudolf Anderberg, Ett kortvarigt arbetes inverkan på ett efterföljande – bidrag till trötthetsproblemet, (Lund 1918), s. 8-63.

22 Rudolf Anderberg, Ett kortvarigt arbetes inverkan på ett efterföljande – bidrag till trötthetsproblemet, (Lund 1918), s. 8-63.

23 Rudolf Anderberg, En amerikansk psykologs inställning till trötthetsproblemet, Psyke, Lund 1918, s. 142 ff.

24 Anderberg 1918, s. 154 f.

25 Per Saugstad, Psykologins historia – En introduktion till dagens psykologi (Stockholm 2001), originalutgåvan Oslo 1998, s. 324 ff.

26 Saugstad 2001, s. 324 ff.

där han under nästan 40 år arbetade med perceptionspsykologiska problem och gjorde studier med psykofysisk inriktning.²⁷ Han gjorde flera viktiga forskningsinsatser, som experiment för att få fram data för att bestämma relationen i psykofysisk bemärkelse mellan olika sinnen, en metod för bestämning av tröskelvärden, men mer betydelsefull är hans studier av minnet. Han bidrog till införandet av en metod för detta, vilken går ut på att det som skulle läras in

presenterades parvis och på detta sätt lärs in. Han hävdade, i likhet med de brittiska empiristerna, att minnet är associativt uppbyggt.²⁸ Till betydande grad handlade Müllers forskningsinsats, om att hitta metoder för att kontrollera introspektiva rapporter, för att göra dessa mer objektiva. Den introspektiva metoden förbättras, enligt Müller, genom större kontroll på experimenten.²⁹

När det gäller Anderbergs vetenskapssyn syns här en specifik syn som ofta återkommer i andra verk. Det är i första hand genom utvecklandet av de naturvetenskapliga och

experimentella metoderna, som forskningen och dess resultat förbättras. I detta verk är dessutom de betydande influenserna från psykofysiken påtagliga, speciellt de från Müller.

Ett annat verk om perception, heter Ljudlokalisation – Perimetriska undersökningar, med Thage Persson som medförfattare. Detta är skrivet innan psykologin blev självständig 1948. Det har dock liten betydelse, då han arbetar med psykologiska problem även under den tid hans forskning institutionellt låg under pedagogiken. Det här verket är skrivet med ungefär samma utgångspunkter vad gäller vetenskapssyn, som hans tidigare verk om perception. Nu gäller frågan förmågan att lokalisera ett ljud i en viss riktning.³⁰ Utgångspunkten för arbetet är att författarna nämner att forskarna inte är överens om de empiriska data som finns runt detta problem. Titchener nämns som någon som givit uttryck för dessa motsatta tendenser i

tolkningen av empirin. Målet för undersökningarna boken diskuterar är att få fram mer säkra och precisa resultat. Problemens praktiska dimensioner nämns som en del i motivet till undersökningarna.³¹ Idealet är återigen precisa och exakta resultat med så exakta naturvetenskapliga metoder som möjligt. Edward Bradford Titchener (1867-1927), var experimentellt inriktad och strävade efter att med hjälp av empirisk introspektion, beskriva medvetandets egenskaper och beståndsdelar.³² Denna associationistiskt inriktade

medvetandepsykologiska inriktning som han kallade strukturalism, stod enligt Titchener i

27 Saugstad 2001, 106 ff.

28 Saugstad 2001, 106 ff.

29 Saugstad 2001, 106 ff.

30 Rudolf Anderberg, ”Ljudlokalisation – Perimetriska undersökningar”, Lunds Universitets Årsskrift, Nr 7 1926, s. 3-4.

31 Anderberg 1926, s. 3-4.

32 Karl Halvor Teigen, En Psykologhistoria (Stockholm 2006), originalutgåva 2004, s. 112-113.

motsats till funktionalisterna, som var mer intresserade av hur djur och människor kan hantera uppgifter; medvetandets funktion.³³ Titchener undersökte den del av medvetandet som går att undersöka med direkt introspektion och var därför negativ till att studera känslorna, eftersom de uppfattades som mindre tydliga och synbara än andra delar av medvetandet. Denna inställning var inte självklar i dåtidens psykologi och medvetandepsykologerna var inte överens om vad medvetandet innehåller eller huruvida det skulle studeras med analytiska eller fenomenologiska metoder.³⁴

Att Anderberg influeras av Titchener ligger i linje med hans betoning på exakt naturvetenskap. De delar av medvetandet som går att studera med exakta vetenskapliga metoder är de intressanta. Sådana är även de resultat av försöken som författarna redogör för och diskuterar, där en samverkan mellan ljudstyrke- och tidsdifferenser är viktiga, samt ljudkällans läge.³⁵

Det är ofta de tidiga företrädarna för den empiriska medvetandepsykologin som är Anderbergs influenser och utgångspunkter för hans egna undersökningar, metoder och experiment. Likaså finns i allmänhet en avsaknad av fenomenologiska och

gestaltpsykologiska metoder, förmodligen därför att resultaten från sådana metoder ansågs för osäkra och opålitliga. Andra delar av den dåtida vetenskapen som undersöker medvetandet på något sätt men med andra metoder än de exakt naturvetenskapliga, som exempelvis

psykoanalysen. Den kliniska psykologin och behaviorismen tycks inte förekomma bland Anderbergs förebilder eller utgångspunkter för sin forskning och sin uppfattning av vad psyket är.

Det är svårt att avgöra om denna inställning är representativ för psykologin i Sverige under hans tid som professor. Det som bör betonas i detta sammanhang är att en viktig och för svensk psykologisk forskning inflytelserik forskningsmiljö vid slutet av 1940-talet och framåt var ”Stockholmsskolan”, med namn som exempelvis Gösta Ekman. Dessa forskares

vetenskapsteoretiska position var i hög grad positivistisk, med ett upplysningsideal och ett framstegstänkande.³⁶ Att Anderberg kan ha influerats av dessa tycks inte omöjligt och de delar i stort uppfattningar i vetenskapsteoretiska utgångspunkter. Anderbergs

vetenskapsteoretiska position tycks i alla fall varit naturlig, med tanke på att exempelvis

33 Teigen 2006, s. 112 ff.

34 Teigen 2006, s. 112 ff..

35 Anderberg 1926, s. 27 ff.

36 Gunn Johansson (Redaktör), Historien om svensk psykologisk forskning – Utvecklingen från perception och psykofysik, (Stockholm 2020), s. 17.

skolan och industrin, som var sammanhang där den kunde tillämpas på konkreta problem och få betydande konsekvenser, förmodligen behövde säkra och precisa resultat.

En influens som Anderberg relaterar till i verket Intervalluppfattning och referenssystem från 1952, är den från psykofysiken. Denna influens är grundläggande och betydelsefull i hans produktion. Han diskuterar två företrädare för psykofysiken, Gustav Theodor Fechner (1802- 1887) och Ernst Heinrich Weber (1795-1878), som utgångspunkt för frågor som rör retningars styrka och intensitet, liksom för undersökningar av uppfattningar av viktintervall.³⁷

Psykofysiken var en del av ett allmänt studium av perception i Tyskland på 1800-talet. De var läkare och besatte mycket kunskaper i anatomi, fysiologi och fysik. Weber beskrev och studerade sensoriska upplevelser med hjälp av kunskap om anatomi och fysiologi. Trots att han mest intresserade sig för känselsinnet, har han fått en lag namngiven efter sig som fått stor betydelse för studiet av perception i allmänhet och för psykologin, kallad Webers lag. Fechner har även han en lag namngiven efter sig, som reglerar hur en mänsklig organism reagerar på förändringar av vissa typer av fysisk stimulering; även denna lag har varit betydelsefull, i detta fall för kunskaper om skillnader i ljus- och ljudnivå, liksom om försämring av syn- och hörselsinnet.³⁸

Här visar Anderberg att han i detta fall arbetar med metoder som är inspirerade från matematik och naturvetenskap, för att undersöka dessa frågor. Hans uppfattning är dock att mer kunskap om allmänna och individuella faktorer, behövs för att kunna dra generella och allmänna slutsatser och tillämpningar av undersökningar baserade på deras metoder. Han pekar på behovet av att ha ett differentierat undersökningsmaterial, liksom att isolera och analysera allmänna såväl som individuella faktorer. Även differensernas storlek och riktning, liksom tidsfaktorn är viktiga. Detta är, enligt Anderberg, nödvändigt för att de lagar som fås av försöken, ska kunna bli allmängiltiga.³⁹

Det är, förutom psykofysiska metoder, kunskap om differentiell psykologi han här verkar eftersträva. En i grunden matematisk och naturvetenskaplig psykologisk metod, som understöds med kunskap om individuella differenser, såväl allmänt som individuellt.

I en teoretisk diskussion skriver Anderberg så här:

Emellertid ha de inom psykofysiken utbildade metoderna under senare år kommit att få betydelse även för andra områden inom psykologien, något som särskilt framhålls av Thurstone.

Så äro de förebildliga för utarbetandet av bedömnings- och attitydskalor, såväl som när det gäller undersökningsmetoder rörande estetiska och moraliska problem. Överhuvudtaget äro liknande metoder

37 Anderberg Rudolf, Intervalluppfattning och referenssystem, Uppsala 1952, s 5 ff.

38 Per Saugstad, Psykologins historia – En introduktion till dagens psykologi, Stockholm 2001, s. 57 ff.

39 Saugstad 2001, s. 57 ff.

som de vilka utarbetats för undersökning av förhållandet mellan sinnesretning och sinnesförnimmelse tillämpliga, så snart psykologien arbetar med komparativa omdömen.

Psykofysiken har härigenom fått ny aktualitet, och även teori-diskussionen har berikats.⁴⁰

Här blir psykofysiken något som kan fungera som ett vetenskapligt verktyg för att lösa andra psykologiska problem som har med komparativa omdömen att göra liksom även med

estetiska och moraliska frågor. Dessa betoningar Anderberg gör i detta sammanhang, bör inte ses som en betoning som gäller alla psykologiska problem; snarare tycks han mena att dessa metoder vara tillämpliga vid dessa specifika undersökningar. Det är inte ett stort

metavetenskapligt program utan snarare en pragmatisk inställning vad gäller teori och metod, till dessa undersökningar, om retningar och förnimmelser.

Ett annat område som Anderbergs forskning behandlar är minnesfrågor. I verket Repetition och omedelbar reproduktion – experimentella undersökningar över hel- och delmetoderna, behandlas frågan hur man bäst lär in ett minnesmaterial, med delmetoder där man lär in hela materialet, eller med delmetoder där materialet delas upp i delar.

Undersökningarnas utgångspunkt är Ebbinghaus och Meumanns forskning runt detta, som kommit fram till slutsatsen att inlärningen i helheter oftast är fördelaktigare än den i delar.⁴¹ Ebbinghaus som tycks vara mest relevant för Anderberg vad gäller vetenskapliga

utgångspunkter, arbetade experimentalpsykologiskt i Wundts och Fechners efterföljd. Han studerade minne på liknande sätt som Fechner undersökt sinnesförnimmelser, det vill säga så objektivt, experimentellt och empiriskt som möjligt med målet att formulera lagar, liknande de som redan formulerats runt sinnesfysiologi och sinnespsykologi. Ebbinghaus

minnesforskning grundlade en forskningstradition som blev central i minnespsykologin en bra bit in på 1900-talet; en tradition som fördes vidare av framför allt G. E. Müller.⁴² Anderberg skriver i en historik över liknande undersökningar, att de första undersökningar som finns runt hel- och del metoderna, är gjorda vid psykologiska institutionen i Göttingen av just G.E.

Müller och Lottie Steffens.⁴³ Anderberg kritiserar deras undersökningar för att ha använt för litet antal försökspersoner, vara dåligt jämförbara mellan olika försökspersoner samt att ta för liten hänsyn till eventuella individuella differenser.⁴⁴ Hela denna historik runt tidigare

undersökningar om hel- och delmetoderna, mynnar ut i slutsatsen att deras resultat är inbördes

40 Anderberg 1952, s. 99.

41 Rudolf Anderberg, ”Repetition och omedelbar reproduktion – experimentella undersökningar över hel- och delmetoderna”, Arkiv för Psykologi och Pedagogik, Band 4, 1925, s. 1-2.

42 Teigen 2006, s. 104 ff.

43 Anderberg 1925, s. 4.

44 Anderberg 1925, s. 4 f.

motstridiga och inte heller gjorda under helt jämförliga betingelser, liksom att han i vissa fall har invändningar mot försöksanordningarna.⁴⁵

Här använder Anderberg redan givna naturvetenskapligt inriktade psykologiska undersökningar och försöker i sina egna undersökningar förbättra dem, genom att göra dem mer objektiva, och exakta. Att undersöka förmågan att lära in ett material på detta sätt, lämpar sig för Anderbergs typ av vetenskapliga metod, mer än undersökningar av exempelvis viljeliv, fantasiliv och komplexa känslor. Dessa sistnämnda undersökningsobjekt var nämligen

normalt sett inte det som studerades av de experimentellt inriktad psykologiska forskarna under slutet på 1800-talet. Snarare var det man studerade där mer enkla fenomen i

medvetandet som perception, förnimmelser, associationer, uppmärksamhet, enklare känslor och minne.⁴⁶ Det tycks vara ett återkommande mönster att Anderbergs bidrag till ett specifikt psykologiskt forskningsproblem, är att försöka förbättra de experimentella betingelserna genom att göra dem mer objektiva och allmängiltiga. Han försöker exempelvis eliminera felkällor, ta bort så många subjektiva faktorer som möjliga i de eventuella försökspersonernas insats eller öka antalet försökspersoner.

De metodologiska frågorna är i allmänhet mer framträdande än andra

vetenskapsteoretiska frågor i hans tänkande, som exempel teorifrågor eller inställningen till skolbildning i psykologin.⁴⁷ Denna inställning verkar inte onaturlig, givet hans intresse för att skapa konkreta, precisa och objektiva resultat, effektivt applicerbara på konkreta problem i industrin eller i utbildningssammanhang eller liknande. Snarast verkar detta tyda på att Anderberg huvudsakligen är intresserad av psykologiska problems exakta vetenskapliga aspekter; de aspekter som inte tjänar på djupgående teoretisk spekulation eller stora skolbildningar. Man kan rimligtvis också se en utpräglat pragmatisk och allmänt skeptisk inställning till vetenskapliga frågor om teori och metod. I alla fall tycks dessa frågor vara underordnade behovet att skapa precisa och väl tillämpbara resultat. Denna inställning kan rimligtvis vara ett resultat av hans exakta naturvetenskapliga skolning. Den kan möjligtvis även sättas i samband med de uppdragsgivare hans forskning hade och deras troliga behov av effektiv och objektiv kunskap för sina verksamheter.

Anderbergs fokus på metodfrågor har säkerligen haft sina fördelar, men det har troligtvis även begränsat hans synfält något vad gäller alla olika riktningar,

forskningsprogram och teoribildningar, som psykologin arbetade med. Att han både läste och

45 Anderberg 1925, s. 13.

46 Teigen 2006, s. 115.

47 Jansson (Redaktör) 1998, s. 19-20.

förmedlade till sina studenter litteraturen från den nya psykologin och dess olika

skolbildningar, är klart. Han var angelägen att hans studenter skulle läsa denna och få kunskap och perspektiv, men även, vilket inte var oviktigt, för att se och utveckla kritik mot svagheter i dem.⁴⁸ Denna kritiska läsning hade rimligtvis även begränsningar om det ideala fokus är på metodologisk medvetenhet och exakt naturvetenskaplig metod, vilket säkerligen inte alltid var fallet i många dåtida forskningsinriktningar.

En del av bakgrunden till Anderbergs och den då inflytelserika ”Stockholmsskolans”

syn på hur psykologisk forskning bör bedrivas, kan rimligtvis belysas med ett biopolitiskt perspektiv. Mer specifikt kan ett sådant ge en viktig aspekt på den svenska psykologin och Anderbergs bidrag i synnerhet, relaterat till subjektifieringsprocesser, politik, makt och experters inflytande, i både positiv och negativ bemärkelse. En sak som är värd att nämna i relation till detta är att positivismen som vetenskapsteoretisk position och ideologi som Anderberg och stora delar av den svenska psykologiska forskningen under hans tid inklusive

”Stockholmsskolan” propagerade för, inte sällan användes som verktyg av företrädare för den sociala ingenjörskonsten utgående från makarna Myrdal och deras långt drivna socialpolitiska program. Detta program hade två sidor. Dels den som handlade om utbyggd socialhjälp för alla och i synnerhet fattiga och barnfamiljer, dels den sida som handlade om att aktivt sortera bland folket och i en stor mängd fall hindra människor med oönskade egenskaper att

fortplanta sig.⁴⁹ En del av den bio-politik som förekom i Sverige under första delen av 1900- talet är att staten alltmer börjar få makt och kontroll över fler aspekter av befolkningens liv, exempelvis med eugeniska metoder.⁵⁰ Under efterkrigstiden byggs den svenska välfärdsstaten upp i hög grad med hjälp av naturvetenskap, teknik och medicin, och även

socialvetenskaperna byggdes i hög grad ut.⁵¹ Anderbergs vetenskapsuppfattning kunde således i hans samtid, förutom för att skapa mer kunskap och bidra till lösningar på vetenskapliga och praktiska problem, användas för negativ social och politisk makt och kontroll, med marginaliseringar av stora grupper av människor som följd.

Det är rimligt att anta att stora delar av den dåtida svenska psykologin, liksom Anderbergs egen forskning, anknyter till och i någon mån är ett uttryck för, den tro på

positivism, framstegstänkande, utvecklingstro och vetenskapstro som förekom i Sverige under första hälften av 1900-talet och som framför allt under efterkrigstiden var synnerligen

48 Jansson (Redaktör) 1998, s. 19-20.

49 Frängsmyr, (Stockholm 2002), s. 283 ff.

50 Maria Björkman, Den anfrätta stammen – Nils von Hofsten, eugeniken och steriliseringarna 1909-1963, (Lund 2011) s. 58 ff.

51 Frängsmyr, (Stockholm 2002), s. 300-301.