Av: Åse Teiner
Handledare: Jonna Bornemark
Södertörns högskola | Centrum för Praktisk kunskap Magisteruppsats 22,5 hp
Praktisk kunskap | vårterminen 2020
1
Sammanfattning
I den här vetenskapliga essän undersöker jag relationerna mellan olika former av materia, både mänsklig och icke mänsklig, i ett utbildningsrum. Syftet är en ökad förståelse för hur mening och tillblivelse möjliggörs och begränsas utifrån mitt agerande inom ramen för den materiellt-diskursiva praktik som utbildning utgör. Utgångspunkten är en gestaltande berättelse utifrån olika möten mellan mig, en matta och några kursdeltagare i ett
utbildningsrum under en ledarskapsutbildning. Essäns teoretiska ramverk består av tankar från filosofen Martin Bubers dialogfilosofi och den posthumanistiska kvantfysikern, Karen Barads, agentiella realism. Utifrån den posthumanistiska analysmetoden, diffraktion, samläses teorier och insikter genom varandra för att söka fram emot ett tydligare artikulerande kring vad det innebär att agera utifrån mitt yrke och vad som är min praktiska kunskap.
Nyckelord: agentiell realism, intra-aktion, ledarskapsutbildning, materia, materiellt-diskursiv praktik, matta, mening, posthumanism, praktisk kunskap, relationskompetens, utbildningsrum
Imprint and becoming - A trainer’s investigation of what became and could become in a training room
Abstract
In this scientific essay, I explore the relationships between different forms of matter, both human and non-human, in a training room. The purpose is to increase the understanding of how meaning and becoming are made possible and limited based on my actions within the material-discursive practice that education entails. The starting point is a narrative story based on different meetings between me, a carpet and some participants in a training room during a leadership training. The theoretical framework of the essay consists of thoughts from
philosopher Martin Buber's philosophy of dialogue and the posthumanist quantum physicist Karen Barad’s, agential realism. Based on the posthumanist method of analysis, diffraction, theories and insights are read through one another to seek a clearer articulation of what it means to act on the basis of my profession and what is my practical knowledge.
2
Innehåll
Sammanfattning ... 1
Utbildningsrummet ... 3
Efter några läsningar ... 7
Syfte ... 8
Metod ... 9
Användningen av mig själv, annat och andra ... 9
Ett prövande omdöme och en inbjudan till dig ... 10
Med en ficklampa i min hand ... 11
Det Buberska perspektivet ... 13
Hur något blir mig sagt - iaktta, betrakta och bli delaktig ... 13
Någon och något – Jag-Du och Jag-Det ... 15
Produktiva relationer ... 17
Människa-människa-dialog 1 - Vilja varandra väl ... 18
Människa-människa-dialog 2 - Vad är syftet med det vi gör? ... 18
Människa-människa-dialog 3 – Stridigheter och Bubers dialoger... 20
Sammanfattning och fem skäl till att låta Buber vila ... 22
Det posthumanistiska perspektivet... 23
Alla möten skapar mening – materiell agens ... 23
Agentiell realism – fenomen och intra-aktion ... 26
Undrar om mattan vet hur viktig den är? ... 27
En vanlig dag, som vanligt… ... 28
Mattan och jag som materiellt-diskursiva fenomen – vad möjliggörs med oss? ... 29
Får man vara taskig mot en matta? ... 31
Agentiella snitt ... 32
Lyst är läst – diffraktion ... 32
Varsamma avtryck och ett menande av varandra ... 33
Tänk om det inte kunde bli mer än så? ... 34
Den inneboende risken att tappa huvudet ... 35
Sammanfattning och ett enda skäl till att runda av posthumanismen ... 36
Nästan avslutning och en klump ... 37
Ett nytt bidrag till den praktiska kunskapens teori ... 40
Käll- och litteraturförteckning ... 41
3
Utbildningsrummet
Stolarna står fel, som vanligt. Borden som vi, som vanligt, meddelat att vi inte vill ha står framställda ändå, som vanligt. Den väldigt gamla orientaliska mattan gör, som vanligt,
anspråk på att vara värdefull på något sätt, och som vanligt är den så skitig att ingen skulle bli förvånad om den gav ljud ifrån sig. Den borde skämmas över hur äcklig den är. Istället stirrar den lömskt på mig och med ett hånleende hotar den med att vecka sig eller dra sig undan mina fötter när jag minst anar det, så att jag ramlar, gör bort mig, gör mig illa. Vad fan har jag gjort dig? Jag är, som vanligt, här för att hålla utbildning och har du nu valt att ligga här, precis där jag ska stå, så får du skylla dig själv. Snuskmatta! För ett ögonblick känner jag mig arg och det gör mig lite stursk. Jag mot snuskmattan. Samtidigt ser jag det där lömska hos den och inser att den är väldigt stor. Väldigt gammal. Och väldigt orientalisk, berest. Rimligtvis borde den vara väldigt erfaren också. Kunnig inom mycket. Tillsammans med den lömska blicken och hånleendet framstår den nu som en riktigt oskön översittarmatta. Den blir lite hotfull i sitt översittande. Samtidigt är den lite löjlig på något sätt. Dryg och ouppdaterad, inskränkt. Det här är en matta med sjukt dålig självinsikt tänker jag vidare. Den skulle vinna på att ha en mer ödmjuk approach. Den tar plats på ett sätt som den inte förtjänar, på min bekostnad. Plötsligt framstår den gamla mattan som en riktig tönt. Jag skrattar till för mig själv och känner hur jag växer av tanken på mig själv som uppdaterad, kunnig, erfaren, världsvan och med väldigt mycket självinsikt. Jag är liksom en sådan som har jobbat med mig själv och dessutom har jag själv valt att vara här just nu. För att understryka min fri- och överhet drar jag mina
skobeklädda fötter mot mattan. Den pampiga mattan är inte mer än en dörrmatta när allt kommer omkring.
Då den töntiga dörrmattan inte förtjänar min uppmärksamhet vänder jag mig bort från den och börjar plocka med mitt utbildningsmaterial. Det slår mig snart att jag kanske inte borde vända ryggen till, ge mattan chansen till ett överfall bakifrån. Det mest naturliga vore förmodligen att den tanken skulle skrämma mig, men det är inte rädsla som kommer över mig nu. Det som plötsligt skjuter ut i min kropp, från ett centrum någonstans i bröstet, är medlidande.
4
det. Stolarna som jag brukar skoja med människorna om att de gör anspråk på att vara sköna, men är allt annat än det. Konstskinn var kanske vad deras föräldrar hade råd med och att vara rak i ryggen är väl ändå en god intention. Mattan, som nu ser ledsen ut. Tilltufsad. Fransarna är ju nästan helt bortnötta. Den ser så fruktansvärt ensam ut. Vem lyssnar på den? Vem bryr sig om den nu för tiden? Stolarna har i alla fall varandra, borden har varandra men mattan, den har ingen. Det här är fan inte okej tänker jag upprört. Fan inte okej, tänker jag en gång till som för att understryka att det är färdigt med det här nu. Någon måste göra något och denna någon är jag. Det är jag som får ta ansvar för det här nu.
– Hur kommer det sig egentligen att vi ska gå den här utbildningen, säger hon lite försiktigt.
– Ja, egentligen är ju inte just den här utbildningen en av de som är
obligatoriska i er organisation, men det kan ju vara så att din chef beslutat att chefer på din avdelning ska gå, svarar jag samtidigt som jag ser hur liten min i övrigt så ståtliga kursdeltagare ser ut. Jag har tänkt en del på henne under våra dagar tillsammans och ordet ståtlig passar så bra tillsammans med just henne. Hon är lång, stor och ser stolt ut på något vis. Jag har förstått att hon är både chef och en stjärna inom något specifikt inom IT.
– Vill du inte vara här? kommer det spontant ur min mun och jag hör att min röst låter snäll.
– Jo…, men jag har verkligen funderat på varför jag är här. Jag brukar gå utbildningar för att få certifikat för någon ny hårdvara, fortsätter hon.
I periferin ser jag borden och stolarna som umgås lite småtrevligt med varandra. De kan jag släppa för nu och låta det bli bara mattan och jag. Det är något lydigt över mattan och
5
De bara stolar och bordar på, utan djupare reflektion. Har någon sagt att de ska stå här, så står de här. Viljelösa varelser. Eller så är det bara det att de har ben… Skulle de inte vilja vara här, så skulle de faktiskt kunna gå härifrån. Mattan är benlös. Får man säga så?
– Okej, vi tar en femminuters bensträckare, föreslår jag och de flesta reser sig upp och lämnar rummet. Några sitter kvar och pular med sina mobiler och, som alltid, är det någon deltagare som kommer fram till mig.
– Du jag tänkte på det där du sa om feedback. Jag vet ju att det är viktigt men det är så lätt att missa när man har så mycket hela dagarna. Allt rullar bara på. Jag fick lågt på det i senaste medarbetarundersökningen, så jag förstår ju att det är något jag behöver jobba med. Kanske därför jag är hitskickad? Samtidigt mäts jag ju egentligen utifrån siffrorna på sista raden, det ekonomiska
resultatet, och då verkar inte feedback till mina medarbetare så viktigt längre. – Jo, det har jag hört från många, säger jag, mest för att jag vill att han inte ska känna sig ensam i den uppenbarade paradoxen. Samtidigt får jag sådan lust att säga precis som det är; pengarna kommer först och sen, om du har tid, vilket du inte kommer att ha så ofta, så kommer människorna. Men jag säger inte det för de fem minuterna har gått och rummet fylls upp av människor igen.
6
fastsatta? De kanske bara väljer att hålla i sig där uppe? Potentiellt sett så skulle de då kunna välja att släppa taget, just som jag passerar under. Jag skulle inte ens hinna tänka ”feedback-modell”innan jag ligger död, eller i alla fall mycket svårt skadad, i en blodpöl på golvet. På mattan.
– Men nu säger du ju emot dig själv litegrann, säger hon med vaniljröst och oklädsamt nöjd min, samtidigt som hon ser triumferande ut.
– Okej, kan du klä det i lite fler ord så att jag hänger med i hur du tänker, säger jag med en röst som jag hoppas låter lugn och stabil. Någonting bekant flammar upp inom mig och jag behöver tid.
– Jag tror du förstår vad jag menar, fortsätter hon syrligt och med en ton som kan antyda att jag är dum i huvudet. Om jag skulle gå runt och ge positiv feedback till alla omkring mig skulle det bara bli larvigt. Du kan ju inte på fullt allvar mena att folk är så dumma att de går på det, fnyser hon fram.
– Ja, jag vet fortfarande inte om jag förstår riktigt vad du menar men en
gissning skulle vara att jag å ena sidan sagt att människor omkring dig mår bra och utvecklas av att få positiv feedback från dig som deras chef och, å andra sidan, att det är viktigt att du menar det du säger. Då får jag tankar om att det kan vara svårt att se det andra gör bra och att du skulle behöva hitta på, att du kanske upplever det som falskt om du ger feedback utan att mena vad du säger och att det känns larvigt för dig?
7
Det är mer hur hon ser ut, än det hon säger, som skrämmer mig. Jag noterar den där minen hon har och hur hon sneglar på sina kurskompisar samtidigt som hon nickar lite. Jo minsann, hon har hittat mina mjukdelar, där hon snabbt och kobralikt placerar sina hugg. Det är som om hon väntat på det här. Jag har känt det, redan från igår då vi drog igång utbildningen. Hon har haft en passivt aggressiv uppsyn från början. Hon vill inte vara här eftersom den här
utbildningen är på en alldeles för basal nivå för henne. Dessutom är hon i en blandad grupp som består av en hög andel juniora chefer, många från ”verksamhetens golv”. Hon är direktör i bolaget och medlem av högsta ledningsgrupp. Hon sitter på toppen. Jag vet om det och utifrån det har jag försökt möta henne. Hon har fått glänsa i sin senioritet, med all sin kunskap och erfarenhet i arbetet. Det har inte varit lätt eftersom hon visat en del av sina juniora sidor av sitt människoskap. Det har jag varsamt försökt rädda upp. Jag har velat att hon ska känna sig trygg och bekväm. Men jag vet, den här gången har jag inte lyckats. På ett sätt är det nästan lite skönt att hon högg nu, för det är jobbigt att vara på sin vakt och inte riktigt veta när det ska hända. Samtidigt ser jag hur de andra i gruppen ser lite oroliga ut. De tycker synd om mig och oroar sig förmodligen över hur jag ska klara det här. En direktör med fyra ormhuvuden och en utbildare, visserligen utrustad med svärd, i strid.
Min blick faller på kakelugnen som står längst bak i rummet. Den betraktar oss allihop. Oklart vad den uppfattar. Den verkar neutral på något vis. Den står i sitt hörn och verkar varken nöjd eller missnöjd.
Efter några läsningar
8
ugnen, men ändå med lite distans till det som utspelar sig och läser min text ännu en gång. Den kan läsas uppdelad, gestaltningen av relationerna mellan mig och tingen för sig och gestaltningen av relationerna mellan mig och människorna för sig. Rent kronologiskt börjar jag mitt varande och förberedande inför utbildningen i rummet tillsammans med tingen, för att sedan fortsätta mitt varande och görande tillsammans med människorna, när rummet befolkas och utbildningen börjar. Jag tror ändå att jag missar något om jag tänker mig den här ordningen som en konsekvens av kronologi. Det är heller ingen slump att gestaltningen tar sin början bland tingen. Jag tänker att jag börjar där för att min relation till tingen är av betydelse och långt ifrån så utforskad som min relation till människorna. Jag tänker alltså att jag
omedvetet låtit mig styras av min nyfikenhet. Gestaltningen kan också läsas i ett flöde, hel och hållen, precis som den står skriven. Förmodligen är det det du just har gjort. När jag gör det, ser jag hur det inte handlar om antingen det ena, tingen, eller det andra, människorna. Det hänger ihop och hur, det vill jag utforska.
Det slår mig vilket komplext rum jag befinner mig i. Alltså ännu mer komplext än jag redan förstått. Jag står där som mitt utbildar-jag i förhållande till materia i form av människor och ting. Med det försöker jag göra något. Jag är på plats för att hålla en ledarskapsutbildning samtidigt som allt, inkluderat mig och på olika sätt, rör sig och formas i vårt relationella utbildningsrum. Jag hör till allt och allt hör till mig. Jag existerar i och runtomkring allt samtidigt som allt existerar i och runtomkring mig. I det är människor och ting delaktiga och där ska jag agera utifrån mitt yrke. Vad innebär det?
Syfte
9
nya aspekter dyker upp. Frågorna tar aldrig slut. Syftet med den här essän är inte att bli färdig, att en gång för alla sätta ord på min praktiska kunskap. Det vore naivt och extremt sorgligt att tänka. Jag vill komma en bit till. Jag önskar att komma till några svar och, framförallt, till nya frågor. Min förhoppning är att jag, samtidigt som jag matar min egen nyfikenhet, bidrar till att väcka någon annans. Frågorna jag vill utforska i just den här essän är; hur relaterar jag till människor och ting i det gestaltade utbildningsrummet? Hur kan jag förstå mitt agerande utifrån det och min professionella praxis?
Metod
Användningen av mig själv, annat och andra
Jag ger mig, med skrivandet av den här uppsatsen, i kast med att utforska något som bara jag varit med om och upplevt som jag. Ingen Åse före mig har varit med om just det jag varit med om och det var ingen mer Åse där och då, det vet jag säkert. Det finns ingen att fråga mer än mig själv och det är jag som ska svara. Mitt sökande har som mål att upptäcka något nytt, att förstå något mer av min praktiska kunskap som utbildare.1 Jag söker finliret som jag tänker
finns där genom att ta hänsyn till både mänsklig och icke mänsklig materia. Ännu vet jag inte vad där står att finna. Jag söker, helt ”enkelt” efter det jag inte vet att jag vet. Hur gör jag det? I ett mer traditionellt akademiskt uppsatsskrivande skulle jag ha utgått från en tes som jag sedan ägnar mig åt att mäta eller pröva med hjälp av vetenskaplig teori, men den praktiska kunskapen är ju just praktisk och inte vetenskapligt teoretisk och behöver därför starta i praktiken. Jag har ingen tes, och det är hela poängen, eftersom jag är ute efter att upptäcka något som jag tidigare inte upptäckt. Jag behöver mig själv och just min erfarenhet för att kunna titta på mig själv och min erfarenhet. Det kan verka en aning ensamt, men så är det inte. Förutom mig själv, min erfarenhet och min gestaltade upplevelse kommer jag att ha hjälp av både form, teori och, inte minst, mina kurskamrater och min handledare på Centrum för 1 Här kan det vara på sin plats att ge ett par definitioner av vad praktisk kunskap är. ”[Ett kunnande] vår kropp
har införlivat […] som vi utnyttjar i olika aktiviteter utan att tänka på det.” ”[Den] bärs som en personligt erövrad kunnighet som tagit plats hos individen – och i den mänskliga gemenskap där han eller hon handlar – och den utövas på ett intuitivt sätt.”, Fredrik Svenaeus, ”Vad är praktisk kunskap? En inledning till ämnet och boken”, i Vad är praktisk kunskap? (red.) Jonna Bornemark och Fredrik Svenaeus, Huddinge: Södertörn Studies in Practical Knowledge, 2009, s. 12-13.
10
praktisk kunskap på Södertörns högskola. Tillsammans utgör detta både nödvändigheten och möjligheten för min undersökning.
Ett prövande omdöme och en inbjudan till dig
Mitt förhållningssätt kommer att vara essäistiskt. Det betyder att jag kommer att pröva och försöka mig fram, vilket också är vad själva ordet essä betyder, för att eventuellt finna något nytt.2 Essäformens fader, den franske filosofen Michel de Montaigne som levde på 1500-talet,
beskriver det som att pröva sitt omdöme;
[…] jag lodar vadstället på håll, och om jag sedan finner att det är för djupt för min längd stannar jag på stranden. Insikten att jag inte kan ta mig över är också ett resultat av omdömets verksamhet, ja ett av dem som det är mest stolt över. Ibland släpper jag löst omdömet på ett tomt och värdelöst ämne och försöker se om det kan ge det någon substans, stödja det och backa upp det, ibland släpper jag löst det på ett upphöjt och omtuggat ämne där det inte kan göra några egna fynd eftersom vägen är så upptrampad att det bara kan gå i andras spår. Där är det omdömets roll att välja ut den väg som det tycker är den bästa, och bland tusen stigar säger omdömet att det var den eller den som man helst ska välja.3
Som ni ser så är det mitt eget omdöme som kommer hjälpa mig i mina försök. Det betyder att jag behöver lita på det. Det betyder också att du som läsare behöver lita på det. Vi behöver också leva med att vi ännu inte vet vart vi kommer hamna. Jag lockas av essäskrivandet som metod då det stämmer väl överens med hur jag tänker och lever. Själv är jag bekväm med att jag inte i förväg vet vart jag kommer hamna och jag har genom livet stärkt tilliten till mitt omdöme som utvecklats och ofta verkar vara i god form. Och är det inte oftast så, att vi faktiskt inte vet? Den finlandssvenska författaren och professorn i litteraturvetenskap, Merete Mazzarella, menar att vi inte, vare sig det gäller essäskrivande eller vetenskapligt skrivande, ”[…] ska föreställa oss att vi kan vänta med att börja skriva tills vi vet vad vi tänker eftersom vi aldrig vet vad vi tänker förrän vi har skrivit det.”4 Likt livet tänker jag, vi kan inte vänta
med att leva tills vi vet hur vi ska leva eftersom vi aldrig vet vad livet bjuder förrän vi lever det. Samtidigt tänker jag att de flesta av oss människor inte kastar oss handlöst ut, vare sig i livet eller i något akademiskt skrivande. Vi tänker något innan, det finns idéer, och lite väl 2 ’försök’; av fra. essai; av lat. exag’ium prov, försök http://runeberg.org/varaord/0110.html [2020-03-07]. 3 Michel de Montaigne, Esseyer: Bok 1, 2:a uppl., översättning av Jan Stolpe, Stockholm: Atlantis 2017, s. 395. 4 Merete Mazzarella, ”Att leva essäistiskt”, i Våga veta! Om bildningens möjligheter i massutbildningens
11
djärvt vore det väl annars. Det knepiga infinner sig när vi tror att tankarna och idéerna betyder att vi faktiskt vet. Mitt essäskrivande drivs av en aning jag har. En aning som funnits med ett tag och som lät sig gestaltas i ett utbildningsrum. En aning om att både mänsklig och icke mänsklig materia skapar mening. Men jag vet ännu inte hur. Det behöver jag ta i hand när jag ger mig ut på min utforskande vandring, där jag kommer att möta andra tankar, idéer och aningar som kan knuffa mina egna.
Mazzarella skriver också om hur essän räknar med sin läsare och därför är tilltalet snarare dialogiskt än monologiskt. Det bygger också på en förtroendefullhet gentemot läsaren som kan ta att texten har vissa luckor som hen själv kan fylla i. Alla tankar behöver inte tänkas helt färdiga och ibland kan en tanke prövas, bara för att prövas, utan att den landar. Det är en generositet gentemot läsaren som kan ”[…] ta upp tanketråden och tvinna vidare.”5 Dessutom
är läsaren inte ”[…] dummare än man själv men man utgår också ifrån att de inte tillhör det egna skrået.”6 Det här är viktigt för mig och jag vill använda mitt vanliga språk som jag vet
brukar förstås av andra. Du kommer märka att jag skriver som jag tänker, vilket ibland tarvar lite fler ord och ibland lite färre.7 Min avsikt är att låta det få vara så eftersom jag vill bjuda
dig som läser att komma nära och bli delaktig i den undersökande processen. Jag bjuder helt enkelt in dig till dialog i skrivandets, läsandets och tänkandets form.
Med en ficklampa i min hand
För att kunna undersöka det situationsbundna behöver jag hålla mig ifrån det abstrakta och generella. Jag behöver vara i situationen för att komma riktigt nära den och det som utspelar sig där. Därför tar min uppsats sin början i en gestaltning av mig, i rummet, tillsammans med människor och möbler. Min disposition kommer att ha en pendlande rörelse mellan närhet och distans. Jag tänker det som att lysa med en ficklampa genom andra tänkare och deras teorier
5 Mazzarella 2015, s.130. 6 ibid.
7 I min språkliga stil syns ibland min förkärlek för sammansatta, och ibland egenpåhittade, ord. Jag tycker om
12
samt mina egna reflektioner. Ibland gå riktigt nära något, låsa den avsmalnade ljuskäglan på någon detalj och stänga ute allt det andra som också finns, men just då i mörker. Att ibland backa för att i den bredare ljuskäglan lysa upp något större, se om och hur saker hänger ihop.
Till en början låter jag den judiske filosofen Martin Buber hjälpa mig att lysa upp mitt rum utifrån sin dialogfilosofi som undersöker hur människan relaterar till andra som personligt väsen, ett ”Du”, och som objekt, ett ”Det”.8 Att valet fallit på honom är för att han är en av de
som verkligen gripit sig an att titta på äkthet i möten, han ägnade hela sitt liv åt det. Olika grader av äkthet andas i min gestaltning och det är något jag vill undersöka närmare. En annan viktig aspekt som styrt mig mot Buber, är att jag tycker om hans språk som jag upplever som vackert och poetiskt. Det hjälper mig att se mer, och bortom orden. Hans tankar rör
framförallt människans relaterande till människan, ”Den mänskliga existensens fundamentala faktum är människa med människa.”9 Jag är ändå nyfiken på att testa dem på människans
relaterande till annat än just människor. Vi får se hur det fungerar, om det fungerar. Om Buber utgår ifrån relationer mellan människor som egalitära, jämlika, och med människan i centrum, så finns det andra riktningar som tittar på relationer som ofrånkomligt asymmetriska,
ojämlika, och där icke-mänsklig materia ses som ”[…] medskapare av vår kunskap, våra representationer, våra praktiker och våra verkligheter.”10 Det här kommer jag att behöva för
att inte befästa det abstrakta, generella och underordnade som, framförallt, möbler har en tendens att fastna i. Posthumanismen är en samling teorier som i sina analyser tar den fysiska omgivningen på allvar och som rör sig bortom att studera enbart mänskliga relationer. All materia i min gestaltning, både människor och möbler, är sammanflätad och påverkar varandra ömsesidigt. Posthumanismen undersöker hur detta möjliggör både mänskliga och icke-mänskliga aktörer och relationer dem emellan.11 I min gestaltning spelar tingen roll. De
har inte blivit en del av det levande, de är det redan, och jag vill med stöd av några posthumanistiska tänkare, huvudsakligen den amerikanska kvantfysikern Karen Barad, försöka mig på att förstå mattan som ett verb, snarare än ett substantiv.
8 Martin Buber, Det mellanmänskliga, översättning av Pehr Sällström, Ludvika: Dualis, 2011, s. 12. 9 Martin Buber, Människans väsen, översättning av Pehr Sällström, Ludvika: Dualis, 2005, s.150. 10 Cecilia Åsberg, Martin Hultman och Francis Lee (red.), Posthumanistiska nyckeltexter, uppl. 1:2, Lund:
Studentlitteratur, 2012, s. 207.
13
Att få använda en riktning som tar rummets möbler på allvar är viktiga argument för valet av det posthumanistiska perspektivet och jag hoppas att jag genom användandet av de teorierna kan bidra till något nytt inom den praktiska kunskapens teori Jag har medvetet valt att inte lägga fokus på att utforska mina frågor med hjälp av den uppsjö av pedagogisk forskning som finns. Den dyker, i undantagsfall, upp när den behövs. Det pedagogiska lysandet har jag nyttjat under hela mitt yrkesliv och jag längtar efter något annat nu. Jag vill, helt enkelt, titta på mitt yrke i ett nytt ljus.
Det Buberska perspektivet
Hur något blir mig sagt - iaktta, betrakta och bli delaktig
Trädet är inte något intryck, ingen lek av min föreställning, inte något stämningsvärde, utan det finns där i sin verklighet som min motpart och har att göra med mig liksom jag med det – bara på ett annat sätt. Man ska inte försöka försvaga relationens innebörd: relation är
ömsesidighet.12
Orden är den judiske filosofen Martin Bubers. Han är en av de som tänkt kring hur människan relaterar till annat och, framförallt, andra. Han såg det äkta mötet som något centralt i
människors liv. Med början under den första halvan av 1900-talet utvecklade han sin dialogfilosofi som finns samlad i flera skrifter som jag kommer att använda mig av. Stycket jag har valt att citera är utvalt utifrån att det knyter an till relaterandet mellan människa och icke-människa.13 Mest naturligt hade kanske varit att börja i redogörelsen för min tolkning av
Bubers Jag-Du- och Jag-Det-begrepp. Det skulle liksom vara att börja i ”rätt” ände, ”rätt” utifrån att Buber framförallt förknippas med sina tankar kring det mänskliga mötet med människan utifrån dessa två begrepp. Jag återkommer till det längre fram, låter istället nyfikenheten styra och hakar på vid trädet.Buber delar in världen där relationer skapas i tre sfärer; naturen, människan och andligheten. I det citerade stycket ovan läser jag om ett äkta möte med ett träd. Vi kan alltså, enligt Buber, träda in i äkta och nära relationer till naturen. 12 Martin Buber, Jag och Du, 6:e oförändrade uppl, översättning av Margit och Curt Norell, Ludvika: Dualis,
2013, s. 13.
13 Jag har hittills talat mest om människa och ting. Ting för tankarna till något icke levande, som till exempel
möbler. NE Ordböcker definierar ting som ”konkreta icke levande föremål”,
14
Naturvärlden kan ses som ett förstadium till världen med relationer till människan. I
naturvärlden står vi vid språkets tröskel. Vi är där fullt ut och i ömsesidighet men i en latent, ordlös fas.14 Låt oss stanna upp här och ta oss in i gestaltningen igen.
Må vara att ett träd lever mer än en matta men ”min” matta är ändå kommen från naturen och jag pratar ju faktiskt med den. Jag läser min text igen. Men vänta nu! Det är ju jag som pratar om och till mattan… Själv svarar den aldrig med ord, men förmedlar sig tydligt ändå. Borden och stolarna småpratar med varandra men inte direkt till mig, utan mer som ett diffust
caféumgänge i periferin som inte rör mig direkt. Att kalla de här relationerna ordlösa skulle inte stämma eftersom det faktiskt förekommer ord. Från min sida är det ganska ordrikt. Ordandet vid just det här tillfället var tyst, vilket det inte alltid är då jag språkar med det icke mänskliga runt omkring mig. Kanske präglades stunden av att jag kunde bli upptäckt i mitt samtal med möblerna och klassad som tokig. Jag funderar på vad Buber egentligen menar med att vi står vid ”språkets tröskel”. Jag gräver mig in i hans Dialogens väsen som han skrev som en komplettering till sitt huvudverk, Jag och Du. Att sägas något kan ske på olika sätt och jag tolkar det som att Buber här beskriver en typ av nivåer av varseblivande. För att förklara tror jag att min gestaltning kommer väl till pass. Du kommer ihåg kakelugnen, den som bara står där bak i rummet. Mötet med den skulle, utifrån Buber, kunna kategoriseras som ett iakttagande från min sida. Jag tittar på kakelugnen men den säger mig inget mer än att den är en vit och blå kakelugn som jag aldrig sett någon elda i. Tänker jag vidare nu, så
fungerar den säkert inte ens längre. Egentligen bryr jag mig inte så mycket. Den intresserar mig inte nämnvärt. Den är där borta bara och jag vet vad en kakelugn är. Borden och stolarna befinner sig också på ett visst avstånd där mitt lite suddiga betraktande av dem ändå är i någon typ av beredskapsläge. De väcker frågor och verkar ha något att säga, men har inte riktigt kallat på mig ännu. Att iaktta och betrakta handlar om att titta på något som om det vore föremålavskilt från mig själv och mitt liv. Jag varseblir kakelugn, stolar och bord men avkrävs ingen handling utifrån det.15
14 Buber 2013, s. 11.
15
Den tredje nivån av varseblivande handlar om ett sägande som ”[…] säger mig något, riktar sig till mig, talar till mig rakt in i mitt eget liv.”16 Som jag förstår Buber handlar det inte om
orden som sägs utan om vad som förmedlas mig i mötet. Det är inte någon som säger mig något, utan just mötet. Den ena parten behöver inte ens ha uppfattat den andra. Detta sägande är för Buber ”verkligen språk”.17 Om iakttagandet och betraktandet inte avkräver mig någon
handling så menar Buber att detta, tredje, varseblivande kan ses som ett möte som kallar på mig utifrån att jag ska agera eller kanske ”bara” lära mig något. Kanske ska jag svara an på kravet direkt till den jag möter eller så ska jag utifrån mötet svara någon annan, någon annan gång, någon annanstans, ”[…] vem vet på vilket språk […]”.18 Det handlar om ett verkligt och
nära seende, jämfört med ett iakttagande eller betraktande tittande med distans till föremålet för det varseblivna. Det handlar om att ”’bli delaktig’”.19
Någon och något – Jag-Du och Jag-Det
Kanske har du uppmärksammat hur jag gått från att tala om något till att tala om någon då jag använt mig av Bubers tankar. Hans huvudsakliga fokus var att titta på mellanmänskliga relationer och det är utifrån människans möte med människan han skrivit i det mesta jag har valt att använda mig av här. Vad är då meningen med det här? På något outtalat sätt landade jag just ändå på en plats då jag skulle kunna titta på min relation till mattan utifrån att jag blivit delaktig. Jag skriver ju i gestaltningen om hur mattan kallar på min omsorg. Någon måste göra något och det är mycket tydligt att det är jag som är denna någon. Det är jag som utifrån mötet med mattan ska ta ansvar. Det är jag som ska svara an. Användandet av Buber får här sin mening i några rader som lätt skulle kunna missas av den som främst intresserar sig för just det mellanmänskliga.
Det behöver ingalunda vara en människa i vars existens jag på detta sätt blir delaktig. Det kan vara ett djur, en växt, en sten. Ingen företeelse, ingen händelse av vad slag det vara må är principiellt utesluten från raden av de ting genom vilka stundom något blir mig sagt.20
16 Ibid. s. 32. 17 Ibid. s. 33. 18 Ibid. s. 34.
19 ibid. Här kan det också vara intressant att lyfta fram översättarens not. Han har översatt det tyska ordet
”innewerden” till ”bli delaktig” och påpekar att det inte är helt träffande. Han tydliggör sin översättning med vilket slags seende Buber avser och skriver om ett seende ”[…] som sätter en i förbindelse med verkligheten i det sedda, drar in en i ett sammanhang, väcker lust till ingripande, medverkan, ansvarstagande – kort sagt: delaktighet”. Ibid. s. 125.
16
I stunden med mattan blev mig något sagt. Jag blev delaktig. Vi blev delaktiga. Frågan är vilken betydelse det har. När, var, hur och till vem ska jag svara an? Med de frågorna
hängande vill jag parkera mitt Buberska undersökande av det icke mänskliga relaterandet. Jag fortsätter dock att låta Buber hjälpa mig genom att ta mig an tolkningen av hans begrepp Jag-Du och Jag-Det som framförallt rör det mellanmänskliga relaterandet.
Buber utgår ifrån att världen är tvåfaldig för människan. Människan relaterar till världen genom ett tvåfaldigt Jag, Jag-Du och Jag-Det. Då människan säger Jag, så är hon antingen det ena eller det andra av grundorden. ”Den som uttalar ett grundord träder in i ordet och är däri.”21 Det är i mötet vi blir till. I en Jag-Du-relation träder Jaget in med hela sitt väsen.
Människan står öppen för den andre och är fullt ut deltagande tillsammans i dennes
tillblivelse, samtidigt som i sin egen. I Jag-Du-relationen finns inga gränser eller objekt, utan bara mötet och relationen till den andre. I Jag-Det-världen begagnar människan världen och avgränsar sig som människa gentemot den andre. I en Jag-Det-relation finns alltid ett syfte och den andre framstår som objekt. Hållningarna Jag-Du och Jag-Det skulle kunna ses som tillstånd som vi ständigt pendlar emellan, ”[…] som inte alltid avlöser varandra på ett klart sätt, utan ofta i ett djupt kluvet och samtidigt oklart sammanflätat skeende.” 22 Låt oss stanna
upp här ett slag. Djupt, kluvet, oklart och sammanflätat antyder komplexitet, men två tillstånd som vi pendlar emellan? Bara två…? Det ger mig ändå idén, trots antydd komplexitet, om att jag skulle kunna sätta upp två spalter med rubrikerna Jag-Du över den ena och Jag-Det över den andra. Sen skulle jag kunna putta in både mänskligt och icke-mänskligt från min
gestaltning i respektive spalt och vips skulle vi ha koll på subjekt, objekt och äkta möten. Skulle det, om ett sådant spaltgörande var möjligt, hjälpa mig att undersöka mina frågor? Ja, jag skulle på ett sätt kunna få syn på hur jag, utifrån Buber, relaterar till det som existerar i rummet, som subjekt och objekt, och hur vi människor tillblir, eller inte, tillsammans. Och sen då? Jag vill ju också undersöka vilken betydelse det här relaterandet har för utövandet av min professionella praxis. Nej, jag tror inte på min spalt-idé men vill ändå använda Buber för att titta på mitt rumsagerande utifrån den specifika kontexten som innebär någon form av pedagogiskt sammanhang.
17
Produktiva relationer
Den människa som har till yrke att influera påverkbara människor måste hela tiden uppleva sina göranden och låtanden från motsidan […]. [Hon] upplever hur det känns för eleven att vara föremål för fostran och undervisning, men denne å sin sida kan inte uppleva hur det känns för den som fostrar och lär ut något. Pedagogen befinner sig i båda ändarna av den givna situationen, eleven bara i den ena.23
Som vi kan se i citatet ovan menar Buber att vi i den pedagogiska relationen aldrig kan omfatta varandra fullt ut ömsesidigt. Hans ord vittnar om hur han utgår ifrån läraren som vuxen och eleven som barn. Jag är fullt medveten om att jag inte ägnar mig åt fostran. Dessutom är mina kursdeltagare vuxna och livserfarna vilket jag tänker gör att de visst kan uppleva något av hur det känns för mig som lär ut. Tänk bara på oron jag ser hos resten av gruppen när jag strider mot ”orm-direktören”. Ändå uppfattar jag det som att Buber menar att den pedagogiska relationen kräver den här bipolära uppdelningen för att inte upphöra att vara pedagogisk och istället övergå i vänskap. Trots lusläsning av många av Bubers texter förstår jag inte riktigt den stora faran i det, men visst, vi är inte i rummet för att bli kompisar.
Kanske kan Jonas Aspelin, professor i pedagogik, som också använt sig av Bubers tankar, hjälpa mig här. Hans forskning inriktar sig på pedagogiska relationers betydelse i
undervisning och han är en av de som satt relationell pedagogik på kartan i Sverige. Han pratar om lärares relationskompetens, vilket öppnar upp för att titta på det specifika kunnandet, kompetensen, som nyttjas av läraren för att bygga relation i
undervisningssituationen. I tidskriften Utbildning och demokrati skriver han i en artikel hur en relationskompetent lärare ”[…] är skicklig på att bygga relationer som är produktiva sett till utbildningens explicita syften.”24 Här kommer syftet tillbaka. Den pedagogiska relationen har
ett klart uttalat syfte. I mitt sammanhang handlar det om kursdeltagare som går en utbildning för att utvecklas i sin profession som chefer. Vi är i relation av en anledning och det handlar således om att kunna röra sig mellan det mellanmänskliga mötet, som en typ av Jag-Du-varande i stunden, och kontexten som bland annat består av de sociala relationerna mellan alla i gruppen utifrån ett uttalat utbildningssyfte och själva uppdraget, som ett Jag-Det-varande. Aspelins produktiva relationer framstår som kantiga och nästan läskigt konkreta och efter min
23 Martin Buber, Om uppfostran, översättning av Lars W. Frej, Ludvika: Dualis, 1993, s. 66-68.
24 Jonas Aspelin, ”Lärares relationskompetens. Begreppsdiskussion med stöd i Martin Bubers begrepp ’det
18
Buberska flygtur behöver jag det för att kunna stå stilla och lysa på min gestaltning en stund. Hur skicklig är jag på att bygga produktiva relationer, förutsatt att det är av betydelse i mitt praktiska yrkesutövande? Produktiva relationer till möbler i ett utbildningsrum?! Kanske, eller nej, mitt omdöme stoppar mig här. Att lysa på möblerna och dess mening genom Buber och Aspelins produktiva relationer, riskerar att föra mig iväg på en vandring som är längre än den här uppsatsen har utrymme för. Det finns annan teori, som jag senare kommer fortsätta att belysa mina möbler igenom. Kanske kan den synliggöra huruvida relationen matta-människa kan ses som produktiv? Låt oss istället titta närmare på mina tre mellanmänskliga dialoger.
Människa-människa-dialog 1 - Vilja varandra väl
I den första dialogen får jag en fråga från en kursdeltagare om varför hon ska gå den här utbildningen. Både hennes ord och hur hon uttalar dem kallar mig till uppmärksamhet. Jag fångar upp något både modigt och skört som blir extra tydligt i kontrast till den bild jag skapat av henne genom dagarna tillsammans. Det får mig att stanna upp. Jag förstår, utan att hinna tänka det, att jag behöver agera varsamt. Jag tänker att jag här varseblir henne utifrån Bubers tredje nivå av varseblivande. Det är inte hon som säger mig något, utan hon som säger mig något. Genom mitt nära seende uppfattar jag mig själv och jag svarar an på kravet om agerande utifrån det som sagts mig. Jag använder en snäll röst och ställer en fråga, ”vill du inte vara här”, för att visa att det är okej i vår relation, att jag vill henne väl. På vilket sätt kan detta ses som produktivt? Organisationens syfte med utbildningen är uttalat för mig, men verkar inte vara det för henne. Jag vet faktiskt inte hur resonemanget förts inför att hon skulle hit och det verkar inte hon heller veta. Nu är vi här, utan att riktigt veta varför just hon är det, och vi kommer heller inte få frågan besvarad här och nu. Till det förhåller vi oss genom att hon vågar fråga, jag vågar vara utan klara svar och genom att hitta ett sätt som möjliggör för oss att lära och lära ut i en relation som präglas av att vilja varandra väl. Vi utgör möjligheten för ny kunskap och det är väl det som är den tänkta produkten i sammanhanget.
Människa-människa-dialog 2 - Vad är syftet med det vi gör?
19
möter jag återigen en deltagare som slår an hos mig. Jag uppfattar mod, ärlighet, nakenhet, uppgivenhet och sårbarhet, tillsammans med en vilja att faktiskt förstå något. Precis som mattan framstår min deltagare som så ensam framför mig. Är det också min ensamhet jag möter? Min sårbarhet? Min uppgivenhet? Han sätter ord på något som jag vet om. Han påminner mig om hur verkligheten i det här rummet ibland inte stämmer överens med verkligheten på jobbet, hur olika verkligheter inte går ihop, utan snarare går stick i stäv mot varandra. Vem är jag som står och låtsas som om jag inte visste att teori och praktik tenderar att spreta åt olika håll? Varseblivandet av honom, då han berättar om sitt låga resultat i medarbetarundersökningen, skulle med stöd från Buber kunna vara det som kallar mig till agerande. Och jag agerar, litegrann, genom att säga att jag hört detsamma från andra. Så futtigt kände jag då och tänker nu. Jag tror att gestaltningen av det korta samtalet gömmer min rädsla och frustration över att jag skulle kunna vara en bricka i ett hittepåspel. Att jag bara låter spelet spelas istället för att ifrågasätta både spelet och dess regler. Det ser ut som om jag räddas av att tiden för pausen rinner ut. Undrar hur jag hade agerat om tiden funnits. Hade jag gjort annorlunda? Det som inte syns i dialogen är det faktum att jag, förutom människan framför mig, har en uppdragsgivare i form av en organisation bakom mig, den organisation som förser mig med de flesta av mina uppdrag och som jag lever gott på. Förutom levebröd är det viktigt för mig att jag uppfattas som en lojal utbildningskonsult. De ska kunna lita på att jag gör mitt jobb som sagts. Den andra människan, jag, organisationen, de andra
kursdeltagarna och en massa möbler. Tid och rum. Den gestaltade stunden är en helhet som rymmer många delar, många varanden och göranden, många relationer och tillblivanden. Blev den här relationen produktiv utifrån utbildningens explicita syften? Han verkade nöja sig och, utifrån vad jag uppfattade, fortskred dagarna i god ledarskapsutbildningsanda. Det gick nog bra ändå, sett utifrån utbildningens explicita syfte; att utvecklas i sin profession som chef. Kanske var stunden av karaktären som Buber tänkt att jag ”bara” skulle lära mig något av?
Jag tror att jag nu har blivit uppmärksammad på något som, med min skolbakgrund, är självklart för mig. Vi backar och lyser upp skolans värld för att tydliggöra. Skolans syften är explicita i dess läroplan och under rubriken God miljö för utveckling och lärande läser jag;
Eleven ska i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete. Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära. Skolan verkar i en omgivning med många kunskapskällor. Strävan ska vara att skapa de bästa samlade
20 självkänsla grundläggs i hemmet, men även skolan har en viktig roll. Varje elev har rätt att i
skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter.25
Det här syftet är inte explicit i mitt uppdrag, men för mig helt integrerat i min pedagogiska kropp. Jag arbetar utifrån detta outtalade när jag möter mina kursdeltagare, eftersom jag vet att citatet ovan handlar om människan och de miljöer som möjliggör just bildning, tänkande och kunskapsutveckling. Jag ser det tydligare nu, varför jag ofta lyckas i mitt uppdrag och varför just mötet med den här kursdeltagaren dök upp som ett skav. Jag skriver att, ”han verkade nöja” sig och ”det gick nog bra ändå”, och utifrån min uppdragsgivares explicita syfte med just den här utbildningen var det förmodligen så. Utifrån de outtalade syften som också finns, upplevde jag inte alls att jag bidrog till att han fick känna av någon växandets glädje. Tvärtom, så tror jag snarare att han upplevde en viss hopplöshet som han resignerade inför. För Buber innebär den pedagogiska relationen en pendling mellan Jag-Du och Jag-Det och för mig har det hört till självklarheter. Enbart Jag-Det räcker inte för att uppnå växandets glädje, och där tror jag att jag och min uppdragsgivare tänker olika. Extra tydligt blir detta då jag ombeds skriva utförliga handledarmanualer för de utbildningar jag skapat, så att någon annan konsult ska kunna hålla utbildningen utifrån dessa. Fenomenet har alltid stört mig och det blir nu extra tydligt varför; manualer skapar varken relationer eller växandets glädje.
Människa-människa-dialog 3 – Stridigheter och Bubers dialoger
I den tredje och sista mänskliga dialogen är rummet ett slagfält där jag likt en sköldmö går i strid mot en ”orm-direktör”. Vad är det egentligen som händer? Vilka är eller blir vi för varandra? Jag förundras över hur mycket jag läser in i ”orm-direktören”. Det är som att jag kan hennes historia, och det kan jag ju eftersom jag har skrivit den själv. Den är kanske skriven utifrån en ”typ” som jag tycker mig kunna, eftersom jag har stött på den förut. När jag läser min långa utläggning kring vad jag tror att hon menar med det hon säger, undrar jag; varför sa jag så? Vad är det som gör att jag ger mig in i striden? Är vi inte båda dömda att tappa våra huvuden här?
25 Läroplan för grundskolan (Lgr11),
https://www.skolverket.se/undervisning/grundskolan/laroplan-och-
21
Buber delar upp dialoger i tre kategorier och innan jag tar itu med dem kan det vara på sin plats att tydliggöra vad han menar med begreppet dialog. Det handlar inte om själva pratet, utan om mitt möte med den andra, vår förbundenhet i mötet, oavsett hur aktiva eller medvetna vi är därom.26 I en äkta dialog vänder sig parterna gentemot varandra, verkligen menar
varandra, och ömsesidighet uppstår. I en teknisk dialog handlar det framför allt om att skapa förståelse i sak, även om det här också finns en potential för stunder av äkta dialog. Tänk dig ett sådant där tillfälle då du oväntat möter någon på riktigt. Jag kommer att tänka på då jag turistade i en storstad och vilsen stod i ett gathörn och glodde ner i min skrynkliga karta när det kom fram en kvinna och erbjöd sig att hjälpa mig. Hon förklarade vägen för mig och mötet resulterade i mer än att jag efteråt visste åt vilket håll jag skulle gå. Hon hade sett mig, förstått att jag behövde hjälp och tog sig för att hjälpa mig. Äkta dialoger som råkar bli. Ett oväntat möte som gör en vilsen turist till människa. Det tredje slaget av dialog beskriver Buber som en till dialog förklädd monolog. Här ses människor sammanträffas rent rumsligt och på ytan ser de ut att tala med varandra men egentligen talar de bara med sig själva.27 Jag
kan se hur mina gestaltade dialoger är som skolboksexempel utifrån dessa tre kategorier. Den första, där jag och min kursdeltagare verkligen möts i hennes mod att fråga och mitt verkliga seende av henne i den stunden, som en äkta dialog. Den andra, då jag svarar mannen utan att egentligen svara an gentemot honom, som en teknisk dialog, med den där inneboende
potentialen att kunna bli äkta, även om det inte riktigt hände den gången. Och se här, den till dialog förklädda monologen;
Det kan vara en debatt, vid vilken man inte uttalar sina tankar så som de kommit för en, utan i talandets stund tillspetsar dem, så att de blir så känsligt träffsäkra som möjligt och detta utan att inför sig själv ha gjort de människor man talar med närvarande som personer. Det kan vara en konversation, som inte bestäms vare sig av behovet att meddela något, eller erfara något, eller inverka på någon, eller komma i förbindelse med någon, utan enbart av en önskan att få den egna självkänslan bekräftad eller, om den vacklar, få den styrkt genom avläsandet av det intryck man gjort.28
Det är ju jag och ”orm-direktören” i ett nötskal! I vår strid där vi båda vinnlägger oss om att slå den andra. Den ena kan bara vinna om den andra förlorar. Går jag in i striden för att hon slutat vara människa för mig eller gör jag henne till en sagans 26 Buber 2008, s. 28.
22
flerhövdade orm för att kunna hugga huvudet av henne? Jag tänker mig att det är svårt att halshugga en annan människa och att det kanske behövs ett förtingligande för det. Vi svärdar och hugger vilt, för här står liv på spel. Ett utbildar-vara som riskerar att framstå som inkompetent och otillräckligt. Ett direktörs-vara som riskerar detsamma. Två människo-varan som riskerar att tappa sina värden just där och då. Stackars oss. En lite sorglig produkt.
Sammanfattning och fem skäl till att låta Buber vila
Sammanfattningsvis så har jag med Bubers hjälp fått en klarare syn på hur jag relaterar till, framförallt, människorna i min gestaltning och vad som tillblir i våra olika möten. Det har handlat mycket om graden av äkthet i dessa möten och vad det har fört med sig. Aspelins användande av Bubers tankar utifrån ett pedagogiskt perspektiv av relationsskapande ledde mig fram till något av det specifika i att relatera till människor i mitt yrke som utbildare. I utbildningsrummet har jag att göra med människor som också är kursdeltagare, liksom jag också är utbildare.
Anledningen till att vi över huvud taget ses i vårt rum har ett uttalat syfte. Det handlar om lärande och utveckling i professionen som chef där jag, bland annat och med varierande resultat, agerar utifrån de jag möter och min kompetens att skapa relationer som kan ses som produktiva utifrån just det syftet. Genom att låta
ficklampans ljus lysa på mitt arbete genom skolans läroplan, fick jag syn på hur det jag själv tagit förgivet som det viktigaste jag gör i mitt yrke, mitt eget outtalade syfte med det jag gör, inte är ett uttalat önskemål från min uppdragsgivare.
23
som inte låter sig förstås så.29 Med en antropocentrisk utgångspunkt degraderas min
matta och risken är att dess betydelse inte kommer att tas på allvar. För det tredje; tänker jag att jag missar något om jag stannar vid att världen är tvåfaldig. Det skulle inte förvåna mig om den visar sig vara flerfaldig, eller till och med mångfaldig. Jag har det på känn, och den möjligheten vill jag verkligen hålla öppet för. För det fjärde; så förstår jag Bubers äkta möten som något där endast mötet med, och relationen till, den andre existerar och allt annat försvinner. Jag tänker att allt finns där fortfarande och vad det betyder är jag nyfiken på. Det femte och sista skälet; är enkelt och handlar om att jag brinner av iver över att få kasta mig över mitt undersökande utifrån ett posthumanistiskt perspektiv. Dessa fem anledningar att parkera Buber ska inte ses som ett avfärdande av vare sig honom, hans idéer eller mina insikter utifrån dem, utan som lust och användbart motspjärn för mina vidare undersökningar.
Det posthumanistiska perspektivet
Alla möten skapar mening – materiell agens
Mina frågor för den här essän är sprungna ur den komplexitet som blev så tydlig då jag såg, inte bara människorna, utan också möblerna i utbildningsrummet.
We have to meet the universe halfway, to move toward what may come to be in ways that are accountable for our part in the world’s differential becoming. All real living is meeting. And each meeting matters.30
Orden är Karen Barads med en passande blinkning till Buber. ” Allt verkligt liv är möte.”31 Att möten betyder är något som både Buber och Barad delar. Som vi
tidigare kunnat se så var det människans möte med människan som främst upptog Bubers tankar. Den posthumanistiska riktningen, som Barad är en del av, vidgar tänkandet till att omfatta all materia, både mänskliga och icke-mänskliga aktörer, som pågående medskapas och medskapar det universum som allt blir en del av. Redan nu kan vi alltså tänka mattan som en aktör som blir till i vårt gemensamma 29 Åsberg, Hultman och Lee 2012, s. 202-203.
30 Karen Barad, Meeting the Universe Halfway: quantum physics and the entaglement of matter and meaning,
USA: Duke University press, 2007, s. 353.
24
rum. Utifrån den aning som ledde mig in på mitt spår kring mattans mening skrev jag tidigare att jag är ute efter att låta mattan gå från substantiv till verb, mattan ska få matta. Detta möjliggörs endast om vi tillåter mer än mänsklig agens och human subjektivitet som annars utgör normen. Jag behöver posthumanismen som tillåter materiell agens. Jag behöver Karen Barads agentiella realism och innan jag återvänder till min gestaltning vill jag redogöra för den teori som ska få ligga till grund för min vidare undersökning.
Karen Barad har sin grund i naturvetenskapen och innehar en doktorsgrad i teoretisk partikelfysik samt en professur i genusvetenskap och filosofi vid universitetet i Kalifornien, Santa Cruz. I framtagandet av sin teori, som hon bland annat presenterar i artikeln; ”Posthumanist Performativity: Toward an Understanding of How Matter Comes to Matter”, integrerar hon insikter från bland andra Niels Bohr, Michel Foucault, Judith Butler och Donna Haraway i byggandet av sin agentiella realism.32
Artikelns titel säger en del om vad det handlar om. Det engelska ordet matter har två, i sammanhanget viktiga, betydelser då det både är ett substantiv och ett verb. Jag bestämmer mig för att översätta titeln till svenska och inser att det inte är så enkelt som det först ser ut och efter visst trixande blir det - Mot en förståelse av hur materia blir betydande. Ser lätt ut, eller hur? Det knepiga uppstår då jag inser hur betydande just dessa ord är utifrån ett posthumanistiskt perspektiv. Hela meningen är en rörelse, ett tillblivande. Jag förstår rörelsens, outskrivna, startpunkt som normen om mänsklig agens och human subjektivitet som jag nyss nämnde. Normen som också skapar det rådande ”[…] humanistiska ideal om rättigheter för [enbart] det mänskliga […]”.33
Det ideal som bland annat driver det viktiga arbetet för mänskliga rättigheter. Ur en posthumanistisk synvinkel innebär detta inte att vi ska avfärda eller upphöra med arbetet för mänsklig rättvisa, utan snarare om att vi behöver ta oss bortom
antropocentrismen och bredda arbetet genom att förstå mer än mänsklig materia som betydande i vårt gemensamma universum. Det handlar om hur vi skapar vår framtid på ett hållbart sätt. Människor, djur, stenar, vatten, möbler, virus, maskiner, all
32 Karen Barad, ”Posthumanist Performativity: Toward an Understanding of How Matter Comes to Matter”,
Signs: Journal of Women in Culture and Society, vol. 28, no. 3, Spring 2003.
25
materia, är sammanflätad och utifrån det betydande i det gemensamma görandet av världen.
Okej, tillbaka till orden i titeln. Notera ordet hur, bara att det finns där är betydande. Det är inte om materia betyder, utan hur den gör det. Jag visste det! Mattan betyder, eller snarare, blir betydande. Det är också viktigt, för den pågående rörelsens skull, att mattan inte är betydande per se, utan, ömsesidigt, blir det tillsammans med annan materia i rummet, inkluderat min mänskliga. Då det här är ett pågående och
upprepande tillblivande, skulle artikelns titel kunna utökas med ett posthumanistiskt påhäng i form av; och fortsätter bli det. Men det påhänget får stå för mig och mitt tillstånd av hoppfull framåtrörelse som jag sitter med här och nu.
1922 tilldelades, den danske fysikern, Niels Bohr nobelpriset för sina upptäckter av atomers struktur, vilka blev betydande för utvecklandet av kvantfysiken. Barad använder sig av hans filosofi-fysik då hon utvecklar sina teorier om materias betydande och jag ska försöka mig på att kort redogöra för en liten del av den eftersom jag tänker att det behövs för att komma vidare. Bohr avfärdade den
atomistiska metafysiken34 som såg ting som ontologiska grundenheter. För Bohr har
ting inga inneboende och bestämda gränser eller egenskaper och han jämförde med ord som han menade inte heller har en, i sig, inneboende och bestämd mening, utan får det utifrån sammanhanget de används i. Han ifrågasatte också distinktionen mellan objekt och subjekt samt den observerande och det som observeras.35
Fysikaliska mätningar är bara fysikaliska mätningar som iscensatts i ett arrangemang med hjälp av diverse apparatur. Det som ska mätas och den som mäter föregår inte mätningen, utan blir till inom fenomenet som mätningen och resultatet utgör.
34 ”Atomism, naturfilosofisk eller fysikalisk teori enligt vilken all materia ytterst består av odelbara,
oförstörbara, oföränderliga och vanligen oförnimbara smådelar, atomer; se atomlära. I en vidare bemärkelse kan som atomism betecknas ett synsätt enligt vilket en helhet utömmande [sic!] kan beskrivas som en sammansättning av på ett visst sätt ordnade beståndsdelar.” NE uppslagsverk https://www-ne-se.till.biblextern.sh.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/atomism [2020-03-31].
26
Agentiell realism – fenomen och intra-aktion
Vi har landat i fenomenets betydelse. Då vare sig den som mäter eller det som mäts kan ses som odelbara och fixa subjekt eller objekt med egna inneboende egenskaper, utan endast tillblir inom fenomenet, så är det fenomenet, och alltså inte tinget, som utgör den primära epistemologiska enheten.36 Barad vidareutvecklar detta i sin
agentiella realism och säger att;
[…] phenomena do not merely mark the epistemological inseparability of ’observer’ and ’observed’; rather, phenomena are the ontological inseparability of agentially intra-acting ’components.’ That is, phenomena are ontologically primitive relations - relations without preexisting relata. […] In other words, relata do not preexist relations; rather, relata-within-phenomena emerge through specific intra-actions.37
Så vad menar hon med detta? Utanför fenomenet, finns det ingen ledarskapsutbildare som observerar en matta, eller vice versa. Vi blir genom vårt intra-agerande till relata inom fenomenet. Vår mening uppstår i och med vår relation i rummet. Begreppet intra-aktion är Barads och med det vill hon tydliggöra att det inte handlar om ett interagerande mellan olika parter inom ett fenomen, eftersom inga parter föregår fenomenet, utan om parter som relationellt uppstår först som resultat av intra-aktion inom fenomenet.38
Vi närmar oss att ta itu med ett posthumanistiskt lysande på intra-aktionerna i min gestaltning och för det skulle jag behöva definiera fenomenet som mattan och jag, tillsammans med en mängd annan materia, blir delar av. Ledarskapsutbildning är min första tanke som dyker upp efter ett ganska långt tänkande. När jag smakar på det så inser jag att fenomenet är stort och möjliggör många aktörer, både i och utanför rummet; någon/något har tillverkat mattan… av något, bilen jag använder för att ta mig till utbildningen, chefens chef… Jag är ju här intresserad av att hållas i just utbildningsrummet. Ledarskapsutbildningsrumsmöten? Är det ett fenomen? Eller så är det ledarskapsutbildning, där jag specifikt undersöker mattan, mig och nämnda kursdeltagare, vilka vi blir utifrån våra utbildningsrums-intra-aktioner? Låt oss testa det i alla fall.
27
Undrar om mattan vet hur viktig den är?
Rubriken vittnar om vad som ledde mig in i den här undersökningen och andas min animistiska läggning.39 I hela mitt liv, så långt tillbaka jag kan minnas, har mycket i
min omgivning varit besjälat för mig. Jag har inte tänkt i termerna besjälad eller animism, det har bara varit mitt sätt att förhålla mig till världen. Fick precis ett meddelande från en vän som sitter hemma i Corona-karantän40 och som förfasade sig
över att hon börjat prata med soffkuddarna. Jaha, tänkte jag, de har väl det inte heller så kul. Som du kanske redan förstått är posthumanism inte detsamma som animism. Posthumanismen är en filosofisk riktning och animismen en andlig. Från sina olika perspektiv bidrar de båda genom att synliggöra materias mening. Animismen utifrån tanken om materia som besjälad, mänskligt sett, och posthumanismen utifrån tanken om all materias mening utifrån intra-aktion. För mig, som länge levt med tanken om materia som besjälad, blir animismen det som drar min nyfikenhet mot att, på fler sätt, utforska materias mening, och i ett vidare perspektiv än det antropocentriska. Den har låtit ingången till posthumanismen visa sig som okonstig och tillgänglig. Väl inne, förstår jag hur spännande och komplex riktningen är genom alla sina olika naturvetenskaper. Upptäckter som encelliga vattenvarelser, slemsvampar och växtrötter som tänker och besitter kunskap, utan att vara utrustade med det som vi människor tänker oss som hjärnor.41 ”Brain cells are not the only ones that hold
memories, respond to stimuli or think thoughts.”42 Det är fantastiskt! Förstå vad det
öppnar upp för och vad vi människor blir utifrån det. Vi står inför ett omprövande av
39 ”Animism (av latin a nima ’själ’, ’ande’), föreställningen om andar av samma immateriella slag som själen.
Den omfattar dels tron på fritt svävande andar, dels tron på andar i tingen.” NE https://www-ne-se.till.biblextern.sh.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/animism [2020-04-01].
40 I skrivande stund möts mänsklig materia och materia i form av virus inom det världsomspännande
fenomenet Corona-pandemin. Tänk att skriva en posthumanistisk uppsats om det! Vilka blir vi, människor och virus, som ett resultat inom det fenomenet? Det vet vi inte ännu, men kanske sen. Att skriva en not om Corona känns just nu som att sparka in en öppen dörr, alla vet, men tänk om vi glömmer… ”Covid-19 är en
infektionssjukdom som orsakas av ett virus [Corona]. Sjukdomen påminner om förkylning eller influensa, med feber och hosta. De flesta blir inte svårt sjuka, men en del behöver vård på sjukhus.” 1177 Vårdguiden
https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/infektioner/ovanliga-infektioner/covid-19-coronavirus/ [2020-04-01].
41 Jag har blivit som besatt av detta och förutom redan nämnda litteratur vill jag lyfta fram Donna Haraway,
When Species Meet, USA: University of Minnesota Press, 2007, Stefano Manusco, Allessandra Viola, Intelligenta växter, översättning av, Stockholm: Bazar, 2018, Stefano Manusco, Växtrevolutionen, översättning av Olov Hyllienmark, Stockholm: Bazar, 2019, Peter Wohlleben, Trädens hemliga liv, översättning av Jim Jakobsson, Stockholm: Norstedts, 2016 och inte minst Vetenskapens värld, Världens smartaste slem, SVT 2020
https://www.svtplay.se/video/25074554/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-varldens-smartaste-slem
[2020-04-01].
28
mycket; vad betyder till exempel mänskligt, intelligens, agens…? Att anta ett posthumanistiskt perspektiv utesluter inte att jag kan fortsätta med min
antropocentriska animism (för visst är det så att jag talar till annat som om det vore mänskligt), samtidigt som jag på ett posthumanistiskt plan förstår mer av hur vi, allt tillsammans, blir till delar av världens tillblivande.
Så hur är det med mattan nu då? Äntligen.
En vanlig dag, som vanligt…
Tänk om den här dagen visste vilken uppmärksamhet den skulle få. Då kanske den hade skärpt till sig, ansträngt sig lite mer. Jaja, i min gestaltning börjar den som vanligt, som ännu en dag på jobbet. Jag vet hur sådana dagar brukar kännas. Lite anspända, jag vet inte vad som kommer bjudas. Vilka kommer jag möta? Hur är de inställda? Hur blir sammansättningen i gruppen? Hur funkar rummet? Tekniken? Jag? Ja, jag vet egentligen inte förrän vi är igång och det gör mig lite anspänd och det kan i mitt förberedande inför utbildningen visa sig som irritation. I gestaltningens första intra-aktion syns tillblivandet av felaktigt utplacerad
möbelmateria och irriterad människomateria. Det gestaltas tydligt tänker jag. Det andas något blasé över textens två första meningar. Under det blasé osar irritationen som snabbt riktas ut mot den äckliga mattan. Den besjälade mattan som plötsligt visar sig för mig. Det är något med det lömska hos mattan, mattans potential att jävlas med mig, att riktigt ställa till det för mig. Som om det inte vore nog med den ovisshet som redan råder. När jag läser känner jag verkligen det hotfulla som situationen förmedlar, trots den lite humoristiska förklädnaden som sammansättningen av mina ord ger. Här skulle jag kunna välja det psykologiska
genomlysandet. Jag skulle kunna utforska mitt människa-matta-möte utifrån den psykologiska termen; projektion.43 Det är ju så min gestaltning börjar, genom mitt tittande på mattan utifrån
mitt egna inre tillstånd. Problemet med det lysandet nu, när jag vill få syn på något nytt, är att det innebär att ta antropocentrismen i hand igen, och det är ju den jag vill undvika. Förstå hur tjafsigt det skulle kunna bli…
43 Projektion: ”Reaktionsmönster som består i att en person förlägger egna synsätt, motiv och känslor till en
29
Jag: Kolla! En lömsk matta!
Animismen: Verkligen, den ser lite ledsen ut också... Psykologin: Men är det egentligen inte dig själv du ser?
Posthumanismen: På golvetliggande materia! Hur får den sin mening?
Lite som att gå på Ikea med mina fem barn när de var små. För rörigt. Nej, jag tar
posthumanismen i hand, sätter animismen på axlarna (och har på så sätt koll på den) och låter psykologin leka i bollhavet till dess jag uträttat mina ärenden.
Mattan och jag som materiellt-diskursiva fenomen – vad möjliggörs med oss?
Mattan och jag är materia. Min beståendes av hud, skelett, hjärna, bakterier, celler, ögon, kemiska substanser, smink…, mattans beståendes av pälsfibrer från något ulligt djur, träfibrer från golvet under, färg, bakterier, jord, kaffe, förmodligen en mängd mänsklig materia… Vi är lite lika i våra sammansättningar och ganska olika, fortfarande sammanflätade. Gemensamt är att vi befinner oss i rummet, att vår materia varit med om ett och annat och att vi, i den
gestaltade stunden, blir till inom samma fenomen. Vad möjliggörs utifrån vårt intra-agerande inom fenomenet? Och hur förändras detta pågående?
Nyss skrev jag om anspänning, irritation och ovisshet. Jag som inledningsvis skrev om hur fine jag är med att inte behöva veta innan vad som ska bli, vare sig gällande essäskrivandet eller levandet. Nej, ibland är det jobbigt med den där ovissheten som levandet och
30
helt enkelt inte min bild av hur viktigt det är att människor känner sig betydelsefulla. Det är nog därför jag raljerat över de obekväma stolarna i konstskinn också. Och de oputsade kristallkronorna, och de tylliga lysrören (så otroligt opassande att tyllen sitter kvar och att ingen bemödat sig med att ta bort hjärtpaljetterna), och projektorn som alltid återger färgen fel, och… Fan! Pinsamt! Vem blir jag ihop med mattan i mina kursdeltagares ögon? Jag som inte verkar bry mig om lokalen vi hålls i, utbildningen, dem? Jag inser nu hur jag, till viss del, genom möblernas, mina och våra kursdeltagares intra-aktioner blir till något som skäms, som vill väga upp för bristerna i rummet, som måste ta i lite extra för att förmedla hur mycket jag bryr mig. Det är som att jag markerar ett avståndstagande gentemot möblerna, jag upprättar ett ”jag och dem”, jag försöker spjärna emot vår ofrånkomliga sammanflätning. Kanske kan det friskriva mig ifrån att agera på det faktum att lokalen är sliten och dåligt städad (jag skulle ju kunna påtala det för de vi hyr den av)? Till en annan del blir jag en utbildare som verkligen, in i det minsta, bryr mig omdetaljerna i mitt yrkesutövande. Jag blir en utbildare som förstår att rummet är viktigt i sammanhanget.44
Mattan är också ett stöd i min yrkesutövning. Den ligger på golvet, precis framför mig, och med deltagarnas stolar runt sig. Den blir central, tar plats, är tänkt att samla och centrera mänsklig materia på en ledarskapsutbildning. Från min utbildarposition kommer jag ha den mellan mig och mina kursdeltagare. Jag kommer, mjukt, att röra mig över den, deltagarna kommer att vila sina fötter mot den, lägga sitt material på den, eftersom vi inte använder några bord vid stolarna. Jag har egentligen aldrig tänkt på hur central mattan faktisk blir. Vad skulle hända om den inte låg där? Ljudet skulle bli ett annat i rummet, stolar skulle skrapa, klackar klappra, röster ta större plats. Mattan blir alltså, genom vår intra-aktion, en
ljudabsorbent. Det skulle också bli lite kalt och tomt med bara trägolvet. Det skulle bli som om vi samlades runt… ingenting. Mattan blir även meningsfull som vår symboliska lägereld. Mattans mattande, dess mening som på golvetliggande, ljudabsorberande, människosamlande, mjukgörande, medskapar utbildningen tillsammans med mig och annan materia i rummet. Utan mänsklig materia i rummet, utan människa-matta-intra-aktioner, är mattan ”menings-lös”… till vi ses igen och igen och igen…, på samma sätt som mitt utbildar-tillblivande uppstår och får sin mening genom den sammanflätade materiella dynamik som våra
intra-44 Jag inser att en del i stycket kan uppfattas som ”projektion” och det är inte omöjligt att jag inte kunde hålla
