This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Legitimt att tala om illegitima skulder
Allt fler grupper ställer i dag krav på ekonomisk ersättning för brott som begåtts i historien.
Samtidigt ifrågasätter länder i Syd sina skulders legitimitet. Detta har skapat debatt bland ekonomer och jurister. Dessutom finns det i dag många rörelser som hävdar att det i själva verket är Nord som har en skuld till Syd. På Nätverket Jubels seminarium den 5/12-02 diskuterades skuldbegreppet utifrån nya, både ekonomiska och moraliska, perspektiv.
Skuldkrisen är inte löst. Trots mer än 24 miljoner namnunderskrifter i Köln 1999, trots att opinionen har tvingat upp frågan på Världsbankens dagordning, trots skuldlättnadsinitiativ som HIPC (Heavily Indebted Poor Countries). Möjligheterna att påverka de internationella institutionerna är dock fortfarande stora. Frågan om illegitima skulder diskuteras i dag högt upp i maktens korridorer. Det menar ekonomen Kenneth Hermele:
- Vi bör fråga oss om det finns skulder som är omoraliska. Just nu pågår en spännande diskussion bland juridiskt kunniga, om huruvida det finns illegitima skulder eller ej.
Illegitima skulder - eller odiösa, vidriga skulder som är den mer direkta översättningen från franskans "dettes odieuses" - är ett begrepp som återkommer i dagens skuldkrisdebatt. Allt fler människor i Syd, påpekar Hermele, vill i dag sätta långivarna i fokus. De hävdar att lånen gavs till illegitima regimer, användes utan att komma folket till nytta samt godkändes av utlånarna trots vetskapen om att folket inte varit med i beslutsprocessen. Argumenten, som delas av rörelser som Attac och andra inom rättviserörelsen i Nord, går ut på att
fordringsägare har sig själva att skylla för oansvarig utlåning, inte minst till korrupta och odemokratiska regimer. Många kräver ett oberoende skiljedomsförfarande som kan bedöma vilka skulder som ska återbetalas.
- Dagens problem är en konsekvens av att ingen part har tagit sitt ansvar, varken långivare eller låntagare, säger Kenneth Hermele.
Vad säger regelverket om att ärva forna regimers skulder? Med historiska exempel från bland annat Boerkriget och kriget mellan Chile och Peru visade Hermele hur skuldkonflikter
hanterats genom tiderna. Kompromisser och delat ansvar har använts, däremot finns det mycket få domstolsutslag.
- Nästan alltid har den efterföljande regimen tagit på sig skulder som en tidigare regim orsakat, menar Hermele.
Flera intressanta fall finns dock, som det mellan England och Costa Rica 1922, när Costa Rica efter ett regimskifte vägrade att acceptera den skuld som landet dragit på sig genom en förre detta krigsministers personliga lån. Fallet avgjordes i förhandlingar som leddes av domaren Taft från USA:s högsta domstol. Utfallet blev till Costa Ricas fördel - lånen som ministern Tinoco tagit fastslogs vara illegitima.
En doktrin om illegitima skulder har utarbetats av den fransk-ryske juristen Alexander Sack 1927. Den modellen skulle kunna användas för att granska också dagens skulder, menar Kenneth Hermele. I korthet går den ut på att både långivare och låntagare måste ta ansvar.
När Sack i 1920-talets Frankrike formulerade sin doktrin tänkte han sig tre kriterier utifrån vilka bevisbördan sedan skulle kunna bestämmas. Sack tänkte sig fallet att en demokratisk
regim efterträder en diktatur och då hävdar att den gamla regimens skulder är illegitima eftersom 1) de inte gjort någon nytta, 2) folket inte samtyckt till lånen, och 3) långivaren var medvetna om dessa två förhållanden. Bevisbördan för 1) och 2) ligger hos långivaren, eftersom Sack menar att man kan anta att en diktatur inte lånar för goda syften och inte har frågat folket. Men för 3) gäller den omvända bevisbördan: låntagaren måste visa att
långivaren var medveten om att det handlade om illegitima lån.
Dessa frågor kommer att utredas i en skrift inom Globala Studier.
Kan man då alls tala om "illegitima skulder"? Ja, menar Hermele och hänvisar till Vienna Convention on Succession of States in Respect of State Property, Archives and Debts från 1983 där gamla regimers skulder inte automatiskt ärvs av de efterföljande utan måste avtalas från fall till fall. Konventionen har dock inte trätt i kraft. Ett annat sätt att stärka Sacks doktrin skulle vara genom att få till stånd ett principuttalande från Internationella domstolen i Haag.
- En tredje möjlighet är att inrätta en tribunal som får i uppgift att avgöra skulders eventuella illegitimitet, menar Hermele och nämner att detta förfarande, en medling, redan finns stadgat i Världsbankens regler för utlåning.
Men vad blir konsekvensen om en skuld bestäms vara illegitim? Ska detta även gälla retroaktivt, frågar en man i publiken. Frågan är berättigad. Hermele berättar att den till och med diskuteras i IMF:s och Världsbankens gemensamma tidning. Där föreslås, föga
förvånande kanske, att beslutet i så fall skulle gälla nu och framåt, det vill säga att gamla lån inte ska förklaras vara illegitima, utan att stämpeln bara ska gälla dem som lånar ut efter det att illegitimitet fastslagits.
En delvis omvänd fråga ställs av författaren Sven Lindqvist. Till skillnad från Hermeles omoraliska skulder talar han om moralisk skuld. Historiens brott mot grupper och länder är många, men krav på ersättning förutsätter att skuld kan vara kollektiv, menar Lindqvist. Med utgångspunkt i ett vad han vill kalla "historiskt och skapande ögonblick" - nämligen då Konrad Adenauer förklarade att nazismens offer hade rätt till skadestånd - redogör Lindqvist för hur historiens brottsoffer fått mod att ställa krav. Skilda grupper som samer och
aboriginer, slavättlingar och asbestskadade - alla reser de i dag krav på ekonomisk ersättning och upprättelse.
- Men finns det över huvud taget kollektiv skuld? Och kan den ärvas, frågar sig Lindqvist och får genast svar på tal.
En av åhörarna hävdar att moralisk och ekonomisk skuld egentligen är samma sak. "Ofta handlar det ju om ofrivilliga lån, kvantifierbara saker som mark, där man gjort vinster genom att expropriera. Genom att värdera det man tagit och därmed veta vilken ersättning som fodras, skulle man kunna kringgå delar av diskussionen."
Men hur värderar man liv och hälsa, kontrar Sven Lindqvist, och tar återigen de asbestskadade från industriskandalen i Lomma som exempel.
Lindqvist resonerar kring olika former av kollektiv. Att kollektiv som företag eller stater kan ha skulder är självklart. Dessa skulder medför betalningsansvar.
- Men kan ett kollektiv också ha en moralisk skuld? Måste man erkänna att man begått en orätt? Måste man också be om förlåtelse?
Många frågor och få svar. I slutet återkommer Lindqvist till frågan om även moralisk skuld kan innebära betalningsansvar:
- När rösterna räknas på dagens bolagsstämmor finns samma historia kvar. Vinsterna från den tiden berättigar fortfarande till makt och utdelning. Liksom asbestarbetarnas barn ärvt fibrerna så har andra barn ärvt aktieposterna. Borde de då inte också ha ärvt ansvaret för de
missförhållanden som en gång skapade vinsterna?
Huruvida krav på ersättning och upprättelse verkligen erbjuder befrielse från moralisk skuld vet inte Lindqvist. Men han vill pröva nya tankesätt. För tänk om det är så att svidande höga
skadestånd för förövarna (eller deras efterlevande) kan förhindra nya offer. Skulle det rent av kunna leda till en global omfördelningspolitik, undrar Sven Lindqvist.
Slutligen gavs konkreta exempel, både från Afrika och från Latinamerika, på seminariets rubrik; "Skuld och Gottgörelse". Att gamla skulder hänger samman med den nya
världsekonomins villkor blev extra tydligt när Paulina Morel från Lunds universitet visade hur diktaturregeringar i Sydamerika lånat pengar till lyxkonsumtion och krigföring:
- Varken export eller import har betalat sig i dessa länder. När enskilda personer importerar lyxvaror fås inga multiplikatoreffekter.
I många länder har utrymmet för satsningar på landsbygdsutveckling och matproduktion för egen försörjning varit minimalt. Samtidigt har exportvarornas värde ständigt urholkats.
Henning Melber från Nordiska Afrikainstitutet berättade, för att visa på kompensationens dilemma, om mötet med en senegales förra året:
- Han kände sig kränkt av det faktum att det över huvud taget skulle gå att kompensera Afrika för slavhandeln.
Emma Hernborg
