Kvinnligt möte – en kraft på vägen
ut ur missbruk
Rättelse:
Dikten på s 49 är skriven av Nils Ferlin.
Kvinnligt möte – en kraft på vägen ut ur missbruk
Om erfarenheter från en
forsknings- och utvecklingscirkel om stöd till kvinnor med missbruk och deras familjer
Deltagare och författare:
Kerstin Agnetun, Anja Andersson, Elisabeth Danielsson, Annika Hallén Hemb, Marie-Louise Litzén, Pia Olsson, Helena Sotter, Christina Spansk, Susanne Wiklund Cirkelledare och redaktör: Karin Trulsson
© FoU i Väst
Första upplagan december 2002 Layout: Infogruppen GR
Omslagsillustration: Majsan Sundell Tryckeri: InformTrycket AB, Göteborg ISBN: 91-89558-12-x
FoU i Väst
Göteborgsregionens kommunalförbund Box 5073, 402 22 Göteborg
e-post: fou@gr.to
Innehållsförteckning
Förord
Karin Trulsson ... 7
Presentation av artiklarna
Karin Trulsson ... 9
Att upptäcka det kvinnliga perspektivet i missbruksbehandling med ungdomar
Pia Olsson och Annika Hallén Hemb ... 13
Systerskap – en bärande kraft
Christina Spansk, Helena Sotter och Susanne Wiklund ... 33
Missbrukande gravida kvinnor i Göteborg och södra Bohuslän – räcker mödrahälsovården till?
Kerstin Agnetun och Elisabeth Danielsson ... 49
Föräldrarummet – tankar om ett föräldraprogram för kvinnor med beroendeproblematik
Marie-Louise Litzén och Anja Andersson ... 71 Efterord
Karin Trulsson ... 87
Förord
Karin Trulsson
U
nder ett års tid har jag som forskare deltagit i forsknings- och utveck- lingscirkeln (FoU-cirkeln) ”Missbrukande kvinnor och deras familjer” i FoU i Västs regi. Jag har ingått i en spännande utvecklingsprocess som för mig inneburit berikande möten. FoU-cirkeln har varit både ett skyddat rum och ett forum för diskussion och reflektion. Så småningom har den också blivit en skrivarstuga för den grupp kvinnor som deltagit, praktiker med olika yrkesbakgrund verksamma i hälso- och sjukvården, socialtjänsten och mig själv som forskare.Spontant leder erfarenheten av det gångna årets arbete tankarna till filo- sofen Martin Buber (1985). Han talar om Jag och Du-relationen och det ömsesidiga i mötet mellan människor, det som också är tanken bakom FoU- enheterna där praktiker och forskare möts för utbyte av erfarenheter och kunskapsutveckling. Enligt Buber utgör mötet grunden till utveckling och till skapandeprocessen. Han talar om olika världar, den ena där puppan står för instängdhet och den andra där fjärilen står för öppenhet och dynamik. Enligt Buber (aa, s 17) innebär det:”Att skapa är att hämta fram. Att uppfinna, att finna. Att ge form är att upptäcka…. Det skapade verket är ett ting, möjligt att upptäcka och beskriva som en summa av egenskaper. Men det kan gång på gång träda den mottagande betraktaren till mötes som levande verklig- het.”
Denna antologi är resultatet av en sådan skapandeprocess som vuxit fram i mötet mellan praktiker och forskare. Vardagsverkligheter har trätt fram och fått liv! De artiklar som ingår är ”ting” som genom sin beskrivning av missbrukande kvinnors, deras familjers och deras behandlares vardags- verklighet hjälper oss att upptäcka och få vidgade perspektiv. Erfarenheter från olika områden har lyfts fram antingen av verksamheter i hälso- och
sjukvården eller i socialtjänsten. I ett par fall handlar det också om erfaren- heter som utvecklats genom samverkan mellan båda verksamhetsområdena.
Men mötet innebär inte bara betraktande. I enlighet med Bubers tankar kan det också öppna möjligheter att träda in i en levande verklighet.
Som resultat från FoU-cirkeln presenteras här resultatet av fyra under- sökningar som samtliga genomförts av deltagarna. Dessa har sin utgångs- punkt i problemområden med anknytning till kvinnors missbruk eller bar- nens situation i missbrukarfamiljen, vilka setts som särskilt angelägna att fördjupa sig i. Artiklarna bidrar till att nyansera schablonbilderna av miss- brukande kvinnor och deras familjer. Resultat från min egen forskning (t.ex.
Trulsson 1993, 1998) visar, att när man som forskare sätter fokus på kvinn- liga missbrukare blir bilden annorlunda än hur det ofta annars ser ut i miss- bruksforskningen, där kvinnorna får stå i skuggan av en manlig majoritet.
(jfr Järvinen 1983). Här har också artikeln om Mini-Marias öppenvårdsbe- handling visat hur en könsneutral syn omöjliggör en nyanserad bild både av unga kvinnors och unga mäns missbruk. Forskningen frammanar ofta bilden av kvinnliga missbrukare som sköra, passiva, destruktiva offer och psykiskt instabila. Även om många kvinnor far illa i missbruket, så kommer det fram en annan bild, när man som forskare försöker närma sig dem på deras vill- kor och ta ett steg förbi det invanda tänkandet på det sätt som berörts ovan utifrån Bubers tankegångar.
De första två artiklarna belyser utvecklingsarbete inom socialtjänstens missbruksbehandling. De båda andra artiklarna rör hälso- och sjukvården i samverkan med socialtjänsten och syftar båda till metodutveckling och pro- gramskapande. De presenterade artiklarna väcker nya tankar, visar på möj- liga forskningsområden och på områden som kan bli föremål för metodut- veckling. Ett gemensamt drag hos artiklarna är hur ett kvinnligt möte kan vara en kraft på vägen ut ur missbruket!
FoU-cirkeln har varit ett led i samhällets satsning på kunskapsbaserad socialtjänst och att lyfta fram genderperspektivet i missbruksarbetet. Social- styrelsen och Länsstyrelsen har genom ekonomiskt stöd gjort det möjligt att genomföra FoU-cirkeln. I samverkan mellan deltagare från hälso- och sjuk- vård och socialtjänst har detta bidragit dels till att öka medvetenheten i mötet med missbrukande kvinnor och deras familjer och dels till metodut- veckling och programskapande inom området. Förhoppningsvis kan publi- cering av denna antologi och andra rapporter skapa ringar på vattnet i olika verksamheter ute i landet.
Lund i oktober 2002 Karin Trulsson
Presentation av artiklarna
Karin Trulsson
Att upptäcka det kvinnliga perspektivet i missbruksbehandling med ungdomar
Vi får i artikeln följa ungdomsteamet Mini-Maria, från starten och fem år framåt. Ungdomsteamet Mini-Maria vänder sig till unga män och kvinnor med missbruksproblem. Socialarbetarna Annika Hallén Hemb och Pia Ols- son ger en historik över verksamhetens utveckling, beskriver behandling- smetoden och vilka ungdomar man vänder sig till. Genom djupintervjuer får vi en levande bild av ett par ungdomars tankar kring sina liv och behand- lingen. Hermans och Karinas berättelser synliggör skillnaderna mellan unga mäns och unga kvinnors syn på missbruk och behandling. Författarna be- skriver hur de kunnat dra nytta av genusperspektivet för att få kunskap om ungdomars olika val av drog och därmed vidareutveckla sin behandlingssta- tistik. Socialisationsforskning (Bjerrum-Nielsen & Rudberg, 1989, 1991) har öppnat upp nya perspektiv i missbruksarbetet med ungdomar. I artikeln kon- staterar författarna, att ”helhetsbegreppet har fått ytterligare nytt blod, ge- nom att strila genom ljuset av om en bedömning eller insats ska gagna en kille eller tjej”.
Systerskap – en bärande kraft
De tre författarna och socialarbetarna Helena Sotter, Christina Spansk och Susanne Wiklund låter oss i artikeln följa en öppenvårdsverksamhet som vänder sig till kvinnor med en psykosocial problematik som är ett hinder i deras utveckling, Klara Kvinnogrupp i Göteborg. Vi får kliva rakt in i verk- samheten ”Systerskapet” som en bärande kraft i behandlingen. De lyfter fram
en utveckling från självhjälpsgrupp till professionell kvinnobehandling. Vi får en bild av det teoretiska perspektivet med rötter från Paolo Freire som också efter hand påverkats av behandlings- och genusforskning. De konstruk- tiva krafterna i kvinnogemenskapen ”systerskapet” lyfts fram och belyses ur olika synvinklar med reflektioner kring betydelsen av den yttre miljön, det fysiska rummet och gemenskapen mellan berörda kvinnor. Vi får en inblick i hur kvinnorna i olika sysslor, genom samtal och sociala stödinsatser får utrymme att växa. De destruktiva krafterna, konkurrens, avundsjuka och ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor (jfr Nötesjö & Tegborg 1999) har fått stryka på foten. Det som fokuseras är vad vi kan lära om den kraft som får kvinnor att växa!
Hur räcker mödrahälsovården till? – Om missbrukande gravida kvinnor i Göteborg och Bohuslän
I artikeln belyser två barnmorskor, Kerstin Agnetun och Elisabeth Daniels- son, problematiken kring graviditet och missbruk. Det mest sårbara, det ofödda fostrets och spädbarnets intressen är i fokus. För de barnmorskor som på nära håll följer och lever sig in i dessa utsatta familjers liv är det en själv- klarhet att mycket stöd behövs. För dem liksom för alkoholkommittén som svarar för att genomföra den nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador (se prop 2000/01:20) är stöd åt gravida missbrukare ett priori- terat område. Artikeln ger oss en teoretisk inblick i området graviditet, mo- derskap och missbruk. Den berör en enkätundersökning om barnmorskors syn på behovet av insatser och samverkan rörande gravida missbrukare och deras familjer. Vi får en bild av resurser ute i landet. Två fallbeskrivningar får oss att känna in vad stöd och brist på stöd får för konsekvenser. Artikeln avslutas med att summera behoven av insatser för gravida missbrukare och spädbarnsfamiljer och hur dessa skulle kunna genomföras.
Föräldrarummet – tankar om ett föräldraprogram för kvinnor med beroendeproblematik
Under flera år har samarbete mellan Kvinnomottagningen inom den psykia- triska hälsovården och Sesam barngruppsverksamhet inom socialtjänsten pågått. Författarna, sjuksköterskan Marie-Louise Litzén och socialarbetaren Anja Andersson, beskriver hur forskningscirkeln blev upptakten till tankar på fördjupat samarbete mellan ett par arbetsplatser som möter olika med- lemmar i missbrukarfamiljen. Förverkligandet av idéerna är ämnet för arti-
keln om ”Föräldrarummet”. Olika typer av barngruppsverksamhet, av vilka Sesam är ett exempel, har gett missbrukares barn ett forum att träffas och ett
”andningshål” (jfr Lindstein 1995). Erfarenheter av verksamheter som ger motsvarande stöd åt barnens föräldrar belyses i artikeln. Vi får ta del av tankar kring vad ett genusperspektiv kan innebära i behandlingsarbete som riktar sig till missbrukande kvinnor och hur detta skulle kunna vidareutveck- las till ett föräldraprogram. Detta skulle enligt författarna kunna innebära stora vinster för både barn och föräldrar.
I
denna artikel presenteras erfarenheter av fem år med Ungdomsteamet Mini-Maria, som tidigare presenterats i en rapport (Hallén Hemb & Ols- son, 2002). Rapporten är resultatet av vårt deltagande i en FoU-cirkel i regi av FoU i Väst, ”Missbrukande kvinnor och deras familjer”.Vi försöker i första hand förmedla något av de diskussioner som genus- perspektivet fört med sig, dessutom väljer vi att ta med delar av beskrivning- en av framväxten av Ungdomsteamet Mini-Maria.
Mer än ett år har gått från första tanke till färdig rapport. Det är lång tid och har tagit mycken möda och tanke i anspråk. Det har varit inspirerande, lärorikt och roligt att skriva. Det har väckt många nya frågor och startat spännande diskussioner i arbetsgruppen. Samtidigt har skrivarbetet på ett sätt varit ”störande” mitt i ett ständigt pågående socialpsykiatriskt vardags- arbete. Det är inte lätt att prioritera och vissa saker prioriterar sig självt i praktiken. Det är just kombinationen mellan skrivarbete och behandlingsar- bete som är själva poängen och tanken med den FoU-cirkel vi tagit del i. Vi har givits en möjlighet att få ner erfarenheter, synpunkter, frågeställningar och reflektioner från tanke och muntligt ord till svart på vitt i skriven text.
Vad är Ungdomsteamet Mini-Maria?
Ungdomsteamet Mini-Maria är en specialiserad missbruksenhet i Göteborg för ungdomar upp till 20 år och deras närstående. Mottagningen öppnade i augusti 1995 och drivs genom ett delat huvudmannaskap mellan sjukvård (Narkotikapolikliniken vid Sahlgrenska Universitets-sjukhuset) och social- tjänst (Cityenheten vid stadsdelsförvaltningen Centrum).
Ungdomsteamet erbjuder rådgivning och behandling till unga och deras
Att upptäcka det kvinnliga perspektivet i missbruks- behandling med ungdomar
Annika Hallén Hemb och Pia Olsson
anhöriga i form av enskilda samtalskontakter, föräldra- och familjesamtal samt genom nätverksträffar, där representanter från både personligt och pro- fessionellt nätverk deltar. Behandlingsarbetet sker i öppenvård.
Personalen som arbetar vid Ungdomsteamet Mini-Maria består av socio- nomer, sjuksköterska, psykolog och läkare.
Syfte
Vi har två syften med rapporten:
Vårt första syfte med Ungdomsteamet Mini-Marias femårsrapport är att presentera vår mottagning genom att göra en verksamhetsbeskrivning som också inkluderar uppbyggnaden av verksamheten, genomförandet samt nu- varande behandlingsmetod. Vi har två skäl till detta. För det första har vi en drivkraft att för egen del sätta ord på det som sakta vuxit fram och som idag känns naturligt. För det andra har vi en stark önskan att förmedla att det är möjligt och roligt att starta bra, seriösa verksamheter med små medel för mycket viktiga uppdrag i offentlig regi. Vi vill med andra ord sammanfatta våra erfarenheter för att sätta ord på det vi gjort och gör, för egen del, och vi vill sprida idén om ett möjligt sätt att starta upp en verksamhet.
Det andra syftet är att försöka lyfta fram de likheter och skillnader mel- lan unga män och unga kvinnor som vi möter i vårt praktiska arbete och försöka förstå dem i ljuset av ett könsteoretiskt perspektiv.
Metod
Vi har deltagit i en FoU-cirkel i FoU Västs regi. FoU-cirkeln har gått som en röd tråd genom skrivarbetet. Cirkeln har dessutom inneburit att vi erbjudits enskild handledning när det gäller vårt skrivarbete, vilket gett oss ytterligare möjlighet att stanna upp, men inte fastna!
Att prioritera skrivarbetet i förhållande till det dagliga behandlingsarbe- tet har varit det svåraste. Vi har prioriterat cirkelträffarna och deltagit i samtliga. Vi har försökt att avsätta en halvdag per vecka, vilket i verklighe- ten blivit en halvdag varannan vecka. Vi har sett att det är viktigt att avsätta tid. Vi har fått prova oss fram när det gäller att realisera våra ambitioner om hur prioritering av skrivande ska förverkligas.
Vi har använt oss av anteckningar och sammanfattningar från plane- ringsdagar, samt av protokoll från arbetsplatsträffar. Likaså av erfarenheter- na från de muntliga presentationer som mottagningen har genomfört i form av föreläsningar och informationer. Utifrån detta material har erfarenheter, tankar och muntliga framställningar sammanfattats och nedtecknats.
Två ungdomar har blivit intervjuade; en kille och en tjej. Intervjuerna har handlat om att få en bild av vad ungdomarna har att säga om tiden i behandling på Ungdomsteamet Mini-Maria. De har fått svara fritt utifrån ett antal teman. De teman som de har blivit tillfrågade om rörde missbruk, bemötande, upplevelse av behandlingen (inkluderat relationen till terapeu- ten) samt livssituation då och nu. Intervjun har syftat till att få veta vad i behandlingen som varit till hjälp för ungdomarna att gå i behandling. Inter- vjuerna, som pågick i cirka en och en halv timme, har genomförts i Ung- domsteamets lokaler. De har spelats in på band och skrivits ut i sin helhet.
Teori
Vi har i detta arbete studerat verksamheten och intervjuerna utifrån två per- spektiv. Den utvecklingspsykologiska könssocialisationsteorin tar sin utgångs- punkt i de norska forskarna Harriet Bjerrum Nielsens och Monica Rudbergs (1990) tankegångar. Modernitetsteorin har i huvudsak hämtats från Anthony Giddens (1995). Dessa två perspektiv är de som vi har använt oss av i analy- sen.
Traditionell missbruksbehandling har ofta handlat om att den missbruk- ande ska bryta med sina vardagliga omgivningar. Missbrukaren ska erkän- na problemet och konfronteras med sitt problem, ofta i grupp. En viktig del i behandlingen består av, att med miljöterapeutiska metoder, bidra till en ny slags fostran. Det har dock visat sig att speciellt kvinnor har svårt att fullföl- ja sådana behandlingsupplägg. Fler kvinnor än män avbryter en sådan be- handling. Under 1980- och 1990-talet växte därför speciella behandlingshem för kvinnor fram. Här lades framförallt vikt på det enskilda samtalet och kontakten med familjen, speciellt barnen om kvinnan hade sådana. Sam- manfattningsvis verkar det finnas olika behov av behandling för missbruk- ande kvinnor och för missbrukande män (Trulsson, 1993; Christensen & Gran i Reichelt, 1994).
Våra funderingar och resonemang har kretsat kring hur unga kvinnor blir kvinnor och unga män blir män. Bjerrum Nielsen och Rudberg menar kortfattat, att män och kvinnor söker bekräftelse på olika sätt. För den unga kvinnan handlar det om att understryka likhet i ett personligt rum, medan det för den unge mannen handlar om att understryka skillnader i ett offent- ligt rum. De menar vidare att vi måste tänka utvecklingspsykologiskt, om vi ska förstå socialisationsprocessen. Pojkens identitet är uppbyggd kring åt- skillnad – utvecklandet av en manlig könsidentitet förutsätter att han känner att han är olik sin mor. Flickans identitet och självuppfattning byggs i stället upp av en nära relation till modern. Hennes gränser mot andra blir mer
flytande och hela hennes identitet är, på gott och ont, mycket mer samman- vävd med hennes relationer till andra, jämfört med vad pojkens identitet är (Bjerrum Nielsen & Rudberg, 1990).
Hur växte Ungdomsteamet Mini-Maria fram?
I början av 1990-talet kunde vi se en förändrad missbruksbild i Sverige, så också i Göteborg. Allt fler unga valde att testa droger och vi kom i kontakt med nya droger som var speciellt designade för ungdomar. Ravekulturen växte sig stark i Göteborg. Under åren 1993-94 gjorde Annika Hallén Hemb, från socialtjänsten, och Kerstin Vikengren, från narkomansjukvården, en kartläggning för att se huruvida det fanns ett behov av en mottagning för ungdomar med missbruksproblem i Göteborg och hur denna i så fall skulle utformas. Kartläggningen visade att det fanns ett behov av en mottagning med särskild kompetens för att möta ungdomar med alkohol- och narkotika- bekymmer. Med hjälp av en rad olika studiebesök, inspiratörer och referens- grupper startade verksamheten 1994 i en liten skala, på redan existerande vuxenenheter. Efter uppmärksamhet i media under det påföljande året, fick idén om ett Maria Ungdom i ”mini”-format i Göteborg politisk genomslag- skraft. Parallellt pågick inom Göteborgs Stad utarbetandet av ett ”Åtgärds- program mot narkotika” som innehöll riktade medel för att motverka narko- tikamissbruk. Tillsammans ledde detta fram till beslutet att starta Ungdoms- teamet Mini-Maria fattades i kommunfullmäktige. I augusti 1995 invigdes mottagningen.
Ungdomsteamet Mini-Marias mål och formella uppdrag
Ungdomsteamet Mini-Maria har till syfte att motverka drogmissbruk bland ungdomar.
Ungdomsteamet Mini-Marias uppdrag är att:
· ge råd och behandling i öppna former för ungdomar upp till 20 år, vilka utvecklat missbruk av narkotika, alkohol eller är i riskzonen
· utveckla arbetsformer för tidigt ingripande och krisintervention
· utveckla arbetsformer med ungdomars familjer och sociala nätverk
· samla kunskap om ungdomsmissbruk i kommunen
· komplettera befintliga resurser i kommunen och arbeta i nära samver- kan med dessa
Teamet
Verksamheten drivs genom ett delat huvudmannaskap och vårt huvudsakli- ga arbete består i att möta ungdomar och deras familjer i samtal. Det delade
huvudmannaskapet har inneburit, att vi i teamet värnat om våra specialite- ter. Vi har utvecklat ett socialpsykiatriskt synsätt. Att lyssna på våra olika perspektiv i teamet har dessutom parallellt lett till att behandlingen påver- kats, i riktning mot att alla runt ungdomen får en chans att göra sin röst hörd. Vi har därmed sett hur teamarbetet och metodutvecklingen hänger nära samman på ett positivt sätt.
Vid invigningen i augusti 1995 hade personalstyrkan utvidgats till att omfatta två socialarbetare, en sjuksköterska, en psykolog och en läkare. Ett drygt år senare utökades teamet med ytterligare en socionom. Idag består teamet av fem heltidstjänster som behandlare med olika professioner och kompetens, samt av en läkare som är konsult åt teamet i medicinska och psykiatriska frågor. Ingen av de behandlande teammedlemmarna har bytts ut sedan start. Däremot har teamet utökats med en visstidsanställd kurator sedan våren 2001.
Utöver Kerstin Vikengren som är sjuksköterska och Annika Hallén Hemb som idag har en tjänst som metodhandledare består teamet av Per-Ola Tjä- der och Hans Bishop, bägge socialsekreterare, Marianne Lahger som är psy- kolog samt vår läkare Bengt Grenfeldt. Vår kurator heter Pia Olsson.
Det har alltid funnits en mycket tillåtande hållning i teamet när det gäl- ler kompetensutveckling och utbildningsfrågor. Vi har inspirerats av olika saker och valt olika vägar i fråga om fördjupning och vidareutbildning.
Gemensamt har vi gått familjeterapiutbildning. Flera har vidareutbildat sig inom psykoterapi, några inom nätverksterapi, ytterligare en kollega har kom- pletterat med handledarutbildning och utbildning i öronakupunktur. Dessa olika riktningar har av teamet alltid bemötts med intresse, uppmuntran och stöd och setts som en tillgång, aldrig som ett hot.
Vi arbetar utifrån ett integrativt synsätt mellan individuellt psykodyna- miskt behandlingsarbete och systemteoretiskt familje- och nätverksarbete.
Det blir allt tydligare att det mer kognitiva arbetssättet och nätverkstänkan- det tar större utrymme i inledningen av många av de kontakter vi har. Det är viktigt att kartlägga, intervjua, göra klara och tydliga uppdrag med dem vi möter. I detta viktiga inledande arbete är ibland både tonåring och familj i kris. Arbete i form av rådgivning, information samt samtal med pedagogis- ka inslag är angeläget.
I en fortsatt behandling där missbruksfokuset minskar allt mer och i stäl- let ersätts av tonåringens många frågor av existentiell art, ökar möjligheten till terapeutiska samtal utifrån ett psykoanalytiskt förhållningssätt.
Teamarbetet utgör strukturen för behandlingsarbetet. Det är i teamet vi presenterar nya ungdomar, diskuterar uppdraget, resonerar om behov och insatser, följer upp pågående rådgivningar och behandlingar samt avslutar
individuella kontakter och familjekontakter. Denna struktur utgör ramen för det innehåll som är själva behandlingsarbetet på Ungdomsteamet Mini-Ma- ria.
Den breda kompetensen i teamet, kombinerat med vår tydliga struktur och vårt genuina intresse för ungdomsarbete, är de områden som vi idag lyfter fram när vi funderar över teamets framgångsfaktorer i arbetet med unga missbrukare och deras familjer.
Statistik 1996-2000
Ungdomsteamet Mini-Maria träffar runt 150 ungdomar per år. När vi sam- lat statistik från de gångna åren är det framförallt tre aspekter som är sär- skilt utmärkande.
1. Andelen unga kvinnor som söker hjälp på mottagningen är högre än vad som är normalt i missbruksbehandling. Under åren har denna siffra le- gat på i snitt 40%. En vanlig siffra inom både sluten- och öppenvård för narkomaner är annars 20-25 procent kvinnor (SOU 1994:28 Kvinnor och Alkohol).
2. Initiativtagaren till att söka hjälp på mottagningen har förändrats ra- dikalt på de fem år som verksamheten varit igång. År 1996 var antalet remit- teringar från myndigheter 70 procent och 30 procent sökte hjälp på egen hand eller via sina anhöriga. År 2000 är siffrorna de omvända; 70 procent av ungdomarna sökte själva eller med hjälp av sin familj och bara 30 pro- cent kom via någon myndighet. Andelen unga som lyft luren på helt egen hand har ökat från 10 procent till 37 procent under fem år.
3. Drogval utifrån kön. Under samtliga verksamhetsår har det huvud- sakliga missbruket utgjorts av hasch och amfetamin, med klar tyngdpunkt på hasch. 56 procent av ungdomarna har under åren 1998 och 1999 uppgett hasch som sin huvuddrog och 2 procent har uppgett amfetamin. År 2000
sjönk andelen som uppgav hasch som sin huvuddrog till 43%, medan ande- len amfetaminmissbrukare låg kvar på 22%. Däremot har vi i statistiken för år 2000 delat upp drogmissbruket efter kön och då visar det sig att det är stor skillnad mellan tjejers och killars val av huvuddrog. Hasch har alltid legat i topp under alla år vi intervjuat om huvuddrog, men i statistiken för år 2000 ser vi att det gömmer sig en könsskillnad bakom siffrorna. För de unga kvin- norna är huvuddrogen amfetamin!
Intervjupersonernas tankar om behandling
Introduktion
Två intervjuer är gjorda med en ung man, som vi kallar Herman, och en ung kvinna, som vi kallar Karina. De har bägge gått i individuell samtalsbe- handling på Ungdomsteamet Mini-Maria. Herman och Karina avslutade sin samtalskontakt under 1999. Herman gick i samtal hos en manlig socionom och Karina hos en kvinnlig sjuksköterska.
Intervjuerna har rört sig utifrån vissa teman som är; missbruket, bemö- tande på mottagningen, och vad som möjligen har varit till hjälp och varför.
Vi har läst materialet om och om igen för att leta efter mönster, likheter och skillnader. Ambitionen har varit att få kunskap om vad ungdomarna har att säga om behandlingen och studera denna information utifrån kön.
Karina är vid tiden för intervjun 21 år. Hon har inte använt narkotika sedan hon började sin kontakt på Ungdomsteamet hösten 1998 och dricker sparsamt med alkohol. Hon lever tillsammans med en pojkvän, som hon träffade strax innan hon valde att avsluta kontakten med Ungdomsteamet Mini-Maria. Hon arbetar heltid inom vården. Karinas missbruk har i huvud- sak bestått av amfetamin och i viss mån också alkohol.
Herman, som vid tiden för intervjun är 22 år gammal, har varit ute och rest en del i världen sedan han valde att avsluta kontakten med Ungdomstea- met Mini-Maria. Herman rökte hasch så gott som dagligen och blev gripen av polis. I samband med denna händelse sökte han hjälp själv. Han röker fortfarande hasch lite då och då. Herman är för tillfället arbetslös och bor hos sina föräldrar. Hans framtidsplaner är att utbilda sig utomlands.
En del av resultatredovisningen
Här lyfter vi fram de saker vi tycker är mest centrala i resultaten av intervju- erna, som återfinns i sin helhet i vår rapport (Hallén Hemb & Olsson, 2002).
Vi presenterar materialet temavis.
Herman talar om några saker som var extra viktiga för honom när det gäller bemötande. Det handlar framförallt om känslan att bli tagen på all-
var, att bli bemött som en vuxen och att möta en person som både kunde visa förståelse och säga emot honom. Karina pratar om bemötande på ett annat sätt än Herman. Hon talar mer om behandlarens agerande och på hur hon blev bemött i samtalen och hur hon önskade att terapeuten skulle vara gente- mot henne. Kort sagt är det viktigaste för Karina att bli mött med lugn, acceptans och förståelse.
Herman talar om sitt missbruk som en sak för sig och är mån om att dela upp sitt problem. Han beskriver, att missbruket var en separat del av hans liv, även om han tvivlar något på den förklaringen. Han nämner, att han fick en identitet genom missbruket som blev problematisk för honom när han ville sluta. När Karina ombads att berätta om hur hon idag ser på sitt miss- bruk väljer hon att prata mycket om relationen till sin mamma. Karina be- skriver överlag sitt missbruk kopplat till olika relationer i hennes liv. Vidare pratar Karina om kroppens betydelse på olika sätt och hur hon genom miss- bruket fick känslan av att hon blev den hon ville vara. Trots detta kom Karina fram till en punkt, där hon upplevde det som nödvändigt att sluta droga sig för att överhuvudtaget kunna leva vidare.
Då Herman berättar om hjälpen han fått, handlar det om att samtalen gav honom nya kunskaper och en alternativ identitet. Han fick bättre själv- förtroende, bättre självkänsla och insåg att han av egen kraft var i stånd att förändra sin livssituation. Herman beskriver att han fick hjälp att reflektera.
Karina nämner framförallt processen fram till den punkt som fick henne att inse att hon var benägen att själv göra något för att få en förändring i hennes liv. Det är detta hon väljer att lyfta fram gång på gång under intervjun.
Framförallt handlar Karinas berättelse om att få accept från behandlaren för den hon var. Inom detta område skiljer sig ungdomarnas tankar lite åt. Det Herman lyfter fram, lyfter också Karina fram, även om de har olika ord för det som hänt. För båda handlar hjälpen om att hitta svar på frågor som handlar om vem man är och hur man ska frigöra sig. Båda påtalar vikten av att återfå känslan att ha makt över sitt egna liv. För Karina har behandlingen inneburit, att hon insett vikten av att prata med andra människor. Hon åter- kommer flera gånger till detta tema i intervjun. Att börja gå i behandling innebar att hon började prata med andra, och detta beskriver hon att hon har användning av också efter behandlingen avslutats.
Vad var det som gjorde, att Herman och Karina kunde ta emot den hjälp som erbjöds dem? Båda har mer att säga om vad som möjliggjorde att de kunde använda sig av den hjälp som erbjöds, än om vad som rent faktiskt var till hjälp för dem. När Herman talar om vad det var som gjorde att han kunde ta emot hjälp handlar en stor del om hans egen roll; att han respekte- rade sin behandlare. Genom att hans självkänsla blev starkare kunde han ta
till sig mer och mer av det behandlaren ville förmedla. Herman har delvis en instrumentell inställning till behandlingen som återspeglas i hans gillande av behandlingens ramar och struktur. Att behandlaren fokuserade på ”här och nu situationer” hade också betydelse för Herman. Karinas tankar om vad det var som gjorde att hon kunde ta emot hjälp handlar i huvudsak om samspe- let med och förtroendet för behandlaren. Liksom Herman beskriver Karina, att den ökande självkänslan möjliggjorde att hon bättre kunde ta emot hjälp.
Herman beskriver en instrumentell inställning till att samtala med behandla- ren; han var där för att prata, varför skulle han inte göra det då? Bakom denna bild ligger tryggheten i tystnadsplikt och sekretess. Allt eftersom rela- tionen mellan Herman och behandlaren utvecklas, kan han slappna av. Idag kan Herman säga, att behandlaren inte hade behövt bekräfta honom i att det de två talade om stannade dem emellan. Karina beskriver, att hon sökte förtroende hos behandlaren. För henne var det inga yttre gränser som satte ramarna, inte ens från första början. Det var Karinas egen osäkerhet på behandlaren. När hon blev en person och behandlaren blev en person, möj- ligen när de uppnått en subjekt-subjekt relation, lyckades hon berätta mer om sig själv och hur hon hade det. Trots Karinas upplevelse av att ha blivit en person för behandlaren tvekade hon aldrig, att det trots allt var en ”konst- gjord” relation, men detta var inget problematiskt för Karina. För Herman var relationen till behandlaren mer problematisk; han funderar idag över om hans och behandlarens relation var äkta eller inte. Kanske Hermans tvivel grundar sig i det faktum, att han inte önskade att relationen mellan honom och behandlaren skulle försiggå inom ramen för det terapeutiska rummet?
Tvivlar Herman på om relationen är konstgjord eftersom känsla och förnuft står i konflikt med varandra? Betydde relationen mycket för honom, trots att den var skapad utifrån andra premisser än vad han var van vid?
Mönster, likheter och skillnader – en diskussion kring resultaten av intervjuerna
Ur de båda ungdomarnas berättelser kan man urskilja vissa mönster och se likheter och skillnader mellan den unga mannens och den unga kvinnans berättelse och det är dessa vi kommer att belysa här. För en mer grundläg- gande genomgång hänvisas läsaren till vår rapport (Hallén Hemb & Ols- son, 2002).
Karinas beskrivning av sitt sökande är vid första åsynen faktiskt inte alls överensstämmande med socialisationsteorins idé om hur kvinnor bildar sin identitet i sökande efter likhet med andra kvinnor. Hon ville till en början inte öppna sig, hon vågade inte. På detta sätt blev det svårt för henne att relatera till andra och bekräfta sin kvinnliga identitet som ”lik”. Flera fors-
kare (Trulsson, 1993; Gran & Olsen, 1994; Ravndahl, 1991) menar att just denna försiktighet återfinns hos många kvinnor som missbrukar för att de inte har haft så stora möjligheter att utveckla sin kvinnliga identitet. Deras erfarenheter av nära relationer till andra kvinnor är oftast mycket få. Däre- mot, säger forskarna, att en hel del av de missbrukande kvinnorna har många erfarenheter av relationer till män. Utifrån ett sociologiskt, strukturellt per- spektiv, är en missbrukande kvinna ”dubbelt avvikande”. Hon passar inte in i den traditionella kvinnorollen och hon är inte man. Den stigmatisering som sker av missbrukande kvinnor medför ett stort arbete för terapeuten. Att upp- arbeta ett förtroende hos kvinnan tar kanske extra tid p.g.a. detta. Efter en tid i behandling och drogfrihet börjar däremot Karinas berättelse allt mer likna det som i socialisationsteorin beskrivs som den icke avvikande kvin- nans identitet; hon söker sin identitet främst i förhållande till andra männis- kor; till sin mamma och till sin pojkvän.
Det Karina beskriver är en utveckling till att bli en vuxen kvinna. Indivi- duella samtal med kvinnliga behandlare blev ett steg i att utveckla sin iden- titet som vuxen kvinna. Hon tog möjligheten att hitta en egen identitet, utan att hindras av den täta modersrelationen, som hon vill skilja ut sig från. En tät relation till modern behöver inte betyda att relationen är ”nära”. Avsak- naden av en god relation till modern, såväl som till fadern, kan leda till att det blir svårt att skilja ur sig just på grund av att relationen inte gett vad barnet behövde. Om du inte har en relation att skilja ur dig från, kan önskan om en sådan relation knyta dig hårt till den ena eller andra föräldern.
Herman beskriver en någorlunda stabil självkänsla. Han kan avgränsa sig i förhållande till föräldrarna genom att tydligt markera att han inte tän- ker lyssna på vad de har att säga; han vill hitta sin egen väg för att kunna utveckla en identitet som en vuxen man. Avgränsning är enligt den utveck- lingspsykologiska könssocialisationsteorin något pojkar tidigt i sin utveck- ling får lära sig genom separationen från modern. Genom sin upplevelse av sig själv som ”olik” modern, lär sig pojken att han inte är, och inte heller ska bli, som hon. Hermans frigörelseprocess får hjälp av det haschrökande gäng- et och genom terapeuten. Den manliga identiteten utvecklas i konkurrens med andra män. Hermans väg in i missbruk handlar, så som han beskriver det, om att han hittade sin plats i ett gäng. Det gänget rökte hasch. Lite tillspetsat kan vi säga att haschet, givetvis tillsammans med en mängd andra aspekter, var en av gängets spelregler. För att bryta sitt missbruk behöver Herman också bryta med gängets normer och frångå sin inordnade plats i hierarkin där. Att bryta normer är svårt och kräver att personen är beredd att stå emot eller betala de sanktioner som kan drabba honom. Herman hittade något där i gänget. Han fick en möjlighet att prova sin manlighet i samspel
med andra unga män. Då Herman träffar sin terapeut intar han, utan att protestera, en position där han underordnar sig denna. Han har full respekt för terapeuten och tror att denne kan lära honom saker som han själv inte kan. Hierarkin är tydlig. Detta hjälper Herman att utveckla sin vuxna man- liga identitet (Andersson, 1995; Bjerrum Nielsen & Rudberg, 1990).
Tilliten till andra människor är en av de mest slående skillnaderna mel- lan Herman och Karina. Hon får verkligen arbeta upp sin tillit till terapeu- ten. Hennes osäkerhet gör att denna process går långsamt, men den går framåt.
Genom att tilliten till terapeuten växer kan en relation som ”håller” utveck- las. Utifrån dessa erfarenheter kan Karina sedan bygga vidare med hjälp av andra relationer, som den med mamman och pojkvännen. Herman däremot har ingen direkt osäkerhet i fråga om tillit. Han har fått med sig tillräckligt med erfarenheter i livet. När terapeuten säger något till honom så finns det ingen anledning att inte tro på detta. Karina och Herman har olika starka inre objekt.
Om vi breddar förklaringsmodellen något, kan vi se något nytt då? Truls- son (1993) har gjort en analys utifrån ett utvecklingspsykologiskt könssocia- lisationsperspektiv. I denna analys hamnar den kvinnliga identitetsutveck- lingen i centrum. Finns det något att vinna på att ”komplettera” det utveck- lingspsykologiska könssocialisationsteoretiska perspektivet med ytterligare en dimension som fördjupar förståelsen utan att förklaringsmodellerna går emot varandra. Det psykologiska perspektivets utgångspunkt är att männis- kan fungerar som en relativt självständig individ i förhållande till samhälls- förhållandena. Bjerrum Nielsen och Rudberg (1990) har påvisat att det går att kombinera detta perspektiv med ett sociologiskt perspektiv. Utifrån en sociologisk uppfattning förstås människan som samhällsskapad och samhäl- let som människoskapt, det vill säga människan och samhället skapas i en växelverkan med varandra. Genom att inbringa ett modernitetsteoretiskt perspektiv menar vi att den sociologiska aspekten kan fördjupas utan att förringa eller gå emot den psykologiska. Anledningen till att föra in ett så- dant perspektiv är främst att försöka få en mer nyanserad förklaring till eventuella skillnader mellan unga mäns och kvinnors behov. Utgångspunk- ten för denna tanke är att kön främst är socialt konstruerat och betingat av det samhälle en människa lever i. Modernitetsteorin tar in ungdomars lev- nadsvillkor på ett, för oss, relevant sätt. Teorin har ofta förklarats som en slags ”ungdomsteori”, där de speciella villkor ungdomar i det moderna sam- hället lever under diskuterats. Detta innebär att aspekter som framkommer i de övriga teorierna bara till viss del kan förklaras med hänsyn till unga män och kvinnor (Fornäs m.fl., 1993)
Utifrån teorierna som rör det moderna samhället ser vi vad skillnaderna
mellan unga kvinnor och unga män kan tänkas handla om. Män har, i högre grad än kvinnor, behov av att skaffa sig träning i att formulera sin jagberät- telse. Kvinnornas projekt däremot, handlar i större grad om att göra något av den frihet som det moderna samhället ger dem. Giddens (1995) menar, att för att uppnå ontologisk trygghet krävs ett reflexivt jagprojekt som kan sätta individen i ett sammanhang, både till sitt förflutna och till sin framtid. Iden- titet är något som skapas och omskapas i en ständig process. Här menar vi, att vi har en del av svaret på frågan om varför det utvecklingspsykologiska perspektivet har sina begränsningar. Identitet är något som skapas och oms- kapas i en ständigt pågående process. Den är inget som står fast eller färdig- utvecklas. Denna process, i vilken jagidentiteten skapas, är en reflexiv pro- cess. Det handlar om att sätta in sig själv i ett sammanhang som handlar både om nuet, framtiden och dåtiden. För att kunna erövra framtiden; med frågorna vad vill jag? hur ska jag bli lycklig? behöver man tillgång till sin historia. För att nå sin dåtid krävs, enligt teorin, en jagberättelse. För att skapa sin identitet behöver man således reflektera runt sig själv. I denna ständiga process blir det speciellt viktigt för ungdomar att ha tillgång till s.k.
bollplank när det gäller frågor om livet: Vem är jag?. Frågor som blir så mycket större, om man som ungdom är inne i eller håller på att bryta sig ur ett missbruk. Herman säger, att behandlingen gav honom en möjlighet att skapa en berättelse om sig själv. Han använder just de orden; berättelsen om sig själv. Så långt är Karinas och Hermans versioner tämligen lika. Det finns dock en skillnad. Hermans berättelse om sig själv pågår i en ”här-och-nu”
situation. Han hänvisar inte bakåt eller framåt, utan han är nu. Han menar kanske att behandlingen hjälpte honom att följa med i den process som fort- gick i samhället? Att berätta i nuet är, enligt modernitetsteorin, ett sätt att genom reflexivitet omskapa din identitet i linje med det sätt som samhället fungerar. Karina kopplar sig själv både framåt och bakåt i tiden. Har hon, som Giddens menar att kvinnor jämfört med män har, kommit längre i den moderniseringsprocess som föregått det reflexiva samhället? Är detta förkla- ringen till varför Herman och Karina beskriver sina själv olika? Skulle den- na förklaring kunna säga oss något om skillnaden i behandlingsmetoder för att möta unga män och unga kvinnor? Att män behöver träning i den reflex- iva processen på ett annat sätt än kvinnor? Att kvinnor behöver mer hjälp att reda i sina egna sammanhang?
För Karina och Herman handlade deras tid i behandling väldigt mycket om att öppna sig, börja reflektera och sätt ord på känslor. Det handlade om att få självförtroende och styrka i att börja ta ansvar för sina problem. Det är dessa saker de poängterar. Det är en viktig aspekt som vi bör tänka genom en del. I socialt arbete använder vi förklaringsmodeller från ett flertal olika
vetenskapliga inriktningar. Då det gäller samtalsbehandling finns en mängd olika angreppssätt. Psykoterapin har här en framträdande roll. Stefan Morén (1996) försöker gå bort från ”psykoterapimystiken”, d.v.s. tron på att psyko- terapin är enda sättet att arbeta i enskilda samtal. Han har i sin bok Föränd- ringens gestalt utarbetat en modell för socialt arbete som passar väl in att förklara det arbete som sker i det individuella samtalet. Moréns modell tar utgångspunkt i mötet mellan en biståndssökande och just socialarbetaren, inte mellan en patient och en psykoterapeut. Kanske är det så, att det vikti- gaste för ungdomar är att bli bemötta och sedda. Att få möjlighet att ut- trycka hur de har det och vad de bär med sig i livet. I våra intervjuer bekräf- tas detta arbete som något av det viktigaste och här blir kön underordnat det mänskliga perspektivet. Det är kanske därför arbete med ungdomar i en svår livssituation bör föregås av en lång period av en undersökande och kartläg- gande hållning. Några som förespråkar detta och som dessutom i dessa sam- manhang har en lång erfarenhet av att möta ungdomar i utsatta livssituatio- ner är Brent Adolescent Center i London. Personalen där menar, att en lång- varig behandling för ungdomar, i deras fall en psykoterapi, behöver inledas med en omfattande utredning. De använder begreppet assessment för att be- skriva detta moment i behandlingen. Intervjun innebär ett öppet antal sessio- ner med samma terapeut, för att tillsammans utreda vilka anledningar som för ungdomen till centret. Det handlar inte bara om att ta reda på vilken hjälp som behövs. Det handlar i lika hög grad om att erbjuda ungdomen en möjlighet, kanske den första i livet, att prata så fritt som han eller hon kan, om sitt liv och sina tankar, utan att känna förnedring eller mista kontrollen.
Samtidigt innebär denna process att ungdomen, genom det obegränsade an- talet sessioner, ges möjlighet att komma i så pass god kontakt med sina känslor för att han/hon senare skulle kunna tillgodogöra sig en långvarig psykologisk hjälp och se behovet av denna hjälp (Laufer & Laufer, 1988).
Kanske är det detta Morén (1996) talar om när han menar att socialarbeta- rens främsta uppgift är att erbjuda hopp och möjlighet till förändring? Att med en respekt för den enskildes val samtidigt bereda vägen för en livsom- gestaltande process?
Några resultat och reflektioner
Idag finns ett antal öppenvårdsmottagningar i Sverige som arbetar med ung- domar med erfarenheter av missbruk, varav Ungdomsteamet Mini-Maria är en. I takt med nedskärningar i den offentliga sektorn under 1990-talet har öppenvård blivit ett alternativ till placeringar på institutioner. Öppenvård är billigt. Öppenvård betyder oftast samtal, till största del enskilda samtal.
Ibland förekommer också gruppverksamhet eller familjebehandling i öppna former. Att öppenvård skulle vara en kvinnlig behandlingsform är det nog ingen som skulle vilja hävda, men om vi stoppar upp ett tag och tittar på hur vår statistik ser ut, ser vi att andelen unga kvinnor som söker sig till mottag- ningen är anmärkningsvärd. Under perioden år 1995 till år 2000 har andelen kvinnliga hjälpsökande legat runt 40 procent, en hög siffra om vi jämför med andelen unga kvinnor med missbruk på institutioner under samma peri- od. Det finns de som menar att behandling av missbrukare bör vara differen- tierad efter kön. Ett skäl till att det återfinns få kvinnor på blandade behand- lingsinstitutioner, kan förklaras genom att institutionerna av tradition har fokus på offentlighet och inte på den personliga och nära relationen mellan terapeut och klient. Att fler unga kvinnor söker öppenvård, kan till viss del kanske förklaras av att dessa instanser tar vara på just den nära relationen (Verksamhetsberättelse Ungdomsteamet Mini-Maria 1999; Christensen & Gran i Reichelt, 1994). Ungdomsteamet Mini-Maria har som ambition att den hjälpsökande ska få hjälp inom en snar framtid. Tröskeln för att få komma till samtal är jämfört med viss annan psykiatrisk verksamhet relativt låg.
Mottagningen ligger centralt och lättillgängligt i staden. Detta är saker som har visat sig ha betydelse för hjälpsökande kvinnor och kan vara ytterligare en anledning till att en så pass hög andel unga kvinnor söker till mottagning- en (SOU 1994:28, Kvinnor och Alkohol).
Utifrån den utvecklingspsykologiska könssocialisationsteorin står två begrepp i centrum; autonomi och intimitet. Att gå i behandling i samtal innebär att du ingår i en ny relation med en behandlare. Relationen är förvis- so konstgjord men fortfarande en relation och kan därmed omfattas av sam- ma ramar som vilken relation som helst. Studerar vi resonemanget ser vi, något förenklat, att kvinnor och män har olika behov på grund av att de har uppmuntrats till olika sätt att relatera till andra utifrån kön. Vad skulle då denna skillnad få för inverkan i samtalsbehandling? Genom de teoretiska perspektiven visar sig att relationen kanske betyder mer och att anknytning- en till andra är starkare för tjejer. Genom att tjejers identitet vanligtvis är mer sammanvävd med nära relationer med andra och killars identitet är mer beroende av konstant avgränsning mot andra exempelvis genom prestatio- ner (Bjerrum Nielsen & Rudberg, 1990). Att det är just Karina som är åter- hållsam gentemot behandlaren och har svårt att öppna sig och att det är Herman som refererar till de institutionella ramarna och krav om respekt; är det en tillfällighet? Måhända. Det verkar dock vara rimligt att tolka detta perspektiv som viktigt i samtalsbehandling med ungdomar i missbruk.
Könsspecifikt drogval – en överraskning för oss
När vi tittade närmare på vår statistik över ungdomars uppgivna huvud- drog, fann vi att hasch och amfetamin varit de dominerande drogerna under de fem år som verksamheten varit igång. Vi har under åren som gått tittat på ungdomsgruppen totalt och funnit att knappt 60 procent har uppgett hasch som sin huvuddrog och drygt 20 procent amfetamin. Under år 2000 sjönk andelen haschmissbrukare med drygt 10%, men tendensen låg ändå kvar.
MEN, när vi så tittade könsspecifikt på samma siffror, vilket vi hade möjlig- het att göra avseende siffrorna för år 2000, visade sig en markant skillnad mellan flickor och pojkar. Mer än hälften av pojkarna uppger hasch som sin huvuddrog, medan bara 11 procent uppger amfetamin. För flickorna uppger 30 procent att de röker hasch medan hela 42 procent missbrukar amfetamin!
Den naturliga frågan som följer på detta faktum är förstås: Vad kommer sig detta av? Varför denna stora könsskillnad?
Härefter presenterar vi de reflektioner som vi har gjort kring denna frå- ga. Vi har hämtat de olika utvecklingslinjerna sexualitet, frigörelse, social utveckling och identitetsutveckling från Ramström (1987) och kopplat dessa till våra tankar.
1. Sexualitet och missbruk
När det handlar om ungdomsmissbruk är det viktigt att inledningen av en behandlingskontakt har fokus på missbruket. Vi anar dock risken, att vi som behandlare finner det enklare att också fortsättningsvis koncentrera oss på yttre faktorer för att förstå och söka strategier för att bryta missbruk och hålla drogfrihet. I längre kontakter med ungdomar med missbruksproblem framkommer det med allt större tydlighet att många ungdomars inre tankar och funderingar bl.a. rör deras sexualitet. Vi möter mycket oro som handlar om deras kroppar, relationer med egna och motsatta könet, längtan och skräck efter ett sexuellt samliv, ibland fixering vid sexualitet.
Vår reflektion kring kopplingen mellan den sexuella utvecklingen i ton- åren och könsbundet val av drog handlar om att vi mött många unga män som röker hasch och finner det befriande att slippa tänka på sex, bli av med sin fixering kring sin kropp och sitt kön, bli fri från kravet att hitta någon att ha sex med. Haschet lugnar, stänger av, skapar gruppsamhörighet, utan att sex är inblandat, gör att intresse för sex sjunker undan, ökar distans och minskar behov av nära relationer.
De unga kvinnorna drömmer ofta om sex starkt kopplat till djup kärlek, värme och ömsinta känslor, men upplever emellanåt raka motsatsen och blir rädda, känner sig obekväma, inte tillräckliga, onormala, alltför avklädda
och ibland t.o.m. förnedrade. Amfetaminet räddar den här frustrationen. En flicka uttryckte sig så här när hon var på krogen och drogfri gick in på toaletten för att ta amfetamin; ”jag gick in som ett vrak och kom ut som en drottning”. Flickors önskan om att vara smala, vackra, självständiga och självsäkra – allt går i uppfyllelse i ett nafs. Sexualiteten frigörs från känslor och blir lätt, djärv och okänslig på en gång. Många unga kvinnor beskriver känslan av att duga, våga, känna sig vackra och stolta som en dröm om sig själva. De allra flesta tillägger också den fantastiska upplevelsen av att både vilja älska och samtidigt känna kyla. ”Det känns underbart att vara så kall”, kontroll genom distans.
2. Frigörelse från föräldrarna
Under tonåren krävs en successiv frigörelse från föräldrarna och självklart har barndomsåren en avgörande roll i hur lyckosam denna frigörelse blir.
Samtidigt är frigörelse mycket komplicerat och en livslång process. Tonårs- missbruk kan ses som ett uttryck för en problematisk frigörelse. Vi menar, att det framför allt handlar om den känslomässiga frigörelsen från föräldrarna.
Bland de tjejer och killar vi möter tycks frigörelse gentemot föräldrars värde- ringar och normer samt det materiella beroendet vara av mer underordnad betydelse. Missbruket kan handla om en ”lättare” väg att antingen söka oberoende eller beroende. Drogerna gör det helt enkelt möjligt att slippa ta i tu med de svåra frågorna som handlar om att bli vuxen, ta ansvar, börja fundera över vem jag vill vara.
Att ta droger är destruktivt. Det finns någonting i detta vägval som får oss att tro, att ungdomar som har svårt att få kontakt, eller inte har en tillräckligt stark relation till en förälder att frigöra sig från, låter missbruket bli en symbol. En symbol för att få sagt något väldigt viktigt, som helt enkelt inte går att säga på något annat sätt.
För en del unga killar med starkt beroende till sin mamma och avsaknad av sin pappa, fyller haschet en mycket viktig funktion; känslan av att klara att bli lämnad i fred, att hålla distans, att tillhöra gänget och inte mamma, att sköta sig själv och uppleva sig oberoende. Parallellt kan haschet fylla funktionen av att ersätta det gamla modersberoendet med ett nytt symbio- tiskt beroende till drogen, haschet.
Omvänt för en del unga flickor är att beroendet, kontakten och anknyt- ningen gentemot mamma ser så svag ut, att det är svårt att veta vem man som tjej ska frigöra sig ifrån. Deras identifikationsobjekt är svagt, i det när- maste obefintligt. Dessa tjejer upplever ofta stor vilsenhet och otydlighet, en typ av tomrum där amfetaminet kan vara till god hjälp i drömmen om att
”hitta sig själv”.
3. Den sociala utvecklingen och identitetsutvecklingen
Att följa en social trappstege i en rörelse från familjen via skola och arbete är starkt knuten till identiteten och känslan som handlar om vem man är. Iden- titetsutvecklingen handlar just om att bilda sig en känsla om vem man är och vad man vill med sitt liv. Många ungdomar låter oss förstå att det för dem handlar om kampen, svårigheterna, fasan och längtan efter att stå på egna ben. Frågorna hopar sig. Hur ska det gå till? Hur ska jag klara av alla krav?
Duger jag som jag är? Hur ska en man/kvinna vara egentligen? Vem är jag?
Drogerna ger svar. Drogerna skymmer, lättar och skjuter upp många av frågorna. Samtidigt kan drogerna kan fylla oerhört viktiga behov under en tonårstid för somliga, som har svårt att våga söka svar på annat sätt, som har svårt att finna andra vägar och inte heller tror sig om att finna svaren, varken på egen hand eller med hjälp av sina närmaste.
För de flesta äldre tonåringar faller det sig naturligt att föreställa sig själv där någonstans i framtiden, som man eller hustru och som förälder till egna barn. Bland de tjejer och killar vi möter stannar dessa föreställningar vid att vara en dröm utan större hopp om att kunna bli förverkligade. Speci- ellt för en grupp särskilt problematiska tonårstjejer tycks självbilden i rollen av maka och mamma helt omöjlig. Längtan finns där ju trots allt och första steget är att finna en man. Det är ofta redan där det hänger upp sig. Då är vi åter till resonemanget om amfetaminets betydelse för att förverkliga dröm- men om det tjejer får budskap om att de ska leva upp till och som de ibland mer än allt annat vill vara, nämligen smala, snygga och sexiga. Så som en tjej ska vara – för att duga åt en man…
För killarna kan haschet fylla funktionen att svara på alla de svåra frå- gorna om vem jag vill vara och hur jag vill leva mitt liv. Haschet ger helt enkelt en identitet rakt igenom. Det ger killen en identitet som haschare, gemenskap via gänget, sysselsättning genom all den tid och tanke det tar att planera, skaffa, meka och röka haschet. Det ger en tydlig roll och en stark känsla av att vara unik, speciell, förmer än andra. Haschet ger killen en stil, talar om vilka kläder som gäller, vilken musik som är bra, hur håret ska se ut. Det är visserligen olika för olika haschgäng, men det finns väldigt tydliga koder. Haschet ger dessutom känslan av att tänka smartare, mer koncentre- rat, mer ”inåt” och stärker positiva känslor som har med t.ex. musik att göra. Dessutom försvagar haschet påtagligt förmågan till nära relationer och framför allt till självgranskning. Detta innebär att många betydelsefulla nära relationer hålls på avstånd och förmågan att se sig själv med andras ögon bara minskar.
Tankar framåt – hur ska vi utveckla behandlingsarbetet?
Familjearbetet är integrerat i behandlingsarbetet vid Ungdomsteamet. Under tiden för rapportens färdigställande har vi funderat mer än tidigare över vad vår statistik betyder bakom siffrorna.
När det gäller familjearbetet är det slående att den absoluta majoriteten, hela 80 procent, av de ungdomar vi möter, har separerade föräldrar. Vi mö- ter många föräldrar, vars kontakt sinsemellan är svag eller mycket svag.
Ibland lever en grundkonflikt sedan skilsmässotiden starkt kvar. Detta inne- bär att vårt familjearbete ofta handlar om ett erbjudande till samtal med föräldrar och deras tonåring, där föräldrarna vanligtvis mycket sällan möts eller pratar med varandra. Det har slagit oss, att detta faktum förmodligen påverkar vårt familjearbete i hög grad. Vi vill fortsätta att fundera över på vilket sätt. Vad betyder det för den unga tjejen eller killen att samtala till- sammans med sina föräldrar? Det har vi inte fått svar på i ungdomsintervju- erna. Med hjälp av genusperspektivet har vi ändå börjat ana att killarna uppskattar familjesamtalet mer än tjejerna. Killarna tycker om att konkret se sina föräldrar i familjerummet, höra dem tala med varandra, få hjälp med att få dem att lyssna till vad de själva har att säga. Tjejerna tycks i större utsträckning använda det egna rummet till att tala om och med föräldrarna mer bildligt talat. De finns med i terapirummet, men i samtalet terapeuten och tjejen emellan. Detta är ett intressant område att forska vidare i. Det vi sett som viktigast, i dagens familjearbete, är att återknyta kontakten med föräldrarna på något sätt. Vi kan vara till hjälp i att återskapa en bruten dialog mellan den unge och hans/hennes föräldrar.
Vi har i rapporten berört begreppet ”undersökande hållning”. Teamet har arbetat fram ett förhållningssätt som innebär just detta. Kanske en av våra största uppgifter är att undersöka vad var och en är bäst hjälpt av. Har vi möjligen fått en vägledning av vår egen rapport? Kan det vara så att det kognitiva arbetssättet i första hand lämpar sig i mötet med killar (där majo- riteten röker hasch)? Kan det vara så att flickors relaterande och mer försik- tiga förtroendeskapande väg in i behandlingen kräver mer tid och passar bättre för det terapeutiska rummet? Det blir samtidigt viktigt i framtiden att inte generalisera för mycket eller låta könsperspektivet förblinda. Det indivi- duella undersökandet måste alltid vara centralt, men samtidigt kan generali- serbar kunskap ge förutsättningar för en än mer kompetent undersökande hållning gentemot den enskilde ungdomen. Detta blir vi intresserade av att fortsätta att undersöka.
Caroline Polmear (1996) arbetar på Brent Adolescent Centre i London och hon har skrivit en artikel ur vilket följande citat är hämtat:
”Adolescence should be a time of great hope. The world, their future, is opening up. But for those who feel stuck or unable to get forward, the hope quickly turns to despair. By recognising their disguised mes- sages of panic, that things are not normal, and by offering help, we can all of us transform their despair to hope again. So often at the end of a first interview, a young person will say, ”can anything be done?” or ”have you met anyone like me before?” Intervention at this point offers immediate hope and can be a decisive turning point.”
Avslutande ord
För oss har skrivandet inneburit att vi satt ord på mycket kunskap som tea- met gemensamt burit på, att vi tittat närmare på och analyserat siffror och redan skrivet material, att vi ställt nya frågor som rör behandling av unga människor. Det mest spännande har varit att skrivandet inneburit att vi tvingats formulera både självklarheter och frågetecken, och att detta i sin tur krävt förtydligande och ifrågasättande diskussioner i teamet. Det mest förvånande med skrivandet är helt enkelt, att vi aldrig hade kunnat ana att genusper- spektiv och socialisationsteorier skulle få en sådan intressant genomslag- skraft i metodutvecklingen av behandlingsarbetet på Ungdomsteamet. Vi har sedan starten av mottagningen värnat om att se ungdomar utifrån ett helhets- perspektiv och nu har helhetsbegreppet fått ytterligare nytt blod, genom att strila genom ljuset av om en bedömning eller insats ska gagna en kille eller tjej.
Visst är det både förvånande, enkelt och genialt. Vårt grundläggande förhållningssätt står vi fast vid, vårt mål och vår målgrupp är desamma. Vi vet att vår allra viktigaste uppgift är att skapa ett gott möte som förmedlar hopp till den unga människan, oavsett kön, att hon/han har både rätt och förmåga att skapa sitt eget liv. Vinsten med skrivandet har dock varit att genom att genomlysa ett mönster utifrån en så ”enkel” kategori som kön så har vi ändå fått syn på något viktigt och för oss nytt.
Referenser
Litteratur
Andersson C (1995) Marias barn: om ungdomars väg in i missbruk av alkohol och andra droger, Sober, Stockholm
Bjerrum Nielsen, H & Rudberg, M (1990) Historien om flickor och pojkar – köns- socialisering i ett utvecklingspsykologiskt perspektiv, Studentlitteratur, Lund Christensen, B & Gran, S (1994) Det frivillige møtet: et håp om forandring terapeu-
tisk arbeid med stoffmissbrukere i Susanne Reichelt (red.) Psykologi i forand- ring, Norsk psykologforening, Norge
Fornäs J, Boëthius U & Reimer B (1993) Ungdomar i skilda sfärer FUS-rapport nr 5, Symposion, Stockholm
Giddens, A (1995) Intimitetens omvandling Sexualitet, kärlek och erotik i det mo- derna samhället, Nya Doxa, Otta, Norge
Gran, S & Olsen, I Et kvinneliv på tvers. Kvinnelige stoffmisbrukere i behandling i Ergoterapeuten 1, 1994, Norge
Hallén Hemb, A & Olsson, P (2002) Upptäckten av det kvinnliga perspektivet – om unga kvinnor och unga män i missbruksbehandling, FoU i Väst rapport 3:2002, Göteborg
Laufer, M & Laufer, M.Eglé (1984) Adolecence and developmental breakdown A psychoanalytic View, Karnac books, United Kingdom
Morén, S (1996) Förändringens gestalt: om villkoren för mänskligt bistånd, Publi- ca, Stockholm
Polmear C (1996) The Adolescent in Crisis, I: Father´s and their families, Cath, Gurwitt & Gunsberg, London and Hove: The Analytic Press
Ramström, J (1987) Tonåringar och droger – En bok för vuxna om tonårstid, hasch och alkohol, Tiden/Folksam, Kristianstad
Ravndahl, E (1991) Kvinnelige stoffmissbrukere i behandling -myter, muligheter og begrensninger, i Stoffmissbruk nr 6, 1991, Norge
Trulsson, K (1993) Kvinnorummet – vision, verklighet, vardag, Kvinnoforum ut- bildning, Klippan
Offentligt tryck
SOU 1994:28 Kvinnor och alkohol. Delbetänkande av alkoholpolitiska kommissi- onen.
Opublicerade källor
Verksamhetsberättelse Ungdomsteamet Mini-Maria 1999
Systerskap – en bärande kraft
Helena Sotter, Christina Spansk och Susanne Wiklund
V
i har alltid fascinerats av de processer som sker i Klara kvinnogrupp och vill med egna ord försöka beskriva det vi ser. Vi har för avsikt att beskriva det vi kallar systerskap och diskutera dess betydelse för verksamhe- ten och för kvinnornas utveckling. Vår ambition är att på detta sätt bidra till förståelsen för arbete med kvinnor i grupp. Vi vill synliggöra det arbete vi utför för andra såväl som för oss själva.Inledningsvis ger vi en beskrivning av en dag på Klara sedd ur våra ögon. Verksamhetens struktur är fast men innehållet varierar. De gruppkonst- ellationer som etableras bildar det kitt som håller ihop gruppen, den stäm- ning som består i verksamheten, det som vi väljer att kalla systerskap och som blir det bärande i arbetet.
Klara kvinnogrupp är en öppenvårdsverksamhet som vänder sig till kvin- nor med en psykosocial problematik som är ett hinder i deras utveckling.
En dag på Klara kvinnogrupp
Det är måndag morgon på Klara kvinnogrupp. Vi personal samlas på vårt kontor, alla är på plats inga sjuka barn och vi själva känner oss utvilade efter helgen. Från klockan 08.00 finns vi tillgängliga på telefon och det drö- jer inte många minuter förrän första samtalet kommer. Helena svarar, en av kvinnorna har försovit sig och följer avtalet hon har med oss, att ringa för att säga att hon kommer senare.
Morgonen präglas av aktivitet, kollegor kommer och går, vi kollar den kommunikation som finns på datorn. Så småningom samlar vi ihop oss och försöker hitta tillbaka till kvinnorna och vad veckan innehåller. Skall alla vara på plats eller är det någon som kommer senare av någon orsak?
Vid 08.30 går vi in och sätter på kaffe, det är fortfarande tomt i lokalen, en har försovit sig, så vi väntar in fyra kvinnor som skall vara på plats 08.30. Alla vi i personalen är lite splittrade ”har jag bokat samtalsrummet”,
”jag måste ringa ett samtal innan 09.00”…. vem ska ta idrotten på eftermid- dagen?”…. ”var är alla tjejer?” Det här är frågor som brukar finnas i köket medan vi kokar kaffe, plockar i ordning och ställer fram lite smörgåsmat och bröd.
Efter ett tag kommer en av våra kvinnor och vi sätter oss vid bordet.
Efter ett tag droppar en till in och snart är fyra kvinnor på plats. En kvinna har haft en jobbig helg det har varit bråk med en före detta sambo och nu är hon bekymrad inför hur det ska gå i framtiden. Eftersom hon tar upp proble- met vid ”frukostbordet” så uppstår en spontan diskussion och samtal över det som hänt. De andra kvinnorna delar med sig av sina erfarenheter och försöker finnas till hands. Vi personal går in och reflekterar men ger mycket plats för kvinnornas diskussion. Den som är kontaktperson erbjuder även henne ett enskilt samtal för att gå igenom vad som hänt. Efter ett tag är alla fem samlade och vi börjar prata om dagens arbete, vilket är textil på förmid- dagen och friskvård på eftermiddagen. ”Vet alla vad dom ska göra på texti- len?” Alla utom en som inte har någon lust att sy idag, hon vill måla istället.
Eftersom bilden är på torsdagar så är inte detta okey. En av oss i personalen sätter sig ner tillsammans med henne och går igenom vad hon håller på med i textilen och varför hon inte vill fortsätta. Det visar sig att byxorna inte sitter som dom ska och därför har hon tröttnat på det projektet. Det är nu det gäller att försöka få henne motiverad att prova, nåla och få upp viljan att fortsätta och slutföra arbetet. Efter ett tag sitter hon och sprättar upp det felsydda under buttra kommentarer. En av kvinnorna har gått iväg för att ha samtal med Christina, som är hennes kontaktperson. Susanne hjälper en av kvinnorna att klippa till en morgonrock som hon köpt tyg till och Helena pratar i telefonen med en socialsekreterare. En av kvinnorna verkar irriterad och lite småsur. Susanne och hon går undan och pratar. Hon berättar att det känns för trångt i lokalen, allt prat gör henne stressad och hon behöver lite lugn för att kunna koncentrera sig. Hon vill gå ut och gå ett varv runt kvar- teret för att lugna sig lite.
Ja, så går hela förmiddagen. De flesta av kvinnorna är koncentrerade på sina projekt. Vi finns som handledare tillsammans med dom om vi inte sitter i samtal eller är på kontoret. Under lunchen lämnar vi ”Klarorna” att själva ordna med sin mat. Några har med sig rester, någon går ut för att köpa något och de utan pengar tar av det som finns i skafferiet.
Vi samlas åter klockan 13.00 för eftermiddagens aktivitet som är frisk-
vård. I dag ska vi spela badminton. En bana är bokad på Fjäderborgen och vi går i gemensam trupp dit.
En av kvinnorna har glömt sina skor men vi lyckas hitta ett par till henne innan spelet börjar. För en annan kvinna är det första besöket på en offentlig idrottshall och hon vill sitta bredvid och kolla först. Hon är osäker inför att byta om och duscha tillsammans med andra eftersom hon skäms för sin kropp. Christina sitter med henne ett tag och pratar lite om hur hon ska kunna lösa detta t.ex. att en möjlighet är att byta om och tvätta sig inne på toaletten om hon vill. Denna gång väljer hon dock att titta på. Trots det kan hon inte hålla sig helt utan rycks med i spelet och går in på banan och slår några bollar. Det blir en jämn match, en del ger järnet andra spelar tills det tar emot. Efter matchen visar Helena några stretchövningar för att lindra den kommande träningsvärken. Efter duschen slutar kvinnorna för dagen och gruppen splittras.
En av kvinnorna har glömt sin väska uppe på Klara och frågar om hon kan följa med oss tillbaka. Hon gör oss sällskap. Det väcker lite blandade känslor hos oss, eftersom promenaden tillbaka är ett tillfälle att som social- arbetare direkt kunna reflektera över dagens händelser. Vi håller detta för oss själva och låter kvinnan ta sällskap med oss. Det händer ganska ofta att någon har svårt att ta sig iväg efter dagen slut och det blir tydligt att så är fallet nu också.
Väl tillbaka i lokalerna har vi besök. En före detta Klara kvinna har kommit med sin lilla dotter på ett spontanbesök. Vi sätter på kaffe och snart är det en ny situation där kvinnan vi hade med oss tar tillfället i akt att bekanta sig med en av ”gamlingarna”. Det är ett positivt möte, vi får släppa det vi planerat för eftermiddagen och ta situationens möjlighet. Den gamla Klara-kvinnan delar oblygt med sig av sina erfarenheter av tiden i gruppen.
Det blir också en del prat om hur det är att vara nybliven mamma, där finns det ett bra tillfälle för vår kvinna att ge lite av sina erfarenheter. En kvar- glömd väska på Klara leder till ett möte som vidgar kvinnans syn på verk- samheten. Ett positivt möte med en kvinna som lämnat gruppen.
När klockan är 16.15 är det dags att milt fösa iväg kvinnorna så att vi kan få en sista kvart och samla ihop oss och kolla av hur vår kollega haft det på det informationsbesök hon tagit emot då vi haft idrott.
