A c a d e m i s k A f k a n d l i n g .o /
med yidtberöm da Filos. Facult. tillstånd,
under inseende
a f
Ma g.
E L I A S F R I E S
P rofessor i E k o n ., R iddare a f K . N . O . F ilo s . F a c . n. v . D ecan .
F ö r Filosofiska Graden
utgifven
af
JONAS GUSTAF SJÖSTRAND,
S m å lä n n in g ,
Kommer att till offentlig granskning framställas p ä (»uslavianska Audit, d. 11 Maji 1 8 4 2 ,
7 ) H a r m an ey uppfattat så v ä l det motsatta i Sjelf- v a nam nens uppkomst och bildning vo/?/. helt och h å llet olika n a t u r å s i g t som u ttrycker sig i gam
la verldens, medeltidens och nyare tidens n a m n , liviL- ket i följande afdelning nä rm a re skall utvecklas. Man måste först eflerforska vid hvilken tid och j)ä hvad o rt e tt iia m n förfe t uppkörn, de då vid n u n n g ih iin g afsedde förhållanden*^), de den tiden gängsehegrepp, analogien m ed af samme eller samtida författare gif- n e ; t y i hvar tid ä r en viss grundåsigt herrskande
bestämbar v e x t , livars tlerivalion är ok ä n d , möjeligen af n å
got v e x l s t a l l e (ett dylikt l o k a l - n a m n näinnes a f Cornel. A c p .), så förblir för L i n n é s A c l a e a , efter F lora L a p p o n ic a der grun
den är utförligare a n g i f v m , den a f A c ta e o n den rikligaste,
S o m Prof. IT ihstrum redan anmärkt. De b å d a föreslagne af
’'A ktI), u p p h ö jd plats (rättare hafskusl) och «»t# , Flad«r, liaf- v a ingen säker gru nd, ehuru den sednare är vida rimligare.
*) Huru många misstag hade ieke undvikits, on; man varse- blifvit alt de flesta äldre namn äro ad jectiver, h vart i 11 sub
stantivet bortfallit och att mar. i namnets genus har anvis
ning på a» Ila substantivum ? Eller mera aktgifvit på de gam
les b ru k , att benämna en okänd v e x t efter v e x to r t e n ? Man hade d.å ic k e sökt derivationen för Teu rrion uti en prins, Carum eller sem en Carium i Carus, eller Aconitum « fler Ovi
dii dikt i ecxkti, slipsten (rätta; e sandsten), h vilket ”låter som én slip sten ” för våra öron. Det är alld eles , som om en ut
länning med S v en sk t lexicon i hand ville försöka tolka d y l i k a
inhem sk a v ex ters orts-namn, såsom K o n g scin g slilja med en l i l j a
från Kunglig a ängar, A ls ik e k lö fver med a l l s icke k l ö f v e r ,
G oLLlandsrofsa nr d Rof eller vinst af goilt l a h d , Ölanatok med Ö l- ans-tok eller oduglig att ansa ölet, jemfördt med P o rs, SL um m eslöfsört med en ört med dunkla blad, K astlöser med lösa <j v a s tar o. d. — Andra åler med bestämdi a n n a n de
rivation skulle han taga för ortsnamn såsom Å lan dsrot Irån
Å l a n d , K a lm a rero t från K alm ar, T ierpsrot från Ti: rp och
H o en från Ön Hven. Vi h a fv a blott anfÖrdt detta som ett va rn a n d e e x em p el på lätth ete n alt iinna e t y r n o l o g i för allt, om man ej binder sig vid bestäm da lagar — och lika l ö j l i g e
de nämde för oss äro, skulle visserligen Rom are och Creker funnit många föreslagne.
2
18
eller något g e m e n s a m t, som i vår tid f ö rs v u n n it el
ler rä tta re af oss sjelfva ej förninunes, e m e d a n v ia n .s e det a llm ä n t gällande *). V e xtnam nens etym ologi är ett d ile tta n t- v e ta n d e , som i sig liar intet vetenskapligt v ä rd e , men från verkligt historisk s y n p u n k t k a n det ega något intresse. E n d a st då kunna ne m lig e n u n dersökningar äfven af de obetydligaste ä m n e n , till livilka det om v e x tn a m n en onekligen h ö re r, o m man blott söker h v a d som är sa n n in g , tillfö r litlig san- ning j leda till några ej föraktliga resultater.
Det anförda torde likväl tillräckligen v isa , att det s ä t t , hvaruppå vextnamnens etymologi nu vanli
gen bedrifves, livarken leder till sanning eller något a n n a t n yttigt. Allt livad, som icke söker e n d a st san
n i n g , kan aldrig blifva till någon v in s t för veten
skapen. Om m an än medgåfve, att hvarje n a m n m å
ste hafva sin e ty m o lo g i, följer icke d e ra f att m an skall antaga en godtycklig, då man ingen k ä n n e r ; än säkrare ä r , a tt hvarje person måste hafva födelse
ort och föräldrar; men icke diktar någon verklig häfdeforskare d y lik a , du han ej kä nne r de verkliga.
V ida b ä ttr e ingen etymologi än en oviss. Icke hel
ler är m an försvarad med andras a u k to rite t; utan kritik och nödig varsamhet får m an väl icke efter
säga a llt, lika litet som man mer i en Svensk H i
storia får upprepa Johann is M agni tn. 11. fabler.
Vetenskaperne hafva, liksom hvarje väl o r d n a d t hus
h å ll , sina skräpkam rar for allt, som endast väcker äckel och åtlöje; ingen husmoder m ed någon takt framlägger gerna d y lik t i g ä s tru m m e n , och samm a a ktning bör en Författare visa sina Läsare. L ä t tr o -
*) Så väl i sjelfva bildningssältet af v f x l e r n e s nam n, som i dfras uppfattning af natu ren, eger man icke blott en p rober- sten på deras anlagtighet (ej riktighet), utan äfven på. nam
nets å ld e r , liksom Prof. liriin iu s af cem entet och några sira
ter igenkänner en ruins ålder och byggnadsstil.
jgonliet är en gammal etymologist arfsynd. Men l i a r inan ingen anvisning på ett namns betydelse, eller i h vilket språk det Sr att Söta, sä vore det en l>esyin
nerlig slump, 0111 sökande pä måfå kunde blifva f r u k t bringande. F ö r alla ä ld re namn måste Framför a llt iildre, s ■' ’a Författare rådfrågas. De innehålla ofta derom bestäm d upplysning-; oftare endast anvis
n i n g a r , som likväl s a m m anbundne med vinkar gifna ä f andra samtida Författare oeh jemfördc med tidens nätur'åskådning oeh nainngifningspritrcip, kunna leda till en nära visshet gränsande sannolikhet; allt som ej h in n e r d e lta m ål anse vi förkastligt. I samman
hang härm ed torde m an få hemställa * om ieke allt eiym olog isera n de på egen h a n d , ulan större historisk lä rd o m , filologisk insigt och limguistisk kunskap, ä n som för tillfället kan förvärfvas genom bruket yf ett Lexicon > lämpligast instäldes*}.
k) Delia kan visserligen synas Vara ett h a r dt t a l , men i
Vetenskapliga kritikens n a m n , ulan ringaste personlig hänsyft
n in g , måste det dock en gäng rent utsägas. Vi veta dts su lom allt för vät, att ju ulmärktare veten sk ap sm än , desto mindre vigt lägga de på något så o b e ty d lig i, som den på god tro nf- 6krifna vextn am nens ely m o lo g i — och att de misstag, som d eruli upptäckas, icke m er kan förringa deras ära än d t dun på en lärd mails kläder.
^
IV» U fkast t ill VextnainncD S H is to r ia .
” N on s a tis e s t a d h e r b a r ia m p e r d is c e n d a m t r a d c n d a m q u é h e rb a rio s s c r ip to r e s le g e re , p la n t a r u m v id e r e p i c t u r a s , ig ra ec a v o ca b u la i n s p i c e r e , m a g i s t r i v e r b is a d d ic tu m e s s e , se 'd r u sticos e t m o n ta n o s h o m in es in te r r o g a r e o p o r te t.”
Pa n d. Co l l e n c t i u s.
E hvarje hislorisk vetenskap ligger hufvudsaklig vigt devuppå, att hvarje factum , hvarje det enskildas del för sig är troget uppfattad; ty eftergifver nian d e rn ti sanningen i det ena efter det a n d r a , e h u r u obetydlig den må synas vara, så gyttra sig dessa småfel slutligen tillsammans till en enda stor lögn.
På detta sätt uppkom m a falska åsigter både i veten
skap oeh allmänna lifvet genom efterskänkande a f det strängt rätta i småsaker, som i sig synas obe-»
tydliga och likgiltiga. Det är på denna g ru n d vi så strängt ifrat för visshet och noggranhet i elyrnologiens detaljer; men då dessa skola sammandragas på ett b lad till en hel b i l d , så anse vi tillåtet of verse till
fälliga afvikelser, sedan man erkänt dessas tillvaro.
Det a r icke m ängden a f facta, sanna och halfsanna, som summerade tillhopa gifva stora re s u lta te i, utan snarare några få säkra och fullständigt utredde. •—
M ycket, som riktigare kunde synas höra till n a m n e n s h isto ria , är redan a n ty d t i deras etym ologi, d i t vi h ä n fö rt allt det egentligen speciella, då vi h ä r skola anföra det lilla vi tro tt oss af hittills utredda för
h å llanden kunna antaga i det generella.
Den första och ofta säkraste källan för up p fatt
ningen af de äldres naturåskådning är just det ö p p na n a tu r s in n e t, som icke genom konstlad lärdom blif- v it missled t, utan genom förtroligt umgänge m ed n a tu r e n blifvit uppöfvadt. E h u r u nödvändig sp rå k kunskap ä r för tolkningen af de äldre n a m n e n , är
den likväl på långt n ä r icke tillrä ck lig ; bland alla uttolkarnes förslagsmeningar står m a n villrådig, utan d e n n a finkänslighet för det enklaste oeli mest n a tu r
liga. D å , som nedanför skall visas, de äldsta n am nen äro verklig folkpoesi, just af den enkla art, som ä n n u fortlefver i aflägsna b ergstrakter, rådfrågar man d en n a m ed så m ycken nytta. Botaniken torde ock m e r , än de flesta öfrige vetenskaperne öst ur denna k älla, icke blott i den äldsta tiden (H ippokratis, Theo
p h ra sti o. s. v.}, utan äfven vid vetenskapens p å n y tt födelse i B runfels*j T r a g ij F uchsii dagar, innan lär
dom en b le f det öfvervägande elementet. Att de ä ld
sta hos Grekiske vetenskapsmännen förekommande vext- n a m n e n äro folksnamn, och icke , såsom vår tids, bil
da de af vetenskapsm ännen, är icke blott ty d lig t al deras inre beskaffenhet, utan äfven af y t tr e bevis. Der- före lem nas icke heller några diagnoser, emedan nam nen ansågos förut bekante. N är en vext icke hade något k ä n d t n a m n , så anföra de den utan allt så d an t;
vanligen jemföra de den m ed någon s n a rlik , 1. e.
”Den vexten, hvars blad liknar A rum , m en ä r hvitt och ludet och är af ett Hederablads storlek.” Hippo- krates. Åtskiilige n u för namn tagne epilheter äro i sig endast sådane phraser på vexler, som i folksprå
ket icke egde n a m n f. e. cpvXhov •&r}Xvyorov xul uc)(jrtro-
yo ro v Theoph. H ist. I X . ig , hvaraf sedermera n am n e t T helygonum u p p s tå tt, liksom Parnassia af ”Aypw- ang év tco IIuQvuaauK Funno de i folkspråket flera förvexlade tillädes e tt epithet, vanligen irepog; i hvil- ket fall vexten utan delta e pithe t är a tt anse för den egentliga, eller uqqtjv och tf-rjXeia. I dessa sistas till
ä m p n in g följes alltid den p r in c i p , att de t förra epi- thetet tillägges den fastare och kraftigare, d e t sed- nare den spensligare och s v a g are ” ) . laktgifvandet
*) Den naturåsigt, som ligger härför till grund, ä r , liksom v id en mängd föihållanden i växtriket hos de g a m le , hämtad
/
n
pa sådane småsaker är a f stor vigt för l ä t ta föl s tå n det af de gamles nanui. Som följd a f anförde h v u k , att utan kritisk granskning upplaga och bibehålla» alla folksnaron, måste förklaras, hvarföre alldeles sam m a nam n lillägges de m est bim m elsvidt skilda v extcv, emellan livilka ingen slägtskap må sökas för n.anm- likheten alldeles som i våra folknam n, såsom M edica både C itro n trä d e t och nuvarande Medica go och otaliga andra. Ofta, men ej alltid tilläde m an dä ett e p ith e t vid den ve xt, som man ansåg n a m n e t oegeatligen tilikoimpa. Det egentligen Grekiska Xottog, e l t col- leetivt namn })å Trifolieernes g r u p p , liar i n t e t så
d a n t , men E gyptiernes Lotus kallas alltid Xcoxbg cxlyvn- tiog, Berberiets i.coivg d&id.yov> stundom finner m an äf- ven ett d y lik t epithet tillagt den egentligen i n h e m ska benäm ningen. Så t. e. kallar H ippokrates "Vicia l a b a Yvu^oq iXXtjrixbg till skillnad h a n xrw/ms uiyrnnoQ.
Säkraste beviset, att nam nen icke af förfa tta r n e sjelf b ild a ts , ligger uti deras vanliga u t tr y c k , ’xuXoZniv"
såsom o xolovmv t not nyäciov, «Hot de faoiiiQu," hos 1 heophrast, "Voro alls inga folknamn att til lg å , så öfverfiyttades efter någon tillfällighet, men icke efter inre slägtskap, dylika på e tt sådant n a tu ra ls te r, hvil- ket förklarar, h u r u nästan samtlige T å n g a rte r hos T h e o phrastus korumit all fy nam n efter trädslag såsom (penn§ norrlu, duqpi t] navxiu, uimeXog > fbirrj, dyvg o. S. Y.
b ö r s t längre Iram hos Dioscorides tycker man sig med säkerhet m ärka, alt en del namn blifvit hi Ida de af honom sjelf, dels al deras mera sökta betydelse, dels
från analogi i Djurriket j mer» nr ock just derigen om fa lsk , em edan delta häruli liksom i flera afseenden är V e x t n k e t fullkom ligen motsatt, llos v e x l e r med skilda kön är bland de ileste hanjdanfau alllid svagare, honplantan st ark are-, jen\f.
i. e. Ham p, 11 i un ta in. Q. D eraf filllro vi oss kunna förklara hvartöre af sadane v e x le r honplantan är mindre sensib el för k ö l d , hvarföre denna af några före kom m er vild v e x a n d e långt längre e m o t norden än hauplantan såsom S tr a lio te s , b crg itia riq .
deras afvikande bildiiingssält från tolksj>1åkels; men kanske hufvudsakligast deraf, a tt han för sådane u p p ger d e riv a tio n , liksom man i våra dagar sällan uppger derivation tor något bekant o r d , utan för något n y t t
,ili införa. P å d e n n a grund är det i
. a gö dylika
d e garn la
m an förbisett deras verkliga som man
anser så oriktigt afvika från Dioscorides
etymologici’; lian m åtte väl sjeli bäst vetat, livad lian m ed n a m n e ts g d v a n d e afselL. Att de etter lians tid af Bassus, Myrepsicus m. fl. införde nam n äro af dem sjclfva d ik ta d e , bevittnas bäst at det oklassiska i deras b i ld n i n g , och skall derföre anm ärkas vid afhandlan- d e t a f d e t formella i nam nbildningen.
V i öfvergå nu till prin c ip ern e för u tredandet af vextnam nens betydelse. Ju s t d e ru ti, att källa och tolkat dem ef
ter vår tids nam nbildningssält, ligger grunden till så m ången oriktig tolkning. Sådane vextnam n, som S kra t- t,aren „ SiLtaren j , O rasande, Önskelös rn.fi. h varmed m an öfversatt Anagallis, S e dum , Alyssuin, A ru m , b af va a ldrig uppståt L i något folkspråk; så länge folken ej blifvil atiedde från n a tu r e n , andas språken e n d a st poesi och religion. A tt de utuuirktare na- luralslren varit bland de föremål, som först egt eg
na n a m n , anse vi ligga i sakens n a tu r — och afveu bevisljgt deraf, a(t deras betydelse sällan m ed säker
h e t kan utredas, om man icke får antaga sta m o rd , som till sin ursprungliga betydelse f ö r s v u n n i l N ä r
*) Naturen liar i alla lider var i l en rikare källa fur meiisk- liga v e l a n d e t , än man i allmänhet vill erkänna, sedan man t^ckt sig v e x l läromästaren öfver hu fvu d el. Oss förekom mer
det s a n n o l i k t , atl en mängd be nämningar på allrnänna och
abstracta begrepp ursprungligen utgått från rialuviöre mal; e l
ler att, liksom S c irp a re bestämdt härledos a f Scir pus, så kan lik väl j u n g e r e härledas af Juncus, som tvärtom ; ehuru den
\ örra bemärkelsen sedermera bl if vi t den allmännare. l) et- u är doek något hypoih etis kt, h v i l k e t , såsom icke egentligen ti llh öran d e vårt ä m n e, må icmnas åsido. Men som ett e x e m -
54
dylikas d e riv a tio n fir klar och ty d lig , anse vi dera, vara af n y a re h ihlning och det" ursprungliga halva b i d vit u tträ n g t. A id granskning af så väl ä n n u m ä r k bara spår al namnens uppkom st, som i s y n n e r h e t hela vetenskapens historia intill våra dagar, är nera- ligen klart, a tt nam nen i allm änhet u rsp ru n g lig e n v a r it collectiva för flera snarlika förem ål, och s e d e r
m e r a , i den m ån de särskilda slagen blifvit urskiljde, 1 dag h g t bruk hlilvit förändrade, samt derigenom äf- v e n i sitt ursprungliga försvunnit. Detta har skett pa tvenne s ä tt , antingen derigenom att det u r s p r u n g ligen collectiva nam net blifvit öfverfördt blott tidi e tt visst slag y) eller ock öfvergålt till ett nomem ap
pellativum lör alla de d e ru n d e r innefattade slagen.
■Detta sednare har väl varit det vanligaste. Man u r skilde först de olika slagen med ett adjecti v, motsva
r a n d e våra nu brukliga species-n am n; m en s m å n i n gom bortföll det ursprungliga namnet och e n d a st det tillagda epithetet bibehölls som n a m n , liv a ru p p å b å
r d , huru en hel namnfamilje kan förklaras, om man fär an - taga ett ur bruk kom m et stamord, skola vi här anföra S il - p J iin m , S i/e r , Sl/ou s, 6esil<, hvilka öfv erensstämm a deruti, att de lem na, som flera i medelsbafsregionen, en g u m m ö s A e lh e r - o l j a , so m Romarne kallad® Laser, 1.vårföre ock Silphymm all
ti d ofversaltas med Laserpitnim. Far man nu antaga so m 8 am ord E.X, ehuru delta hos Grek:ske författare ej fö rek om m er (endast som Ijllagt R ic in u s , äfven utmärkt för sin olja) m otsvarande Lal.nernes Laser, dä blir alla nämde namns deri
v a tio n e n k e l, nen,ligen S ä - P hy,un , den som frambringar & m) S il; SU -au s den som stelnar («>„'*) till Sil; Sileroum e l l o - r V ler fran hvilken S,| utflyter ( T , ft) ; ån-r ett f r e q u e n ta i vum deraf. Men Latinernes Siler är något helt ann at än o fv a n n a m d e , som alla äro Umbcllat. r.
) Så b e ty d d e , som bekant, ursprungligen träd i all- n .a n h et, men blef slutligen inskränkt till ett visst slag, n-emli- gyn Lken sasom trädet per excellentiam. L iliu m från et t all- deraf na”in ^ P rak , f uIIa blommor till ett bestärndt slägte
l e t ) finnas otaliga bevis. Som allt jem t i det följainde exempel de rp å u p p g ifv a s , anse vi öfverflödigt h ä r uppgifva några sådane för den äldre tiden; b l o t t anm ärka a tt m an ännu i 17 seklet skref llerba m o- schatellina, li. p a ris , h. trientalis o. s. y.
Detta tillagda epithet var i de flesta fall ett a d - jectivum , som icke sam m anbands m ed sitt substanti
vum till ett ord ( f ö r r än u n d e r språkets förfall hos de sednaste Grekiske fö rfa ttare ); livarigenom substanti
vet desto lättare bortföll. Stundom har ett nam n derigenom från sin ursprungliga adjectiva form anta
git en s u b sta n tiv , som icke bör missleda oss. Home
rus sk tilv er döraxog (al doveco') ttuXufiog, men Diosco- rid e s och de sednare doraj; de äldre fieXia eller jue/U^,
«comor, m en sednare fiéXiag, xwnov, Plinius skrifver Sem en C a riu m , sednare Carium och Carum o. s. v.
Det är detta bortfallna su b sta n tiv u m , som bestämmer vextnam nens genus. H ä ra f förklaras t. e. hvarföre alla gräsnam n a f latinskt ursp ru n g uro neutra såsom secale, tritic u m , h ordeum , p a n ic u m , m ilium , lolium , emedan gramen eller f ru m e n tu m ä r d e t uteslutna sub
s ta n tiv e t; alla de Grekiska å te r , hva ru n d e r yXoij för
stas, äro feminina såsom ’Aiqi), xoi&r], noirj, rieprj, oXvqu, uyQcooitg, (f äXuQig: de större åter, der xa/.ctfAog är substantivet, äro masculina såsom nanVQog, xvneiQog, xayuMog, nXoxccpng, intyetog ( a llt Rörarter samt ? nvQog och faöixog, om ej ursprungliga). Men detta sub
stantiv kan icke blott vara ett visst allmännare nam n eller |3piurri, Syvg, dtidgoj', xgirov, fioXfiog, utan lika ofta någon viss del af vexten, som användes i den tidens E konom i eller Medicin. Företrädesvis gäller detta om alla, som man endast lä rd e känna som handelsartik
lar. H äruppå lem nas bevis nedanför i alla exemplen på de efter vissa orter be nä m de vexter. Att fm na livilket substantivum delta varit, är alldeles nödvän*
digt för att rikligt lörstå nam nens, betydelse. Deirlill
26
äter eger man en god anvisning i nam nets genus.
Skulle Acer verkli gen vara samma ord m ed äcer (dn var
t ill likväl ingen äldre g r u n d fm nes) m åste su b sta n tivet dertill vara lig n u m ; också liafva alla sed n are etymologer velat tillämpa det på veden, u ta n att t ä n ka på a n ty d d e g r u n d e r - — A tt åter genom s a m m a n bin d an d e af ett adjectivum och ett s u b sta n tiv u m till ett ord bilda substantivt v e x tn a m n , som sederm era biel och nu är det vanligaste, synes i äldsta tid e r v a r i t okändt. Asrdgov och porary, som af alla lättast ljo rt- fallande, förekomma högst sällan i de gamlas n a m n , m en skrifvas då alltid s ä rs k ild t, såsom ”(iuXaufiu dév- dyov” Theophr. ’'Isqu (.Sovavrj’ Diosc. jty it ov (luaihxbv Diosc.*) J iiff avdos Theophr. f a s t dessa ord ofta up
penbart uro uteslutne. T y d lig e n ser m a n likväl b u r u m a n , r,en namnens mångfald ej tillät d e n förra en
kelheten i b i ld n in g , öfvergått till s a m m a n sä ttn in g : Homer skrifver oélirov tXtödgenrov, Hippokrates oélirov iXtiov, Dioscorides åter éXsiooiXirov, att förtiga m ånga dylika exempel. Man behöfver endast kasta en f ly k tig blick på Dioscorides v e x tn a m n , jemförde m ed de äldres, för a tt finna h u ru de mera samm ansatte, k o n stigare bildade äro ökade och alt de enkla adjectiva iiro de äldste. Men de sammansatte ha de älven u r sprungligen adjectiv fo rm , substantivet sättes före såsom hXioTQÖniov o. s. v. Först efter språkets förfall (graeeo-barbara aetas) bildades sådane n a m n som puXoupoåei doov, ftooxo^öiavov, dgooiopöiuror, xagdiofioTurti**).
*) Deremot skref icke Dioscorides, hos liv il k e n su bsta nti
vet i allmänhet öfverallt bortfallit, ttglvov y.oXx"iCV > (pxXxyynv, t<prt u igw ii), fl., der xptvov är lika nö dvändig t för m en in g en , utan endast adjectiverne; nien fixcriXtxiv, hgöv synas varit för allmänna ord att tåla denna ellips.
**) Det är detta namngifningssätt, som nu anses för det bä
sta — och visserligen är det från systematisk synpunkt det riktigaste ooli vigaste; men d e l är icke det naturligaste eller
-i— N am n sammansatta af tv en n e substanti ver före
komma i äldsta tid e rn e ytte rst få, ([såsom uviogfiurog, vogxvccfiog) och redan genom sin förening med ett an
nat v c x tn a m n visa de sig vara a f yngre u r s p r u n g , m en bos Dioscorides blifva de vanliga f. e. fiovtf&uX- por, Xuyovnovg, ågroylotggov t pvoaäng m. fl. T y d lig e n ä r detta b ilduingssätt y n g re , ( o m de icke från ad
jecti ver öfvergätt till substantiver, hvartill mnovfjig m, fl. lem na s p å r ) och deras derivation är vanligen liögst enkel, I deras betydelse ingå icke några konst
lade, sökta enskilda karaktercr, utan en metaforisk to ta lu p p fa ttn in g af hela vexten, liksom i de ä ld re e n kla poetiska e p ith e te rn e, som öfvergätt till nam n.
Man kan u n d r a , att vi lagt så m ycken yigt på d e t
ta form ella, men dess kännedom synes verkligen nö d v än d ig för a tt riktigt förstå n a m n e n ; allm ännast sö
ker m an d e m i verber, utan a tt tänka på d e t n ö d vä n d ig a substantivet. E n d a st i de fall, då e p ithetet var e tt alltför trivialt ord, bibehålies substantivet så
som i fioXfiog iddwfiipog, eptnnog, If.qu (jqiuvi] o, s, v. På de ä ld re n a m n e n , torde några exempel bär böra a n föras: åovauog (*ä).upog} den böljande ([vassen); "Wfwov (ifvioy*) d e n oförgängliga (V e x te n ); rtjfoytov eller Xsqpttov, d e n länge oförgängliga, den troget älskande ([Svec, kärleksört :i:) ; psXitj det m annabärande ([trä d e t); ercipnåiov («yiUÄo»-) det m idtpå sittande ([bla
d e t ) eller m idtpå b ladet sittande; eqprjuppov (xptvor), don dagblom strande ([Liljan); •fru.XixrQov ((/>éÅi,o>0 det
mes t klassiska. L)å Linné klandrar adjectiva namn bar han ej a k lta g it, att detta var just det äldsta.
*) De här tillagde epitheter äro icke godtyckligen v a ld e , utan efter källornes anvisning. S e m p ervivu m var bos Gre- kerne liksom hos oss odlad {(f>Zrov) o c b , innan namnet äiufooov ännu kom m it i bruk, anmärkes den af Hippokrates som rp i w
7 U ) V 0 ‘ X H U I V ( p ' J C / U I V Q V ,
**) Om S v e n s k a och Grekiska folksagans öfverensstämmclsQ se 6Ve£. N y m p h , ed. 2. p . i n .
28
månggreniga ( b l a d e t ) ; ruQxiaaog (fiolpos') den d o fv a n d e ( l ö k e n ) ; ui&ovau och IXajivij m. fl. (^otuvij) den B r ä n nande ( o rik lig t öfversalt m ed 'g lä n s a n d e ”) v e x te n , utQr] fyXoij eller noij) det dödande gräset, Aurea * Au- ratia ( p o m a ) o. s. y. *). Så enkel var den u r s p r u n g liga n a m n g ifn in g e n , eller r ä tta re , d e n uppkom ej af afsigt a tt bilda n a m n , utan genom bruket blefvo» epi- tlie te rn e n a m n ; de ä ld re n a m nen förhålla sig t i l l de n y a r e , som d e t naiva ? som ej sjelft vet a f sin. sin- r ik h e t , till det u ttä n k t pretentiöst snillrika.
T i ll en del måste dock undantagas alla n a m n af frä m m a n d e ursprung. Man var i ä ld r e tid e n lika r ä d d 1 ör a tt bilda n y ^ n a m n , som m an n u cLertill är benägen. Fick m an derföre en vext u n d e r f r ä m m a n d e b e n ä m n in g , så upptog m an den i språket ( o c h så sker än i dag i lefvande språken; T h e , Caffe, Ta- bak och de flesta utländska naturalsters n a m n äro Jänta u r ofta för oss barbariska s p r å k ; ) m en liksom hos nuvarande F ra nsm ä n nationaliserades de så efter eget u tta l, att det är icke lätt igenkänna clett u r sprungliga. På detta sätt inkommo redan i gamla tid e n för en del handelsartiklar indiska nam n. V a n ligen h a r man dock hos de gamle u p p ly sn in g a r från hvad språk de h ä rs ta m m a , åtm instone a nvisning. Må m a n icke låta förleda sig af lä tth e te n , a tt finna r a d ic e r, a tt söka dessa i L a tin och Grekiska. R om arne
*) För alt icke alltför långt förirra oss i ett ä m n e , som säkerligen alla skola anse alltför obetydligt, rnäsle vi föibig å en mängd minutiösa anmäi kningar, som för oss dock i c k e äro ptan betyd else. Stundom bar en v e x t olika namn af PÖk?
gen era, dä ligger alltid en olika del till grund för b e n ä m n in gen såsom under fotx förstås ig v s , under xorncf att det gednare också endast säges om den i om ogen frukt år fullt hei’isligt. En del Grekiska balva för analo gien, sy n n erligen pfv erförde till L atinen, förlorat sitt ursprungliga genus som Padus, CfSi'cisus ni. fl. Ursprungligen vpro de bevisligen pias- pulina, tills genom långt bruk som substantiva sjelfva tanken på det ursprungliga Kxgru t Hel' dylikt bortfallit.
gro s, m en de äro dock lätta a tt urskilja från de verk
ligen Latinska. Deruppå liar man icke nog aktgifvit.
A tt för d e sednare söka rot i Grekiskan är i vår t a n ka o r ä t t , till och med der likheten är uppenbar.
K ä n d e m a n in te t nam n på v e x te n , så var det ald ra vanligaste, a tt benäm na en vext efter vextorten eller det s tä lle , hvarifrån den erhölls såsom handelsartikel.
Som m an kan historiskt följa dessas ursprung, Så ä r detta vigtigt för kännedom en af det formella af nam
nens u t b il d n in g , och bestyrka de till fullo de of va 11- a n ty d d e grundsatser. Alla u p p trä d a först som adjec
tiv a , substantivet som bestämmer genus bortfaller un
d e r våra Ögon, och det förra återstår ensamt, som n a m n . F r å n Med ien hade m an tv en n e vida skilda v e x te r , nemligen (/?ordiO uij&xij ( n u varande Medi-
°cli /Aijltu [iifiixri, men så länge man blott k ä n d e frukten så kallades den sednare jifAov ju»(å<xör, af det förra blef slutligen blott Medica (hvilket alls icke afser några medicinska e g enskaper!). Likså två P ersica j af hvilken den ena är nuvarande (Malus,) P ersica; den andra xuqvov neQoUtbv är v årt Juglans. Så ar fö rh å lla n d e t mecl A rm en ia ca , P u n ic a C o lc h ic u m (sc. yyiror), Carum e ll e r , som det först kallas, semen Ca r i u m , L ig u sticu m (fo liu m ) från L igurien, Sardoa benäm nes a f Virgil herba Sardoa frå n Sardinien, B rita n n ica ( r a d i x ) från Belgien, T eucrium från T r o a s , A conitum från en ort A cone (O vidii deriva
tion i metamorfoseriie är en poetisk fiktion), Thä*
psia och Sam olus efter öar af samma n a mn , Amerind ( S a l i x ) från nu varande Amelia i Spoleto m. 11. E n del äro bevisJigt a f samma d erivation, ehuru mera föi ä n d ra d e såsom Cicla af Sicula radix eller den Si
cilianska. Då Greker och Romare från olika h å ll fingo en vext, erhöll den hos hvardera olika n a m n f. e. P unica (se o f v a n ), Grek emes Castanea kallade R om arne glans Sardica (ifrå n L y d i e n ) , innan d e t
förra blef a n ta g e t; liksu E sculus för glans Cluaoniä efter E p ir i ä ld re n a m n ; T a m a r ix gåfvo liom tinio nam n efter n u v a ra n d e Tam bra i S p a n ie n , u l a n att då k ä n n a , alt d e t var Grekernes jui/göoj. Men P l i n i i berättelse om Cerasi b e nä m ning efter staden Kera*
sunt i Natolien» ocli dess införande af Lucullus f a r ej lämpas på vår P r u n u s Cerasus; den var lå n g t förut k ä n d , red a n af T h e o p h rastu s u nder n a m n a f togmaos*
( T lin iu s uppgifver ock sjelf flera körsbär-arter soni vilda i E u r o p a ) ; Cerasus är väl, efter B u ttm a n * bil*
d a d t af likasom Cornus af cornu *—och sLaden har snarare fått sitt narim af vexten, än t v ä r t o m , ty den som är äldst måste väl gifvit n a m n e t ; m e n den Cerasus, som vexer vid K e ra su n tj är efter Belhonius Lauro-Cerasus.
Deremot äro vi öFvertygade, att nti va nliga b ruket a tt be nä m na vexter efter personer i d e n gam*
la tid e n var o k ä n d t; (Törst i m edeltiden började* m an tillegna vexter Helgon; och som prin c ip antogs det egentligen först a f P l u n d e r ) , hvilken väl klarast sy
nes d e ra f, att efter ingen af forntidens u t m ä r k ta r e Botanici någon vext var uppkallad förr än i sed n are lider. Man h a r likväl sökt skaffa detta b r u k urål*
driga a n o r, m en vid n ä rm a re granskning to r d e de flesta, om ej a lla , exemplen förfalla. 1 sednare tid e r liar m an väl öfverfört mythologiska n a m n på vex
ter såsom Jn drom eda Cassandra j o. s. v. mön de äldre N arcissus j H yacinthus j Adohis o. s. v i äro säkerligen äldre un de mythologiske fablerne, som just genom en allegori uppstått genom någon egen
skap hos vexten; i en d y lik hafva de sin förkla
ring. Alla a n d ra å t e r , som blifvit s a m m a n b u n d n e m ed Ilistoriske p ersoner, bero vanligen af n a m n lik h e te n ; vextnam nen äro säkerligen ä ld re och hafva vanligen en enkel d e riv a tio n , syftande på vexten och icke på personen såsom T elephiu m , T eu criu m j H elenium , Lysim achia o. s. v. De mest för motsatsen talande
ven de kunna annorlunda förklaras. Den förra, som äfven kallas %tXio<pvXXeiu (L a t. Millefolium), kan ir»uje- ligen vara en sam m andragning deraf, « Xieia — och P lin iu s a n ty d e r sjelf, att Artemisia är ett föränd rad t u tta l af P a r th e n is , liksom Tanacetum (ulan all g r u n d h ä rle d t af ä-iratog) af Tannacum ett gammalt n a m n på P a r th e n i u m , så att i g ru n d en tyckas alla dessa n a m n vara lik a b e ty d a n d e , liksom de utan åtskillnad användes i de gamlas Medicin.
I)et var egentligen först i medeltiden, som m an började uppkalla vexter efter personer, men då blott Hel gon och i religionshistorien firade namn. Icke b lo tt helgonen ( L i n n é uppräknar i Phil. Bot. kring 3 0 vexter benäm de efter d y l i k a * ) uppkallades, utan iifven gamla Testamentets personer såsom Sigillum Salom onisj Candelabrum Salomonis o. s. v. — C hri
stus och J u n g fr u Maria lingo hvardera en hel blom
stergård — m en äfven Englarne (A ngelica), till och m ed d e n onda andan (Morsus d iab o li), blefvo icke förgätna. Med alla dessa nam n äro legender inför*
lifvade; symboliske begrepp ligga för dem till grund.
Mig synes man nu oriktigt förakta allt d ylikt; vis
serligen hö r det icke till den stränga vetenskapen, m en in te t som hör till mensklighetens utveckling, livarti 11 dess förhållande till naturen företrädesvis h ö r , får förbises, och den som verkligen vill känna tie tiders anda får icke försmå deras uppfattning af densam m a. Som symboler af Treenigheten betrakta
des blad, sammansatte af trenne småblad (Alleluéa o.
*) H ele n iu m , som man ansett liäiledas af Helena, lik
som vår Sven sk a Alu nsrot, Ålandsrot af S:t Älins r o l , h a fv a båda en lielt annan upprinnelse. Redan lios Hippokrate* be
nämnes den af vextslällel i kärr i\h io v och vårt Svt nska n am n är väl af det Goliska A la n t som enligt Inodorus H is p a le n sis, sj elf lö dd Got, -f 6 3 6 , var Götiska folknamnet på denna Vext, Grekiska namnen voro honom obekante.
32
s. v . ) ; äfven b lo m m o r af tre n n e färgor (flos T r i n i ta tis ). Y e x tn a m n , hänsyftande på hedniska G u d o m lig h e te r , kristnades genom öfverflytlande till H elgo
nen. Alla dessa n a m n uppstodo bland folkel ( a t t den tide ns n a m n icke äro bildade af vetenskapsmän är så m ycket sä k ra re, som dylika den tiden icke fun- n o s ) och ä n n u i dag är folkspråket för d em den tillförlitligaste källan —- och endast i den ä n n u fort- lefvande tra d itio n en ega de sin fö rk la rin g * ). Man finner i detta afseende en förundransvärd ofverens- stämmelse i alla kristna länder. Medeltidens n a m n ig en k ä n n e r m an lä tt på denna deras religiöst-sym bol i ska betydelse, och i det formella d e ru p p å , altt de vanligen äro bildade af tvenne substantiva, soni icke sam m anbindas till ett o r d , så att det egentligeni be
stä m m a n d e är i genitivo casm I de få och obetydliga s k rifte r, vi från den tiden ega öfrige, finnas de m in d r e än hos Botanikens f ä d e r , som noggrannt upptaga de i folkspråket förhandvarande — U n d e r m e d e lti
d e n förlorades dessutom kunskapen om de gatmles n a m n ; d e , som bibehöllos rådbråkades ofta, och för- vexlade äfven på den följande tiden f o rtp la n tad e s, hvilket icke får förbises , då man historiskt vill eftersöka deras ursprung. I de Grekiskas ställte in fördes derjem le i den tidens skrifter en m ä n g d u r gamla folksnamn u r germaniska språken såsom Dö- rella (A årt Svenska Dodra eller D öre) H im m elschiis-
*) Lin né anför flera af denna art i Philos. Bot. 2 14^
m en en rik eft ersk örd tléraf fmnes bade bos äldre författare och i den ännu fo r lfif v a n d e traditionen. — A l l a medelllidens leg en der, så vid t de röra våra vexle r, bar jag funnit vara kän
de bland vår a llm oge. Vi hafva i en föregående uppsats sökt v i s a , att äfv en vissa elem en ter af den Gr* kiska mythoilogien ännu fortlefv a bos oss i folkstron — och oss sy nes b e s y n nerligt att, då man lägger så mycken vig t på den forngrekiska, inan knappast vårdar sig taga notis oru hvad som finnes bland oss sjelfva.
