Försörjningsstödsarbetets förutsättningarEn kvalitativ studie om socialsekreterares syn på förutsättningarna för professionelltyrkesutövande i sitt arbete med försörjningsstöd

I N S T I T U T I O N E N F Ö R S O C I A L T A R B E T E

Försörjningsstödsarbetets förutsättningar

En kvalitativ studie om socialsekreterares syn på förutsättningarna för professionellt yrkesutövande i sitt arbete med försörjningsstöd

Socionomprogrammet Kandidatuppsats Vt 2015

Författare: Mikael Imborn

Handledare: Bengt Carlsson & Pål Wiig

Abstract

Titel: Försörjningsstödsarbetets förutsättningar

En kvalitativ studie om socialsekreterares syn på förutsättningarna för professionellt yrkesutövande i sitt arbete med försörjningsstöd

Författare: Mikael Imborn

Nyckelord: Försörjningsstöd, professionalitet, förutsättningar

Syftet med denna uppsats var att få förståelse om hur socialsekreterare i sitt arbete på en Försörjningsenhet upplever förutsättningarna att bedriva ett professionellt arbetssätt. Syftet har brutits ned i tre frågeställningar som handlar om hur socialsekreterare beskriver vad ett professionellt arbetssätt är, vilka förut- sättningarna är, samt om dessa har förändrats över tid.

Studien utgår från en kvalitativ undersökningsmetod, där fem socialsekreterare från fem olika socialkontor intervjuades. Samtliga socialsekreterare arbetade med försörjningsstöd i olika former. Det empiriska materialet bearbetades, och kopplades till det teoretiska perspektivet symbolisk interaktionism och begreppet professionalitet utifrån tre fasetter; yrkesroll, handlingsutrymme, och kunskap.

Resultaten i studien visade att ett professionellt arbetssätt bestod i att identifiera olika aktörers behov, och agera utifrån vilket eller vilka de ansåg vara relevanta.

Komplexiteten i yrkesrollen gav socialsekreterarna en frihet att välja vems behovs skall prioriteras. Förändringen sett över tid handlade om att socialsekreterarnas erfarenhet bidrog till en tydligare yrkesroll, med ett med reflekterande perspektiv.

I takt med att socialsekreterarna utvecklades i sin yrkesroll, ökade även deras

förutsättningar för att agera inom handlingsutrymmet. Samtidigt upplevde de att

tiden till reflektion minskat på grund av ökat krav på administration.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Abstract

Innehållsförteckning

KAPITEL 1……… …1

INLEDNING………...1

KAPITIEL 2………..……….………2

PROBLEMOMRÅDE……..………...2

BAKGRUND ……….……….………...…2

VAD ÄR FÖRSÖRJNINGSSTÖD? ...2

SOCIALSEKRETERARNAS UPPDRAG OCH FUNKTION ………...2

SOCIALSEKRETERARNAS ORGANISATORISKA MILJÖ ………...3

PROBLEMETS KONSEKVENSER OCH RELEVANS…… ………5

TIDIGARE FORSKNING ………..………..………5

HANDLINGSUTRYMME I EN OFFENTLIG ORGANISATION ……….5

EVIDENS ……….………..6

PROFESSIONALISERING OCH PROFESSIONSUTÖVNING …………...…….7

UTVÄRDERING AV SOCIALT ARBETE ………..………….8

OBEFORSKAT OMRÅDE ………..……….…………...8

SYFTE & FRÅGESTÄLLNINGAR………… ……….……….………9

FÖRFÖRSTÅELSE ………..…..………...………..9

KAPITEL 3...10

TEORETISKT RAMVERK………...………10

VAL AV TEORETISKT PESPRKTIV OCH BEGREPP ...10

SYMBOLISK INTERAKTIONISM …………...………10

PERSPEKTIVETS HUVUDDRAG ………10

DEN EGNA INDIVIDEN SOM OBJEKT ……...……….12

INDIVIDERS AGERANDE SOM DEL I EN ORGANISATION ……….…...12

PROFESSIONALITET ……….. ………13

YRKESROLL ……….13

HANDLINGSUTRYMME ………...……….13

KUNSKAP ……….………14

KAPITEL 4………..……….15

METOD………..15

VAL AV METOD ………...15

URVAL ……….16

KONSTRUERANDET AV INTERVJUGUIDEN ………..17

GENOMFÖRANDET AV INTERVJUERNA ……….………..17

BEARBETNING OCH ANALYS AV EMPIRIN ………...………18

VALIDITET, RELIABILITET, OCH GENERALISERBARHET ………...18

ETISKA ÖVERVÄGANDEN ………...19

FORSKNINGSETISKA KRAV ………19

STUDIENS ETISKA DILEMMAN…… ………20

KAPITEL 5………...………21

ANALYS OCH RESULTAT……….21

PROFESSIONELLT ARBETSSÄTT..… ………21

KLIENTKONTAKTEN ………..…….21

MULTIDIMENSIONELLA PERSPEKTIV ………...……..22

HANTERA DUBBLA ROLLER- EN LOJLITETSKONFLIKT? ...23

ANDRA AKTÖRERS FÖRVÄNTNINGAR ………..……….25

BRED MÅLGRUPP- EN UTMANING ………..………26

SLUTSATS ………...………26

FÖRUTSÄTTNINGAR ………..……….27

SOCIONOMPROGRAMMET ………..………27

KOLLEGOR OCH SAMVERKAN ………...………28

TIDEN ………...………..28

VIDAREUTBILDNING & UTVECKLING ………...……….29

SAMHÄLLE & POLITIK ………30

EGNA ANSVARET ……….……..31

SLUTSATS ………...…..……….31

FÖRÄNDRING………...…… 32

PROFESSIONELLT ARBETSSÄTT. ………...………32

UPPLEVD FÖRÄNDIRNG ……….32

ÖNSKAD FÖRÄNDRING ………..………33

FÖRUTSÄTTNINGAR ………..34

EGNA YRKESUTVECKLINGEN ………...……….34

ÖKAT KRAV PÅADMINISTRATION. ………34

SLUTSATS ……...………..35

KAPITEL 6………...………..…….36

AVSLUTANDE DISKUSSION………36

REFERENSER………..………39

BILAGOR……….…41

BILAGA 1: BREV TILL INFORMANTER ………42

BILAGA 2: INTERVJUGUIDE ……….………..……….43

1 Inledning

Detta arbete skrivs mot bakgrund av att jag varit verksam om socialsekreterare i ca 9 år med försörjningsstöd. Eftersom jag nu valt att göra klart det sista momentet inom socionomutbildningen, d.v.s. c-uppsatsen, blev valet av ämne ganska självklart. Under mina år på en Försörjningsenhet har jag gått igenom många faser, där jag prioriterat olika mål och använt mig av varierande arbetssätt.

Mitt arbete har under åren lett mig till att känna att jag ibland utför ett bra arbete, och ibland motsatsen. Såväl glädje och tillfredställesle som frustration och otillräcklighet har varit en stor del av mitt yrkesliv inom socialt arbete.

När jag nu genom uppsatsen ges tillfälle att som praktiker vetenskapligt kunna teoretisera runt socialt arbete är det just detta som har fångat mitt intresse. Vad innebär det, enligt socialsekreterarna själva, att utföra ett bra arbete, och framför allt; hur ser förutsättningarna ut för att genomföra detta arbete? Min spontana upplevelse är att detta är något som diskuteras på socialkontoren, men som på övriga arenor, exempelvis den akademiska, inte ges något större utrymme.

Min förhoppning med uppsatsen blir därför att undersöka det vetenskapliga

forskningsläget runt dessa frågor, men främst låta socialsekreterarna själva

resonera utifrån deras egna unika situation.

2 Problemområde

I detta kapitel vill jag först presentera bakgrunden till mitt problemområde för att på så sätt ge en tydlig bas av det område studien handlar om. Därefter följer relevant forskning för att ge en bild att det aktuella forskningsläget. Efter studiens syfte och frågeställningar som följer, redovisas en förklaring över de vanligt förekommande begrepp och uttryck som används.

Bakgrund

Vad är försörjningsstöd?

I Sverige utgår det socialpolitiska rättssystemet från en nationell lagstiftning som utifrån lagens syfte och intentioner, anger ramen för försörjningsstödets utformning. Det är därefter upp till kommunerna att själva tolka lagstiftningen, samt ansvara för finansiering, administrering, och beslut (Minas 2008). En uppgift som i Göteborg är fördelad på stadens tio förvaltningar. Den lagstiftning som reglerar försörjningsstödet utgår från Socialtjänstlagens (2001:453) fjärde kapitel.

I den första paragrafen i detta kapitel framgår det att om en enskild inte själv har möjlighet att få sina (ekonomiska) behov tillgodosedda, kan man efter en individuell behovsprövning, vara berättigad till försörjningsstöd för att på så sätt uppnå skälig levnadsnivå. Eftersom bedömningen om vad som är skälig levnadsnivå bedöms individuellt och utifrån de förhållanden den sökande lever i just då, går det inte att precisera exakt vad detta innebär, utan detta ligger i varje enskild socialsekreterares uppdrag att bedöma (Socialstyrelsen, 2013).

Socialsekreterarnas uppdrag och funktion

För att kunna ge tydligare bild av hur arbetet på en Försörjningsenhet ser ut och vilka förutsättningarna är för att utföra sitt arbete, har jag valt att inleda utifrån hur Socialstyrelsen (2013) beskriver det politiska uppdrag man i Socialtjänstlagen har ålagt kommunerna att utföra.

Socialtjänstlagens ”dubbla uppdrag” vid arbete med ekonomiskt bistånd kan sammanfattas i följande punkter:

1. Huvuduppgiften är att hjälpa den enskilde så att han eller hon kan klara sig utan ekonomiskt bistånd – hjälp till självförsörjning

2. I väntan på att detta blir möjligt har den enskilde under vissa förutsättningar och efter individuell behovsprövning rätt till ekonomiskt bistånd - hjälp till försörjning.

Uppdraget som socialsekreterarna skall utöva består med andra ord av två helt

olika delar, där den primära delen utgår från att bistå med hjälp och stöd för att

långsiktigt hjälpa klienterna, och den sekundära delen som handlar om att

administrera själva försörjningsstödet. Lindgren (1999) väljer att beskriva arbetet

på ett socialkontor utifrån ett dubbelt uppdrag, men använder istället termerna

yttre- och inre uppdrag.

Det yttre uppdraget symboliseras av det ramverk (exempelvis lagar, förordningar, och riktlinjer) som styr hur arbetet skall utföras, med vilka resurser, och även vilket det huvudsakliga målet med verksamheten skall vara. Då ramverket har fastställts av någon (exempelvis politiker) utanför den egna verksamheten, är uppdraget ofta otydligt, vilket medför att det försvårar dess genomförande. Det inre uppdraget definieras å andra sidan helt av klienten och dennes mål och önskan om förändring. Som socialsekreterare går det alltså inte att förutsätta att ramverkets (organisationens) mål, är detsamma mål som klienterna de möter har.

Eftersom arbetet på en Försörjningsenhet enligt Socialstyrelsen (2013) skall utgå från individuella behovsprövningar, innebär detta att man som socialsekreterare har lika många individuella mål och uppdrag att tillmötesgå, som man har klienter.

Ett annat sätt att åskådliggöra arbetet med försörjningsstöd är att utgå från hur dom grundläggande förväntningarna ser ut, och vad socialtjänstens huvudsakliga uppgift är, när det gäller hanteringen av försörjningsstöd. Bergmark (2000) framhåller, utifrån forskning om utvärdering av arbetet med försörjningsstöd, att socialtjänstens uppgifter kan definieras utifrån manifesta och latenta funktioner.

Förenklat menar han att de manifesta funktionerna, som är lagstyrda och uttalade, handlar om att administrera försörjningsstödet samt hjälpa de bidragssökande mot självförsörjning för att de på så sätt skall uppnå skälig levnadsnivå. Detta skall uppnås samtidigt som man håller kostnaderna för socialbidraget (förvaltningens budget) nere, och att arbetet skall ske på ett sådant sätt att det inte kränker den bidragssökande. De latenta funktionerna, som bottnar i förväntningar och ofta är outtalade, handlar om att se till att de folk som söker ekonomisk hjälp kan (om behov finns) rekryteras till Individ- och Familjeomsorgens behandlande enheter.

Bergmark (ibid) menar också att det finns andra latenta funktioner som består i att utöva en viss mån av kontroll på de personer vars försörjningsförmåga kan ifrågasättas, och tar upp begreppen individuell- och allmän försörjningsmoral.

Med individuell försörjningsmoral menas att det finns en generell misstänksamhet mot individer som ansöker om försörjningsstöd i kombination med en rättviseuppfattning. Detta bidrar till att särskilja värdiga, dvs. de som verkligen behöver samhällets hjälp, från ovärdiga klienter. Den allmänna försörjningsmoralen handlar om systemeffekter som ersättningsnivåer, kvalifikationskrav samt genomförda kontroller, vilkas utformning kan möjliggöra eller ibland uppmuntra bidragsfusk (ibid).

Socialsekreterarnas organisatoriska miljö

Som en del inom en kommunal förvaltning kan ett socialkontor, d.v.s.

socialsekreterarnas arbetsplats, betecknas som en formell offentlig organisation

(Christensen, 2005). Även om dessa organisationsformer skiljer sig åt beroende på

om de är statliga, kommunala, regionala, eller lokala, samt vilket uppdrag de har,

finns det gemensamma drag som förenar dem, dock inte minst att de utgår från

politisk lagstiftning och åskådning. I övrigt är organisationerna utformade att ta

tillvara speciella intressen och utföra specifika uppdrag, baserade på ett

handlingsförfarande som är relativt stabilt utifrån resurserna samt den belöning de

erbjuder den/de uppdragen riktar sig mot. Att verka som beslutsfattare inom en

formell organisations vägnar medför, trots den relativa stabiliteten, dock en

osäkerhet och en godtycklighet i beslutsprocessen eftersom organisationens uppdrag ständigt måste tolkas, och dessutom är starkt påverkad av de begränsningar och möjligheter organisationen erbjuder (Ibid).

En annan infallsvinkel är att beteckna socialkontor utifrån dess byråkratiska organisationsform, då de utgår från en lagstiftning som anger ramarna, innehållet, och formen för arbetet. Det är också inom den byråkratiska organisationen som socialsekreterarna erhåller resurserna, och även delegeras den makt de behöver för att uppfylla de förväntningar som ställs på dem (Bergmark & Lundström, 2008;

Minas, 2008). Om man då i sann byråkratisk anda utgår från lagstiftarens mål och intentioner, finner man i Socialtjänstlagens (2001:453) portalparagraf, att socialtjänstens värdegrund är att ”… främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet på demokratins och solidaritetens grund” (SoL 1 kap 1§). Utifrån denna värdegrund är det tydligt att socialsekreterarnas roll som kommunala tjänstemän, oavsett hur det går till och med vilka resurser, skall sörja för att enskilda individer garanteras ett visst inflytande och en förutbestämd levnadsnivå.

Enligt Behörighetsutredningen (SOU 2010:65), vars mål är att säkerställa kvalitén mot klienterna samtidigt som arbetet utförs på ett rättssäkert sätt utifrån organisationens ramar, framgår det att socialsekreterare har ett stort handlingsutrymme i sin yrkesutövning. Genom erfarenheter från enskilda fall där klienter inte fått sina behov tillgodosedda, genom att organisationer som företräder brukarna framför krav på ökad kompetens hos personalen, samt att man från Socialstyrelsens egna utredningar sett att kvalitén inte alltid uppfylls, anser Socialstyrelsen att behörigheten och handlingsförfarandet behöver säkerställas.

Det är därför av största vikt att socialsekreterarna har rätt kompetens och behörighet både utbildningsmässigt och erfarenhetsmässigt. Samtidigt framgår det att den kompetens man eftersträvar hos socialsekreterarna även påverkas av andra faktorer såsom hur arbetsgruppen ser ut, hur organisationen ser ut, samt vad verksamheten har för mål och uppgifter. Huvudsakliga metoder för att säkerställa behörigheten till att utföra arbetsuppgifterna är att personalen har socionomexamen eller likvärdig utbildning, samt att personalen genom tydlig dokumentation gör arbetet transparent och överskådligt, både utifrån organisationens och klienternas perspektiv. Risken enligt utredningen är dock att de ökande kraven på förbättringar och dokumentation påverkar förutsättningarna för socialsekreterarna att bedriva sitt arbete.

Yeheskel Hasenfeld (1992, s.4) benämner organisationer som har sin utgångs- punkt i liknande typer av arbete som människovårdande organisationer, eller

”human service organizations”. Utifrån en egen översättning om hur Hasenfeld beskriver arbetet i en människovårdande organisation, med utgångspunkt i de verksammas uppfattning om organisationen, sägs följande:

”Människovårdande organisationer är en källa till stor

frustration; genom att organisationen hindrar dem att tjäna sina

klienter i enighet med deras egna professionella normer och

värderingar; genom att neka dem resurserna de behöver för att

tjäna klienterna, samt att betunga arbetet utifrån en stor mängd

regler och förordningar, och att bortse från de verksammas egna åsikter om hur man bäst hjälper klienterna.”

Problemets konsekvenser och relevans

Utifrån ovanstående bakgrund framgår det tydligt att arbetet för socialsekreterare på en Försörjningsenhet centreras utifrån att möta flera olika typer av förväntningar, från olika samhälleliga nivåer. Dessa förväntningar kan bland annat bestå av att möta lagstiftarens intentioner, till att utgå från varje individuell klients mål, till att upprätthålla försörjningsmoralen i allmänhetens ögon. Samtidigt skall socialsekreterarna möta dessa förväntningar utifrån ett organisatoriskt ramverk som de själva har litet eller inget inflytande på.

Konsekvenserna av socialsekreterarnas situation har uppmärksammats bland annat av Akademikerförbundet SSR som anser att socialsekreterarnas arbete i allt högre utsträckning präglas av tidskrävande dokumentationskrav och för få anställda i förhållande till mängden ärenden. Förbundet arbetar därför aktivt för att medlemmarna skall få en rimlig arbetsbelastning och goda arbetsvillkor, vilket har lett till ett samarbete med Stockholms Universitet för att ta fram ett evidensbaserat mätinstrument för att normera stress och arbetsbelastning hos socialsekreterare (Akademikerförbundet SSR, 2015). Socialsekreterare har även i Göteborg, så sent som 2013, manifesterat mot hög arbetsbelastning och sämre resurser. Ovanstående beskrivna situation skänker denna studie relevans genom att den belyser en aktuell situation som uppmärksammas inte bara lokalt men även nationellt.

Tidigare forskning

Utifrån den presenterade bakgrunden kommer jag under följande rubrik redogöra för de forskningsområden som är av relevans för denna studie. Min utgångpunkt till vilka områden som presenteteras är att de utifrån socialtjänsten skall ha tät anknytning till begreppen förväntningar och förutsättningar, dels utifrån omgivningens perspektiv, men även utifrån socialsekreterarnas egna uppfattningar.

Handlingsutrymme i offentliga organisationer

Organisationsforskning är enligt Christensen (2005) ett tvärvetenskapligt område som inte presenterar en enhetlig kärna, utan måste avgränsas utifrån vilken teoribildning och perspektiv som är relevant. Ett centralt begrepp utifrån forskning om de verksamma inom offentlig organisation är att beskriva dem som

”gräsrotsbyråkater”. Termen myntades av statsvetaren Michael Lipsky (1980),

och han definierar gräsrotsbyråkrater utifrån att de dels har nära kontakt med

medborgarna, och dels att de utifrån organisationens ramar har ett

handlingsutrymme inom vilket de skall utföra sina uppgifter, vilka i slutändan är

att sammanföra medborgarnas behov med organisationens uppdrag så att båda

parter uppfattar utfallet som rätt. Lipskys (1980) ansåg utifrån sin forskning att gräsrotsbyråkraternas förmåga att använda sitt handlingsutrymme kunde påverka inte bara hur de bistod medborgarna med sina behov, utan även kunde påverka hur den offentliga organisationen de tillhörde utformades. Även om Lipskys forskning i dagsläget inte kan betecknas som aktuell, används begreppet gräsrotsbyråkrat och dess definition fortfarande.

Roine Johansson (2007) menar att gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme inte kan ses som ett statiskt begrepp. Istället baseras handlingsfriheten på variationer av utrymmets begränsningar, vilka i sin tur är kopplade till organisationens utformning, och arbetsuppgifternas karaktär. Det är nödvändigt för gräsrotsbyråkraten att ha ett stort handlingsutrymme eftersom dom skall göra individuella tillämpningar av generella regler och direktiv. Detta kräver en omdömesförmåga som är omöjlig att kodifiera i regelform. Eftersom organisationen inte kan reducera samtliga arbetsuppgifter till regler och instruktioner är det istället viktigt för ledningen att kontrollera medlemmarna i organisationen. I offentliga organisationer sker denna kontroll oftast genom mätningar av produktivitet och effektivitet, vilket är en svårighet på grund av arbetets komplexitet och mångfald, och inte minst det handlingsutrymme som medlemmarna har. Motståndet från medlemmar tar sig i uttryck i den klientrelation som skapas mellan organisationsmedlemmen och klienten, i ett sammanhang där organisatoriska kontrollmetoder inte är möjliga. Organisationen skall därför ses som en arena där olika handlingskrafter försöker uppnå olika saker. Handlingsfriheten är följaktligen ett resultat mellan organisationens makt och medlemmarnas motstånd. Slutsatsen i Johanssons (ibid) forskning är att gräsrotsbyråkraterna som träffar de individer organisationen är utformad att hjälpa, därmed har mer självständighet och handlingsfrihet än vad organisationen medger.

Evidens

Under 2001 påbörjade Socialstyrelsen ett program på uppdrag från regeringen

som skulle leda till en struktur för systematisk kunskapsuppbyggnad inom

socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2001). Strukturen skulle baseras på att det sociala

arbetet skulle utgå från vetenskapliga metoder och beprövad erfarenhet vilket

leder till ökad kvalitét hos klienterna. Begreppet evidensbaserad praktik (EBP)

brukar definieras som en förening av kunskapskällor från forskningen, från

praktiken, samt från klienten (Oscarsson, 2009). Genom att förena

forskningsmässigt effektiva metoder tillsammans med kunskapen från den

personliga kontakten som finns mellan klienten och socialarbetaren, väljer man en

insats eller metod bäst lämpad för klienten i fråga. Detta innebär att

socialsekreteraren är beroende av professionella kompetenser i form av relevant

utbildning, kunskap från kollegor och yrkeskåren i övrigt, samt personliga

kompetenser i form av erfarenhet över tid, empatisk förmåga, flexibilitet, samt ett

reflekterande förhållningssätt. De organisatoriska förutsättningar som skall

uppfyllas för att bedriva EBP är tillgång till aktuell forskning, att det skall finnas

tid för reflektion, uppföljning, och dokumentation, samt att det skall finnas en

insatsbredd att välja inom. Forskningen enligt Oscarsson (ibid) visar att om inte

förutsättningarna uppfylls är det dock fortfarande relationen mellan klient och

socialsekreterare som är central för att bedriva förändringsarbete.

Evidensbaserat socialt arbete kopplat till försörjningsstöd är det område inom socialtjänsten där metoder har lägst spridning. I de fall där beprövade metoder har spridits har de ändå varit relativt otydliga innehållsmässigt, vilket har lett till att endast vissa delar inom metoden har tillämpats (Bergmark, Bergmark, Lundström, 2011). Anledningen till att evidensbaserad praktik är begränsad, inte bara inom arbetet med försörjningsstöd utan även inom socialtjänsten i stort, är främst att det saknas tillgång på specifika beprövade metoder. Skälen till detta är att det som är bäst för klienten inte kan sökas i standardiserade modeller, och att etisk hänsyn ibland måste prioriteras framför beprövade metoder, samt att det saknas kontext- relevanta studier. En annan anledning är att det finns stor risk att nationella riktlinjer eller liknande försök, i slutändan kan leda in det sociala arbetet på fel väg. I stället menar Bergmark, Bergmark, och Lundström (2011), att dagens evidensbaserat socialt arbete, med Socialstyrelsen i spetsen, bör avbyråkratiseras och ersättas med mer fokus på traditionell vetenskap med kritisk granskning, samtidigt som de professionella skall ges ett större utrymme för egna bedömningar och kunskapsbehov.

Professionalisering och professionsutövning

Professionalisering på en individuell nivå handlar om att upprätthålla och utveckla specifika kompetenser och förmågor, som erhålls genom arbetslivserfarenhet (Dellgran & Höjer, 2000). Denna kunskapsutveckling möjliggörs genom allt mer specialiserade och definierade arbetsuppgifter, kunskaper från arbetsgruppen och övriga professionella, samt tillgång till aktuella vidareutbildningar. Vid professionalisering utifrån betydelsen att bli en professionell yrkesutövare (ex socialarbetare), betraktas även grundutbildningen (inom högskola/universitet) som en viktig del av professionen. Anledningen är att varje professionell praktik grundas på en vetenskaplighet som förutsätter inte bara individers kunskapssökande, utan även deras kunskapsproduktion. Genom adekvat utbildning, i kombination med en yrkesorganisation som definierar och bevakar professionens intresse, skapar man förutsättningarna för att uppnå autonomi i förhållande till staten och andra professionella grupper (ibid).

Utifrån begreppet professionsutövning anser Morén, Perlinski, Blom (2010), med

utgångspunkt från domänteori att det är viktigt att betrakta socialtjänsten utifrån

tre domäner; politik, förvaltning, och profession. Anledningen är att det finns en

risk i att utövarna av det sociala arbetet, som oftast är socionomer, träder in som

tjänstemän i en förvaltning och får tjänstebeteckningar (ex. som socialsekreterare

eller familjehemssekreterare), och på så sätt kommer längre bort från sin

profession, och identifierar sig mer med förvaltningen och dess mål. Samtidigt

framhåller styrande organ inom organisationen att det ligger inom professionens

skyldighet att ansvara för det vetenskapliga kunskapsbildandet och

kunskapsspridningen. Genom att socionomerna relaterar sig själva med

förvaltningen blir deras arbetssätt mer fokuserat på myndighetsutövning och

formaliserade metoder än på det klient- och relationsbaserade arbetet, som är

grundat på vetenskaplig kunskap och kompetens, och som är basen för all

professionsutövning. En ytterligare effekt av sammansmältningen av förvaltning

och profession blir att evidensbaseringen av det sociala arbetet blir omöjligt,

eftersom arbetet kommer allt längre ifrån vetenskaplig kunskap. Genom att

tillämpa domänteori på socialtjänsten skulle man synliggöra professionsinnehållet i klientarbetet samt att socialarbetaren stärks i sin yrkesroll, vilket i sin tur kan leda till både ett bättre arbete med klienter, men också att socialarbetaren tar större ansvar för arbetets vetenskapliga kunskaper.

Utvärdering av socialt arbete

Utvärdering av offentlig verksamhet, och särskilt socialt arbete, är enligt Bergmarks (2000) forskning ett eftersatt område. Inom socialt arbete är arbetet med försörjningsstöd ett område där det tydligt framgår att det saknas relevanta utvärderingar. En stor del av de utvärderingar som utförts inom arbetet med försörjningsstöd är otydliga och fokuserar på fel aspekt av ett problem.

Anledningen är att ju mer komplext ett område är desto svårare är det att välja ut de delar som är relevanta. Bergmark (ibid) menar att det krävs utvärderingsmodeller som ur olika aktörers perspektiv kan betraktas som relevanta. För att konstruera dessa modeller krävs det först att man skapar översikter över vad arbetets fundamentala syfte är, samt vad som är ett framgångsrikt arbete med försörjningsstöd, d.v.s. en kartläggning över arbetets funktioner. Därefter bör varje funktion konkretiseras utifrån den eller de kriterier som är relevanta att utifrån just den specifika funktionen. Hur dessa kriterier väljs ut baseras på vilka intressenter eller aktörer som berörs av funktionen. Inom arbetet med försörjningsstöd förekommer det ett stort antal olika aktörer, vilket också är förklaringen till varför det inom forskningen enligt Bergmark (ibid) saknas en allmängiltig modell om hur kriterierna skall väljas ut. Dilemmat vid utvärdering av socialt arbete handlar om att välja mellan flera olika aktörer med olika intressen och uppfattningar, och sätta en aktörs perspektiv före en annans.

Ett perspektiv är ändå att efterfråga de professionellas föreställningar om vilka kriterier som är relevanta. Jämfört med andra delar av socialtjänsten så utmärker sig arbetet med försörjningsstöd utifrån att de professionellas föreställningar om vad arbetets intentioner och funktioner består av, uppfattas som otydliga samt att det upplevs sakna en kärna av professionella kunskaper och erfarenheter. Orsaken kan enligt Bergmark (ibid) vara att det inom grundutbildningen inte fokuseras på arbetet med försörjningsstöd i någon större utsträckning.

Obeforskat område

Utifrån den tidigare forskningen, men även utifrån vad Chrsistensen (2005) och

Bergmark (2000), säger om vikten av att anlägga olika perspektiv vid utvärdering

och analysering av offentliga organisationer, är det tydligt att de verksammas

egna perspektiv inte används. Den aktuella forskningen anlägger andra (oftast

organisationsteoretiska) perspektiv, för att presentera en förklaringsmodell över

hur de verksamma bör uppfatta sina förutsättningar att utföra sitt arbete. Det är

också andra aktörer som dikterar vad detta arbete bör bestå av, vilket oftast inte

kan presenteras i en enhetlig bild. Jag anser att det är av största vikt att få med de

verksammas egna uppfattningar om vad deras förutsättningar är och hur detta

påverkar deras uppfattningar om det sociala arbetet de förväntas utföra.

Syfte & frågeställningar

I uppsatsens inledning, samt i de inledande delarna i detta kapitel har ett resonemang förts utifrån förutsättningarna att utföra ett bra socialt arbete, och vilka förväntningarna är som socialsekreterare på en Försörjningsenhet ställs inför. För att nyansera uttrycket ”bra socialt arbete” med utgångspunkt av förekommande förväntningar, och den forskningsmässiga lucka jag anser föreligger, har jag försökt avgränsa uppsatsens syfte och frågeställningar utifrån följande:

Syfte

Uppsatsens syfte är att få förståelse av hur socialsekreterare i sitt arbete på en Försörjningsenhet upplever förutsättningarna att bedriva ett professionellt arbetssätt?

Frågeställningar

 Hur beskriver socialsekreterare på en Försörjningsenhet ett professionellt arbetssätt?

 Hur beskriver socialsekreterare på en Försörjningsenhet förutsättningarna att bedriva ett professionellt arbetssätt?

 Hur upplever socialsekreterare på en Försörjningsenhet att förut- sättningarna och det professionella arbetssättet har förändrats över tid?

Förförståelse

Som jag beskrev i det inledande kapitlet har jag en relativt omfattande

förförståelse gällande det dagliga arbetet på en Försörjningsenhet, dvs. från den

arena jag kommer att hämta mitt empiriska material. Jag känner igen rutiner och

förstår innebörden av den terminologi som finns inom socialtjänsten. Förutom en

praktiskt förförståelse om arbetsuppgifterna har jag även en teoretisk förförståelse

som handlar om hur jag själv reflekterar över min yrkesroll. Detta innebär

naturligtvis även att jag har en egen uppfattning om hur jag själv som informant

hade valt att beskriva problemets innehåll och konsekvenser. Utmaningen som

reflekterande praktiker (Schön, 1983) blir således att inte förvanska eller tolka det

empiriska materialet utifrån mina egna uppfattningar och föreställningar om

problemet. Genomgående i studien fanns det moment som jag kunde relatera till

min egen yrkesroll, vilket innebar att jag ständigt fick påminna mig om att det är

inom rollen av student som materialet skall betraktas. Samtidigt som hanterandet

av dessa dubbla roller upptog en del kraft och energi, så hade jag genom min

förförståelse från första början en kännedom om grunddragen för mitt

forskningsarbete, vilket innebar att jag även i rollen som student kände mig

hemma i inom de yrkesverksammas arena.

3 Teoretiskt ramverk

I detta kapitel kommer jag att redogöra motiven för mitt val av de teoretiska perspektiv och begrepp jag kommer att använda mig av vid analysen av det empiriska materialet.

Val av perspektiv och begrepp

En teori kan beskrivas som en abstrakt förenkling av verkligheten som underbygger regelbundna samband mellan fenomen och ordnar fakta till en meningsfull helhet, med syfte att förklara eller öka förståelsen av ett fenomen (Thomassen, 2007). Då uppsatsens syfte är att få förståelse om hur medlemmar i en avgränsad yrkeskår ser på sig själva i förhållande till specifika fenomen, krävs ett teoretiskt perspektiv som belyser hur medlemmarna i denna grupp upplever sig själva och sin omvärld utifrån den verklighet de befinner sig i. Som övergripande perspektiv har jag därför valt att använda mig av symbolisk interaktionism, då ett centralt tema i perspektivet är att förstå processerna bakom människans förhållande till sig själv och sin omvärld (Blumer, 1998).

Som komplement till mitt övergripande perspektiv har jag valt att använda mig av begreppet professionalitet för att analysera mitt empiriska material. För att få en bred, men samtidigt tydlig bild av detta teorival kommer jag att bryta ner begreppet utifrån tre teman; yrkesroll, handlingsutrymme, och kunskap, då dessa teman både överensstämmer med det empiriska materialet jag erhållit, samt med frågeställningarna. Min förhoppning är att användandet av konkreta teman kommer att fungera som motvikt till det abstrakta och tolkande synsätt som symbolisk interaktionism medför.

Symbolisk interaktionism

Den förklaringsmodell jag kommer att tillämpa gällande symbolisk interaktionism kommer att utgå från den amerikanska sociologen Herbert Blumer. Jag kommer att först presentera perspektivets huvuddrag. Därefter kommer jag presentera en förståelsemodell som klargör de processer som sker inom den enskilda individen, Den egna individen som objekt, samt en förklaringsmodell som placerar individen i en organisation som skall verka mot ett gemensamt mål, Individers agerande som del i en organisation.

Perspektivets huvuddrag

Blumers (1998) övertygelse var att det är nödvändigt för en empirisk vetenskap att man respekterar den empiriska världen som man studerar, och att detta i sin tur förutsätter att man utvecklar ett metodologiskt perspektiv som överensstämmer med den empiriska världen som man studerar. Det är ur denna övertygelse som han sammanställde förutsättningarna för det perspektiv han själv kallade symbolisk interaktionism

.

1 Herbert Blumer var influerad av flera forskare, bland annat George Herbert Mead, under vilken

han var student. Dock var Blumer den som sammanställde, preciserade, och namngav perspektivet

Blumer (1998) definierar symbolisk interaktionism utifrån följande tre enkla förutsättningar:

1) Människan agerar mot objekt baserat på vilken symbolisk betydelse objektet har för människan.

2) Objektets betydelse uppstår genom den sociala interaktion man har med andra människor.

3) Betydelsen omformuleras sedan av människan genom en tolkningsprocess.

Förutsättningarna ger dock endast en utgångspunkt för vad symbolisk interaktion innebär, och bör därför förtydligas ytterligare. Med objekt (punkt 1) menar Blumer (1998) allt som uppenbarar sig för människan i dennes värld. Utifrån denna omfattande förklaring innefattar objekt allt från konkreta föremål, människor, kategorier av människor, institutioner, och vidare till mer abstrakta företeelser som ideal, krav, och stöd. Hur en människa förhåller sig till objektet är helt beroende på vilken betydelse detta objekt har för människan. Betydelsen avgör hur man ser objektet, hur man är beredd att agera i förhållande till objektet, och även hur man är beredd att prata om objektet. Detta innebär att den miljö eller verklighet som människan befinner sig i, endast består av objekt som är identifierbara för den specifika människan. För att förstå hur den människan agerar, förutsätts även att man identifierar och förstår de objekt som finns i den människans värld.

Genom att Blumer (1998) menar att betydelsen (punkt 2) av ett objekt uppstår genom social interaktion mellan människor, har inte specifika objekt i sig någon allmän betydelse. Istället skall betydelsen ses som en social produkt eller process som skapas utifrån, och genom, de olika aktiviteter som människor har när de interagerar med varandra. Detta innebär således att betydelsen av objekt är avhängit den kontext i vilken objektet och människan befinner sig. Samma objekt får därför olika betydelser beroende på kontexten som omsluter objektet.

Tolkningsprocessen (punkt 3) innebär enligt Blumer (1998) att man genomgår två stadier innan man slutligen agerar mot ett objekt. Först identifierar man vilka objekt man skall agera mot och bedömer vilken betydelse dessa innehar. Detta sker genom att människan interagerar och kommunicerar med sig själv. Därefter väljer man ut, undersöker, förkastar, eller förändrar den initiala betydelsen av objektet, beroende på den situation människan befinner sig i, och utifrån vad syftet är med agerandet. Tolkningsprocessen placerar därför människan som en aktiv och delaktig aktör i det sociala livet, som inte bara reagerar direkt på stimuli, utan analyserar både objektet, sig själv, och situationen för att komma fram till rätt förfarande. Blumer (1998) menar för att förstå människan och dess sociala liv, måste man föreställa sig mänskligt beteende, inte i termer av orsak-konsekvens, utan snarare i termer av orsak-tolkningsprocess-konsekvens.

Den egna individen som objekt

Blumer (1998) hävdar att termen objekt, som beskrivits ovan, inte är något som behöver befinna sig utanför människan. Människan har även förmågan att se sig själv som ett objekt, med vilket man förhåller sig till och agerar utifrån. Genom att

sybolisk interaktionism.

tillskriva sig själv en roll eller specifika egenskaper, agerar människan utifrån egenskaperna/rollen tillsammans med andra människor. Hur väl man uppfyllde intentionerna med agerandet utvärderas genom en tolkningsprocess. Utifrån denna tolkningsprocess kan man sedan göra nya antaganden om sig själv; antingen att rollen eller egenskaperna hade en annan innebörd än vad man först själv antog, eller att man befäster deras respektive innebörd. Innebörden blir att människor ser sig själva så som de tolkar att andra människor uppfattar dem.

Individers agerande som en del i en organisation

Blumer (1998) menar att för att förstå hur människor i grupp agerar måste man först inse att alla organiserade former av kollektivt agerande, oavsett om det rör sig om två personer som ingår en överenskommelse eller hur organisationer och företag arbetar, utgår från flera processer som är i ständig rörelse och inte en fast struktur. Individernas agerande måste därefter betraktas utifrån hur det anpassas och fogas samman tillsammans med de andra individernas agerande. Då detta är en process som sker över tid, skall man vara medveten om att varje enskild individs agerande baseras på den historia och de erfarenheter som gjorts tidigare.

Individerna i organisationen formar genom att upprepa denna process gemensamma definitioner avseende hur man skall agera, vilka i sin tur fungerar som riktlinjer och stöd för att uppnå regelbundenhet och enighet inom organisationen.

Det finns dock flera osäkerhetstecken, enligt Blumer (1998), som man måste vara medveten om när man studerar hur individer i en organisation agerar.

Organisationen kan störas, exempelvis genom att individer väljer att inte vara en del av organisation och att nya individer tillkommer, eller att konflikter kan uppstå som gör att man får förhålla sig på ett annat sätt till vissa andra individer.

Organisationen kan även förändras, exempelvis genom att riktlinjer förändras eller byts ut eller att man väljer att arbeta mot ett annat mål, vilket kräver att man utvecklar nya vägar för att förhålla sig till varandra. Man skall också vara medveten att vissa individer ibland inte uppfattar de gemensamma definitionerna som nämnts ovan, och därför baserar sitt agerande utifrån andra förutsättningar vilket får ett annat resultat i jämförelse med andra individers agerande. Slutligen bör det även uppmärksammas att även om individen identifierat de gemensamma definitionerna inom en organisation, ändå kan välja att inte agera utifrån definitionerna utan istället basera sitt agerande på andra förutsättningar.

Professionalitet

Som komplement till symbolisk interaktionism kommer jag att använda begreppet professionalitet utifrån tre olika fasetter; yrkesroll, handlingsutrymme, och kunskap.

Yrkesroll

Att definiera yrkesrollen som socialarbetare besitter kräver att man uppmärksammar att fälten socialarbetare verkar i är av den bredd, att det egentligen är flera roller (Johnsson & Lindgren, 1999). Beroende på vilket uppdrag man har inom socialtjänsten är avgörande utifrån vilken roll man som socialsekreterare identifierar sig med. Gemensamt är att rollen är komplex, med motstridiga krav, samt att det är svårt att förklara vad man egentligen gör. Det professionella sociala arbetet bedrivs inom ramen för en relation, vilket gör socialarbetaren personligt involverad i yrkesutövningen, och kan ses som ett instrument i arbetet. Detta innebär en dualitet mellan att vara delaktig i klientprocessen genom relationen, samt att inneha en professionell distansering.

För att förändra andra måste man kunna förändras själv, vilket gör att stöd utifrån är viktigt. Extern handledning till exempel kan därför vara en förutsättning för att kunna vara verksam på ett fält där kontakt med individer i kris tillhör vardagen.

Risken kan vara att om man inte får tillfälle och stöd att förändras blir man en statisk person oförmögen att hjälpa andra. Det tar lång tid att väva samman samtliga kunskaper/kompetenser, vilket gör att yrkesidentiteten inte blir tydlig med en gång utan snarare kan uppfattas som diffus. Inom psykosocialt arbete, som präglas av bred kunskapsbas, tar det längre tid att uppnå känslan av att vara en kompetent socialarbetare. Det bör även lyftas fram att socialt arbete definieras som en semiprofession, utifrån kriterierna att arbetet ofta utförs inom hierarkiska byråkratier, där lagar och regler styr arbetet snarare än ett avgränsat kunskapsområde som man själv förfogar över (Johnsson & Lindgren, 1999). En följd av detta är att handläggningen premieras över att klienten får hjälp att förändra sig själv och sin livssituation.

Handlingsutrymme

Socialarbetaren har fått sin roll utifrån det uppdrag som ges från den egna organisationen (Svensson, Johnsson, & Laanemets, 2008). Detta medför ett inbyggt dilemma där socialarbetaren i sitt arbete å ena sidan möter individer på ett mellanmänskligt plan, å andra sidan är begränsad i sitt agerande genom det handlingsutrymme som är definierat genom organisationens uppdrag.

Socialarbetarens frihet och ansvar ligger i hur man hanterar utrymmet

organisationen ger. Hur man som socialarbetare agerar får olika effekter beroende

på om man handlar utifrån organisationen eller individens förutsättningar. Det är

inom detta spektrum som professionell kunskap är viktig för att kunna avgöra

effekternas rimlighet och meningsfullhet. Handlingsutrymmet blir därför en

produkt av organisationens regler och ramar, och den enskilda socialarbetarens

förmåga och kunskap. Hur man verkar inom detta område avgörs även av vem

man är som person, traditioner på arbetsplatsen, och inte minst samspelet med de

individerna (klienter) man möter i sin vardag.

Sammantaget är begreppet handlingsutrymme en företeelse som förväntas skapas av socialsekreterarna själva, och som därför endast kan definieras utifrån enskilda handläggares uppfattningar om utrymmet.

Kunskap

Grundläggande för kunskapsinnehållet i socialt arbete är att det är kopplat till en kontinuerlig samhällsutveckling. För att möta de sociala problem som förekommer definierar beslutsfattare i olika samhälleliga positioner en kunskapsbas över vad som krävs av de professionella för att ge relevant stöd och hjälp till de som behöver. Kunskapsbasen handlar om att dels ge förklaringar till generella metoder om hur arbetet skall bedrivas, och dels de professionellas utövning av sina individuella färdigheter (Blom, Myrén, & Nygren, 2006).

Sammantaget består professionell kunskap inom socialt arbete av en teoretisk del

som baseras på den fakta vi har och (eller i kombination med) de värderingar vi

subjektivt tillför en situation, och en praktisk del som baseras på att den

professionelle utifrån sina egna erfarenheter inte bara kan identifiera ett behov

utan även veta hur man bäst bemöter det, och agerar därefter (Kalman, 2006).

4 Metod

Inledningsvis i detta kapitel kommer jag att redogöra för mitt val av metod, följt av en beskrivning över planerandet och genomförandet av intervjuerna, samt hur det empiriska materialet har bearbetats och analyserats. Därefter följer en beskrivning av begreppen validitet, reliabilitet, och generaliserbarhet. Kapitlet avslutas med en redogörelse över etiska överväganden

Val av metod

Avgörande för hur uppsatsens syfte och frågeställningar bäst besvaras, är vilken vetenskaplig metod, kvantitativ eller kvalitativ, man bedömer som mest lämplig att använda. Vissa grundläggande skillnader har varit avgörande för mitt val av metod. Den kunskapsteoretiska inriktningen kvalitativ forskning utgår från är det tolkande förhållningssättet, till skillnad från kvantitativ forskning som har ett naturvetenskapligt förhållningssätt. Utifrån ontologisk

inriktning skiljer sig metoderna åt, där kvalitativa studier lägger tonvikt mot konstruktionismen, och den kvantitativa studien mot objektivismen. Vidare är en den roll teorin skall spela i relation till forskningen avgörande vid val av metod. Där den kvalitativa metoden huvudsakligen har en induktiv ansats, dvs. teorigenererande, har den kvantitativa metoden främst en deduktiv ansats, där teorierna skall prövas (Bryman, 2011). Eftersom syftet med uppsatsen är att få förståelse om hur socialsekreterare i sitt arbete på en Försörjningsenhet upplever förutsättningarna att bedriva ett professionellt socialt arbete, bedömer jag utifrån ovanstående, visserligen generella, jämförelse att den kvalitativa metoden är mest lämplig.

Genom mitt val av kvalitativ metod måste jag identifiera min forskning som subjektiv, då intervjupersonerna tolkar sin verklighet, och att jag i forskningsprocess därefter tolkar deras svar. Jag måste också vara medveten om svaren, eller kunskapen, som genererats genom forskningsintervjun är socialt konstruerad genom det samspel som skett mellan mig som intervjuare, och de som blivit intervjuade. Utifrån Brymans (2011) översikt om kvalitativa respektive kvantitativa metoder, framgår det att kvalitativa metoder är i huvudsak teorigenererande. Detta utvecklas genom att förtydliga att en induktiv kvalitativ metod även kan innebära att man använder teorin som en bakgrund mot vilken man förklarar det empiriska materialet. Det är denna tillämpning av teori som kommer att förekomma i denna studie.

För att ytterligare säkerställa att mitt metodval verkligen uppnår uppsatsens syfte och frågeställningar, har jag valt att använda mig av halvstrukturerade livsvärdesintervjuer. Genom att använda en intervjuguide med frågor som fokuserar på vissa teman, önskar man erhålla beskrivningar av intervjupersonens levda värld utifrån en tolkning av innebörden hos de beskrivna fenomenen. Man har även möjlighet att under intervjun ändra formen och ordningsföljden på frågorna om det behövs för att anpassa situationen (Kvale & Brinkman, 2009).

Den tillåtande form en halvstrukturerad intervju innebär, ger mig möjlighet att vid behov förtydliga mina frågor, be intervjupersonerna utveckla sina svar, återkoppla till tidigare svar, eller använda följdfrågor beroende på de svar intervjuerna ger.

2 Studiet av ”varat” och ”blivandet”; det handlar om tillvarons grundläggande natur. -Kvale &

Brinkman, 2009

Trots den tillåtande formen en halvstrukturerad livsintervju innebär finns det dock maktasymmetrier som bör lyftas fram. Maktrelationen mellan intervjuare och den som intervjuas är inte jämbördig. Det är intervjuaren som har den vetenskapliga kompetensen, den som bestämmer intervjuns ämne, bestämmer vilka frågor som skall ställas och följas upp, och den som slutligen avslutar samtalet. Det är också intervjuaren som tolkar svaren, och därmed definierar vad intervjupersonen egentligen menade (Kvale & Brinkman, 2009).

Det är också den kvalitativa metoden är mest konsekvent att använda utifrån uppsatsens teoretiska perspektiv, symbolisk interaktionism. Där Bryman (2002) definierar kunskap som en process, konstruerad genom den som intervjuas och den som intervjuar, förklarar man inom symbolisk interaktionism att kunskap är betydelsen av vad ett objekt innehar utifrån en tolkningsprocess, förmedlat från en människa till en annan genom ytterligare en tolkningsprocess (Blumer, 1998). I båda fallen betraktas kunskap som en process, vitt skild från objektiva avgränsningar och definitioner.

Urval

Efter att ha bestämt mig för att använda en kvalitativ metod, baserad på halvstrukturerade livsvärdesintervjuer, är nästa steg att ta ställning för hur jag skall få tillgång till personer att intervjua. Detta innebär att jag måste definiera min population utifrån de kriterier som är relevanta utifrån syfte och frågeställningar (Bryman, 2002). I samråd med min handledare kom vi fram till att fem personer skulle räcka, utifrån att jag valt djupintervjuer som metodredskap.

Eftersom jag i inledningsskedet i av uppsatsskrivandet begränsat studien geografiskt till att hålla sig inom Göteborg, samt att studien handlar om socialsekreterare som arbetar på en Försörjningsenhet, är min ursprungs- population således; socialsekreterare som arbetar på en Försörjningsenhet inom Göteborgs Stad. På grund av att jag själv arbetar i en av Göteborgs Stads tio förvaltningar, begränsas studien ytterligare genom att jag kommer att exkludera min egen förvaltning som en del av populationen. Skälen till detta är att intervjusvaren hade påverkats av vad mina kollegor har för uppfattning om mig och vilka svar jag kan tänkas vilja höra, samt att min egen tolkning av deras intervjusvar hade präglats av min kunskap och uppfattning om kollegorna.

Ytterligare kriterier för att få ett representativt urval har inte gjorts då jag anser att representativitet inte definieras av fysiska bedömningsgrunder som ålder, kön, och etnicitet, utan istället av beteende, egenskaper, och kompetenser som varje enskild människa besitter. Tillämpningen av en mer vidsynt definition av representativitet kommer inte påverka studiens generaliserbarhet, då jag redan i forskningsprocessen gjort flera medvetna val som motverkar ett sådant syfte.

Efter att jag fastställt min population skickade jag via e-post ett informationsbrev

om delaktighet i studien (bilaga 1) till samtliga enhetschefer för

Försörjningsenheter inom nio av Göteborgs Stads förvaltningar, där jag bad dom

vidarebefordra brevet till alla socialsekreterare inom deras enhet. Jag angav i

brevet även inom vilken tidsram jag ville ha svar. I samband med utskicken

bestämde jag mig också för att de fem första som hörde av sig skulle få delta i

studien. Skälet till detta beslut grundade sig på att jag tidigt i forskningsprocessen ville säkerställa att intervjuerna skulle kunna genomföras. Efter att svarstiden gått ut hade jag fått svar från fem socialsekreterare, vilka representerade fem olika socialkontor, som alla arbetar med försörjningsstöd. Då samtliga socialsekreterare uppfyllde kriterierna för att kunna deltaga i studien, bokades och genomfördes intervjuerna. Urvalsmetoden kan därför närmast liknas vid ett bekvämlighetsurval, utifrån att intervjuerna genomfördes med de i populationen som fanns tillgängliga (Bryman, 2002).

Konstruerandet av intervjuguiden

Även om, vilket konstaterats i tidigare avsnitt, den halvstrukturerade livs- värdesintervjun har en tillåtande form, har jag vid utformningen av intervjuguiden noga övervägt hur jag genom strukturen, mina teman och frågor, bidrar till kunskapsproduktionen under intervjun, och samtidigt skapar ett positivt intervjuklimat. Intervjufrågor har en tematisk dimension som avser frågornas koppling till teoretiska föreställningar och analysen av intervjun, samt en dynamisk dimension som avser frågornas inverkan på den mellanmänskliga interaktionen och i vilken grad frågorna stimulerar till ett positivt intervjuklimat (Kvale & Brinkman, 2009). Avvägningen mellan dimensionerna mynnade ut i en kronologiskt strukturerad intervjuguide (bilaga 2) baserad på öppna frågor med direkt eller indirekt koppling till uppsatsens frågeställningar. Jag har i intervjuguiden även valt att omformulera vissa akademiska begrepp för att göra kommunikationen lättare, så att samtalet flyter. Genom att intervjuns struktur och teman har en kronologisk ”röd tråd” som följer de intervjuades karriär utifrån frågeställningarna, och att frågorna som ställs är dels av tematiserande och dynamisk karaktär, hoppas jag att intervjuklimatet underlättat för de intervjuade att berätta om sina upplevelser och föreställningar vilket i hög grad borde bidraga till kunskapsproduktionen. Jag har även valt att avsluta varje intervju med att fråga om det är någon del eller något område de intervjuade tycker att jag glömt att fråga om, vilket ger dem tillfälle till att komplettera intervjun med svar eller infallsvinklar som jag själv missat.

Genomförandet av intervjuerna

Intervjuerna genomfördes på respektive informants socialkontor, vilket innebar att

det var de själva som valde miljö att bli intervjuad i. Det var också informanterna

som bestämde vilken dag och tid intervjuerna skulle genomföras. Innan intervjun

påbörjades fick informanterna skriftlig information om detaljer runt uppsatsen,

samt muntlig information om syftet med uppsatsen. De fick även frågan om det

var något de undrade innan intervjun påbörjades. Genom denna inledning fick

intervjupersonerna en orientering om intervjusituationen och dess relevanta

detaljer (Kvale & Brinkman, 2009). Själva intervjun spelades in, vilket samtliga

informanter samtyckte till. Jag hade även valt att inte föra några anteckningar,

dels för att materialet spelades in, och dels för att jag ville ha fokus på den

intervjuade. Under samtliga intervjuer följde jag intervjuguiden, men

omformulerade frågorna för att anpassas till den intervjuade. Eftersom jag hade en

kronologisk strukturerad intervjuguide svarade informanterna i flera fall på vissa

frågor i förhand, exempelvis genom att ge ett svar om dåtiden genom att dra

paralleller till nutiden. Jag valde i de fallen att ändå ställa frågan som berörde nutiden trots att den redan var besvarad. Vinsten med detta blev att svaren jag fick blev mer nyanserade och detaljerade, men även att nya tankar hade väckts hos de intervjuade, vilket ökade kunskapsproduktionen. De intervjuade hade informerats i förtid om att intervjun skulle beräknas ta cirka en timmes tid, vilket i efterhand visade sig överensstämma i samtliga fall.

Bearbetning och analys av empirin

Efter att jag erhållit mitt empiriska material i form av inspelade intervjuer, är nästa steg att bearbeta intervjuerna genom transkribering. Genom att skriva ut det inspelade materialet omstruktureras intervjusamtalet till en form som är mer lätthanterlig att analysera (Kvale & Brinkman, 2009). För att undvika att gå tillbaka till den inspelade materialet valde jag att transkribera varje intervju så ordagrant som möjligt, dock utan krav på rättstavning. Jag använde inga standardiserade utskriftskonventioner, då dessa inte är nödvändiga för vanliga intervjuprojekt (Kvale & Brinkman, 2009). Ljudkvaliten på det inspelade materialet var hög, varvid transkriberingen enkelt men tidskrävande kunde genomföras. Totalt genererade cirka fem timmars inspelade samtal 43 sidor (eller 21 271 ord) empiriskt material.

När jag hade transkriberat samtliga intervjuer påbörjade jag processen att förbereda det empiriska materialet utifrån kommande analys. Eftersom jag ansåg mig ha en övergriplig bild av empirin började jag med att upprätta en preliminär översikt över hur jag i den slutgiltiga uppsatsen vill presentera resultatet och analysen av empirin. Som vägledning använde jag mig av frågeställningarna, samt en godtycklig bild av vad essensen i mitt empiriska material bestod av. Därefter gjordes en innehållsanalys för att bryta ner den preliminära översikten i mer detaljerade teman. En innehållsanalys är ett angreppssätt som på ett systematiskt och replikerbart sätt kvantifierar ett innehåll utifrån förutbestämda kategorier (Bryman, 2002). Detta medförde en viss revidering av översikten, men resulterade i tydliga teman vilka beskrivs i mitt integrerade resultat och analyskapitel.

Reliabilitet, validitet, generaliserbarhet

Med reliabilitet menas forskningsresultatens konsistens och tillförlitlighet, och

ställer ofta frågan om ett resultat kan reproduceras av andra forskare vid andra

tidpunkter (Kvale & Brinkman, 2009). Eftersom jag i avsnittet Val av metod,

konstaterat att min forskningsprocess är subjektiv, och att den kunskap eller svar

som genereras i intervjun uppstår ur en samspelsprocess, kan graden av reliabilitet

i denna kvalitativa studie ifrågasättas. Ytterligare resonemang om reliabiliteten

kan föras utifrån symbolisk interaktionism, som definierar mötet mellan två

människor som en tolkningsprocess, där agerandet, är avhängit den betydelse man

tillskriver varandra vid det unika tillfället (Blumer, 1998). Frågan om uppsatsens

reliabilitet kan därför endast bli aktuell om man i forskningsprocessen har ett

positivistiskt (d.v.s. fritt från tolkningar) förhållningssätt till kunskap, och att man

betraktar människan som ett statiskt objekt oförmögen att förändras över tid och

rum. Forskarna LeCompte & Goetz (1982), tar resonemanget om reliabilitet ett

steg längre och menar att det är omöjligt att ”frysa” en social miljö och de sociala

betingelser som gäller vid en inledande studie för att göra den replikerbar i den bemärkelse som man oftast menar.

Inom samhällsvetenskapen kan validitet i förhållande till kvalitativa studier hänföras till den utsträckning i vilken en metod undersöker vad den är avsedd att undersöka, ”i den utsträckning som våra observationer verkligen speglar de fenomen eller variabler som intresserar oss” (Pervin 1984:48). Validiteten skall inte heller ses som en kontroll av slutprodukten, utan skall ske kontinuerligt genom hela forskningsprocessen (Kvale & Brinkman, 2009). Forskaren skall därmed under varje moment av forskningsprocessen säkerställa att de val som görs kan försvaras utifrån intentionen med studien. Genom att jag tydligt i detta kapitel redogör för mina metodologiska val, samt att jag i övriga delar av uppsatsen förklarar eller motiverar val och begrepp, är min förhoppning att genomgående i uppsatsen synliggöra en hög grad av validitet.

Med resultatens generaliserbarhet avses i vilken utsträckning de kan tillämpas på andra personer eller situationer. Kritiken mot intervjuforskning och forskningsresultatens generaliserbarhet grundar sig ofta på att det är för få intervjupersoner som studien grundar sig på (Kvale & Brinkman, 2009).

Ambitionen med uppsatsen är inte att resultaten skall betraktas som positivistiskt fastställda sanningar, utan istället syfta till att öka förståelsen av subjektivt uppfattade fenomen.

Etiska överväganden

Forskningsetiska krav

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet fastställde 1990 en serie forskningsetiska principer som enligt Vetenskapsrådet skall gälla och är aktuella än idag (Vetenskapsrådet, 2002). De lyfter bland annat fram att forskning är viktigt och nödvändigt både får samhällets och individens utveckling, och att tillgängliga kunskaper skall utvecklas och fördjupas, enligt vad de benämner som forskningskravet. För att skydda samhällets medlemmar mot otillbörlig insyn i sina livsförhållanden, hindra dem från psykisk och fysisk skada, samt förödmjukelse och kränkning, lyfter man fram det som benämns som individskyddskravet. Det är ur detta krav som forskningsetiska överväganden bör göras.

Utifrån individskyddskravet har man därför konkretiserat fyra etiska krav som skall uppfyllas. Informationskravet som innebär att forskaren skall informera uppgiftslämnare och undersökningsdeltagare om deras uppgift i projektet och vilka villkor som gäller för deras deltagande, och att deltagandet är frivilligt.

Samtyckeskravet som innebär att forskaren skall inhämta uppgiftslämnares och undersökningsdeltagares samtycke och att de som medverkar i en undersökning skall ha rätt att självständigt bestämma om, hur länge och på vilka villkor de skall delta. De skall kunna avbryta sin medverkan utan att detta medför negativa följder för dem. I sitt beslut att delta eller avbryta sin medverkan får inte undersökningsdeltagarna utsättas för otillbörlig påtryckning eller påverkan.

Konfidentialitetskravet som säger att alla i en undersökning ingående personer

skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna skall förvaras på

ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem. Slutligen nyttjandekravet som

innebär att uppgifter om enskilda, insamlade för forskningsändamål, får inte användas eller utlånas för kommersiellt bruk eller andra icke-vetenskapliga syften.

I samband med att informanterna fick erbjudande om att medverka i undersökningen bifogades ett brev med uppgifter om att informationen som delges kommer att utgöra empirin i en C-uppsats vid Göteborgs Universitet.

Uppsatsens syfte presenterades också för att förtydliga för informanterna inom vilka ramar deras information kommer att presenteras (bilaga 1). Informanterna fick även innan intervjun påbörjades ytterligare ett informationsbrev där det framgick att deras medverkan är frivillig, och att de när som helst kan avbryta intervjun utan att det medför några konsekvenser. Det framgick även att informationen de väljer att bidra med, kommer att återges på ett sätt som inte röjer deras identitet (bilaga 2).

Genom den information som delgivits informanterna om studien, dess syfte, under vilka förutsättningar de deltar i studien, samt att de är de själva som kontaktat mig för att medverka i undersökningen, bedöms samtliga forskningsetiska krav vara uppfyllda.

Studiens etiska dilemman

Som nämnts tidigare i uppsatsen är jag inte bara student, utan även verksam som socialsekreterare på en Försörjningsenhet. Vi bokningen av intervjuerna hade jag presenterat mig som student, vilket möjligen var ett skäl till att informanterna accepterade att bli intervjuade? Innan genomförandet av intervjuerna var jag därför tvungen att göra ett etiskt ställningstagande huruvida jag skulle berätta för informanterna att jag även var yrkesverksam inom deras område. I samråd med min handledare bestämdes att detta inte skulle framgå innan intervjuerna.

Bakgrunden till detta val var att det är informanterna som är experter på deras egna upplevelser. Genom att undanhålla denna information kunde jag bibehålla min roll som student under intervjuerna, och undvika att intervjuerna övergick till att mer likna kollegiala diskussioner. En kollegial diskussion kunde möjligtvis leda till ett mindre formellt samtal och mer till en levande diskussion, men kunde samtidigt även leda till en osäkerhet hos informanterna utifrån om det är en konventionell intervju dom ställt upp på eller inte. Mitt val tror jag dock inte påverkade innehållet i intervjusvaren, och därmed inte forskningsresultatet.

Samtliga informanter fick i efterhand reda på att jag var yrkesverksam på en Försörjningsenhet, vilket enligt min uppfattning mottogs positivt.

Ett annat dilemma som uppstod under forskningsprocessen var att finna en

adekvat begreppsdefinition av professionalitet, som skulle vara tillämpningsbar

under analysen. Genom litteraturstudier framgick det att mycket av forskning runt

professionalitet utgår från individers utveckling av professionalitet, vilket i de

flesta fall förklarades genom att rangordna egenskaper, färdigheter, och agerande

utifrån en skala i vilken man därefter kunde urskilja en individs grad av

professionalitet. Tillämpandet av en sådan förklaringsmodell i analysen hade givit

uppsatsen ett dolt syfte, som mer skulle handla om vilken grad av professionalitet

informanterna innehar, än vad innebörden av deras egna upplevelser om

professionalitet handlar om. Genom att bryta ner begreppet professionalitet i

fasetter, kunde jag själv bestämma hur perspektivet skulle användas i analysen.