Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap
Kvinnors upplevelser av bemötandet inom hälso- och sjukvården efter sexuellt våld
En litteraturstudie
Författare Julia Eriksson
Felicia Viklund
Examensarbete i vårdvetenskap 15 hp
Sjuksköterskeprogrammet 180 hp 2019
Handledare Pranee Lundberg
Examinator Helena Volgsten
SAMMANFATTNING
Bakgrund: Sexuellt våld är ett utbrett samhällsproblem och ett hot mot kvinnors säkerhet och hälsa. Sexuellt våld kan påverka kvinnans psykiska och fysiska hälsa, både ur ett kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Att upptäcka och identifiera våld mot kvinnor samt ge god medicinsk och psykosocialt omhändertagande är hälso- och sjukvårdens ansvar.
Syfte: Syftet med studien var att undersöka kvinnors upplevelser av bemötandet inom hälso- och sjukvården efter sexuellt våld.
Metod: För att besvara syftet har en litteraturstudie genomförts. Litteraturstudiens resultat baserades på tio kvalitativa studier publicerade från 2009 till 2019 i databaserna PubMed eller CINAHL. Som teoretisk referensram används Travelbees omvårdnadsteori.
Resultat: Studiens resultat visade att det var viktigt för de våldsutsatta kvinnorna att vårdpersonalen behandlade kvinnan som en egen individ med individuella behov för att på bästa sätt erhålla en respektfull, omtänksam och varsam omvårdnad. Kvinnornas positiva upplevelser av bemötandet inom hälso- och sjukvården var att de blev bekräftad och betrodd, samt att vårdpersonalen hade en god kommunikation och tog hänsyn till kvinnornas autonomi.
Resultaten visade också kvinnornas negativa upplevelser att de blir objektifierad och att sjukvårdspersonalen hade brist på kunskap, vilket gjorde att kvinnorna fick ett bristfälligt omhändertagande och bemötande.
Slutsats: Litteraturstudien visade att kvinnor som drabbats av sexuellt våld hade både positiva och negativa upplevelser av bemötandet från hälso- och sjukvården. Ett bra bemötande kunde hjälpa kvinnan i bearbetnings- och återhämtningsprocessen efter våldet medan ett dåligt bemötande kunde orsaka mer lidande för kvinnan. En mer kompetent vårdpersonal skulle innebära att vårdmottagandet blir mer professionellt, vilket kan främja de drabbade kvinnornas hälsa och livskvalité. Mer forskning krävs om hur sexuellt våldsdrabbade kvinnor upplever hälso- och sjukvården, både i Sverige och globalt för att förbättra bemötandet.
Nyckelord: Kvinnor, upplevelser, sexuellt våld, bemötande, sjukvården.
ABSTRACT
Background: Sexual violence is a worldwide community problem and a threat to women's health and security. The violence can have affect in a short- and long-term perspective on the women's physical and psychological health. To identify and detect violence against women as well as providing good medical and psychological care is a responsibility for the healthcare.
Aim: The aim of this study was to investigate how women after sexual violence experience the meeting with healthcare professionals.
Method: The design of this study was a literature review. The study include a total of ten qualitative studies published from 2009 to 2019 in databases PubMed or CHINAL. Travelbee's nursing theory has been used as the theoretical framework.
Results: The study showed that it was important for sexually violated women that the healthcare professionals treated the women as an individual with individual needs, in order to receive respectful, thoughtful and gentle care. Women’s positive experience in the meeting with the healthcare service were if the women was confirmed and trusted, and that the healthcare professionals had good communication and pay regard to the women’s autonomy.
The results also showed women’s negative experience that they were objectified, and the healthcare professionals had a lack of knowledge, which resulted that the women received inadequate caring and treatment.
Conclusion: The study shows that women affected by sexual violence had both positive and negative experiences of the meeting with healthcare service. A good experience could help the women in her process of recovering, while an improper experience could cause more suffering.
A more competent healthcare professional would make the care reception more professionally, which could promote women’s health and quality of life. More research is required in how sexually violated women experience the healthcare both in Sweden and worldwide to improve the professional’s approach.
Keywords: Women, experiences, sexual violence, professional- patient relations, healthcare
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
BAKGRUND ... 4
DEFINITION AV SEXUELLT VÅLD, VÅLDTÄKT OCH SEXUELLA ÖVERGREPP ... 4
SEXUELLT VÅLD GLOBALT ... 4
LIVET EFTER ATT HA DRABBATS AV SEXUELLT VÅLD ... 5
VÅLDETS PÅVERKAN PÅ HÄLSAN ... 5
HÄLSO- OCH SJUKVÅRDENS ROLL ... 6
Sjuksköterskan och hälso- och sjukvårdens övergripande ansvar ... 6
Hälso- och sjukvården efter sexuellt våld... 7
KVINNORS UPPLEVELSER AV HÄLSO- OCH SJUKVÅRDEN EFTER SEXUELLT VÅLD ... 7
BEMÖTANDE ... 8
TEORETISK REFERENSRAM ... 9
PROBLEMFORMULERING ... 9
SYFTE ...10
METOD ...10
DESIGN ...10
SÖKSTRATEGI ...10
BEARBETNING OCH ANALYS ...11
Kvalitetsanalys ... 11
Resultatanalys ... 12
FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN ...13
RESULTAT ...13
ATT BLI BEHANDLAD SOM EN EGEN INDIVID MED INDIVIDUELLA BEHOV ...13
Respektfull, omtänksam och varsam omvårdnad ... 14
Bristfälligt omhändertagande och bemötande ... 14
ATT BLI BEKRÄFTAD OCH BETRODD ...15
OBJEKTIFIERING ...16
KOMMUNIKATION OCH AUTONOMI ...16
BRIST PÅ KUNSKAP ...17
DISKUSSION ...18
RESULTATDISKUSSION ...18
Relationen mellan vårdtagare och vårdgivare ... 18
Information och valmöjligheter ... 19
Objektifierande och skuldbeläggande personal ... 20
Hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens ... 20
Att våga prata om våldet ... 21
METODDISKUSSION ...22
Litteraturstudiens svagheter... 22
Litteraturstudiens styrkor ... 22
Vidare forskning ... 23
BILAGA 1: ÖVERSIKT ÖVER DE VALDA ARTIKLARNA TILL RESULTATDELEN. ...31
BAKGRUND
Definition av sexuellt våld, våldtäkt och sexuella övergrepp
Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK, i.d. b) beskrivs sexuellt våld som kränkningar samt övergrepp och omfattar allt från våldtäkt till att bli påtvingad att utföra sexuella handlingar, eller verbala uppmaningar till att ha samlag. Definitionen av våldtäkt är när någon utför sexuella handlingar, som exempelvis samlag eller olika sexuella beröringar som kan jämföras med samlag på en annan person mot dess vilja (SFS 2018:618). Sexuella övergrepp innefattar andra sexuella handlingar som inte kan liknas vid samlag, men som utförs mot ens vilja. Exempelvis att bli påtvingad att utföra en sexuell handling via nätet eller att behöva se när någon masturberar (Holmertz, i.d.).
Sexuellt våld globalt
Sexuellt våld är ett utbrett globalt samhällsproblem och ett internationellt hot mot kvinnors säkerhet och hälsa (Berglund & Witkowski, 2012; NCK, 2014). Då kvinnorna förnekas rätten till sin egna kropp och sexualitet erhåller de inte rätten att påverka ens egna liv, därmed utgör våldet mot kvinnorna ett stort hot mot demokratin och de grundläggande mänskliga rättigheterna (Berglund & Witkowski, 2012; Oram, Kalifeh & Howard, 2017). Förutom detta har Europaparlamentet beräknat våldets kostnader år 2011 till 226 miljarder euro varje år (Walby & Olive, 2013). Sexuellt våld mot kvinnor förekommer i alla länder, inom alla grupper, religioner och samhällsklasser. I många länder där kvinnor objektifieras anses övergrepp ofta som något accepterat och godtagbart. Det har framkommit att övergreppen är mer omfattande i samhällen där kvinnors rättigheter är ifrågasatta, där förövarna sällan blir dömda och där kvinnorna saknar information om sina individuella rättigheter (Förenta nationerna, 1993;
Johansson-Latham, 2014).
Enligt en studie av Världshälsoorganisationen (WHO, 2013) har mer än en tredjedel (35 %) av kvinnorna världen över, någon gång utsatts för endera psykiskt och/eller sexuellt våld av sin partner, eller sexuellt våld från någon annan än ens partner. Mörkertalen av drabbade kvinnor är dock höga och osäkerheten angående prevalensen stor, då definitionerna av vad som utgör en våldshandling varierar stort mellan länder (Berglund & Witkowski, 2014), och där samhällets normer och attityder styr vad som anses vara sexuellt våld (Krug, Dahlberg, Mercy,
Zwi & Lozano, 2002). Enligt Läkare utan gränser (2005) möts offren ofta i dessa länder av utfrysning och stigmatisering istället för att få den vård och omsorg som krävs.
Livet efter att ha drabbats av sexuellt våld
Kvinnor som blivit utsatt för sexuellt våld anklagade ofta sig själva att det var deras fel och uttryckte stor skuld och skam. En kvinna som drabbats befinner sig i en sårbar situation och kan bli känslomässigt avtrubbad, tillbakadragen och isolera sig från det sociala livet. Många kvinnor uttryckte rädsla för hur familjen och dess anhöriga skulle reagera, och var därmed kluven om huruvida man skulle berätta om händelsen eller inte (Mollica & Son, 1989; Symes, 2000). NCK (2014) beskriver att cirka hälften av kvinnorna som blivit utsatta för sexuellt våld aldrig pratar med sin familj och vänner om händelsen. För kvinnorna som beslöt sig för att inte berätta var risken stor att bearbetningsprocessen tog längre tid (Berglund & Witkowski, 2014;
Symes, 2000).
Kvinnor som drabbats av sexuellt våld har beskrivit sömnsvårigheter som ett problem genom att vakna flera gånger under natten där man antingen hade svårt att slappna av och komma till ro, eller att man inbillade sig att någon höll på att bryta sig in i hemmet. Kvinnor har även uttryckt att de inte vågade gå ut på kvällarna och vissa kände av rädsla för att gå ut under dagtid för att eventuellt kunna träffa på förövarna igen (Sebaeng, Davhana-Maselesele & Manyedi, 2016). Social isolering och svårigheter att skapa tillit eller umgås med män var ett annat problem som kunde vara en konsekvens av händelsen. För många kvinnor blev tanken på övergreppet för jobbigt och resulterade i att kontakten med män helt uteslöts (Sebaeng et al., 2016; Wendt & Enander, 2013).
Våldets påverkan på hälsan
Kvinnors psykiska och fysiska hälsa kan försämras efter att ha drabbats av sexuellt våld i kortsiktigt och långsiktigt perspektiv (Eby, Campbell, Sullivan & Davidsson, 1994), och många uppsöker sjukvården på grund av försämrad hälsa i efterföljd av våldet och inte på grund av våldshandlingen i sig (McCauley, Yurk, Jenckes & Ford 1998; Wendt & Enander, 2013).
Många kvinnor utformade egna strategier som ett tyst rop på hjälp, exempelvis självskadebeteende, alkohol-, drog-, och/eller sexmissbruk. Detta med förhoppningen om att någon i omgivningen skulle uppmärksamma och upptäcka den bakomliggande orsaken till beteendet för att kunna få hjälp (Berglund & Witkowski, 2014; Symes, 2000).
I samband med sexuellt våld uppstår sällan mer omfattande fysiska skador än ytliga rivmärken och blåmärken. I vissa fall kan övergreppen leda till benbrott samt skador i munhåla, ansikte och huvud. Vid skador i underlivet kan yttrandet vara sprickbildningar i hud och slemhinna, mer sällan uppstår djupare inre skador som kan leda till blödningar. Vid ett övergrepp slår kroppen reflexmässigt på en stressreaktion. Det innebär att kroppen antingen kommer kämpa för att fly eller som i de flesta fallen, att kroppen blir paralyserad för att situationen känns oundviklig och inte möjlig att bemästra. Det är heller inte helt ovanligt att den utsatta personen kan komma att ha svårigheter att minnas viktiga delar av händelsen till följd av den akuta stressreaktionen, även kallad “dissociativ amnesi” (NCK, i.d. a).
Risken finns att drabbas av sexuellt överförbara infektioner, oönskad graviditet, nedsatt psykiskt mående samt komplikationer senare i livet som exempelvis kroniska smärttillstånd och sämre reproduktiv hälsa, samtidigt som redan befintliga kroniska tillstånd kan försämras av händelsen (Eby et al., 1994; NCK, i.d. a). Vidare beskriver Berglund och Witkowski (2014)
“Rape trauma syndrome” som en speciell form att posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) där den drabbade kan plågas av att återuppleva händelsen, få minnesbilder samt ett kontinuerligt stresspåslag vilket kan leda till sömnproblem, koncentrationssvårigheter, försämrad minnesfunktion och en ökad vaksamhet.
Hälso- och sjukvårdens roll
Sjuksköterskan och hälso- och sjukvårdens övergripande ansvar
Rätten till allas lika värde, liv, frihet, personlig säkerhet samt fysiskt och psykiskt bästa uppnåeliga hälsa är faktorer som enligt Förenta nationen är alla människors rättigheter (Regeringskansliet, 2006). Enligt ICN:s etiska kod för sjuksköterskor är främjandet av hälsa, förebyggande av sjukdom, återställande av hälsa och lindrande av lidande fyra av sjuksköterskans grundläggande ansvarsområden (Svensk sjuksköterskeförening, 2017). Hälso- och sjukvårdslagen i Sverige bygger vidare på sjuksköterskans etiska koder, lagen beskriver att målet är god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls, vilket bland annat innebär att tillgodose patientens behov av trygghet under vårdtiden, respektera patientens självbestämmande och integritet samt främja goda relationer mellan patient och sjukvårdspersonal (Hälso- och sjukvårdslagen 1982:763;
Svensk sjuksköterskeförening, 2017).
Hälso- och sjukvården efter sexuellt våld
Kvinnor som blivit drabbade av sexuellt våld söker oftare sjukvård än kvinnor som inte blivit drabbade. Trots den höga prevalensen av sexuellt våldsutsatta kvinnor inom hälso- och sjukvården har två tredjedelar av dessa kvinnor inte diskuterat deras situation med någon vårdpersonal (McCauley et al., 1998). Att upptäcka och identifiera våld mot kvinnor samt ge god medicinsk och psykosocialt omhändertagande är hälso- och sjukvårdens ansvar. För en kvinna som blivit utsatt kan frågan om sexuellt våld få en stor betydelse och visar att sjukvårdspersonalen har kompetens att koppla samman symtombild och patientens utsatthet, vilket kan ge stöd och hjälp (Berglund & Witkowski, 2014). Symes (2000) beskriver att orsaken till att sjukvårdspersonalen inte frågar om kvinnan blivit utsatt för sexuellt våld kan bero på svårigheter att formulera frågor, ovanan att fråga om våld samt rädslan för svaret. I en litteraturstudie utförd av Martin och medarbetare (2007), utvärderades 30 olika publikationer där man granskade hälso- och sjukvårdens insatser för kvinnor som blivit drabbade av sexuellt våld. Resultatet visade att personalen behövde mer utbildning i ämnet då kunnig personal resulterade i att fler kvinnor kände sig säkra till att söka vård. Vidare ansåg man att riktlinjerna var bristfälliga för hur arbetet skulle utföras på avdelningarna och att samma behandlingsmetoder inte erbjöds på alla avdelningar.
När en kvinna har blivit offer för ett sexualbrott är det förutom bemötande viktigt att med en medicinsk undersökning bedöma skador och med kvinnans godkännande göra en spårsäkring (NCK, 2008). För att säkerhetsställa att den medicinska undersökningen sker på ett enhetligt och rättssäkert sätt finns nationella handlingsprogram och en spårsäkringssats med provtagningsutrustning att tillhandahålla. Genom att följa dessa nationella handlingsprogram med tillhörande hänvisningar och tillvägagångssätt främjar det hälso- och sjukvårdens omhändertagande av kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, vilket leder till att myndigheterna har rätt att ställa krav på verksamheterna (Berglund & Witkowski, 2014; NCK, 2008).
Kvinnors upplevelser av hälso- och sjukvården efter sexuellt våld
Kvinnorna som sökte sig till hälso- och sjukvården efter att ha drabbats av sexuellt våld beskrev många moment som jobbiga. Att genomgå en gynekologisk undersökning, berätta om sin situation och öppna upp sig för personalen, bli pressade med frågor om händelsen och att sitta ensam i ett undersökningsrum var fyra av dessa moment (Enhage-Johansson et al., 2003).
Kvinnorna påpekade vikten av att sjukvårdspersonalen hade ett empatiskt förhållningssätt och tog tiden att lyssna och inte stressade igenom undersökningarna (Enhage-Johansson et al., 2003; McCauley et al., 1998), samt att sjukvårdspersonalen inte blev obekväma i frågan om sexuellt våld (McCauley et al., 2018). Vidare beskriver McCauley och medarbetare (1998) faktorer som resulterade i att kvinnorna vågade prata om det sexuella våldet; gott bemötande, god och lättsam kommunikation samt personal som agerade beskyddande istället för beskyllande.
Bemötande
Nationalencyklopedin definierar bemötande som “uppträdande mot någon eller något”
(Bemötande, 2019). Att bemöta någon eller bli bemött, innebär att någon ger och den andra får.
Bemötande är ett mänskligt möte mellan minst två personer och innefattar hur man tar emot en patient (Fossum, 2007). Exempelvis hur man hälsar, om man tar ögonkontakt och vart man sitter eller står i förhållande till patienten (Ericksen et al., 2002). Det är omöjligt att inte bemöta en människa men därefter varierar det om bemötandet är bra eller dåligt. Tonfall, attityd, kroppsspråk, öppenhet och närvaro är faktorer som påverkar bemötandet. Hur relationen utvecklas beror på vilka behov och förutsättningar som finns samt hur situationen ser ut (Fossum, 2007).
Ett bra bemötande innefattar att sjukvårdspersonal ser individen och använder ett personcentrerat förhållningssätt för att främja relationen. Det är viktigt att förhålla sig till patientens personliga erfarenheter, reaktioner och uppfattningar (Herlofson, 2012). Vid bemötandet ska sjukvårdspersonal visa värme, empati, intresse och verkligen lyssna på vad patienten har att säga samt skapa ett förtroende och visa respekt (Ericksen et al., 2002;
Herlofson, 2012). Det är inte helt ovanligt att patienter är missnöjda med bemötandet från vårdpersonal. Faktorer som påverkar missnöjet har bland annat varit att patienterna inte känt sig sedda, upplever sig inte lyssnade till, känt sig ifrågasatta och misstrodda (Herlofson, 2012;
Wendt & Enander, 2013). Ett dåligt bemötande kan leda till en dålig relation mellan patient och vårdpersonal, vilket i sin tur kan få konsekvenser som exempelvis att patienten undviker vård nästa gång (Herlofson, 2012).
Teoretisk referensram
Joyce Travelbees omvårdnadsteori (Kirkevold, 2000) syftar på att människan är en unik individ som är oersättlig och upplever lidandet på olika sätt. Människan, kommunikation, mening med livet, lidande och mänskliga relationer är huvudbegrepp i Travelbees teori. Enligt Travelbee måste man förstå hur interaktionen mellan sjuksköterskan och patienten kan upplevas för att förstå vad omvårdnad är, vidare beskriver hon hur denna interaktion kan leda till konsekvenser som kan ha stor betydelse för patienten och patientens tillstånd. I omvårdnadsarbetet är det viktigt att sjukvårdspersonalen har sympati och förståelse för alla individers olika lidande (Kirkevold, 2000). Sjuksköterskan kan hjälpa patienten att finna hopp, mening, att kunna bära och att kunna hantera sina erfarenheter, vilket förknippas med målet för omvårdnaden (Travelbee, 1996).
Kommunikationen där man uttrycker sina tankar och känslor är enligt Travelbee det viktigaste redskapet för sjuksköterskan i mötet med patienten (Kirkevold, 2000). För att uppnå en god relation krävs det att sjuksköterskan har en förståelse för patientens upplevelser, erfarenheter och situation (Travelbee, 1996), detta för att inte jämföra patienten med tidigare vårdtagare (Kirkevold, 2000). Under kommunikationen är det viktigt att en mellanmänsklig relation etableras där sjuksköterskan och patienten ser sig utan sina roller och istället som unika individer, vilket enligt Travelbee kan göra så att sjuksköterskan lättare identifierar och tillgodoser patientens behov. Kommunikationen har då nått sitt syfte (Travelbee, 1996).
Kvinnorna som söker sig till hälso- och sjukvården kan befinna sig i ett individuellt lidande.
Därmed är det viktigt att sjuksköterskorna utformar en god kommunikation och visar sympati och förståelse till sin vårdtagare. Travelbees teori lyfter den unika människan, samt vikten av att förstå patientens upplevelser och dess situation (Kirkevold, 2000).
Problemformulering
Sexuellt våld är ett stort globalt problem med ett starkt samband med ohälsa. Totalt 35 procent av världens kvinnor drabbas eller har drabbats av sexuellt våld någon gång i livet. Händelsen kan påverka individen direkt och senare i livet där kvinnan kan drabbas av både fysiska och psykiska symtom, exempelvis posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), självskadebeteende och riskbruk av alkohol. Ett professionellt omhändertagande och ett gott bemötande av sjukvårdspersonal är kärnan för att kvinnan ska känna sig trygg att berätta om sin situation och
söka hjälp. Många som arbetar inom hälso- och sjukvården anser att omhändertagandet av drabbade kvinnor är ett svårt moment integrerat av osäkerhet kring bemötandet. De vanligaste orsakerna till att sjukvårdspersonalen inte frågar om kvinnan blivit utsatt för sexuellt våld var svårigheter att formulera frågor, ovanan att fråga om våld samt rädslan för svaret. Resultatet kan därmed leda till att kvinnorna får bristfällig vård. Då de drabbade kvinnorna har rätt till likvärdig vård utan stigmatisering och har en röst värd att åhöra är det relevant att uppmärksamma kvinnors upplevelser av bemötandet inom hälso- och sjukvården efter sexuellt våld, för att få en insikt i hur patienten upplever sin situation i en främmande och skrämmande miljö.
Syfte
Syftet med studien var att undersöka kvinnors upplevelser av bemötandet inom hälso- och sjukvården efter sexuellt våld.
METOD
Design
För att besvara syftet har en litteraturstudie enligt Fribergs (2012) metod genomförts av kvalitativa studier i originalartiklar. Litteraturstudien gav möjlighet att skapa en sammanfattande översikt över det valda ämnet med hjälp av befintliga vetenskapliga artiklar.
Sökstrategi
Sökningen av artiklar genomfördes i databaserna PubMed och Cinahl som har omvårdnad, vårdvetenskap och medicin som inriktning. För att få en bredd i sökningen användes olika begrepp med samma eller liknande innebörd i olika kombinationer. Då det var svårt att få fram tillräckligt många relevanta artiklar för syftet, behövdes nya kombinationer och sökord adderas.
Sökord; Women, sexual abuse, hospital care, nurse, nursing, violence, emergency, suffer, humans, rape, cooperative behavior, sexual assault, survivors, experience, domestic violence, psychosocial factors, healthcare och victims of sexual abuse. Tillvägagångssättet genomfördes i fyra steg för att välja ut relevanta artiklar. Först valdes artiklar vidare utifrån dess titel, sedan lästes artiklarnas sammanfattning. I steg tre lästes de kvarvarande artiklarna fullständigt, slutligen kvalitetsgranskades 14 studier i steg fyra, se sammanställningen i tabell 1. Fem olika sökningar genomfördes i Pubmed vilket resulterade i åtta utvalda artiklar, medan två sökningar
genomfördes i Cinahl och resulterade i två utvalda artiklar. I litteraturstudien användes tio kvalitativa originalartiklar.
Inklusionskriterierna var originalartiklar med kvalitativa studier som svarade mot syftet och uppfyllde hög eller medelhög kvalitetsgrad efter granskning, se bilaga 1. Artiklarna skulle finnas tillgängliga i fulltext och vara publicerade på engelska eller svenska inom de senaste tio åren. Undersökningsgruppen skulle vara kvinnor över 18 år som blivit utsatta för sexuellt våld.
Exklusionskriterierna var artiklar som omfattade män och barn, samt artiklar som inte var originalartiklar eller artiklar som inte motsvarade syftet.
Tabell 1: Sökresultat
Databas Sökord Utfall Utvalda
efter titel
Lästa abstract
Lästa artiklar
Kvalitétsg- ranskade artiklar
Utvalda artiklar
PubMed women, sexual abuse, hospital care, nurse
56 13 13 4 2 1
PubMed Nursing, violence, emergency, suffer
53 12 12 2 2 2
Pubmed humans, women, rape, cooperative behavior
9 2 2 1 1 1
Pubmed sexual assault, adults, survivors, experience
97 20 20 5 3 2
Pubmed sexual abuse, experience, healthcare
268 36 36 8 3 2
Cinahl Victims of sexual abuse, healthcare
119 15 15 6 2 1
Cinahl women, domestic violence, psychosocial factors
174 25 25 5 1 1
Bearbetning och analys
Kvalitetsanalys
Kvalitén av 14 studier granskades med hjälp av Fribergs (2012) granskningsmall som innehåller 14 frågor för kvalitativ metod. Artiklarna fick därefter poäng av författarna som utformade ett eget poängsystem där varje godkänd fråga motsvarade ett poäng. Poängen sammanfattades sedan där hög vetenskaplig kvalitét innebar 10-14 poäng, medelkvalité 5-9 poäng, och artiklarna som fick 0-4 poäng hade en låg kvalitét. Artiklarna som bedömdes ha låg
kvalitet exkluderades. Vidare sammanställdes de tio granskade studierna i en tabell utifrån författare, titel, år och land, syfte, metod, resultat och kvalitétsgrad, se bilaga 1.
Resultatanalys
Studierna granskades utförligt och lästes flera gånger av författarna med fokus på resultatet, vilket är första steget i Fribergs (2012) femstegsmodell. Andra steget innebar att författarna identifierade huvudfynden, teman och subteman i varje enskild artikels resultat. Vidare gjorde författarna en sammanställning av varje artikels resultat i ett enskilt dokument för att få en översikt över innehållet, vilket är det tredje steget i modellen. I det fjärde steget jämfördes artiklarna med varandra för att se likheter och skillnader för att sedan utforma olika kategorier och subkategorier som svarade mot studiens syfte, se tabell 2. Avslutningsvis i det femte och sista steget redogjordes litteraturstudiens resultat utefter de utformade kategorier och subkategorier med tydlig referering till de inkluderade artiklarna.
Tabell 2: Översikt av huvudkategorier och artiklar.
Kategorier Artiklar
Att bli behandlad som en egen individ med individuella behov.
Att bli bekräftad och betrodd
Objektifiering Kommunikation och autonomi
Brist på kunskap
Fehler-Cabral, G., Campbell, R. & Patterson, D. (2011). ✖ ✖ ✖ ✖
Larsen, M., Krohn, J., Püschel, K. & Seifert, D. (2014). ✖ ✖
Muganyizi, S., Nyström, L., Axemo P. & Emmelin, M.
(2011).
✖ ✖
Pratt-Eriksson, D., Bergbom, I. & Lyckhage, E. (2014). ✖ ✖ ✖
Ranjbar, V. & Speer, S. (2013). ✖ ✖ ✖ ✖
Reeves, E. & Humphreys, J. (2017). ✖ ✖ ✖ ✖ ✖
Reisenhofer, S. & Seibold, C. (2012). ✖ ✖ ✖
Herreira Trigueiro, T., Henrique da Silva, M., Moura de Oliveira, D., Pinto de jesus, M-C. & Barbosa Merighi, M-A. (2018)
✖ ✖
Wallin Lundell, I., Eulau, L., Bjarneby, F. &
Westerbotn, M. (2018).
✖ ✖
Örmon, K., Torstensson-Levander, M., Sunnqvist, C. &
Bahtsevani, C. (2014).
✖ ✖ ✖
Forskningsetiska överväganden
Enligt Etikprövningslagen (SFS 2003:460) är det viktigt att skydda den enskilda individen och respektera människovärdet i samband med forskning. Vid forskning som avser människor ska en etikprövning genomföras, detta för att människan som blir inkluderad i forskningen ska skyddas från att inte skadas fysiskt, psykiskt eller integritetsmässigt. Enligt Vetenskapsrådet (i.d.) kan de grundläggande kraven för att skydda individen sammanfattas i fyra allmänna huvudkrav; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
I litteraturstudien redovisades metoden för att tydligt redogöra för studiens process. Det sammanställda resultatet beskrevs objektivt med korrekt referering, utan förvrängning eller med felaktig analys av resultatet genom uteslutande av fakta. Resultaten i studierna som inkluderades vinklades inte till litteraturstudiens fördel, då det ansågs som oetiskt (Vetenskapsrådet, 2017). Studierna som inkluderades i litteraturstudien framförde tydligt vilka etiska överväganden som gjorts; att deltagandet var frivilligt och att man tydligt redogjorde deltagarnas samtycke, eller att forskningen blivit godkänd av en etisk kommitté. Detta för att forskarna ska visa att man värnat om deltagarens självbestämmande och integritet. Vidare krävdes att de inkluderade studierna framförde dess forskningsmetod samt genomförande av urvalsprocedur (Kjellström, 2012).
RESULTAT
Resultatet i litteraturstudien innefattar tio kvalitativa studier som svarar på kvinnors upplevelser av bemötandet inom hälso- och sjukvården efter att ha drabbats av sexuellt våld.
Två av studierna är utförda i USA, två i Sverige, en i Brasilien, en i Australien, en i Tyskland, en i Tanzania, en i Storbritannien och en i Mexiko. Analysen resulterade i en huvudkategori;
“Att bli behandlad som en egen individ med individuella behov” innehållande två subkategorier; “Respektfull, omtänksam och försiktig omvårdnad” och “Bristfälligt omhändertagande och bemötande”. Samt ytterligare fyra huvudkategorier; “Att bli bekräftad och betrodd”, “Kommunikation och autonomi”, “Objektifiering” och “Brist på kunskap”.
Att bli behandlad som en egen individ med individuella behov
De flesta kvinnorna var nöjda med det personcentrerade bemötandet inom hälso- och sjukvården (Fehler-Cabral, Campbell & Patterson, 2011; Ranjbar & Speer, 2013; Reeves &
Humphreys, 2017; Reinsenhofer & Seibold, 2012). Kvinnor uppskattade när
sjukvårdspersonalen behandlade dem som en egen individ med individuella behov, där vårdtagare och vårdgivare var på en jämlik nivå (Fehler-Cabral et al., 2011; Reeves &
Humphreys, 2017). Vidare beskrev kvinnorna vikten av att bli bemött med empati, (Fehler- Cabral et al., 2011; Larsen, Krohn, Püschel & Seifert, 2012; Pratt-Eriksson, Bergbom &
Lyckhage, 2014; Reeves & Humphreys, 2017; Trigueiro-Herreira, Henrique da Silva, Moura de Oliveira, Pinto de Jesus, & Aparecida Barbosa Merighi, 2018; Örmon, Torstensson- Levander, Sunnqvist & Bahtsevani, 2014) och att sjukvårdspersonalen tog sig tid att lyssna och lära känna individen istället för att bli bemött som ett offer (Larsen et al., 2012; Reinsenhofer
& Seibold, 2012; Örmon et al., 2014).
Respektfull, omtänksam och varsam omvårdnad
Kvinnorna uppskattade när de bemöttes med respekt och fick en omtänksam och varsam omvårdnad i samband med medicinska undersökningar ( Fehler-Cabral et al., 2011; Ranjbar &
Speer, 2013), vilket gjorde att deras känslor av skuld och skam reducerades (Ranjbar & Speer, 2013). Att sjukvårdpersonalen var hjälpsamma och anpassade vården efter kvinnornas behov uppskattades, som exempelvis att de ville behålla kläderna på i samband med undersökningar (Reeves & Humphreys, 2017). Ytterligare faktorer som uppskattades av kvinnorna i mötet med hälso- och sjukvården var när sjukvårdspersonalen konverserade om vardagliga saker, brukade humor på ett lämpligt sätt, såg förbi individens hälsoproblem, samt hade ett vidare intresse av hela individen. Det gav kvinnorna en chans att ta en paus från alla jobbiga känslor (Fehler- Cabral et al., 2011; Reeves & Humphreys, 2017; Reinsenhofer & Seibold, 2012).
Vårdpersonal som tillhandahöll fysisk säkerhet med en öppen och känslomässigt stödjande miljö, samt där man försäkrade individen om att man var värd att få hjälp gjorde att kvinnorna kände sig säkra att berätta om sin situation (Reinsenhofer & Seibold, 2012). Kvinnorna beskrev hur vårdperosnal genom deras blick och närvaro kunde ge kraft och självförtroende till kvinnorna, vilket medförde att de vågade prata om våldet och dela med sig av sitt lidande (Wallin-Lundell, Eulau, Bjarneby, & Westerbotn, 2018).
Bristfälligt omhändertagande och bemötande
Många kvinnor var besvikna och ledsna över att sjukvårdspersonalen hade dålig attityd och var otrevliga (Muganyizi, Nyström, Axemo & Emmelin, 2011; Pratt-Eriksson et al., 2014; Reeves
& Humphreys, 2017; Wallin-Lundell et al., 2018). Några kvinnor upplevde att sjuksköterskorna agerade på ett rutinmässigt sätt, men då händelsen för kvinnorna var allt annat
än rutinmässigt så kände de att omhändertagandet och bemötandet blev bristfälligt (Fehler- Cabral et al., 2011). Vidare beskrev kvinnorna att sjukvårdspersonalen saknade medlidande och var känslokalla (Fehler-Cabral et al., 2011; Pratt-Eriksson et al., 2014; Reinsenhofer &
Seibold, 2012; Trigueiro-Herreira et al., 2018).
Att sjukvårdspersonal skuldbelägger samt ger muntliga anklagelser genom att exempelvis ifrågasätta varför kvinnorna stannar kvar i det destruktiva förhållandet, eller ifrågasätter kvinnornas upplevelser, visade sig vara vanligt förekommande när kvinnorna söker hälso- och sjukvård efter att ha blivit utsatta för sexuellt våld. Kvinnorna beskrev hur det dåliga bemötandet skapade skuldkänslor och gav konsekvenser för deras självkänsla (Reinsenhofer
& Seibold, 2012; Wallin-Lundell et al., 2018), då sjukvårdspersonalen normaliserade och förminskade vad de hade blivit utsatta för, vilket gjorde att de kände sig sårade och osynliga (Reinsenhofer & Seibold, 2012; Örmon et al., 2014). Vidare beskrev kvinnorna att sjukvårdspersonalens bristande bemötande resulterade i att det skapades en distans, vilket innebar att möjligheten för stöd och hjälp minskades (Reinsenhofer & Seibold, 2012).
Att bli bekräftad och betrodd
Att bli bekräftad och betrodd av hälso- och sjukvården var något som upplevdes viktigt för kvinnorna som blivit utsatta för sexuellt våld (Fehler-Cabral et al., 2011; Larsen et al., 2012;
Ranjbar & Speer, 2013; Reinsenhofer & Seibold, 2012; Örmon et al., 2014). Många kvinnor hade goda erfarenheter av att sjukvårdspersonalen behandlade dem med omsorg, medkänsla och tog deras behov, oro och funderingar på allvar. Kvinnorna beskrev hur sjukvårdspersonal validerat deras upplevelser och trodde på deras berättelser (Fehler-Cabral et al., 2011; Örmon et al., 2014), vilket gjorde att de kände sig lugna och trygga, samtidigt som kvinnornas beskrivna skuldkänslor för händelsen minskade (Fehler-Cabral et al., 2011). Exempel på ett bra bemötande var när personalen visat empati, lyssnade på vad kvinnorna hade att säga, samt att personalen försäkrade sig att de uppfattat berättelsen korrekt. Vidare beskrev kvinnorna att när sjukvårdspersonalen dokumenterade skadorna så kände sig kvinnorna bekräftade och betrodda (Larsen et al., 2012).
Att inte bli bekräftad och betrodd var många kvinnors rädsla i mötet med hälso- och sjukvården (Larsen et al., 2012). Trots att många kvinnor känt sig validerade så fanns det kvinnor som hade dåliga erfarenheter och beskrev hur hälso- och sjukvårdspersonalen beskyllt kvinnorna
för att föra med osanning, vilket försämrade kvinnornas upplevelser av bemötandet från hälso- och sjukvården. Ett vanligt problem var att kvinnorna inte hade några synliga skador (Larsen et al., 2012; Wallin-Lundell et al., 2018) och fick därför inte den bekräftelse och vård som önskades (Larsen et al., 2012). Att inte bli betrodd och tagen på allvar gjorde att kvinnorna kände sig ignorerade, förminskade och åsidosatta (Reeves & Humphreys, 2017). Kvinnorna beskrev att de istället för att bli tröstade av hälso- och sjukvårdspersonalen blev beskyllda (Pratt-Eriksson et al., 2014; Ranjbar & Speer, 2013), vilket resulterade i att de tappade sitt självförtroende (Örmon et al., 2014), isolerade sig och började tro att händelsen var deras fel (Ranjbar & Speer, 2013). Sjukvårdspersonal kunde uttrycka att kvinnorna saknade självuppfattning och förvirrade sig själva, samt att kvinnorna anklagades för att inte ta ansvar över sin roll i övergreppet.
Objektifiering
När sjukvårdspersonalen objektifierade kvinnorna som drabbats för sexuellt våld bidrog det till ett ökat lidande (Trigueiro-Herreira et al., 2018). Genomförandet av undersökningar efter sexuellt våld beskrevs av många kvinnor som påfrestande (Fehler-Cabral et al., 201; Trigueiro- Herreira et al., 2018), speciellt när bemötandet i samband med undersökningarna var dåligt och att undersökningarna genomfördes av män (Muganyizi et al., 2011; Trigueiro-Herreira et al., 2018). Vidare beskrev kvinnorna hur dom kunde bli vidrörda på intima och känsliga ställen av vårdpersonalen, vilket upplevdes förolämpande och skapade en känsla av att kvinnorna skulle bli sexuellt utsatta igen (Muganyizi et al., 2011). För att lindra känslan av att bli utsatt för ytterligare en våldshandling var enligt kvinnorna när sjukvårdspersonalen öppet och ärligt förklarade processen om vad som skulle göras och varför (Fehler-Cabral et al., 2011; Reeves
& Humphreys, 2017).
Kommunikation och autonomi
Att hälso- och sjukvårdspersonalen tog sig tiden att ha en god kommunikation och erhålla kvinnan valmöjligheter (Fehler-Cabral et al., 2011; Reeves & Humphreys, 2017), samt där vårdtagare och vårdgivare sågs som jämlikar till att fatta beslut (Reeves & Humphreys, 2017), ansågs av kvinnorna vara viktiga beståndsdelar för ett gott bemötande (Fehler-Cabral et al., 2011). Kvinnor beskrev att de blivit behandlade med respekt då dem fick grundlig information samt valmöjligheter om olika undersökningar och behandlingar, men även en tydlig beskrivning av eventuella skador (Fehler-Cabral et al., 2011; Örmon et al., 2014). Det gjorde
att kvinnorna upplevde att vårdpersonalen tog hänsyn till deras autonomi och att kvinnorna fick behålla kontrollen över sin kropp. Vidare beskrev kvinnorna att vårdpersonalen visade tålamod och respekt genom att kvinnorna inkluderades i beslutsfattandet om deras vård, även fast det inte alltid var bra saker att välja mellan så uppskattades valmöjligheten (Fehler-Cabral et al., 2011; Reeves & Humphreys, 2017). Ett exempel på ett bra bemötande var när sjukvårdspersonalen försäkrade kvinnorna att om det var något de inte ville genomföra så var det acceptabelt att säga ifrån, det gjorde att kvinnorna kände sig mer bekväm att prata om händelsen (Fehler-Cabral et al., 2011).
Kvinnorna beskrev att avsaknaden av information och valmöjligheter kring vårdprocessen resulterade i att de saknade kontroll, kände sig obekväma och oförstådda om vad som förväntades (Fehler-Cabral et al., 2011). Några kvinnor beskrev att de blev upprörda och frustrerande när valmöjligheten till att genomgå en undersökning eller inte saknades (Fehler- Cabral et al., 2011; Pratt-Eriksson et al., 2014). Vidare beskrev kvinnorna hur vårdpersonal kunde påbörja undersökningar utan att presentera sig eller ge någon information, vilket gjorde att kvinnorna upplevde att de blev dåligt bemötta och fråntogs chansen att mentalt förbereda sig (Reeves & Humphreys, 2017). Andra kvinnor kunde även beskriva hur sjukvårdspersonal inte gav tillräcklig uppmärksamhet eller avbröt kvinnorna i samband med att de berättade om våldet (Ranjbar & Speer, 2013).
Brist på kunskap
Många kvinnor upplevde brist på kunskap hos hälso- och sjukvårdspersonalen och ansåg att det påverkade bemötandet till det negativa (Ranjbar & Speer, 2013; Reeves & Humphreys, 2017), samt att okunskapen kunde resultera i att upplevelsen av den traumatiska händelsen försämrades (Reeves & Humphreys, 2017). Exempel på dåligt bemötande på grund av okunskap hos hälso- och sjukvårdspersonalen var att kvinnorna blev bemötta med skepticism samt fördomar om våldtäktsoffer. Personalen kunde uttrycka att historien som berättades var orealistisk, och att kvinnorna var uppmärksamhetssökande (Ranjbar & Speer, 2013).
Kvinnorna beskrev att personalen hade en ovilja samt oförmåga att identifiera tecken på sexuellt våld och koppla ihop tidigare utsatthet med nutida hälsoproblem (Reeves &
Humphreys, 2017). Många kvinnor saknade frågan om förekomsten av sexuellt våld från personalen, vilket skapade en stor frustration (Reeves & Humphreys, 2017, Ranjbar & Speer,
2013; Reinsenhofer & Seibold, 2012). Kvinnorna var besvikna på att vårdpersonalen inte förstod hur de skulle bemöta våldsoffer, eller vilka behandlingar och åtgärder som var lämpliga.
Kvinnorna upplevde därför att man blev omhändertagen på ett felaktigt sätt (Reeves &
Humphreys, 2017, Ranjbar & Speer, 2013). Det var även vanligt att sjukvårdspersonalen inte förstod att den hjälpsökande kvinnans våldsförövare var den som följde med kvinnan till sjukhuset, vilket gjorde att kvinnorna upplevde en hjälplöshet och inte öppet kunde förklara för sjukvårdspersonalen orsaken till kontakten (Reeves & Humphreys, 2017).
DISKUSSION
Resultatet visade att kvinnor som drabbats av sexuellt våld har olika upplevelser av bemötandet från hälso- och sjukvårdspersonalen. Att erhållas en god kommunikation och valmöjligheter, bli behandlad som en unik människa med individuella behov, bli bekräftad och betrodd samt respekterad av sjukvårdspersonalen var något som vissa kvinnor upplevde och som ansågs vara ett bra bemötande. Andra kvinnor upplevde en brist på kunskap hos sjukvårdspersonalen, att de blev objektifierade, skuldbelagda och inte betrodda. Kvinnorna beskrev även att de inte fick tillräckligt med information och blev bortprioriterad, vilket upplevdes som ett dåligt bemötande.
Resultatdiskussion
Litteraturstudien visade att kvinnor upplevt både positiva och negativa bemötanden i mötet med sjukvårdspersonal, vilket överensstämmer med andra studier (Sebaeng, Davhana- Masekeseke & Manyedi, 2016; Wendt & Enander, 2013).
Relationen mellan vårdtagare och vårdgivare
För att få en god relation är det enligt Travelbees omvårdnadsteori viktigt att ha förståelse för patientens upplevelser och situation (Travelbee, 1996), samtidigt som det måste finnas utrymme för att uttrycka sina tankar och känslor, då det är en av de viktigaste redskapen i relationen mellan vårdtagare och sjukvårdspersonal (Kirkevold, 2000). Att bemöta våldsutsatta kvinnor är en komplex uppgift som måste ske på rätt sätt. Stödjande och positiva upplevelser av bemötande underlättar kvinnornas livssituation, medan negativa upplevelser försvårar (Wendt & Enander, 2013). Flertalet kvinnor i litteraturstudien beskrev exempel på när sjukvårdspersonal var informerande, förstående, tillitsgivande och visade respekt som positiva upplevelser av bemötandet. De negativa upplevelserna av bemötandet var när
sjukvårdspersonal var beskyllande, otrevliga, hade bråttom och var förminskande. De ovan nämnda positiva och negativa erfarenheterna hade även kvinnor i andra studier upplevt (Enhage-Johansson et al., 2003; McCauley et al., 1998).
Reis och medarbetare (2016) beskriver att personal bör analysera och validera kvinnornas behov och anpassa omvårdnaden. Även Travelbee (1996) beskriver i sin omvårdnadsteori att vårdpersonalen lättare kan identifiera och tillgodose patientens individuella behov om mötet mellan vårdtagare och vårdgivare sker på en mellanmänsklig nivå utanför sina roller. Resultatet i litteraturstudien framhöll att kvinnor upplevt att de kände sig bekräftade och validerade när vårdpersonalen visade empati och anpassade vården efter kvinnans behov. Kvinnornas upplevelser styrks av Ericksen och medarbetares (2002) studie där de deltagande kvinnorna uppskattade vårdpersonal som agerade empatiskt och bekräftande, genom verbala och icke verbala handlingar. Exempel på sådana handlingar var när vårdpersonalen satte sig ned, försäkrade kvinnan att man hade tid att lyssna, gav ögonkontakt samt la en hand på axeln eller höll kvinnan i handen.
Information och valmöjligheter
För att säkerhetsställa att den medicinska undersökningen sker på ett korrekt sätt, finns nationella handlingsprogram med tillhörande hänvisningar för att främja hälso- och sjukvårdens omhändertagande av kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld (Berglund &
Witkowski, 2014; NCK, 2008). Några kvinnor beskrev känslan av att bli utsatt för ytterligare en våldshandling, i samband med att de sökte sig till hälso- och sjukvården. Vilket styrks av kvinnor i WHO:s (2013) rapport, samt Richardson och medarbetares (2002) studie, som även de beskriver känslan av att bli utsatt för ytterligare en sexuell våldshandling i samband med vård.
Enligt internationella etiska riktlinjer ska patienten erhålla information för att mentalt kunna förbereda sig inför en medicinsk behandling eller undersökning, samt för att patienten ska få valmöjligheten att genomföra eller avbryta en pågående behandling (Svensk sjuksköterskeförening, 2017; NCK, 2008). Otillräcklig information kan ge ett ökat lidande hos patienten, därför är det enligt ICN:s etiska kod sjuksköterskans ansvar att tillgodose behovet och förebygga lidande hos patienten (Svensk sjuksköterskeförening, 2017). Kvinnorna beskrev att upplevelsen av bli utsatt för ytterligare en våldshandling lindrades med hjälp av vårdpersonal som förklarat vad som skulle göras och varför. När kvinnor gavs information och
valmöjligheter om olika undersökningar och behandlingar, upplevde kvinnorna att vårdpersonalen tog hänsyn till deras autonomi vilket gav känslan av kontroll. Det bekräftas även av Ericksen och medarbetares (2002) studie där en kvinna beskrev hur hon fick god information inför en undersökning, och att hon fick bestämma när hon var redo att genomgå undersökningen, vilket fick henne att känna sig trygg och att hon hade kontroll över situationen.
Objektifierande och skuldbeläggande personal
I denna litteraturstudie beskrev kvinnorna hur vårdpersonal objektifierade och anklagade dem för det sexuella övergreppet, samt att personal normaliserade och förminskade vad de blivit utsatta för. Det fick kvinnorna att känna stor skuld och skam, och gav konsekvenser för kvinnornas självkänsla. Våld mot kvinnor är en manifestation av historiskt ojämna maktförhållanden mellan män och kvinnor, där kvinnor tvingats till en underordnad position i samhället (Förenta nationerna, 1993). Vidare beskriver Johansson-Latham (2014) hur vårdpersonalens bemötande av kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, kan påverkas av samhällets syn på kvinnan beroende på tolkningar av kultur, traditioner, attityder samt religiösa uppfattningar. Deltagande kvinnor i Reis och medarbetares (2016) studie, bekräftar att vårdpersonalen har en viktig roll i mötet med patienten och kan påverka kvinnans känsla av skam. Vidare bekräftar Mollica och Son (1989), samt Symes (2000) att en kvinna som befinner sig i en sårbar situation, kan bli tillbakadragen och isolera sig från sjukvården men även från det sociala livet. Wendt och medarbetare (2013) beskriver att kvinnor som blivit drabbade av sexuellt våld är i behov av ett gott omhändertagande, och att skuldbeläggning kan ge kvinnan ett ökat lidande. Flertalet kvinnor från resultatet i studien beskrev hur vårdpersonal genom att konversera om vardagliga saker och inte behandla dem som ett offer, fick kvinnorna på andra tankar vilket minskade deras lidande. Enligt Travelbees omvårdnadsteori upplever den unika människan lidandet på olika sätt. Det är viktigt att sjukvårdspersonal har sympati och förståelse för alla individers olika lidande, för att kunna utföra bästa möjliga vård och omvårdnad (Kirkevold, 2000).
Hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens
När en kvinna blivit offer för sexuellt våld bör sjukvårdspersonalen ha kompetens att agera och bemöta kvinnan på ett adekvat och professionellt sätt (NCK, 2008). Många kvinnor hade upplevt ett dåligt och olämpligt bemötande, där vårdpersonalen saknade medlidande och agerade på ett rutinmässigt sätt. Det var även vanligt att sjukvårdspersonalen inte förstod att den hjälpsökande kvinnans våldsförövare var den som följde med kvinnan till sjukhuset, vilket
gjorde att kvinnorna upplevde en hjälplöshet och inte öppet kunde förklara för sjukvårdspersonalen orsaken till kontakten, vilket skapade en distans till sjukvårdspersonalen och möjligheten för kvinnan till stöd och hjälp minskades. Kvinnors upplevelser av inkompetent personal styrks av tidigare forskning där resultatet redovisat att vårdpersonalen haft bristande kunskap i hur man bemöter och ger relevant stöd till våldsoffer (Barros et al., 2015). Bristande kompetens kan ur ett samhällsperspektiv ses som ett problem då alla individer i samhället har rätt till likvärdig vård oberoende av personens utsatthet eller bakgrund (Hälso- och sjukvårdslagen 1982:763). Sjukvårdspersonal bör ha kompetens att koppla samman symtombild och identifiera våldsutsatta kvinnor (Berglund & Wikowski, 2014), då kvinnorna ofta söker sig till hälso- och sjukvården på grund av försämrad hälsa i efterföljd av våldet och inte på grund av våldshandlingen i sig (McCauley et al., 1998; Wendt & Enander, 2013). Brist på sjukvårdspersonalens kompetens stärks även av andra studier som framhållit att personalen bör erhållas mer stavning inom ämnet, detta då en kompetent personal resulterat i att fler kvinnor känt sig omhändertagna och fått ett adekvat bemötande (Martin et al., 2007; Reis, Lopes & Osis, 2016).
Att våga prata om våldet
Enligt litteraturstudien var många kvinnors rädsla i mötet med hälso- och sjukvården att man inte skulle bli betrodd av vårdpersonalen, då ett vanligt problem var att kvinnorna inte hade några synliga skador. Att upptäcka och identifiera våld är hälso- och sjukvårdens ansvar och frågan om sexuellt våld kan ha stor betydelse för den sexuellt våldsutsatta kvinnan (Berglund
& Witkowski, 2014). Kvinnor som blivit drabbade av sexuellt våld söker oftare sjukvård än kvinnor som inte blivit drabbade. Trots den höga prevalensen av sexuellt våldsutsatta kvinnor inom hälso- och sjukvården, har två tredjedelar av dessa kvinnor inte diskuterat deras situation med någon vårdpersonal (McCauley et al., 1998), vilket utifrån ett samhällsperspektiv kan ses som ett problem, då vikten av att definiera våld är enligt FNs deklaration (1993) en av tre huvudpunkter i arbetet mot att avskaffa våld mot kvinnor. Om vårdpersonalen tillhandahöll en öppen och känslomässigt stödjande miljö, ansåg flertalet kvinnor i litteraturstudien att de kände sig säkra att prata om våldet och den situation som de befann sig i. Det kan på individuell nivå leda till att kvinnans återhämtningsprocess förbättras (Barros, Albuquerque, Gomes, Riscado, Araújo & Magalhães, 2015; Berglund & Witkowski, 2014; Symes, 2000).
Kliniska implikationer
Förhoppningen med litteraturstudien var att utifrån kvinnornas perspektiv lyfta fram upplevelser av bemötandet inom hälso- och sjukvården. Detta för att kunna använda resultatet som redskap i praktiken och som underlag i utbildningssyfte. Mer utbildning inom ämnet bör ske under grundutbildningen för sjuksköterskor då det är en ytterst liten del i utbildningen.
Endast ett fåtal studenter får en fördjupad kunskap om mäns våld mot kvinnor i form av en valbar kurs. Den valbara kursen borde vara obligatorisk i utbildningen då man som sjukvårdspersonal oavsett vilken avdelning man jobbar på kan träffa offer för sexuellt våld. På sjukhuset bör avdelningarnas verksamheter kontinuerligt upplysa och undervisa inom ämnet, för att göra personalen mer bekväma att fråga och prata om våld med sina patienter, och på så sätt skapa en rutin.
Metoddiskussion
Då kvinnor är överrepresenterade offer för sexuella våldshandlingar (WHO, 2013), blev litteraturstudiens population kvinnor över 18 år. Tio originalartiklar av hög kvalité med kvalitativ metod inkluderades för att svara på studiens syfte, där kvalitativ metod skapar en djupare förståelse av upplevelser och erfarenheter hos patienten (Friberg, 2012).
Litteraturstudiens svagheter
I sökprocessen utförde författarna sökningar i fritext, vilket kan ses som en svaghet då det finns en risk att missa relevanta artiklar. Sökprocessen var komplicerad där många utfall resulterade i irrelevanta artiklar som undersökte fel målgrupp för litteraturstudiens syfte, exempelvis HIV- positiva kvinnor, gravida kvinnor eller kvinnor med ett missbruk. För att granska de utvalda artiklarnas kvalité användes Fribergs (2012) granskningsmall för kvalitativ metod.
Granskningsmallen saknade poängsystem vilket författarna fick utforma, därför anser författarna att kvalitetsbedömningen kan variera beroende på vem som skapar poängsystemet, vilket kan ses som en svaghet i litteraturstudien.
Litteraturstudiens styrkor
Styrkor med litteraturstudien är att studierna var publicerade inom de senaste tio åren för att resultatet skulle innehålla den senaste forskningen, samt att författarna inkluderade studier från flera olika länder i världen. Detta för att bredda kunskapen om kvinnors upplevelser av bemötandet inom hälso- och sjukvården globalt och stärka resultatets generaliserbarhet. Men
även då författarna är medvetna om att kontexten skiljer sig gällande kvinnors rättigheter och position i samhället, samt att vården ser olika ut beroende på var i världen kvinnorna befinner sig. De tio inkluderade studierna har genomfört forskningsetiska överväganden, vilket kan ses som en styrka. Studierna sammanställdes och analyserades enligt Fribergs (2012) femstegsmodell, detta då det var en rekommenderad metod för kvalitativa studier och skapade tillsammans ett större kunskapsvärde än vad varje enskild forskningsstudie separat skulle göra, vilket är en styrka för denna litteraturstudie.
Vidare forskning
Utifrån resultatet av denna studie behövs mer kvalitativ forskning inom ämnet, för att erhålla mer information utifrån ett bredare perspektiv där fler länder, grupper, religioner och samhällsklasser är inkluderade. Mer forskning med större undersökningsgrupper skulle kunna resultera i nya beskrivna upplevelser, och utifrån patientens perspektiv ett mer önskvärt bemötande från hälso- och sjukvården. Detta för att de drabbade kvinnorna ska motta en omsorgsfull och korrekt vård. En aspekt enligt författarna skulle vara att utföra en studie som undersöker både kvinnan och sjukvårdspersonalens upplevelser av bemötandet för att få två olika synvinklar. Författarna är dock osäkra om det skulle vara genomförbart med tanke på offentlighets- och sekretesslagen. Förutom ovanstående vill författarna belysa att män kan bli offer för sexuella våldshandlingar och bör därför inkluderas i framtida forskningsundersökningar, detta då mäns upplevelser av bemötandet inom sjukvården efter sexuellt våld kan särskilja sig från kvinnornas upplevelser.
Slutsats
Resultatet från litteraturstudien visade att kvinnor som drabbats av sexuellt våld hade både positiva och negativa upplevelser av bemötandet från hälso- och sjukvården. Ett bra bemötande kunde hjälpa kvinnan i bearbetnings- och återhämtningsprocessen efter våldet, medan ett dåligt bemötande kunde orsaka mer lidande för kvinnan. Kunskap hos sjukvårdspersonal kan lindra kvinnornas lidande, förebygga ohälsa samt öka hälsa hos de drabbade, som är förenligt med sjuksköterskans internationella etiska kod. Då sjuksköterskan har det övergripande ansvaret när det gäller omvårdnad och oftast den första kontakten med patienten, så skulle en mer kompetent vårdpersonal innebära att vårdmottagandet blir mer professionellt och chansen till att upptäcka våldsoffer blir större. Det skulle kunna resultera i att vårdpersonalen på bästa sätt kan omhänderta och bemöta kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, samt främja de drabbade kvinnornas livskvalité. Ytterligare forskning krävs om hur sexuellt våldsdrabbade
kvinnor upplever hälso- och sjukvården både i Sverige och globalt, för att användas i utbildningssyfte.
