Institutionen för arkeologi och antik historia
Kyrkan i Västergarn som bevarades
En diskussion om den romanska kyrkoruinens roll i Västergarns medeltida samhälle
Louise Conrad
Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi VT 2020 Handledare: Christoph Kilger Uppsala Universitet, Campus Gotland
Abstract
Conrad, L. 2020. Kyrkan i Västergarn som bevarades – En diskussion om den romanska kyrkans roll i Västergarn medeltiden samhälle.
Conrad, L. 2020. The church in Västergarn parish that was preserved – A discussion concerning the roman church’s role in the medieval community of Västergarn parish.
Västergarn is a parish on Gotland with an extraordinary archaeological environment, occupied by both prehistorical and historical monuments. The parish lies a bit over 20 kilometers south of Visby, along the western coast of Gotland. The site has been examined several times, but questions remain to be answered. The relationship between the remains from a Romanesque church and the still standing Gothic church is a frequently discussed subject because it is confirmed that both of the churches were used throughout the Middle Ages. This essay aims to examine why the Romanesque church was preserved in its original roman design next to the new Gothic church and how this information can add to the understanding of the medieval population in Västergarn. The essay consists of a literature study with an agency perspective as well as an identity perspective, including both archaeological and historical sources with the purpose to encourage further interdisciplinary studies.
Keywords: Kyrka, Socken, Västergarn, Gotland, Medeltid, Agens, Identitet
Kandidatuppsats i Arkeologi 15 hp. Handledare: Christoph Kilger.
© Louise Conrad
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, 621 67 Visby, Sweden
Tack
Jag vill tacka min handledare Christoph Kilger som trots motgångar hjälpte mig att fortsätta se nöjet i mitt valda ämne. Med hjälp av Christophs råd och egna entusiasm har uppsatsens ämne även under svåra stunder väckt mitt intresse och hopp om att finna egna svar på Västergarns förflutna. Vill även tacka Alexander Andreeff som vid min B-uppsats riktade min uppmärksamhet mot just den romanska kyrkoruinen i Västergarn som slutligen blev ett oerhört roligt ämne att undersöka till min kandidatuppsats. Slutligen vill jag tacka min familj och mina vänner som har varit ett otroligt stöd under en rörig period. Utan dessa människor hade det inte varit möjligt för mig att skriva klart uppsatsen med ett bibehållet intresse i ämnet.
Innehållsförteckning
Abstract ... 2
1. Inledning ... 5
1.1. Problemformulering ... 5
1.2. Syfte & Frågeställning ... 5
1.3. Material & Metod ... 5
1.4. Teori ... 6
1.5. Avgränsningar & Källkritik ... 7
2. Bakgrund ... 9
2.1. Västergarn socken ... 9
2.2. Forskningshistorik ... 9
2.3. Medeltid på Gotland ... 10
3.Materialpresentation ... 11
3.1. Den romanska kyrkoruinen ... 11
3.2. Västergarn ur ett historiskt perspektiv ... 13
3.3. Samhället i Västergarn ... 15
3.4. Är flera kyrkor ett fenomen? ... 16
4. Diskussion ... 18
4.1. Användning av den romanska kyrkan ... 18
4.2. Den romanska kyrkans betydelse ... 19
4.3. Identitet i medeltida Västergarn ... 20
5. Slutsats ... 22
6.Sammanfattning ... 23
7.Källförteckning ... 24
1. Inledning
1.1. Problemformulering
Trots återkommande och genomförliga arkeologiska undersökningar i Västergarn socken på Gotland kvarstår ett flertal frågor obesvarade. Denna uppsats kommer fokusera på fenomenet kring de två samexisterande kyrkorna under medeltiden i Västergarn.
Västergarn är välkänt för sin rika fornlämningsmiljö och arkeologiska fynd daterade till medeltiden vilka har väckt diskussioner om huruvida Västergarn var en stad under medeltiden.
En av de mer omdiskuterade fornlämningarna är den romanska kyrkoruinen. Enligt gotländsk tradition under medeltiden byggdes romanska kyrkor om till gotiska kyrkor, men i Västergarn bevarades den romanska kyrkan i dess ursprungliga form samtidigt som en ny gotisk kyrka byggdes bredvid under 1200-talet. Fynd från den romanska kyrkoruinen antyder att de två kyrkorna användes parallellt fram till 1500-talet. Orsaken till detta är oklart. Däremot står det klart att det krävdes människor som stod bakom beslutet att bygga en gotiska kyrka bredvid den romanska. Förståelsen för varför de två kyrkorna samexisterade kan därmed bli en nyckelledtråd till förståelsen för det medeltida samhället i Västergarn.
Den här uppsatsen ska därför undersöka varför den romanska kyrkan bevarades samtidigt som en gotisk kyrka byggdes intill med förhoppningarna om att genom nya perspektiv bidra till kunskap om det medeltida samhället i Västergarn.
1.2. Syfte & Frågeställning
Syftet med uppsatsen är att uppnå ny kunskap om det medeltida samhället i Västergarn med hjälp av granskning av de två kyrkornas relation till samhället och bidra till vidare kunskap om Västergarns historia. Genom att förstå det medeltida västergarnssamhället är det kanske även möjligt att bättre förstå dynamiken på Gotland. En återkommande diskussion är om Västergarn var en stad eller inte och om det fanns någon form av konkurrens mellan Visby och Västergarn under medeltiden. Uppsatsen har även som syfte att uppmuntra fler arkeologiska studier och undersökningar att använda historiska källor och de tolkningar som har lyfts fram av historiker.
Interdisciplinära studier mellan arkeologi och historia kan öppna nya möjligheter och skapa nya förutsättningar för att förstå det förflutna vilket ska framhävas med denna uppsats.
För att uppfylla syftet kommer huvudfrågan för uppsatsen vara: Varför bevarades den romanska kyrkan i dess ursprungliga form istället för att byggas om till en gotisk kyrka enligt gotländsk kyrkotradition? Vad kan bevarandet av den romanska kyrkan avslöja om det medeltida samhället i Västergarn?
För att besvara den huvudsakliga frågan kommer följande frågor att diskuteras:
• Hur användes den romanska kyrkan och skiljde sig användningen av den romanska kyrkan från den gotiska kyrkan under medeltiden?
• Var den romanska kyrkan av betydelse för det medeltida samhället i Västergarn?
• Identifierade sig det medeltida samhället i Västergarn med kyrkan?
1.3. Material & Metod
Uppsatsen är en historisk-arkeologisk studie. Det arkeologiska och det historiska materialet kommer beskrivas i separata avsnitt för att sedan sammanställas i en analyserande diskussion.
Uppsatsen består av en litteraturstudie som huvudsakligen är en arkeologisk undersökning av de tolkningar som har framförts av arkeologer men det historiska materialet är ämnat att fördjupa diskussionen.
Inledningsvis kommer arkeologiskt material berörande den romanska kyrkoruinen beskrivas. Här spelar Waldemar Falcks arkeologiska undersökning av den romanska kyrkoruinen 1974 en stor roll eftersom hans undersökning var den första grundliga arkeologiska utgrävning av ruinen som gjorts fram tills dess (1979). Eftersom Falck var tidig med att ge ut en arkeologisk redovisning om fornlämningen blev den också en tyngdpunkt i Riksantikvarieämbetets samlingsskrift Västergarnsstudier (Cassel 1999). Västergarnsstudier, med både arkeologiska och antikvariska artiklar, har i sin tur haft stor inverkan på diskussioner om fornlämningarna i Västergarn. Den arkeologiska kunskapen som finns idag om det medeltida Västergarn kan fortfarande inte ge tillfredställande svar om varför människorna i det medeltida samhället valde att bevara den äldre romanska kyrkan samtidigt som de byggde och använde en ny gotisk kyrka intill. För att skapa bättre förståelse för de medeltida människorna som tog beslutet att bevara den romanska kyrkan kommer även historiska källor att analyseras.
Även information om den gotiska kyrkan kommer redovisas, men materialet är sparsamt eftersom en grundlig undersökning av byggnaden inte kunnat ske då den fortfarande står i bruk som sockenkyrka.
Förhållandet mellan kyrka och socken är ett centralt ämne inom historieforskningen och kommer i uppsatsen undersökas med syftet att fördjupa förståelsen för kyrkornas betydelse i medeltida samhällen. En viktig källa bland det historiska materialet är Christine Peels översättning och tolkning av Gutalagen (2009) som reflekterar gotlänningars värderingar under medeltiden.
Ett identitetsperspektiv kommer tillämpas i uppsatsen. För att kunna studera identitetsmarkeringar i det arkeologiska materialet kommer ”performativity” anpassas som ett teoretiskt verktyg. På ett liknande sätt kommer identitetsperspektivet användas på det historiska materialet för att spåra gotlänningars identitet i de skriftliga källorna.
Förutom det arkeologiska materialet från den romanska kyrkoruinen och den gotiska kyrkan samt det historiska materialet centrerat kring kyrko- och sockenliv under medeltiden på Gotland kommer även arkeologiskt material från det närliggande området att redovisas och diskuteras. Här kommer resultat från seminariegrävningar utförda mellan 2005 och 2013 av Högskolan Gotland (numera Uppsala Universitet Campus Gotland) spela en central roll (Söderström 2013).
Materialpresentationen avslutas med jämförelser mellan medeltida Västergarns samhälle och andra medeltida samhällen med flera kyrkor, specifikt Visby och Lund i denna uppsats.
Kunskapen om Visby och Lund är större, både historiskt och arkeologiskt, och en jämförelse mellan dessa platser kan kanske skänka ljus över Västergarns medeltida samhälle.
Avslutningsvis kommer materialpresentationen följas av en diskussion där alla nämnda avsnitt tas med som faktorer i hopp om att slutligen kunna ge en hypotes som svar på den huvudsakliga frågan som nämndes i början av frågeställningen.
1.4. Teori
Undersökningen kommer bearbetas utifrån ett agensperspektiv. Agensteorin utvecklades inom sociologi och antropologi som sedan anpassats till arkeologi av bland annat Ian Hodder. Teorin utvecklades för att studera relationer mellan agenter och sociala strukturer. Agenter kan i ett givet sammanhang vara människor, samhällen och ting. Sociala strukturer ger människor förutsättningar till beslut, handlingar och övertygelser. Sociala strukturer är därmed ett abstrakt koncept som kan hänvisa till sociala normer, regler, traditioner m.m. Relationen mellan agens och sociala strukturer är avgörande för huruvida kultur reproduceras och fortsätter eller bryts och omvandlas. (Cipolla & Harris 2017:37–39, 44).
Exempelvis är det aktuellt i denna undersökning att studera och förstå hur både samhället i det medeltida Västergarn och den romanska kyrkan som ting innehade agens. Samhällets agens kan utläsas i den romanska kyrkans arkitektur och användning; utifrån Waldemar Falcks (1979) redovisning av hans arkeologiska undersökning blir det klart för läsaren att kyrkan byggdes med omsorg och det fanns planer på att göra kyrkan större än vad den slutligen blev. Det är sedan möjligt att ana kyrkans agens i och med att den aldrig byggdes om till en gotisk enligt gotländsk tradition. Kyrkan hade förmodligen en sådan betydelse för samhället att de valde att bryta med de rådande sociala och religiösa normerna för att bevara den romanska kyrkan.
Uppsatsens uppgift är att undersöka varför den romanska kyrkan fortsatte att bevaras under medeltiden trots att en ny gotisk kyrka byggdes intill. Trots moderniseringarna som företogs senare under 1200-talet bevarades kyrkans romanska utseende. Detta talar för att det var ett medvetet val av människor att bevara den ursprungliga kyrkan, därav är det väsentligt att försöka nå förståelse för människorna bakom beslutet. Undersökningen kommer därför utgå ifrån agensperspektiv som kommer söka efter både människornas och kyrkans agens.
Människors agens är avgörande eftersom de stod bakom beslutet att bevara kyrkan, deras val och agerande gick nämligen emot vad som här kallas de ”sociala strukturerna” eftersom det var vanligare på Gotland att en romansk kyrka byggdes om till en gotisk kyrka under tidig medeltid.
Även kyrkans agens kommer undersökas med antagandet att kyrkan bevarades eftersom den hade betydelse för människorna, att byggnaden som ting hade en särskild inverkan på människorna som bidrog till att den inte byggdes om enligt de sociala strukturerna.
Uppsatsen ställer en fråga om samhället i medeltida Västergarn identifierade sig med den romanska kyrkan med syftet att djupare förstå relationen mellan kyrka och människor. Därför kommer även identitetsteorin ”performativity” att användas som en teoretisk ingång i denna uppsats. Detta ger ytterligare ett perspektiv som angriper problemet och kan förhoppningsvis bidra till större förståelse för relationen mellan befolkning och kyrka. Identitet är en social konstruktion och ett sätt för människor att definiera sig själva. Identitet som koncept har uppmärksammats och diskuterats sedan Antiken i och med att människor reflekterat över sin självbild och ens plats i en grupp eller gemenskap. Identitet kan både ena och skilja människor åt och bidrar ofta till att grupperingar skapas. Identitetsteori är ett nytt område inom arkeologi som är nödvändig för förståelsen av sociala relationer och konstruktioner i det förflutna (Harris
& Cipolla 2017:52–56; Geary 2018:35–37).
Matthew Johnson beskriver ”perfomativity” i boken Archaeological theory. An introduction som ett begrepp skapat för att bättre kunna utröna identiteter bland arkeologiskt material. Johnson förklarar hur identitet lämnar spår i materiell kultur i form av identitetsmarkeringar. Identitet kan därmed spåras eftersom aktiviteter som formar och definierar människor tar plats i materiella miljöer, uppträder i relation till materiella objekt och är definierade genom materiell användning (Johnson 2010:140–142).
1.5. Avgränsningar & Källkritik
Avgränsningar och källkritik kommer här redovisas i ett sammanhängande avsnitt eftersom de valda avgränsningarna i uppsatsen också kommer bli avgörande för den källkritik läsaren bör ha i åtanke.
Uppsatsen består av en litteraturstudie och diskuterar olika tolkningar av arkeologiskt material från den romanska kyrkoruinen och Västergarn socken på Gotland mellan ca 1100 e.Kr. – ca 1500 e.Kr., vilket berör större delen av den svenska medeltiden. Urvalet av litteratur är koncentrerat kring Västergarn socken och den romanska kyrkoruinen, men även jämförelser med Visby och Lund kommer inkluderas. Förutom det arkeologiska materialet kommer även skriftliga källor inkluderas. Det historiska materialet kommer framförallt innefatta källor om nordisk medeltid, med fokus på Gotland. Det finns endast få skriftliga källor från medeltiden som berör Västergarn och därför kommer det vara nödvändigt med källor som berör geografiska områden utanför Västergarn och Gotland.
Utöver geografiska avgränsningar och begränsat tidsintervall kommer viktiga element
berörande Västergarns förflutna att uteslutas. Västergarn är välkänt för sina många fornlämningar varav enbart den romanska kyrkoruinen kommer diskuteras. Några av de andra omdiskuterade fornlämningarna är en kilometerlång halvcirkelformad vall samt resterna av en medeltida kastal med en beräknad ursprungshöjd på cirka 17 meter. Den rika fornlämningsmiljön i Västergarn har varit utgångspunkten i diskussionen om huruvida Västergarn var en stad under medeltiden (Kilger, Söderström & Holmbäck 2018:28–33).
Stadsdiskussionen har inte lett till ett definitivt svar men det står klart att fornlämningarna i Västergarn har betydelse för förståelsen av det medeltida samhället på platsen. Därmed är det viktigt att påpeka för läsaren att utelämningen av information och diskussion om dessa fornlämningar i samband med de två kyrkorna i Västergarn också utgör en viktig källkritik läsaren bör ha i åtanke. I ett större arbete hade det varit möjligt att skriva en mer omfattande diskussion som inkluderar övriga fornlämningar från Västergarn. Uppsatsen kommer fokusera på kyrkomiljön i Västergarn och relationen mellan det medeltida samhället och de två stående kyrkorna.
Läsaren bör även vara medveten om att materialet angående den romanska kyrkan kommer baseras på de arkeologiska undersökningar som företogs under 70-talet. Eftersom undersökningen skedde under 70-talet är det givet att tekniker använda för utgrävning och bevaring har utvecklats sedan dess. Torun Zachrisson (1999) framför även några källkritiska aspekter angående Falcks undersökning. Hon påpekar bland annat hur den romanska ruinens skick blivit sämre sedan 1974 då ruinen frilades i samband med Falcks undersökning, vilket har försämrat förutsättningar för framtida undersökningar, men även att det verkar som att ruinen inte totalundersöktes. Zachrisson anmärker hur utgrävningsschakten inte gick igenom golvnivån och kanske därför även missade viktiga fynd eller information.
Trots nämnda brister med Falcks material anses Falck som källa fortfarande användbar eftersom den arkeologiska undersökningen 1974 genomfördes grundligt. Andra källor som Västergarnsstudier (1999) kommer som tidigare nämnt också inkluderas bland uppsatsens valda material, källor som själva refererar till Falck vilket gör det relevant att undersöka den ursprungliga källan, i detta fall Waldemar Falcks undersökning 1974 (Falck 1979).
2. Bakgrund
2.1. Västergarn socken
Den romanska kyrkoruinen är som tidigare nämnt inte den enda synliga fornlämningen i Västergarn socken på Gotland, utan Västergarn har blivit uppmärksammat för dess rika fornlämningsmiljö. Därför kommer här redovisas miljön i Västergarn för att läsaren ska få en uppfattning om Västergarns betydelse både i det förflutna och inom arkeologisk forskning på Gotland idag.
Västergarns socken är en av de minsta socknarna på Gotland med dess 13,2 kvadratmeter och orten Västergarn ligger drygt två mil söder om Visby och befinner sig längs med Gotlands västra kust. Området består idag av landsbygd med gles bebyggelse och utmärks av öppna betes- och strandmarker och fritidsbebyggelse. Bruket av området har med tiden avtagit vilket har lämnat ett kulturlandskap från yngre järnålder och medeltid ostört och bevarat. Västergarns kust skapade goda förutsättningar för resa och kommunikation via vattenvägar vilket bidrog till att Västergarns hamn var en av Gotlands viktigaste hamnar på Gotlands västkust under medeltiden. Hamnens betydelse minskade med tiden och under 1700-talet övergavs hamnen.
Den romanska kyrkoruinen och den gotiska kyrkan kan hittas i Västergarns tätort där även den tidigare nämnda vallanläggningen och kastalen befinner sig. Vallen omfamnar de nämnda medeltida fornlämningarna samt stora delar av den moderna bebyggelsen och omsluter en yta på 12,5 hektar. Vallanläggningen, som på sina ställen är upp till 15 meter bred och tre meter hög, är bara delvis bevarad. I vallens östligaste del saknas ett avsnitt av vallen på cirka 150 meter där det nu är möjligt att hitta den nuvarande sockenkyrkan, med andra ord den omnämna gotiska kyrkan. Strax intill den gotiska kyrkan ligger ruinerna efter den romanska kyrkan och öster om den romanska kyrkoruinen och norr om den gotiska kyrkan befinner sig den medeltida kastalen (Söderström 2014:10–12).
2.2. Forskningshistorik
En av de mer omtalade och tidiga undersökningarna i Västergarn är Waldemar Falcks arkeologiska undersökning 1974 i samarbetet med RAGU. Falck ville med hjälp av undersökningen förstå relationen mellan den romanska kyrkan och den gotiska sockenkyrkan.
Falck kunde med hjälp av traditionell konstvetenskaplig komparativ metod bedöma den romanska kyrkans tillbyggnadstid, cirka 1150 e.Kr., och avgjorde utifrån fynden från den arkeologiska undersökningen att kyrkan användes in på 1500-talet. Än idag är Falcks undersökning relevant inom forskningen om Västergarns två kyrkor eftersom Falck kunde fastställa att den romanska kyrkan användes parallellt med den gotiska kyrkan, som restes vid 1250-talet, genom större delen av medeltiden (Falck 1983:207–218).
Efter att ett flertal arkeologiska och antikvariska undersökningar skett i Västergarn skapade Riksantikvarieämbetet en sammanställning om den dittills funna kunskapen om fornlämningarna i Västergarn och de diskussion som har pågått om platsens förflutna.
Sammanställningen publicerades 1999 och väckte bland annat diskussionen om huruvida Västergarn var en stad som kunde konkurrera med Visby under medeltiden (Cassel 1999).
2005 inledes seminarieutgrävningar i Västergarn utförda av Gotlands Högskola (numera Uppsala Universitet Campus Gotland), som pågick fram till 2013. Seminarieutgrävningarna har skapat en ny utgångspunkt för forskning om Västergarn eftersom de har kunnat bekräfta en komplex och utbredd medeltida bebyggelse (Kilger et al. 2014:7–39). Detta är viktig
information eftersom etablerad bebyggelse också innebär att det fanns ett samhälle.
Seminarieutgrävningarna har även engagerat studenter vid universitetet vilket har lett till ett flertal kandidat- och masteruppsatser, bland dess Martin Holmbäcks masteruppsats. Holmbäck har studerat Västergarns tidigmedeltida historia utifrån morfologisk och kontextuell undersökning av östersjökeramik från platsen (Holmbäck 2017:1–8).
En återkommande diskussion bland forskare och författare är huruvida Västergarn kan anses vara en stad eller ej. Flertalet författare och forskare inlästa i ämnet har exempelvis gjort paralleller mellan Västergarn och Visby. Rapporten efter 2012 seminarieutgrävning reflekterar hur de fyndrika lagren påminner om massmaterial från medeltida stadslager (Kilger et al.
2014:7). Kerstin Cassel beskriver hur det rådde en rivalitet mellan Visby och den gotländska landsbygden, varav Västergarn kan ha spelat rollen som böndernas stad ute på landsbygden (Cassel 1999a:26f; Cassel 1999b:49). Holmbäck lade stor tyngd på etnisk och social identitet och diskuterade paralleller mellan Visbys flera församlingar och möjligheten till att det existerade flera grupper i Västergarn (Holmbäck 2017:2–5).
2.3. Medeltid på Gotland
Sverige anslöt sig till medeltiden vid 1100-talet, vilket också innebar högmedeltid på kontinenten. En tidsperiod som Friedrich Heer (1966) anser karakteriseras av vidsynthet jämtemot omvärlden och dess värderingar. Kontaktnäten var omfattande inom och bortom Europas gränser, ett kontaktnät som Sverige tagit del av sedan järnåldern. Nordbornas kontaktnät med kontinenten och absorbering av kontinentens kultur bidrog till att kristendomen successivt etablerades i Sverige och de kyrkliga och andliga institutionerna blev viktiga kulturförmedlare. Redan under tidig medeltid bildades en nära samverkan mellan kyrka och statsmakt på kontinenten och medeltiden karaktäriserades av hur kyrkans lära utgjorde samhällets normativa grund. Det kristna samhället under medeltiden förklarades och legitimerades genom religionen och struktur och maktförhållanden formades och förståddes med religiösa termer. För att de kyrkliga institutionerna skulle kunna interageras med nordbornas samhällsstruktur införlivades hedniska föreställningar och med kyrkans etablering i Sverige framhävdes då två motstridiga krafter i samhället; nyfikenheten och det öppna sinnet för omvärlden och andras värderingar jämtemot behovet av kontroll som yttrande sig genom försök att bevara traditioner och gamla strukturer. Yvonne Maria Werner påpekar hur religionen blev en grundpelare för kristnas nationella och kulturella identiteter, vilket med kyrkans inträdande också började gälla i Sverige (Heer 1966:9–11; Lindkvist & Sjöberg 2015:94;
Werner 2018:164f). Även Gotland inkluderades i den kristna gemenskapen tidigt under medeltiden, något som satt tydliga spår i Gutalagen (Peer 2009:vii-ix) vilket kommer diskuteras vidare i kommande avsnitt.
3. Materialpresentation
3.1. Den romanska kyrkoruinen
Waldemar Falck har i Gotländskt arkiv (Falck 1979) redovisat för en arkeologisk undersökning av den romanska kyrkoruinen i Västergarn.
1974 frilades kyrkoruinen under en totalundersökning med syftet att klarlägga kyrkans utseende och konservera kyrkoruinen i frilagt skick. Det visade sig senare att det inte var möjligt att konservera ruinen eftersom murverket var för skört. Waldemar Falck ville även förstå relationen mellan den romanska kyrkan och den gotiska sockenkyrkan. Falck kunde med hjälp av traditionell konstvetenskaplig komparativ metod bedöma kyrkans tillbyggnadstid, 1150 e.Kr., och avgjorde utifrån fynden från den arkeologiska undersökningen att den romanska kyrkan användes in på 1500-talet. Bland fynden som bidrog till kunskapen om kyrkan användningstid ingick medeltida mynt präglade 1523 och 1524 e.Kr. Planläggningen, som kunde avgöras med hjälp av bevarade murar upp till meterhöjd, lyder från öster: absid, kor och långhus med måtten 27,5 meter på längden och 12,3 meter på bredden mätt utifrån. Centrerat i långhuset framkom ett knappt 2x2 meter stort kvadratiskt stenfundament som Falck tolkar vara platsen där dopfunten stod. Inga spår efter själva dopfunten påträffades. Det påträffades utskjutande företagningsblock i långhusets västra yttervägg som skulle ingå i ett planerat torn som aldrig uppfördes. Därmed utgjorde den romanska kyrkan ett icke slutfört kyrkobygge i och med att tornet aldrig uppförts, vilket Falck förklarar inte är ovanligt på Gotland. Falck anser istället att det är unikt att bygget avslutades under romansk byggnadsperiod. Däremot påträffades ett 40-tal bemålade glasfragment på kyrkgolvet som tyder på att kyrkan genomgick vissa moderniseringar eftersom det inte finns belägg för att glasmålningar fanns på Gotland under 1100-talet. I Falcks redovisning framgår det att material från den romanska kyrkan saknades på platsen. Det påträffades närmare 500 kg skärvor av munk- och nunnetaktegel jämt spridda över kyrkoruinen under undersökning, varav Falck gjorde bedömningen att teglet motsvarade 2% av det ursprungliga tegeltaket. Falck argumenterar därför för att kyrkan inte med tiden föll i ruin utan att materialet medvetet avlägsnats. Liten tyngd läggs på grävningsfynden i Falcks redovisning där bland annat 131 hela och fragmentariska medeltida mynt omnämns, varav två mynt var från 1520-talet (Falck 1979:42–52).
Falcks slutsats utifrån den arkeologiska undersökningen av den romanska kyrkoruinen är att kyrkan nyttjades under hela medeltiden, möjligtvis av en annan församling än den som hörde till den gotiska sockenkyrkan som byggdes vid 1250-talet. Falck är övertygad om att en brand under 1520-talet eller senare förstörde kyrkan utifrån spår efter spridda bränder på golven i långhus och kor. Efter detta har taktegel och mycket av murverkets huggna block tagits tillvara vilket ska förklara varför material från kyrkan saknades vid undersökningen. Han avslutar med att den romanska kyrkan var för sin tid och plats ett stort byggnadsföretag, möjligt det största kyrkobygget på landsbygden på Gotland efter 1150 e.Kr. (Falck 1979:42–52; Falck 1983:207–
218).
Torun Zachrisson har i Västergarnsstudier analyserat kyrkolandskapet i Västergarn (1999:53–77). Zachrisson studerar den dittills kända kunskapen om den romanska kyrkoruinen och analyserar ingående vad Waldemar Falck har skrivit om utgrävningen 1974 för att sedan beskriva hennes egna tolkningar om kyrkans användningsområde med hjälp av jämförelser med kunskap om andra medeltida kyrkor. Zachrisson går metodiskt igenom olika avsnitt och detaljer av den romanska kyrkoruinen för att diskutera kyrkans syfte och ursprung.
Zachrisson beskriver att den romanska kyrkoruinens grundplan inte är anpassat enligt det kvadratbundna proportionssystem som är vanligt i Skandinavien. Kyrkans långhus har istället
varit rektangulärt. Hon jämför den romanska kyrkans grundplan med kyrkor från Danmark och Skåne där det är möjligt att se ett samband mellan storleken på långhus och nedtecknat befolkningsunderlag. Utifrån denna jämförelse argumenterar hon att den romanska kyrkan i Västergarn hade en ovanligt stor långhusyta. Genom jämförelsen öppnar Zachrisson upp för möjligheten att det fanns en större befolkning i Västergarn, eller åtminstone att kyrkan nyttjades av en stor grupp (Zachrisson 1999:55f).
Ytterligare en faktor som Zachrisson anser kan avslöja kyrkans användningsområde och ursprung är dopfunten, eller snarare stenfundamentet placerat centralt i långhuset som har förmodats av Falck tillhöra en dopfunt. Hon uppmärksammar först att under kyrkans äldsta period brukade dop praktiseras i kyrkornas västliga del av långhuset (Zachrisson 1999:56). Det framgår inte om Zachrisson menar tidig kyrkohistoria i Skandinavien eller på kontinenten. Hon gör sedan ytterligare en jämförelse med Danmark därefter vilket ger intrycket att hon syftar på skandinaviska kyrkor. I Danmark har det framkommit att kyrkor med stormansläktare i väster hade dopfunten placerade mer centralt i långhuset. Zachrisson anser att danska inverkan på den romanska kyrkan är en sannolik förklaring till dopfuntens placering centralt i långhuset.
Stenfundamentet i den romanska kyrkan saknar ett uttömningshål för dopvattnet, något äldre dopfunt hade, vilket enligt Zachrisson antyder att romanska kyrkan i Västergarn fått en dopfunt först efter 1200-talets mitt. Vidare argumenterar Zachrisson hur dopfunt sällan förekom i stormannakyrkor förrän efter kyrkorna dragits in i sockenkyrkoorganisationen, vilket hon anser vara belägg för att den romanska kyrkan i Västergarn varit privat egendom långt in på 1200- talet (Zachrisson 1999:56f).
Zachrisson anser även att företagningsblocken bevarade i långhuset västra yttervägg är en viktig faktor eftersom det är spår efter kyrkoägarens inflytande i form av ett planerat västtorn, något Zachrisson hänvisar till som en västmarkering. Västmarkeringar ska ha ingått i en tradition av maktyttring i form av stora västverk i anslutning till betydelsefulla kyrkor redan sedan karolingisk tid. Hon påpekar hur sociala skikt markerades under medeltiden genom tornvåningar, herrskapsläktare eller begravningar i kyrkornas västdel. Vidare argumenterar Zachrisson hur sociala skiktningen syns i resterande av den romanska kyrkoruinen eftersom området åt norr och söder i kyrkan haft olika nivåer av omsorg. Innermurarna åt söder är av enhetlig karaktär och bestående av tuktad kalksten, medan de åt norr mestadels består av marksten vilket enligt Zachrisson är ett medvetet val för att markera att den sydvästra delen av kyrkan var mer förfinat, en plats för de övre skikten i samhället. Zachrisson diskuterar även möjligheten förr herrskapsläktare utifrån att det är ett asymmetriskt förhållande mellan långhusets ingångar åt norr och söder som skapar en rektangel i kyrkans sydvästra hörn som är mycket större än utrymmet i det nordvästra hörnet (Zachrisson 1999:60f).
Fyndmaterialet från kulturlagren från kyrkoruinen ter sig litet i jämförelse med vad andra golvundersökningar i gotländska kyrkor givit, framförallt gällande mynt. Sammanlagt 147 mynt påträffades under undersökningen 1974 (Kilger, Elvfer & Svedjemo 2015:144). Trots det lilla fyndmaterialet från den romanska kyrkoruinen har ett flertal troliga moderniseringar under kyrkans användningstid anmärkts. Enligt Zachrisson är det troligt att en dopfunt först tillförts i kyrkan först på 1200-talet, möjligen i samband med att kyrkan ingick i sockenkyrkoorganisationen. Utöver detta diskuterar även Zachrisson fragmenten från bemålade fönster varav liknande exempel på Gotland är kända först vid 1250–1325. Hon tror även att tegeltaket var ett senare tillslag på kyrkan, eftersom det annars hade varit ett ovanligt tidigt exempel på användning av tegeltak i Norden (Zachrisson 1999:62f).
Det är ovanligt på Gotland att en romansk kyrka på Gotland får behålla sitt utseende medan andra gotländska kyrkor byggs om och byggs till. Utifrån daterade myntfynd och avsaknad av återanvänt byggnadsmaterial i den gotiska kyrkan från den romanska kyrkan ansluter sig Zachrisson till Waldemar Falcks tolkning om att kyrkan bör ha nyttjats medeltiden ut.
Ytterligare argumenterar Zachrisson för att den romanska kyrkan användes på ett sätt som skiljde sig från andra landsbygdskyrkor och hon anser det rimligt att kyrkan användes sporadiskt genom århundradena, möjligtvis i samband med högtider eller viktiga event (Zachrisson 1999:65f).
Här har Waldemar Falcks (1979;1983) och Torun Zachrissons (1999) litteratur utgjort
grundpelare för avsnittet som hanterar arkeologisk information om den romanska kyrkoruinen, varav mycket information i Zachrissons artikel baseras på Falcks undersökning 1974. Det bristande antalet källor presenterat i avsnittet beror på att det är de nämnda två källorna som än idag utgör grunden för den arkeologiska förståelsen av den romanska kyrkoruinen. Exempelvis beskriver Dan Carlsson (2011:86–88) i sin bok Vikingatidens Västergarn – en komplicerad historia den romanska kyrkoruinen, men hänvisar enbart till Torun Zachrisson. Carlsson kompletterar informationen om den romanska kyrkoruinen med information berörande området direkt anslutet till kyrkoruinen, som kyrkogården, insamlat av Högskolan på Gotlands seminariegrävningar 2005–2007.
3.2. Västergarn ur ett historiskt perspektiv
Kyrkan var inte en oberoende agent utan någon eller flera tog initiativet att bygga den precis som att det fanns ett val att sedan modernisera och bevara kyrkan genom medeltiden. För att bättre förstå människornas agens i sammanhanget kommer här presenteras historisk litteratur som behandlar framförallt ämnen berörande socken, kyrka och medeltid på Gotland.
Carl Fredrik Hallencreutz beskriver sockenkyrkans ursprung i Sverige utifrån de historiska källorna. Sockenkyrkan spelade en nyckelroll i övergången mellan trosföreställningar i en bygds historia. Han förklarar hur sockenkyrkan markerar att den offentliga kulten blivit kristen och att rättsordningen övergått från fornnordiska strukturer till kristen praxis. Hallencreutz argumenterar för att det går att urskilja fyra huvudlinjer bland initiativ som betingat framväxten av svenska sockenkyrkor (Hallencreutz 1991:15f).
Kungliga kyrkobyggnadsinitiativ är ett alternativ i diskussionen om trosskifte i Skandinavien som karaktäriseras av att trosskiftet skett uppifrån och ned, där kristna influenser först nått de högre sociala skikten i samhället som kungar och ledare. Hallencreutz anmärker hur historiska källor som informerar om övergången från fornnordiska trosföreställningar till kristendom ägnar stort intresse åt de nordiska kungarnas ställning till kristendomen och deras betydelse för kristendomens fäste. De historiska källor Hallencreutz hänvisar till som belägg för kungliga kyrkoinitiativ är bland annat norröna traditioner som Snorres Heimskringla och skrifter om den kontinentala missionstraditionen med betoning på Adam av Bremens historia om Hamburgsskiftet. Det finns dock väldigt lite svenskt material från slutet av järnåldern som direkt vittnar om kungliga initiativ i lokalt kyrkobyggande. Hallencreutz hänvisar till studier som visar samband mellan skrifter som nämner kyrkor och lämningar efter kyrkor som passar skriftens beskrivning och menar på att det finns tecken som tyder på att kungliga initiativ styrt framväxten av vad senare kom att bli lokala sockenkyrkor (Hallencreutz 1991:16f). Den andra linjen i tidigt svenskt kyrkobyggande beskriver Hallencreutz med termen ”centralkyrkliga kyrkobyggnadsinitiativ” vilket ska särskilja sig från rent lokala kyrkobyggnadsinitiativ.
”Centralkyrkliga kyrkobyggnadsinitiativ” hänvisar istället till åtgärder för lokalt kyrkobyggande som styrts från olika kyrkliga centra, exempelvis direkta missionsinitiativ och framväxande stiftsstäder som blivit riktningsgivande utgångspunkter för religionens utveckling på regional nivå. Platser som Lund, Skara och Sigtuna påverkades av städernas ställning som knytpunkter för Hamburg-Bremensstiftets nordiska mission (Hallencreutz 1991:18). Den tredje och fjärde linjen syftar på enskilda stormannainitiativ eller beslut av bondekollektivet där Hallencreutz utgår från landskapslagarnas formulering om fria bönders medverkan i kyrkobyggandet. Hallencreutz beskriver hur han ställer sig kritisk jämtemot initiativtagande av en bondemenighet men motsätter sig inte till det. I detta uttalande är det möjligt att utläsa hur Hallencreutz anser det troligare att en kyrka byggs på ett stormannainitiativ (Hallencreutz 1991:19f).
Hallencreutz är vag med sina beskrivningar av de fyra olika linjerna inom tidigt svenskt kyrkobygge och presenterar framförallt möjligheter han anser är relevanta utifrån granskning av historiska skrifter utan att egentligen beskriver hur det går att urskilja de olika alternativen.
Tätt förknippat med sockenkyrkan är uppenbarligen socknen. Socknen var den minsta enheten i det kyrkliga administrativa och territoriella system som växte fram och etablerades
under tidig medeltid. Socknen framträder huvudsakligen som en kyrklig enhet i medeltida källmaterial, men Thomas Lindkvist diskuterar även hur det går att utläsa socknens profana eller världsliga funktion i landskaps- och landslagarna (Lindkvist 1991:505).
Idag uppfattas socknen ofta som en territoriell enhet, men Lindkvist argumenterar för att medeltida och förmedeltida samhällsstrukturer var starkt influerade av gemenskaper. Det medeltida samhället var uppbyggt kring olika typer av kollektiv, gemenskaper och korporationer och den sociala indelningen av människor var enligt Lindkvist ofta mer betydelsefull än territoriella indelningar. Det var först under sen medeltid i samband med att mer komplexa samhällen och mer sofistikerad administration växte fram som territoriella indelningar fick större betydelse. Lindkvist diskuterar vidare hur han inte anser det sannolikt att socknar hade sitt ursprung i någon form av förkristen organisation eller territoriell indelning utan argumenterar för att socknen kanske istället hade ett ursprung i grann- och bygdegemenskaper. Socknen blev sedan det kollektiv som byggde kyrkan, men Lindkvist håller möjligheten öppen för hur sockengemenskapen karakteriserades och vem eller vilka som initierade kyrkobygget. Lindkvist anmärker hur termerna ”socknen” och ”sockenmän”
betraktas som synonyma i medeltida landslagar men har svårigheter att definiera och avgränsa vilka sockenmännen var i land- och landskapslagarna. Han exemplifierar med Upplandslagen som antyder att sockenmännen omfattade enbart de jordägande. Utifrån de medeltida landskapslagarna var socknen och sockenmännen huvudsakligen en kyrklig gemenskap som omtalas i relation till sockenkyrkan, prästen och biskopen, men gemenskapen fick en profan betydelse i och med att kollektivet samlades för mässan i kyrkan minst en gång i veckan.
Kollektivet blir i samband med sockenkyrkan en församling som samlades inte bara för kristna trosföreställningar, som att fira gudstjänst, utan även för kommunikation och uppdatering av information, gemenskapen sinsemellan eller från världen utanför, och för att bevittna exempelvis juridiska handlingar (Lindkvist 1991:505–507).
Lindkvist uppmärksammar i sammanhanget Gutalagen, gotlänningars lag under medeltiden, som beskriver socknen som en mer permanent och reglerad rättslig enhet. Socknar på Gotland kunde vara ansvariga för att övervaka och bestraffa specifika brott vilket det inte finns någon motsvarighet till i de medeltida lagarna från det svenska fastlandet. Även i Gutalagen beskrivs socknen framförallt som ett kollektiv eller en gemenskap, vari socknen också beskrivs som synonymt med kyrkomännen eller sockenmännen. Lindkvist utläser i lagtexten att det fanns en etablerad hierarki på Gotland med hjälp av Gutalagen, där socken var underordnad tinget och tinget underordnad ”landet”, vilket syftar på den gemenskap som utgjordes av hela Gotland (Lindkvist 1991:512–516).
Gemenskapen på Gotland var stark och svenska fastlandets kungamakts kontroll var svag och näst intill obefintlig under större delen av medeltiden på Gotland. Redan under vikingatid hade Gotland, som flertalet andra områden på fastlanden, dess egna lagar och administrativa system och var nära självständigt (Peel 2009:vii-x). Gutalagen, gotlänningarnas lag, är en viktig ledtråd till att förstå befolkningen på Gotland under medeltiden. Christine Peel (2009) har översatt Gutalagen från gutniska till engelska med hjälp av två medeltida manuskript och därmed gjort den tillgänglig för engelskkunniga att enkelt läsa och förstå. Ursprunget till Gutalagen är omdiskuterat, varav en möjlighet är att Gutalagen producerades av en präst. Det finns även en diskussion gällande om Gutalagen skrevs ur ett teoretiskt och idealistiskt perspektiv eller med ett praktiskt syfte. Peel beskriver själv Gutalagen som närmare en rättvisebok än en lagbok. Även åldern på den ursprungliga nedskrivningen av lagen är oklar, teorierna skiftar från redan innan 1100-talet till någon gång under 1300-talet. Det äldsta överlevande manuskriptet är daterat till mitten av 1300-talet (Peel 2009:xxii-xxxviii). Då Gutalagens ursprung, syfte och användning kanske inte är tydligt för dagens läsare framgår det med större klarhet kyrkans roll i samhället och vikten av att vara gotlänning. Peel kommenterar hur lagen hanterar människor utan någon åtskillnad i människors värdering förutom när det kommer till de fria, slavar och icke-gotlänningar (Peel 2009:xxxvi).
I denna undersökning kommer inte Gutalagens syfte eller användningsområde undersökas utan uppmärksamheten kommer snarare riktas mot vad som kan läsas mellan raderna, nämligen medeltida värderingar och identitetsyttringar på medeltida Gotland.
Gutalagen inleder med en hyllning till den kristna Guden där den gotländska befolkningen lovar sin tillgivenhet till den kristna tron och beskriver hur Gutalagen är en försäkran om dessa löften. Detta följs sedan upp med 82 avsnitt som hanterar olika juridiska situationer och dispyter och lämpliga lösningar till olika problem. Återkommande är socknen, prästen och kyrkans roll och betydelse i juridiska situationer. Det är socknen, där den juridiska situationen uppstått, eller sockenmännen som avgör huruvida ett brott har begåtts och om ett straff ska delas ut. Det är även till socknen, prästen och kyrkan majoriteten av böter betalas till (Peel 2009:1–63).
Socknen som gemenskap, prästen och kyrkans auktoritära roll blir därmed väldigt framträdande. Ytterligare en påfallande och återkommande detalj i Gutalagen är särskiljandet mellan gotlänningar och icke-gotlänningar. Redan i de olika avsnittens titlar blir detta tydligt, exempelvis ”Angående icke-gotländska människor” (Peel 2009:1–4). Vidare i Gutalagen beskrivs det genomgående hur icke-gotlänningar flertalet gånger straffas hårdare än gotlänningar, exempelvis:
Under rubriken ”Beträffande ärvda ärenden” (”Concerning inherited cases”) beskrivs straffet för en gotlänning som dödar en icke-gotlänning. Om gotlänningen har råd att betala för brottet behöver gotlänningen varken fly eller skapa en ”fredscirkel” (”peace circle”). Om däremot en icke-gotlänning dödar en gotlänning är han inte skyddad av en ”fredscirkel” om icke-gotlänningen inte kan betala för sitt brott (Peel 2009:17f). Ett annat exempel kommer från avsnittet ”Beträffande våldtäkt” (”Concerning rape”), berörande om en man är funnen skyldig till våldtäkt och då är skyldig böter på 12 silvermarker för våldtäkt på en gotländsk kvinna men för en icke-gotländsk kvinna enbart behövde böta fem silvermarker (Peel 2009:33). Under rubriken ”Beträffande alla arv” (Concerning all inheritances”) är det ännu en gång viktigt att särskilja huruvida det gäller en ”äkta” gotlänning eller ej, vilket ska bevisas med hjälp av en släktforskningstabell eller släktträd i skrift som försäkrar att personens tre på varandra följande kvinnliga förfäder är äkta gotlänningar (Peel 2009:29). Redovisat är endast tre av många exempel ur Gutalagen på hur gotlänningar värderades högre än icke-gotlänningar.
3.3. Samhället i Västergarn
Bara några meter från den romanska kyrkoruinen står den idag enda kyrkan i Västergarn, den gotiska sockenkyrkan. Den gotiska kyrkan består av ett näst intill kvadratiskt kor som bedömts ha uppförts vid 1200-talet. Kyrkobygget planerades ursprungligen bli större och bland annat involvera ett långhus. Det avbrutna kyrkobygget bekräftades under undersökningen 1974 där de påträffade murar i sökschakt runt den gotiska kyrkan som indikerade att kyrkans bredd var tänkt att bli cirka 15 meter (Zachrisson 1999:66; Fack 1979:50). Ytterligare undersökningar av den gotiska kyrkan har inte varit möjliga eftersom kyrkan än idag används som sockenkyrka.
Efter undersökningen 1974 har en rad exploateringsgrävningar skett i Västergarn. Bland undersökningar skedda efter 70-talet har Högskolan på Gotland (numera Uppsala Universitet, Campus Gotland) utfört seminariegrävningar i Västergarn som har blivit betydelsefulla för dagens förståelse av medeltida Västergarn. Innan seminariegrävningarna hade kulturlager och fynd påträffats under arkeologiska undersökningar varav fynd bedömts vara samtida med när den romanska kyrkan byggdes, men ingen bebyggelse från tidig medeltid kunde bekräftas.
Seminariegrävningarna som startade 2005 utförda av Högskolan på Gotland bestod av undersökningar av ett flertal områden innanför vallanläggningen, bland annat ett område nära den forna stranden, där sedan omfattande spår av bebyggelse påträffades i form av husgrunder.
Norr om detta undersökningsområde kunde seminarieundersökningarna sedan också bekräfta medeltida kulturlager och huslämningar nästan fram till norra änden av den forntida vallen.
Dateringar och analyser av fynd, som mynt, kammaterial, pärlor och keramik hänvisar till aktivitet under tidig medeltid. Seminariegrävningarna pågick mellan 2005 och 2013 och har bidragit till en uppdaterad bild av forntida Västergarn som från 1000-talet haft en omfattande bebyggelse, vilket var en viktig upptäckt eftersom det bekräftar att den fanns en bofast befolkning i anslutning till den romanska kyrkan redan under tidig medeltid och kyrkans
uppkomst I rapporten som redovisar 2013 års utgrävning beskrivs hur flera av de funna föremålen implicerar en bofast befolkning med urbana konsumtionsmönster redan under tidig svensk medeltid, ca 1000-1100 e.Kr. (Carlsson 2011:88–95; Söderström 2013:13-16, 50f).
3.4. Är flera kyrkor ett fenomen?
För att bättre förstå orsaken bakom den romanska kyrkans bevarande i samband med att en gotisk kyrka byggdes bredvid kommer här redovisas och undersökas några exempel på platser som precis som Västergarn har flera kyrkor inom samma ort.
Ett av de exemplen på medeltida platser med flera kyrkor inom samma ort är Visby, Gotlands enda erkända stad under medeltiden. Precis som Västergarn har också Visby kyrkor som står väldigt tätt intill varandra; kyrkorna S:t Hans och S:t Per. Eric Swanström diskuterar de två kyrkornas ursprung och relation till varandra i Visby. Staden och omlandet II (Swanström 1989). De två kyrkorna var till en början tre kyrkor som delade murar och därför hade väggar som anslöt alla tre kyrkobyggnaderna. Till en början, tidigast under 1000-talets senare del, byggdes en romansk kyrka på en strandplatå söder om det äldsta bebyggelseområdet i Visby.
Grundplanen för den romanska kyrkan var typisk för tidens landsbygdskyrkor med en absid, kor och långhus, en grundplan som också stämmer in på den romanska kyrkoruinen i Västergarn. Swanström anser det sannolikt att den romanska kyrkan i Visby användes som sockenkyrka för bebyggelsen norr om kyrkan. Swanström argumenterar vidare att i och med det gotländska samhällets expansion och ökade befolkningsantal under tidig medeltid skapades behovet för ytterligare en kyrka på platsen som byggdes vid 1100-talets slut eller tidigt 1200- tal. Kyrkan tillägnades S:t Petrus och byggdes enbart 16 meter söder om den förstnämnda kyrkan. Expansionen och det ökade befolkningsantalet involverade också inresande tyska handelsmän, varav en del av de tyska handelsmännen ingick i Gotlandsfararesällskapet och en del stannade kvar och blev permanent bosatta i Visby. 1225 invigdes S:t Maria som församlingskyrka tillägnad de tyska handelsmän som resta in och ut ur staden. Swanström diskuterar hur en andel av de permanent bosatta tyskarna i Visby sannolikt var del av S:t Pers församling, alltså kyrkan tillägnad S:t Petrus som nämndes tidigare. Med expansionen fanns även planer på att utvidga S:t Per kyrkobyggnad, men istället uppfördes ytterligare en tredje kyrka vid slutet på 1100-talet eller början på 1200-talet i det trånga utrymmet mellan den romanska kyrkan och S:t Hans. Swanström argumenterar utifrån gravhällar från både S:t Per och S:t Hans med tyska namn att S:t Hans tillägnades en ny tysk församling. Med tiden byggdes S:t Hans ut och med det hamnade den första romanska kyrkan under golvet till S:t Hans. Även S:t Per kyrka byggdes till och byggdes om med tiden. Swanström diskuterar hur S:t Hans och S:t Maria, som båda var treskeppiga basilikor med tvärskepp, kor och absid, introducerade en ny typ av kyrkobyggnad i Visby som kom att representera stadskyrkor. I jämförelse ter sig den förstnämnda romanska kyrkan och S:t Per som sockenkyrkor i en bebyggelsekoncentration. S:t Hans och S:t Per var bara några av många kyrkor i Visbys kyrkolandskap. Under 1200-talets mitt i Visby fanns elva kyrkor och tre kloster (Swanström 1989:23–28).
Flertalet kyrkor inom samma ort under medeltiden kan även hittas på fastlandet. Anders Andrén har studerat medeltida städers karaktär i Danmark genom att angripa städernas kyrkor.
Andrén argumenterar för att städers tätortskaraktär kan studeras genom antalet kyrkor som finns i städerna. Även åldern på kyrkor kan vara av betydelse eftersom stadskyrkor ofta har en hög ålder i förhållande till den omgivande staden. Kyrkan och kristendomen hade centrala roller i medeltida Europa och städer uppfattades ofta som sammankopplade med kyrkan. Andrén beskriver kyrkor som fysiska lämningar av ideologiska uttryck och behov, men kyrkor kan även reflektera ekonomiska och sociala aspekter av det omgivande samhället, därmed kunde stadskyrkan fungera som ett centralt ideologiskt uttryck för det medeltida stadslivet (Andrén 1985:18f).
Bland städer med flera kyrkor argumenterar Andrén för att de yttre relationerna kan beskrivas antingen som öppna, med landsbebyggelse knuten till en eller flera socknar, eller
slutna, där städer involverar en eller flera stadssocknar utan tillhörande landsbebyggelse. Den dominerande förklaringen till pluralitet bland kyrkor i städer har länge varit att flera stadskyrkor ska tolkas som köpmanskyrkor, det vill säga köpmannagillens fasta hållpunkter och plats för gudstjänst under handelsresor. En annan förklaring är att många sockenkyrkor till en början var privatkyrkor, men Andrén anser inte nämnda teorier sannolika. Han vill betona vikten av att studera och förklara pluraliteten utifrån städers ekonomi och organisation och vikten av mer djupgående analyser av kyrktopografi och sockenbildning i de enskilda städerna. Han hänvisar till sin förstudie av Lund som är uppdelad i 22 socknar, varav 19 var knutna till särskilda sockenkyrkor. Till grund för sockenbildningen fanns en rumslig princip som var byggd på tillhörighet, något som kanske kan liknas med konceptet gemenskap. Det fanns däremot inga fasta sockengränser, utan socknarna i tidigmedeltida Lund var uppbyggda kring gatuavsnitt med tillhörande bebyggelse. Det fanns även omgivande landsbebyggelse som var knuten till socknar i staden. Pluralitet av kyrkor i städer, varav flertalet var sockenkyrkor, har liknande motsvarigheter över stora områden i norra Europa och Andrén påpekar att gränsen mellan stad och landsbygd var diffus. Stadstypen som karaktäriseras av pluralitet har oklara urbana drag.
Andrén använder termen ”förtätad landsbygd” för att beskriva denna diffusa gräns mellan stad och landsbygd i Lund under tidig medeltid (Andrén 1985:41). Andrén anser att pluralitet av kyrkor är utmärkande för tidigmedeltida städer med socknar grundade på tillhörighet (Andrén 1985:18–41).
4. Diskussion
4.1. Användning av den romanska kyrkan
Hur användes den romanska kyrkan och skiljde sig användningen av den romanska kyrkan från den gotiska kyrkan under medeltiden?
Zachrisson argumenterar starkt för att kyrkan ursprungligen var en stormannakyrka och redovisar flera belägg för detta. Stenfundamentet, som tolkats som resterna efter en dopfunt, funnet centrerat i långhuset är enligt Zachrisson ett tydligt tecken på att kyrkoruinen var en stormannakyrka. Hon kommer fram till detta med hjälp av jämförelser med danska kyrkor, där dopfunten är placerat centrerat i långhuset i tidigmedeltida kyrkor om en stormansläktare är placerat i väster. Zachrisson gör därmed uttalandet att den romanska kyrkoruinen följer dansk kyrkotradition. Utöver det centrerade dopfunten anser Zachrisson att det även är möjligt att se spår efter sociala skikt i den romanska kyrkoruinen. Hon syftar här på de olikbehandlade innermurarna som hon argumenterar markerar högre och lägre prioriterade sidor av samhället.
Zachrisson framhäver även västtornet som aldrig byggdes och dess betydelse eftersom det är ett typiskt kyrkoarkitektoniskt drag hos stormannakyrkor (Zachrisson 1999:56f, 60f).
Zachrisson lägger fram konkreta belägg för att den romanska kyrkan ursprungligen var en stormannakyrka vilket ger stor tyngd till hennes argument, däremot nämner hon inget nämnvärt som talar emot att kyrkan var en stormannakyrka vilket gör det aktuellt att ifrågasätta hur självkritisk Zachrisson var.
Trots brist på motargument i Zachrissons analys av den romanska kyrkoruinen är hennes tolkning högst aktuell. Hallencreutzs fyra huvudlinjer av kyrkobyggnadsinitiativ beskriver kungligt initiativ, centralkyrkliga initiativ, stormannainitiativ och initiativ av ett bondekollektiv (Hallencreutz 1991:15–20). Peel är tydlig med att Gotland under tidig medeltid var självständigt och svensk kungamakt hade sannolikt inte stort inflytande på ön, vilket reflekteras i Gutalagen där den svenska kungamakten inte benämns (Peel 2009:vii-x). Sannolikheten för att den romanska kyrkan i Västergarn byggdes på initiativ av den svenska kungamakten kan utifrån det tolkas som liten. Hallencreutz diskuterar även hur han anser det osannolikt att en kyrka skulle byggas på initiativ av ett bondekollektiv (Hallencreutz 1991:19f). Sannolikheten utifrån detta att kyrkan byggdes på ett stormannainitiativ är stor.
Zachrisson argumenterar även för att bristen på uttömningshål i dopfunten tyder på att dopfunten tillsattes i kyrkan först under 1200-talet. Utöver dopfunten har ett flertal moderniseringar av den romanska kyrkan diskuterats, både av Falck och Zachrisson. De bemålade fönsterglas har Zachrisson jämfört med exempel från perioden 1250–1325. Även tegeltaket är enligt Zachrisson ett senare tillslag. Det framgår utifrån flertalet moderniseringar att kyrkan genomgick förändring under 1200-talet, vilket är intressant eftersom det är under senare hälften av 1200-talet som den gotiska kyrkan byggdes. 1200-talet framstår som ett händelserikt århundrade i Västergarn (Zachrisson 1999:56f; Falck 1979:42–47). Zachrisson argumenterar för att kyrkan inkluderades i sockenkyrkoorganisationen, men om den romanska kyrkan gjordes om till sockenkyrka, hur kommer det sig att det under samma tidsperiod byggdes ytterligare en kyrka intill?
S:t Hans och S:t Per byggdes antingen på slutet av 1100-talet eller på början av 1200-talet och Swanström argumenterar för att båda kyrkor byggdes med syftet att ge ytterligare plats till en växande befolkning. Mer specifikt byggdes S:t Hans för en växande tysk befolkning i Visby enligt Swanström. Ytterligare verkar han förklara den icke-existerande distansen mellan de två kyrkorna med att kyrkorna var placerade i förhållande till var medlemmar av församlingen var bosatta (Swanström 1989:23–28). I Lund var staden indelad i socknar under medeltiden, vilket
