Ylva Rönnqvist
Oegentligt åtkommen bevisning
- en komparativ studie med de mänskliga rättigheterna i fokus
Examensarbete 20 poäng
Handledare: Karol Nowak
Ämnesområde: Processrätt, Mänskliga rättigheter, Internationell rätt VT 2006
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
SAMMANFATTNING ...4
FÖRKORTNINGAR...7
1. INLEDNING...8
1.1SYFTE... 8
1.2AVGRÄNSNINGAR... 9
1.3METOD OCH KÄLLOR... 9
1.4DISPOSITION... 11
2. SVERIGE ...12
2.1SVENSK REGLERING... 12
2.1.1 Regeringsformen ... 12
2.1.2 Rättegångsbalken ... 13
2.1.3 Polis- och åklagarmyndigheters tillämpning av bevisrätten... 16
2.2PRAXIS... 18
2.2.1 Provokationsfall ... 19
2.2.1.1 NJA 1960 s. 522 – ”Premieobligationsfallet” ... 19
2.2.1.2 NJA 1985 s. 544 – ”Ädelstensfallet” ... 19
2.2.2 Integritetsfall ... 20
2.2.2.1 NJA 1986 s. 489 – ”Blodprovsfallet” ... 20
2.2.2.2 NJA 1998 s. 204 – ”Videobandsfallet” ... 21
2.2.2.3 NJA 2003 s. 323 – ”Överskottsinformationsfallet” ... 22
2.3ANALYS... 23
3. DEN EUROPEISKA KONVENTIONEN OM SKYDD FÖR DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA OCH DE GRUNDLÄGGANDE FRIHETERNA ...28
3.1KONVENTIONSREGLERING... 28
3.1.1 ECHR Art 6 – Rätt till en rättvis rättegång... 28
3.1.1.1 Oskyldighetspresumtionen ... 29
3.1.1.2 Kontradiktionsprincipen... 30
3.1.1.3 Principen om parternas likställdhet ... 31
3.1.2 ECHR Art 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv... 33
3.2PRAXIS... 34
3.2.1 Provokationsfall ... 35
3.2.1.1 Teixeira de Castro mot Portugal... 35
3.2.2 Integritetsfall ... 37
3.2.2.1 Schenk mot Schweiz... 37
3.2.2.2 Khan mot Förenade Konungariket... 38
3.2.2.3 P.G. och J.H. mot Förenade Konungariket... 39
3.3ANALYS I ENLIGHET MED EUROPAKONVENTIONEN... 39
4. UNITED STATES OF AMERICA...42
4.1AMERIKANSK REGLERING... 42
4.1.1 The 4th Amendment ... 42
4.2PRAXIS... 45
4.3ANALYS... 47
5. CORPUS JURIS ...50
5.1ARTIKEL 32– TILLÅTLIG BEVISNING... 53
5.2ARTIKEL 33– AVVISNING AV BEVISNING... 54
6. AVSLUTANDE KOMMENTARER ...57
7. KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ...60
8. RÄTTSFALLSFÖRTECKNING ...64
Sammanfattning
Den svenska rättstraditionen har sedan mitten av 1900-talet byggt på principerna om fri bevisföring, fri bevisprövning och fri bevisvärdering. Dessa principers särdrag är just frånvaron av föreskrifter för tillåtlighet av bevismedel och hur förebringad bevisning skall värderas. Deras subjektiva karaktär är omöjlig att undvika och därmed också svårförenlig med rättssäkerhetsintressets principer om legalitet, likhet och förutsebarhet. Rättssäkerhetsprinciperna förutsätter att det finns en gräns som hindrar att värderingen övergår till rent godtycke, och att värderingen istället i möjligaste mån bygger på rationella grunder.
Syftet med denna uppsats är att beskriver det straffprocessuella användandet av oegentligt åtkommen bevisning samt diskutera och analysera dess vara eller icke vara inom den svenska, den europakonventionsrättsliga och den amerikanska straffprocessrätten. Denna fokusering beror på att bevisning i en domstolsprocess i regel kopplas nära samman med skyddet för de mänskliga rättigheterna, vilka stadgas i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och åtnjuter ett konstitutionellt skydd både i Sverige och i Amerikas Förenta Stater.
Oegentligt åtkommen bevisning har kommit att behandlas ett flertal gånger av domstolar både i Sverige och i USA, samt i den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Då dessa olika rättssystem är uppbyggda kring olika rättsprinciper kan man i respektive system skönja mönster som skiljer det ena systemet ifrån det andra. Dessa mönster kommer att redogöras för i uppsatsen och nya tendenser och trender kommer att beskrivas. Förändringarna tycks vara som starkast inom den svenska rätten där praxis antyder en viss förskjutning från effektivitetssträvanden och utrednings- och allmänintresset till ett ökat skydd för den enskilde individen gentemot staten. Den amerikanska rätten, som alltid har haft ett mycket starkt individskydd inskrivet i konstitutionen, uppfattas istället som mer trögrörlig och stabil. Vad gäller avgöranden från den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna tycks det finnas ett motstånd mot principuttalanden avseende bevisrättsfrågor. Man tycker sig således se en viss
osäkerhet i hur bevisrätten egentligen skall hanteras. Då målen ofta är in casu avgöranden kan man dra slutsatsen att domstolen föredrar att avgöra varje mål för sig utifrån dess specifika förutsättningar. Detta sätt att resonera försämrar dock möjligheterna till legalitet, likhet och förutsebarhet, grundläggande principer som finns garanterade i deras egen konvention.
Förord
Längtan efter att få fördjupa mig ordentligt i ett ämne har funnit hos mig under hela juristutbildningen. Under specialkurserna kom detta tillfälle och redan under min första kurs fångade ämnet för denna uppsats mitt intresse. Mina påföljande specialkurser har alla, på ett eller annat vis, varit ett led i utvecklingen av detta ämne.
Genom att kombinera ett antal olika rättsområden har jag försökt skapa förutsättningar för ett helhetsperspektiv på rätten. Jag har även själv börjat förstå att allting på något märkligt vis faktiskt hänger ihop.
- Tack Karol för intressanta, och synnerligen nödvändiga, synpunkter.
- Tack Mamma, Brorsan och Ulf för Ert stöd, och för att Ni står ut med mig när jag blir ”alltför mycket plugg-odräglig”.
- Tack Anna för korrekturläsning, och för att Du är bäst.
- Tack Christian för allt det ovanstående.
Sacramento, september 2006 Ylva Rönnqvist
FÖRKORTNINGAR
BrB Brottsbalken
Ds Departementsserien
EU Europeiska Unionen
ECHR The European Convention on Human Rights (1994:1219)
ECJ The European Court of Justice
ECtHR The European Court of Human Rights
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätt
JT Juridisk Tidskrift
MPC Model Penal Code
NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I
PL Polislagen
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalken
RF Regeringsformen
SFS Svensk författningssamling
SOU Statens Offentliga Utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
TR Tingsrätt
1. Inledning 1.1 Syfte
Syftet med denna uppsats är att reda ut begreppen kring oegentligt åtkommen bevisning samt diskutera och analysera dess vara eller icke vara inom den svenska, den europakonventionsrättsliga och den amerikanska straffprocessrätten.
I uppsatsen har gjorts en komparation mellan dessa tre rättssystem, med fokus på oegentligt åtkommen bevisning. Med denna komparation som bas har jag undersökt hur bevisreglerna förhåller sig till bestämmelserna om rättvis rättegång.
Att jag valt just denna vinkling beror på att rätten till rättvis rättegång utgör en mycket viktig del i skyddet för de mänskliga rättigheterna.
Intresset för dessa frågor torde vara relativt stort då brottsligheten tycks öka i en allt högre hastighet. När kriminaliteten förändras och får en i många fall organiserad och internationell karaktär ställs också andra, hårdare krav på både polis- och åklagarmyndighet. I utredningseffektivitetens och samhällsintressets namn kan det antas att man vill öka möjligheterna till att använda okonventionella arbetsmetoder för myndigheterna. Konsekvenserna av dessa arbetsmetoder bör dock noga studeras och utvärderas för att se om de kan accepteras av de olika rättssystemens olikartade rättstraditioner och grundläggande principer. Skall dylikt åtkommen bevisning tillåtas överhuvudtaget i det straffprocessuella förfarandet? Ytterligare en aspekt av vikt är huruvida åtkomstsättet skall generera några bevisvärdesmässiga konsekvenser.
För att utreda frågorna ovan och söka besvara dessa ämnar uppsatsen redogöra för bevisrättslig reglering och dess bakomliggande principer. För att exemplifiera tillämpningen av de respektive rättsystemen kommer ett antal rättsfall att redovisas. Detta kommer slutligen mynna ut i diskussioner kring rättssystemens skillnader, likheter och kompatibilitet med varandra.
Ett annat syfte är att se hur och varför den svenska bevisrätten kan komma att utvecklas i framtiden, och hur den svenska rätten påverkas av strävanden mot en
mer globaliserad rättstillämpning. Intressant är också att se hur konventionskonform den svenska rättstillämpningen verkligen är.
1.2 Avgränsningar
I denna uppsats har jag valt att koncentrera mig på polis- och åklagarmyndighets arbetsmetoder samt olika former av provokation från polismyndighetens sida.
Provokation kan ske genom både brotts- och bevisprovokation. Anledningen till denna uppdelning är att gränsdragningen kan vara mycket svår. Jag har därför, i enlighet med doktrinen, delat in rättsfallsgenomgången i en provokations- respektive en integritetsdel.
Vad gäller begreppet överskottsinformation har jag valt att endast behandla detta i korthet. Området är relativt omfattande, och med tanke på uppsatsens fokusering på provokation av olika slag har jag därför valt att till stora delar lämna denna problematik därhän.
1.3 Metod och källor
Uppsatsen är doktrin- och rättsfallsbaserad och metoden för den genomförda studien är främst den traditionellt rättsdogmatiska. Denna metod analyserar med utgångspunkt i teorier om hur gällande rätt skall fastställas. Uppsatsen är främst av deskriptiv natur då den skall ge en överskådlig bild av gällande rätt, både dess regler såväl som grunderna för dessa. Materialets både nationella och internationella karaktär, samt dess fokus på rättsfallsanalyser, motiveras av ämnets karaktär och komplexitet. Uppsatsen är genomgående analytisk men rymmer även ett separat kapitel där de respektive analyserna knyts samman och utrymme ges till personliga reflektioner och avslutande kommentarer.
Uppsatsen tillämpar vid flera tillfällen en komparativ metod som förklaringsmodell. Denna metod är sedan en utgångspunkt för de lege ferenda resonemang. Den komparativa karaktären är av stor betydelse för att visa respektive subjekts lösning, och bakgrunden till denna. Subjekt för uppsatsens komparation är Sverige, USA och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Sverige är intressant som jämförelseobjekt av den anledning att det är denna rättstradition min egen
utbildning bygger på. Sverige är även part i ECHR, vilket resulterar i internationella förpliktelser på området. Komparationen med USA:s federala lagar som är ett common law system motiveras av dess karaktär av motpol till det svenska kontinentaleuropeiska tyska systemet. The Supreme Court har antagit ett synnerligen strängt förhållningssätt till oegentligt åtkommen bevisning. Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är intressant då detta är den grundläggande lagstiftningen på området sett ur ett internationellt perspektiv.
Visst utrymme i uppsatsen ges för Corpus Juris – ett förslag till en europeisk straff- och straffprocesslag. Detta förslag, som skulle ha kunnat bli en del av det svenska systemet, förkastades av EU:s medlemmar då de fann det svårt att nå en överenskommelse kring förslagets helhet. Jag anser dock att Corpus Juris skulle kunna bli en bra modell för de europeiska länderna att utgå ifrån om de önskar harmonisera sina respektive bevisregleringar, framför allt då förslaget på detta området fokuserar på de mänskliga rättigheterna. Förslaget är alltså utan reell betydelse, men innehållet i särskilda artiklar behöver inte nödvändigtvis vara ointressant bara för att förslaget i sin helhet förkastades. Särskilda artiklar torde således kunna ligga till grund för fortsatt utveckling på det bevisrättsliga område, och dessa är även av intresse för diskussionerna kring utvecklingen av den svenska straffprocessrätten. Corpus Juris kan således ge förslag till framtida lösningar på de problem som diskuteras i uppsatsen
Uppsatsen tangerar ett antal olika rättsområden, processrätt, mänskliga rättigheter och internationell rätt. Ambitionen är att söka efter knytpunkter mellan dessa rättsområden och på så sätt söka efter den mest lämpliga kombinationen som garant för mänskliga rättigheter.
Uppsatsen ambition är inte att ge några fullständiga svar utan snarare att undersöka, belysa och kommentera utvecklingen av bevisrätten, såväl på ett nationellt som på ett internationellt plan.
1.4 Disposition
Uppsatsen inleds med en redogörelse för den svenska bevisregleringen med tonvikt på Rättegångsbalken och Regeringsformen. Även de regleringar som omfattar polis- och åklagarmyndigheters verksamhet redovisas här. På detta följer relaterad nationell praxis samt en analys med utgångspunkt i det svenska systemet och dess eventuella utvidgning eller åtstramning.
Kapitel tre omfattar en liknande uppställning avseende den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. ECHR är visserligen inget separat rättssystem utan en del av både det svenska och det amerikanska systemet. ECHR är dock intressant då det är ett system som fokuserar uteslutande på mänskliga rättigheter och som påverkar de nationella systemen i relativt stor, om än varierande, omfattning.
Kapitel fyra liknar de två föregående kapitlen i sin utformning men rör det amerikanska rättssystemet. Kapitlet fokuserar på den amerikanska Bill of Rights och dess fjärde tillägg. Då detta lands rättssystem är uppbyggt på ett annorlunda sätt än de två övriga skiljer sig detta kapitel något från de tidigare.
Kapitel fem kommer att behandla Corpus Juris – ett förslag till en europeisk straff- och straffprocesslag. Relevanta artiklar i förslaget kommer att redovisas och vilka konsekvenser dessa skulle kunna få på den svenska bevisrätten.
Avslutningsvis redovisas ett antal personliga sammanfattande reflektioner och kommentarer genom en kort sammanfattande analys av relationerna mellan de respektive systemen.
2. Sverige
2.1 Svensk reglering
För att till fullo kunna tillämpa rättegångsbalken och dess bevisreglering krävs att man tar hänsyn till en av grundpelarna i den svenska rätten - regeringsformen. Av denna anledning görs en redogörelse för de paragrafer i RF som kompletterar RB och som kan påverka ett resonemang kring egentligt respektive oegentligt åtkommen bevisning. Regeringsformen reglerar även andra viktiga delar inom bevisrätten såsom vilka former av bevisning som är tillåtna, definiering av dessa samt olika former av inhämtande av bevis.
För att förstå regleringen kring den oegentligt åtkomna bevisningen är viktigt att först ha viss kännedom om den egetligt åtkomna bevisningen, dess grunder, dess struktur och dess relation till andra delar av det svenska rättssystemet. Det redogörs därför nedan relativt grundligt för rättegångsbalkens bevisregler.
Ovan nämnda regleringar tillämpas av polis- och åklagarmyndighet. För att få en bild av hur denna tillämpning går till redogörs nedan för vilka övriga regleringar dessa myndigheter kan använda sig av samt vilka restriktioner de själva har att rätta sig efter. För att ge en lite bredare bild av myndighetsutövningen inleds avsnitt 2.1.3 med en kortare redogörelse för de båda myndigheternas samarbete då ett brott blivit begånget.
2.1.1 Regeringsformen
I RF kap 2 stadgas de grundläggande fri- och rättigheterna. I RF 2:6 stadgas att varje medborgare åtnjuter ett skydd gentemot det allmänna mot påtvingade ingrepp i den personliga integriteten. I paragrafen finns även ett uttalat skydd mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev och annan förtrolig försändelse och hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal.1 Med denna negativa skyldighet för staten att inte kränka individens rättigheter, följer ett krav på positivt handlande. Staten har därför en
1 Lundqvist, Bevisförbud, Iustus Förlag AB, Uppsala, 1998, s. 40
plikt att tillförsäkra enskilda deras rättigheter genom ett grundläggande skydd mot rättighetsövergrepp.2
I RF kap 2 finns ett antal undantag. Undantaget ifrån 2:6 finner man i 2:12. För att undantaget skall anses vara legitimt krävs att undantaget är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, att undantaget stadgats i lag samt att kravet på proportionalitet upprätthålls genom att tillgodose de motstående intressena.3 Undantag från huvudregeln i 2:6 ger möjligheter att bereda vissa intressen skydd på bekostnad av andra intressen under utredningen. Detta innebär att bevisning kan åtkommas med åsidosättande av reglerna i § 6 och ändå vara legal och åberopbar inför domstol. Ett exempel på detta skulle kunna vara telefonavlyssning.
I förarbetena till RF behandlas frågan om hur man ser på information man fått genom till exempel lovlig telefonavlyssning. Däremot nämns inte vad som sker om avlyssningen varit olovlig.4 Detta gör rättsläget minst sagt osäkert och man skulle kunna säga att den svenska grundlagen inte ger något klart och tydligt svar på frågan om tillåtligheten av oegentligt åtkommen bevisning.5
Man bör dock vara medveten om att RF kap 2 endast ger ett grundläggande skydd.
Om det i annan lag skulle stadgas ett längre gående skydd bör detta vara förenligt med RF. RF kan på så sätt utvecklas och preciseras genom andra regleringar, vilket ECHR torde vara ett tydligt exempel på.6
2.1.2 Rättegångsbalken
I rättegångsbalkens generalklausul 35:1 står:
Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat. Vad om verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.
2 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, uppl. 2, Norstedts Juridik, Stockholm, 2002, s. 59
3 Ibid, s. 263 och Ekelöf, Rättegång tredje häftet, uppl. 6, Norstedts Juridik, Stockholm, 1999, s. 27ff
4 Lundqvist (1998) s. 44f
5 Ibid. s. 48
6 Ibid. s. 47
Den svenska bevisrätten har förändrats betydligt sedan 1734 års lag då legal bevisteori var huvudregeln. På 1940-talet, i och med den stora processrättsreformen, blev istället fri bevisprövning den förhärskande modellen.7 De två bevismodellerna syftar i princip till samma sak, att tillhandahålla regler för hur bevis bör värdesättas.8 Den fria bevisprövningens särdrag är just frånvaron av föreskrifter för tillåtlighet av bevismedel och hur förebringad bevisning skall värderas.9 Den fria bevisvärderingens subjektiva karaktär är omöjlig att undvika och därmed också svårförenlig med rättssäkerhetsintressets principer om legalitet, likhet och förutsebarhet. Rättssäkerhetsprinciperna förutsätter att det finns en gräns som hindrar att värderingen övergår till rent godtycke, och att värderingen istället i möjligaste mån bygger på rationella grunder.10
Det är en allmän uppfattning i doktrinen att oegentligt åtkommen bevisning fritt får användas i en brottmålsrättegång och läggas till grund för fällande dom.11 Det saknas dock ett uttryckligt rättsligt stöd som säger att så alltid skulle vara fallet.
Det närmaste man kan komma en sådan regel är generalklausulen i RB 35:1 där det stadgas att ”rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit avgöra vad i målet är bevisat”. RB 35:1 kallas för den fria bevisprövningens princip och tycks framför allt stadga vad som kan ingå i domstolens bedömning, inte vad som får ingå. För detta finns heller ingen, eller mycket lite, vägledning i motiven till lagen.
Det skulle vara intressant att diskutera kring vad ordet allt i RB 35:1 avser. Kan till exempel rättens prövningsskyldighet anses omfatta även åtkomstmetoden, trots att bevisningen som sådan anses tillåten? Ekelöf för ett resonemang kring denna fråga, vilket mynnar ut i begreppet bortre rimlighetsgräns. Den av Ekelöf föreslagna gränsen hämtas från den internationella privaträttens område där bevisning inte anses godtagbar om den är ”uppenbart oförenlig med grunderna för
7 Ekelöf, Rättegång fjärde häftet, uppl. 6, Norstedts Juridik, Stockholm, 2002, s. 20
8 Dereborg, Från legal bevisteori till fri bevisprövning i svensk straffprocess, Juristförlaget, Stockholm, 1990, s. 9
9 SOU 1938:44 - Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk, s. 38 och 377
10 Dereborg, s. 11 och Diesen, Bevis – värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis, Norstedts Juridik, Stockholm, 1997, s. 21
11 Ekelöf IV, s. 180
rättsordningen här i riket”.12 Denna modell kan jämföras med det nedan följande resonemanget angående bevisprövningsförbud.
I RB 35:1 andra meningen stadgas att bevisprövningsförbud är tillåtna enligt lag, vilket medför att undantag ifrån den fria bevisprövningens princip medges. Dessa undantag bör motiveras antingen av lagstöd.
Bevisregler inkluderar generellt en avvägning mellan det allmänna utredningsintresset och det individuella skyddsintresset för den tilltalade eller ett vittne. Dessa regler ger uttryck för vilken bevisning som tillåts förebringas vid en rättegång. Den svenska bevisregleringen kan alltså sägas vara så kallad antiindividualistisk, då allmänintresset av utredningen, materiellt riktiga och fullständiga domar, samt effektiv och korrekt lagföring prioriteras högst. Detta kommer främst till uttryck i principen om fri bevisföring där utredningsintresset prioriteras på bekostnad av rättssäkerhetsintresset.13
Svensk rätt bygger alltså på principen om fri bevisprövning. Den fria bevisprövningen består av två principer, fri bevisföring och fri bevisvärdering. Fri bevisföring innebär att allt kan användas som bevis i domstol, oavsett sin natur.
Denna princip brukar åberopas som grund för att oegentligt åtkommen bevisning skall få användas. Noteras bör dock att denna regel inte säger något om hur ett bevis skall ha åtkommits för att få ingå i domstolens beslutsunderlag.14 Huvudregeln i 35:1 måste alltså preciseras av andra bevisregler såsom kravet på att bevisningen skall vara muntlig, bevisomedelbarhet, principen om bästa bevismedlet etc.15 Av vikt är även reglerna om bevisförbud i RB 36:5 angående sekretess och tystnadsplikt. Dessa regler borde ges en restriktiv tolkning om man skall ha den fria bevisföringsprincipen som utgångspunkt.
I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan. Följden av detta blir bland annat att den tilltalade tillåts förhålla sig passiv under processen utan att detta skall läggas honom eller henne till last. Det finns dock en möjlighet för rätten att enligt
12 Ekelöf IV, s. 245f
13 Diesen, Bevispraxis: svensk bevispraxis 1948-1999, Norstedts Juridik, Stockholm, 2000, s. 13
14 Lundqvist, (1998) s. 225f
15 Ibid. s. 249
principen om fri bevisprövning ta den tilltalades agerande och eventuella underlåtenhet i beaktande.16 Ett exempel på detta finner man i RB 35:4 där rätten ges utrymme att pröva vilken bevisverkan den tilltalades passivitet skulle kunna ges.
I RB 35:7 ges rätten en möjlighet att avvisa bevisning. Detta gäller bevisning som anses vara onödig och irrelevant och som skulle bli utan verkan i målet. Denna paragraf bör tillämpas försiktigt och med stort omdöme och bör endast användas i ljuset av 35:1 om den fria bevisprövningens princip.17 Den försiktiga tillämpningen är en förutsättning för att minska risken för att avvisningsmöjligheten missbrukas, med följd att den tilltalades rätt att föra en fullständig talan enligt art 6 i ECHR kränks.18
Då RB 35:1 har formen av en generalklausul ges utrymme för påverkan från utvecklingen av närliggande och relevanta rättsområden. Ett exempel på dylik utveckling skulle kunna utgöras av ECHR, som torde kräva ökad tydlighet och eventuellt snävare gränsdragning för att värna om de individuella rättigheterna.
2.1.3 Polis- och åklagarmyndigheters tillämpning av bevisrätten Enligt den så kallade rapportskyldigheten skall en polisman som får kännedom om brott som lyder under allmänt åtal, med stöd i Polislagen § 9, lämna rapport om detta till överordnad. Polismyndigheten har tillsammans med åklagarmyndigheten, enligt RB 23:1, även en skyldighet att inleda förundersökning om det finns anledning att anta att ett dylikt brott förövats. Hur misstanken om brott uppstått saknar betydelse.19 Om förundersökningen leder till att brott kan styrkas är åklagare, enligt RB 20:6, i princip skyldig att väcka åtal om brottet hör under allmänt åtal. Denna plikt är dock inte absolut. Undantag, så kallad åtalsunderlåtelse, finns bland annat i RB 20:7.20 Åtalsunderlåtelse är tillåtet avseende brott som ger påföljden böter, brott som ger påföljden villkorlig dom, brott som inte ger någon påföljd då ett grövre brott ingår i åtalet, samt om
16 Nowak, Oskyldighetspresumtionen, Norstedts Juridik, Stockholm, 2003, s. 200
17 Fitger, Mellqvist, Domstolsprocessen, uppl. 2, Norstedts Juridik, Stockholm, 2002, s. 244
18 Danelius, s. 201
19 Ds 2003:13 – Överskottsinformation, s. 31
20 Ibid. s. 32
psykiatrisk vård eller dylikt kommer till stånd. Avslutningsvis finns även en möjlighet till åtalsunderlåtelse i RB 20:7
om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.
Inget av dessa alternativ ger möjlighet till att underlåta att väcka åtal på grund av oegentligt åtkommen bevisning. Således krävs inte att åklagaren utför en avvägning mellan åtalsplikt och integritets- respektive rättssäkerhetsskäl.
Vid bedömning av åtalsfrågan borde åklagaren använda sig av den fria bevisprövningens princip då denna princip ger rätt att oberopa allt. Denna tillämpning av principen får ses som en reflexverkan av 35:1 första meningen – allt skall läggas till grund för rättens avgörande, vars effekt förstärks genom sanktionen för obefogat åtal, då åklagaren inte får väcka åtal utan övertygelse om en fällande dom. Mot detta sätt att tillämpa 35:1 kan invändas att avvisningen i sådana fall skulle ske utan rättslig grund om händelser utanför rättegången skulle beaktas. Om man nu inte väljer att använda ECHR art 6 för att avvisa skulle alltså en lagändring vara nödvändig.21
Inskränkningar av utredningsmöjligheterna för polis och åklagare är att de inte själva får begå brott när de undersöker huruvida brott har begåtts. Enligt rättspraxis och doktrin är det till exempel inte tillåtet med brottsprovokation.
Däremot kan det under vissa särskilda förutsättningar vara tillåtet med bevisprovokation. Brottsprovokation utgörs av fall då polisman agerar så att ett brott begås som annars inte hade förövats. Bevisprovokation innebär istället att polismannen endast säkrar bevisning om begånget brott.22
En polisman kan, i syfte att utreda brott, utnyttja så kallade okonventionella polisiära arbetsmetoder. Dessa finns i olika varianter men består främst av brottsprovokation respektive bevisprovokation. Tidigare har på detta område endast diskuterats huruvida ett framprovocerat brott bör ge påföljdsrabatt.23 Idag
21 Lundqvist (1998) s. 254ff
22 Lundqvist, Polisprovokation och bevisförbud, SvJT, 1999, s. 903
23 Jfr NJA 1985:544 och NJA 1989:498
har det dock uppstått en annan frågeställning, nämligen frågan om ett förbud mot att använda den genom provokationen åtkomna bevisningen mot den tilltalade i en rättegång.24
De ovan uppräknade inskränkningarna av möjligheterna att utreda brott, är endast ett par exempel på tillfällen då den misstänktes/tilltalades skyddsintresse går före utredningsintresset. Det finns med andra ord ett stort antal lagliga begränsningar av möjligheterna att få tillgång till bevisning. Detta innebär dock inte att oegentligt åtkommen bevisning inte får förebringas i en brottmålsrättegång.
Tvärtom kan uppgifter som har framkommit vid olaglig telefonavlyssning eller genom olaglig husrannsakan, åberopas som bevisning i en svensk brottmålsrättegång.25
Även i Sverige finns det emellertid en gräns för vilken bevisning som kan tillåtas.
Enligt Ekelöf bör bevisning inte tillåtas om den skulle uppfattas som ”uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i riket”. Som exempel nämner han bevisning som framtagits genom användande av tortyr.26
2.2 Praxis
Nationell praxis kan vara intressant ur ett antal olika perspektiv, dels rörande den nationella lagstiftningen, dels hur denna kommit att utvecklas parallellt med ECHR, och sedermera konventionens ökade betydelse för både nationell och internationell rätt.
Redogörelsen visar de lösningar som HD redovisat beträffande hantering av oegentligt åtkommen bevisning. För att på ett lämpligt sätt illustrera rättsutvecklingen samt ECHR:s införlivande i svensk rätt sker redogörelsen i kronologisk ordning.
Som har framgått ovan finns det ett antal olika varianter av oegentligt åtkommen bevisning, bland annat brotts- eller bevisprovokation27 samt fall då den i ECHR
24 Lundqvist (1999) s. 903
25 Ekelöf IV, s. 245f
26 Ibid. s. 246
27 Se avsnitt 2.1.3 för definition av dessa begrepp.
garanterade integriteten kränkts. De integritetskränkande fallen berörs i ECHR art 8 där rätten till skydd för privat- och familjeliv garanteras, och handlar främst om skydd mot olaglig, eller på annat sätt alltför långtgående, myndighetsutövning.28 Redogörelsen har därför delats upp i dessa två delar: provokationsfallen respektive integritetsfallen.
Provokationsfallen avser situationer då bevisningen åtkommits genom polisiära metoder, till exempel aktiv brottsprovokation. Den andra formen av provokation, passiv bevisprovokation, behandlas under integritetsfallen. Dessa fall omfattar bevisning åtkommen i strid med rätten till personlig och fysisk integritet.
Gränsdragningen mellan brotts- respektive bevisprovokation kan vara mycket oklar och komplicerad. Begreppen överlappar ofta varandra, och förfaranden omfattar ofta båda formerna av provokation. I min redogörelse har jag valt att dra gränsen vid när en viss åtgärd även kränker den personliga integriteten.
2.2.1 Provokationsfall
2.2.1.1 NJA 1960 s. 522 – ”Premieobligationsfallet”
I NJA 1960 s. 522 var det fråga om försäljning av stulna premieobligationer. En av de inblandade i affären informerade polisen om den förestående försäljningen och tipsade om var den skulle äga rum. Polismannen gav då försäljaren instruktioner om hur affären skulle genomföras, för att polisen skulle kunna spana och samla bevis för att senare ingripa. Trots att det här förelåg inblandning och brottsprovokation29 från polismyndighetens sida ansågs bevisningen kunna åberopas i domstol, och provokation ansågs inte utgöra hinder för ansvarsutkrävande. I och med detta beslut fastställdes den grundläggande principen om fri bevisföring, detta trots att brottsprovokation förelegat.
2.2.1.2 NJA 1985 s. 544 – ”Ädelstensfallet”
En annan viktig princip fastslogs i NJA 1985 s. 544. Detta var det så kallade
”ädelstensfallet” där målsäganden ”förväntades” bli rånad. I samråd med polisen
28 Se avsnitt 2.1.1 samt 3.2.1
29 Begreppet brottsprovokation definieras i rättsfallet som att förmå annan att begå brott han utan provokation inte hade begått.
bytte målsäganden ut en väska med ädelstenar mot en tom väska. Den tomma väskan stals sedermera och gärningsmännen åtalades för försök till grov stöld.
Fråga i målet var om metoder som framstår som uppenbart otillbörliga kan utgöra grund för strafflindring. HD:s svar var jakande, dock uppfylldes inte kravet på otillbörlighet i det aktuella fallet. HD besvarade heller inte frågan om polisens åtgärder var att betrakta som otillåten brottsprovokation. HD fokuserar här på att bevara den fria bevisprövningens princip, men öppnar upp för en eventuell straffmätningslösning. Slutsatsen blir alltså att brottsprovokationen inte skall tas i beaktande gällande ansvarsfrågan, utan först vid straffmätningen. Valet av formulering i domen tyder dock på att en strafflindring endast kan komma ifråga i extrema undantagsfall.
2.2.2 Integritetsfall
2.2.2.1 NJA 1986 s. 489 – ”Blodprovsfallet”
I NJA 1986 s. 489, det s.k. blodprovsfallet, hade en man testat positivt i en alkoholkontroll för bilförare. Det kompletterande testet togs av en laboratorieassistent istället för av en läkare eller legitimerad sjuksköterska som lagen föreskriver i RB 28:13. Mannen åtalades senare för rattfylleri och hävdade då att det visserligen inte begicks något fel vid blodprovstagningen men att förfarandet i sig stred mot rättssäkerhetskraven på tvångsmedelsanvändning som framgår av RB kap 28. HD konstaterade i sin dom att utgångspunkten i bevisbedömningen måste vara den fria bevisprövningens princip. De uttalade vidare att provtagningen visserligen gjorts i strid med lag då den inte haft det lagstöd som krävs för att grundlagsskyddet av den fysiska integriteten i RF 2:6 skulle kunna åsidosättas, men att överträdelsen inte utgjorde en ”sådan avvikelse”30 från reglerna i RB att åtgärden skulle vara att betrakta som grundlagsstridig. Bevisvärderingen skulle dock genomföras med skärpt uppmärksamhet.
Det framgår olyckligtvis inte av domen hur HD motiverar sitt ställningstagande att åtgärden inte var grundlagsstridig. Det framgår således inte hur ett bemötande av
30 NJA 1986 s. 489 s. 492
kravet på processuell sanktion för avsaknad av lagstöd skulle te sig. Att frågan lämnats obesvarad torde dock ge utrymme för framtida utveckling på området.
En relativt tydlig slutsats man kan dra av HD:s resonemang är att utredningsintresset här går före individens intressen. Lundqvist har i sin bok Bevisförbud fört ett omfattande resonemang kring just detta fall. Han kommer där fram till att bevisningen i fallet borde ha avvisats, främst pga. att promillehalten låg mycket nära gränsen för vad som överhuvud taget är straffbart. Då utredningsintresset är betydligt starkare då det gäller grova brott hävdar Lundqvist att bevisningen borde ha tillåtits endast om det i det här fallet rört sig om ett grovt rattfylleri.31 Lundqvist söker således dela upp bevisrätten med utgångspunkt i brottets svårighetsgrad, vilket torde vara något märkligt då samma beviskrav om ställt utom rimligt tvivel gäller i brottmål oavsett brottets art eller grad. Om man dessutom betraktar förfarandet utifrån den enskildes perspektiv torde dennes intresse av att bevisningen avvisas vara större vad gäller grövre brott. Med ett tankesätt motstående Lundqvists skulle alltså avvisning av oegentligt åtkommen bevisning vara vanligare avseende grova brott där skyddsintresset väger tyngre.
Dissidenten i målet anförde att analysbeviset borde klassas som ett förbjudet bevis, eller i vart fall inte tillerkännas något bevisvärde. Då blodprov normalt är av avgörande betydelse för prövning av ansvarsfrågan, och således målets utgång, är det av stor vikt att de restriktiva reglerna följs till punkt och pricka – framför allt av rättssäkerhetsskäl. Sammanfattningsvis hävdar alltså dissidenten att bevisningen av rättssäkerhetsskäl inte bör tillerkännas bevisverkan.
2.2.2.2 NJA 1998 s. 204 – ”Videobandsfallet”
Även i följande fall, NJA 1998 s. 204, i vilket HD ogillade åtalet på grund av bristande bevisning, konstaterade rätten att bevisningen skulle tillåtas.
Bevisningen utgjordes i detta fall av en, till polisen anonymt insänd, videoinspelning. Då det fanns oklarheter med avseende på bevisets tillkomst, beaktades dessa vid bevisvärderingen och dess bevisvärde reducerades kraftigt.
Resultatet blev här en tillämpning av principen om fri bevisvärdering.
31 Lundqvist (1998) s. 271
Åberopandet, alltså själva bevisförandet, hindrades inte av oklarheterna vid tillkomsten.
Detta bevisvärdesmässiga kompensationsresonemang har senare kritiserats i doktrinen som varandes oacceptabelt. Principen om fri bevisvärdering ger inte rätten möjlighet att själv avstå från att utnyttja bevismaterialet i sin helhet, främst då det här är tillkomstsättet och inte bevismaterialet i sig som är oegentligt.32 Det är alltså bevisningen som är ett resultat av det felaktiga handlandet, inte tvärtom.
Således ligger felaktigheten redan i utredningen av brottet och bör alltså beivras där, på myndighetsnivå, istället för i domstol där principer om fri bevisning tillämpas.
En argumentation med utgångspunkt i rättssäkerheten och med syfte att effektivt skydda den enskilde förutsätter utebliven rättsverkan av oegentligt åtkommen bevisning. Att dylik bevisning avvisas kan ge polis- och åklagarmyndighet incitament att söka stödbevisning i större utsträckning. Heuman anser i denna fråga att otillåtna polisiära metoder bör motverkas genom bevisförbud istället för genom anvisningar för bevisvärdering. Även ur legalitetssynpunkt skulle detta vara att föredra.33
2.2.2.3 NJA 2003 s. 323 – ”Överskottsinformationsfallet”
På senare tid, sedan Sverige gjort ECHR till svensk lag, har domstolarna gjort betydligt fler konventionskonforma bedömningar än tidigare. I NJA 2003 s. 323 var det fråga om uppgifter om brott som åtkommits vid lovlig telefonavlyssning angående ett annat brott. Det var således fråga om överskottsinformation. HD konstaterade att ingen regel i svensk rätt förbjuder denna form av bevisning och att ECtHR vanligtvis lämnar till nationell domstol att avgöra tillåtligheten av densamma. HD:s resonemang rörde således ECHR:s art 6 och 8 och de kom fram till att oegentligt åtkommen bevisning kunde åberopas i strid med art 8, förutsatt att rättegången i sin helhet var att betrakta som rättvis enligt art 6. Vid en bedömning av huruvida rättegången i sin helhet var att anse som rättvis beaktas
32 Heuman, Otillåtna inskränkningar av bevisföringen och bevisvärderingen, Advokaten 1986:52, s. 51
33 Ibid. s. 51
bland annat om den aktuella informationen varit den enda bevisningen eller om domen grundats på en samlad bedömning av olika bevis.
2.3 Analys
I svensk rätt saknas det en bestämmelse som reglerar hur och när oegentligt åtkommen bevisning får användas respektive avvisas. Grunden i svensk rätt blir istället doktrinens syn på RB 35:1, att all bevisning i princip får, kan och bör läggas till grund för domen. Detta avviker som vi kommer att få se från ECtHR:s domar.
En lösning på det svenska problemet torde vara att justera och precisera bevisreglerna för att nå upp till den internationella standarden. Det skulle emellertid kunna anses tillräckligt att man istället börjar tolka RB 35:1 konventionskonformt, och att man således avvisar oegentligt åtkommen bevisning.
En annan möjlighet som diskuterats är att staten kompenserar den förfördelade genom att betrakta bevisningen som ett processhinder eller beakta oegentligheterna vid bevisvärderingen och den straffrättsliga påföljdsbedömningen. I NJA 1998 s. 204 diskuterades kompensation för den tilltalade eftersom bevisningen inte avvisades. Heuman anser att kompensation på detta sätt är oacceptabelt. Rätten skall inte enligt eget tycke avstå från att utnyttja bevisningen maximalt.34 Ofta finns det visserligen sakliga skäl att värdera viss bevisning med skepsis, men utredningen får inte tillmätas lägre värde för att man till exempel vill stävja integritetskränkande utredningsmetoder. Otillåtna spaningsmetoder bör motverkas genom reglerna om disciplinansvar för poliser och genom bevisföringsförbud snarare än genom bevisvärderingsanvisningar.35 Om poliserna instrueras att oegentligt åtkommen bevisning inte accepteras av domsolarna lär de sig kanske att arbeta på ett icke integritetskränkande sätt och att istället lägga större möda på att finna tillräcklig stödbevisning.
34 Heuman, s. 51
35 Lundqvist (1998) s. 267
En demokratisk rättsstat borde inte få skörda fördelar av sitt eget rättsvidriga handlande. Staten måste istället vara aktivt verksam och effektivt stifta lag och skydda den enskildes privatliv. Så kan ske genom att oegentligt åtkommen bevisning avvisas. En möjlighet är således att skapa ett bevisförbud i rättegången.36 Detta torde dock vara problematiskt om den tilltalade berövats sina rättigheter enligt art 6 redan före rättegången, antingen under förundersökningsstadiet eller till och med innan han eller hon ens var officiellt misstänkt. Ett bevisförbud skulle här betyda att man inte skyddas från att utsättas för provokationen men av följderna av den. Frågan blir då också hur lång efterverkan en brottsprovokation bör få. Ett bevisförbud brukar motiveras med att som att man inte skall använda ”the fruit of the poisonous tree”. Skulle man vara konsekvent skulle alltså all bevisning som hänför sig till den provocerande handlingen ogiltigförklaras. Ett sådant resonemang torde dock vara alltför långtgående, då det i längden kunde resultera i att ingen provocerad brottslighet skulle kunna lagföras.37
NJA 1960 s. 522 och NJA 1985 s. 544 är renodlade provokationsfall.
Brottsprovokation ansågs här vara förbjudet, men den åtkomna bevisningen blev inte avvisad. Den som varit föremål för okonventionella arbetsmetoder fritas inte automatiskt från ansvar, provokationen grundar alltså inte för ansvarsfrihet. Den enda rättsliga följden jag har kunnat urskilja är viss möjlighet till strafflindring förutsatt att metoden är uppenbart otillbörlig. Dessa fall avgjordes dock innan ECHR inkorporerades i svensk lag och det är mycket möjligt att någon påföljdsrabatt inte skulle vara möjlig i dagens läge.
De efterföljande fallen om integritetskränkande åtkommen bevisning visar att bevisprovokation, till skillnad från brottsprovokation, är tillåten enligt svensk rätt.
Bevisningen kan dessutom tillmätas betydande värde, även om viss hänsyn tas till åtkomstens oklarheter. Jag uppfattar detta som relativt anmärkningsvärt då man i svensk rätt ofta påtalar den enskildes svagare ställning gentemot åklagaren och således högre skyddsvärde inför rätten.
36 Asp, Straffansvar vid brottsprovokation, Norstedts Juridik, Göteborg, 2001, s. 219
37 Ibid. s. 223f
Integritetsfallen är i större utsträckning avgjorda efter att ECHR blev svensk lag, vilket avspeglas i HD:s sätt att resonera. Större hänsyn tas till ECHR och huruvida en svensk dom skulle komma att stå sig vid en prövning inför ECtHR.
Ytterligare en aspekt, som fått mer uppmärksamhet under de senaste åren, är begagnandet av överskottsinformation. Inte heller detta är reglerat och domstolen skall således själv avgöra när användandet av dylik information bör begränsas. I ett av rättsfallen behandlas överskottsinformation. Prop. 2004/05:143 föreslår att denna information generellt skall få åberopas, med viss begränsning för mindre allvarliga brott som ger böter, ett fängelsestraff på mindre än ett år, eller att särskilda skäl föreligger.38
Två faktorer som vid en dylik bedömning förtjänar uppmärksamhet är dels risken för missbruk från de brottsutredande myndigheternas sida, dels den misstänktes integritetsintresse. Det finns till exempel risk för att polisen utnyttjar detta, alltså ett kringgående av reglerna om till exempel telefonavlyssning. Detta torde förhoppningsvis vara högst ovanligt. Ingen av dessa faktorer torde därför kunna motivera att man helt inskränker möjligheterna att använda överskottsinformation i det brottsbekämpande arbetet. Jag kan heller inte finna något annat konkret skyddsintresse som skulle kunna motivera en sådan inskränkning.
JO påpekar att ett förbud mot överskottsinformation kan komma att rubba den grundläggande strukturen i RB – idén om den fria bevisföringens princip - på det aktuella området.39 Men med beaktande av ECtHR:s praxis torde en sådan reglering ändå vara önskvärd och kanske till och med nödvändig för att vi skall uppfylla våra konventionsförpliktelser.40
Ur ett etiskt perspektiv kan det faktiskt anses vara tveksamt huruvida en åklagare bör åberopa bevisning som åtkommits olovligen. Om bevisningen endast är av marginellt värde bör åklagaren avstå från att åberopa beviset. Om åklagaren trots allt bestämmer sig för att åberopa bevisningen, så bör han åtminstone tala om för
38 Prop. 2004/05:143
39 Ju2003/2828/Å - Remiss av promemorian Överskottsinformation
40 Prop. 2004/05:143
rätten hur bevisningen har tagits fram. I många fall kan det dessutom inte göras en välgrundad bedömning av en viss uppgifts betydelse för en brottsutredning förrän denna är slutförd eller rättegången har avslutats.
Sverige är troligtvis ett av de länder i Europa som har gått längst när det gäller att godkänna bevisning som anskaffats på olagligt sätt. Sverige tycks således vara en av de mest toleranta staterna vad gäller tillåtligheten av bevis. Endast extrema omständigheter utesluter bevis, ett exempel som nämnts ovan är tortyr.41 Det är dock tveksamt om svensk rätt står i överensstämmelse med konventionen och dess praxis. Enligt Lundqvist bör det därför göras en omprövning av den i svensk rätt intagna positionen. Det kan ifrågasättas huruvida inte en viss förändring av svensk rätt är nödvändig för att bringa svensk rätt i bättre överensstämmelse med ECHR.
Någon sådan omprövning har emellertid hittills inte gjorts. Den svenska inställningen får därför tills vidare anses vara att i stort sett all bevisning är tillåten, även om den bygger på uppgifter som tagits fram i strid med gällande rätt.
För att undvika olikheter mellan konventionsstaterna skulle man alltså i framtiden kunna använda sig av Corpus Juris-förslaget. Detta syftar visserligen till att skydda den Europeiska Unionen från organiserad ekonomisk brottslighet men då den innehåller ett antal bevisregler skulle dessa kunna användas för att skapa koherens mellan staternas bevisrättslagstiftning. Förenhetligandet utgör ett första steg i arbetet mot en gemensam straffrätt vid sidan av de nationella straffrättssystemen. Förslaget har motiverats av att åtgärder som vidtagits hitintills varit uppenbart otillräckliga. Då samarbete och harmonisering inte har befunnits tillräckliga kan ett förenhetligande till slut bli en nödvändighet. Detta kan till exempel ske genom ett förslag liknande det numera förkastade Corpus Juris- förslaget.
Den starkaste kritiken mot förslaget är att det skapar två ”nationella” straffsystem respektive processordningar. I ett nationellt sammanhang blir Corpus Juris en speciallag vid sidan om den allmänna lagen. Brottsutredningen och domstolsförfarandet kommer då att avvika från den i övrigt allmängiltiga
41Delmas-Marty, Volym I, The implementation of the Corpus Juris in the member states, Volume I, Intersentia, Antwerp – Groningen – Oxford, 2000, s. 27
brottmålsprocessen när det gäller brott som faller under Corpus Juris. Problem uppstår då brottslingen, som inte har dessa begränsningar, begår en serie brott som faller under olika förfaranden. Att olika delar av brottet, eller serien av brott, skall utredas av olika myndigheter blir både svåradministrerat och icke processekonomiskt. Således kanske man kan dra slutsatsen att Corpus Juris underlättar myndighetssamarbete över gränserna, men försvårar arbetet inom gränserna för samma stat.42
42Träskman, Corpus Juris – Ett frestande eller ett främmande förslag till en enhetlig europeisk rättssfär?, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 1997, s. 272
3. Den Europeiska Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
3.1 Konventionsreglering
Europakonventionen undertecknades av Sverige 1950 och ratificerades 1952. Det var dock inte förrän 1995 som konventionen inkorporerades och trädde i kraft som svensk lag.43
3.1.1 ECHR Art 6 – Rätt till en rättvis rättegång
Domstolsprövning måste uppfylla vissa rättssäkerhetsgarantier, vilka stadgas i art 6 ECHR. Artikeln är tillämplig på mål gällande både civila rättigheter och skyldigheter samt anklagelse för brott. En tvist skall prövas inför en domstol som skall vara opartisk, oberoende, upprättad genom lag och förfarandet skall vara rättvist och korrekt mot den enskilde (fair hearing). Förfarandet skall i allmänhet vara muntligt och offentligt men undantag får göras i vissa fall.44 Art 6 ger ett individuellt skydd för den tilltalade och är således inte inriktad på bevisrätten.
Artikeln har dock en indirekt bevisrättslig betydelse, och när denna aktualiseras blir art 6 en del av den svenska bevisrätten.
Artikel 6
1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse.
2. Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.
43 SFS 1994:1219 - om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
44 Danelius, s. 131
3. Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:
a) att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,
b) att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar,
c) att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar,
d) att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom,
e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.
3.1.1.1 Oskyldighetspresumtionen
För att ytterligare förklara innebörden av rätten till rättvis rättegång redogörs här grundligt för respektive rekvisit i ECHR:s artikel 6. Oskyldighetspresumtionen är tillsammans med de övriga rekvisiten en del i bevisskyddet. Då oskyldighetspresumtionen är ett krav under hela förfarandet kan olika former av provokation anses bryta mot presumtionen.
Den så kallade oskyldighetspresumtionen i art 6.2 måste alltså beaktas under hela förfarandet. Oskyldighetspresumtionen är en allmängiltig processuell princip som skall gälla under hela förfarandet, från brottsmisstanke till lagakraftvunnen dom.45 Kravet riktar sig till såväl domstolar som lagstiftare, vilket kan utläsas av formuleringen i art 6.2;
Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.
Då en tilltalad inte behöver bidra till utredningen (the right to silence) eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande material (the right not to incriminate oneself), kan detta få effekter på vilken bevisning som får åberopas. En viktig anledning till detta långtgående skydd för individen är för att det är åklagaren som ska bevisa den tilltalades skuld – en bevisbörda som direkt följer av oskyldighetspresumtionen.46 Nekas den tilltalade sin rätt till tystnad innebär det att bevisbördan övergår till honom eller henne, något som är helt oacceptabelt enligt oskyldighetspresumtionen.
45 Nowak, s. 31f
46 Ibid. s. 111f
