Projekt Östragård
Catharina Thörn
– att förbereda för frigivning
December 2004
– att förbereda för frigivning
© FoU i Väst
Första upplagan februari 2005
Layout: Infogruppen GR
Bakgrund ... 4
Något om Östragård ... 5
Förberedelse för frigivning ... 5
Projektet... 6
Bakgrund Metod Fem fall – en beskrivning av skilda ärenden Samverkan med socialtjänsten ... 10
Avslutande diskussion... 11
Litteratur... 13
Bilaga ... 14
P å Kriminalvårdens webbplats kan man läsa att:
Svensk kriminalvård skall vara en human kriminalvård. In- riktningen är att hjälpa de dömda till ett liv utan kriminalitet och droger. De dömda skall vara bättre utrustade att klara ett liv i frihet när de lämnar kriminalvården än de var tidiga- re. Kriminalvårdens vision är därför ”Bättre ut”. (Kriminal- vården)
En human kriminalvård skall inte bara innebära hu- mana förhållanden under fängelsetiden, utan också att de som är dömda skrivs ut till en situation som kan stödja dem att inte återfalla i brott. För det är just situ- ationen efter frigivning som kan vara kritisk, där en svår social situation där individen saknar bostad, arbe- te och nätverk av många antas öka riskerna för att in- dividen återfaller i brottslighet. I budgetpropositionen 1999 antogs också ett förslag om att frigivningsförbe- redelserna skulle förstärkas (Ekbom 1999:82). Ett för- slag som också ledde till att BRÅ (Brottsförebyggande rådet) fick i uppdrag av regeringen att utvärdera fri- givningsarbetet – vilket publicerades i ett antal rappor- ter som också kommer att diskuteras här.
Hur ser det då ut idag på anstalterna? Hur arbe- tar man med att förbereda inför frigivning? Vilka re- surser finns för de intagna som har de mest utsatta soci- ala situationerna? Denna utvärdering handlar om ett projekt som ägde rum på kriminalvårdsanstalten Öst- ragård april 2003–april 2004. Under ett års tid arbeta- de man med frigivningsförberedelser för 43 intagna.
Utvärderingen är gjord efter att projektet avslutats och fokus ligger på den metod som använts. Hur det senare har gått för klienterna följs upp av projektledaren på Östragård sex månader efter utskrivning.
Jag har arbetat med kvalitativa intervjuer med projektledaren och tolv handläggare från socialtjäns- ten.
1Östragårds dåvarande chef har också intervjuats för information om framväxten av projektet och de tan- kar som låg till grund för ett sådant projekt.
Handläggarna har intervjuats per telefon där
syftet har varit att de skulle beskriva samverkan, hur de uppfattade den och om den skiljer sig från annan samverkan de har med kriminalvården. De har också tillfrågats om de har kvar denna samverkan med Öst- ragård efter projektets slut. Intervjun med projektleda- ren var tematisk och fokuserade på arbetssättet dels genom att hon fick beskriva hur arbetsmetoden växte fram och vilka generella principer som fanns, dels ge- nom att hon fick beskriva fem enskilda fall som disku- terades mer noggrant. Dessa fall kommer också att lyf- tas fram och diskuteras i rapporten.
Bakgrund
1 18 handläggare har varit involverade i samverkan och alla har inte kunnat intervjuats, av dessa 18 har några varit involverad i mer än en samverkan. De som fallit bort har varit sjukskrivna, slutat eller varit föräldralediga.
Något om Östragård
Ö stragård är en öppen anstalt belägen på Restad Gård i Vänersborg. Anstalten öppnade 1994 och har en personalstyrka på 52 personer. Östragård har plats för 110 intagna men tar periodvis emot fler – vå- ren 2004 levde 142 intagna på Östragård. Genomström- ningen av intagna har ökat de senaste åren från 750 till 950 per år. De flesta platserna upptas av drogrelaterad brottslighet, främst grovt rattfylleri, men man har ock- så platser för bruten intensiv övervakning (IÖV) och ett mindre antal för annan brottslighet. På Östragård tas endast män emot och åldrarna varierar. Snittiden på Östragård ligger på två månader där de intagna får delta i två månaders programverksamhet och sedan till- delas vissa arbetsuppgifter såsom köksarbete.
Det finns tre olika programverksamheter. Fördju- pade rattfällan är ett pedagogiskt påverkansprogram som skall ge den intagne en insikt i vad droger haft för inverkan på honom och i vilken mån drogerna utgör ett hinder för den intagne att uppnå sina mål i livet.
Tolvstegsprogrammet grundar sig på Anonyma Alko- holisters (AA) och Anonyma Narkomaners (NA) filoso- fi. Syftet är att genom vissa steg förändra den intagnes inställning till droger. Det kognitiva programmet arbe- tar med att uppmärksamma tankemönster hos den in- tagne och sätter dessa i samband med individens käns- lor och handlande.
Varje intagen tilldelas en kontaktperson som har tre huvuduppgifter: ordna praktiska saker (såsom tand- läkarbesök, räkningar etc), kontroll (ta urinprov, visi- tation) och dokumentation och slutligen förbereda den intagne för frigivning.
Förberedelse för frigivning
D e senaste åren har frigivningsproblematiken dis- kuteras i flera rapporter, bland annat från BRÅ och Kriminalvården. En orsak till detta kan vara att situationen idag på t.ex. bostadsmarknaden har föränd- rats och det blir allt svårare för individer med exempel- vis skulder, dokumenterat narkotikamissbruk och tidi- gare fängelsevistelse att få ett förstahandskontakt. Det- ta ökar också riskerna för att intagna har svårt att åter- etablera sig i samhället efter avtjänat straff. I rappor- ten Fångarna, fängelset och samhället från Kriminal- vården visar det sig att de frigivnas situation i flera avseenden har försämrats mellan 1992 och 2002. An- delen klienter som försörjer sig genom arbete har mins- kat från 39 procent till 24 procent medan andelen kli- enter som lever på socialbidrag har ökat från 29 pro- cent till 40 procent. Likaså har andelen klienter som har bostad efter frigivning minskat från 74 procent till 62 procent. De flesta som inte har egen bostad lever i olika tillfälliga lösningar och ca 10 procent av alla som skrivs ut är helt bostadslösa (en fördubbling av andelen jämfört med 1992).
Att både bostads- och försörjningssituationen har försämrats för före detta fångar tas också upp i Social- styrelsens kartläggning av hemlösa från 1999. I denna gjordes ett antal intervjuer med företrädare för krimi- nalvård, socialtjänst och bostadsföretag runt om i Sverige. I dessa intervjuer framkommer att socialtjäns- ten i de aktuella kommunerna tror att det är mycket svårt för en frigiven person att få ett förstahandskon- trakt, trots att det kan finnas lediga lägenheter i kom- munerna. Samma resonemang finns också hos hyres- värdarna som bekräftar en ovilja att erbjuda bostad till en person som har en fängelsevistelse bakom sig, speciellt om det rör sig om narkotika- och/eller vålds- relaterade brott (Socialstyrelsen 2000).
Brottsförebyggandet rådet (BRÅ) har i flera rappor- ter undersökt anstalternas förberedelser inför frigivning.
BRÅ konstaterar att:
Den tydligaste skillnaden mellan de som fick res-
pektive inte fick någon form av utslussning i BRÅ:s
material gäller strafftiden. De flesta klienter utan ut-
slussning hade en strafftid mellan sex månader och ett
år, medan de som fick utslussning oftast hade över ett
års strafftid (BRÅ 2004:20 s, 8).
Enligt BRÅ var det endast 15 procent av de klienter som hade högst ett års straff som fått någon form av utslussning. Den vanligaste orsaken som angavs av kontaktmännen var att klienterna saknade motivation, vilket gällde för en tredjedel av fallen. Den näst vanli- gaste orsaken var att frågan om hjälp med utslussning inte prövats. Att den stora skiljelinjen i frigivningsar- betet ligger just i längden på strafftiden innebär att det är ännu viktigare för anstalter som endast har intagna med korta strafftider att fokusera frigivningsarbetet – samtidigt som ju detta försvåras av den korta tiden.
Centralt i frigivningsarbetet är samverkan med so- cialtjänsten. Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ansvar för att den enskilde får den stöd och hjälp han eller hon behöver. Samtidigt gäller också normalise- ringsprincipen för de intagna, d.v.s. de har samma rätt till samhällets service som andra medborgare. Det be- tyder att de inte har någon särskild rätt till detta och på dagens arbets- och bostadsmarknad kan det vara svårt för individer att hävda sig om de finns med i straffre- gistret. I rapporten Projekt Bättre Frigivning Tema Hin- der och Möjligheter menar man att det idag finns en ganska splittrad bild av frigivningsprocessen (Bättre Frigivning 2003). Den fungerar olika på olika anstal- ter men också olika i förhållande till de kommuner till vilka de intagna skall skrivas ut. Det finns idag ingen generell syn på hur ett frigivningsarbete skall gå till eller på vilket sätt olika parter skall samverka. Detta gör också att ansvarsfrågan blir oklar och det är otyd- ligt när frigivningsprocessen börjar och slutar.
Projektet
Bakgrund
Enligt den dåvarande chefen på Östragård växte pro- jektidén fram ur att man under flera år sett att allt fler av de intagna hade en besvärlig frigivning. De saknade både bostad och arbete när vistelsetiden på anstalten var över. Man beslutade då att tillsätta en tjänst som skulle kartlägga alla intagna med avseende på deras sociala situation. Syftet var att kartläggningen skulle leda till att man kunde prioritera vissa ärenden samt fördela dem på ett sätt mellan kontaktmännen så att dessa fick en rimlig arbetssituation. Genom kartlägg- ningen intervjuades varje klient samma dag som de blev inskrivna om sin sociala situation och därefter gjordes en prioritering om vem som skulle arbeta som kontakt- man.
Genom denna kartläggning fann man att ett antal
av de intagna inte hade någon ordnad sysselsättning
eller en ordnad bostad när de skulle skrivas ut. Därför
valde man att söka pengar för ett projekt vars syfte var
att arbeta med de intagna som hade den svåraste soci-
ala situationen. Enligt ansökan skulle projektet arbeta
med tre hörnstenar: bostaden, sysselsättning och nät-
verk. Under projekttiden lades också frågan om behand-
ling till som en fjärde hörnsten. Syftet var att man skul-
le skapa en kvalificerad utslussning för personer som
var drogmissbrukare och bostadslösa. Detta skulle ske
dels genom ett intensifierat frigivningsarbete, dels ge-
nom en ökad samverkan mellan socialtjänsten och an-
dra viktiga samarbetspartners (t.ex. Verdandi). Förut-
om kravet om en ASI-intervju angav inte uppdraget hur
arbetet skulle genomföras utan riktlinjerna för detta har
arbetats fram under projekttiden. I projektet, som vara-
de i ett år, deltog sammanlagt 43 intagna. För att de
skulle vara med i projektet krävdes att de hade miss-
bruksproblem och i de flesta fall (40) också att de sak-
nade bostad. Den kontaktman som hade en intagen som
uppfyllde dessa kriterier tog kontakt med projektleda-
ren varpå den intagne tillfrågades om han ville vara
med.
Metod
Projektets metod kan beskrivas som både strukturerad, med fasta inslag i arbetsrutinerna, och individcentre- rad, där arbetet skiljer sig från fall till fall.
Till de fasta inslagen hör:
1, ASI-intervju. Varje intagen som ville vara med i projektet fick börja med att genomgå en ASI-intervju.
ASI är en halvstrukturerad intervju som syftar till att ge information om klientens drogmissbruk och relevan- ta faktorer runt denna. Intervjun är strukturerad utifrån sju problemområden: fysisk hälsa, arbete/försörjning, alkohol- och narkotikaanvändning, kriminalitet/asoci- alitet, missbruk och psykiska problem i släkten, familj och umgänge samt psykisk hälsa.
2, Efter denna intervju gjordes en bedömning av den enskilde klienten om vad som behövde göras och efter detta kontaktades socialtjänsten.
3, Handläggaren inom socialtjänsten i den intag- nes kommun bjöds in till ett nätverksmöte där den in- tagnes situation diskuterades och framtida åtgärder pla- nerades.
Hur arbetet skulle fortskrida därefter berodde dels på i vilket grad socialtjänsten valde att samverka, dels på vilka problem den intagne hade. Några av kliente- rna fick hjälp med att ordna permissioner för att se på en lägenhet, delta i AA/NA-möten, träffa potentiella arbetsgivare, se på ett behandlingshem etc. Vid dessa tillfällen följde någon från projektet med i civila klä- der. I känsliga fall (t.ex. vid möte med fastighetsägare eller på AA-möte) ”avslöjades” inte personalens identi- tet som kriminalvårdare. Ett annat inslag var att på- börja arbetet med så kallade mallar baserat på den in- tagnes situation. Det kunde röra sig om att utveckla intyg där socialtjänsten garanterade att betala hyran under de första tre månaderna eller mall för att återbe- tala skulder. För att bättre ge en bild av metoden kom- mer jag nedan att diskutera fem olika fall – som kräv- de skilda arbetsmetoder. Alla fallen hade följts upp av projektledaren sex månader efter frigivning.
Fem fall – en beskrivning av skilda ärenden
Fall 1
40-årig man med lång bakgrund av missbruksproblem.
Var också bostadslös. Kom från en liten kommun där han haft mycket problem. Hans handläggare och soci- alchefen kom från kommunen. Den första nätverksträf- fen med klienten fick avbrytas eftersom kommunika- tionen inte fungerade. Mannen skrevs ut från Östra- gård men hade ytterligare ett straff att avtjäna och val- de då att komma tillbaka. Ett intensivt motivationsar- bete påbörjades för att mannen skulle acceptera en tid på behandlingshem. Nya nätverksträffar påbörjades och till slut var alla parter eniga om att mannen skulle skick- as till behandlingshem. Socialtjänsten avslog då ansö- kan. En kompromiss gjordes som gick ut på att social- tjänsten skulle betala två veckors behandling och kri- minalvården två veckor vilket socialtjänsten gick med på men kriminalvården avslog. Ytterligare en nätverks- träff anordnades där det föreslogs från projektet att de kunde ansvara för att personligen köra mannen till be- handlingshemmet. Detta förslag accepterades. Mannen fick komma till behandlingshem under en månad un- der vilken hans handläggare i kommunen arbetade fram en bostad. När uppföljningen görs har mannen fått en OSA-anställning inom kommunen och har etablerat en kontakt med sina barn och deras moder.
Detta fall är ett ganska typiskt fall med en medelålders
man med lång erfarenhet av myndigheter. Han passar
dessutom väl in på bilden av en man som inte vill ha
kontakt med socialtjänsten – vilket uppgavs av kon-
taktmännen i BRÅs rapport som det vanligaste skälet
för att förberedelse inte påbörjas (BRÅ 2004:9). Försla-
get om vistelse på behandlingshem avslås av högre in-
stans inom socialtjänsten. Kompromissförslaget att två
veckor av mannens vistelse på behandlingshem skall
bekostas av kriminalvården sker inom ramen för en så
kallad § 34-placering, vilket innebär att en intagen kan
vistas utanför anstalten för att få behandling eller ut-
bildning som kan underlätta hans/hennes anpassning
till samhället. Även detta avslås – denna gång av kri-
minalvården. § 34-placeringar är en omdiskuterad pla-
cering av den intagne. Dels pekar flera rapporter på att denna typ av placeringar är önskade från många intag- na och anses förbättra möjligheterna att planera den intagnes framtid (se t.ex. Kling och Gustavsson 2002:39- 43), dels pekar rapporter på att denna typ av placering- ar inte ökar i någon nämnvärd grad (BRÅ 2004:8). Som skäl till detta anges bristande motivation från intagna och svårigheter med att få till stånd en ansvarsförbin- delse mellan kriminalvården och socialtjänsten (IBID).
I detta fall fanns både samverkan mellan myndigheter- na och en motivation från mannen. Att mannen ändå fick avslag kan ha berott på hans ålder, långa miss- bruk och att han misstänktes kunna avvika från be- handlingen. Mannens situation löstes genom en kom- promiss, där man kan anta att samverkan mellan hand- läggarna inom socialtjänsten och projektet har haft stor betydelse för att denna kompromiss skall gå i lås. Det centrala i samverkan här har varit en stark vilja från båda parter att lösa situationen trots avslagen.
Fall 2
20-årig man med drogproblem och en av de tre inom projektet som hade en bostad. Mannen kom från en liten kommun som han inte ville återvända till. Social- tjänsten inom kommunen var positiv till att han skulle flytta och lovade betala kostnaderna för flytten. Fören- ingen Verdandi kom till Östragård för att ha möte med mannen och de ordnade också en bostad i en annan kommun – 20 mil bort från den förra. Mannen fick där behandling inom öppenvården samt mycket stöd från Verdandi i kommunen. Mannen som har utländsk här- komst fick också möjlighet till en kontakt med en an- nan äldre man från hans hemland. Denna kontakt ini- tierades av projektledaren som själv kände den äldre mannen. Kontakten är informellt baserad och den äld- re mannen fungerar idag som ett stöd för 20-åringen.
Vid uppföljningen studerar mannen och Verdandis lä- genhet har övergått till ett vanligt förstahandskontrakt.
I detta fall behöver mannen en flytt till annan kommun vilket socialtjänsten i ursprungskommunen accepterar att stödja. Men det centrala i detta fall ligger inte främst i samverkan med socialtjänsten utan samverkan med frivilligorganisationen Verdandi som löser mannens
bostadssituation och också agerar som ett stöd för man- nen efter frigivning. Hans sociala situation och nätverk stöds också av en stödperson från mannens ursprungs- land som hjälper mannen. Denna lösning kan sägas utgöra ett exempel på okonventionella lösningar som svårligen kan struktureras, men som i det enskilda fal- let kan komma att betyda mycket.
Fall 3
25-åring med drogproblem – kom från en mellanstor kommun. Han var en av de i projektet som hade ett förhållandevis långt straff – åtta månader. Mannen fick erbjudande om ett behandlingshem som han besökte.
Detta behandlingshem kunde också erbjuda en lägen- het efter behandlingstiden. Mannen ville inte åka dit och var då inte heller intresserad av behandling. Till slut accepterade mannen behandling och blev då erbju- den ett annat behandlingshem dit han blev körd av per- sonalen i projektet samma dag som han blev frigiven.
Mannen stannade där i två dygn varefter han rymde till sin moder. Projektet hade också haft mycket kon- takter med modern under fängelsevistelsen. Vid upp- följningen sitter mannen häktad i väntan på ny rätte- gång.
I detta fall har personalen lång tid att arbeta med man-
nen och ändå misslyckades planeringen. Att klienterna
avbryter vistelse på behandlingshem är inte ovanligt
och i detta fall förklarades det av projektledaren med
att hon uppfattat mannen som mer motiverad än vad
han var. Det kan också vara så att formen inte fungera-
de för denne man. Mannen hade en moder som alltid
tog emot sin son när han rymde. Inom projektet arbeta-
de man med modern och att hon skulle börja ställa
krav på sin son. Vid uppföljningen uppger modern att
hon nästa gång inte skall ta emot sonen om han rym-
mer från sina behandlingar. I fall som dessa kan det
vara viktigt att även anhöriga får någon typ av stöd,
t.ex. genom kontakter med frivilligorganisationer som
arbetar med denna typ av problematik.
Fall 4
45-årig man med svåra alkoholproblem från en liten kommun. Mannen hade också psykiska men av alko- holmissbruket. Ville byta kommun och flytta tillbaka till den kommun han var född i. Samarbetet fungerade här mycket bra med socialtjänsterna i båda kommu- nerna. Den kommun dit han flyttade hade utvecklat en
”paketlösning” där mannen kunde få både lägenhet och sysselsättning inom kommunen om han också fullfölj- de den behandlingsplan kommunen erbjöd. Vid upp- följning har mannen lägenhet och arbetar som vakt- mästare i kommunens regi.
Här arbetade man inte bara med den kommun som mannen ville flytta ifrån utan också den kommun man- nen flyttade till, vilket är ovanligt. Att samverkan fung- erade bra i detta fall kan förmodligen förklaras av att det var en liten kommun som mannen flyttade till och att han vuxit upp där och var känd av personalen. I detta fall är det också socialtjänsten som spelar en av- görande roll i mannens frigivning eftersom man byggt upp en stödapparat för personer i hans situation där kopplingen mellan behandling, bostad och sysselsätt- ning görs. Ett vanligt problem kan annars vara att kli- enten kan hamna i en slags moment 22-situation där sysselsättning kräver bostad och bostad kräver drogfri- het (Socialstyrelsen 1999).
Fall 5
20-årig man från en stor kommun. Socialtjänsten inom denna kommun ville inte ha kontakt med mannen och såg sig inte heller som ansvarig. Mannen blev ”bollad”
mellan stadsdelarna innan han till slut ”lottades” till en stadsdel som skulle ta ansvar för honom. Frivården skulle ta ansvar för behandling av mannens drogpro- blem under första året efter frigivning. I detta fall ut- vecklades inom projektet ett intyg där socialtjänsten skulle garantera de tre första månadshyrorna om man- nen själv löste sin bostadssituation. Mannen hade dock stora skulder delvis beroende på att han blivit dömd till att bli solidariskt betalningsansvarig. En mall ut- vecklades tillsammans med enhetens jurist för att man- nen endast skulle vara betalningsskyldig för sin egen andel av skadeståndsanspråket. Mannen hade mycket
svårt att få lägenhet men tillsammans med flickvännen som under denna tid fick ett fast arbete fick han ett andrahandskontrakt på en lägenhet. Han fick också mycket hjälp med att samla ihop sina betyg och refe- renser och fick gå en söka jobb-kurs på anstalten. Vid uppföljningen arbetar mannen.
Detta fall är både typiskt och speciellt. Det typiska med det är att ingen stadsdel vill ta ansvar för klienten, nå- got som påpekas i t.ex. Socialstyrelsen (1999), utan klienten bollas mellan stadsdelarna. Konflikten löses till slut genom en lottning och ansvaret för mannen hamnar på en stadsdel där mannen aldrig har bott.
Samverkan med socialtjänsten i denna stadsdel funge-
rade ändå såtillvida att de kunde garantera mannens
första tre månadshyror om han själv löste sin bostads-
situation. Mannen är i detta fall själv mycket aktiv i
att lösa sin bostadssituation. För att motivera mannen
till arbete utvecklades också en mall för att mannen
endast skulle behöva betala tillbaka ”sin” del av ett
stort skadeståndsanspråk.
Samverkan med socialtjänsten
I boken Samverkan – Välfärdsstatens nya arbetsform (1999) pekar man på att samverkan som form idag alltmer har blivit en nödvändighet för statliga och kom- munala myndigheter. Myndigheterna arbetar ofta med samma individer men med olika mål och inom olika verksamheter. För att en klient som skall skrivas ut från kriminalvården skall få hjälp krävs samverkan mellan kriminalvården och socialtjänsten. Har klienten dess- utom psykiska problem och/eller behöver sysselsättning är det ännu fler myndigheter som måste kopplas in.
Författarna menar att de problem som idag uppstår i och med samverkan ofta kan förklaras med att det finns grundläggande skillnader i fråga om regelverk, kun- skapsmodeller och organisation hos de samverkande.
Vanligt förekommande problem är vagt formulerade mål, olika ekonomiska intressen, oklar ansvarsfördel- ning och stor arbetsbelastning. När samverkan funge- rar beror det ofta på att man gemensamt har formule- rat ett mål, har en klar arbetsfördelning och att samar- betet innefattar alla nivåer i de organisationer som skall samverka.
Socialtjänstens perspektiv på projektet varierade i olika kommuner. Några av de intervjuade hade delta- git på ett eller flera nätverksmöten, andra hade delta- git via telefonkontakt. Övervägande var dock att de var positiva. En vanlig uppfattning var att kontakten med kriminalvården brukar fungera dåligt – i bästa fall ordnas ett möte nära inpå frigivningen vilket kan ge lite tid för bra planering. I sämsta fall ”står de i luckan med en plastpåse i handen dagen efter frigiv- ning”. Det som också togs upp var:
• Noggrann utredning av klienten – vilket gav värde- full information om klientens situation, önskemål och behov.
• Tydlig planering och arbetsfördelning.
• Projektet hade mycket tid att motivera klienten och tid att ordna det praktiska.
• Att det fanns tid att även arbeta med bostadsfrågan – vilket flera i socialtjänsten uppfattade som en svår fråga att lösa på ett bra sätt.
Ingen av de intervjuade hade direkt negativa uppfatt- ningar om projektet. Däremot upplevde någon att de brukar ha ett bra samarbete med kriminalvården och
att detta inte skilde sig ifrån hur det vanligtvis går till.
En annan av de intervjuade menade att ett problem med projektet var att de där inte kunde ha kunskap om hur saker fungerade ute i kommunerna och motiverade klienten till saker som inte var möjliga i den aktuella kommunen. Samma person uppfattade också att pro- jektet ”tog över” den planering som brukar göras av socialtjänsten i kommunen.
De skilda uppfattningarna beror delvis på social- tjänstens egen organisation i kommunen och hur de brukar arbeta med de klienter som befinner sig på an- stalt. I den kommun där de beskrev att de alltid har ett bra samarbete med kriminalvården sa man sig också arbeta aktivt med att ordna situationen för de klienter som skrivs ut. I andra kommuner verkade det inte fin- nas någon praxis kring detta utan snarare fungerade det så att klienten själv fick söka upp socialtjänsten, under eller efter anstaltstiden. I dessa kommuner var man generellt mer positiv. Att personalen i projektet inte visste hur respektive kommun fungerar är ett vik- tigt påpekade och visar också på hur omfattande ett frigivningsarbete kan vara. Kommuner fungerar olika, arbetar med utgångspunkt i skilda principer och har tillgång till olika resurser. Enligt BRÅ är samarbetet mellan olika myndigheter uppbyggt på olika sätt och uppvisar stora variationer, vilket gör det svårt att visa en tydlig bild av hur det ser ut på detta område. (1998:6 s 31)
En svårighet med samverkan med socialtjänsten utgjordes av de fall när socialtjänsten inte ville sam- verka. I några fall rörde det sig om att de inte uppfatta- de det som att klienten var deras ansvar utan bollade över till andra stadsdelar eller kommuner. I några fall kunde det röra sig om att klienten ansågs ha ”bränt alla chanser” och att man inte ville satsa mer resurser på denne. I de fall när socialtjänsten inte vill samverka är det ändå viktigt att ha en beredskap och att det är möjligt att utnyttja andra kanaler såsom frivilligorga- nisationer. I ett mer långsiktigt perspektiv är det dock viktigt att få alla parter att samverka även om de anser att klienten ”bränt sina chanser”.
Det fall som diskuterats ovan, där mannen fick av-
slag på sin ansökan om behandling både från social-
tjänst och kriminalvård, tyder också på att samverkan
här i hög grad fungerat mellan tjänstemännen och inte mellan cheferna på respektive myndighet.
Den samverkan som skedde under projekttiden skedde endast med ett fall i fokus, delvis på grund av att projektet endast varade under ett års tid. Om sam- verkan fått ske under längre tid hade kanske både an- dra möjligheter och problem visat sig.
Avslutande diskussion
C entralt i denna avslutande diskussion är framför- allt två sammanhängande och centrala punkter:
tid och personalens uppdrag. I projektet anställdes två personer som skulle arbeta intensivt med de intagna som hade svåra sociala situationer (bostadslöshet och missbruk) och förbereda dessa för frigivning. Det finns flera viktiga slutsatser att dra av denna insats:
För det första hade personalen i projektet inte någ- ra andra arbetsuppgifter utöver frigivningsförberedel- serna. Till skillnad från kontaktmännen hade de inga arbetsuppgifter som var relaterade till kontroll och över- vakning. De kunde därför arbeta tillsammans med den intagne utan att också behöva visitera deras rum eller ta urinprover. Personalen i projektet kunde därför ren- odla relationen till den intagne så att denna kom att handla om hur framtiden skulle gestalta sig. En renod- lad relation kan vara av stor vikt för att kunna stödja och motivera den intagne. I BRÅ-rapporten Från an- stalt till livet i frihet – inför muck (2003) lyfter man fram att de intagna ser på kontaktmännen som ”plitar”
som representerar det samhälle som har låst in dem.
Med tanke på att det vanligaste skälet, enligt kontakt- männen, till att de intagna inte förbereds inför deras frigivning var brist på motivation från de intagna kan det vara av vikt att den personal som motiverar dem inte också övervakar dem, eftersom detta kan påverka relationen och förtroendet mellan båda parter.
För det andra gör det faktum att personalen inte har andra uppgifter än att förbereda de intagna på fri- givning också att det frigörs mer tid. I BRÅ-rapporten (2003) skriver man att ett problem med förberedande arbete inför frigivning är att kontaktmännen har för lite tid för längre samtal med enskilda intagna, vilket gör det svårare att få en bra bild av den intagnes bak- grund, behov och önskemål. Rapporten pekar också på vikten av att motivationsarbete inte bara har karaktä- ren av ”vardagssamtal” utan genomförs med ett tydlig syfte och utifrån beprövade modeller. Även detta krä- ver tid från personalens sida. En annan fråga som lyfts fram i flera rapporter är frågan om permission (t.ex.
BRÅ 2003:46). I projektet nyttjades möjligheten till
dagspermissioner för att titta på lägenhet, träffa arbets-
givare eller gå på AA-möte. Vid dessa permissioner följ-
de civilklädd personal i projektet med den intagne som
stöd – även här krävs det resurser i form av tid från personalens sida.
Tidsaspekten är, för det tredje, inte bara viktig i förhållande till de intagna utan också i förhållande till socialtjänsten. För att samverkan skall fungera i fall som kräver mycket arbete krävs att båda parter har tid att planera och undersöka vilka som är de bästa möj- ligheterna för den intagne. De aktuella frågorna kan röra sig om allt från bostadssituationen, till behand- ling och utredning om sjukpension eller en betalnings- plan för skulder.
I personalens uppdrag låg också att ytterst ansvara för frigivningen och ta kontakterna med socialtjänsten.
Enligt BRÅ (2004:15) är det vanligaste att klienten själv får ta kontakt med socialtjänsten före frigivningen. I de fall där det rör sig om klienter som har lång erfarenhet av myndigheter och misstänksamhet mot dessa samt en svår social situation, är det frågan om det inte är vik- tigt att klientens kontakter med socialtjänsten komplet- teras med kontakter från personal inom kriminalvår- den. Föreställningar om att klienten ”har bränt sina chanser” eller är ”omöjlig” kan vara lättare att bryta om klienten kan representeras av någon från kriminal- vården som talar i hans sak.
Projektet arbetade både med en metod som var struk- turerad med fasta inslag och med en metod som var mycket individinriktad. En sådan metod är förmodli- gen helt nödvändig för att kunna möta den enskildes behov. Risken är annars att mallar skapas som de in- tagna skall ”passas in i” snarare än strukturer som til- låter avvikelser eller ”okonventionella metoder”. Grovt sett hade de som medverkade i projektet en likartad problematik – majoriteten var bostadslösa, hade skul- der och en missbruksproblematik. Hur detta tar sig ut- tryck i enskilda fall samt vilka möjligheter som finns i individernas respektive kommun ser dock mycket olika ut, varför det är viktigt att inte arbeta med en allt för strukturerad metod. Av de strukturerade inslagen är det den första delen, en ASI-intervju, som spelar en oklar roll. En utredning av klientens situation, behov och
önskemål är helt centralt i ett förberedande frigivning- sarbete men det finns inget i detta projekt som tyder på att en sådan utredning bäst genomförs med hjälp av en ASI-intervju.
Samordnad kunskap är också en viktig dimension.
Frigivningsarbetet sker i samverkan mellan kriminal- vården och socialtjänsten i den aktuella kommunen.
Som tidigare tagits upp fungerar kommuner olika var- för det är av betydelse att samverkan fungerar, men också att den kunskap som genereras i varje samver- kan kan tas till vara nästa gång en kontakt skall tas.
Om ansvaret för frigivningsarbetet ligger utspritt på olika kontaktmän är det av betydelse att dessa får möj- lighet att lära av varandra och att en slags kunskaps- bas finns. I detta projekt fanns ingen formaliserad åter- rapportering till kontaktmännen utan det skedde infor- mellt beroende på kontaktmännens eget intresse och
”över kaffet i fikarummet”. Det kan också göra det svårare för kontaktmännen att efter projektets slut dra lärdomar av arbetsmetoden. Detta, sammantaget med bristande tidsresurser, gör att det är oklart om det är möjligt att genomföra ett liknande arbete inom kon- taktmännens uppdrag idag.
2Slutligen är det för tidigt att säga om projektet upp- nådde sitt mål om att en förberedelse inför frigivning verkligen minskar riskerna för återfall i brott. Detta kommer den uppföljande rapporten att diskutera.
3En svårighet med projekt är dock att de ofta löper under relativt kort tid och kan ta slut innan arbetsmetoderna har hunnit bli rutin. Vad som är tydligt även utifrån läsningen av andra rapporter är vikten av att i ett tidigt skede arbeta med att förbereda den intagne på frigiv- ning och också i ett tidigt skede påbörja samverkan med socialtjänsten. Att lösa t.ex. bostadsfrågan idag kräver en långsiktig tidsplanering. Att dessa frågor även sätts i fokus på de anstalter där de intagna har korta strafftider är särskilt viktigt då det är just på dessa an- stalter, som enligt flera utvärderingar den största ut- maningen och de största svårigheterna finns.
2 Vissa av arbetsmetoderna fanns innan projektet och utfördes då av kontaktmännen. Den springande punkten ligger förmodligen i just tidsaspekten och möjligheterna att arbeta intensivt med frigivningsfrågan.
3 En uppföljning görs av projektledare Karin Gravander där hon kontaktar alla intagna som deltagit i projektet sex månader efter frigivning. Denna kommer att publiceras i januari 2005.
