Kristi blod i Första Petrusbrevet rening från synd?

(1)

”Kristi blod”

i Första Petrusbrevet – rening från synd?

Uppsala universitet Teologiska institutionen Bibelvetenskap C2NTs VT21

Framläggning: 1/6 2021 Författare: Helena Lund Handledare: Jonas Holmstrand Examinator: Håkan Bengtsson

(2)

INLEDNING ... 2

Bakgrund och ämnesval ... 2

Syfte ... 3

Frågeställningar ... 3

Metod och teori ... 3

Material ... 4

Forskningsöversikt ... 4

HUVUDDEL ... 5

Första Petrusbrevet som helhet ... 5

Författare och ursprung ... 5

Mottagare och situation ... 6

Datering ... 7

Innehåll och teologi ... 7

Genre och metaforik ... 8

Struktur ... 9

Analys av 1 Pet 1:1-2 ... 11

Grundtext och översättningar ... 11

Kontext ... 12

Bakgrund ... 12

Analys av 1 Pet 1:17-19 ... 16

Grundtext och översättningar ... 16

Kontext ... 17

Bakgrund ... 17

SLUTSATS OCH DISKUSSION ... 23

1 Pet 1:1-2 – slutsats ... 23

1 Pet 1:17-19 – slutsats ... 24

Avslutande reflektion ... 25

BIBLIOGRAFI ... 26

Kommentarlitteratur ... 26

Monografier/antologier ... 27

Tidskriftsartiklar ... 27

Artiklar uppslagsverk ... 28

Bibelutgåvor, ordböcker etc. ... 28

(3)

INLEDNING

Bakgrund och ämnesval

I den nytestamentliga litteraturen förekommer referenser till Jesu blod främst i koppling till eukaristin – men även på ett fåtal andra ställen, varav två gånger i Första Petrusbrevet. För nutida läsare kan referenserna till blod verka frånstötande och väcka obehag. Dessutom kopplas Jesu blod och korsdöd ofta automatiskt ihop med ett försoningstänkande. Att ”Jesus dog för våra synder” eller ”tog på sig våra synder” har i Gustaf Auléns ord i det närmaste blivit ”vandrande formler, formler som blivit stereotypa”.¹ Av denna anledning är det lätt att tolka bibeltexter som antyder denna typ av motiv på ett alltför enkelspårigt vis, vilket

dessutom kan riskera att prägla bibelöversättningarna.

I vårt sekulariserade samhälle är det dock i själva verket många som har svårt att relatera till dylika teologiska utsagor. Detta faktum kombinerat med talet om Kristi blod gör att människor utanför de kyrkliga gemenskaperna inte sällan uppfattar kristendomen som primitiv och dödsförhärligande, även om man i grunden upplever Jesus-gestalten och det kristna kärleksbudskapet som sympatiskt.

Att jag valt att interpretera nedanstående två passager i Första Petrusbrevet är just att de innehåller dessa både starka och motsägelsefulla bilder som kan göra dem svårbegripliga för dagens läsare (blod – som vi instinktivt uppfattar som negativt – antyds ju här åstadkomma något ytterst positivt.) Att jag tagit mig an just Första Petrusbrevet beror i sin tur på att det är ett fristående brev, vars okände författare vi inte med säkerhet vet ska ha skrivit andra texter i NT, vilket förenklar och begränsar arbetet. Vidare har Första Petrusbrevet ett färgrikt

uttryckssätt och är intressant då det i hög grad präglas av en argumentation kopplad till adressaternas situation.

Ambitionen i min undersökning är på intet sätt att förklara olika försoningsteorier eller innebörden av Jesu korsdöd. Genom att i någon mån utreda den exegetiska och kulturella bakgrunden till användandet av formuleringar som ”Kristi blod” (utanför en eukaristisk kontext) hoppas jag däremot kunna bidra en aning till en grundläggande förståelse av

liknande motiv kopplade till offerterminologi. Tyngdpunkten ligger här kanske inte så mycket på uttrycket i sig, utan motivet utgör snarare ett prisma genom vilket vi kan förstå något av den symbolvärld som kommit att sätta så stora avtryck inom kristen teologi.

1 Aulén 1930, 18.

(4)

Syfte

Syftet med denna uppsats är att undersöka de två passager i Första Petrusbrevet som

innehåller motivet ”Kristi blod”, d.v.s. 1 Pet 1:1-2 och 1 Pet 1:17-19 – motivets innebörd och funktion i sin respektive kontext samt dess funktion i brevet som helhet.

Frågeställningar

- Vad har användningen av motivet ”Kristi blod” för innebörd i respektive passage?

- Vilken funktion har motivet i sin respektive kontext?

- Vad fyller detta för funktion i brevet som helhet?

Metod och teori

Jag kommer tillämpa historisk-kritisk metod för analysen av de aktuella passagerna. Denna kommer bestå av belysning av vokabulär, intertextualitet och metaforik. Det är i Första Petrusbrevet tydligt att dessa tre aspekter är tätt sammanflätade, varför det är svårt att helt skilja dem åt. Jag analyserar därför dessa aspekter tillsammans i varje avsnitt under rubriken Bakgrund.

Angående intertextualitet riktar jag främst in mig på referenser till HB/GT och använder i den mån det är nödvändigt definitionerna ”citat” (mer eller mindre direkta återgivningar),

”allusion” (en skrifthänvisning som är otydligare och finns invävd i texten) samt ”eko” (en vag antydan från en text som kan väcka associationer hos en skriftmedveten läsare).²

Under rubriken Kontext analyserar jag i vilket sammanhang formuleringarna kring Kristi blod uppträder, bl.a. för att på så sätt kunna avgöra om de utgör en del av en argumentation.

En teoretisk utgångspunkt jag bildat mig under inläsningen av Första Petrusbrevet är

nämligen att brevets ärende genomsyrar hela innehållet och att detta i mångt och mycket bör förstås i ljuset av en argumentation snarare än som rent teologisk reflektion och undervisning.

För att förstå grundtexten och dess sammanhang har jag gjort en egen översättning av de aktuella passagerna (vilken återges nedan), samt närliggande passager. Översättningen ska ses som ett sätt att komma närmare grundspråket än Bibel 2000 och har inte ambitionen att utgöra en exemplarisk svenska. För de två respektive passagerna anges grundtext, min översättning samt översättningen från Bibel 2000 (det senare för möjlighet till jämförelse).

2 Moyise 2002, 419.

(5)

Huvuddelen i uppsatsen inleds med en genomgång av brevet som helhet inklusive en analys av dess struktur.

Varje passage analyseras sedan genom en interpretation där jag fokuserar på det vokabulär och de aspekter som är relevanta för att förstå innebörden och funktionen av motivet ”Kristi blod”. Därefter följer en sammanfattande diskussion och slutsats för respektive passage. Jag avslutar sedan med en reflektion kring uppsatsen i sin helhet och kvarstående frågor.

Material

För syftet med denna uppsats har jag i mitt arbete haft mest användning av olika bibelkommentarer, exegetiska uppslagsverk och grekiska ordböcker. Som primärkällor använder jag grundtexten i Barbara Alands The Greek New Testament, 5:e upplagan, samt Bibel 2000s svenska översättning. Jag har också haft stor användning av exegetiska on-line verktyg för att studera och jämföra olika översättningar, citat/allusioner, konkordans och Septuaginta. Jag har därutöver konsulterat ett fåtal monografier/antologier samt läst ett antal vetenskapliga artiklar relaterade till de analyserade verserna och ämnet som sådant.

Forskningsöversikt

Huvudfrågorna i denna uppsats är kopplade till soteriologi med dragning åt försoningstanken (atonement/redemption). På detta område med inriktning på Första Petrusbrevet publicerades för tio år sedan The Doctrine of Salvation in the First Letter of Peter av Martin Williams (Cambridge University Press, 2011). Jag har dock valt bort material som utgår just från redan etablerade teologiska dogmer, för att göra en så förutsättningslös undersökning som möjligt av de studerade passagerna. Däremot utkom nyligen Theology and Practice in Early

Christianity av Troy W. Martin (Mohr Siebeck, 2020) som i delar behandlar just Första Petrusbrevet och som bl.a. bidrar med värdefull förståelse av metaforer i brevet – även om just de passager jag studerar här inte tas upp i detta nämnda verk. I övrigt är det främst vetenskapliga artiklar som tangerar ämnet för denna uppsats.

(6)

HUVUDDEL

Första Petrusbrevet som helhet

Författare och ursprung

Att lärjungen Petrus själv skulle ha skrivit Första Petrusbrevet ter sig inte särskilt troligt.

Detta dels p.g.a. den skolade grekiskan och retoriken i brevet – vilket tyder på en formell utbildning i skrivkonst – samt frånvaron av direkt arameisk (Petrus modersmål) påverkan i språket.³ Återgivelserna kring Jesus visar inte heller nämnvärt på att det är ett ögonvittne som talar.⁴ Avsändaren vänder sig dessutom förmodligen främst till icke-judar i brevet och tar inte tydligt upp några frågor kring lagen – vilket också skulle tala emot Petrus som författare, menar Lewis R. Donelson.⁵

Enligt Eric Eve kan Första Petrusbrevet ha skrivits som en pseudepigraf av efterföljare till Petrus i Rom några år efter hans död.⁶ Donelson menar å sin sida att det troligaste är att brevet skrivits av någon medlem i de förföljda mottagarförsamlingarna. Att Petrus och Babylon (kodnamn för Rom) åberopas kan troligen bero på deras höga status i dessa församlingar samt att Petrus martyrskap ytterligare inskärper brevets syfte.⁷

Birger Olsson framhåller däremot att bl.a. inslagen av sen paulinsk teologi kan tyda på att Silvanus/Silas (som anges som skrivare i sluthälsningen) kan ha varit den som författat brevet i Rom på uppdrag av Petrus några år efter hans död (uppskattad till år 66).⁸

Som påpekas hos bl.a. Eve brukar det dock finnas anledning att ifrågasätta även

avsändarort i pseudepigrafiska brev.⁹ Paul J. Achtemeier menar också att evidensen för att Silvanus skulle ha skrivit brevet är ungefär lika svag som att Petrus själv skulle ha gjort det.

Därmed menar han att denna teori snarare utgör ett försök att ge brevet en känsla av autenticitet.¹⁰

3 Olsson 1982, 203.

4 Eve 2001, 1263.

5 Donelson 2010, 8.

6 Eve 2001, 1264.

7 Donelson 2010, 16.

8 Olsson 1982, 203.

9 Eve 2001, 1264.

10 Achtemeier 2016, 9.

(7)

Svaret på vem som skrivit Första Petrusbrevet är därmed än så länge höljt i dunkel. En matnyttig kommentar från Nancy Pardee är dock att avsändaren åtminstone verkar ha tillhört en judisk-kristen församling (även om mottagarna främst må vara icke-judar) – detta med tanke på det djupgående judiska bildspråket och de omfattande referenserna till Skriften samt judiska föreställningar och praktiker.¹¹

Mottagare och situation

Olsson visar hur ord som ”smäda”, ”håna” och ”förtala” i brevet visar på en

förföljelsesituation främst av social och psykologisk art för adressaterna. De kristustroende levde inte längre på samma sätt som sina grannar och vänner och detta gjorde troligen att de blev illa behandlade – både på gatan, i hemmet och av sina eventuella husbönder.¹²

Donelson lyfter fram hur det faktum att de kristustroende inte längre deltog i romarrikets sociala och religiösa praktiker kan ha väckt anstöt. Särskilt troligt är detta, menar han, under Domitianus styre som präglades av mycket våld mot allt och alla som kunde hota imperiet eller kejsaren.¹³ Detta tog sig inte uttryck i en organiserad förföljelse av just kristna, men likväl en paranoia bland människor mot alla i samhället som uppfattades som avvikande.¹⁴

Som tydligt framgår av brevet var församlingsmedlemmarna inte judar (1 Pet 2:10) men bör likväl ha varit väl insatta i Skriften och den judiska tankevärlden.¹⁵

I brevet finns en s.k. hustavla, vilket väcker frågor om anledningen bakom detta – om den kan ha tagits med på, så att säga, förekommen anledning för att förhindra de kristustroende från att sticka ut för mycket i det omgivande samhället? Hos Cynthia Briggs Kittredge möter en sådan tankegång. Hon menar att även om det inte står något explicit i brevet om att t.ex. de adresserade kvinnorna bröt mot konventionerna, så ligger det nära till hands att tänka sig hur de i kraft av sitt dop och självförstådda utvaldhet i Kristus ifrågasatte sin underordning i hushållet och tvånget att ära kejsaren m.m. Detsamma kan förstås tänkas gälla även de slavar/tjänstefolk som också tilltalas i hustavlan.¹⁶

Pardee stämmer in i Olssons tanke ovan – att de referenser som görs i brevet till förtal, förolämpningar och smädelse torde tyda på en konflikt mellan församlingsmedlemmarna och

11 Pardee 2014, 115.

12 Olsson 1982, 39.

13 Donelson 2010, 12.

14 Donelson 2010, 13.

15 Donelson 2010, 5.

16 Briggs Kittredge 2014, 618.

(8)

det omgivande samhället och menar att brevets främsta syfte således var att uppmuntra mottagarna. Den stress som de utsattes för kan ha ansetts som en risk för att de skulle överge församlingen och brevförfattarens avsikt kan alltså troligen ha varit att stävja en sådan utveckling.¹⁷

Datering

Uppfattningarna kring en datering för Första Petrusbrevet går också vitt i sär och skiftar mellan 50-60-tal till ca år 100. Olsson tror t.ex. på en tidig datering med koppling till den första generationen kristustroende.¹⁸ Eve påpekar däremot att användningen av namnet

”Babylon” för Rom tyder på en datering efter Jerusalems förstörelse år 70.¹⁹ Donelson förespråkar vidare en datering kring 80-90-tal, med hänvisning till Domitianus styre enligt ovan. Då brevets datering förstås är intimt förknippad med författarfrågan står vi tämligen svarslösa även här.

Innehåll och teologi

Brevets syfte är att uppmuntra och stärka församlingsmedlemmar som upplever förföljelse på grund av sin tro. Detta görs genom att visa för dem att:

a) oskyldigt lidande innebär en efterföljelse av Kristus, som i sin tur lidit för dem b) lidandet tillhör den yttersta tiden som ett prov på deras tro

c) de är utvalda och pånyttfödda och har lämnat tidigare begär och okunskap d) att de tack vare a, b och c kan vänta sig ett arv av Gud och rädda sina själar

Vidare finns manande inslag om att mottagarna ska leva på ett andligt vis och inte fästa sig vid det som är förgängligt. Den underordning som förespråkas via hustavlan har som syfte att ytterligare visa på det ädla i oskyldigt lidande och ge tillfälle till det.

Budskapet är att bete sig ödmjukt mot alla (även de icke-troende) och visa på ett gott uppförande – då blir de kristna till beundransvärda exempel, vilket även kan leda till

omvändelse hos andra. Ett gott handlande kommer enligt brevskrivaren också vara avgörande i den snart annalkande domen, eftersom Gud dömer efter gärningarna.

17 Pardee 2014, 113.

18 Olsson 1982, 202.

19 Eve 2001, 1263.

(9)

Genre och metaforik

Bland forskarna har spekulerats om huruvida Första Petrusbrevet i själva verket är någon typ av påskpredikan med anledning av bl.a. de olika dop- och exodusmotiven. Idag är de flesta dock överens om att det de facto är ett brev i form av en rundskrivelse. Olsson slår fast att de avsnitt som påminner om en påskliturgi- eller predikan snarare återspeglar det material dessa diasporaförsamlingar hade att tillgå.²⁰

Författaren visar på en formuleringskonst i den högre skolan och använder olika retoriska knep som var vanliga i antiken.²¹ Brevet delar delvis vokabulär och koncept med Paulus, särskilt Romarbrevet, menar Briggs Kittredge.²²

Första Petrusbrevet genomsyras också av metaforer och liknelser – från första meningens beskrivning av de troende som ”främlingar i förskingringen” till avsändaradressens

”Babylon”, vilket Troy W. Martin, specialiserad på bruket av metaforer i Första Petrusbrevet, påpekar.²³

Martin använder sig av Aristoteles definition för att beskriva vad en metafor är – nämligen att det handlar om att namnge nya företeelser med begrepp från redan tidigare kända

områden.²⁴ De allra första generationerna kristna upplevde en helt ny verklighet som inga kända beskrivningar fanns för. Martin visar på hur metaforernas roll i brevet är att försöka beskriva denna verklighet, för att de troende ska förstå sin nya status som just ”kristna” (ett uttryck som för övrigt används i Första Petrusbrevet).²⁵

För att en metafor ska fungera måste den dock vara lätt igenkännbar för mottagaren. Första Petrusbrevet innehåller en rad metaforer som även en nutida läsare kan ta till sig – från t.ex.

växt- och djurriket, byggnadskonst och smide, från sport och strid (även om det kan finnas risk att läsa metaforer på ett anakronistiskt vis, vilket Martins texter visar, min anm.).

Samtidigt kan det också vara väldigt svårt att förstå en del metaforer både i Första

Petrusbrevet och andra av NT:s texter eftersom de hämtar sina bilder från s.k. källdomäner som tillhör en 2000 år gammal social och kulturell verklighet och som inte har någon direkt motsvarighet idag.²⁶

20 Olsson 1982, 199.

21 Donelson 2010, 17.

22 Briggs Kittredge 2014, 617.

23 Martin 2020, 3-4.

24 Martin 2020, 3-4.

25 Martin 2020, 16.

26 Martin 2020, 6.

(10)

Förutom metaforer präglas också Första Petrusbrevet av en mycket omfattande intertextualitet med många skriftcitat och allusioner samt ekon, särskilt från HB/GT (Septuaginta).

Struktur

Första Petrusbrevet kan förslagsvis delas in i följande struktur:

A) 1:1-2 Inledande hälsning B) 1:3-12 Beskrivning M1) 1:13-2:10 Maning 1

M2) 2:11-4:11 Maning 2 (a, b, c, d) M3) 4:12-5:11 Maning 3

C) 5:12-14 Avskedshälsning

Nedan gör jag en kortfattad uppställning kring vilka ämnen som behandlas i varje avdelning.

Uppställningen är utformad främst med fokus på argumentationen i brevet.

A) Inledande hälsning Adressaternas främlingskap Deras utvaldhet

B) Beskrivning

Vad Gud gjort för dem; deras pånyttfödelse

Uppmuntran: hopp, arv som väntar, frälsning, jubel Den sista tiden är här

Försiktig introduktion av lidande-temat i form av prövningar en ”kort tid” (ὀλίγος) Messias led men det ledde till förhärligande

Eldprov – tron måste prövas

Avslut som knyter an till utvaldheten i (A)

(11)

M1) Maning

Vara redo för Kristi återkomst – en nåd för dem (χάρις) Inte falla tillbaka till tidigare tillvaro, leva heligt Den annalkande domen

Hoppet i Kristus, tack vare återfödelsen

Avslut med påminnelse om utvaldheten från A och B

M2) Maning

Om hur de troende ska uppträda gentemot omvärlden:

a) allmänt b) slavar – behandlar lidande mer ingående c) kvinnor d) män

e) återgår till det allmänna i M2a – återknyter till lidandet genom referens till M2b Avslut med påminnelse om sista tiden

Älska varandra Allt de fått från Gud

M3) Maning

Ankytning eldprovet i B Maningar till äldste och yngste

Anknytning till (B) om att lidandet/prövningen bara är en ”kort tid” (ὀλίγος) Knyter an uppmuntrande tonen i (B)

Ska få jubla, uppleva härlighet, bli räddade De är inte ensamma om att lida

T.o.m. Petrus led men får också dela härligheten

C) Avskedshälsning

Om att brevets ärende är att stärka adressaterna Att deras situation är en ”nåd” (χάρις)

Att de ska stå fasta i denna

Genom denna uppställning kan vi se att ett genomgående tema i brevet är adressaternas utvaldhet samt det lidande som de tvingas uppleva. Något av dessa teman eller båda finns med i varje avdelning. Både i början och slutet påtalas att lidandet bara kommer pågå en ”kort tid” (ὀλίγος) samt att det som de får uppleva i grunden utgör en ”nåd” (χάρις).

(12)

Analys av 1 Pet 1:1-2

Grundtext och översättningar

Grundtext:

1:1Πέτρος ἀπόστολος Ἰησοῦ Χριστοῦ ἐκλεκτοῖς

παρεπιδήµοις διασπορᾶς Πόντου, Γαλατίας, Καππαδοκίας, Ἀσίας καὶ Βιθυνίας

1:2κατὰ πρόγνωσιν θεοῦ πατρὸς ἐν ἁγιασµῷ πνεύµατος εἰς ὑπακοὴν καὶ ῥαντισµὸν αἵµατος Ἰησοῦ Χριστοῦ, χάρις ὑµῖν καὶ εἰρήνη πληθυνθείη.

Förslag till översättning:

1:1 Från Jesu Kristi apostel Petrus till främlingar i förskingringen i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien, utvalda

1:2 i enlighet med Gud Faders förutbestämmelse, genom helgelse av anden, till lydnad och bestänkning med Jesu Kristi blod – måtte nåd och frid överflöda för er.

Översättning Bibel 2000

1:1 Från Petrus, Jesu Kristi apostel, till de utvalda som lever skingrade, som främlingar, i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien,

2:2 utvalda enligt Guds, vår faders, plan, helgade av Anden och bestämda till lydnad och rening med Jesu Kristi blod. Nåd och frid åt er i rikaste mått.

(13)

Kontext

I likhet med t.ex. Paulus brev beskriver denna brevinledning vilka avsändaren och

adressaterna är samt antyder brevets ärende. Adressaterna framställs här från första stund som utvalda och främlingar i exil, med trolig anspelning på tidigare Israels folk.²⁷ Dessutom är de förutbestämda till detta av Gud (κατὰ πρόγνωσιν θεοῦ) – för övrigt i likhet med Kristus som också enligt v 1:20 längre fram i brevet var ”förutbestämd” (προεγνωσµένου).

”Kristi blod” återfinns i det tredje ledet i konstruktionen med Fadern, Anden och Kristus och är det som hela inledningen leder fram till – d.v.s. att målet med adressaternas utvaldhet och förutbestämmelse är lydnad och bestänkning med Kristi blod.²⁸

Bakgrund

Flera läsare av Första Petrusbrevet har i inledningen velat se kopplingar till det kristna dopet, eftersom det även finns andra dopmotiv i brevet. Helgelsen genom anden har t.ex. tolkats på detta sättet samt att även bestänkningen skulle syfta på dophandlingen.²⁹

Formuleringen i tre led i v 2 med Fadern, Anden och Kristus har paralleller i andra nytestamentliga texter men det här är enda gången det förekommer i någon av

brevinledningarna i NT, enligt Achtemeier.³⁰ Han menar i likhet med flera andra kommentatorer att inledningen bör läsas i ljuset av 2 Mos 24:5-8, som beskriver förbundstecknandet vid Sinai.³¹

Det finns flera anledningar till detta. Den kanske främsta är hur författaren använder sig av kombinationen ”lydnad” och ”bestänkning” som helt överensstämmer med återgivningen av förbundsslutandet med Israel i 2 Mos 24:5-8. Här häller Mose upp offerblod i skålar och stänker hälften på altaret vid bergets fot. Sedan läser han upp förbundsakten för folket som svarar att de vill göra allt som Herren säger och lyda honom. Därefter stänker Mose andra hälften av blodet på folket som en bekräftelse av förbundet.

Författaren av Första Petrusbrevet har förvisso genom användandet av ὑπακοή och ῥαντισµός inte gjort samma ordval som i Septuagintas översättning av 2 Mos 24:5-8 men betydelsen är den motsvarande. Formuleringen bör antagligen ses snarare som en allusion till

27 Pardee 2014, 117.

28 Olsson 1982, 22.

29 Olsson 1982, 24.

31 Achtemeier, 2016.

(14)

passagen i 2 Mos än ett direkt skriftcitat – här anpassad till inledningens högtidliga och poetiska form.

Ytterligare en anledning att se 1 Pet 1:2 som en anspelning på förbundstecknandet vid Sinai är brevets återkommande tema om att de troende har blivit ett Guds utvalda och

prästerliga folk, i likhet med Israel (t.ex. 1 Pet 2:9-10).³² Som påpekats ovan är ju mottagarna inte judekristna utan troligen av grekisk-romerska folkslag vilket understryks av

formuleringen i 2:10 om att ”Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk”.

Som Gupta påpekar finns troligen också anledning att se ordvalet av ἁγιασµός i 1 Pet 1:2 som en referens till de troendes ”prästerlighet”. Han menar att ordet har en stark konnotation inte enbart av helgelse utan också av vigning/konsekration i likhet med då Arons söner vigdes till präster i 3 Mos 8:30. Även i bestänkningen (ῥαντισµός) i v 2 finns förutom allusionen på 2 Mos 24:5-8 också ett eko från passagen i 3 Mos enligt ovan, menar han.³³ Sönerna som prästvigs bestänks nämligen också med blod – något som i övrigt, förutom vid

förbundsslutandet, bara förekommer på ett annat ställe i HB/GT, vid reningen av spetälska.

Låt oss så titta närmare på formuleringen kring ”Kristi blod”, nämligen ῥαντισµὸν αἵµατος Ἰησοῦ Χριστοῦ. Som vi sett ovan anknyter ῥαντισµὸν mest troligt till riten kring

förbundsslutandet i 2 Mos, och så även möjligen till prästvigningen i 3 Mos. Vad gäller αἵµατος kan det vara värdefullt att förstå mer kring innebörden av blod i HB/GT. Enligt S.

David Sperling ansågs livet sitta i själva blodet hos levande varelser och blodet ha en livgivande och stärkande kraft. Det tillhörde Gud och skulle frambäras till honom vid slakt/offer. Annat som ansågs livgivande och stärkande kunde också benämnas som blod, t.ex. vin, vilket var ”vinstockens blod”. Blod ansågs samtidigt kunna skydda mot döden (t.ex.

blodbestrykningen på dörrposterna i 2 Mos 12:7 vid uttåget) samt genom sin helighet användas för rening, vigning och försoning.³⁴

Dessutom ansågs blod vara ett befruktande material genom vilket livet fördes vidare genom en och samma släkt, då föräldrarnas blod troddes ”blandas” i de gemensamma barnen.³⁵ Av denna anledning kunde blod användas vid försegling av förbund genom att skapa ett konstgjort blodsband mellan olika släkter.³⁶

32 T.ex. Page 2010, 297.

33 Gupta 2009, 64-65.

34 Sperling 1992, 761.

35 Behm 1972, 172.

36 Sperling 1992, 763.

(15)

Vidare behöver vi titta på att det i anspelningen på förbundslutande 1 Pet 1:2 är Kristi blod som mottagarna sägs bestänkas med. Johannes Behm påpekar att blodsspillan är synonymt med död i HB/GT och NT, och då Kristi blod omnämns är det inte utifrån dess materiella, utan soteriologiska betydelse som uttryck för just Jesu död.³⁷ Offerterminologin applicerad på Kristus ska däremot ses i metaforisk bemärkelse med syftning på den självuppoffring och lydnad mot Gud som Jesus visade på korset, menar han.³⁸

Då Första Petrusbrevet är fullt av metaforer och kraftfullt bildspråk framstår det för mig tämligen klart att motivet i 1:2 med ”bestänkning med Kristi blod” är synnerligen metaforiskt.

Frågan är dock var tyngdpunkten i denna metafor ligger. Är det på Kristi död/offergärning eller snarare på föremålen för bestänkningen, d.v.s. adressaterna? Hos Sydney H.T. Page görs observationen att då evangelierna i Matt 26:28, Mark 14:24 och Luk 22:20 refererar till Jesu offerdöd så används participet ”utgjutet” (έκχυννό-µενον) om förbundsblodet. I 1 Pet 1:2

”utgjuts” dock inte blodet utan det används för bestänkning (ῥαντισµός) av de utvalda.

Artikelförfattaren menar därför att fokus här inte är vad Kristus åstadkom på korset, utan snarare de troendes åtnjutandet av denna – som man tänkte – frälsande gärning.³⁹

I min analys av strukturen i Första Petrusbrevet kunde jag emellertid konstatera att en röd tråd genom hela brevet är att avsändaren på olika sätt försöker belysa varför adressaterna måste genomgå lidanden och få dem att härda ut i detta. Då brevinledningarna i NT:s brev ofta, som nämnts ovan, brukar innehålla ett slags programförklaring gällande innehållet funderade jag kring att lidande däremot inte nämns explicit i inledningen. Mitt antagande är i stället att det är just denna ”bestänkning med Jesu Kristi blod” som representerar lidandet i denna avdelning. Här finns nämligen en subtil tvetydighet kring lidande som sedan ges uttryck för på ett mer genomgående sätt i brevet, där lidandet både är något tungt att bära och en nåd av Gud som leder till förhärligande. Formuleringen i 1 Pet 1:2 påminner både om det stora lidande som Kristus fick utstå samt vilken ära och utvaldhet det innebär att få bli bestänkt med detta – i 1:19 beskrivs ju senare Kristi blod som τίµιος (värdefullt). Just denna tolkning gör även Gupta, som påpekar hur de troende får uppleva Kristus vanära gentemot omvärlden genom att bära hans blod på sig – samtidigt som detta också visar på en Kristus- likhet och på möjligheten att även kunna ta del i hans uppståndelse.⁴⁰

37 Behm 1972, 174.

38 Behm 1972, 175.

39 Page 2010, 297.

40 Gupta 2009, 65.

(16)

Även om offerreferenserna i 1 Pet 1:1-2 inte ska övertolkas så kan det ändå vara intressant att se vilken typ av offer som utförs i 2 Mos 24:5-8 – alltså det skeende i HB/GT som vår passage kan tänkas anspela på, vilket utretts ovan. Enligt Bibel 2000s översättning av 2 Mos 24 ska det röra sig om ett gemenskapsoffer – i Septuaginta beskrivs det däremot som ett frälsningsoffer. Det är svårt att enbart utifrån detta komma fram till vilken sorts offer det handlade om och det är kanske inte heller centralt i skeendet kring förbundsslutet i 2 Mos. Ett gemenskapsoffer som påvisade gemenskapen/förbundet med Gud kan dock förvisso förstås tänkas passa in bra i sammanhanget.⁴¹

Det som i någon mån ändå utifrån detta borde gå att utesluta är att det i 2 Mos 24:5-8 skulle röra sig om ett syndoffer – d.v.s. gällande rening från synd. Som vi sett har Bibel 2000 valt att i 1 Pet 1:2 översätta ῥαντισµός som ”rening” i stället för det mer ordagranna

”bestänkning”. Ordvalet av ”rening” behöver förvisso inte automatiskt implicera en syftning just på ett syndoffer i detta sammanhang – men med den tunga teologiska ryggsäck som finns kring försoningstanken finns onekligen en risk att ett sådant ordval leder tankarna åt det hållet.

Konsekvensen blir att läsaren kan uppfatta att inledningen handlar om Jesus som syndoffer med syftet att de troende ska renas från skuld. Detta skiljer sig ju tämligen väsentligt från analysen ovan som visar att ῥαντισµός snarare bör handla om en bestänkning som både sluter ett nytt förbund med Guds ”utvalda” samt också representerar de troendes deltagande i Jesu lidande och uppståndelse. Förbundet som antyds i 1 Pet 1:2 kan ju för övrigt tolkas som den identifikation och närhet som uppstår mellan adressaterna och Kristus genom det lidande de måste utstå. De har alltså inte ”gått fria” från något, utan får i hög grad bära sitt eget kors – vilket annars idén om borttagande och rening av skuld och synd kan ge.

41 Wassén 2016, 44.

(17)

Analys av 1 Pet 1:17-19

Grundtext och översättningar

Grundtext:

1:17καὶ εἰ πατέρα ἐπικαλεῖσθε τὸν ἀπροσωπολήµπτως κρίνοντα κατὰ τὸ ἑκάστου ἔργον, ἐν φόβῳ τὸν τῆς παροικίας ὑµῶν χρόνον ἀναστράφητε

1:18 εἰδότες ὅτι οὐ φθαρτοῖς, ἀργυρίῳ ἢ χρυσίῳ, ἐλυτρώθητε ἐκ τῆς µαταίας ὑµῶν ἀναστροφῆς πατροπαραδότου

1:19 ἀλλὰ τιµίῳ αἵµατι ὡς ἀµνοῦ ἀµώµου καὶ ἀσπίλου Χριστοῦ

Förslag till översättning:

1:17 Och om ni åkallar honom ”fader”, vilken utan hänsyn till person dömer utifrån var och ens gärning, framlev då er tid av främlingskap i vördnad

1:18 eftersom ni ju vet att det inte var genom förgängliga ting, silver eller guld, som ni blev lösta ur ert fäderneärvda innehållslösa leverne

1:19 utan genom Kristi värdefulla blod, såsom från ett felfritt och obefläckat lamm

Översättning Bibel 2000:

1:17 Om ni säger Fader när ni åkallar honom som dömer var och en efter hans gärningar utan hänsyn till person, lev då i gudsfruktan under den tid ni vistas här.

1:18 Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder.

1:19 Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod.

(18)

Kontext

Verserna 1:17-19 ingår i den första manande avdelningen i Första Petrusbrevet (M1).

Maningarna kretsar här kring hur mottagarna bör leva som ”lydnadens barn” – d.v.s.

tillhörande Guds nya förbund (se första interpretationen). De ska inte frestas att falla tillbaka till sina tidigare liv när de nu är födda på nytt. I avdelningen upprepas tre gånger böjningar av ἀναστροφή (leverne/uppförande/liv) och ἀναστρέφω (vandra, framleva, leva) – först i 1:15;

καὶ αὐτοὶ ἅγιοι ἐν πάσῃ ἀναστροφῇ γενήθητε (var också ni heliga i allt ert leverne), i 1:17; ἐν φόβῳ τὸν τῆς παροικίας ὑµῶν χρόνον ἀναστράφητε (i aktning framlev er tid i främlingskap) och sedan i 1:18: ἐκ τῆς µαταίας ὑµῶν ἀναστροφῆς πατροπαραδότου (ur ert fäderneärvda innehållslösa leverne). Det centrala här verkar alltså vara hur man lever sitt liv och där en kontrast lyfts fram mellan hur livet nu ska vara (heligt) och hur det var före återfödelsen (innehållslöst).

En annan upprepning i avdelningen är böjningar av φθαρτός (förgänglig) – först i 1:18:

φθαρτοῖς, ἀργυρίῳ ἢ χρυσίῳ (förgängligheter, silver eller guld) och sedan i 1:23; οὐκ ἐκ σπορᾶς φθαρτῆς ἀλλ’ ἀφθάρτου (inte ur en förgänglig sådd utan en oförgänglig). Även här verkar syftet vara att skapa en kontrast mellan de förgängligheter som tillhörde det förra livet och den oförgänglighet som det nya livet grundar sig i.

V 17 inleder för övrigt en längre konstruktion vilken tar slut först i v 21 i grundtexten och som nästan kan ses som ett slags ”trosbekännelse”, då den sammanfattar hela den teologi som brevet ger uttryck för.⁴²

Bakgrund

Om vi tittar på inledningen på v 17 som påbörjas med καὶ εἰ πατέρα ἐπικαλεῖσθε (och om ni åkallar honom ”fader”) så fanns benämningen ”fader” om Gud inom både judisk och grekisk- romersk tradition sedan tidigare – om än inte särskilt vanligt förekommande.⁴³ John N. D.

Kelly menar att användningen av ”fader” här dock kan syfta till att lyfta fram att Jesus hade undervisat sina följare i att uppfatta Guds faderskap på ett närmare och mer personligt sätt än tidigare traditioner – samt att det möjligen kan vara en hänvisning till Herrens bön.⁴⁴ Enligt Achtemeier är det svårt att avgöra om det senare verkligen är fallet men han menar ändå att ursprunget till denna inledning troligen går tillbaka på faktiska Jesus-ord – även om πατέρα

44 Kelly 1969, 71.

(19)

ἐπικαλεῖσθε eller liknande också finns på ett par ställen i Septuaginta (Jer 3:19 och Ps 89:27/26).⁴⁵

Vad dock ingen av de kommentatorer som här studerats nämner är att πατέρα ἐπικαλεῖσθε rent av skulle kunna vara en allusion på Psalm 89. Sanningen är att grundtextens

ordkombination här i början på v 17 är något otymplig och svårbegriplig i sammanhanget, vilket skulle kunna förklaras av att det är just en medveten skrifthänvisning. Τittar man på hela Psalm 89 är det nämligen påtagligt hur många likheter med Första Petrusbrevet den har:

flera hänvisningar till förbundet och löftena till Guds folk, tilltalet av dem som ”utvalda”, jämförelsen av dem vid kungar och även tjänare/slavar samt också många andra motiv som går igen i brevet. Dessutom verkar här finnas en variant på temat Herrens lidande tjänare (annars Jes 52:13-53:12) där Guds smorde (χριστός) blir både upphöjd och får gå igenom olika typer av lidande och ”smädas av sina grannar” – och så även de ”utvalda” i psalmen (Ps 89:42). Detta att brevmottagarna smädas av det omgivande samhället och därför lider verkar ju som nämnts tidigare vara en grundorsak till Första Petrusbrevets tillkomst.⁴⁶

Motivet från Jesaja 53 med Herrens lidande tjänare finns ju för övrigt mycket väl utbroderat just i Första Petrusbrevet (2:18-25) där mottagarna också tilltalas som

tjänare/slavar och underförstått uppmanas följa Kristus i hans självuppoffrande lidande.⁴⁷ Hela Första Petrusbrevet präglas ju i mycket av ett imitatio Christi-tänkande och möjligen är den eventuella allusionen ytterligare ett sätt att påminna om att adressaterna nu lider på samma sätt som Guds smorde, Kristus, fått lida.

Även om det här i 1 Pet 1:17 enbart handlar om några få ord och det därför kan anses som långsökt ser jag det ändå som troligt att det här rör sig om just en allusion eller ett eko. Detta kan vara tänkt att väcka associationer hos läsaren och på så sätt sätta tonen för den passage som inleds här, genom att skapa en förstärkning av den eller ge den ytterligare dimensioner.

Tittar vi på hela den mening som allusionen kan vara hämtad från i Ps 89 så lyder den som följer i Septuaginta: αὐτὸς ἐπικαλέσεταί µε Πατήρ µου εἶ σύ, θεός µου καὶ ἀντιλήµπτωρ τῆς σωτηρίας µου (ung.”Han åkallar mig: ’min Fader är du, min Gud och beskyddaren av min frälsning’”, där det alltså är Gud som talar om sin smorde och hur denne vänder sig till honom). Hänvisningen här kan alltså var till att om adressaterna verkligen vill ha frälsning så måste de se till att hålla sig till Gud och minnas att frälsningen kommer enbart från honom (den uteblir däremot om man faller tillbaka till sitt gamla liv – vilket detta avsnitt i 1 Pet har

46 Pardee 2014, 113.

47 T.ex. Horrell 2008, 32.

(20)

som syfte att avråda ifrån, som vi sett ovan). Ps 89 inleds för övrigt med en lovsång till Gud som beskriver hur respektingivande han är (φοβερός), vilket möjligen knyter an till att adressaterna ska leva i φόβῳ enligt 1 Pet 1:17 (fruktan/respekt/aktning/vördnad). Slutet på hela Psalm 89 (i Septuaginta) är kanske det mest slående gällande kopplingar till Första Petrusbrevet, då temat om hur ”tjänarna smädas” tas upp på nytt och texten avslutas med

”ὠνείδισαν τὸ ἀντάλλαγµα τοῦ χριστοῦ σου”, dvs: ”de smädade din smordes lösen” (i 1 Pet 1:18 nämns för övrigt just Jesu lösen). Från Paulus känner vi ju t.ex. igen hur det omgivande samhället menade att tron på en korsfäst frälsare var en dårskap (1 Kor 1:18) – och det är ju knappast omöjligt att detta är en del av det som mottagarna av Första Petrusbrevet också blir hånade för som Kristus-troende.

I det fall det stämmer att inledningen på 1:17 är en allusion på Psalm 89 är det förstås möjligt att det finns fler referenser till denna psalm i Första Petrusbrevet – men det är inget jag sett uppmärksammas i de kommentarer som tillämpats här – och en sådan genomgång går förstås utanför detta arbetes syfte och begränsning.

Påföljande vers (1:18) inleds med εἰδότες vilket i nytestamentliga brev brukar användas för att hänvisa till idéer som redan är kända för adressaterna. Det som följer härnäst fram till 1:21 kan alltså ses som något redan etablerat i de kristustroende inarbetade traditioner.⁴⁸

Vad gäller verbet ἐλυτρώθητε (av λυτρόω – lösköpa, förlossa, befria) längre fram i v 18 är det ett mångtydigt ord med en språkligt och kulturellt komplicerad bakgrund.

Just fenomenet med lösesumma eller inlösen av olika slag var ett mycket påtagligt och allomfattande koncept i judisk kultur under gammal- och nytestamentlig tid vilket också gör sig påmint i texterna. Det kunde handla om att återlösa mark man blivit av med eller att genom lösesumma befria en släkting som av fattigdom blivit slav. Offer gavs till helgedomen som lösen för förstfödda djur eller söner som enligt lagen skulle helgas (skänkas) till Gud.

Närmaste manliga släkting var ens ”skyldeman” som skulle hjälpa till att betala lösen för en person som hamnat i knipa eller gifta sig med en änka (se t.ex. Ruts bok.)⁴⁹

För de nytestamentliga texternas första läsare var således idén om lösen både vardaglig och lättbegriplig. Dessutom fanns en vidsträckt teologisk tradition där Gud är den som

friköper/förlossar Israel från fångenskap och exil. Här fanns också en eskatologisk förväntan om ett slutgiltigt befriande vilket skulle leda till en guldålder för Guds folk och ett

49 Bergdahl, Unterman 1992, 650-651.

(21)

återupprättande av Davids tron.⁵⁰ Detta var i sig kopplat till en förväntan om en Messias- gestalt.⁵¹

Även i det grekisk-romerska samhället var lösen ett väletablerat fenomen genom friköpande av t.ex. krigsfångar. Slavar kunde också lösa in sina besparingar till en gud i templet och få sin egen frihet i utbyte (pengarna betalades senare vidare till ägaren). Slaven

”befriades” således symboliskt av guden och skulle därefter vara denne trogen.⁵² För både ev.

judiska och grekisk-romerska läsare av Första Petrusbrevet bör alltså ”lösen-terminologin”

inte alls ha känts främmande.

Kommentatorer har spekulerat mycket i om ”Jesu blod” här ska ses som a) ett medel eller b) ett pris – detta avgör ju nämligen ifall ἐλυτρώθητε ska översättas som antingen

”befriats/förlossats” eller ”friköpts”. För (a) skulle enligt t.ex. Best det faktum kunna tala att οὐ φθαρτοῖς, ἀργυρίῳ ἢ χρυσίῳ står i instrumentell dativ och inte prisets genitiv (pris behöver ju dock inte enbart uttryckas på så sätt, min anm.). Dessutom bör det vara exodus-temat som anspelas i passagen och där betalade inte Gud något ”pris” till farao för att befria Israel, påpekar han. För (b) talar å andra sidan att silver och guld verkar hänvisa just till betalandet av ett pris, skriver Best, som också menar att idén om friköpande genom Kristus var något som hade etablerat sig på ett tidigt stadium inom kyrkan (i tex Mark 10:45 och Matt 20:28).⁵³

Till fördel för det senare alternativet vill jag också tillägga den allusion som verkar finnas i denna vers på Jes 52:3 i Septuaginta och som handlar och Guds befrielse och upprättade av Jerusalem och det judiska folket: καὶ οὐ µετὰ ἀργυρίου λυτρωθήσεσθε – ”inte heller med silver/penningar ska ni friköpas”. Det är inte omöjligt att Första Petrusbrevets författare läste in en profetia i dessa ord hos Jesaja och som han här ville antyda nu hade slagit in – eftersom de utvalda mycket riktigt friköpts genom Kristi blod och inte med pengar.⁵⁴

För förståelsen av v 18 vill jag dock hävda att tyngdpunkten inte ligger på exakt vad λυτρόω står för utan snarare från vad adressaterna har friköpts/frigivits/förlossats – nämligen τῆς µαταίας ὑµῶν ἀναστροφῆς πατροπαραδότου (ert fäderneärvda innehållslösa leverne”).

πατροπαραδότου brukade vanligen stå för något positivt, i egenskap av det man ärvt från sina fäder, men används här i stället i negativ bemärkelse, då livet i Kristus är vida överlägset det tidigare, vill författaren visa.⁵⁵ µαταίας (fåfänglig, värdelös, innehållslös) å sin sida har i

50 Bergdahl, Unterman 1992, 652.

51 Büchsel 1972, 350.

53 Best 1982, 89.

54 Så även Best 1982, 90.

55 Olsson 1982, 49.

(22)

HB/GT(Septuaginta) ofta förekommit för att beskriva avgudar samtidigt som också ”guld och silver” användes för att tillverka beläten (minns t.e.x guldkalven i öknen i 2 Mos 32).⁵⁶ Syftet med denna fras är alltså att koppla ihop de troendes tidigare liv med avgudadyrkan.⁵⁷

En intressant tolkning av Gupta är att adressaterna genom pengar och yttre värdefulla ting kan ha velat återställa sin status gentemot det omgivande samhället. Inom judisk profetia kopplades ofta avgudadyrkan och strävan efter rikedom ihop, vilket sågs som ett brott mot förbundet (t.ex. hos Sef 1:18)⁵⁸. I stället för att söka bekräftelse i det omgivande samhället borde alltså adressaterna endast förlita sig på Gud, den opartiske domaren i v 17, kan författaren vilja säga.⁵⁹ I 1 Pet 3:3 t.ex. uppmanas ju också kvinnorna att inte bära guldsmycken och fina kläder.

Senare i samma avdelning (M1) som passage 1:17-19 ingår i kan vi se att författaren spinner vidare på idén kring det förgängliga och fåfängliga i de troendes tidigare liv genom att kontrastera med det ”oförgängliga” och ”bestående” i Herrens ord (ἀφθάρτου och µένοντος).

Som t.ex. Achtemeier påpekar är det dock alltså inte från synd och skuld i direkt bemärkelse de troende friköpts – utan från sin tidigare tillvaro.⁶⁰ I Anchor Dictionary med referens till just 1 Pet 1:18-19 beskrivs hur denna tillvaro kunde förstås: att människan trodde sig vara fri men i själva verket rörde sig inom en liten ram av beteenden, underställd en rad svekfulla ”gudar” – en tanke vi även finner i paulinsk teologi.⁶¹

I v 19 beskrivs så vidare vad som är verkligt värdefullt, τίµιος (dyrbar, värdefull) – till skillnader från det förgängliga i ”silver och guld” – nämligen Kristi blod. Som Michaels observerar bör troligen detta adjektiv förstås i ljuset av 2:4 och 2:6 där Kristus likaledes lyfts fram som ἔντιµος (ärad, dyrbar) i egenskap av Guds utvalda hörnsten.⁶² Blodet har här inte främst en livgivande betydelse utan syftar snarare på offerkulten, påpekar

samtidigt Best.⁶³

I v 19 kommer så vidare liknelsen kring ett lamm och som Achtemeier understryker är det inte Kristus själv som här liknas vid ett lamm, utan hans självuppoffrande gärning.⁶⁴ Att det också rör sig om just en jämförelse där Jesus och hans gärning liknas vid ett lamm kommer

56 Gupta, 2009, 68.

58 Gupta 2009, 68.

59 Gupta 2009, 67.

61 Bergdahl, Unterman 1992, 655.

62 Michaels 1988, 65.

63 Best 1982, 90.

(23)

dessvärre bort i översättningen i Bibel 2000. Här har man nämligen valt bort det komparativa ὡς (såsom) och konstaterar rakt av att blodet kom från ett lamm, som var Kristus.

Bakgrunden till Kristus som lamm kommer delvis från Jesaja 53:13 (Herrens lidande tjänare) och känns igen bl.a. från Joh 1:29. En spännande men kanske något spekulativ förklaring till hur Jesus kom att omnämnas som lamm, som ges av Joachim Jeremias i Theological

Dictionary of the New Testament, är att de allra första församlingarna egentligen skulle ha kallat Jesus för ”Herrens tjänare” (just från Jes 53) men då detta väckte anstöt (antagligen p.g.a. Messias-anspråket, min anm.) valde man ut en annan referens från samma text,

nämligen lammet för att syfta på Jesus.⁶⁵ Ytterligare en orsak kunde vara att det i arameiskan fanns en dubbelhet i betydelsen mellan pojke/tjänare och lamm – vilket senare tog sig uttryck i den grekiska översättningen genom ἀµνός.⁶⁶ Denna senare bakgrund beskrivs dock av Gerhard Dautzenberg i Exegetical Dictionary of the New Testament som ”genial men överflödig” med hänvisning till att den symboliska betydelse lammet hade som påskoffer borde vara tillräcklig för att förklara liknelsen av Jesus vid ett lamm.⁶⁷

Vad gäller vilken typ av offer som ”offerlammet” syftar på i just 1 Pet 1:19 går åsikterna isär mellan olika kommentatorer. Enligt Best rör det sig de facto om påskoffret med tanke på exodus-motivet i inledningen på denna manande avdelning (M1, 1:13). Även om påsklammet inte hade en försonande funktion vid uttåget (utan snarare tjänade som skydd mot

”Förgöraren” genom dess blod på dörrposterna i 2 Mos 12:23) hade det börjat ses på detta sätt inom judendomen i den tidiga kyrkans tid, skriver han.⁶⁸

Achtemeier å sin sida menar att lammet enbart syftar på den allmänna offerkulten. I denna förutsattes alla djur vara fläck- och felfria för att behaga Gud och just ἀµωµος (oklanderlig) brukade användas i denna kultiska kontext.⁶⁹ Här är det dock förstås Jesus oklanderlighet och skuldfrihet som åsyftas.⁷⁰

65 Jeremias 1972, 339.

66 Jeremias 1972, 339.

67 Dautzenberg 1990, 71.

68 Best 1982, 90.

70 Michaels 1988, 65-66.

(24)

SLUTSATS OCH DISKUSSION

I min analys ovan tar jag upp tolkningar och förslag kring hur olika aspekter i 1 Pet 1:1-2 och 1:17-19 kan förstås – som tex. här senast angående offerlammet i v 19 – är det ett påskoffer för försoning eller bara ett allmängiltigt offer från den judiska kulten? I själva verket tror jag att alla dessa tolkningar endast ger oss olika skärvor i den stora spegelmosaik som Första Petrusbrevet utgör. I författarens formuleringar ligger troligen flera olika metaforer och text- allusioner gömda parallellt, där inte någon av dem med självklarhet behöver slå ut någon annan. Som Gupta beskriver det är det viktiga inte alltid vad en metafor betyder utan snarare vad den har för “socio-retoriskt syfte”. Det är således den sammanlagda effekten av alla de associationer som brevets olika formuleringar är tänkta att väcka hos sina läsare som är poängen – inte den exakta bakgrunden och betydelsen av varje begrepp. Med denna utgångspunkt och utifrån ovanstående analys drar jag följande slutsatser:

1 Pet 1:1-2 – slutsats

I denna passage med ”Kristi blod” finns ingen direkt referens till något offerdjur och det framgår inte heller vilken ”typ” av offer inom den judiska kulten det skulle röra sig om. Jag föredrar därför att inte dra några stora växlar på själva offermetaforiken här. Den enda slutsats vi kan dra kring innebörden av ”Kristi blod” i denna passage är att det instiftar förbundet mellan Gud och hans utvalda folk (i detta fall de kristustroende som utgörs av adressaterna).

Funktionen av detta i passagen är att visa på adressaternas utvaldhet. Här finns alltså inte någon egentlig koppling till ”rening från synd” eller liknande försoningstänkande vilket är lätt att utläsa av Bibel 2000-översättningen.

”Bestänkning med Kristi blod” antyder samtidigt, vilket nämnts ovan, ett lidande som blir en följd av att adressaterna är just utvalda. Detta sätter tonen för hela brevet och antyder dess ärende. Som beskrivs under brevets gång har utvaldheten alltså ett pris i likhet med det Kristus fick betala – men det är ett pris som kommer vägas upp av Guds alla löften till sitt utvalda folk.

Redan här i inledningen finns alltså ett imitatio-Christi-motiv – dels i det att

brevmottagarna i likhet med Kristus är förutbestämda av Gud till sitt uppdrag – dels i att de ska bära Kristi blod ”på sig” – både i form av självuppoffrande lidande samt i kraften av det nya liv som detta blod/Kristi gärning ger.

(25)

Funktionen av denna passage med ”Kristi blod” i brevet som helhet blir därför att uppmuntra adressaterna genom att betona deras utvaldhet. De ska inte ge upp från sin tro (lydnad) p.g.a. av det lidande de går igenom – det är en konsekvens av att de är just utvalda och vilket kommer pågå enbart en ”kort tid” enligt både början och slutet på brevet.

1 Pet 1:17-19 – slutsats

”Kristi blod” i denna passage syftar här på en lösen genom vilken adressaterna på något sätt blivit frigivna från en tidigare meningslös tillvaro. Observeras bör dock att formuleringen inte explicit uttrycker att de troende blivit befriade genom Kristi död – utan just genom ”Kristi blod”. Huruvida detta de facto är ett uttryck för döden, för Kristi offergärning eller främst det lidande han fick utstå får bli en fråga öppen för tolkning.

En notering jag gjort vid läsningen av Första Petrusbrevet är att det faktiskt ingenstans i den grekiska grundtexten står att Jesus dog. Den enda faktiska hänvisningen till hans död är att han upprests från de döda (1:21) – i övrigt är det just hans lidande som behandlas. En tanke kring orsaken bakom detta är att det som författaren vill åstadkomma med brevet är just att skapa en identifikation mellan adressaterna och Kristus. De ska identifiera sig med honom genom det lidande de tvingas genomgå – inte genom hans död (då förhoppningsvis deras lidande inte ska bli deras fysiska död). Detta kan vara en anledning till att Första

Petrusbrevets författare väljer uttrycket ”Kristi blod” som är mer metaforiskt och mångtydigt än att rakt ut prata om korsdöden.

Vidare kan vi konstatera att friköpandet genom Kristi blod i denna passage inte syftar på att ”bli av med” eller bli renade från synd – i stället handlar det om en pånyttfödelse från ett levnadssätt till ett annat. Även om det tidigare levernet förstås kunde inbegripa synd är det inte huvudsakligt fokus här, utan något större och mer genomgripande.

Funktionen som ”Kristi blod” har i denna passage är att visa på allt som Gud gjort för adressaterna genom Kristus. De har det visserligen svårt i sin tillvaro som ”främlingar” i en oförstående och gudsfrånvänd omvärld, men då ska de också minnas det stora offer som Gud/Kristus gjort för dem. P.g.a. detta offer har de ju också ett hopp att liksom Kristus bli förhärligade. ”Kristi blod” har här alltså en manande funktion som vill få mottagarna att inte ta den lättaste vägen och återvända till sina tidigare liv. Nu är det i stället dags för dem att återgälda något av allt det de fått, genom att stå upp för sin tro och sin nya tillhörighet.

(26)

Funktionen av ”Kristi blod” i denna passage i brevet som helhet blir därmed att bidra med ännu ett argument till varför adressaterna inte ska svikta i sin övertygelse och ge efter för omvärldens påtryckningar. Det ska påminna dem om deras privilegium om att få ta del av något som är långt mer värdefullt än sådant som ”silver och guld” kan erbjuda.

Avslutande reflektion

En fråga som kvarstår efter detta arbete är den om ”hur”. Hur kan ”Kristi blod” vara det som gör att människor befrias från ett förgängligt liv till ett oförgängligt? Och om det är en

”lösesumma” – till vem betalas i sådana fall priset?⁷¹ Detta är en fråga som kyrkofäderna och historiens stora teologer funderat på alltsedan kristendomens vagga och utvecklat olika läror kring. Det vi kan konstatera är att författaren av Första Petrusbrevet inte verkat ha varit så upptagen av just denna fråga – tillämpningen av formuleringen ”Kristi blod” har för honom, vad det verkar, mer haft en funktion av metafor och motiv för att vägleda och bygga upp sina mottagare. Fokus ligger här snarare på ”att” än ”hur” – vilket egentligen är fallet tämligen genomgående i Nya testamentets texter, där sällan någon närmare förklaring ges till ”the atoning mechanism”.⁷²

Inte heller i detta arbete har det förstås funnits någon ambition att utreda ”mekanismen”

bakom idén om Jesu frälsningsverk – snarare att visa på att där vi gärna oreflekterat läser in etablerade försoningsläror kan det egentligen finnas mångtydiga motiv med varierade innebörder. Genom Första Petrusbrevets rika metaforer och poetiska uttryck finns ett slags befriande vaghet som lämnar utrymme för ett mysterium – och vilken bör värnas i

översättningar av grundtexten. Här ges inga entydiga svar – däremot en nästan outsinlig källa till tolkning.

71 Best 1982, 89.

72 Tuckett 1992, 518, Crisp 2020, 17.

(27)

BIBLIOGRAFI

Kommentarlitteratur

Achtemeier, Paul J. 1 Peter: A Commentary on First Peter. Hermeneia – a Critical and Historical Commentary on the Bible. Minneapolis: Fortress Press, 2016. E-bok.

Best, Ernest. 1 Peter. The New Century Bible commentary. London: Eerdmans, 1982.

Briggs Kittredge, Cynthia. ”1 Peter”. I Women's Bible Commentary, Carol A. Newsom et al.

(red.), 616-619. London: SPCK, 2014.

Donelson, Lewis R. I & II Peter and Jude: A Commentary. New Testament Library.

Louisville: Westminster John Knox Press, 2010. E-bok.

Eve, Eric. ”1 Peter”. I The Oxford Bible Commentary, John Red Barton och John Muddiman (red.), 1263-1270. New York: Oxford University Press, 2001.

Horrell, David G. 1 Peter. New Testament Guides. New York: T & T Clark Ltd, 2008.

Kelly, J. N. D. A Commentary on the Epistles of Peter and of Jude. Black's New Testament Commentaries. London: A. & C. Black, 1969. E-bok.

Michaels, J. Ramsey. 1 Peter. Word Biblical Commentary 49. Waco: Word Books, 1988.

Olsson, Birger. Första Petrusbrevet. Kommentar till Nya testamentet 17. Stockholm: EFS- förl., 1982.

(28)

Monografier/antologier

Aulén, Gustaf. Den Kristna Försoningstanken: Huvudtyper och brytningar. Olaus-Petri- föreläsningar hållna vid Uppsala universitet. Stockholm: Diakonistyr, 1930).

Crisp, Oliver. Approaching the Atonement: The Reconciling Work of Christ. Downers Grove:

IVP Academic, InterVarsity Press, 2020. E-bok.

Martin, Troy W. Theology and Practice in Early Christianity: Essays New and Old with Updated Reception Histories. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament 442.

Tübingen: Mohr Siebeck, 2020.

Pardee, Nancy. ”Be Holy, For I Am Holy: Paraenesis in 1 Peter”. I Reading 1-2 Peter and Jude: A Resource for Students, Eric F. Mason och Troy W. Martin (red.), 113-134.

Society of Biblical Literature 77. Atlanta: SBL Press, 2014. E-bok.

Wassén, Cecilia och Tobias Hägerland. Den okände Jesus: berättelsen om en profet som misslyckades. Stockholm: Bokförlaget Langenskiöld, 2016.

Tidskriftsartiklar

Gupta, Nijay K. ”A Spiritual House of Royal Priests, Chosen and Honored: The Presence and Function of Cultic Imagery in 1 Peter”. Perspectives in Religious Studies 36 (1, 2009): 61-76.

Moyise, Steve. ”Intertextuality and Biblical Studies: A Review”. Verbum et Ecclesia 23 (2, 2002): 418-431.

Page, Sydney H.T. ”Obedience and Blood-Sprinkling in 1 Peter 1:2”. Westminster Theological Journal 72 (2, 2010): 291-298.

(29)

Artiklar uppslagsverk

Bergdahl, Chaney R. och Jeremiah Unterman. ”Redemption”. I The Anchor Bible Dictionary:

vol.5, Gary A. Herion et al. (red.), 650-657. New York: Doubleday, 1992.

Dautzenberg, Gerhard. ”ἀµνός, ἀρήν, ἀρνίον”. I Exegetical Dictionary of the New Testament, Horst Robert Balz och Gerhard Schneider, 70-72. Edinburgh: T.& T. Clark, 1990.

Behm, Johannes.”αἷµα, αἱµατεκχυσία”. I Theological Dictionary of the New Testament: vol.1, Gerhard Kittel et al. (red.), 172-177. Grand Rapids: Eerdman, 1972.

Jeremias, Joachim. ”ἀµνός, ἀρήν, ἀρνίον”. I Theological Dictionary of the New Testament:

vol.1, Gerhard Kittel et al. (red.), 338-341. Grand Rapids: Eerdman, 197.

Büchsel, Friedrich och Otto Procksch. ”λυτρόω”. I Theological Dictionary of the New Testament: vol. 4, Gerhard Kittel et al. (red.), 349-351. Grand Rapids: Eerdman, 1972.

Sperling, S. David. ”Blood”. I The Anchor Bible Dictionary: vol.1, Gary A. Herion et al.

(red.), 518-522. New York: Doubleday, 1992.

Tuckett, Cristopher M. ”Atonement”. I The Anchor Bible Dictionary: vol.1, Gary A. Herion et al. (red.), 518-522. New York: Doubleday, 1992.

Bibelutgåvor, ordböcker etc.

Aland, Barbara. The Greek New Testament. 5:e uppl. Stuttgart: Bibelgesellschaft, 2014.

Heikel, Ivar A. och Anton Fridrichsen. Grekisk-Svensk Ordbok Till Nya Testamentet Och De Apostoliska Fäderna. Uppsala: Bibelakademiförlaget, 1934.

Bibelkommissionen. Bibeln: Noter, Parallellhänvisningar. Stockholm: Verbum, 2004

https://www.bibelwissenschaft.de/online-bibeln/septuaginta-lxx/lesen-im-bibeltext (05/2021):

Septuaginta on-line utifrån tryckt utgåva av Rahlf, A. och R. Hanhart. Stuttgart:

Deutsche Bibelgesellschaft, 2006.