Fridens och kärlekens ord
Nathan Söderbloms gestaltning av ärkebiskopsämbetet 1914 -‐
1931
Klas Hansson
Kyrkohistoria D2
Handledare: Oloph Bexell
Innehållsförteckning
Bakgrund ... 4
Inledning ...4
Hittillsvarande forskning...5
Sammanfattning...9
Material, metod och hypotes ... 10
Källmaterial ... 10
Metod, hypotes och frågeställningar ... 10
Förändringar i samhälle och kyrka... 13
Kontexten... 13
Samhället förändras...13
Förändringar i kyrkans värld...14
Ledarskap i början av 1900-‐talet ... 17
Ärkebiskopens position... 18
Sammanfattning... 18
Söderbloms företrädare... 20
Anton Niklas Sundberg ... 20
J.A. Ekman... 22
Diskussion ... 24
Sammanfattning ...25
Nathan Söderblom och ärkebiskopsämbetet... 26
Kort biografi ... 26
Biskopsämbetet... 27
Kontinuitet, nationalism och evangelisk frihet ...28
Kontinuitet och ämbetsstruktur ...29
Biskopsämbetets möjligheter...29
Diskussion ...34
Sammanfattning ...35
Arenor ... 35
Biskopsvigningar... 36
Den egna vigningen ...36
Söderbloms biskopsvigningar ...38
Biskopsvigningar för andra kyrkor ...41
Diskussion ...44
Sammanfattning ...46
Politisk opinionsbildning inom Allmänna kyrkliga mötet... 46
Allmänna kyrkliga mötet 1920...47
Allmänna kyrkliga mötet 1921 - 1931 ...49
Diskussion ...50
Sammanfattning ...51
Böndagsplakaten ... 51
Samhällsfrågor introduceras ...51
Strid om utformning...52
Diskussion ...53
Sammanfattning ...54
Fredsengagemanget... 54
1914 års fredsupprop ...54
Fortsatt fredsarbete ...55
Eisenachresolutionen...56
Diskussion ...57
Sammanfattning ...58
Biskopsmötet ... 58
Inledande motstånd...58
I biskopsmötet...60
Diskussion ...63
Sammanfattning ...64
Kyrkomötet ... 65
Diskussion ...67
Sammanfattning ...67
De kyrkliga styrelserna... 67
Svenska kyrkans missionsstyrelse ...68
Svenska kyrkans diakonistyrelse ...70
Diskussion ...71
Sammanfattning ...71
Nätverket ... 71
Publicisten ...72
Diskussion ...73
Sammanfattning ...73
I gudstjänsten... 73
Kyrklig skrud ...74
Den ekumeniska kåpan...75
Diskussion ...80
Sammanfattning ...82
En radioaktiv substans – självförtärande och outtömlig ... 82
Personligheten ...82
Människointresse...84
En resa med ständiga snälltåg ...86
Sammanfattning ...87
Fridens och kärlekens ord... 87
Uppmuntran och beredskap ...88
En programförklaring...90
Diskussion ...91
Sammanfattning ...92
Resultat ... 93
Frågorna... 93
Synen på biskopsämbetet...93
Arenorna...93
Uppdraget som primas...95
Samspel ...95
Livsuppgiften ...95
Hypotesen... 96
Fortsatt forskning ... 96
Källor och litteratur... 98
Otryckta källor... 98
Stockholm ...98
Uppsala ...98
Lund...99
Strängnäs...99
Tryckta källor och litteratur...100
Bilaga ...113
Bakgrund
Inledning
1914 utsågs Nathan Söderblom (1866 – 1931) till ärkebiskop. Valet hade stått mellan honom och biskoparna Hjalmar Danell (1860-‐1938) och J.A. Eklund (1863-‐1945)1, vilka båda hade starkt stöd genom Svensk Kyrkotidning. Utnämningen kom mycket
överraskande med tanke på stödet till övriga kandidater samt att en konservativ ministär just tillträtt under ledning av Hjalmar Hammarskjöld (1862-‐1953). Dock hade Söderblom starkt stöd i den nyutnämnde ecklesiastikministern K.G. Westman (1876-‐
1944), utrikesministern K.A. Wallenberg (1853-‐1938) samt framträdande företrädare för Uppsala universitet. 2 Utnämningen var ovanlig såtillvida att praxis att utnämna den på första förslagsrummet uppförde bara hade brutits en gång tidigare sedan 1730.3 I Svensk Kyrkotidning var kritiken mot utnämningen hård; regeringen tog ingen hänsyn till kyrkans egna önskningar.4
Söderblom publicerade ett par veckor efter utnämningen ett rundbrev till stiftet i
Svensk Kyrkotidning. Cirkuläret innehöll förutom programmet för 6 – 10 november med vigning den 8 november även meddelande om de kyrkoherdeinstallationer han skulle förrätta under augusti och september. 5 Redan dagen då ärkebiskopsförslaget var klart den 18 mars 1914 promenerade Söderblom i skogen och skrev, sittande på en stubbe, inledningen till en planerad text, Svenska kyrkans originalitet, vilken sedermera blev boken Svenska kyrkans kropp och själ.6 Han inledde sin tjänst i högsta tempo.
Söderblom var den av kandidaterna som hade den mest omfattande internationella erfarenheten genom resor och utlandstjänst som präst och professor.7 Under sin ärkebiskopstid tog Söderblom flera initiativ, ofta av internationell karaktär. Det tycks vara så att han använder den roll han fått som ärkebiskop på ett mycket medvetet sätt.
Någon särskild studie av hur Nathan Söderblom utformade sin ärkebiskopsroll har inte gjorts. Men det är uppenbart att Söderblom förändrade, expanderade och utformade rollen på ett nytt sätt jämfört med tidigare ärkebiskopar. Söderblomkännaren Staffan Runestam påpekar i ett brev till författaren att han inte kan
erinra sig att någonstans i Söderbloms korrespondens ha stött på en diskussion specifikt om ärkebiskopsämbetet, dess innehåll och befogenheter. Det skulle även varit alldeles olikt honom att hämta råd från eller med andra avhandla om och vad man kan göra av detta ämbete. Han utvecklade verkligen detsamma, vidgade ramen men det var enligt mitt förmenande och såsom Du själv antyder: ”mannens eget verk”.8
1 Imberg 1991 s 129. Valet skedde i olika korporationer: domkapitlen, de teologiska fakulteterna, prästerna i Uppsala stift. Danell fick 15 korporationsröster, Eklund 13 och Söderblom 6.
2 Sundkler 1968 s 102 f
3 Kjöllerström 1952 s 234 f
4 Imberg 1991 s 11
5 Sundkler 1968 s 106
6 N. Söderblom t. A. Söderblom 18.3 1914, NSS, UUB. Se även Runestam 2004 s 246
7 Nystedt 1931 s 59 f och 131 f, Andrae 1931 s 85 f
8 Runestam 1.10 2009 t. författaren, hos författaren.
För att förstå den senare utvecklingen under 1900-‐talet och som en inledning till fortsatt forskning bör en kartläggning därför ske av på vilket sätt Söderblom förändrade rollen och hur samspelet omkring denna förändring såg ut, om nu något samspel alls förekom.
Syftet med denna studie är att få en bakgrund till de fortsatta diskussionerna under 1900-‐talet om ärkebiskopens funktion och roll.
Det är därför viktigt att belysa de uppgifter som ålåg ärkebiskopen både i den formella och i den informella positionen, samt söka klarlägga på vilket sätt dessa brukades.
Hittillsvarande forskning
Någon forskning specifikt om Söderbloms gestaltning av ärkebiskopsämbetet finns inte.
Nathan Söderblom avled hastigt den 12 juli 1931. Efter Söderbloms död 1931 utkom bl.
a ett brett anlagt minneshäfte – Till minnet av ärkebiskop Nathan Söderblom med minnesord av statsministern Carl Ekman (1872-‐1945) och andra företrädare för samhälle, universitet och kyrka.9 Söderbloms död väckte stor bestörtning och minnesskriften samlade avskedsord från när och fjärran till den framstående kyrkomannen.
Några biografier och minnesskrifter av Tor Andrae, Nathan Söderblom, och Olle Nystedt, Nathan Söderblom: kort levnadsteckning, kom också ut året för dödsfallet.10 Minneshäftet och biografierna hade närmast hagiografisk karaktär och var inte avfattade på
vetenskaplig nivå. Ingen av dem diskuterar den fråga som studeras här. Men de ger den övergripande bilden av en handlingskraftig person med synnerlig lyskraft. Andrae skriver:
Nathan Söderblom blev verkligen Svea rikes ärkebiskop, en av de få som verkligen kunnat bära denna anspråksfulla titel, som en av de myndigaste bland ämbetets senaste bärare av egen maktfullkomlighet tillagt dess innehavare. Men han blev det främst genom den representation, som han utanför de officiella skyldigheterna övade i tal och skrift. 11
Samtidigt var minnesböckerna avfattade i omedelbar närhet till Söderbloms frånfälle. En sådan närhet i tiden tillåter knappast den mer genomgripande reflektion en biografi behöver för att vara tillförlitlig, utan speglar mer den innevarande stundens känsla av bestörtning och sorg. Så tycks vara fallet också med dessa minnesskrifter.
I Nils Karlströms Nathan Söderblom in memoriam kommenterades Söderbloms gärning på ett mer reflekterande sätt, bl. a hans teologiska författarskap av Tor Andrae och Gustaf Aulén.12 Aulén ifrågasätter t ex hur Söderblom framställer den fortgående
uppenbarelsen och undrar om ”den kristna uppenbarelsetanken här alltid bevarats i sin renhet, om den icke i viss mån förväxlats med en på idealistisk grundval vilande
idealisering av det mänskliga som sådant”. 13 När Manfred Björkquist sammanfattar ärkebiskopsgärningen samlar han sina minnesord bl. a under avsnitten Kyrkomötet, De
9 Rådström 1931
10 Andrae 1931, Nystedt 1931
11 Andrae 1931 s 267 f
12 Karlström & Andrae 1931
13 Aulén 1931
allmänna kyrkliga mötena och Diakonistyrelsen. Han poängterar Söderbloms initiativ att hålla regelbundna biskopsmöten samt hans idé om nordiska biskopsmöten. Björkquist visar även på Söderbloms engagemang för gudstjänsten, för kyrkoarkitektur
(Ansgarskapellet på Björkö, Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden och Högalidskyrkan i Stockholm).14 Karlströms skrift avslutas med Söderbloms bibliografi. 15
Karlström var Söderbloms sekreterare och utgav själv ett par studier av stort intresse. I Ekumeniska preludier tecknar Karlström bilden av Söderbloms utveckling till
internationell kyrkoledare. 16 Vidare har Karlström i sin avhandling skildrat de kristna samförståndssträvandena under första världskriget och särskilt belyst Nathan
Söderbloms insats.17 Här finns material om hur Söderblom använde sin position för att internationellt verka för fred. Söderbloms brev till ärkebiskopen av Canterbury i samband med krigsutbrottet samt hans ekumeniska initiativ inför sin egen
biskopsvigning, de kristna samförståndssträvandena under kriget presenteras liksom Söderbloms arbete med att få till stånd en fredskonferens. 18
Bengt Sundkler publicerade 1968 sin biografi över Nathan Söderblom, Nathan Söderblom. His Life and Work.19 Biografin är till skillnad från de först utkomna minnesskrifterna vetenskapligt anlagd och behandlar bl. a frågor om kriget, kyrkans katolicitet och Söderblom som ärkebiskop. Frågorna om den ekumeniska katoliciteten och Stockholmsmötet 1925 har Sundkler behandlat i en annan studie.20 Sundkler fäster uppmärksamhet vid vigningsdagarna i november 1914 och hur de återspeglade
Söderbloms internationella ansats. Dagarna var också ett uttryck för Söderbloms vilja att skapa en levande kommunikation med ärkebiskopen av Uppsala.21
Av intresse för denna undersökning är vidare Sundklers diskussion om relationerna inom det dåvarande episkopatet och i biskopsmötet; Sundkler noterar att Söderblom på inget sätt motsvarade förväntningarna på hur en biskop skulle vara. Normalt var det ett stort avstånd mellan biskopen och den som han mötte. 22 Söderbloms förnyelse av liturgin vid biskopsvigningarna, med kåpor eller mässkläder på alla deltagande och med ekumeniska gäster i processionerna är vidare markeringar av en internationell,
ekumenisk ansats. Särskilt uppmärksammad blev vigningen 1920 av Einar Billing (1871-‐1939) för Västerås och Viktor Rundgren (1869-‐1936) för Visby med en efterföljande tidningsdebatt omkring deltagande av anglikanska biskopar och en ortodox ärkebiskop från Konstantinopel. Söderblom anklagades för katoliserande tendenser. Söderblom själv deltog i debatten och avvisade anklagelserna.23
Sammantaget pekar Sundkler på förändringar i rollen som ärkebiskop av stort intresse för denna undersökning.
14 Björkquist 1931 s 214 ff
15 Ågren 1931 s 391 ff
16 Karlström 1949
17 Karlström 1947
18 Karlström 1947 s 247 f, 275 f, 405 ff
19 Sundkler 1968
20 Sundkler 1975
21 Sundkler 1968 s 111 och 144
22 Sundkler 1968 s 177
23 Sundkler 1968 s 143 f
Elis Malmeström behandlar i Eklund, Söderblom och Billing : anteckningar och minnen Söderbloms möten med J.A. Eklund, som ju stått på förslaget till ärkebiskop, men ej blivit utnämnd. När Söderblom i samband med sin vigning önskade samla biskoparna till konferens, reagerar Eklund starkt emot detta, eventuellt i besvikenhet över att han inte själv utnämndes. 24 Eklund skrev till Gottfrid Billing (1841-‐1925) den 10 september 1914:
Försök att avstyra konferensen! Den metoden att samla alla biskoparna kring primas för att – markera den ”triumferande kyrkan” förefaller oss, som tillhör den stridande d: o, högst malplacerad. Men – Söderblom förstår ej sådant. Lär
honom!25
Charles J. Curtis behandlar Söderblom under rubrikerna Primate, Pastor, Prophet, Preacher och Peacemaker i sin Söderblombok, Söderblom, Ecumenical Pioneer. 26 Vikten läggs vid Söderbloms ekumeniska insats. Curtis presenterar också tolv kritiska aspekter på Söderbloms teologi. De handlar bland annat om rörig metod, motsägelser, hur
Söderblom använder religionshistorien i sin teologi och om kristendomens unicitet.
Vidare tar Curtis upp det idealistiska draget hos Söderblom, hans psykologi och pietism.
Också i andra studier har Curtis behandlat Söderblom, framför allt hans koncept om uppenbarelsereligion. 27 Uppenbarelsen är inte endast anförtrodd kyrkan, det är en process inom flera religioner. Den ska på individplanet förstås som mystik erfarenhet.28 Något material om synen på ärkebiskopsuppdraget finns inte hos Curtis.
Flera forskare har ägnat sig åt Söderblom som religionsteolog; Folke Holmström har belyst uppenbarelsereligion och mystik, Erland Ehnmark religionsproblemet hos Söderblom och Eric Sharpe studiet av religion.29
Sven-‐Erik Brodd belyser i Evangelisk katolicitet Söderbloms ekumeniska koncept.
Evangelisk katolicitet är det bärande begreppet i Söderbloms ekumeniska arbete. Ordet katolsk kan inte begränsas till den romersk-‐katolska kyrkan, utan kyrkans tre grenar – den grekisk-‐katolska, den romersk katolska och den evangelisk-‐katolska – representerar den katolska kyrkans huvudinriktningar. I den evangeliska är den lutherska den
ledande. Principerna i den evangeliska katoliciteten är den rena evangeliska läran och människans andliga frihet.30
Carl Fredrik Hallencreutz pekar i sin artikel Ärkebiskopen, nationell och internationell på Söderbloms begrepp evangelisk katolicitet och påpekar att det inte var avsett att
avgränsa kyrkotraditioner från varandra. Söderblom riktade sig även inåt mot den egna kyrkan och andra reformatoriska samfund vilka lätt kände sig väl tillfreds inom sin egen nationalkyrkliga ram. Söderbloms karaktäristiska ekumenisk-‐teologiska begrepp är en intressant nyckel till den ekumeniska rollen och formandet av rollen som ärkebiskop.31
24 Malmeström 1969 s 100
25 Citerat efter Malmeström 1969 s 100
26 Curtis 1967
27 Curtis 1965 och Curtis 1966a
28 Curtis 1966b s 182
29 Holmström 1937, Ehnmark 1949 och Sharpe 1990
30 Brodd 1982 s 101 ff
31 Hallencreutz 2000 s 42
I sin avhandling The Church as Nation diskuterar Kjell Blückert bl. a Söderbloms
nationalism och ecklesiologi. Nationen är det grundläggande medan kyrkan bara är ett provisorium. Nationen var kroppen och kyrkan dess själ. Det internationella
engagemanget bedrevs med nationella förtecken, menar Blückert. 32
I Nathan Söderblom, Präst – professor – ärkebiskop behandlar Tore Furberg Borgå-‐
ekumeniken och Nathan Söderblom. Furberg pekar på Söderbloms övertygelse att Svenska kyrkan med sitt biskopsämbete och sin apostoliska succession skulle kunna spela en huvudroll i arbetet på att bygga upp en ekumenisk gemenskap i kristenheten.
Biskopsämbetet och den apostoliska successionen gav Svenska kyrkan en särställning som brokyrka och Söderblom hävdade det historiska episkopatet, även om det inte uppfattades som en nödvändig del av kyrkans väsen. Det var inte inrättat jure divino (med gudomlig rätt) utan upprättat jure humano (med mänsklig rätt) och hade som andra goda former i kyrkan tillkommit under Andens ledning. Söderblom använde medvetet biskopsämbetet som ett argument i förhandlingarna med den anglikanska kyrkogemenskapen. Det gällde både kontinuiteten och apostoliciteten. Söderblom ville använda biskopsämbetet som ett ekumeniskt instrument och såg dess ekumeniska potential. 33
Tore Furberg för frågorna om Svenska kyrkans biskopsämbete vidare i sin studie Ett ekumeniskt tecken. 34 Furberg visar i sin brett anlagda studie hur svenska biskopar fått en ny roll från tiden kring sekelskiftet 1900. Det handlar både om relationerna och diskussionerna med den anglikanska kyrkan och om frågan om missionsbiskopar.
Vidare gäller det Söderbloms initiativ till utvecklingen av kontakterna med Church of England och förhandlingar med anglikanerna liksom införande av biskopsämbetet i de baltiska kyrkorna. Söderbloms höga uppskattning av biskopsämbetet berörs: för Söderblom var bevarandet av den apostoliska successionen ett uttryck för Svenska kyrkans ekumeniska karaktär, som gjorde det möjligt att ha gemenskap med kyrkor med olika särdrag.35
Furberg berör även på vems uppdrag och i vilken egenskap som Söderblom deltog i biskopsvigningar i andra kyrkor. I de flesta fall var han kallad av respektive kyrka men inte alltid. Söderblom uppfattade sitt eget kallelsemedvetande som mycket viktigt.
Han upplevde sin ställning som ärkebiskop i Uppsala som en utmaning att leda framför allt den nordiska kyrkogemenskapen mot en framtida förnyelse. Han hänsköt inte frågorna till den svenska regeringen eller till kyrkomötet utan handlade på grundval av sin egen apostoliska och eskatologiska kallelse. Han ville inte bara följa utan också nyskapa traditionen.36
Vid framväxten av den ekumeniska rörelsen blev det framför allt ärkebiskopen och dennes medarbetare som kom att representera Svenska kyrkan. Furberg citerar Yngve Brilioth (1891-‐1959) i hans Kyrkokunskap.
32 Blückert 2000 s 259 ff
33 Furberg 2000 s 82 ff
34 Furberg 2004
35 Furberg 2004 s 52
36 Furberg 2004 s 135
I nyaste tid ha de livligare förbindelserna med andra kyrkosamfund-‐-‐-‐ låtit
Uppsala ärkebiskop framstå som den svenska kyrkans naturlige representant, och ämbetets auktoritet har gjort det möjligt för en innehavare med säregen personlig utrustning att göra en internationell insats av stora mått.37
Furberg pekar både på det teologiskt motiverande i Söderbloms hållning och på det personliga engagemanget, handlingskraften och det nyskapande draget. Brilioth
påpekar den säregna personliga utstrålningen som en nyckel till Söderbloms framgång i det internationella arbetet. Dessa noteringar är viktiga att ta med i den kommande analysen av hur ärkebiskopsrollen formades av Nathan Söderblom.
I sina Söderblomsstudier 38 har Staffan Runestam påvisat Söderbloms inställning rörande de ekumeniska grundtankarna; ”först som ärkebiskop i Uppsala – den förnämsta platsen i den evangeliska kristenheten vid sidan av Canterbury – kan han predika i ämnet med rätt myndighet och vänta sig bli hörd”. 39
Runestam behandlar även frågan om Söderblom och biskopsämbetet i Tyskland. Kyrkan hade med biskopsämbetet ett givet sammanhang utanför rikets gränser. Ämbetet var uttryck för en ”internationell och övernationell kristen gemenskap i kyrkan”. Med den utgångspunkten verkade Söderblom för dess införande i andra kyrkor, inte bara till namnet, som en titulatur, utan till gagnet, dvs. genom vigning. Det skedde 1921 och 1922 för kyrkorna i Estland och Lettland. Redan dessförinnan hade han dock tagit initiativ till införande av biskopsämbetet i Tyskland genom en hänvändelse till kejsar Wilhelm II i oktober 1917 vilket dock ej ledde till något resultat. 40 I motsats till Blückert menar Runestam att nationalismen aldrig var det överordnade konceptet. Söderblom var motståndare till en stridslysten nationalism. Kyrkan skulle svika sitt uppdrag om den underordnade sig nationella eller politiska gränser.41 Även Lars Österlin diskuterar Söderbloms nationalism och ekumeniska förhållningssätt och sambandet mellan dem. 42 Sammanfattning
Vi kan alltså konstatera att det inte finns någon forskning om och på vilket sätt och i vilket samråd – om ens något – som Söderblom formade ärkebiskopsrollen. De tidiga populära minnesskrifterna ger inga stora bidrag med tanke på deras relativt ensidiga karaktär av hyllningsskrifter.
Sammanställningen över de viktigare verken om Söderblom och hans ärkebiskopstjänst visar på att dess utformning begrundats i en teologisk övertygelse om biskopsämbetets betydelse. Vidare framkommer att denna teologiska grund parats med ett personligt engagemang, en personlig utstrålning och handlingskraft med nyskapande drag. Enligt Furberg handlade han på grundval av sin eskatologiska och apostoliska kallelse.
Mot denna bakgrund finns det nu skäl att gå vidare för att pröva på vilket sätt
Söderblom utvecklade ärkebiskopsrollen och den eventuella samverkan som skedde med andra.
37 Citerat efter Furberg 2004 s 172
38 Runestam 2004
39 Runestam 2004 s 120
40 Runestam 2004 s 101
41 Runestam 2004 s 196 f
42 Österlin 1998
Material, metod och hypotes
Källmaterial
Källmaterialet omkring Söderblom är synnerligen omfattande. När det gäller den specifika fråga som här ska studeras kan material sökas dels i otryckta källor och arkiv, dels i tryckta källor och litteratur. Frågan gäller i första hand uppgiften som kyrkoledare och primas, inte uppgiften som biskop i Uppsala vilken ju sammanföll med andra
biskopars uppdrag i sina stift. Visitationerna, besluten i Uppsala domkapitel och material i dessa sammanhang har därför lämnats därhän liksom förekommande prästmöten. Inte heller Söderbloms roll i Olaus Petri-‐stiftelsen har kunnat tas med i denna uppsats.
Bland de otryckta källorna finns främst arkivet efter Söderblom, Nathan Söderbloms samling på Uppsala universitetsbibliotek med brev, dagböcker, manuskript, handlingar i särskilda ämnen, minnen och tidningsklipp. Därutöver finns material i andra arkiv, exempelvis korrespondens mellan biskopar.43
Handlingar och protokoll från biskopsmötet, Svenska kyrkans diakonistyrelse och Svenska Kyrkans Missionsstyrelse kan ge ytterligare material till frågeställningen.
Vad gäller tryckt material bör, förutom i Söderbloms eget herdabrev, böcker och
artiklar, material sökas i handlingar från Kyrkomötet, från Allmänna kyrkliga mötet och i böndagsplakaten.
Den ekumeniska ärkebiskopskåpan, som färdigställdes till det ekumeniska mötet 1925, bör studeras för att se om den ger ledtrådar till Söderbloms uppfattning om
ärkebiskopsämbetet eller den egna rollen.
Det omfattande källmaterialet är i sig ett problem. Det är inte möjligt att inom ramen för denna uppsats bearbeta allt material som eventuellt skulle kunna belysa
frågeställningen. Omfattningen, i synnerhet i Söderbloms eget arkiv, gör att material får sökas efter välgrundade antaganden om i vilka sammanhang diskussioner, kritik eller tillstyrkande till Söderbloms sätt att forma sin tjänst ägt rum. Vidare får en bedömning ske om Söderblom – och i så fall till vilka personer – haft anledning att utveckla eller diskutera ärkebiskopsrollen och material sökas därefter. Breven mellan makarna Söderblom bör vara av särskilt intresse.
Metod, hypotes och frågeställningar
Något svar på den fråga som utgör intresset för denna studie finns inte i hittillsvarande forskning. Även om Söderblom ibland kontrasterats mot sina närmaste företrädare finns ingen systematisk genomgång eller undersökning som belyser formandet av
ärkebiskopsrollen, rollen som primas och framträdande kyrkoledare. Det innebär att en förnyad läsning behöver ske av tillgängligt källmaterial, både hos Söderblom och hos andra. För att en sådan läsning ska bli möjlig behöver frågeställningen formuleras på ett klart sätt. Det kan ske genom att ett antagande utgör den grundläggande
frågeställningen.
43 Runestam 2004 s 177 ff
Den frågeställning som ska besvaras formuleras därför som en hypotes enligt följande:
Nathan Söderblom formade och expanderade rollen som ärkebiskop på egen hand utifrån en teologiskt betingad övertygelse om biskopsämbetets
betydelse och med en personligt tolkad livsuppgift som grund.
Hypotesen prövas i källkritisk tradition mot det material som finns mot bakgrund av en teckning av ärkebiskopsämbetets formella status och den gestaltning som tidigare ärkebiskopar Anton Niklas Sundberg (1818-‐1900) och J.A. Ekman (1845-‐1913) gett det.
Följande frågor bearbetas för att pröva hypotesen:
-‐ Vilken var Söderbloms grundläggande syn på biskopsämbetet?
-‐ Vilka arenor brukades och hur utnyttjades dessa i formandet av ärkebiskopsrollen?
-‐ Hur gestaltade Söderblom uppdraget som Svenska kyrkans primas?
-‐ Hur såg det sociala samspelet ut i formandet av ärkebiskopsrollen?
-‐ Hur tolkade Söderblom sin livsuppgift?
Frågan om synen på biskopsämbetet söks både i Söderbloms skrifter och tal och i hans liturgiska handlande. När det gäller de olika arenorna prövas i vilken mån
ärkebiskopsämbetet genom Söderblom aktiveras eller expanderas inom fält eller områden där det tidigare inte varit verksamt. Frågan om hur Söderblom gestaltade rollen som primas studeras i hur han verkar på de olika arenorna. Frågan om det sociala samspelet -‐ om Söderblom formade rollen som ärkebiskop tillsammans med andra eller på egen hand -‐ söks i hur Söderbloms initiativ och andras delaktighet förhåller sig till varandra. Svaret på frågan om den personligt tolkade livsuppgiften söks främst i Söderbloms teologiska skrifter, hans brev och i hans sätt att handla.
Uppsatsen disponeras på följande sätt. Den inleds med ett kapitel om kontexten, om ledarskap och om ärkebiskopens formella position. Därefter följer ett avsnitt om Söderbloms företrädare. I anslutning till en kort biografi eftersöks Söderbloms syn på biskopsämbetet.
Uppsatsen fokuserar sedan de arenor som Söderblom brukade i gestaltningen av ärkebiskopsrollen. Biskopsvigningarna behandlas härnäst: Söderbloms egen vigning till biskop, hans vigningar i Sverige och hans biskopsvigningar utomlands. Därefter följer avsnitt om nya eller förändrade arenor som det Allmänna kyrkliga mötet,
böndagsplakaten, det internationella fredsarbetet och biskopsmötet. De etablerade arenorna kyrkomötet, Svenska kyrkans missionsstyrelse samt Svenska kyrkans
diakonistyrelse diskuteras därefter. Efter detta dryftas Söderbloms nätverk. Gudstjänsten som arena behandlas härnäst; Söderbloms syn på liturgisk skrud och den ekumeniska kåpan från 1925 bidrar till tolkningen av synen på ärkestolens i Uppsala betydelse.
Sakfrågorna som behandlas under de olika arenorna ger belysning åt Söderbloms sätt att gestalta ärkebiskopsämbetet, men det är inte dessa sakfrågor som är
undersökningens fokus.
Uppsatsen avslutas med avsnitt om Söderbloms personlighet och ledarskap samt om den personliga tolkningen av ärkebiskopsuppdraget, studerat i brev mellan Söderblom och hans hustru.
Avslutningsvis diskuteras efter vad som framkommit i materialet och efter hur frågorna besvarats om hypotesen ger en korrekt beskrivning av hur Söderblom formade sitt ärkebiskopsämbete, eller om det finns skäl att förkasta det grundläggande antagandet, och vilka alternativa svar som i så fall kan finnas till den ställda frågan.
Förändringar i samhälle och kyrka
Kontexten
För att förstå ärkebiskopstjänsten och dess innehåll är det viktigt att först göra en kortfattad sammanfattning av utvecklingen inom kyrka och samhälle. Det är mot bakgrund av en sådan bild av samhällsituationen och situationen i kyrkan som det går att teckna utvecklingen av ärkebiskopens ämbete.
Samhället förändras
Sveriges befolkning ökade från mitten av 1800-‐talet till 1910 med 2 miljoner invånare – mer än 55 % -‐ från ca 3,5 miljoner till 5,5 miljoner invånare. Under samma tid
industrialiserades Sverige snabbt och stadsbefolkningen ökade till ca 25 % av hela befolkningen. I stället för export av oförädlade produkter ökade produktionen av förädlade varor som papper, tändstickor och maskiner. Industrialiseringen innebar att Sverige drogs in i världsekonomin. 44 Den moderna socialpolitiken grundlades under denna tid då arbetet i industrin ökade riskerna för olycksfall och yrkessjukdomar.
Städernas arbetare hade inte heller någon jordlott att bruka eller undantagsstuga att bosätta sig i vid högre ålder. Genom fattigvårdsförordningar ålades kommunerna ansvar för dem som inte kunde försörja sig pga. sjukdom och ålder. Barnarbetet reglerades.45
Arbetarrörelsen växte fram mot bakgrund av den omfattande fattigdomen. En kamp fördes för föreningsrätten och fackföreningar bildades. Socialdemokratin växte från 1881 och betraktades ibland som en ”dödsfiende till kyrka, stat och enskilda
medborgare”.46
Bland folkrörelserna växte särskilt nykterhetsrörelsen vid sidan om de nya religiösa sammanslutningarna. Den första logen – Klippan -‐ av International Order of Good
Templars (IOGT) bildades i Göteborg 1879. Sedermera kom blåbandsrörelsen och andra nykterhetsorganisationer att följa. 47 Nationalismen väcktes och påverkade både
samhällets och kyrkans självförståelse.48
Förslag om att införa religionsfrihet avvisades även om avfall från den rätta tron inte längre kriminaliserades. Det blev tillåtet att lämna kyrkan för att upptas i annat godkänt religionssamfund.49
Unionen med Norge upplöstes 1905. Den allmänna värnplikten infördes 1901. Frågan om den allmänna rösträtten behandlades under lång tid och 1918 beslöt riksdagen om rösträtt för män och kvinnor, tillämpat för första gången i valet 1921.50
Skolan och utbildningsväsendet reformerades. En sexårig realskola infördes 1905 med efterföljande fyrårigt gymnasium med latin-‐ och reallinje. Masskommunikationen med
44 Carlsson 1993a s 26 f och Gruvberger 1993 s 114 f
45 Carlsson 1993b s 10 f
46 O. Lindqvist 1993 s 154 f
47 Lundkvist 1993 s 161 f
48 Blückert 2000 s 148 f
49 Dahlman 2009 s 372 ff
50 Carlsson 1993d s 165f och Carlsson 1993e s 208 f
dagliga tidningar exploderade genom konkurrens mellan olika tidningsföretag.
Kommunikationen inom landet förändrades genom järnvägsnätets utbyggnad.51
Också kulturlivet stod under förändring. Vid sekelskiftet framträdde expressionisterna inom musiken (bl. a Arnold Schönberg, Alban Berg, Claude Debussy och Erik Satie) på kontinenten; i Sverige vann impressionisten Hugo Alfvén stora framgångar.52
Nationalmålarna Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson visades på
Baltutställningen i Malmö 1914 sida vid sida med expressionister som Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Einar Jolin och Nils von Dardel. Något nytt var på väg.53
I litteraturen skedde det moderna genombrottet under 80-‐tal och 90-‐tal med August Strindberg som portalgestalt. 90-‐talismen präglades av livs-‐ och skönhetsdyrkan (Verner von Heidenstam, Oscar Levertin), livsglädje (Selma Lagerlöf) och nationalism (Heidenstam). Det nya seklet präglades av symbolism och impressionism (Wilhelm Ekelund, Hjalmar Bergman) och utvecklades mot realism (Ludvig Nordström, Elin Wägner) och existentiell ångest (Pär Lagerkvist).54
Sverige stod genom sin neutralitetspolitik utanför första världskriget. Det blev kristid med ransoneringar och stora svårigheter för utrikeshandeln. Finland blev självständigt 1918.55
Under perioden fram till första världskriget hade Sveriges modernisering inletts och landet utvecklades till en industrination. De politiska konflikterna mellan arbetare, bönder och konservativa blev tydliga. Storstrejken 1909, bondetåget 1914 och en stark kamp om regeringsmakten med många regeringsskiften präglade krigsåren och 1920-‐
talet.56
Förändringar i kyrkans värld
Det utgående 1800-‐talet hade präglats av stora förändringar i kyrkolivet.
Nattvardsseden hade starkt förändrats och husförhörsseden starkt försvagats. Nya samfund hade kommit och folkrörelserna präglade samhällslivet; frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen organiserade människor på ett nytt sätt.
Människor var inte längre inordnade i ståndssamhället utan kunde nu, på individuell basis, delta i olika sammanslutningar. Enhetssamhället upphörde. 57 Gudstjänsterna var livlösa och torftiga och deltagarantalet lågt.58
Församlingsarbetet kom att förnyas med många nya verksamhetsformer.
Syföreningarna samlade kvinnor till insatser främst för missionens sak. Diakonin gjorde viktiga insatser för människor i svåra situationer. Söndagsskolan samlade stora
mängder barn. Det nya arbetssättet krävde frivilliga insatser av kyrkligt lekfolk och man kunde inte nöja sig med vad som var reglerat i kyrkolagen. Församlingsrörelsens
51 Sjöstrand 1993 s 230 f och Améen & Lewan 1993 s 105 f
52 Kjellberg 2007 s 565 och 578
53 Wahlgren 2007 s 57
54 Delblanc & Ryden 1993 s 17 ff; Sundberg 1993 s 114 ff; Svensson 1993 s 161 ff; Delblanc 1993a s 185 ff; Delblanc 1993b s 91 ff
55 Carlsson 1993c s 46 f
56 Strandberg 1993 s 70 f och Carlsson 1993f 174 f
57 Bäckström 1999 s 11 f, 19 ff
58 Aulén 1975 s 12, 137 f, 240 f
pastorala tankar kom att materialiseras i den 1910 inrättade Svenska kyrkans
diakonistyrelse, med ärkebiskopen som ordförande, vilken skulle ”verka för en rikare utveckling av församlingslivet och den kristliga kärleksverksamheten inom svenska kyrkan”. 59
Inflytande över skolan, vilka läroböcker som skulle användas och katekesens ställning var frågor som behandlades fram till 1919, då beslut fattades om en mer historiskt inriktad kristendomsundervisning utan katekesutveckling. Detta innebar att skolans konfessionella karaktär avslutades.60
Kvinnofrigörelsen inleddes och förändrade relationerna mellan man och kvinna.
Kvinnan kunde under det utgående 1800-‐talet inte vara persona publica, verksam i det offentliga livet, utan hänfördes till hemmets sfär. Mot detta reagerade många och försökte på olika sätt förändra kvinnors villkor till ökad jämställdhet. 61 Men emancipationen var inte något som bar sekulära förtecken. Flera av pionjärerna
argumenterade i stället utifrån sin kristna trosövertygelse och sökte inom de ramar den gav skapa frigörelse för kvinnor. 62
Ungkyrkorörelsen såg en väg ut ur den identitetskris som präglade det begynnande 1900-‐talet. Einar Billing, J.A. Eklund och Manfred Björkquist (1884 – 1985) hörde till dem som menade att den gamla kyrkoinstitutionen och dess former även
fortsättningsvis kunde bygga en levande kyrka i Sverige. Ungkyrklighetens program – Sveriges folk – ett Guds folk – byggde på territorialförsamlingen som platsen där Guds nådeserbjudande skulle förmedlas. Folkkyrkan var religiöst motiverad och förmedlade Guds förekommande nåd.63 Nya institutioner skapades – Sigtunastiftelsen,
Lekmannaskolan, Folkhögskolan – och ett tidningsorgan gavs ut, Vår lösen. Kyrkliga ungdomskurser, korståg och frivilligkår stod på programmet. Visionen fick praktiska konsekvenser.64
Den kritiskt historiska forskningen hade genom sina landvinningar väckt frågor om Bibelns ofelbarhet och inneburit personliga trossvårigheter för många. En infekterad debatt fördes första årtiondet av 1900-‐talet om de teologiska fakulteternas
vetenskaplighet, forskningsfrihet och relation till kyrkans bekännelse. Prästens
lärofrihet och prästlöftets innebörd diskuterades. Riktningen gick mot en fri forskning och liberala teologer från Lund argumenterade för en friare tolkning av prästlöftets innebörd. 65
Missionsintresset hade väckts under 1800-‐talets första årtionden. Frågan var dock hur missionsarbetet skulle organiseras, som enskilda föreningar och sällskap eller som en kyrkomission. 1873 års kyrkomöte hemställde hos Kungl. Maj:t om en särskild
missionsstyrelse som skulle samla missionsengagemanget inom kyrkan. 1874 tillkom en
59 Bexell 2003 s 231
60 K. G. Hammar 1972 s 161 ff
61 Qvist 1993 s 188 f
62 I. Hammar 1999 s 246 f
63 Brohed 2005 s 26 ff
64 Aronson 2008 s 232 ff
65 K. G. Hammar 1972 s 49 ff
interimsstyrelse och vid 1878 års kyrkomöte kunde en ordinarie styrelse väljas.
Ärkebiskopen var missionsstyrelsens självskrivne ordförande.66
Under slutet av 1800-‐talet bearbetades kyrkans böcker vid olika tillfällen. En ny Bibelöversättning tillkom 1917 och arbetet med en ny psalmbok pågick fram till 1937.
1894 antogs en ny kyrkohandbok där församlingen mer aktivt deltog i det liturgiska skeendet.67 Strid hade rått om vigselordningen då förslag fanns om att återinföra underordningsorden från Efesierbrevets kap 5.68
Från socialdemokratin ifrågasattes statskyrkan och krav på dess avskaffande fördes fram i partiprogrammet 1897. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Arthur Engberg (1888-‐1944) förde 1920 på partikongressen fram förslaget om statskyrkans
avskaffande och att kyrkans tillgångar skulle stanna i samhällets ägo. Taktiken förändrades senare till att kyrkan skulle kontrolleras av staten.69
Fram till 1862 inlämnades sedan 1809 årligen motioner i riksdagen om att avskaffa biskopsämbetet. Kritiken som riktades mot biskoparna gällde deras politiska uppdrag som ledamöter av prästeståndet. Det handlade mer om en kritik av stånds-‐ och
enhetssamhället än kritik av ämbetet som sådant men bar även antiklerikala drag. 70 Biskoparna hade ofta politiska meriter vilket var viktigt för utnämning till
biskopsämbetet. Några utnämndes till biskopar utan att vara prästvigda som reträttplatser efter politiska uppdrag.71 Det fanns även en inomkyrklig kritik mot biskopstillsättningarna. Representationsreformen innebar att biskoparna blev mer aktiva i utövandet av ämbetet i sina stift.72 En liknande kritik mot biskoparna fanns även i England.73
I varje stift fanns ett domkapitel som stiftets styrelse. Det utövade tillsyn över prästerna och över församlingslivet. Tillsynsuppgiften var i stort oförändrad från den medeltida kyrkan.74 Domkapitlet hade i övrigt en mängd administrativa uppgifter när det gällde prästernas tillsättning och tjänster och examinerade i präst-‐ och pastoralexamen.
Biskopen var självskriven preses, ordförande i domkapitlet. 75
1866 hade ståndsriksdagen ersatts med en tvåkammarriksdag. Prästeståndets
inflytande över besluten i riksdagen ersattes med ett kyrkomöte med 60 ledamöter, 30 präster och 30 av lekmän valda ledamöter. Härigenom etablerades en nationell nivå för kyrkan med delaktighet i beslut i frågor som tidigare helt avgjort av riksdagen.
Biskoparna och pastor primarius var självskrivna ledamöter. Prästerna valde en
ledamot för varje stift och de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala valde var för sig två ledamöter. Lekmännen utsågs genom stiftsvisa, indirekta val. Kyrkomötet
behandlade sådana frågor som överlämnades av Kungl. Maj:t eller efter motion av någon
66 Furberg 1962 s 64 ff
67 Bexell 2003 s 261 ff
68 I. Hammar 1999 s 141 ff
69 Alvunger 2006 s 46 ff och Ekström 2003 s 41 f
70 Evertsson 2002 s 231
71 Evertsson 2002 s 199
72 Evertsson 2002 s 60, 243
73 Evertsson 2005
74 P. Hansson 2004 s 18
75 Bexell 2003 s 32
