Hovrätt, 2011-B 4258
En hundhållare dömdes till villkorlig dom och 100 dagsböter för vållande till kroppsskada och grovt vållande till kroppsskada. Hundhållarens rottweiler hade vid två tillfällen angripit joggare. Av lagen om tillsyn över hundar och katter följde att hundägaren hade ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakats av hunden men inte ett strikt straffrättsligt ansvar. Men vid första tillfället var hunden
okopplad. En ägare till en hanhund av rasen rottweiler, skulle vid vetskap om minsta tvekan från hunden att lyda dess ägare, inte låta hunden springa lös där det inte kunde uteslutas att främmande människor kunde dyka upp. Den första händelsen borde ha varit mycket omtumlande för hundhållaren och det var därmed försvårande att denne likväl en andra gång rastat hunden, utan koppel och
nosgrimma, i ett friluftsområde där människor, med all rätt, kunde dyka upp plötsligt och utan orsak få hunden helt ur mental balans. Därtill hade hundhållaren uppenbarligen helt saknat den fysiska och verbala förmågan att förhindra hunden från att ge sig på oskyldiga förbipasserande.
Infosoc Rättsdata AB har valt att kommentera nedanstående avgörande genom följande referat.
Åklagaren hade yrkat på ansvar för en hundhållare för vållande till kroppsskada och grovt vållande till kroppsskada.
Hundhållaren skulle vid ett löpspår av oaktsamhet orsakat en person sårskador och smärta som inte var ringa genom att inte hålla sin rottweiler kopplad eller i övrigt ha sådan kontroll över hunden som varit påkallad med hänsyn till omständigheterna varvid hunden bitit/huggit personen på hans arm. Hundhållaren skulle vidare vid ett motionsspår av oaktsamhet orsakat en person svår smärta samt multipla sårskador på båda armarna och benen, genom att rasta sin rottweiler i en miljö där andra människor vistas trots att hundhållaren såväl verbalt som fysiskt saknat den kontroll över hunden som omständigheterna krävde och trots hennes vetskap om att hunden tidigare uppvisat ett aggressivt beteende. Hundhållarens rottweiler hade upprepade gånger bitit/huggit personen. Brottet var att bedöma som grovt då gärningen innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag.
De båda angripna personerna hade yrkat på skadestånd.
Hundhållaren förnekade brott. Hon hade gjort gällande att hon ej agerat oaktsamt. Beträffande den första personen hade hon vid åtalstillfället ej varit medveten om att denne åsamkats skador. Beträffande den andra personen hade hon invänt att hon inte känt till att hunden tidigare uppvisat ett aggressivt beteende samt att hennes rastande av hunden därför inte innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag.
Den första personen anförde bl.a. följande. Han var han ute och joggade på morgonen vid kl. 06:30 – 07:00- tiden. Han kom då ifatt en kvinna, som visade sig vara hundhållaren, och hennes rottweiler, som ej var kopplad.
Källa: Hovrätt
Målnr/Dnr: 2011-B 4258
Beslutsdatum: 2012-05-21
Organisationer: Borås kommun
Han har en viss hundvana och stannade till och lät hunden hälsa på honom. Hundhållaren kopplade hunden och han sprang vidare. Efter att han sprungit 50-60 meter hörde han hur hundhållaren ropade ”stopp, stanna”
till hunden. När han vände sig om såg han hur hunden kom springandes efter honom. Han stannade till och lät sina armar hänga utmed kroppen. Hunden nafsade och lekte först men när hundhållaren kom fram och drog i hundens koppel började hunden att hugga och bita efter hans armar. Hundhållaren kunde inte få hunden att sluta bita. Han upplevde det som om hundhållaren inte hade någon kontroll alls över hunden. Efter flera bett i hans armar högg hunden honom så hårt i ena armen att han föll omkull. I fallet hamnade han ovanpå hunden och lyckades få sin ena arm runt hunden och kunde på så vis hålla fast denna. Hundhållaren satte på en s.k.
nosgrimma. Arvid Åhman såg att hans kläder var sönderrivna men var så ”full av adrenalin” att han inte märkte att han var skadad. Han frågade hundhållaren om hon var ok och tog sig därefter hem. Det var också först när han kom hem som han efter påpekande av sin fru såg att han blödde från ena armen. Han sjukskrev sig aldrig efter händelsen men kände av smärta under sommaren och fick företa flera besök vid vårdinrättning för att lägga om och spola rent såret. Han har även lidit psykiskt av händelsen på så sätt att han inte längre känner sig bekväm med hundar vilket inverkat på hans sociala liv då flertalet av hans vänner har hund.
Den andra person anförde bl.a. följande. På kvällen vid kl. 18:00-tiden gav hon sig ut på en joggingtur. Hon såg hur en kvinna, som senare visade sig vara hundhållaren, satt på huk jämte löparspåret och höll en hund intill sig i hundens halsband. Hon vet inte ifall hunden vid det tillfället var kopplad. Maria sprang förbi med någon meters avstånd och hälsade ”hej, hej”. Strax därpå hörde hon hur hundhållaren skrek ”nej” och hon såg hur hunden kom springandes mot henne. Hundhållaren ropade ”det är ingen fara, han skall bara hälsa”. Maria stannade till och tänkte att hunden skulle få hälsa på henne. Till en början hoppade hunden omkring runt henne och nafsade mot hennes kropp. Plötsligt såg hon dock hur hon hade fått hål i underarmarna. Hon ropade ”han biter ju mig”.
Hundhållaren kom fram och försökte dra bort hunden genom att dra i hundens halsband men detta bara
vidgades mer och mer och till slut kom hunden helt loss från bandet. Hunden fortsatte att hugga och hängde vid flera tillfällen i Marias underarmar. Hundhållaren ropade inte till hunden att den skulle sluta utan förhöll sig snarast passiv och väste bara ”kom, kom”. Maria tänkte att hon måste förbli stående och hålla balansen samt skydda huvudet för att överleva. Efter ett tag insåg hon dock att hon var tvungen att agera på annat sätt för att få hunden att sluta bita. Hon tryckte in sina tummar i munnen på hunden samt försökte sikta på hundens ögon men det hjälpte inte. Hundhållaren försökte få på hunden halsbandet men lyckades inte och ett tag tumlade de alla tre runt. Hundhållaren ursäktade sig och sade förlåt ”jag kan inte få på halsbandet”. Hunden högg henne i benet och i låret och hon var helt övertygad om att hunden skulle ha ihjäl henne. Medan hunden hängde i armen slet och drog den med sina käftar och hon hörde hur en stor bit slets loss från underarmen. Hon såg ett stort hål och tänkte ”är det så här det känns att bli uppäten levande”. Därefter fällde hunden henne till marken och hon tänkte att ”allt nu var kört”. Hon ramlade dock på en stor pinne och hon tog den i båda händerna och slog med den mot hundens huvud. Hunden försökte återigen bita henne varpå hon slog den med pinnen igen.
Efter flera sådana slag gav hunden vika och hundhållaren bad henne att hämta hundens koppel. Hon fann kopplet vid sidan av löparspåret en bit bort och tog upp det och gav det till hundhållaren. Därefter kopplade hundhållaren hunden och uppmanade henne att springa därifrån. Hon sprang och träffade strax därpå på ett par som hjälpte henne in i ett garage. Där inne föll hon ihop och det var först då som hon kände den starka smärtan. Hundangreppet varade minst 10 minuter.
Tingsrätten i Borås dömde hundhållaren till villkorlig dom och 100 dagsböter för vållande till kroppsskadaoch och för grovt vållande till kroppsskada. Hundhållaren skulle även utge skadestånd.
Tingsrätten anförde bl.a. följande som skäl för domen. Av lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter
framgår att hundar skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador. En hundägare är enligt samma lag strikt skadeståndsskyldig för skada som uppkommit genom försummelse att övervaka hundarna eller vidta skyddsåtgärder. Straffrättsligt ansvar har framstått som lika befogat. Av utredningen i målet har framgått att den i målet aktuella hunden Gonzo är av en sådan natur (ras) att den kräver en omfattande daglig träning och stimulans för att må bra. Det är inte fråga om en sällskapshund i vanlig mening utan snarare om en brukshund, främst tänkt att användas i samband med bevakning eller polisiär myndighetsutövning. Därmed inte sagt att privatpersoner inte bör ha sådan hund men det ställer dock stora och tidsödande krav på vederbörande att vara särskilt delaktig i hundens dagliga liv. Som framgått av utredningen är det fråga om en hund som kan väga runt 50 kg när den är fullvuxen.
Lägger man därtill dess genetiska förutsättningar såsom en ”avancerad brukshund” bör inte den som saknar fysisk förmåga att bemästra hunden heller inneha en sådan. Detta får anses följa av ovan refererade
tillsynskrav. Enligt tingsrätten bör en ägare till en hanhund av rasen rottweiler, vid vetskap om minsta tvekan från hunden att lyda dess ägare, inte låta hunden springa lös där det inte kan uteslutas att främmande
människor kan dyka upp. Lika lite bör ägaren, även om hunden är kopplad, vistas på sådana ställen om det från ägaren sida finns tvekan kring huruvida hunden kan komma att slita sig från kopplet eller i övrigt reagera så starkt att ägaren inte ens med sin egen fysik kan hålla tillbaka hunden. Det måste enligt tingsrättens mening stått helt klart för hundhållaren att Gonzo, även om den första personen inte på platsen ondgjort sig över några skador, inte enbart ”hälsat” eller ”nafsat”. Av den skriftliga bevisningen i form av kartor samt personens egna uppgifter är vidare utrett att han inte befunnit sig på någon ”ödeplats” eller liknande vid gärningen. Även om hundhållaren tidigare låtit rasta Gonzo lösspringandes på platsen utan att någon främmande person uppenbarat sig har hon ändå haft att räkna med att så skulle kunna ske. Hon har därför inte haft en sådan tillsyn/kontroll över hunden som varit påkallad med hänsyn till omständigheter vid tillfället varför åtalet i den delen är styrkt.
Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren gjort. När det gäller händelsen med den andra personen kan det inledningsvis konstateras att hundhållaren måste ha haft händelsen med den första personen färskt i minnet samt att denna händelse, då hunden onekligen uppvisat ett aggressivt beteende och till slut kunnat tas om hand av den attackerade personen själv, och inte av hundhållaren, varit mycket omtumlande för henne. När det så gäller frågan om hur hundhållaren haft hunden om hand vid tillfället då den andra personen joggat förbi förefaller det helt uteslutet att hunden, på eget bevåg, skulle ha kunnat skaka av sig såväl koppel som nosgrimma. Sådana hjälpmedel synes i så fall helt meningslösa. Närmast till hands ligger istället att utgå från att omständigheterna varit sådana som den andra personen omtalat, nämligen att hunden enbart varit försedd med halsband. Detta utesluter inte att hundhållaren medhaft koppel och nosgrimma, vilket hunden ostridigt var försedd med när polis kom till platsen. Enligt tingsrätten talar dock allt för att hundhållaren valt att inte förse Gonzo med dessa attribut under promenaden. Hon har således känt till att Gonzo har svårigheter att hantera situationer med främmande människor och att hon själv vid dessa har samma svårigheter att hantera Gonzo.
Likväl har hon rastat honom, utan koppel och nosgrimma, i ett friluftsområde där människor, med all rätt, kan dyka upp plötsligt och – utan orsak – få Gonzo helt ur mental balans. Därtill har hundhållaren uppenbarligen helt saknat den fysiska och verbala förmågan att förhindra Gonzo från att ge sig på oskyldiga förbipasserande.
Enligt tingsrätten har därför hundhållaren, på ett flertal sätt kunnat förhindra Gonzos angrepp. Enligt tingsrätten måste därför hundhållaren ha tagit en medveten risk av allvarligt slag när hon, trots dels vetskapen om att Gonzo helt utan anledning kan ge sig på främmande människor och dels insikten om att hon därvid saknar förmåga att behärska hunden, låtit rasta honom på den plats varom nu är fråga. Brottet vållande till
kroppsskada skall därför, som åklagaren påstått, i förhållande till den andra personen, bedömas som grovt.
Hundhållaren överklagade och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för vållande till kroppsskada och för grovt vållande till kroppsskada. I andra hand hade hon yrkat att hovrätten skulle bedömer gärningen som vållande av
normalgraden samt att straffet, om något av åtalen bifalls, sättas ned.
Hovrätten i Göteborg fastställde tingsrättens domslut i överklagad del.
Hovrätten anförde följande i domskälen:
" - Skuld
Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten. Ljud- och bildupptagningarna av förhören där med [A.Å.], [M.J.], [hundhållaren], [S.S.], [P.U.], [M.K.] och [M.F.] samt ljudupptagningarna av förhören med [J.W.] och [M.W.] har spelats upp.
I målet är utrett att [hundhållarens] rottweiler Gonzo har angripit [A.Å.] (den 22 juni 2010) och [M.J.] (den 2 augusti 2010) och därvid orsakat de skador som framgår av den skriftliga bevisningen. Som tingsrätten har konstaterat är det också genom [M.J:s] uppgifter utrett att Gonzo vid tillfället den 2 augusti 2010 varit okopplad och utan nosgrimma. Frågorna hovrätten har att ta ställning till är om [hundhållaren] varit oaktsam respektive grovt oaktsam vid de två tillfällen som åtalet avser. Annorlunda uttryckt gäller frågorna om [hundhållaren] den 22 juni 2010 borde ha insett att det förelåg en risk för att Gonzo skulle kunna angripa [A.Å.] respektive om hon den 2 augusti 2010 insett att det förelåg en risk avseende angreppet på [M.J.] men förhållit sig likgiltig i förhållande till denna risk.
Hovrätten övergår härefter till frågan om vilket aktsamhetskrav som bör gälla för hanteringen av en hund som en rottweiler av Gonzos storlek. Härvid är följande att beakta. Av 1 § lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter framgår att hundar ska hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till hundens natur och övriga omständigheter behövs för förebygga att hunden orsakar skador. Av 19 § samma lag följer att hundägaren har ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av hunden. Ett sådant
skadeståndsansvar kan emellertid inte automatiskt ge upphov till ett motsvarande strikt straffrättsligt ansvar.
Något sådant ansvar stadgas inte heller i lagen. En absolut straffansvarspresumtion som inte får motbevisas torde nämligen vara oförenlig med den tilltalades rätt enligt artikel 6.2 Europakonventionen att betraktas som oskyldig intill dess att skulden lagligen fastställts (rättsfallen Salabiaku, Appl. no. 10519/83, p. 28 och Pham Hoang, Appl. no.13191/87, p. 33). Klart är emellertid att bestämmelserna i lagen om tillsyn över hundar och katter ger uttryck för ett mycket högt aktsamhetskrav för den som är ägare till hunden. En hundägare måste se till att förebygga att skador eller olägenheter över huvud taget uppkommer. I fråga om hundar som visat benägenhet att bita människor eller andra djur ska dessa som regel hållas inhägnade från andra djur och människor (se lagförarbetena i prop. 2006/07:126 s. 24). Som framgått av [M.F:s] vittnesmål kan hundar av Gonzos storlek både liknas vid och användas som vapen. Även denna omständighet talar med styrka för att aktsamhetskravet för en ägare av en rottweiler är utomordentligt högt.
På de av tingsrätten anförda grunderna instämmer hovrätten i bedömningen att de händelser som förevarit med [P.U.] och [M.K.] är sådana att [hundhållaren] borde insett att det fanns en risk för att Gonzo skulle kunna orsaka en skada av det slag som drabbade [A.Å.] den 22 juni 2010. Hon kan därför inte undgå ansvar för vållande till kroppsskada. Hovrätten instämmer också i tingsrättens bedömning att [hundhållaren] måste varit medveten om att Gonzos angrepp på [A.Å.] gick långt utöver vad som kan betecknas som ett normalt beteende för en hund. Efter denna tidpunkt måste hon således varit medveten om risken att Gonzo skulle kunna komma att angripa en annan människa med allvarliga skador som följd, på så sätt som också skedde vid angreppet på
[M.J.] den 2 augusti 2010. [Hundhållarens] bristande kontroll över Gonzo har under sådana förhållanden inneburit ett medvetet risktagande och hon ska därför dömas för grovt vållande till kroppsskada.
- Påföljd
Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning i påföljdsfrågan.
- Återbetalningsskyldighet för kostnaderna för försvarare och målsägandebiträde
Vid den ovan angivna utgången i ansvarsfrågan och med hänsyn till [hundhållarens] inkomstförhållanden är hon återbetalningsskyldig för kostnaderna för försvararen och målsägandebiträdet. Med hänsyn till att
[hundhållaren] kommer att åläggas ett betydande skadestånd finner hovrätten anledning att jämka återbetalningsskyldigheten till sammanlagt 24 000 kr."
