Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28
CMOTEBOfl
Allmänna Sektionen
fv ' s vUy
MIKAEL LYBECK
H E N N E R S O N
H I S T O R I E N O M E N G Å R D S K A R L
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
All rätt förbehålles författaren.
Copyright. Albert Bonniers Förlag. 1916.
HELSINGFORS, 1916 Simelii Arfvingars Boktryckeri.
HENNERSON
"XTåja, för att genast säga sanningen:
Samuel Cornelius Lackau var först och främst baron, först och främst baron, en medfödd lifsuppgift, för hvilken han redan tidigt visade både håg och fallenhet.
Utan offentligt erkännande i någon form, men icke utan inre tillfredsställelse, fyllde han denna uppgift oklanderligt ända till sin död.
Att han som ung kände en mycket stark dragning till kavalleriet, är på grund af
det ofvansagda naturligt. Hästen tillhör djuradeln, och som ryttmästare, till exempel, stode det ju h onom sedan fritt att vid lägligt
— och festligt — tillfälle taga afsked från regementet. Under full musik. Och med hurraropen kvar i öronen.
Denna plan gick emellertid om intet.
Det är ju möjligt, at t en viss bekvämlighet låg h indrande i vägen. Och en viss rädsla.
Någonting kunde hända, om han företog sig någon ting, och det ville ha n icke utsätta sig för. Tanken på kavalleriet fick således falla.
En landtegendom, som han råkat ärfva
— jämt e åtskilligt annat — gaf honom goda inkomster, men inga jämbördiga idéer, i synnerhet som han öfverlät skötseln åt en förvaltare. På så sätt fick han tiden helt till sitt förfogande, o ckså måltiderna. Utan synbar anledning ägnade han dagligen två
à tre timmar åt genealogiska forskningar och historisk läsning, och eftersom hans minne var långt ifrån lysande, så gjorde han anteckningar. Ett stort skåp var fylldt med anteckningar. Hvad de innehöllo . . . ja, själf endast smålog han diplomatiskt;
historien hade lärt honom — han använde gärna det uttrycket — historien hade lärt honom att snålt spara på upplysningar om de verkliga motiven. Och hvarför prisge åt gycklet — hä rvid tänkte han närmast på Klas Uggelberg — hvarför prisge åt gycklet sin hemliga grämelse öfver att ätten Lackaus kända och godkända stamfar måste anses som ett fatalt misstag, en sammanblandning af tre personer, allesammans svärdsbröder af Tyska Orden? Huru genant! Varsamt och med darrande finger hade han i egna ögon lyckats peta d em åtskils, och nu gällde det att lika varsamt bestämma sig och utpeka
en. Men hvilken af dem? Den första han påträffade i krönikeböckerna, en medlem af generalkapitlet, namnes upprepade gånger som »durchgefallen» vid besättandet af storkomturens höga ämbete, ett mycket smickrande eftermäle, hvaremot den andra
— och kanske mest autentiska — tydligen var en man af lägre kvalitet, han förekommer bara i en helt liten not under texten. Om den tredje åter vet man med någorlunda säkerhet, att han hette Cornelius i förnamn och vid ett kritiskt tillfälle visade stort moraliskt mod genom att säga biskopen af Riga sanningen. Tyvärr har icke häller denna sanning trängt till eftervärlden. Alla tre herrarna lefde under senare hälften af femtonhundratalet, och alla tre hade högtid
ligt aflagt det obligatoriska löftet om kyskhet, hvilket ju för ingen del behöfver göra härstamningen på något vis mystisk eller
osannolik. Dock syntes det knappast troligt, att en i alla afseenden idealisk stamfar skulle framgå som resultat af undersökningen, särskildt som baron Samuel Cornelius Lackau, d en ättling här är fråga om, ställde idealet mycket högt — det var allra minst storkomtur.
*
Så ofta den gode baronen ansåg sig böra försjunka i tanken på sin aflidna hustru, suckade han djupt och utdraget, en känsloyttring, som lika gifvet undslapp honom efter middagen, om denna varit riklig och väl sammansatt. Ack ja, hustrun!
Henne hade han säkert inte förstått att behörigen uppskatta, öfverhufvud inte förstått, hon var ju så förunderligt inåtvänd och stilla, mer hängifven Gud än människor.
Men hvilken mildhet, hvilken mildhet!
Förvisso hade han i förhållandet till h enne mycket att förebrå sig; också troheten skulle tidtals ha gifvit skäl till grava anmärkningar, om samtliga försyndelser, stora och små, blifvit upptäckta.
När hon dog, hustrun — af en proper och ansedd sjukdom, tröstade Klas Uggelberg — sålde han landtegendomen, opraktisk som han var, och flyttade med sina båda döttrar till Helsingfors. Där ägde han ett stenhus, som han råkat ärfva —jämte åtskilligt annat.
Och där höll han under tio ansträngande år ett utsökt bord för sig och sina vänner;
diet kunde han nämligen icke hålla.
Hans läkare tillrådde allvarsamt en förändring. När därför äldre dottern gifte sig — med en baron Lewenhult, gudskelof, hon hade alltid gjort honom glädje — sålde han stenhuset och köpte i stället en villa på landet för att riktigt hvila ut. Året o m.
Och för att sedan i lugn tillbringa sin ålderdom med historiens yppersta konungar och adelsmän som sällskap i ensamheten.
Yngre dottern, hon som liknade modern, hade redan tidigare lämnat hemmet — fö r Jesu Kristi skull, den brudgum hon väntade.
Hvarje gång baronen tänkte på henne, blef han likasom orolig och rädd i ansiktet:
hur kunde två systrar vara så olika! Och talades det om att hon uppträdde på andliga möten, så skämdes han och satt tyst.
Som sagdt, någonting kunde hända, om han företog sig någonting, och det skulle han nu utsätta sig för likafullt 1 Ut på bond
landet igen — herregu d, hvad var en parcell annat än bondlandet! Lyckligtvis tog järn
vägsresan till hufvudstaden bara en knapp timme i anspråk.
Villan v ar af trä, men hvitrappad, ganska högt belägen och på bärggrund, sades det,
med tallskog som fond å t tre håll. Fasaden vänd mot väster, från öfre våningen fri och vid utsikt öfver en djupt inträngande hafsvik. Utför strandsluttningen och ned till vattnet en knagglig körväg — måste förbättras, sades det — mellan trädgården och en äng; vid vägen en rad af byggnader med röda tak, en bykstuga, ett lider, en iskällare, ett stall. Brunn inne i bykstugan.
I stallet en ridhäst af ädel ras — blått blod, s a d e s d e t . . .
Hästen bar egentligen nam net Balder, men Klas Uggelberg kallade den Rabalder, och det vann anklang. »Den pruttar ju så grant . . . riktiga fanfarer» — påstod han, minen skrattlysten. Klas Uggelberg bodde på fem kilometers afstånd, på Myrans, på andra sidan viken. Det var han som fått villaköpet till stånd och ombestyrt alltsammans, också gårdskarl skulle han
anskaffa. Ingen kunde bringa den gode baronen så nära kokpunkten, och ingen var honom så oumbärlig som Klas Uggelberg.
*
Redan kort efter nyår började Samuel Cornelius Lackau grufva sig vid tanken på bortflyttningen. Och därmed var han hela tiden sysselsatt, m edan förberedelserna pågingo; sof de ssutom illa oc h drömde obe
hagligt.
Till exempel följande:
Han gick en sen kväll, tyckte han, på en afsides, smal skogsväg, all tså på landet, utan andra vapen än sin pennknif och sin tandpetare. Då kom en fullkomligt obekant, ful ko emot honom, en sällsynt ful ko med ett frånstötande uttryck i ögonen och ett par frånstötande horn — i synnerhet det senare. På grund häraf skulle han
just draga sig tillbaka, anspråkslöst och försynt, då förskräckelsen väckte honom.
Många andra exempel hade han kunnat anföra, många andra, men han lade band på sig. Han lade nämligen samtidigt märke till att Klas Uggelberg inför blotta möjligheten af flera sådana historier uppgaf all tanke på att sitta stilla.
Baronen bet sig i underläppen.
»Gud vet när vi härnäst råkas» — m um
lade han i skilsmässans ögonblick, en af vännerna följde honom till stationen.
»Nej, hör du, hva' fan nu då . . . är du gråtfärdig?»
I detsamma satte tåget sig i gång.
*
Dagmar Lewenhult, äldre dottern, ämnade sig till svenska västkusten, där hon skulle sammanträffa med gemålen, som rest till
England för att se på sportlifvet — h an var yachtsman. Sedan skulle de tillsammans ge
naste vägen till Paris för att se på nattlifvet — han var fackman. Äfven Rivier an lockade.
Men därförinnan ville hon ha kära far omsorgsfullt och väl installerad. Hon afstod till och med Hildegard, sin egen köksa, för några månader framåt; herrskapet Lewenhult hade för afsikt att återvända först på hösten.
Emellertid gällde det att skynda, förstås.
Och i maj, slutet af maj, var allting i villan på sin plats och i ordning, allt utom packlårarna med böcker, dem önskade baronen själf lägga hand vid.
Där satt han nu, Samuel Cornelius Lackau, vid skrifbordet i sitt »arbetsrum», bakåtlutad mot stolens höga ryggstöd. Sålunda sedd från sidan, föreföll magen att vara det mest framstående hos honom, därnäst
örnnäsan; hakan obetydlig, nästan ingen.
Stela, inflammerade ögon, hög färg på kinderna, hvitt hår, hvita mustascher, hvit väst — att han förifrat sig och följaktligen hade andtäppa var det första intrycket.
Bredvid honom stod dottern i all sin fylligt smärta ungfruhärlighet. Hela den senaste veckan hade hon varit upptagen af egna angelägenheter; nu var hon kommen för att ta en sista öfverblick, ge de sista förmaningarna, och så ta afsked.
»Grönsaker och mjölk och färskt kött får du från Myrans, fisk från värdshuset. . . där borta vid ångbåtsbryggan.»
»Ja.»
»Och Hildegard kan sin konst, hon blir dig nog till lags. Helena likaså, hoppas jag, hon är van att servera och städa .. . och villig de ssutom. Ser hon inte bra ut?»
»Jovisst, jovisst.»
»Men håll dig främst till grönsakerna, pappa lilla 1 Kött så lite' som möjligt.»
»Ja.»
»För du har inte lefvat riktigt hygieniskt, ser du, allra minst i vinter.»
»Nej.»
»Och ingen bourgogne, pappa lilla 1»
»Nej.»
»Hvad du är söt!» . . . leende strök hon honom med ett par ringprydda fingrar öfver hårfästet.
»Ja» — han sväljde.
Ute sken solen, hvita, drifvande moln tecknade sig skarpt mot den blå himmeln, strandbjörkarnas vårliga löfhängen vajade i blåsten. Unga frun iakttog det med välbehag. Så frågade hon:
»Är det bara min afresa som trycker dig?»
»Herregud, Dagmar» — ögongloberna
rörde sig —» jag sitter och undrar, han är verkligen . . . verkligen curieux.»
»Hvem?»
»Gårdskarlen» — baronen satte sig upp.
Därpå med en tvär gest: »Han bor härinunder som du vet. Rummen i botten våningen.»
»Naturligtvis gör han det.»
»Du råkade honom inte i morse?»
»Nej.»
»Han är verkligen curieux. Kan du gissa hvad han först kom fram med? Ett depositionsbevis ! Jag blef rentaf perplex : ett depositionsbevis . . . som han bad mig ta i förvar! Elfvatusen mark!»
»Försök ta det med ro, pappa lilla!»
»Puh!» En rörelse af olust. »Han är här se'n onsdagen. Kallar sig Hennerson.
Har varit i Amerika, Oregon, Kalifornien . . . förnämligast i Peru, sa' han .. . många,
många år i silfvergrufvorna, han nämnde Cerro de Pasco, namnet fastnade som vax i öronen. För resten tiger han med sina upplefvelser. Yttrar han sig, så sker det lång
samt, mycket långsamt, ofta m ed utländska ord och tonfall, men ändå förvånande kor
rekt, ibland alldeles f örbannadt korrekt...
som om han glömt modersmålet under bortavaron och nu lärt sig det på nytt bara genom läsning.»
»Högst aktningsvärdt, tycker jag.»
»Och skriftligt, tusan så detaljeradt kontrakt, tills vidare på tre månader — det har jag tecknat under! Jag är själf helt flat. Historien lär oss . . . nåja. Och mat ger jag h onom, det vill s äga Hildegard drar försorg om den saken, hon har order.
Och tänk dig, midt i ljusaste sommarn inte mer än tie timmars arbetsdag, det har jag tecknat under! Klockan sex är han
f r i . . . he r r e ö f v e r s i n t i d . . . k a n l ä g g a sig, om han vill. Behöfver ingenting uträtta.
Jag begriper det inte.»
»Nå, och se'n?»
Samuel Cornelius Lackau sjönk tillbaka i stolen.
»Se'n sjunger han.»
»Sjunger?»
»Ja — efter klockan sex. Det hörs ända hit. Psalmer.»
»Har han bariton?»
»Dagmar, det menar du inte! Eller hur menar du det?» Återigen rörde sig ögongloberna. »Hvad skulle han göra med bariton? Hos mig har han ju hvad han behöfver. Är i mitt bröd. Gårdskarl. Hemma från Österbotten.»
Fru Dagmars blickar lyste af skämtlust
— »Jag ska' tala med honom» — hon vände sig mot dörren.
Då andades baron Lackau genast lättare.
Inom sig tänkte han: »Klas Uggelbergs vanliga gyckel — slutar aldrig väl!» Högt ämnade han tillägga: »Historien lär oss .. .»
men såg i detsamma att dottern redan aflägsnat sig.
*
Blef Hildegard, köksan, tillspord om hvar Hennerson stod att finna, svarade hon vanligen med en föraktfull fnysning, att det visste hon då sannerligen inte, ville inte ens veta det, ett så dumt manfolk hade hon aldrig förut haft att göra med i hela sitt lif. Denna gång kunde hon emellertid aflockas följande:
»Han gick för en stund se'n till järn
vägsstationen efter posten.»
Häraf begagnade sig fru Dagmar. I stäl
let för att taga potatiskällarn i ögnasikte,
hvilket endast var en tom förevändning, stannade hon utanför gårdskarlens lägenhet.
Tjänarinnorna hördes prata och skratta uppe i köket. Hon knackade på dörren
— intet svar — fann den olåst, drog åt sig kjolen med ett raskt grepp och steg öfver tröskeln.
Rummen hade hon sett förut, och de gjorde fortfarande ett kalt, nästan obebodt intryck. I det yttre en spiselhäll, som icke var i bruk, ett afloppsbäcken vid väggen under vattenkranen, ett rankigt tvättställ, en järnsäng, ett skåp. I det inre ett bord framför fönstret, en stol, en metallbeslagen koffert.
På bordet några böcker och en browning.
Böckerna väckte genast hennes nyfikenhet.
Hon bläddrade hastigt i dem, slog upp titelbladen, men höll samtidigt med vänstra handen kjolen stramt åtdragen kring knäna
— för att likasom vara på distans. Bibeln
kände hon igen utan att öppna skinnpär
marnas mässingsknäppen. Ofvanpå den en psalmbok, Om Christi Efterföljelse af Thomas a Kempis, doktor Henrik Müllers Andeliga Wederqwickelsestunder, samt Daglig näring för hjärtat, samlad ur Martin Luthers skrifter.
I en hög bredvid dessa: Smailes'/n Calvary's Mirror, meditationer öfver de sju orden på korset, St. Patricks Prayer Book och ett tunt häfte, innehållande Hemligheten af ett segerrikt lif. — Hon aftorkade fingerspetsarna på sin näsduk.
Revolvern tordes hon icke vidröra, endast gaf den en rädd blick ånyo och en tanke:
»Naturligtvis .. . i silfvergrufvorna . . .» och smög sig sedan ut lika ljudlöst och obemärkt som hon inträdt. Men nedanför terrassen blef hon stående — Hennerson kom emot henne uppför backen.
En ungefär trettifemårs man, beräknade
hon; af medellängd, axelbred, smal om lifvet. Bruna, sorgsna ögon i e tt skägglöst ansikte med glesa, men djupa, koppärr öfver näsroten och på kindbenen, uttrycksfullt formad mun, kraftig haka. Hållningen r ak, gången sällsynt spänstig, den behagade henne. En charmant kropp!
»Det är Hennerson?»
»Ja, det är det» — han lyfte helt obetydligt på panamahatten, räckte fram en bunt tidningar och ämnade återgå till sitt arbete, då hon en smula otåligt hejdade h onom:
»Vänta, jag vill tala med er!»
»Då hör jag gärna på fröken.»
»Inte fröken. Fru friherrinnan.»
»Jasså — ja, det kan jag ju nog säga.
Bara jag inte förglömmer mig.»
»Hvad är ert egentliga namn?»
»Jag heter Hennerson.»
»Har ni hetat så alltid?»
»Nej.»
»Ni antog väl namnet i Amerika?»
Han ryckte på axlarna — »Mig får fru friherrinnan kalla just såsom det bäst faller sig, på det beror så hjärtans lite'.»
»Tycker ni det!» . . . och plötsligt var fru Dagmar i förlägenhet för huru hon lämpligast skulle fortsätta samtalet.
»För resten var det annat jag . . . min far har beklagat sig, jag menar att han omnämnde det där kontraktet, och att villkoren . . .»
»Han kan vara fullkomligen lugn, det kan han. Min sk yldighet gör jag alltid och till alla delar, och frivilligt hv ad därutöfver är, bara man med godhet och fog ber mig om det.»
»Verkligen I»
»Men öfve renskommelsen vill jag ha klart och rejält utlagd i skrifna ord, så vet man
exactly hvar gränsen går. Si, jag har färdats bland så grufligt mycket mänskor. Och jag litar inte alls på dem.»
»Verkligen!» Fru Dagmar mätte honom från hufvud till fot med blicken, ögonen förnämt kisande. Nu slog det henne huru snyggt klädd han var: ren skjortlinning kring den blottade, starka halsen, jacka och väst af tunt, grått tyg, grå korderoj byxor, lätta snörskor.
Hennerson märkte granskningen.
»Fru friherrinnan är ett ståtligt oc h stout fruntimmer, som bör ha mycket att ge a kt på hos sig själf. Stannar hon här en tid och synar mig eftertänksamt, så kommer hon snart till insikt om, att jag vill min husbondes bästa på allt vis, att jag är honom gifven liksom till ett stöd och en staf på vägen. Därjämte håller jag för naturligt, att hvad som sägs ur ett frimodigt hjärta
inte tas illa opp, jag söker ju ingalunda strid med någon, tvärtom. Tycks jag understundom framhärdig i min rätt, där denna måste vara oförkränkt inför samvetets höga dom, så lägger jag ändå min mening ofta å sido, hur god den än är, och följer andras — och det för Herren Jesu Kristi skull, kanhända varder jag dä rigenom mer uträttande.»
En paus uppstod, hvarunder fr u Dagmar tyst formulerade sitt intryck: »Han är tydligen lite' dum, alldeles lagom för pappas nerver, det är hälsosamt. Men Hildegard får inte reta honom — ja, inte jag häller.
Herregud, han sa' mig en komplimang!»
Följaktligen var tonfallet vänligare, när hon låtsade intressera sig för frågan:
»Hvarför har ni tagit tjänst som gårdskarl, Hennerson, ni som har råd att vara er egen ?»
»Jasså, det där bankbeviset mitt» — ett svagt småleende — »ja, och ändå äger jag mycket mer. Si, jag tänkte nu bara att in till mig går allt möjligt slags folk, dö rrn är origlad tänkte jag. Dessutom är jag rädd för elden.» Han såg på sina händer och böjde fingerlederna långsamt. »Hvad tjänsten ankommer, eller rättare hur Herren Gud fortfarande l eder mig efter sina afsikter . . . ja, så har fru friherrinnan inte en sanningssökares allvarliga blick på troslifvet, och det gör mig li ksom ohågad att förtälja.
Men Kristi Efterföljelse lär oss helt kort, att det är bra och förträffligt att stå under andra och ha en förman.»
»Nåja, er lön är också högre än den vanliga.»
Svaret kom utan dröjsmål och med stor bestämdhet:
»Mitt arbete är också förmer än det
vanliga, fastän jag säger det själf, och efter värdet är man skyldig att betala, det är rättfärdighet skrifver doktor Henrik Müller, och han var en ödmjuk, gudfruktig och klok man. Fru friherrinnan har säkert hört talas om honom?»
»Aldrig!»
»Så-å. Ja, det är väl snart tvåhundra år se'n han dog, tror jag. Kom med in, var god, så ska' jag visa något som han har skrifvit.»
Genom fru Dagmars hjärna for en roande föreställning om religionsgrubbel på tu man hand med gårdskarlen — »Någonting för dig, syster Frida!» Hon gaf skrattet fritt lopp.
»Förlåt, kära Hennerson, det har jag hvarken tid eller lust till.»
»Inte tid? Well — så skjuter vi o pp det till klockan sex, kanhända passar det då?
För i Henrik Müllers betraktelser öfver Gud
och världen finns det mycket som förstår och friherrskap hade godt af att läsa och begrunda. Bland annat står där: den adel, som ärfves af dina föräldrar, heter synd och dödlighet. Öppna dina förfäders grafvar, så får du se din bördsadel för ögonen.»
»Äsch, så'na dumheter!»
»Menar hon det? Att vara af Gudi född är den högsta adel.»
»Ja, ja, ja, tro det bara, gärna för mig, hufvudsaken är att Hennerson gör sin skyldighet . . . och det litar jag på . . . men nu måste jag gå» — fru Dagmar nästan sprang uppför terrasstrappan.
Icke en muskel rörde sig i Hennersons ansikte. Tigande blickade han efter henne så länge hon var synlig, halft sox-gset, halft medlidsamt.
*
Nästföljande dag, halfannan timme före lunchen, lät baronen leda fram Rabalder, hvarpå han red ut för att bese omgifningarna och njuta af naturen. Han var fast besluten att njuta af naturen, eftersom det brukades på landet.
Glad var han däremot icke, afskedet från dottern hade tagit märkbart på honom.
Ack, den kära, kära Dagmar! Ännu genom vaggonfönstret ropade hon åt honom att vara försiktig och inte falla i trapporna.
Gud välsigne det barnet!
Men nu skulle han, alltså, förmedels en akt af beslutsamhet söka återvinna sin själsjämvikt, utan att alltför mycket riskera kroppens. Han satt tryggt och säkert i sadeln, när han ändtligen satt där; benen kanske en smula för korta, ögonblicket förut hade Hennerson fattat tag i honom, okänsligt som i ett räckbolster, lyft, vändt
och svängt honom på armarna, huden brände ännu på ett visst ställe efter det första, oskickliga, satans oskickliga greppet.
Men en stark karl var han, denna Hennerson!
Och ett varsamt, manerligt sätt att handskas med folk måtte han väl kunna lära sig? —
»Fj' satan!»
Hunnen upp på närmaste backkrön drog baronen in tyglarna. Till all lycka var äfven hästen i beråd att stanna.
Redan i våras hade Samuel Cornelius Lackau köpt en väldig landtmäterikarta, suttit böjd öfver den med demonstrativ uthållighet, låtit visa och beskrifva för sig allt hvad han icke strax upptäckte, det vill säga det mesta, och var nu på detta område utrustad med ett vetande, som han snarast möjligt ville ha användning för, a llra hälst i dag. Han skyggade ögonen med den ena handen, höll den andra i sidan, sin kikare
hade han tyvärr glömt hemma, och kon
trollerade med minen hos en fältherre huruvida verkligheten var riktig eller icke.
Ingenting undgick honom, naturligtvis.
Villan tog sig bra ut, tyckte han, ehuru en våning till onekligen hade gjort den liksom högre, tyckte han. På samma sida af viken, men litet längre söderut, stack en fabriksskorsten upp ofvan trädtopparna, det var tegelbruket. Herregud, bara för att yttra något hade han en gång sport om hvem som ägde det, sport till o ch med två gånger. Svaret var Klas Uggelberg likt:
»Du glömmer det ändå strax, Lackau, men din granne slår tegel, du slår dank» — sedan dess retade honom fabriksskorstenen.
Därför såg han hastigt åt annat håll, fö rst öfver vattnet, som krusades af en vindpust, sedan hakade blicken sig fast vid ångbåts
bryggan. Dit var en bred stig upptrampad
längs den låga och vassklädda strandkonturen i norr, och ungefär ditåt ämnade han sig, såframt inte hästen hade någonting emot det. »Hej, hej!» Hästen hade ingenting emot det.
Till höger buske vid buske i enformig rad, spridda dungar af löfträd, jämna, odlade fält, bortom dessa landsvägen, så banvallen, på den rullade ett godståg.
Lokomotivet bolmade, röken tänjde långsamt ut sig, trasades sönder i små, små tappar, skingrades. Från molnfri himmel sken solen varmt, fåglarna kvittrade . .. och så vidare . . . baronens tankar tänjde också ut sig, trasades sönder i små, små tappar, vårluften gjorde honom matt och pjollrig och till barn på nytt. Med en känsla af nära nog tacksamhet fann han att gräset var grönt, att gula, röda och blå prickar lyste i gräset, att prickarna voro blommor,
att blommorna voro vackra. Och alla dessa blommor hade namn, latinska namn, det visste han från skolan, för- och tillnamn på latin, men han kom icke ihåg ett enda
— jo, ett kom han kanske ihåg, det före- sväfvade honom som någonting oändligt rörande, oändligt ljuft, söfvande som en vaggvisa, han slöt ögonen: Tussilago farfara, tussilago-tussilago, farfara-farfara . . .
Baron Samuel Cornelius Lackau njöt af naturen.
Med ens ryckte han upp sig, han var framme vid ångbåtsbryggan, drog in tyg
larna och nickade gladt igenkännande åt värdshuset, fastän de aldrig träffats förut, han hade i a llmänhet lätt för att känna igen värdshus. Borta vid landsvägen skymtade mellan lummiga björkar en annan byggnad, eller en grupp af byggnader, antagligen folkskolan. Hvarför inte närmare vattnet,
undrade han, nu låg där en oomgärdad, odikad äng emellan. Och på ängen låg en ko, en fullkomligt obekant, ful ko. Han hade tänkt fortsätta ridten ända till Myr ans, således en lika lång vägsträcka till, men slog det ur hågen, historien hade lärt honom hvad ödestimmen betyder i folkens och den enskildes lif. Och för barnens skull trodde han sig böra undvika sin tills vidare, gaf efter för hotet, g af kon en blick, gaf hä sten ett lätt slag på länden och red hemåt, det var hästen med om. Lunchen väntade.
Framför honom gick på något afstånd ett ungt par i lyckligt samförstånd, f lickan barbent och utan hufvudduk, mannen med ena armen om hennes hals. De sågo intet, hörde intet. Slapp efter öfverstånden sinnesrörelse satt baronen och sof, där han guppade i sadeln, men en tågsignal väckte honom, han blef tvärt alldeles klarvaken,
alldeles obeskrifligt vaken, myste, rörde käkarna och ertappade sig om en stund med att halfhögt gnola:
»Oui, si j'étais femme, aimable et jolie, je voudrais, Julie,
faire comme vous . . .»
Rabalder gick i skridt och gjorde skäl för namnet.
*
Efter slutadt arbete tvättade Hennerson sig hvar kväll mycket omständligt, stående naken till m idjan framför vattenkranen och en stor balja; Helena hade ibland sett en skymt af honom, när hon just den tiden råkat gå förbi hans fönster. Sedan tog han på sig en ren, hvit skjorta, trädde ett par snörsmala ringar af gummi öfver ärmarna, för att dessa icke skulle glida ned, bytte om kläder och skodon — först
då var psalmsjungandets efterlängtade stund inne. Kvällsmålet förtärdes under isande tystnad, och så drog han sig åter tillbaka i ensamheten. Bibeln väntade.
Han satt vid bordet med hopknäppta händer, ljudlöst formande textens o rd med läpparna, syrendoften strömmade emot honom genom det öppna fönstret. Stundom glömde han läsningen och höll hufvudet upplyft, länge, länge, blicken i de bruna ögonen beslöjad.
Men en afton i början af juni, en stilla och skimrande vacker afton, begaf ha n sig ut genast efter m aten och vek af på samma bredt upptrampade strandstig, som baronen med sådan fägnad funnit leda direkte till värdshuset. Den raska gången tydde på beslutsamhet.
Som redan nämndt, borta vid landsvä
gen skymtade folkskolan mellan lummiga
björkar. Och där bodde fröken Siri Vett i två anspråkslösa rum, till höger om tamburen. Köket hade skild trappa.
Fröken Siri Vett, l ärarinnan, såg ut som en söt, liten d ocka — icke en s mekanismen saknades. Halmgult, krulligt hår kring ett rödkindadt porslinsansikte, jämnrunda, svarfvade lemmar, också bålen jämnrund, men ändå af naturen försedd med nätta, små putor på de riktiga ställena. Lade hon sig, och det gjorde hon hvar afton, strax föllo ögonlocken igen; steg hon upp, och det gjorde hon hvar morgon, strax öppnade sig ett par fromma, blå ögon mot ljuset; klämde henne någon på de riktiga ställena, och det gjorde skolbarnen hvar rast, strax hördes ett svagt och undergifvet gnäll. Hon hade en söt, liten näsa, som pekade mot himmeln, en söt, liten kattunge, som drog ned hennes borddukar, en söt,
liten berså i trädgården, som hon själf anlagt, och en stor, söt Gud, som hon trodde på.
Och ändå trodde hon nästan att hon trodde ännu mer på Frida Lackau, väninnan och skolkamraten, hur syndigt det än var.
Hon kände inom sig, att för Frida kunde hon gladt gå i döden; ja, hade Frida på allvar kräft en gudsbespottelse af henne — hon skulle, vid Gud, ha bespottat! För all del, ett sådant kraf var fullkomligt otänkbart, en orimlighet. Men hon skulle, vid Gud, ha gjort det! Och sedan kommit till helvetet.
Så rörande hängifven var fröken Siri Vett.
Nu gömde hon sig och sin hängifvenhet i bersån, tillsammans med kattungen och en bukett blommor; porslinsansiktet gömde hon då och då i buketten. Däremellan stirrade hon oskuldsfullt ut i lifvet, d et vill
säga närmast ut öfver gårdsplanen. Och där uppenbarade sig plötsligt en mansperson i hvita skjortärmar och med panamahatt.
Och så träffades de.
Hennerson tog plats på bänken, efter en tyst hälsning, och betraktade henne en smula undrande. Lugnt, men kanske en liten s mula undrande i börj an. Följaktligen erfor fröken Siri ett nervöst obehag, ända nere i maggropen, ehuru hon på grund af Fridas beskrifning genast anade hvem den besökande var.
»Jag vet alt fröken känner mig.»
»Ne-ej . . . åjo . ,. nog gör jag väl det?
Nog tror jag det.»
»Åtminstone känner jag fröken.»
»Kors! . . . jaja, herr . . . nu vet jag!»
»Och båda hör vi till Guds släkte. Det är mig också bekant.»
»Hur var det?» . . . frågan undslapp henne
af pur förlägenhet och hon skyndade att tillägga: »Naturligtvis . . . aj-ja, båda två.»
Så tego de, tills Hennerson långsamt yttrade följande:
»Jag har nuförtiden ingen rätt stillhet i själen, så anspändt som jag väntat, förty nödgas jag höra åt hur länge dröjsmålet varar, evigheten kommer ju oss närmare med hvar stund. Hon som vi i kväll tänker på, jag menar syster Frida, och just så bad hon mig säga utan all flärd, förvisso tänker hon inte på sig själf och eget ma k, hvar hon än vistas, fastmer är det väl mångt ett tröstsökande hjärta som håller henne kvar där hon är. Och en så förklarlig åstundan skattar jag till fullo, jag so m . . . ja, om mig har hon säkert berättat somt för fröken, men jag vill än då utpeka ett af ställena på vägen, där Herren Gud länkat mina fjät i ny riktning. Si, det hände sig
på det viset, när jag i våras en dag for in till Vasa med bantåget, att i vagnen satt ett par kvinnor, eller fruntimmer, jag gaf inte synnerligt akt på dem, för i a llmänhet brukar jag ha tankarna på andra ting. Men just som de skulle ge sig af tillsammans hörde jag den ena säga med tårkvald stämma : ja, den Frida Lackau, hon är kärleken, hon är lycklig i Gud! Bara det sa' hon. Och så ogement lite' behöfs det, när man som jag h ar ett s årt ställe i nvärtes. Två gånger tog jag om orden för mig själf: jasså — lycklig i Gud, lycklig i Gud. Sannerligen, den lyckan har jag aldrig erfarit! Hvaraf kan det komma sig? Är d et för att jag inte tror på mänskorna, inte kan tro på dem?
Är det möjligt, d et? På Herren Gud litar jag se'n fjorton år tillbaka, fast och orygg- ligt, men inte på mänskorna, hur många tusentals olika jag än råkat, nästan af alla
slags folk på jorden. Hvad rätt och billigt är efter samvetets allvarliga skön, det gör jag dem för Herren Jesu Kristi skull, fastän ingen visat annat än kallsinnighet, illvilja eller falskhet gentemot mig. Oförtydbart känner jag därvid, att det är grämelse och leda som dräpt min lycka i Gud, så jag blifvit en osäll och ensam man. Hela vårt lif är rätt eländigt, säger pastor Krummacher med Luther, och sanning är det på allt vis, mitt skulle jag gärna ha gjort mig af med för länge se'n, om jag haft lof till det. Hur mångfaldiga olyckor, hur mycken useldom har jag inte bevittnat! Och likafullt — hvad försiggår nu i mitt hjärta? Har Herren Gud till sist beslutit annorlunda? Hvart leder han mig?»
Frågan vållade fröken Siri nytt obehag, denna gång uppe i hufvudet. Porslins
ansiktets nedre del skymdes af b lommorna,
men de blå ögonen hade fattat mod och blickade tappert in i Hennersons bruna —
»Jag väntar Frida i öfvermorgon!»
Hennerson satt orörlig och lät budskapet stilla ingå i sitt medvetande. Kattungen däremot sträckte på sig och hoppade upp i hans famn, han strök den tankspridt öfver ryggen, då lade den sig.
»Tack för de orden, fröken, tack, t ack!»
Sedan fortsatte han:
»Ringa varder stort, om man ser Guds afsikt i det, och det såg jag. Att s kapligen föra pennan är mer än jag lärt, men jag skref höfligast till syster Frida, det vill säga till h ögborna friherrinnan, och frågade hvar jag kunde få råka henne, det gjorde jag. Bara Helsingfors som adress utanpå
— och svar kom. Då reste jag oförtöfvadt, den åttonde i mars månad var det, och fem dygns tid hade jag på mig. Well —
lilla fröken känner syster Frida och vet hur orimligt kärleksfullt hon lyssnar till den som talar enkelt och ur hjärtat, själf talar hon nästan allervackrast med ögonen, eller hon klappar en till uppmuntring på knäna med så varm och innerlig en hand.
För mig är alltsammans undransvärdt öfver all måtta, jag skönjer det inte, jag som aldrig . .. alltsammans är så . . . och ändå helt enfaldigt . . .» han tystnade. Men lade till om en stund: »Hemligheten af ett segerrikt lif.»
I brist på annat tillgrep fröken Siri sin förra replik, den hade intet förlorat i san
ningsvärde: »Jag väntar henne hit i öfver- morgon!»
Hennerson var djupt inne i sin egen tanke
gång och uppmärksammade icke yttrandet.
»Det är mig understundom, när jag rätt eftersinnar, som om jag utan misstroende
kunde lägga allt mitt i syster Fridas händer, som om en svag kvinna hade kraft att bära en stark mans börda. Något så älskeligt hos en mänska . . .»
»Ja, ja . . .»
»— något så . . . gudsbarnsligt förtroligt i gifvande och tagande har jag aldrig förnummit. Hon sitter ju för det mesta och bara ser på en, tycker man, trosifvern lyser genom tårarna, men inte en droppa faller, hon kan småle a llt under det gråten rister käkarna .. . kramp i hjärtat af skäraste medlidande . .. jag var svåra frestad att stryka öfver håret hennes med denna min sträfva hand, liksom jag nu stryker katten.
Ja, djuren ha kärlek till mig.»
»Den heter Semiramis!»
»Tänk, syster Frida tar allting så lifsfromt oskyldigt, eller hur jag ska' tyda det, och därjämte somt så naturligen lätt, att det
finns rakt inga hinder till för henne, och då finns det inga för någon annan häller.
Därför lydde jag undergifvet, eller rättare för Guds tydliga afsikters skull, när hon senare skref och ihängset kallade på mig, bad mig komma ... hit till villan, som gårdskarl . . . och det fastän jag äger ett hemman i Österbotten, jag köpte det i höstas . . . efter aderton mödofulla år i Amerika. It seems funny. Nu låter jag en annan sköta det i mitt ställe, se'n går det väl till försäljning ånyo, för jag har liksom ingen ro i blodet, ingen varaktig stad på jorden. Syster Frida framhöll för mig, att visserligen är far hennes ett världens barn, systern desslikes, men just hos honom kunde en kristligt sinnad och allvarlig man uträtta mycket godt. Si, det tror jag nu inte synnerligt på, efter hvad min kännedom säger mig. Här hos fröken skulle hon själf
ta in, skref hon, i hemmet är inte rätta platsen tills vidare, och här kunde vi trä da hvarann närmare, skref hon. Förty vände jag mig till baron Lackaus ombud och vardt antagen som den ringa tjä nare jag är i denna stund.»
»Frida har öfveransträngt sig! Hon be- höfver hvila.»
»Jasså — det är ju beklagligt. Nå, jag kommer snart igen och hör åt.»
Härmed var deras samtal till ända.
*
Ack, hvilket olidligt tvång, detta att nödgas bestämma sig! Baron Lackau suckade. »Och öfverallt ett Charylla eller Scybdis som lurar.»
En ljum och regndisig dag, halfannan timme före l unchen, än en gång beslutsam
hetens signade tid för den gode baronen,
befanns problemställningen helt oväntadt vara denna: kunde en man som Samuel Cornelius Lackau personligen pröfva ett hälsogymnastiskt system som J. P. Müllers . . . utan att nedsätta sig i egna ögon . . . eller kunde han det inte? Just nu måste det afgöras, naturligtvis. Någon — inte hans läkare, det mindes han — en någon, hvilkens namn han glömt, hade nyligen prisat d ess verkningar med sådan aplomb, att dem var det honom platt omöjligt att glömma.
Ställningen för öfrigt var denna: han satt uppe i sitt sofrum, iförd endast underkläderna, med systemets grundläg
gande bok framför sig på nattduksbordet.
Intresset hade småningom väckts — hvilket myller af sundhetsreglerl Sida efter sida gaf sällsynt djupa inblickar i ett evangelium, hvarom bibliska historien lämnat honom i sällsynt djup okunnighet. Men auktorns
ton var absolut stötande: lägg dig, res dig, böj dig! .. . ett litet »var god» hade åtminstone i någon mån minskat förtrolig
heten. Nåja. Läste han rätt, och det bjöd han ju till at t göra, så samlar sig gä rna det mesta och besvärligaste fettet rundtomkring veka lifvet. En fin och skarp iakttagelse!
Och tänk, alltefter kroppens beskaffenhet sönderfaller mänskligheten i fem klasser, med vissa öfvergångsformer — af känne
tecknen att döma intog han själf en be märkt plats bland de muskelfeta. Hm. I enlighet därmed ålåg det honom att gå gradvis och försiktigt till väga, och femton minuters arbete dagligen måtte man väl orka med för hälsans skull? Det kunde inte kallas att gå till öfverdrift. Eller att leka cirkus.
Med de två första rörelserna likasom preludierade han endast, i små antydningar, på stående fot, lätt och frimodig till si nnes
— den tredje väckte genast betänkligheter.
Emellertid lade han sig ned på den föreskrifna mattan, mera lydigt ä n graciöst, och stack in tårna under byrån, ännu tämligen oklar öfver lägets allvar. Alltså, det fordrades af hon om med stor bestämdhet, att han tolf gånger skulle resa upp bålen till sittande ställning och lika många gånger lägga den tillbaka igen, ryggen styf . . . nacken stod det också någonting om . . . dessutom fanns det en otäck mängd fula fel att akta sig för, men när bukmusklerna tränats och blifvit starkare . . .
Nej, de tta var inte en adelsman värdigt!
Detta var en baron ovärdigt! Detta anstod inte ens en vanlig ofrälse mänska!
Ytterst indignerad ämnade han krafla sig upp ur förnedringen, då en knackning på dörren aftvang honom en kort, lyrisk åkallan af djäfvulen. I stället inträdde Hennerson.
Nu är det att märka, att Samuel Cor
nelius Lackau under hela den senast förflutna veckan sorgfälligt sökt undvika allt tankeutbyte med gårdskarlen. Han var rentaf en smula rädd för denna Hennerson och gömde sig därför så ofta d et rimligtvis gick an. Denna Hennerson hade nämligen tagit sig den löjliga ovanan att alltjämt begära anvisningar om arbete. Ville partout ha någonting att uträtta, någonting ordentligt.
Påstod sig nästan halfva dagen vara utan nämnvärd sysselsättning, tilläggande, att ett så lättjefullt lif var mot Guds vilja och samvetets bud.
Högst besynnerligt!
Baronen steg pustande upp frän mattan, arg och yr i hufvudet — »Nå, hvad gäller det?»
»Jag ber baron ursäkta att jag tränger mig på, men jag har en förfrågan att göra.»
»Hugg ved, för fan!»
»Inte svära, baron I Det är syndigt.»
Den gode baronen bet sig i underläppen och hissade kalsongerna högre; han nödgades erkänna, att habiten knappast var ägnad att öka en redan förut tvifvelaktig respekt.
»Nå, hvad gäller det?»
»Ingalunda är det baron emot att vi någon kväll håller bibelförklaring . . . jag menar här? Om så skulle falla sig.»
Det föll sig så, att Samuel Cornelius Lackau sjönk ned på en stol. Helt enkelt vände sig om efter en stol, såg den och segnade. Där satt han nu och sväljde, utan att mäla ett ord.
Hennerson framhöll:
»Si, efter mitt skön är det inte mer än billigt, att jag först hör mig före innan jag vidtar några åtgärder. Med allt fog påpekar Thomas a Kempis, att kallsinnighet
för vår tillväxt i det goda bidrar mycket till onödigt pratande, men att ett fromt samtal i andeliga ämnen främjar vår fortgång i Guds skola, synnerligast om enahanda sinnelag råder bland de närvarande. Det påpekar han uttryckligt. Och han anför hvad en annan vis man lär ha sagt honom:
är jag länge bland mänskor, så kommer jag alltid som mindre mänska ifrån dem.
Ja, i sanning, det erfar vi ofta. — Jag undrar just om det kan lyckas mig att få ihop en sex-sju stycken, värda att tala med?»
Fullt på höjden af sig själf var baronen ännu icke, tyvärr —
»Att . .. att inte Hennerson skäms att...
tror Hennerson verkligen att jag köpt en dyr villa för det ändamål som ... nej I Absolut nej I Inte här i huset, jag säger pass, jag, en gång för alla!»
» N u r ä n n e r b a r o n v ä l h e t s i g t i v ä g , m e n
57
jag förlåter baron gärna, och så lägger vi förslaget å sido med samma, omöjligt som det tycks vara att skatta en god mening. Mig har Kristi Efterföljelse lärt att inte ta illa opp, om folk är med eller mot mig, allt kommer an på att Gud är tillstädes i ens förehafvanden.»
»Jaja . . . puh!» . . . resten stelnade i tyst häpnad, ett enda intryck: »Han förlåter mig, min egen gårdskarl förlåter mig!»
»Men ändock nödgas jag fast och utan prutmån anföra klagomål mot den här Hildegard, det är min plikt att göra det, hon knappar in på födan allt mer för hvar dag, och slarfvigt sätter hon ofta fram den i förtid, så den kallnar. Så'nt godkänner jag inte, baron får lof att strängt visa hen ne till rätta, så förhållandet ändrar sig. Den sitt husfolk inte försörjer, han är värre än en hedning, anser Paulus.»
»För all del . . . jaja, herregud . .. gå nu, gå nu, jag ska' klä på mig, gå nul»
»Rejält måste det sägas ut till sist, och härmed är det sagdt. Jag har burit på det länge. Men hur är det egentligen» — ett ögonblicks tvekan — »ja, ursäkta . . . jag tycker mig varsna och liksom förstå, att baron alldeles enkom bråkar med sin k ropp och ställer dess befinnande framom allt annat? Är det inte så? Emellertid bör vi veta, att själens tillstånd är mycket, mycket viktigare. Doktor Henrik Müller har en brav liknelse: pigan öfver värdinnan, är inte det alldeles bakvändt? Just så bär den sig åt , som mer sörjer för sin kropp än för sin själ. Och baron minns ju hvad som står skrifvet i Pauli förra epistel till Timotheus?»
Samuel Cornelius Lackau protesterade med hjälplösa gester, det muntliga svaret kom på afvägar i halsen.
»Lekamlig öfning är till föga nytta, förklarar aposteln, men gudaktighet är nyttig till allting. Tänkvärda ord! — Ja, och så ärnar jag rödja här och där en smula, jag har synat skogen.»
H vilken lä ttnad att plötsligt v ara på egen mark! Baronen brusade ut: »Hugg på, kärahjärtandes, hugg på bara!»
»Well. Och en ny slipsten ska' vi ska ffa oss med det allra snaraste.»
Ljudet af Hennersons steg dog bort nere i trappan.
Den gode baronen satt ensam kvar i sofrummet, betraktade sina isabellfärgade strumpor och rörde tårna, det återgaf nerverna ett visst lugn.
Tänk, om Klas Uggelberg å hört konver
sationen! Blotta tanken dref kallsvetten fram.
Men denna Hennerson var onekligen en
på sitt vis välmenande karl, det var han.
Onekligen. Och ett angenämare sätt borde han ju kunna lära sig, tycker man. Hva'?
*
Två dagar senare.
Baron Lackau befann sig på terrassen, utsträckt i en bekväm liggstol med soltak af rödrandigt tyg, när Hildegards ampra stämma hördes från gräsplanen nedanför muren: »Hvart nu igen?» . . . och Helenas svar: »Jag ska' bara skölja de här skjortorna åt Hennerson.»
»Pumpar han vatten?»
»Inte vet jag.»
»Att du ids ränna efter en så helig man!
Ischl Och dua honom för jämnan.»
»Ja, eftersom han gör det lika för jämnan.»
»Till det minsta kunde du ha lite' mer kläder på dig, tycker jag, när han är där.»
Strax for baronen i vädret, säkert af gammal vana, men sjönk resigneradt tillbaka i sitt förra läge. »Puh!» Helena var redan i fullt språng utför backen.
Genom ett af bykstugans fönster blickade hon in — jo, Hennerson stod fortfarande vid svänghjulet och vefvade, naken till midjan, huden hvit så den lyste, endast ansikte, hals och händer brunbrända af solen. Hon tryckte sig tätt intill väggen, stående på tåspetsarna, och insög med vidgade ögon den på en gång mjuka och manliga kraften i skulderbladens och armarnas muskelspel. »Han är ren och fin på samma vis som en del herrar» — sade henne ögonen — »och nästan utan hår på bröstet, si, si, e ller månntro det är alldeles ljust och silkeslent» — rutan blef immig af att hon andades hastigare.
Hennerson sjöng med hög röst en psalm
och hörde icke när hon tog i dörren, en afbalkning skilde dem. Först tycktes hon obeslutsam, log å t sina egna tankar, slängde muntert skjortorna i det tomma bykkaret och lade sig på knä för att tända veden under murgrytan, log igen — så ropade hon mellan två af psalmverserna;
»Håll opp nu ett tag och kom hit I»
Sången fortsattes icke, men svänghjulet gnisslade. Då knyckte hon otåligt på nacken, sprang upp, strök sig själfbelåtet nedåt höfterna och gick ut i gången, där han kunde få syn på henne.
»Nu vet jag förnamnet ditt likafullt, du heter Joel, baron har sagt det åt Hildegard.»
Svänghjulet gnisslade som förut.
»Nej, att du orkar! Är det inte besvärligt?»
Han gaf henne en ond blick: »Särken är öppen, stäng fållan om lammen dina!»
Hon kunde omöjligt bärga sig för skratt,
ett otvunget, riktigt välförnöjdt skratt: »Det är inget fel på dem, och farligt ä r det väl inte häller, så varmt som det är nu.»
Emellertid följde ho n uppmaningen för att visa sig foglig, men trädde samtidigt närmare och såg hela tiden leende på honom. »Själf står du i bara byxorna, Hennerson.»
»Jag har inte bedt dig h it. Och det här görat är tungt.»
»Ja, du är stark som orkar! Men hv ad har du där för rödt» — hon pekade —
»där i sidan? Har du skadat dig i arbetet?
I grufvorna?»
»Nej.»
»Det är ett ärr, nu ser jag.»
»Nå, låt mig vara i fred då I»
»Har någon skurit dig? Med knif. — H va'?»
Han ändrade ställning, nästan vände henne ryggen.
»Har någon? Hvarför svarar du inte, när man frågar? Är det efter ett knifstyng?»
»Ja. — Är du nöjd nu?»
»Jess, så'nt ärr! Gör det ondt, om jag känner på det?»
»Du ska' hålla dig på afstånd, Helena, det ber jag dig vackert om» — han släppte vefven. »Här har du ingenting att vinna.»
»Jag sköljer skjortorna dina» — en af hennes flätor hade lossnat, hon fäste den.
»Ja, ja, tack — men gå nu!»
»Hvad är du rädd för? Är jag vanskapt på något vis?»
»Du ska' gå nu, Helena!»
Utan att yttra ett ord böjde hon sig framåt och spetsade munnen. Hennerson drog sig långsamt undan, for med ena handen öfver pannan, där svetten lackade.
»Bäst att du i tid tar dig till vara» — sade han töfvande — »det är ett gagneligt
råd. Ensam i min kammare tyr jag till bönen, då hjälper mig Herren Gud alltid.
Men så här uppsåtligen ställd och blottställd inför kvinnkön af din sort och din . . . som sagdt, nu ska' du gå, Helena! Jag har en syndig kropp.»
»Hvem har inte det!» . . . åter ett skratt, denna gång märkbart osäkrare än nyss.
»Och ni är ena kreatur allihop, jag känner er. Oh yes. Jag känner er invärtes löpskhet och era lemmars försåt, men ändå har jag inte varit när en kvinna på flera, flera år. Det är bäst så. Om inte Herren Gud besluter annorlunda.»
Hon blef blodröd i kinderna och teg, sedan till ytterlighet förbittrad.
»Fy, att du som får en rentaf från sans och samling, s tark och grann som du är . . . och törs inte ens vara karl, när en flicka gycklar lite'!»
»Lyd med godo, för jag talar sanning»
— tonfallet var lågt, men tillika så varnande, att det skrämde henne. Hon gjorde ett föraktfullt kast med hufvudet:
»Är du kanhända båld bara för att du har pengar?» . . . han hörde henne sparka till en pall och kort därpå smälla i dörren.
Just då bragte Hildegards ampra stämma bud om att baronen behöfde Hennersons hjälp uppe i villan.
*
För tredje gången under en ingalunda lång tidrymd s tod Samuel Cornelius Lackau inför en nödvändig akt af beslutsamhet.
Han erinrade sig nämligen sina böcker och sin historiska läsning, den hade han alltför länge försummat, ansåg därför packlårarnas öppnande i hög grad befogadt. Och just
nu skulle det ske, naturligtvis. Detta var emellertid lättare beslutet än gjordt, i själfva verket ett ganska kvistigt företag, vänstra handens tumme bar redan en fullt synlig rispa efter första kontakten med bräderna.
Men så kom Hennerson, och strax var det hela lättare gjordt än beslutet. Och strax inbillade sig baronen, förhoppningsfull som alltid, att därmed var saken klar.
Tills Hennerson frågade:
»Har baron läst igenom allt det här? Är det möjligt, det?»
»Jah . . . javisst» — tonen lät anspråkslöst förnöjd — »och ännu mycket mer, rysligt mycket mer» — tonen svällde.
»Tänk, och vet ändå så lite'! Jag menar om Gud och frälsningen.»
»Lite' ! » . . . ögongloberna rörde sig. »Bästa Hennerson, det finns också ett annat slags vetande, som Hennerson inte har minsta
aning om. Låt oss kalla det . . . jah .. . lärdom. I största allmänhet.»
»Well. Böckernas Bok äger jag se'n fjorton år tillbaka, dessutom sju andra, det är kanhända sju för mycket. Åtminstone utbrister Thomas a Kempis på ett ställe:
ofta tröttnar jag att läsa och ständigt l äsa, i Gud är allt hvad jag önskar och begär!
Bättre är en enkel man, som tjänar Gud, än en mäkta höglärd, som betraktar stjärnornas lopp, utan att ge akt på sitt eget hjärta.»
»Inte betraktar jag stjärnorna!»
»Härligheten af ett frimodigt hjärta vinnes genom ödmjuk bön allenast.»
»Puh! . . . härlighet . . . titta dit för ro skull!» . . . baron Lackau gjorde en stor gest mot ett stort skåp — »där har jag mina anteckningar, det är förmer skulle jag ödmjukast tro. Hvart fack är fylldt med anteckningar. Mina egna.»
»Jasså. Till hvad nytta?»
»Bästa Hennerson, historien lär oss . . . nåja. Jag forskar, jag är en forskare» — uttrycket öfverraskade och gladde honom, det återspeglades i hans drag. Men med ens blef han otålig: »Säg åt Helena att hon kommer hit och hjälper mig!»
»Ja, det kan jag ju nog göra.»
»Hon är alltid så villig och . . . som sagdt.»
»Det är hon.» Hennerson ämnade tillägga något, fann det lönlöst, såg pröfvande på baronen, halft sorgset, halft medlidsamt, och gick tyst ut genom dörren till tamburen.
Om en stund inställde sig Helena, p rydligt klädd och andtruten, det rika håret nätt uppsatt. Hon torkade dammet af hvar bok innan hon räckte den, ögonen nedslagna, äfven det klädde henne. Ett beundrande utrop icke att förglömma:
»Jess, så'n massa romaner!»
Då log den gode baronen helt stilla oc h skakade på hufvudet. Nej, nej, ånej, romaner hade för honom varit upplefvelser, fakt iska upplefvelser, aldrig böc ker, aldrig hvad man kallar lektyr. Kärleksbeskrifningar, kärlek på papperet, allt det som för andra var romaner — hur barnsligt! Hur litet gif- vande! Eller för att ta ett exempel: i sin ungdom hade han en gång kommit öfver några vackert inbundna band af en viss Carl Jonas Ludvig Almqvist, en svensk författare, han hade läst dem pliktskyldigast, eftersom det brukades den tiden, också i adliga kretsar, och hvad var behållningen?
Ett enda ord, bara ett enda ord mindes han, och det var ordet alabasterbröst — nåja, han kunde ju tillstå det för sig själf, uttrycket lifvade och värmde honom äfven nu. På sätt och vis. Därför lät han sin ena hand, den som alldeles tillfälligt klappade
71
Helena på axeln, i ren distraktion glida sakta ned förbi hennes hals, rundningen utföre —
»Jag är en forskare» — sade han enkelt —
»vid mina år har man inga romaner.»
»Inte tycks baron alls vara gammal!»
Samuel Cornelius Lackau rätade ofrivilligt på sig. Långsamt lade han armarna i kors och genmälde med djupt vemod:
»Du talar af oerfarenhet, kära barn.
Historien lär oss, att till och med de bästa småningom åldras. Till och med blått blod kan svalna. Men ålderdomen är ingen skam, förstås, eller som det heter på latin:
senilia . . . jah . . . senilia non sunt turpia.
— Hvad du har pigga ögonl»
*
Samma dags afton. Vinden utdöd, de höga björkarna kring folkskolan orörliga.
I lärarinnans förmak, det yttre rummet invid tamburen, satt en ung dam i soffan mellan fönstren. Gestalten lång och gänglig, ovanligt smal om höfterna, halsen likasom tyngd af hufvudets mörka hårmassa. Ansiktet stort och blekt, ögonen fuktigt glänsande under starkt kupiga lock, näsan förnämt böjd, öfverläppen en smula uppdragen, så att framtänderna syntes. De fina, nervösa fingrarna lekte med urkedjan, benen ändrade läge oupphörligt.
Damen var Frida Lackau, baronens yngre dotter — syster Frida som hon kallades af sina likatänkande. Hon bar helhvit sommardräkt, svart skärp om lifvet, där till svarta strumpor och skor. På en pall vid hennes fötter hade fröken Siri Vett tagit plats. Kattungen låg på golfvet.
»Frida!»
»Ja.»
»Du kära!»
»Ja, ja . . .»
»Hvad jag är lycklig öfver att ha dig här! Och hur jag längtat!»
En tankspridd nick till svar.
»Är du mycket trött, Frida?»
»Nej, i nte mer än annars.»
»Gud vare lof!»
»Bara så gränslöst sensibel, du vet . . . också katten irriterar . . . ja, kan du förlåta mig, liten? Hvarför hålls den inte i köket?
— Schasa bort den, så är du snäll! Eller gör alldeles som du själf tycker.»
Schasa bort den! Fröken Siri kände strupen sammansnöras af gråt. Men hon lydde utan att ens blinka, till och med log, när hon återvände från sängkammarn, log genom en ny och blank uppsättning af tårar, den förra tillhörde redan näsduken och det förflutna.
»Tänk, Hennerson bief så god vän med Semiramissen! Han strök den öfver ryggen och sa': djuren ha kärlek till mig.»
Tystnad. Frida Lackau pressade händerna mot bröstet.
»Alla måste vi ha kärlek till den mannen, Siri. Det vill säga hvad jag menar med kärlek. I själfva verket har jag kommit kanske mest för hans skull.»
»Också lite' för min, medge det . . . du stygga!»
»Gärna. Emellertid är jag inte riktigt säker på att du fattar mina ord r ätt, riktigt rätt. Du får inte alltid ta dem efter bokstafven» — rösten lät en smula otålig.
»Joel Hennerson är en så barnslig . . . barnsligt manlig natur, så naiv, att man kan . . . att man kunde göra nästan hvad man vill med honom, tror jag, utan a tt han hade innebörden klar för sig. Om han
nämligen hyser förtroende till en. Han är lätt att missbruka, vi måste båda vara på vår vakt. Men en kraft är han, Siri, en stor kraftl En af Guds omedvetna.»
»Frida, hör du, är det inte underligt?
Är det inte vackert?»
»Visst, visst. — Sätt dig här på mitt knä, så ska' jag berätta något!»
Af allt att döma var det icke första gången lilla fröken Siri hoppade upp i väninnans famn, och genast slog Frida Lackau sina armar häftigt om den runda och varma kropp, som borrade sig in mot hennes egen. Genom smekningarna trängde ett halfkväfdt, undergifvet gnäll:
»Frida . . .»
»Älskade!»
»— kläm inte för hårdt! Tack — nu har jag det så härligt!»
«
»Är tamburdörrn reglad?»
»Det är den. — Jag försäkrar!»
»Då ska' du få höra. Men det förblir oss emellan.»
»Tror du att jag . . .?»
»Han har varit gift, vet du! Som helt ung. Med en nie år äldre kvinna, dotter till en hemmansägare, hon gifte sig med honom, hon såg bra ut, kanske för fet — och lite' mer än tre månader efter bröllopet fick hon ett barn, Siri ! Ett stort och friskt barn, lika stort som . . . som det brukas.
Och det är onaturligt. Enda förklaringen är den, att hon måtte ha syndat, en dålig m ä n s k a s o m h o n v a r . . . e n s å ' n d ä r e n . . . själf kunde han inte vara far då ännu, det visste han. På så kort tid, förstår du. Att han blef u tom sig o ch rasande är naturligt, ingen kan undra öfver det, vi måste sätta oss in i hans känslor — så rasande, att han hufvudstupa for till Amerika. Utan
77
afsked, utan ett ord. Bokstafligen. Han är stolt, Joel Hennerson!»
»Och stark — har du gifvit akt på hans axlar? Jess I Håller du inte bra mycket af honom, Frida?»
»Jo, jo, alla måste vi hålla af honom.
Främst är han så djupt rättskaffens, jag har aldrig kunnat ens drömma om något dylikt! Vi talade med hvarann nästan dygnen igenom i våras.»
Ett skrämdt uttryck i det rödkindade porslinsansiktet: »Tynger jag?»
»Mitt högra ben domnar.»
»Fy, att jag ska' vara så tung!»
»Siri, det är ljufligt! Bara flytta dig högre . . . så där! Och hör nu vidare:
efter ungefär fyra års förlopp får han ett bref från hustrun, skickadt med en som varit på besök i hemlandet, en af hans arbetskamrater. Ingen hade trott att han
