Lärande i mikroföretag

Lärande i mikroföretag

En studie om hur kontextuella förutsättningar formar mikroföretagares lärande

David Sellén

Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, HT 2016 Examensarbete i Pedagogik med inriktning vuxna och arbetsliv C, 15 hp Handledare: Joel Jansson

Sammanfattning

Mikroföretag, dvs. företag med färre än tio anställda, har de senaste decennierna fått en allt större betydelse i det svenska näringslivet. Trots detta är de fortfarande underrepresenterade i den arbetslivspedagogiska forskningen och kunskapsläget kring lärande beskrivs ofta som undermåligt när det gäller dessa företag. Syftet med den här studien har därför varit att uppmärksamma hur mikroföretagares förutsättningar för lärande kan ge upphov till lärande av olika former. Två frågeställningar formulerades för att behandla detta syfte: Vilka förutsättningar upplever mikroföretagare har betydelse för deras lärande i arbetet? och Hur lär mikroföretagare inom ramen för dessa förutsättningar?För att ge en bakgrundsförståelse granskades och sammanställdes tidigare forskning om lärande i mindre företag. Forskningsöverblicken visade hur lärande i mindre företag går till, vilka förutsättningar det finns för lärande, samt vilka effekter lärande får i dessa företag. Studiens empiri bestod av intervjumaterial från fem semistrukturerade intervjuer med mikroföretagare verksamma i tjänstesektorn. Det insamlade materialet analyserades sedan utifrån ett teoretiskt ramverk uppbyggt kring begrepp som förklarar lärande av olika former. Resultaten visade på tre generella förutsättningar för lärande, vilka i sin tur gav upphov till lärande av diverse former. Avslutningsvis diskuterades dessa resultat i ljuset av den tidigare forskningen, där det även lämnades förslag på vidare forskning om lärande i mikroföretag.

Nyckelord:mikroföretag, lärande, förutsättningar, former av lärande

Abstract

Micro-enterprises, businesses which employs less than ten persons, have increased their importance in the Swedish business sector during recent decades. Although, they still don’t occur in the working life science that often. The purpose with this study was therefore to explore how the learning conditions for micro firm owners can generate different types of learning activities. Two research questions were developed: What conditions do micro firm owners perceive as important for their learning at work? and How do micro firm owners learn during these conditions?Providing a background on this subject previous research on learning in small businesses were audited and compiled. The overview resulted in: how people in small businesses learn, the conditions for learning, and the effects of learning in this type of businesses. Empirically the study consisted of data from five semi-structured interviews with micro firm owners active in the service sector. The data were analyzed with a theoretical framework built around concepts that explains different types of learning. The results showed three general conditions for learning, which in turn shaped various types of learning. Finally the results were discussed in the light of the previous research, where suggestions on future research on learning in micro-enterprises were presented.

Keywords:micro-enterprises, learning, conditions, types of learning

Innehållsförteckning

Inledning...1

Syfte och frågeställningar...2

Begreppsförtydligande...2

Tidigare forskning...3

Sökprocess...3

Introduktion...3

Hur lärande sker...3

Förutsättningar för lärande...5

Effekter av lärande ...6

Sammanfattning av tidigare forskning...7

Teoretiska utgångspunkter...9

Lärande i arbetet...9

Kontextuella förutsättningar för lärande ...9

Former av lärande...9

Sammanfattning av teoretiska utgångspunkter...11

Metod...12

Val av metod...12

Urval...12

Beskrivning av intervjupersoner...13

Förberedelse av intervjuer ...13

Genomförande av intervjuer...14

Bearbetning och analys...15

Tillförlitlighet och generaliserbarhet...16

Etiska överväganden...17

Resultat och analys...19

Arbetsgemenskapen som en förutsättning för lärande...19

Uppgiftsrelaterade förutsättningar för lärande...21

Resurser som en förutsättning för lärande...25

Sammanfattande slutsatser...27

Diskussion...29

Förslag på vidare forskning...31

Referenser...32

Bilaga 1. Missivbrev ...35

Bilaga 2. Intervjuguide...36

Inledning

Kunskap och information har i alla tider varit centrala inslag i den ekonomiska tillväxten och samhällens möjlighet till utveckling, där produktiviteten ofta nämns som den drivande faktorn i dessa processer (Castells, 2000). Produktionen har i sin tur mer eller mindre alltid varit i förändring och under 1900-talets sista decennier skedde några mer genomgripande omställningar. Dels i form av en växande tjänstesektor, och dels genom att produktion i allt större omfattning byggde på att skapa, hantera och praktisera kunskapsbaserad information (SOU, 1998:77). En sådan omvandling, från ett traditionellt industrisamhälle till ett mer kunskapsintensivt dito, ställde givetvis nya krav på såväl individer som företag när det kom till lärande och anpassningsförmåga (Ellström & Hultman, 2004). I en statlig offentlig utredning från 1998 (SOU, 1998:77) konstateras det bland annat att lärande är en strategisk faktor för arbete, ekonomisk tillväxt och välfärdsutveckling. För att kunna hävda sig i det moderna kunskapssamhället ställs det därför allt högre krav på kompetensen hos företag och dess arbetskraft, vilket således också ställer högre krav på förmågan att lära och utveckla ny kunskap. I samband med den här utvecklingen började allt fler företag att specialisera sina verksamheter och därmed avveckla interna stödfunktioner för att istället köpa in dessa tjänster externt (Hult, 1996). Den här ökade efterfrågan på tjänster kom att få en direkt betydelse för antalet småföretagare i Sverige som växte snabbt från 1970-talet och framåt (SOU, 1998:77).

Redan under de sista årtiondena av 1900-talet uppmärksammades de mindre företagens betydelse i det svenska näringslivet (Lundström & Holmgren, 2011). En anledning till detta var den förändring i sysselsättningsstrukturen som innebar att mindre företag kom att stå för en allt större del av den svenska arbetskraften. Det här var en trend som fortsatte i samma spår och idag är mikroföretag, d.v.s. företag med färre än tio anställda, och enmansföretag de överlägset vanligaste företagsformerna i Sverige. Enligt statistik från SCB (2016) utgör de tillsammans ca 96,2% av alla företag på den svenska arbetsmarknaden, och om man dessutom räknar in små företag, med 10-49 anställda, motsvarar de ca 99,3% av samtliga företag. När det gäller sysselsättningen står mikro- och enmansföretag för nästan en fjärdedel av alla anställda i Sverige och deras gemensamma omsättning motsvarar mer än 20% av vad det totala näringslivet omsätter.

Samtidigt som mindre företag får en allt större betydelse på den svenska arbetsmarknaden finns det en hel del som tyder på att anställda inom dessa företag inte ges samma möjlighet till kompetensutveckling som anställda i större företag. Exempelvis var det endast 27% av de sysselsatta inom mikroföretag som deltog i någon form av personalutbildning under det första halvåret 2010, att jämföra med 51-56% av de sysselsatta i företag med fler än 249 anställda (SCB, 2010). Även om lärande och kompetensutveckling givetvis kan omfatta mer än enbart personalutbildningar ger siffrorna en fingervisning om att förutsättningar för lärande i arbetet skiljer sig åt mellan större och mindre företag. De forskare som haft för avsikt att undersöka detta närmare har främst riktat sitt fokus mot så kallade små företag, med 10-49 anställda (Lundström &

Holmgren, 2011). Det är dock rimligt att anta skillnader i förutsättningarna för lärande mellan ett företag med upp till 49 anställda och ett företag med färre än tio. Men trots att mikroföretag spelar en allt större roll på den svenska arbetsmarknaden har de i mångt och mycket negligerats inom både forskningsvärlden och den allmänna debatten kring lärande i arbetslivet. I en av få svenska studier som över huvud taget visat intresse för mikroföretag lyfter Kremel och Lundström (2007) tillgången av kompetent personal och möjligheten till kompetensutveckling som viktiga faktorer för utveckling och tillväxt. Det slutsatsen tyder på att relevant kunskap ses som något betydelsefullt även i den här typen av företag.

Mot bakgrund av ovanstående redogörelse kring de mindre företagens växande betydelse i det svenska näringslivet, i kombination med det faktum att lärande och kompetensutveckling allt oftare nämns som nyckelfaktorer för att kunna konkurrera på en kunskapsintensiv marknad, finner jag det intressant att undersöka hur förutsättningar för lärande ser ut i mikroföretag.

Precis som att det förekommer skillnader mellan större och mindre företag när det handlar om lärande och kompetensutveckling finns det rimligtvis också skillnader de mindre företagen emellan.

Verksamhetsinriktning, ägarförhållanden, tillväxtpotential och antal anställda är bara några exempel på faktorer som kan tänkas påverka. I den här studien har jag därför valt att avgränsa mig till tjänsteproducerande mikroföretag där det är företagarens egen kompetens som utgör grunden för verksamheten. Dels eftersom tjänstesektorn både är den största och snabbast växande sektorn bland de mindre företagen i Sverige (SOU, 1998:77; Lundström & Holmgren, 2011), vilket gör den extra relevant ur ett samhälleligt perspektiv. Dels eftersom jag själv ser frågor om lärande som särskilt intressanta när det kommer till företag verksamma inom kunskapsintensiva branscher. Varför jag väljer att rikta fokus mot mikroföretagaren själv och inte dennes anställda beror främst på att företagarens egen kunskap och kompetens ofta lyfts som extra betydelsefull för mindre företag och deras utveckling (Yazdanfar, Abbasian och Hellgren, 2014). Dessutom utgörs en väldigt stor del av mikroföretagen i Sverige av just enmansföretag (Kremel & Lundström, 2007; SCB, 2015).

Syfte och frågeställningar

Syftet med den här studien är att fördjupa och vidga förståelsen för hur mikroföretagares förutsättningar för lärande kan ge upphov till lärande av olika former. För att behandla syftet har följande frågeställningar formulerats.

● Vilka förutsättningar upplever mikroföretagare har betydelse för deras lärande i arbetet?

● Hur lär mikroföretagare inom ramen för dessa förutsättningar?

Begreppsförtydligande

Definitioner för företag av olika storlek skiljer sig ofta åt beroende på vem man frågar. Även om den här studien främst riktar uppmärksamhet mot mikroföretag så nämns flera andra typer av företag i avsnittet om tidigare forskning. För att underlätta förståelsen för vad som utmärker de olika företagstyperna kommer jag därför kort redogöra för de definitioner som den här studien utgår ifrån. Definitionerna följer Europeiska kommissionens (2003) rekommendationer men kan som sagt skilja sig från definitioner i andra sammanhang. Det ska också nämnas att jag i den här studien inte gör någon skillnad på juridiska företagsformer som t.ex. aktiebolag och enskild firma.

Mikroföretag är den minsta typen av företag och definieras i den här studien som företag med färre än tio anställda och en omsättning om högst 2 miljoner euro. Personen som äger mikroföretaget går oftast under benämningen mikroföretagare. En stor del av av mikroföretagen saknar dock anställda, vilket gör att de ibland benämns som enmansföretag eller soloföretag.

SME-företag (small and medium-sized enterprises) är ett begrepp som ofta förekommer i forskningssammanhang och inkluderar små och medelstora företag. Små företag är företag med 10- 49 anställda och en omsättning om högst 10 miljoner euro. Till medelstora företag räknas de som har 50-249 anställda och som omsätter högst 50 miljoner euro.

Tidigare forskning

I följande avsnitt presenteras en överblick av tidigare forskning kring lärande och kompetensutveckling i mindre företag. Först beskriver jag hur sökprocessen av relevant forskning har gått till, för att sedan lyfta ett antal områden jag ser som väsentliga för syftet med den här studien. Avslutningsvis sammanfattas vad som framkommit i översikten.

Sökprocess

I arbetet med att söka tidigare forskning har jag främst använt Uppsala universitetsbiblioteks söktjänst och därigenom fått tillgång till databaserna ERIC, LIBRIS och SwePub. Till en början använde jag svenska sökord som mikroföretag, egenföretagare och småföretagare i kombination med lärande och kompetensutveckling. Då sökresultatet var väldigt tunt och jag inte fann något av intresse använde jag istället engelska sökord som small enterprises, small businesses, micro enterprises och micro firms i olika kombination med ord som learning, competence development och workplace learning. Det här resulterade i en ansenlig mängd relevanta artiklar. Jag har även på fri hand bläddrat i en del av de vetenskapliga tidskrifter där de artiklar som jag initialt fann var publicerade, exempelvis European Journal of Training and Developmentoch Journal of Workplace Learning.

För att samla in bakgrundsinformation till studien har jag använt Uppsala universitetsbiblioteks söktjänst för att hitta litteratur och publikationer, men jag har även använt hemsidor som exempelvis SCB och Statens offentliga utredningar.

Introduktion

Under mitten av nittiotalet lyftes betydelsen av kompetensutveckling och lärande allt oftare inom arbetslivsforskningen. Kunskap sågs som en nyckelfaktor när det kom till företags konkurrenskraft och innovationsförmåga och lärande påstods gynna såväl välbefinnande som motivation hos de anställda (Ellström, 1996). Trots de mindre företagens ökande närvaro under samma tidsperiod har den största delen av forskningen kring arbetsplatslärande och kompetensutveckling fram till idag kommit att inriktas mot större företag (Kock & Ellström, 2011; Matlay, 2000). I de fall där mindre företag varit av intresse har det främst varit SME-företag som fått uppmärksamhet (Lundström &

Holmgren, 2011). Mikroföretag, med eller utan anställda, förekommer sällan i forskningssammanhang, och när de gör det handlar det än mer sällan om arbetslivspedagogisk forskning.

På grund av det rådande forskningsläget kommer en övervägande del av den här översikten fokusera på lärande och kompetensutveckling i så kallade SME-företag. Trots att skillnaderna mot mikroföretag är uppenbara när det kommer till storlek och omfattning ser jag det fortfarande som intressant att få en bild av hur lärande i arbetslivet har beskrivits gällande SME-företag.

Hur lärande sker

En betydande del av forskningen kring lärande i mindre företag behandlar frågor om hur lärande går till samt hur den nyvunna kunskapen hanteras. I en artikeln från år 2000 menar Matlay att mindre företag för det mesta har blivit ignorerade i forskningen när det kommer till frågor om organisatoriskt lärande. I ett försök att uppmärksamma dessa företag bidrar han med en empirisk överblick där han analyserar befintliga data som samlats in under åren 1996-1998. Han konstaterar

bland annat att det lärandet som förvisso förekom i de flesta mindre företag oftast uppstod av tillfälligheter, och att det dessutom endast var ett fåtal företag som hanterade den nyvunna kunskapen på ett strategiskt sätt. I de få fall där lärandet faktiskt var ett resultat av avsiktliga åtgärder fanns det dock en medvetenhet även när det kom till att hantera och lagra den nya kunskapen. Matlay såg även att utbredningen av formellt lärande ökade i direkt proportion till företagens storlek, där det i de minsta företagen knappt förekom något formellt lärande över huvud taget.

Angående hur mindre företag utvecklar ny kunskap undersöker Kock, Gill och Ellström (2008) vilka strategier som SME-företag använder för kompetensutveckling, samt hur olika kontextuella förutsättningar går att relatera till valet av strategi. Strategierna kategoriseras som antingen formellt lärande eller som integrerat lärande. Med formellt lärande syftar Kock et al. på enbart utbildningar, vilket var en strategi som främst användes när enskilda individer behövde utveckla individuella färdigheter för att kunna utföra sitt dagliga arbete. Det integrerade lärandet handlar istället om utbildning i kombination med organisatoriska förändringar i verksamheten. Resultatet från 17 semistrukturerade intervjuer visar att företag som ansåg att kontextuella förutsättningar var av mindre betydelse för deras behov att kompetensutveckla tenderade att använda formella strategier i högre utsträckning, medan de företag som såg kontextuella förutsättningar som en stark drivkraft för kompetensutbildning istället valde integrerade strategier.

I en senare studie undersöker Kock och Ellström (2011) olika SME-företag för att titta närmare på relationen mellan arbetsplatsens utformning och företagets strategi för kompetensutveckling, samt hur variation i den relationen kan ge olika utfall i form av lärande. Data samlades in genom en enkätundersökning där 151 respondenter i 14 olika företag fick besvara ett antal frågor rörande detta. Resultatet visar att företag som väljer en integrerad strategi för kompetensutveckling tenderar att ha en arbetsmiljö som främjar lärande i större utsträckning än företag som har en formell strategi. Vidare fann Kock et al. att utfallet i form av lärande är relaterat både till i vilken grad företag erbjuder en arbetsmiljö som främjar lärande och till vilken strategi som företag använder för kompetensutveckling, där en integrerad strategi resulterar i ett högre utfall. Slutligen konstateras det att huruvida arbetsmiljön främjar lärande eller ej har mindre betydelse för lärandet i de företag som använder formella strategier för kompetensutveckling, att jämföra med företag som använder integrerade strategier där arbetsmiljön anses ha en stor betydelse för lärandet.

I en enkätstudie om enmansföretag undersöker Faber, Maruster, Jorna och van Haren (2012) hur lärande går till när en lärmiljö är relativt begränsad och egenföretagaren ofta är socialt isolerad. De konstaterar att lärandet inte skiljer sig nämnvärt i den typen av lärmiljöer jämfört med lärande på arbetsplatser med anställd personal. Vad de istället menar är betydelsefullt för lärandet handlar om den enskilde egenföretagarens motivation och förmåga att skapa egna lärstrategier. Vidare menar Faber et al. att dessa faktorer både är avgörande för utfallet av lärandet och bidrar till att forma den lärmiljön där lärandet sker. Som exempel på det sistnämnda betonar Faber et al. den frihet som egenföretagarna i studien vanligtvis hade i sitt arbete och som gjorde det möjligt för dem att forma sin egen lärmiljö. Detta att jämföra med anställda personer vars lärande i högre grad är begränsat till vad en arbetsplats initialt kan erbjuda och där deras egen möjlighet att forma lärmiljön ofta är inskränkt. Samtidigt var egenföretagarna beroende av sina förkunskaper och erfarenheter för att kunna ge sig själva chansen att lära, återigen att jämföra med anställda personer som oavsett sina tidigare kunskaper kan få mycket gratis bara av att befinna sig i en redan utvecklad lärmiljö.

När det kommer till frågan om hur mindre företag tar till vara på lärande undersöker Hutchinson

och Quintas (2008) huruvida SME-företag använder knowledge management för att hantera kunskap, och gör i sin studie skillnad på formell och informell kunskapshantering. Formell kunskapshantering menar de handlar om utarbetade system för att samla in, sammanställa, sprida och arkivera kunskap. Dessa system är ofta tätt förknippade med digitala informations- och kommunikationssystem som t.ex. intranät, och är i regel styrda och etiketterade utifrån en bestämd terminologi inom ramen för knowledge management. Informell kunskapshantering syftar istället på de praktiker som visserligen berör och intresserar sig för kunskapsprocesser och hanteringen av dessa, men som inte använder sig av något speciellt ramverk i detta arbete. Hutchinson och Quintas resultat visar att de flesta SME-företag använder sig av informell kunskapshantering, där många trots avsaknaden av formella metoder är proaktiva och systematiska i sätten de hanterar kunskap.

Däremot finns det i de mindre företagen sällan en lika välutvecklad terminologi kring kunskapshanteringen som det finns i de större företagen.

Förutsättningar för lärande

Ett annat område som väckt intresse bland forskare är vilka drivkrafter och hinder det finns för lärande i mindre företag. I en enkätstudie från 1999 undersöker Matlay arbetsplatslärande i SME- företag i Storbritannien och lyfter vad han väljer att kalla utbildningsparadoxen. Med det begreppet syftar han på att de flesta småföretagare förvisso ser positivt på utbildning och lärande, men detta till trots väldigt sällan låter sina anställda delta i utbildningar. Matlay förklarar detta motsatsförhållande genom att peka på ett antal direkta och indirekta faktorer som hindrar möjligheten till kompetensutveckling. Bland de direkta faktorerna nämner han företags marknadsposition, deras ekonomiska situation och tillgången på relevant utbildning som avgörande.

Indirekta faktorer handlar istället om kostnader för utbildning, tidsbrist, samt begränsat intresse och motivation hos de anställda.

Även Panagiotakopoulos (2011a) konstaterar i sin litteraturöversikt att det finns ett antal faktorer som utgör hinder för lärande och utbildning i SME-företag. Precis som Matlay (1999) tar han upp tidsbrist, ekonomi och bristande tillgång på relevant utbildning som exempel för detta, men han lyfter även företagares brist på medvetenhet om vikten av utbildning, bristen på kunskap kring vilka utbildningsmöjligheter som finns, samt en avsaknad vilja hos både företagare och anställda när det kom till att lära och utvecklas i arbetet.

Kock et al. talar istället om externa och interna faktorer när de i en intervjustudie från 2008 undersökte varför SME-företag väljer att delta i kompetensutvecklingsprogram. Forskarna utgår från antagandet att båda dessa typer av faktorer fungerar som drivkrafter till kompetensutveckling.

Bland de externa faktorerna lyfts bland annat ökad konkurrens, nya krav från kunder och den teknologiska utvecklingen som betydelsefulla för viljan att delta i kompetensutvecklingsprogram.

Interna faktorer av betydelse handlar istället om organisatoriska förutsättningar, vilket kan innebära chefens allmänna syn på kompetensutveckling, chefens syn på företagets behov av ny kunskap, samt personalens inställning till förändring.

När det kommer till frågan om varför SME-företag erbjuder chefsutbildningar i lägre utsträckning än större företag menar Storey (2004) att det finns två förklaringsmodeller. Antingen beror det på ignorans hos företagaren, där denne antas underskatta fördelarna som utbildning bär med sig. Den förklaringen går att likna vid Panagiotakopoulos (2011a) uppfattning om SME-företagares brist på medvetenhet kring värdet av utbildningar. Den andra förklaringen som Storey tar upp handlar om marknadens påverkan. Här menar han att SME-företag utbildar i lägre utsträckning eftersom företagaren faktiskt är medveten om att utbildningskostnaden är högre i förhållande till

utbildningens fördelar jämfört med vad den är för större företag.

Panagiotakopoulos (2011b) har även undersökt vad som driver kompetensutveckling i mikroföretag.

Genom att intervjua mikroföretagare och deras anställda inom den grekiska industrisektorn identifierar han tre nyckelfaktorer som verkar avgörande för företags benägenhet att kompetensutveckla. Till att börja med lyfter han val av affärsstrategi som betydelsefullt, där företag med långsiktiga planer tenderar att värdera utbildning högre än företag som arbetar kortsiktigt.

Företagarens inställning till såväl företagets som de anställdas utveckling har också stor inverkan på personalens möjlighet till utbildning. Slutligen menar Panagiotakopoulos att sättet som arbetet är organiserat på också får betydande effekter för lärandet, där anställda som sysslar med avancerade uppgifter vittnar om större möjligheter till kompetensutveckling än de som arbetar enkelt och repetitivt. Hans studie gör också tydligt att företag i kunskapsintensiva branscher tenderar att erbjuda fler alternativt till utveckling för deras anställda, både via formellt och informellt lärande, än vad företag i andra branscher gör.

När det gäller mikroföretag i Sverige konstaterar Kremel och Lundström (2007) i sin intervjustudie att de största hindren för kompetensutveckling är tidsbrist och ekonomi. Med ekonomi avses inte enbart kostnaden för själva utbildningen utan även uteblivna intäkter på grund av frånvaro, eventuell kostnad för ersättare, samt kringkostnader i form av resor och logi nämns. Precis som Panagiotakopoulos (2011a) menar i sin studie om hinder för lärande i SME-företag kan även Kremel och Lundström slå fast att företagarna ofta har dåliga kunskaper om vilka utbildningsmöjligheter som finns tillgängliga.

Effekter av lärande

Flera forskare har även undersökt vilka konsekvenser som kommer av lärande i mindre företag. En del studier har identifierat positiva effekter som exempelvis ökad tillväxt, nöjdare personal och en mer flexibel organisation, medan annan forskning pekar mot en avsaknad av effekter. Det verkar dock saknas belägg för att kompetensutveckling skulle kunna ha några direkt negativa konsekvenser.

Under mitten av nittiotalet genomförde Ellström och Nilsson (1997) en studie om vilka effekter som personalutbildningar får för SME-företag i Sverige. De effekter som framträder tydligast efter intervjuer med företagsrepresentanter i de undersökta företagen kategoriseras som bland annat ekonomiska effekter, vilket t.ex. handlar om nya kunder som ett resultat av mer kvalitativa produkter; interna symboliska effekter, som t.ex. ökad motivation bland de anställda; och externa symboliska effekter, genom t.ex. ökat förtroende från intressenter. Ellström och Nilsson såg också att personer som deltar i personalutbildningar, utöver ny kompetens, även visar prov på ett ökat intresse för lärande, en ökad motivation i arbetet, samt en ökad trivsel.

För att undersöka sambandet mellan kompetensutveckling och företagsprestation utförde Yazdanfar et al. (2014) en enkätstudie med 530 svenska mikroföretagare. De kom fram till att kompetensutveckling, mätt i antalet timmar som företaget årligen avsatte för externa personalutbildningar per anställd, korrelerar positivt med fyra av de variabler som användes för att mäta företagsprestation. De fyra variablerna är bättre arbetstillfredsställelse, organisatoriska förbättringar, ökat antal anställda och ökad export. Yazdanfar et al. menar att dessa resultat ger en bättre förståelse för länken mellan kompetensutveckling och prestation, och påstår samtidigt att investeringar i utbildning torde främja mikroföretags resultat.

När det kommer till frågan om huruvida formell utbildning av chefer i SME-företag leder till att företaget presterar bättre menar Storey (2004) att det saknas bevis för ett samband. Den slutsatsen kom han fram till efter att ha undersökt befintliga data över företag i sex olika OECD-länder. Dock påpekar han att en avsaknad av bevis inte är detsamma som att en koppling inte existerar, och efterlyser därför mer forskning på området.

Sammanfattning av tidigare forskning

De områden som har berörts i den här genomgången av tidigare forskning handlar främst om hur lärande går till, vilka förutsättningar det finns för lärande, samt vilka eventuella effekter som kommer av kompetensutvecklingsinsatser.

Flera av studierna som presenterats har fokuserat på vilka strategier som används för att kompetensutveckla i mindre företag. Bland annat så undersöker Kock et al. (2008) hur användandet av formellt och integrerat lärande går att relatera till företags kontextuella förutsättningar, för att i en senare studie även undersöka hur val av lärandestrategi kan kopplas till utformningen av företags arbetsmiljö (Kock et al. 2011). Faber et al. (2012) visar också intresse för hur arbetsmiljöns utformning kan ha betydelse för lärande genom att undersöka hur detta skiljer sig åt mellan enmansföretagare och företag med anställda. Det har även gjort studier om hur kunskapshanteringen ser ut i mindre företag (Hutchinson & Quintas, 2008), där de företag som arbetar strategiskt med kompetensutveckling tenderar att hantera nyvunnen kunskap på ett mer metodiskt sätt än företag där lärande uppstår av en tillfällighet.

Ett annat område som har väckt intresse bland forskare är vilka förutsättningar det finns för lärande i mindre företag. De flesta studier inom det här området har fokuserat på antingen drivkrafter eller hinder för lärande, där det allt som oftast har handlat om att identifiera vilka faktorer som är av betydelse för detta. Exempelvis undersöker Matlay (1999) vilka hinder det finns för kompetensutveckling i mindre företag, och väljer att dela upp dessa hinder i direkta och indirekta faktorer. De direkta faktorerna handlar bland annat om företags ekonomiska situation och tillgång på utbildning, medan de indirekta istället berör saker som tidsbrist och motivation. Även Panagiotakopoulos (2011a) lyfter ekonomiska förutsättningar, tidsbrist och bristande tillgång på utbildning som hinder för lärande, men faktorer som företagares avsaknad av vilja och allmänt negativa syn på utbildning tas också upp som eventuella barriärer. Det sistnämnda går dock stick i stäv med Matlays (1999) påstående om att de flesta företagare trots allt ser positivt på kompetensutveckling. I en av flera studier som undersökt vilka drivkrafter det finns för lärande konstaterar Kock et al. (2008) att ökad konkurrens, den teknologiska utvecklingen och organisatoriska förutsättningar alla är av betydelse för företags benägenhet att delta i kompetensutvecklingsprogram. Huruvida ett företag befinner sig i en kunskapsintensiv bransch eller ej verkar också vara avgörande för hur det ställer sig till lärande och kompetensutveckling (Panagiotakopoulos, 2011b).

När det handlar om vilka effekter som kommer av lärande i mindre företag så fokuserar de flesta studier på sambandet mellan kompetensutvecklingsinsatser och företagsprestation. Flera forskare (Ellström & Nilsson, 1997; Yazdanfar et al., 2014) menar exempelvis att personalutbildningar kan få positiva effekter för såväl företagets ekonomiska tillväxt som för personalens välbefinnande.

Andra forskare (Storey, 2004) är dock mer reserverade i frågan och menar att det åtminstone saknas stöd för ett samband mellan formella chefsutbildningar och företagsprestation.

Som framgår av ovanstående kunskapsöversikt har en stor del av den tidigare forskningen om

lärande i mindre företag fokuserat på så kallade SME-företag. De få studier som intresserat sig för mikroföretag har dessutom främst riktat sig mot de anställda, snarare än mikroföretagaren själv. Då det är tänkbart, och kanske till och med troligt, att det existerar skillnader mellan hur mikroföretagare och deras anställda upplever fenomen kring lärande ser jag att det finns utrymme för vidare studier inom området. Den enda undersökningen i den här forskningsöversikten som fokuserar på den enskilde mikroföretagaren är dessutom av kvantitativt slag, vilket också öppnar upp för ett kunskapsbidrag av kvalitativ karaktär. Utifrån den här redogörelsen ser jag det därför som rimligt och intressant att fördjupa förståelsen för hur mikroföretagare upplever fenomen kring lärande i arbetslivet.

Teoretiska utgångspunkter

I följande avsnitt presenteras det teoretiska ramverk som den här studien bygger på. Eftersom syftet med studien är att undersöka hur mikroföretagares förutsättningar kan ge upphov till olika former av lärande kommer jag först ge en introduktion till hur lärande förstås i den här undersökningen, för att därefter beskriva de teoretiska begrepp som används i den senare analysen.

Lärande i arbetet

Lärande är ett fenomen som genom åren har gett upphov till flera teoretiska traditioner. Bland de mest betydelsefulla kan nämnas perspektiv som det behavioristiska, det kognitiva och det sociokulturella (Ellström och Hultman, 2004). Hur lärande kan förstås och förklaras är således beroende av vilket perspektiv man antar. För att undersöka hur förutsättningar i arbetet kan ge upphov till olika former av lärande använder jag i den här studien ett sociokulturellt perspektiv som teoretisk utgångspunkt.

Från ett sociokulturellt perspektiv kan man se på lärande som en process kopplad till ett socialt och kulturellt sammanhang. Kunskap ses som inbäddad i nätverk av olika meningar, relationer och verksamheter, och kan således betraktas som kontextbunden snarare än kopplad till enskilda individers intellekt (Ellström, 1996). De förutsättningar som jag ämnar undersöka i den här studien kan därför förstås som en del av den kontext som bidrar till att skapa en individs lärandemiljö.

Lärande i sin tur uppstår när människor aktivt deltar i aktiviteter eller arbetsgemenskaper och därigenom anammar de föreställningar och tillvägagångssätt som är karaktäristiska för den aktiviteten eller gemenskapen (ibid.). I det här fallet behöver en arbetsgemenskap inte nödvändigtvis innebära den organisation eller arbetsplats där man själv verkar, utan kan lika gärna utgöras av en hel yrkessamhörighet (Ellström & Hultman, 2004). Att lärandet sker genom ett aktivt deltagande innebär således att man lär både genom de arbetsuppgifter som utförs och i samspelet med andra människor. Eftersom omgivningen och de förutsättningar den för med sig både begränsar och möjliggör vilka aktiviteter som finns att tillgå är den högst väsentlig för hur lärande tar sig uttryck.

Kontextuella förutsättningar för lärande

Hur individer väljer att delta i aktiviteter och arbetsuppgifter sker inom ramen för en mängd olika förutsättningar (Ellström & Hultman, 2004). Dessa förutsättningar kan bland annat utgöras av strukturella faktorer, som t.ex. en verksamhets utformning, men även individens erfarenhetsbakgrund i form av kunskap, intressen och självförtroende är avgörande för vilken aktivitet den väljer att delta i (ibid.). Det är således en kombination av omgivningens villkor och individens egenskaper som utgör de sammanvägda förutsättningarna för lärande. I den här studien jag dock valt att begränsa mig till att undersöka de kontextuella förutsättningarnas betydelse för lärande. Det skulle givetvis vara möjligt att även undersöka de personliga egenskapernas relevans, men det skulle också kräva ett teoretiskt perspektiv med fokus på de kognitiva aspekterna av lärande. Den här studien handlar dock inte om att undersöka kognitiva föreställningar, utan det är de sociala och kulturella förutsättningarna för lärande som är av intresse.

Former av lärande

Om man utgår ifrån antagandet att lärande kommer av att utöva och engagera sig i olika aktiviteter kan det vara intressant att fråga sig huruvida lärandet antar olika form beroende på hur

förutsättningar ser ut. För att undersöka hur mikroföretagares förutsättningar kan ge upphov till olika former av lärande kommer jag därför titta närmare på arbetsplatslärande utifrån begreppen formellt, icke-formellt och informell lärande. Det finns en mängd studier kring dessa begrepp och någon enhetlig definition eller förklaring existerar ej. Nedanstående redogörelse ska därför ses som en sammanfattande tolkning av begreppen, och kommer även att användas som verktyg i den senare analysen.

Formellt lärande handlar om planerade och strukturerade utbildningsaktiviteter som vanligtvis äger rum utanför den vanliga arbetsplatsen, företrädesvis i klassrumsliknande miljöer (Manuti et al.

2015). Det syftar ofta till att individer ska förvärva kunskap och färdigheter inom områden där det finns ett uttalat behov, vilket i regel sker genom kurser och utbildningar av olika slag (ibid.).

Däremot är det inte alltid dessa aktiviteter syftar till att fylla specifika kunskapsluckor, utan det kan även handla om utbildningar eller föreläsningar där fokus ligger på inspiration och kreativitet. Alla typer av formella utbildningsaktiviteter kan vara av både intern och extern karaktär, dvs. de kan ske både på och utanför arbetet. Traditionellt är formellt lärande något som betonas inom kognitiva lärteorier eftersom det ofta betraktas som ren inlärning från individens sida (Ellström, 1996).

Forskare i det kognitiva fältet har sett på lärande som något som pågår i huvudet hos individen och har därför främst fokuserat på de mentala processerna för att studera lärande som fenomen (Philips

& Soltis, 2013). Varför jag ändå väljer att uppmärksamma det formella lärandet i den här studien beror på att jag intresserar mig för de former av lärande som mikroföretagares kontextuella förutsättningar kan ge upphov till. Eftersom formellt lärande kan beskrivas som en form av läraktivitet är det också rimligt att inkludera och förklara detta begrepp i det här teoriavsnittet.

Till skillnad från det formella lärandet kännetecknas det icke-formella av en lägre grad planering och struktur (Ellström & Hultman, 2004). Det sker alltid som ett resultat av medvetna insatser, vilket innebär att det trots en lägre planeringsgrad finns en idé eller ett syfte med lärandet. Syftet behöver dock inte vara lika specificerat som när det gäller formellt lärande, utan kan vara av mer allmän karaktär. Exempel på icke-formellt lärande kan vara konferenser, personalmöten, nätverkande och informationsträffar (ibid.).

Informellt lärande syftar på den sortens lärandet som sker i det dagliga arbetet och kan vara både medvetet och omedvetet. Det informella lärandet som sker medvetet handlar för det mesta om planerade insatser som huvudsakligen äger rum parallellt med det vanliga arbetet, t.ex. genom coachning, självstyrt lärande och jobbskuggning (Manuti et al., 2015). Den största delen av det informella lärandet sker dock omedvetet. Det uppstår ofta i situationer där lärandet i sig inte är det egentliga syftet med aktiviteten, men där situationen utgör någon form av förväntat eller befintligt problem som kräver en lösning och därmed framkallar en handling hos individen (ibid.). Den här typen av informellt lärande kan därför ses som något ostrukturerat och spontant, och uppfattas många gånger som en sidoeffekt av en annan aktivitet (ibid.). Eftersom informellt lärande är direkt kopplat till situationer som uppstår i det dagliga arbetet kan det ske på en mängd olika sätt. Det innebär också de kontextuella förutsättningarna får betydelse för vilka informella läraktiviteter som människor utövar eller deltar i. Informellt lärande baseras till stor del på erfarenheter och uppstår när individen upplever behov, vilja och tillfälle för lärande (Schürmann och Beausaert, 2016).

Sammanfattningsvis kan den sociokulturella miljön där lärandet äger rum, och de förutsättningar som den för med sig, sägas ha stor betydelse för hur det informella lärandet tar form (Le Clus, 2011).

Sammanfattning av teoretiska utgångspunkter

Från ett sociokulturellt perspektiv ser man på lärande som en process kopplad till och beroende av de sociala och kulturella förutsättningarna som omgivningen erbjuder. Lärande uppstår när individer deltar i aktiviteter eller arbetsgemenskaper, vilket innebär att lärandet ses som oskiljaktigt från den kontext där det sker. En avgörande del för individers deltagande i aktiviteter och arbetsgemenskaper utgörs av vad de kontextuella förutsättningar tillåter, vilket innebär att omgivningen både begränsar och möjliggör lärande.

Eftersom lärande ses som oskiljaktigt från sin kontext är det ett rimligt antagande att de kontextuella förutsättningarna har betydelse för hur individer går tillväga för att lära i arbetet.

Förutsättningar kan därmed sägas ge upphov till olika former av lärande som skiljer sig åt sett till graden av planering, struktur, medvetenhet och omfattning. Dessa former går att dela upp i formellt lärande, icke-formellt lärande och informellt lärande. Formellt lärande syftar på planerade insatser med tydliga mål och sker inom ramen för interna eller externa utbildningar. Det icke-formella lärandet har också ett uttalat mål eller syfte, men präglas ofta av en lägre planeringsgrad och omfattar andra aktiviteter än utbildningar. Den vanligaste typer av lärande är det som sker informellt som en del av det dagliga arbetet. Det kan vara både medvetet och omedvetet och varierar i omfattning och syfte beroende på vad omständigheterna kräver.

Metod

I det här avsnittet redogörs för de metodologiska val som utgör grunden för den här undersökningen. Därefter beskrivs i följande ordning urvalsprocessen, förberedelser av intervjuerna, hur datainsamlingen har genomförts och hur det empiriska materialet har bearbetats och analyserats. Avslutningsvis diskuteras frågor kring studiens tillförlitlighet och generaliserbarhet, samt vilka etiska överväganden som gjorts under forskningsprocessen.

Val av metod

För att behandla syftet med den här studien har jag antagit en tolkningsinriktad kunskapsteoretisk ståndpunkt. Det innebär att jag ämnade undersöka mikroföretagares förutsättningar för lärande utifrån deras egna tolkning av den verklighet de befinner sig i. Metodvalet har således, i enlighet med Brymans (2011) rekommendation, gjorts med grund i studiens syfte och frågeställningar, där det är mikroföretagares egna tankar och reflektioner som är av intresse.

Då jag avsåg att undersöka hur andra personer upplever och tolkar ett visst fenomen har jag använt mig av kvalitativa intervjuer som forskningsmetod. Den här typen av datainsamlingsmetod kan i sammanhanget ses som lämplig av flera skäl. För det första menar Kvale och Brinkmann (2014) att när människors egna uppfattningar och perspektiv är av intresse för en studie bör man ge dem ordentligt med utrymme för att utveckla sina tankar, vilket t.ex. en enkät inte tillåter på samma sätt.

Dessutom ökar möjligheten att få djupa och detaljrika svar när man låter en intervju ta riktning utifrån vad intervjupersonen själv anser vara relevant, vilket den kvalitativa intervjun också lämnar utrymme för. Just detta menar Bryman (2011) är särskilt önskvärt, då man med en alltför hårt hållen intervju riskerar att gå miste om intressanta berättelser. Eftersom jag i den här undersökningen inte hade för avsikt att i detalj jämföra svar från olika intervjupersoner med varandra skadar det inte heller att intervjuerna fick något varierande utformning. Men samtidigt som jag eftersträvade fylliga utsagor såg jag det fortfarande som viktigt att inte tappa fokus på studiens egentliga syfte, varför intervjuerna genomfördes i så kallad semistrukturerad form. Det innebär att man som forskare utgår från en intervjuguide med ett antal teman och förslag på frågor (Bryman, 2011). På detta sätt ges det utrymme för den flexibilitet jag redan betonat som angelägen, samtidigt som det minskar risken för oönskade utsvävningar.

Urval

Som nämndes i inledningen av den här uppsatsen så har undersökningens studieobjekt avgränsats utifrån två kriterier. Det ena innebär att det är mikroföretagare själva som är av intresse för studien, och inte deras eventuella anställda. Det andra innebär att det enbart är tjänsteproducerande företagare som ligger i fokus. Eftersom studien intresserar sig för en så tydligt avgränsad grupp gjorde jag initialt vad Bryman (2011) kallar för ett målinriktat urval, vilket innebär att intervjupersoner valdes med direkt hänsyn till studiens syfte. För att vinna kunskap om hur förutsättningar i arbetslivet kan ge upphov till olika former av lärande har jag därför valt att intervjua mikroföretagare aktiva inom den svenska tjänstesektorn.

För att hitta individer som uppfyllde ovanstående kriterier kontaktades en bekant som arbetar som redovisningskonsult i Stockholm. Den här personen hade ett flertal mikroföretagare som kunder, vilket jag kände till sedan tidigare, och var därför en lämplig väg för att få fram passande intervjupersoner. Efter att jag hade förklarat vilka förutsättningar som gällde för studien skickade redovisningskonsulten ut en av mig författad förfrågan om deltagande, både till sina egna kunder

men också till andra mikroföretagare som arbetade i samma lokaler som hon själv. Responsen var dock inte den önskade då enbart fyra personer var villiga att ställa upp på en intervju. Eftersom fyra personer kändes något tunt, speciellt då två av dem var verksamma inom samma yrke, funderade jag över andra möjligheter till att hitta personer att intervjua. Efter att ha hört mig för bland vänner och bekanta fick jag kontakt med ytterligare en mikroföretagare som ville delta i studien. Antalet intervjupersoner blev således fem.

Angående hur många personer som bör intervjuas för en kvalitativ studie råder det delade meningar.

Kvale och Brinkmann (2009) menar något diffust att man ska intervjua så många personer som är nödvändigt för att få fram det man vill ta reda på. Repstad (2007) hävdar i sin tur att man bör fortsätta intervjua tills det uppstår mättnad i det insamlade materialet, dvs. när fler intervjuer inte längre leder till ny information. Att avgöra när mättnad uppstår menar Bryman (2011) är svårt eftersom det är omöjligt att redan innan man genomfört en ytterligare intervju veta om den kommer bidra med ny information eller ej. Bryman påstår istället att ju större omfattning en studie har, desto fler intervjuer behöver göras. Utifrån ovanstående riktlinjer var det givetvis svårt att dra några säkra slutsatser om hur många personer jag borde ha intervjuat för den här studien. Men eftersom syftet har ett relativt snävt fokus, där jag inte heller hade för avsikt att göra jämförelser olika grupper emellan, nöjde jag mig med fem personer till en början. Jag var dock beredd på att göra kompletterande intervjuer ifall det empiriska underlaget skulle visa sig vara otillräckligt för att behandla studiens frågeställningar.

Sammanfattningsvis kan urvalet till studien ses som en kombination av ett målinriktat urval och ett bekvämlighetsurval (jfr. Bryman, 2011). Detta utifrån perspektivet att jag målinriktat och medvetet sökte en viss typ av personer med hänsyn till studiens syfte, samtidigt som jag av bekvämlighetsskäl tog hjälp av befintliga kontakter för att snabbt hitta deltagare till studien. Det sistnämnda var en en nödvändighet med tanke på den begränsade tidsramen jag hade att förhålla mig till. Huruvida detta tillvägagångssätt kan få betydelse för studiens kvalitet kommer diskuteras under rubriken tillförlitlighet och generaliserbarhet.

Beskrivning av intervjupersoner

Av de fem personer som har intervjuats för studien drev samtliga mikroföretag utan några anställda.

De var alla aktiva i kunskapsintensiva branscher där deras egen kompetens kan beskrivas som företagets viktigaste tillgång. Två av intervjupersonerna arbetade som redovisningskonsulter (intervjuperson ett och två) och bedrev sina verksamheter under ett gemensamt namn trots att de båda var självständiga mikroföretagare. Bland övriga intervjupersoner var en HR-konsult (intervjuperson tre), en grafisk designer (intervjuperson fyra) och en journalist (intervjuperson fem).

Att intervjupersonernas hade olika branschtillhörighet var inte planerat från min sida men sågs samtidigt som fördelaktigt ur perspektivet att det förmodligen gav en bredare empiri än vad intervjuer med fem personer inom samma yrkesgrupp hade gett. Det möjliggjorde även jämförelser mellan olika verksamheter och de förutsättningarna som det förde med sig.

Förberedelse av intervjuer

Som nämndes i inledningen av metodavsnittet användes en semistrukturerad intervjuguide som stöd under intervjuerna. Detta gjordes på Brymans (2011) inrådan om att en intervjuguide är ett lämpligt hjälpmedel när man genomför en studie med ett relativt tydligt fokus och vill att samtliga intervjuerna ska hålla ungefär samma struktur. Vidare menar Bryman att en intervjuguide bidrar med att skapa såväl ordning som flyt under intervjun, samtidigt som den lämnar utrymme för

flexibilitet. Intervjuguiden jag använde konstruerades därför kring ett antal teman med utgångspunkt i studiens syfte och frågeställningar. Under varje tema skrev jag även förslag på frågor och följdfrågor, vilka användes i olika utsträckning beroende på hur varje enskild intervju utvecklades. Intervjuerna fick således fokus och struktur genom teman, samtidigt som frågorna och framför allt deras ordningsföljd skilde sig åt intervjuerna emellan. Jag utgick även från studiens teoretiska ramverk vid frågekonstruktionen, eftersom det insamlade materialet senare skulle analyseras med hjälp av detta verktyg.

För att säkerställa intervjuguidens kvalitet genomfördes, i enlighet med Kvale och Brinkmanns (2014) rekommendation, en pilotintervju. Pilotintervjun gjordes med den sedan tidigare bekanta redovisningskonsulten som förmedlade kontakten mellan mig och de fyra intervjupersoner som jag först kom i kontakt med. Då redovisningskonsulten själv var mikroföretagare var det ett lämpligt test för att se om intervjuguidens teman och frågor var relevanta och funktionella i sammanhanget.

När pilotintervjun hade genomförts gjordes en del förändringar av intervjuguiden eftersom en del frågor visade sig vara svårförståeliga och andra kändes överflödiga. Jag lade även till förslag på följdfrågor i de fall där svaren från pilotintervjun inte blev så utförliga som jag hade önskat. En annan sak som jag tog till mig av pilotintervjun var vikten av att undvika onödigt fikonspråk med hänsyn till intervjupersonernas förståelse.

Inför intervjuerna skickades även ett informationsmejl till samtliga intervjupersoner. Mejlet redogjorde för bland annat studiens syfte, varför just de tillfrågade intervjupersonerna var av intresse, att deltagandet var frivilligt och när som helst kunde avbrytas, samt att intervjuerna skulle spelas in och behandlas konfidentiellt.

Genomförande av intervjuer

Tid och plats för intervjuerna planerades via mejlkorrespondens med de fem intervjupersonerna.

Eftersom fyra av dessa arbetade på olika platser i Stockholm, och undertecknad befann sig på annan ort, var det svårt att hitta en passande tid med samtliga parter. Då alla inte heller hade möjlighet att ta emot besök på sin arbetsplats kom jag därför överens med dessa fyra personer att genomföra intervjuerna över telefon. Den femte intervjupersonen kunde dock intervjuas direkt då han av en tillfällighet befann sig i min hemstad under tiden för intervjuerna. För att kunna rikta full uppmärksamhet mot intervjupersonen under intervjun vilket skulle vara svårt om man samtidigt skulle behöva anteckna allt som sades, men också för att underlätta den senare analysen, spelades samtliga intervjuer in med hjälp av en mobiltelefon.

När det kommer till frågan om hur telefonintervjuer skiljer sig från direkta intervjuer finns det ett flertal faktorer att reflektera kring. Bryman (2011) lyfter bland annat det faktum att man under en telefonintervju inte kan ta del av intervjupersonens kroppsspråk och minspel, dvs. faktorer som skulle kunna vara av intresse om man har för avsikt att inkludera dessa i den senare analysen av intervjumaterialet. Bryman menar även att längre intervjuer alltid bör hållas ansikte mot ansikte eftersom det är betydligt enklare för en intervjuperson att snabbt avsluta ett samtal som förs över telefon jämfört med ett som hålls i verkligheten. För egen del upplevde jag inte något av ovanstående som problematiskt. Till att börja med är den här studien av sådan karaktär att intervjupersonernas kroppsspråk och spontana gester inte var av intresse. Jag märkte inte heller av några tendenser till att intervjupersonerna försökte avsluta samtalet på eget bevåg, vilket möjligen var en följd av att jag redan i förväg hade informerat om att intervjuerna beräknades ta ca 30 minuter att genomföra. Om jag däremot jämför de fyra telefonintervjuerna med den som genomfördes ansikte mot ansikte upplevde jag en stor skillnad i hur kontakten mellan mig och

intervjupersonen etablerades. Telefonintervjuerna kom efter en kort introduktion från min sida snabbt in på själva syftet med samtalet som därför fick en ganska formell ton, medan den direkta intervjun föregicks av vardagligt prat vilket förmodligen bidrog till att skapa en mer avslappnad stämning. Huruvida den skillnaden kom att påverka vad som sades under intervjuerna är givetvis svårt att svara på, men vid min analys av det insamlade materialet har jag i alla fall inte upptäckt några olikheter som går att härleda till valet av intervjumetod.

Under själva genomförandet av en intervju är det som forskare givetvis viktigt att vara en god lyssnare, vilket enligt Bryman (2011) innebär att man måste hitta balansen mellan att vara aktiv utan att för den delen bli alltför påträngande. En stor del i att hitta den balansen handlar om vilken typ av frågor man ställer och i vilket skede av intervjun dem ställs. För egen del påbörjade jag samtliga intervjuer med att upprepa den viktigaste informationen från det missivbrev som jag tidigare hade skickat ut till intervjupersonerna. Förutom att berätta om studiens syfte påminde jag om att intervjuerna skulle spelas in och att det inspelade materialet skulle behandlas konfidentiellt.

När formaliteterna var avklarade fick alla intervjupersoner börja med att berätta om sig själva och deras verksamhet. Jag upplevde det som en lämplig inledning eftersom intervjupersonerna då fick en mjukstart genom att börja berätta om något relativt okomplicerat, samtidigt som jag själv fick en förståelse för den verksamhet som bedrevs vilket var nödvändigt för att senare under intervjun kunna ställa relevanta frågor. I övrigt försökte jag genomgående att inleda nya teman med att ställa öppna frågor vilket gav intervjupersonen möjlighet att svara fritt, för att sedan följa upp de svar jag uppfattade som särskilt intressanta med diverse sonderingsfrågor och preciserande frågor (jfr.

Bryman, 2011). Vid de tillfällen där intervjupersonerna svävade iväg i sina svar, alternativt när de svarade på något annat än det jag frågade om, använde jag mig av mer direkta frågor för att sedan följa upp dessa med ytterligare sonderingsfrågor. Efter den första intervjun insåg jag också att jag behövde ställa frågorna något snävare än vad jag då hade gjort. Detta eftersom flera svar under den intervjun kom att handla om andra saker än det jag egentligen eftersökte. Jag insåg helt enkelt att mina förkunskaper i ämnet inskränkte mig något när det kom till att förutse vilken typ av svar en specifik fråga kunde framkalla av intervjupersonen.

Bearbetning och analys

Vartefter intervjuerna genomfördes påbörjades även transkriberingen av det inspelade materialet.

Eftersom intervjuerna var inplanerade över flera dagar fanns det gott om tid att transkribera löpande mellan intervjuerna, vilket var lämpligt av flera skäl. Dels var det vid genomlyssningen av den första intervjun som jag insåg att vissa frågor borde ha formulerats annorlunda, vilket jag tänkte på vid de senare intervjuerna. Dels innebar uppdelningen att arbetet med att transkribera inte kändes lika betungande som det förmodligen hade känts om allt inspelat material hade skrivits ut i ett sträck.

Vid transkriberingen lyssnades intervjuerna igenom noggrant och skrevs ut i ett ordbehandlingsprogram. Eftersom jag i den här studien intresserar mig för vad som sägs i intervjuerna, snarare än hur det sägs, omvandlades talspråk till skriftspråk för att göra läsningen lättare. Jag valde även att bortse från läten och tankepauser i transkriptionerna då jag inte ansåg att de hade betydelse för analysen.

När transkriberingen väl var genomförd läste jag igenom samtliga intervjuer med ett så öppet sinne som möjligt för att skapa mig en övergripande bild av materialet. Detta menar Braun och Clarke (2006) är ett bra tillvägagångssätt för att lära känna innehållet i sin helhet innan man går in djupare på de enskilda delarna. Om jag istället hade valt att direkt detaljstudera intervjuerna är det möjligt

att jag hade utelämnat saker som vid en första anblick hade framstått som irrelevant men som i ett senare skede av analysen kanske hade varit av intresse. Rennstam och Wästerfors (Ahrne &

Svensson, 2011) menar dessutom att kvalitativa data alltid bör sorteras och struktureras innan det analyseras, vilket lämpligen görs genom så kallad kodning. För egen del använde jag vad Braun och Clarke (2006) beskriver som ett teoridrivet förhållningssätt när jag kodade materialet. Det innebar att jag redan i ett tidigt skede utgick ifrån studiens syfte och frågeställningar när jag sökte efter mönster och återkommande teman i intervjuerna. Kodningen genomfördes i ett ordbehandlingsprogram där utsagor kodades med olika färger och rubriker. För att undvika att rycka saker och ting ur sin kontext, vilket Bryman (2011) menar är en vanlig kritik mot kodning, följde jag Braun och Clarkes (2006) rekommendation om att behålla omkringliggande text när det var väsentligt för enskilda utsagors betydelse. Nedan följer ett citat från materialet där jag exemplifierar hur kodningen gick till.

Jag vet att jag har liksom, jag har ju lärt mig otroligt mycket på dom här åren bara av att jobbat (1). Så mycket kan man så klart läsa sig till själv, hitta information i både böcker (2) och på nätet, och jag menar skatteverket och bolagsverket (3).

Första delen av citatet (1) visar hur intervjupersonen har lärt sig saker under arbetets gång, vilket kodades som lärt sig i arbetet. Den andra (2) och tredje (3) delen av citatet ger istället uttryck för lärande genom olika informationskällor, vilket kodades som läsa böcker och läsa på internet.

När kodningen av intervjuerna var avklarad öppnade jag ett nytt dokument i ordbehandlingsprogrammet dit jag kopierade alla kodade citat. Samtidigt som jag gjorde detta sorterade jag citaten under olika rubriker utifrån den kod de tilldelats. När koderna var sorterade började jag leta efter mönster och teman i materialet. Det finns flera tillvägagångssätt för att göra detta (jfr. Ahrne & Svensson, 2011) och för egen del handlade det främst om att låta koder som förekom ofta utgöra egna teman, samt att para ihop liknande koder till en och samma kategori.

Vartefter detta arbete pågick skapades ett flertal teman, där jag till en början upplevde tematiseringen som något rörig och ostrukturerad. Eftersom Braun och Clarke (2006) menar att teman både ska vara sammanhängande och tydligt avgränsade från varandra gick jag därför igenom mitt material ytterligare en gång med följden att jag förändrade en del i kategoriseringen. Det visade sig exempelvis att vissa teman var så pass lika varandra att de kunde slås samman, samtidigt som andra teman kunde lösas upp eftersom deras innehåll passade bättre in i andra befintliga teman. När jag var klar med den här kategoriseringen funderade jag över hur de olika temana förhöll sig till varandra varpå jag såg hur vissa teman var mer omfattande än andra. Med utgångspunkt i studiens syfte och frågeställningar utkristalliserades därefter tre övergripande teman grundade på de förutsättningar som mikroföretagarna i studien uttryckte som betydelsefulla för deras lärande. Dessa tre huvudteman var arbetsgemenskapen som en förutsättning för lärande, uppgiftsrelaterade förutsättningar och resurser som en förutsättning för lärande.

Tillförlitlighet och generaliserbarhet

För att bedöma kvalitetsaspekterna i en samhällsvetenskaplig undersökning är det vanligt att använda sig av begrepp som validitet och reliabilitet. Dock menar flera forskare att dessa begrepp blir problematiska att använda i kvalitativa sammanhang eftersom de är sprungna ur den kvantitativa forskningen och främst fokuserar på mätning av olika aspekter (Bryman, 2011). I den här studien kommer jag därför diskutera kvalitetsaspekterna utifrån begreppet tillförlitlighet, vilket Bryman (2011) lyfter som ett kanske bättre lämpat kriterium när man bedömer kvalitativa undersökningar.

Till att börja med är det för en undersöknings tillförlitlighet viktigt att forskningsprocessen utförts regelriktigt och att resultaten uppfattas som trovärdiga ur betraktarens perspektiv (Bryman, 2011).

För egen del har jag därför varit angelägen om att presentera de intervjuade mikroföretagarnas upplevelser på ett så rättvisande sätt som möjligt, och jag har varit noga med att varken förvanska eller utelämna något av relevans. Medveten om omöjligheten att uppnå fullständig objektivitet i en samhällsvetenskaplig undersökning (Bryman, 2011) har jag undvikit att låta mina egna fördomar och värderingar påverka arbetet med och resultaten av studien. Det är givetvis svårt att avgöra hur väl jag lyckats, men insikten om denna problematik har åtminstone fått mig att vid flera tillfällen stanna upp och reflektera över mina tillvägagångssätt under utförandet av undersökningen. Jag gör inte heller anspråk på att presentera någon form av absolut sanning, utan min ambition med den här studien är snarare att beskriva och förklara hur jag själv har uppfattat de undersökta fenomenen genom intervjupersonernas tolkningar av verkligheten.

Andra aspekter med betydelse för tillförlitligheten är huruvida en undersökning kan bedömas vara pålitlig och om resultaten är överförbara till en annan kontext eller miljö (Bryman, 2011). För att uppfylla dessa kriterier har jag genomgående varit noggrann med att redogöra för forskningsprocessens alla steg, vilka svårigheter jag har stött på och vilka överväganden som gjorts.

Min avsikt har varit att ge så pass utförliga beskrivningar av arbetsprocessen att andra läsare själva ska kunna avgöra om resultaten är överförbara eller inte. För att stärka studiens kvalitet har jag även haft kontinuerlig kontakt med min handledare för att diskutera tillvägagångssätt och procedurer.

Angående frågan om överförbarhet, eller generaliserbarhet, menar Bryman (2011) att det inte är möjligt att generalisera kvalitativa forskningsresultat till hela populationer. Det innebär att man utifrån den här studien om mikroföretagares upplevelser kring lärande inte kan uttala sig om andra mikroföretagares upplevelser av samma fenomen. Vad som istället är av intresse är huruvida resultaten kan generaliseras genom kontextuella likheter. När det kommer till den frågan menar Larsson (2009) att det ligger i betraktarens ögon att avgöra om slutsatserna från en undersökning går att överföra till en annan kontext. Det är således inte urvalet av studiedeltagarna som är avgörande, utan istället handlar det om att bedöma likheter mellan den kontext där undersökningen utförts och den kontext dit man ämnar generalisera resultaten. Kontext i det här fallet innebär inte nödvändigtvis den fysiska miljö där intervjupersonerna är verksamma, utan det inkluderar även deras uppfattning av den verklighet de befinner sig i. Min uppgift i denna studie blir därför att ge så utförliga beskrivningar som möjligt av intervjupersonernas tolkningar av världen, och därmed ge läsaren förutsättningar att själv bedöma om resultaten är överförbara till andra sammanhang.

Etiska överväganden

Den här studien har genomförts med hänsyn till Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska riktlinjer.

Det innebär att det så kallade individskyddskravet har varit utgångspunkten för de forskningsetiska överväganden jag ställts mot under arbetet med undersökningen. Jag kommer nedan beskriva hur jag har förhållit mig till de fyra kriterier som utgör grunden för individskyddskravet.

Informationskravet innebär att studiedeltagarna ska informeras om undersökningens syfte och vilka förutsättningar som gäller för deltagande. För att förmedla den informationen skickade jag inför studien ut ett missivbrev till samtliga intervjupersoner där jag bland annat berättade vad studien handlade om, att deltagandet var frivilligt och när som helst kunde avbrytas, att intervjuerna skulle spelas in och att det slutgiltiga resultatet skulle publiceras i form av en C-uppsats i databasen DiVA.

Eftersom deltagande var frivilligt var det också upp till de tillfrågade mikroföretagarna att själva

bestämma huruvida de ville delta i studien eller ej. Genom att tacka ja till min förfrågan om deltagande visade de medverkande mikroföretagarna på det samtycke som utgör det andra forskningsetiska kravet för samhällsvetenskapliga studier. I samband med intervjuerna upprepade jag även den viktigaste informationen från missivbrevet, där det också gavs tillfälle för intervjupersonerna att ställa frågor kring sitt deltagande.

Konfidentialitetskravet utgör det tredje kriteriet med syfte att skydda deltagarna i en undersökning.

Det innebär att uppgifter om de personer som ingår i studien ska behandlas konfidentiellt och förvaras oåtkomligt för obehöriga. För att förhålla mig till detta krav har intervjupersonerna avidentifierats och utsagor som går att koppla till de enskilda deltagarna har förändrats eller utelämnats, t.ex. så används inte mikroföretagarnas riktiga namn i studien. Inspelat intervjumaterial och transkriberingar har under arbetets gång förvarats på en privat hårddisk och kommer efter slutförandet av uppsatsen raderas. Det material som samlats in kommer därmed enbart användas för just denna studie, vilket innebär att även det fjärde forskningsetiska kriteriet, det så kallade nyttjandekravet, uppfylls.