Alla barn har något som de vill berätta: Hur barns berättande färdigheter stimuleras i förskolan

(1)

Estetisk-Filosofiska fakulteten

Jill Ekelund

”Alla barn har något som de vill berätta”

Hur barns berättande färdigheter stimuleras i förskolan

“All children have something they want to tell you”

How the children’s narrate skills are stimulated in preschool

Examensarbete 15 högskolepoäng Lärarprogrammet

Datum: 090113

Handledare: Elisabeth Björklund

(2)

Abstract

The purpose of this investigation is to tell how the children’s telling skills are stimulated in preschool by storytelling/reading and daily communication. I did my interviews with teachers, to collect information about their work with storytelling and story reading in preschool and what they think about the children’s language. I chose four teachers who work in different apartments for my interviews. I asked questions about language, narrate and reading. What the teachers thinks about this parts and how the work with it.

The result of the investigation shows that it is a high grade of aware in the preschools, when it comes to the children’s language. How the teachers work with it in a playfully way to

stimulate the child’s aware of the language. All teachers agree that it’s important to stimulate the children’s language in preschool, in the interview they tell me what they do and how they are working to strengthen the children’s language.

The conclusion is that the teachers in a high grade of aware uses rhymes, string of words, reading and communication with the children to support them in the development of their language. One thing that I missed in the work with the children’s language and that the teachers also told me that they didn’t do much is the narrate part, like tell the children a story.

To develop the narrate skill, the child needs training in it. Get the possibility to train the skills with adults and other kids. The teachers tries to take care of the daily situations that gives the child training in the narrate skill.

(3)

Sammanfattning

Syftet med den här undersökningen är att lyfta fram hur barns berättande färdigheter

stimuleras i förskolan med hjälp av sagoläsning/berättande och vardaglig kommunikation. För att få reda på hur pedagogerna i sin verksamhet jobbar med sagor och berättande samt hur de ser på barnens språk, så intervjuade jag dem. Jag valde att intervjua fyra stycken pedagoger som jobbar på olika avdelningar. Jag ställde frågor (se bilaga) som rörde språk, berättande, och läsning. Hur pedagogerna ser på ser på dessa bitar samt hur de jobbar med dem.

Resultaten av undersökningen tycker jag visar att det finns en hög grad av medvetenhet på förskolorna när det gäller barns språk och att pedagogerna jobbar med språket på ett lekfullt sätt för att stimulera barnens språkliga medvetenhet. Alla pedagoger är överens om att språkstimuleringen är bland det viktigaste som de gör på förskolorna, vilket också framgår i intervjuerna eftersom pedagogerna berättar vad de gör för att stärka barnens språk och vikten av det.

Slutsatsen är att de på ett medvetet sätt använder rim, ramsor, läsning och vardagliga samtal för att stödja barnen i sin språkutveckling. Det som jag saknade och som pedagogerna också sa att de var sämre på var den berättande delen, som att berätta sagor för barnen. För att barn ska utveckla sin berättande färdighet krävs det träning i det och att barn får möjlighet att göra det tillsammans med vuxna och andra barn. Pedagogerna försöker ta tillvara på de vardagliga situationerna som tränar barnen i deras berättande.

(4)

Innehållsförteckning

1. Inledning... 1

2. Litteraturgenomgång ... 2

2.1 Språk och språkstimulering ... 2

2.2 Högläsning och berättande ... 2

2.3 Barns berättande och återberättande... 4

2.4 Andra former av efterarbete med böcker ... 4

2.5 Samtal... 5

2.6 Lekens språkstimulering ... 6

3. Metod ... 7

4. Resultat... 9

4.5 Samtal... 11

5. Diskussion ... 13

5.5 Samtal... 16

5.7 Avslutande ord och tankar... 18

Referenser... 19

Bilaga 1 ... 1

(5)

1. Inledning

I berättandet ska det finnas ett logiskt samband, där händelser bygger på varandra och att det sker i rätt tidsordning. För att barnen skall tillägna sig de berättande färdigheterna behöver de hjälp av vuxna i sin närhet som stöder barnen med frågor som vad gjorde de då eller vad som hände sen. Då får de hjälp i sitt berättande att se att det finns en struktur i berättelserna.

Att berätta en händelse för andra så att de förstår det som sägs kräver en viss språklig

medvetenhet och det är viktigt att barn får stöd med det i sin utveckling. Därför tycker jag att det är viktigt att alla som jobbar i förskolan har insyn i hur viktigt det är med rätt stöd, så att de kan hjälpa barnen i sin språkutveckling på alla sätt. Alla pedagoger i förskolan borde på ett vardagligt och medvetet sätt ta tillvara alla tillfällen som ges under dagen, för att stimulera barnen språkligt. På förskolorna läses det mycket böcker för barnen men det är minst lika viktigt att barnen får ta del av berättade sagor. Berättande ger andra saker än högläsningen, fantasin stimuleras på ett annat sätt och kroppsspråket förstärker berättandet. Att både använda sagoberättande och läsning för barnen hjälper dem att få ta del av olika saker som stärker deras språklighet. Det är också viktigt att lyfta fram barnens eget deltagande i berättandet och läsningen. Vuxna i förskolan ska inte bara läsa och berätta för barnen utan också hjälpa barnen att själva berätta vad som lästs eller sagts. Ge barnen möjlighet att berätta genom att dramatisera en saga tillsammans. Det är genom ett aktivt deltagande som de

tillägnar sig språket och med stöd av vuxna runtomkring dem.

Barn behöver ett språk för att kommunicera, vara en del av omvärlden och ingå i en gemenskap. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram det så vuxna runtomkring förstår hur viktigt det verkligen är och att det i sin tur underlättar för barnens kommande skriv- och läsinlärning.

”Språk och lärande hänger oupplösligen samman liksom språk och identitetsutveckling.

Förskolan skall lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftspråkiga världen.” (Lpfö 98).

Så står det i förskolans uppdrag och det är det uppdraget som pedagogerna i förskolan ska jobba mot. Det är i förskolan som grunden läggs då är det viktigt att det finns kunskap hos dem som jobbar där. Böcker och sagor används dagligen i förskolan men jag vill slå ett slag för att vi använder dem medvetet.

Syftet med denna undersökning är att lyfta fram hur barns berättande färdigheter stimuleras i förskolan med hjälp av sagoläsning och vardaglig kommunikation.

(6)

2. Litteraturgenomgång

2.1 Språk och språkstimulering

Språket är en kommunikation mellan människor, det krävs en sändare och en mottagare för att kunna kommunicera. Kommunikationens uppgift är att förmedla budskap genom att använda språket. Vi överför information till andra människor genom språket och en förutsättning för att det skall fungera är att både sändare och mottagare kan relatera till tidigare händelser eller vad som tidigare sagts (Arnqvist, 1993). Orden/språket ska kunna ersätta en handling, att barnet ska kunna berätta en händelse för någon som inte var med och att mottagaren ändå ska förstå sammanhanget. För att kunna använda språket som kommunikation och göra sig förstådd, så krävs en hög grad av språklig medvetenhet och förståelse hos barnet. Det är i samspel med den vuxna som barnet tränar och lär sig de sociala koderna för hur språket fungerar (Eriksen Hagtvet, 2006). Barn måste ha ett språk runtomkring sig och kunna ta del av det för att utveckla sitt eget språk. Små barn jobbar dagligen för att erövra språket och vi människor som finns runt barnet är den viktigaste delen för erövrandet. Förskolan har alla möjligheter att på ett medvetet sätt stimulera barnens språk genom att prata, sjunga läsa och leka tillsamman (Fickla avloppsrör och stjärnprickig, 2002).

Språket skapas och utvecklas i sampel med andra och vi blir delaktiga i språket genom att använda det. Språket är ett verktyg och det ger barnen möjligheter till utveckling och reflektion. När pedagoger på ett medvetet sätt ställer frågor som tar barnen framåt i deras berättande stimuleras deras berättande färdigheter. Frågor såsom: ”Vad hände med nallen efter promenaden?” Och varför gjorde han så tror du? ” Är exempel på frågor som ger barnen möjlighet att tillsammans med den vuxna utveckla berättandet och sätta ord på funderingar och tankar. Med hjälp av språket kan vi också förmedla saker som vi har gjort eller ska göra (Persson & Wiklund, 2008). Språket är en del av människans identitet och det är genom språket som barn upptäcker och erövrar världen. Blir en del i gemenskapen och i samhället.

Pedagogen ska bjuda in barnen till samtal och delta på ett ömsesidigt sätt så att samtalet är meningsfullt för båda. Pedagogen ger barnen tillgång till nya ord och begrepp som ligger i barnets proximala utvecklingszon. Kommunikation är ett samspel mellan människor men det är pedagogens uppgift att skapa tillfällen för samtal så att barnen utvecklar sin språkliga förmåga (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999).

Det är viktigt att det är en positiv språkmiljö runt barnen och att de vuxna som finns

runtomkring barnen medvetet betonar och förstår vikten av att stimulera barnens språklighet.

Barns språk stimuleras genom samtal, litteraturläsning, omvärldserfarenheter, temaarbeten, språklekar och språkundervisning (Johansson & Svedner, 2003). Ju tidigare vi börjar med språkstimulering desto bättre. Att föräldrar redan när barnen är mycket små sjunger, läser och rimmar med dem stärker språket mycket. Rim och ramsor stimulerar uttal och ljudbildning, vilket också är positivt inför skriv- och läsinlärningen (Svensson, 1998).

2.2 Högläsning och berättande

Barn behöver ta del av ett varierande utbud av litteraturupplevelser, såväl lästa som berättade.

Både högläsningen och berättandet har positiva effekter på barns språklighet. Barn behöver ha

(7)

tillgång till båda delarna eftersom berättande respektive högläsning tillgodoser barnen med olika språkliga färdigheter som stärker dem i deras eget berättande (Isbell, 2004).

Barn behöver få tillgång till bra läsupplevelser och böcker för att relatera till sig själv och andra. I böckerna förmedlas känslor, tankar och drömmar genom personerna i handlingen.

Saker som för barn kan vara svårt att sätta ord på. Att få tillgång till tankar och känslor i böcker kan hjälpa barnen att själva ge uttryck för sina känslor och tankar i ord. Berätta för andra runt omkring vad de tycker och känner (Ekström, 1997).

När barn lyssnar på högläsning utvecklar de sitt språk genom att de får ett bättre och större ordförråd samt att de får en inblick i den skriftspråkiga världen och möter språkliga

uttryckssätt som finns i böckerna (Svensson, 1995). Läsningen ger barnen en kunskap om hur berättelsens innehåll är uppbyggt, att det är skillnad på det talade språket och det skrivna. De får ta del av äventyr och upplevelser som böcker förmedlar. Om boken handlar om något som barnet varit med om eller känner igen så kan de relatera innehållet i boken till sig själva och saker som de gjort (Svensson, 1998). De övar också upp sin ordförståelse när de får höra fullständiga meningar i böckerna. I böcker finns handlingen där i text och det är samma handling varje gång oavsett vem som läser. Jämfört med berättande som är friare, då utgår berättaren från händelsen som är densamma men detaljerna runt omkring kan skilja sig från gång till gång (Isbell, 2004).

När vi läser böcker för barn så förmedlar vi en text och ett budskap som är skriven av någon annan jämfört med när vi berättar, då vi använder våra egna ord och gör berättelsen till vår egen. Vid berättande kan den som berättar ha ögonkontakt med lyssnarna vilket gör att det blir ett mer personligt möte mellan dem och det blir en samhörighet mellan berättaren och lyssnaren. Berättandet som är friare kan anpassas efter lyssnarna och de har samtidigt

möjlighet att medverka i berättandet (Lindö, 2005). Fantasin stimuleras mera av berättande än lästa böcker, eftersom det inte finns färdiga bilder att titta på. Lyssnaren måste skapa sig egna mentala bilder. De berättande sagorna får också mera liv då kroppsspråket används för att förstärka berättandet och ögonkontakten mellan berättaren och lyssnaren ger en gemensam upplevelse av här och nu (Isbell, 2004). För att hjälpa de mindre barnen att ha fokus på det som berättas, kan man förstärka berättelsen genom att använda rekvisita som fångar barnens uppmärksamhet. Exempel på rekvisita kan vara en hatt, en fågel eller något annat som passar in i berättelsen. När rekvisita används så ges den liv genom att använda olika röster (Lindö, 2005). För lite äldre förskolebarn kan man läsa böcker utan bilder. Fantasin stimuleras av att höra texten och de får skapa sig egna bilder i huvudet (Svensson, 1995).

Att läsa bilderböcker för barn redan när de är små är viktigt. Även om barnen inte förstår hela innehållet i boken kan den vuxne samtala med barnet om boken och bilderna. Barn lär sig mycket av att samtala om bilderna, vad de ser såsom färger och djur. Högläsningen ger också en gemensam upplevelse och bilderna ger underlag till samtal runt boken. Vad den handlar om och vilket budskap den förmedlar. Genom att prata om bokens innehåll så får den vuxna också en inblick i vad barnet har förstått. Om barnet kan anknyta till verkligheten utifrån boken så ger det barnet en större upplevelse. Därmed får de också ett bättre och rikare språk eftersom barnet känner igen sig, tar till sig och förstår innehållet (Svensson, 1995).

Barn provar och utforskar ordens betydelser när de övar sig i sitt berättande. Därför är det viktigt att pedagoger och vuxna ger barn tillgång till både talspråket och skriftspråket genom att de varierar högläsning med berättande (Arnqvist, 1993). Språklusten kan väckas med hjälp av berättande. Berättelser tar oss till andra platser som kanske bara finns i fantasin och det skapar möjlighet till kommunikation (Persson & Wiklund, 2008).

(8)

2.3 Barns berättande och återberättande

Barn behöver språket för att kunna berätta saker för omgivningen och göra sig förstådda. Det krävs träning för att öva upp den berättande förmågan. Alla har något att berätta och med rätt stöd och uppmuntran från vuxna så utvecklas den berättande färdigheten. Det är ett samspel och turtagande att berätta en händelse för någon. Det krävs att vi får prata utan att bli avbrutna och att den som lyssnar gör det med intresse och utan att avbryta (Fickla avloppsrör och stjärnprickig, 2002).

För att barn ska kunna återberätta en bok som lästs för dem krävs att de har en språklig medvetenhet och att de vet hur en berättelse är uppbyggd. Vuxna och pedagoger kan stödja barnen när de berättar, så att det blir tydligt för dem vad som är början, innehåll och slut (Arnqvist, 1993). Den vuxna kan ställa ledande frågor till barnet som t.ex. ”Vad gjorde pojken sen”? På så sätt ges barnet hjälp att föra berättelsen framåt och med rätt händelseförlopp. Om det är en bok som skall återberättas kan bilderna var till hjälp för barnet att utgå från. Bilderna visas i den ordning som händelserna utspelar sig (Persson & Wiklund, 2008).

För att kunna återberätta en bok måste barnet ha förstått innehållet i texten, se sambandet i händelsen och dra egna slutsatser. Han måste kunna reflektera över vad de hört och tänka vidare och jämföra med sina egna erfarenheter (Johansson & Svedner, 2003). Som vuxen kan vi tycka att en bok förmedlar ett visst budskap, men det är inte säkert att barnen uppfattar budskapet på samma sätt. Alla uppfattar saker olika. Därför är det viktigt att samtala om boken och ta reda på vad barnen uppfattat av boken (Svensson, 1995).

Alla berättelser har samma struktur oavsett om det är en verklig händelse, saga eller bok.

Strukturen följer början, innehåll och slut. Barn kan öva på strukturen genom att hitta på en berättelse utifrån en bild och den vuxna finns med och stöder barnet så att strukturen följs och det blir ett sammanhang i berättandet (Arnqvist, 1993). För att ett barn ska kunna återberätta något krävs det träning i det. Barn behöver få stöd när de tränar sitt berättande, vuxna som ställer frågor som kräver att de tänker till. Inga ja/nej frågor utan att de får utveckla det som de ska säga (Svensson, 1998). När barn övar sig i sitt berättande så utvecklas de från att prata om det som är här och nu till ett distanserande språk. Det distanserade språket kräver att barnen kan förklara bakgrunden till det som de pratar om så att de får en gemensam förståelse.

Skapa ett sammanhang i berättandet, kunna förklara och argumentera för sig (Eriksen Hagtvet, 2006).

2.4 Andra former av efterarbete med böcker

När en bok har lästs kan den dramatiseras, det görs med fördel om boken lästs många gånger så att barnen känner igen och kan den. Genom ett aktivt deltagande och berättande så stärks språket mera. Barnen får vara med och gestalta t.ex., bockarna Bruse som går över bron där trollet bor i sagan om Bockarna Bruse. Då synliggörs händelseförloppet och alla kan vara med och gestalta. De som inte vågar så mycket kan få en liten roll och med tiden stärks barnet och vill ha en större roll (Ekström, 1997). Dramatisering av sagor och böcker gör att rollerna kan anpassas efter barnen, att de får en roll som de känner att de klarar av. Handdockor i olika skepnader är också en form av dramatisering. Dockor som är djur, föremål osv. gestaltar de olika delarna i bockarna Bruse men att barnen är rösterna (Eriksen Hagtvet, 2006).

Att rita är också en form av efterarbete där barnen ritar något från boken. Där syns det tydligt vad barnet tycker är viktigt i sagan för det är vad de visar fram i sin teckning (Ekström, 1997).

(9)

De berättar genom sin teckning, bilden är talande och den föreställer något. Barn berättar väldigt gärna om sin teckning. Vad den föreställer och hur de gjorde den, vilka färger de använde. När de berättar vad de har målat kan vi hjälpa dem att skriva det som de berättar, på så sätt får de insyn i att talet blir skrift och andra kan läsa vad de tidigare sagt (Fickla,

avloppsrör och stjärnprickig, 2002).

Ett annat exempel på efterarbete på en bok är att praktiskt få prova det som görs i boken och samtidigt prata om det. I boken Pelles nya kläder får lyssnarna följa Pelle och vara med när han får nya byxor och skjorta från fårets ull. Att barnen får vara med och se, känna och lukta på fårets ull. Ge barnen möjlighet att prova på att karda ull, spinna och färga garnet. Under tiden som barnen är med och gör detta så samtalar de om hur ullen känns och luktar. De får följa med i verkligheten från fåret till färdiga kläder och de gör det tillsammans (Persson Wiklund, 2008).

2.5 Samtal

Att samtala med varandra är viktigt och grundläggande för språket. Det börjar redan när barnet är nyfött, den vuxna och det nyfödda barnet möts och den vuxna samtalar med barnet.

Dessa samtal fortsätter när barnet blir äldre, från att den vuxna pratar och berättar vad de gör.

Som vid påklädning och blöjbyten till att barnet är med och samtalar om vad de gör

(Johansson & Svedner, 2003). De minsta barnen använder hela kroppen och pekar. Den vuxna bekräftar barnen genom att svara barnen och sätta ord saker (Pramling Samuelsson &

Sheridan, 1999). Ju äldre barnen är desto större ordförråd har de, de övar sig i att prata och samtala. Som vuxen i samtal med barnet är det viktigt att gå in och utvidga det som barnet säger med hela meningar. Om barnet har ”fel” uttal så ”rättar” den vuxna det i den nya meningen, då hör barnet den korrekta meningen och det ”rätta” uttalet (Johansson & Svedner 2003).

Under en dag i förskolan finns många tillfällen till samtal. Det går att samtala om vad som helst, boken vi läst, sången vi sjöng. Alla samtalstillfällen gynnar språket, oavsett vad samtalet handlar om. En förutsättning är dock att den vuxna finns där och stöder barnet i samtalet och visar att han är intresserad. När barnet aktivt använder sitt språk utvecklas det hela tiden och tillägnar sig nya ord. Nya ord ger ny förståelse och det är viktigt att barnet tillägnar sig språket under leksamma former och känner att de vuxna är intresserad av vad barnet säger (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999).

Som vuxendeltagare i samtal med barn kan vi utmana barnets tänkande och språk när vi genom frågor för samtalet framåt. Frågor som ”vad gjorde du då” och ”hur kändes det”? Gör att barnet får tänka till och får sätta ord på tankar och upplevelser. När barn kan sätta ord på tankar, känslor och upplevelser får det en mening för barnet. Då kan barnet dela tankar, känslor och upplevelser med andra som finns runtomkring. Vilket ger nya erfarenheter och upplevelser (Persson & Wiklund, 2008).

(10)

2.6 Lekens språkstimulering

Barn lär när de leker. I leken övar de sig på saker som de sett eller varit med om. Leken är en trygghet för många barn och inom lekens ramar vågar de pröva nya saker (Eriksen Hagtvet, 2006). Lek och lärande hänger ihop. I leken praktiserar barnen sina språkkunskaper

tillsammans med andra barn. De lär sig tolka olika gester och rörelser som också är en form av kommunikation. Leken förs framåt genom att barnen samtalar om vad som ska hända eller vad någon ska göra. Lekens fortsatta handling förhandlas fram genom att de samtalar med varandra. I leken får händelserna ord och betydelse och de får praktisk öva sig i det berättande när de förklarar för andra vad de tänker eller vill göra (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999).

Leken är på låtsas, barnet kan göra ”fel” utan att det blir katastrof. Leken ger möjlighet för barnet att pröva sig fram och träna på sånt som är svårt. I det sociala samspelet med andra tränar barnet på svårigheter på ett lustfyllt sätt och med glädje (Eriksen Hagtvet, 2004).

I leken utvecklas barnen socialt, känslomässigt, intellektuellt, motoriskt och språkligt. Därför är det viktigt att pedagoger använder den på ett medvetet sätt, så att barnen tillgodoser sig alla dessa viktiga bitar. För att leken ska vara utvecklande behövs det material som symboliserar olika saker. Pedagogernas attityder till lek är en annan viktigt aspekt, eftersom det är de som bestämmer vad som är tillåtet eller inte. Samt vilka material som barnen får ta med in i leken (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999).

Frågeställning: Använder pedagogerna sig av sagoläsning, samtal och berättande tillsammans med barnen, som en del av barnens språkliga stimulering, och i så fall hur?

(11)

3. Metod

Barns berättandefärdighet är en viktig del i språket. För att få reda på så mycket som möjligt om vad som finns skrivet om barns berättande färdigheter, så har jag läst litteratur som tar upp ämnet. Jag har läst litteratur av olika författare, som mer eller mindre ingående tar upp vikten av barns berättande och hur vi kan stödja dem.

För att få reda på hur pedagoger på olika förskolor jobbar för att främja barns berättande så valde jag att intervjua dem. Intervjuerna utfördes vid fyra olika tillfällen, två intervjuer gjordes en vecka och de resterande två veckan efter. Under de två första intervjuerna satt vi i ett mindre rum som var ledigt och där vi kunde samtala ostört. Vid de två senare intervjuerna satt vi i personalrummet och även där fick vi vara ostörda. Respektive intervju tog ca 30 minuter.

Jag tog kontakt med dem som jag hade valt ut för intervju via telefon. Där presenterade jag mig, berättade att jag skulle skriva mitt examensarbete och vad det skulle handla om. Vidare talade jag också om att de kommer att vara anonyma liksom stället de jobbar på, att det är frivilligt och att det bara är jag som har tillgång till intervjusvaren. När uppsatsen är klar kommer det insamlade materialet att förstöras. Därefter bokade vi in en dag för intervjun.

Vid intervjun informerade jag igen om att det var frivilligt, att de är anonyma och stället de jobbar på inte kommer att röjas. Att det bara är jag som har tillgång till det insamlade materialet och att det kommer att förstöras då uppsatsen är klar. Jag bad också att få

återkomma om jag skulle behöva komplettera något och att de gärna fick ta kontakt med mig om de skulle komma på något som de ville tillägga. För att inte röja förskolans identitet har jag valt att ge avdelningarna nya namn.

Eftersom det är pedagogernas inställning och arbetssätt jag ville åt så är det lämpligt med intervjuer (Patel & Davidsson, 2003). Jag valde att göra ostrukturerade intervjuer, öppna frågor, vilket gav möjligheter till ganska öppna svar. Dock hade jag färdiga frågor som ställdes i samma ordning, dvs. hög standardisering (Patel & Davidsson, 2003). De frågor som jag använde baserade jag dels utifrån litteraturen jag läst, dels det som jag personligen ville ha reda på. Dessutom hade jag genom mina öppna frågor möjlighet att ställa följdfrågor om någon nämnde något som var intressant eller som de kunde utveckla vidare. Vilket har påverkat resultatet av undersökningen eftersom samma följdfrågor inte har ställts till alla. Jag valde att inte låta pedagogerna ta del av frågorna innan, vilket även det har påverkat resultatet.

Mina intervjufrågor valde jag att inleda med allmänna frågor om språket och

språkstimulering, eftersom jag tyckte det var intressant att få reda på hur pedagogerna ser på barns språk och språkstimulering. För att sen gå in på frågor som rör den berättande delen.

Under intervjuerna gjorde jag anteckningar, vilket gör att jag inte ordagrant har antecknat vad pedagogerna sagt.

De som jag valde att intervjua har alla förskollärarutbildning, är kvinnor, ungefär lika gamla och har jobbat i ca 20 år. Jag valde att intervjua personer som jobbar på olika förskolor, som jag inte har haft praktik eller jobbat hos, inte heller pedagoger på den avdelning där mina barn går. Att jag valde bort de ställen där mina egna barn går och där jag har haft min praktik kan ha påverka resultatet då de inte fick chans att berätta hur de jobbar med språket. Men det valde jag medvetet bort för att jag inte skulle påverka resultatet med att jag har personlig

(12)

anknytning till dessa personer. Resultaten kan också ha påverkats av att alla som jag intervjuat är kvinnor i ungefär samma ålder och har jobbat ungefär lika länge inom barnomsorgen.

.

När jag hade gjort alla fyra intervjuerna så tittade jag igenom de svar som jag fått. Utifrån de svaren så grupperade jag ihop dem till respektive fråga. För att sen ytterligare en gång gruppera in dem under respektive rubrik. Jag har valt att återge intervjusvaren i en löpande text, berättade med mina ord. Som läsare tror jag det är lättare att läsa och ta till sig om det är en berättande text än att bara läsa frågorna och pedagogernas svar. Det blir då mycket

information för läsaren att ta till sig och vid fösta anblicken är det bara frågor och svar. Det kan vara svårt som läsare att se ett sammanhang i det. I texten framgår det vilka pedagoger som säger vad, vilket jag tycker är viktigt att lyfta fram då jag har grupperat in allas svar under respektive rubrik. I intervjuerna delar pedagogerna med sig av olika arbetssätt och funderingar och jag har valt att lyfta fram både likheter och olikheter.

I litteraturdelen har jag valt att bara ta upp det som litteraturen säger, i resultatdelen framgår pedagogernas svar återberättat med mina ord. I diskussionsdelen knyter jag samman

litteraturen och resultaten med mina egna tankar och funderingar.

(13)

4. Resultat

Gemensamt för alla pedagoger som jag intervjuade var att de sa att språkstimulering är jätteviktigt, bland det viktigast som de gör på förskolorna. Att främja språket hos alla barn inte bara de som har svårigheter, det är alla som jag intervjuat överens om. Språkstimulering innebär att läsa, rimma, ramsa och tramsa tillsammans med barnen.

Barnen ska tycka att det är roligt när man ”leker” med språket och gärna vara spännande. Det finns många sätt att leka med språket. Några av de exempel som pedagogerna nämnde var rim och ramsor i samlingen, begreppen långa/korta ord, dela/sätta ihop ord. Med långa och korta ord menas att barnet ska ha förståelse för om ett ord låter långt eller kort, t.ex. Tåg. Ordet tåg är kort medan i verkligheten är tåg långt. Att dela/sätta ihop ord menas att den vuxna säger t. ex. Snögubbe, om jag tar bort ordet snö vad blir kvar då? Då ska barnet kunna säga att det nya ordet är gubbe. Samt motsatt om vi har jord och gubbe och sätter samman orden, vad blir då det nya ordet? Barnet ska då kunna sätta ihop de två orden till jordgubbe. Men även att samtala, berätta och spela spel ingår i det. När man spelar spel förs en dialog mellan de som spelar, pratar om bilder, motiv och spelets regler.

En pedagog nämnde också att det är viktigt att de använder sig av olika uttryckssätt

tillsammans med barnen. Vissa barn har lättare att utrycka sig med musik och bild. Då måste de barnen få möjlighet att göra det.

Språket är viktigt för att kunna vara tillsammans och fungera i grupp, med ett bra språk kan konflikter undvikas till stor del, att kunna prata med varandra istället för att slåss. Språket är något som de skall jobba med hela tiden, varje dag och det skall vara roligt för barnen sa pedagogen på avdelningen Rosen. Att barnen vågar prata med varandra och inför gruppen, de barn som är blyga och tysta måste stärkas och lyftas fram sa Tussilagons pedagog. Ta tillvara på stunder när barnen kommer och vill berätta saker som hänt eller som de varit med om. Visa att det som barnet säger är intresserant genom att lyssna. Som vuxen prata så mycket som möjligt med barnen och som vanligt. Inte prata barnspråk sa Tussilagons pedagog.

Det som alla pedagoger tog upp under intervjuerna var att det är viktigt att de läser böcker barnen.

Pedagogen på Blåsippan sa också att allt prat är språkstimulering, det är viktigt att de ramsar och tramsar tillsammans med barnen. Att de vuxna bjuder på sig själva och vågar göra bort oss. Ha humor tillsammans med barnen. Pedagogen på Rosen sa att samlingen inte ska vara det enda pedagogiska tillfället, utan hela dagen ska vara pedagogisk.

På de förskolor som representeras av de intervjuade så läser alla mycket böcker för barnen.

De går till biblioteket och lånar böcker och ibland kommer bokbussen. När de läser får barnen tillgång till mycket ord. Pedagogen på avdelningen Blåsippan sa att små barn gärna lyssnar på samma bok om och om igen utan att tröttna. Skulle den som läser hoppa över något i boken så märker barnen det. Barnen känner igen texten och det är en trygghet.

(14)

På avdelningen Rosen så läser pedagogerna alltid en bok före maten och innan de börjar äta så säger de en ramsa tillsammans. Ramsan byter de efter ett par veckor. Anledningen till att de läser ramsan innan maten varje dag är för att de har hört någonstans att ”om ett barn vid 4-års ålder kan åtta ramsor utantill så kan de läsa när de är 8 år”.

På avdelningen Tulpanen använder de sagor och böcker som bas i mycket av det som de gör.

Boken/sagan används som underlag för att fantisera vidare, rita något eller dramatisera. De läser böcker som har ett visst budskap t.ex. Hur ska en kompis vara, när det är något speciellt de vill diskutera och samtala om med barnen. Även på den här avdelningen får de större barnen lyssna på bok innan maten.

På avdelningen Tussilagon läser de böcker och ibland berättar de fritt. Det blir inte ofta, utan mest blir det böcker. Hon säger vidare att det är synd att hon/de inte berättar mera fritt för barnen för då fångas barnen mera och på ett annat sätt än med böcker. Hon sa också att berättande har funnits länge och att det är synd att det inte berättas mera idag mot vad det gjorde förr. Flanosagor är bra, de är friare än böcker, en form av berättande. På Tussilagon har de läsvila efter maten, de stora sitter i soffan och lyssnar på en bok. 3-4 åringarna ligger på madrasser och lyssnar på bok och har tända ljus.

Sång- och sagopåsar var en sak som nästan alla pedagogerna nämnde. Det är påsar med ett innehåll som knyts till en viss sång eller saga. Sagan om vanten, då har de en stor vante och alla djuren som är med i sagan, pedagogen berättar sagan och tar fram djuren vartefter som de är med i sagan. Det blir synligt för barnen och är precis som flanosagor, friare än boken.

Två av de intervjuade pedagogerna sa uttryckligen att de önskade att de kunde berätta mera fritt. Lära sig en saga utantill, för att kunna trollbinda barnen med sitt berättande.

På avdelningen Blåsippan jobbade de med ett tema Nallen, då fick barnen ta med sig varsin nalle. De fick berätta vad den hette, vart de hade fått den ifrån, vilken mat den tycker osv. Det är ett sätt att jobba på för att träna barns berättande och de har stöd av pedagogerna som är med och kan ställa frågor om nallen. Samma avdelning hade också en docka som ”bodde” hos dem på avdelningen, dit gick barnen och pratade och berättade saker. Pedagogerna på

avdelningen upptäckte att barnen anförtrodde sig till dockan och berättade saker för den.

Sagolek är en kortlek med olika motiv, såsom gestalter, ting, miljöer och händelser. Ett verktyg som kan användas med barnen och som utvecklar deras berättande färdighet.

Pedagogen börjar sagan med att ta ett kort, säga något om vad det föreställer: Det var en gång en…. Sen fortsätter det med att barnen i tur och ordning får ta ett kort och berätta vad som kortet föreställer. Så fortsätter det tills det åter blir pedagogens tur och då kan det vara

lämpligt att hon avslutar sagan. Att kunna få ett sammanhang i berättande kräver träning, men pedagogen menar att det märks att de blir bättre och bättre på att berätta, de lite större barnen försöker knyta handlingen till vad föregående barn har berättat. De mindre barnen som behöver stöd i berättandet får hjälp, pedagogen kan då be barnet berätta vad de ser på kortet eller vad de tror händer.

(15)

Pedagogen på avdelningen Tulpanen var den enda som nämnde att de medvetet jobbat med återberättande. Hon sa att vissa barn kan och andra inte. De hade jobbat med det under en period då de trodde att det var ett barn som inte förstått vad som lästs, då återberättade de boken tillsammans just för att se om barnen hade förstått innehållet. Det visade sig att när de jobbat med det under en period så kunde det här barnet också återge boken. Pedagogen sa också att när de läser en bok så avbryter de ibland läsningen för att prata om någon bild om barnen funderar på något speciellt.

Alla i intervjun sa att när barn kommer och vill berätta saker som har hänt eller som de varit med om så är det viktigt att vi lyssnar på barnen. Pedagogen på Tussilagon sa att vi ska lyssna noga och intresserat, låta barnen prata klart. Sen kan vi ställa frågor som gör att barnen att fortsätter att berätta. Vi ska visa att vi är intresserade genom att ställa frågor. Blåsippans pedagog sa att andra barn måste acceptera att vänta på sin tur när något barn berättar

någonting. De barn som berättat något kan man uppmuntra till att berätta för de andra barnen också, det är viktigt att barn vågar prata inför andra.

De som jag intervjuade uppgav allihop att de läser mycket böcker för barnen, på Tulpanen använder de böcker som bas. Efteråt kan de antingen rita något som de kommer ihåg från boken. Ibland dramatiserar de. Även sånger har de dramatiserat, de hade gjort ”Mors lilla Olle”, det är en sång som de sjungit mycket och som barnen kan. Då får barnen turas om att vara Olle, mamma och björnen. Vidare berättade hon om ett barn som var lite blyg, som började med att titta på när de andra barnen dramatiserade. Men att även det här barnet efter ett tag var med i dramatiserandet. Personalen tyckte det var kul att se barnet delta och prova alla rollerna. Gå från rollen som åskådare till att ha rollen som den stora björnen. Avdelningen Blåsippan har även dom dramatiserat böcker och sånger, hon gav Bockarna Bruse som

exempel. Det är både en saga och en sång, som är väldigt lätt att dramatisera. De hade sytt horn på mössor och tagit blå tygstycken till vatten och en grön filt till gräs. Pedagogerna hade börjat vara Bockarna och sen hade barnen också fått spela de olika rollerna. Rekvisitan hjälper barnen att minnas handlingen. På Rosen önskade sig pedagogen att det skulle finnas mera tid till att göra rekvisita till olika sagor och sånger. Rekvisitan kan barnen använda vid andra tillfällen när de leker då sagan dramatiseras på nytt. Vidare sa hon att det skulle vara kul att filma och dokumentera när barnen dramatiserar för att visa barn och föräldrar.

4.5 Samtal

Vardagssituationer för samtal tillsammans med barnen, då var det matsituationen som alla pedagoger nämnde. På avdelningen Rosen sa pedagogen att de alltid äter lunchen vid tre bord oavsett barnantal. Vilket är ett medvetet val från pedagogernas sida, detta för att undvika att det sitter flera vuxna vid ett bord och som samtalar med varandra. Då blir det lätt ”vuxenprat”.

Maten är ett bra tillfälle att kommunicera och locka till berättande. Är det många barn runt bordet så blir det mindre tid/barn, men deras mål är att ”alla vuxna ska prata med alla barn varje dag, ett möte med ögonkontakt”. Hon nämnde också att språkstimulansen ska vara med hela tiden och att hon tycker att skriftspråket ska finnas runt barnen hela tiden. Därför har de vid blöjbytena varsin mugg till barnen med lappar i, på dessa lappar står det olika saker som blir personliga för just det barnet.

(16)

På Tulpanen sitter de också en vuxen vid varje bord och de sitter tillsammans med sina ansvarsbarn, vilket gör att det blir en närmare relation till dem när de sitter med dem varje dag. På Tulpanen försöker de också att sitta ner tillsammans med barnen när de pysslar och då blir det att de pratar och samtalar med barnen.

På Blåsippan sitter också de en vuxen vid varje bord. De sitter en vecka i taget och sen roterar de, på så vis har de suttit och ätit och pratat med alla barn under en treveckors period.

Blöjbyten är också ett tillfälle till kommunikation med barnet. Likaså tamburen, när barnen ska klä på sig. Då blir det en ”du och jag situation”, den vuxna har fokus på just det barn som de hjälper för tillfället och då samtalar de med varandra.

På Tussilagon har de lite annorlunda på lunchen. De sitter en vuxen vid varje bord, men borden står utspridda. Ett bord står i ett annat rum vilket ger lugn och ro för de barnen som sitter där. Samt om ett barn som sitter vid något av de andra borden skulle behöva ha lite lugnt omkring sig så får det barnet flytta till det bordet. I det rummet där det är två bord så står de en bit ifrån varandra vilket gör att barnen inte pratar med varandra över borden, utan att de samtalar med dem som sitter vid samma bord. Påklädningen nämndes även här att det var ett tillfälle till samtal. Hon sa också att deras läsvila ibland gav tillfällen till diskussioner om de läst om något som speciellt intresserar barnen, då blir det att de pratar om det en stund.

Leken är språkstimulerande. När de bygger med lego, leker i dockvrån så stimuleras språket när de pratar med varandra, sa pedagogen på Rosen. Blåsippans pedagog sa också att språket stärks när de leker. Ute i sandlådan, där de diskuterar hur bilarna ska köra. När de bygger och konstruerar, både inne och ute. De pratar om vem som ska göra vad. När de målar, berättar de vad de målat. Alla rum och situationer stimulerar till prat.

(17)

5. Diskussion

Att ha ett bra språk för att kunna delta i samtal, skaffa kompisrelationer, vara en del av en grupp och ett samhälle är otroligt viktigt tycker jag. Det är genom språket som vi förmedlar ett budskap, kan göra oss förstådda och förstå andra (Arnqvist, 1993). När jag gjorde mina intervjuer så tycker jag att pedagogerna på förskolorna är väl insatta i hur viktigt det är att barnen har ett bra språk. De läser mycket, använder rim, ramsor och sjunger tillsammans med barnen. De använder språklekar på ett medvetet sätt för att främja barnens språklighet.

Barn utvecklar och lär sig språket genom att använda det och vara en aktiv deltagare

(Ekström, 1997). Det anser jag är ganska naturligt eftersom det lilla barnet erövrar sin värld när de upptäcker och undersöker sin omgivning. Vilket jag tycker blir detsamma med språket.

Barnen undersöker språket och prövar sig fram och på så vis blir de ägare till sitt språk.

Pedagogerna sa att det är viktigt att vara en god lyssnare när barnet kommer och berättar något och det tror jag också är viktigt. Att vi lyssnar först och när barnet har pratat klart då kan vi fråga och skapa ett samtal mellan vuxen och barn. Vikten av ömsesidigt samtal, när vuxna samtalar tillsammans med barnen så ger de vuxna barnen nya ord och begrepp, vilket vidgar deras språkvärld (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999). Som vuxen är det viktigt att låta barnen få tid att prata och att vi väntar så barnen har möjlighet att svara, annars kan det lätt bli att vi vuxna lägger orden i munnen på barnen för att det ska gå fort.

Läsa böcker, rimma och ramsa tillsammans med barnen redan när de är små för att de ska tillägna sig ett bra ordförråd, är något som det flesta nämner när de hör ordet

språkstimulering. Vad som inte får glömmas bort är att det inte räcker, utan att

språkstimulering är ett stort område där läsning, rim och ramsor bara är en liten del av det. För att ge barnen stöd i sin språkutveckling, är det viktigt att de vuxna som finns runt barnet är medvetna om hur viktiga de är. Att de vet varför de gör på ett visst sätt, så att det inte blir slentrian. Det är lätt att läsa en bok för barnen, frågan är istället hur vi läser tycker jag. Samt hur vi bearbetar boken tillsammans med barnet, får de tillfälle att prata och berätta om

handlingen? De som jag intervjuade läste mycket böcker för barnen och nämnde också en del olika efterarbeten. Det som jag däremot saknade var de berättande sagorna, vilket

pedagogerna också påpekade att de var sämre på. På förskolorna är barnen omgivna av språket hela dagen. Som pedagog ska vi ta tillvara det och utnyttja alla språkliga resurser (Fickla, avloppsrör och stjärnprickig, 2002).

En positiv språkmiljö runt barnet är viktigt (Johansson & Svedner, 2003), med det menar jag inte bara medvetna vuxna utan också att rummen ska vara tilltalande för barnen. Att det ska finnas bilder, tavlor och saker som bjuder in till samtal. Barnens lust att prata med varandra ska lockas av en spännande miljö tycker jag. På Tussilagon hade pedagogerna en rot uppsatt på väggen och den smyckade de med olika saker beroende på årstid. Det är sånt som lockar till samtal. Saker som barnen gjort och som står framme ger barnen möjligheter att berätta om för t.ex. föräldrarna när de kommer. Då vill barn ofta berätta vad de gjort och hur de gjorde, då övar de sitt berättande. Pedagogen kan vara med och stötta och föräldern blir den som ställer frågorna, vad är hatten gjord av?

(18)

Barn ska få tillgång till böcker redan när de är små, att vi ska läsa minst varje dag, känns som en slogan tycker jag. Det är något som man blivit matad med och hört mycket. Vilket jag visserligen till stor del tror är bra, men det är skillnad på läsa och läsa. Lyssna till en bok som läses av någon som har inlevelsen, rösten, det kan göra vilken bok som helst bra. Samma med berättandet, är det någon som kan berätta så fångas alla i publiken. Att kunna berätta något kräver träning av berättaren, lära sig en saga utantill och kunna förmedla den till publiken med spänning och engagemang. Vem skulle inte vilja det?

Berättade och lästa sagor ger barn olika språkliga färdigheter, vilket gör att det är viktigt att de berättade sagorna kommer in mera i verksamheterna tror jag. Genom berättandet så stärks andra delar mot vad de får av läsningen. Berättandet stimulerar fantasin eftersom det inte finns bilder att titta, barnet måste skapa sig egna bilder i huvudet. Ofta blir berättande sagor mer levande också eftersom det blir en dialog mellan berättare och lyssnare (Isbell, 2004).

Lästa böcker stärker barnens ordförråd, de får nya begrepp och får höra hela meningar

(Svensson, 1995). Dessa delar är alla viktiga för barns utveckling, därför är det viktigt att barn får ta del av båda. Som läsare förmedlar du en skriven text av någon annan (Lindö, 1995), jämfört med när man berättar då blir man endel av berättandet och ger mer av sig själv och sin personlighet (Isbell, 2004). Strukturen är däremot densamma i både berättandet och läsandet men är ändå viktig för barnet eftersom det är den som håller ihop berättelsen (Arnqvist, 1993).

Pedagoger av idag kanske inte vet att berättade sagor är lika viktigt som lästa för barnens språkutveckling. Då är det viktigt att den informationen når ut till alla som jobbar med barn, att barn som får höra på berättade sagor faktiskt stärker sitt eget berättande. Som Tussilagons pedagog sa, att förr berättades det mera. Nu tror jag att läsningen har tagit över mera och det kan ju bero på att det är lätt att ta något som är färdigt, handlingen och innehållet är klart. Som läsare behöver man inte tänka utan det är en färdig historia.

Tidsbristen som många upplever i förskolorna kan vara en av anledningen till att det berättade sagorna har försvunnit mer och mer. Idag blir barn matade med så mycket som redan är klart, tycker jag. Då är det ännu viktigare att förskolorna använder sig mera av berättade sagor och händelser för att stimulera barnens fantasi och tänkande. Böcker, tv, dvd-filmer och dataspel är redan färdigkonstruerade och färdiga att använda. Barn konsumerar det och behöver inte tänka så mycket själv utan de bara tar in information. Dataspel, tv och film använder sig inte förskolorna av men hemma finns det och barnen är en del av den världen också. Förskolan kan komplettera användandet av tv, dataspel med att använda berättandet tillsammans med barnen och stärka barnens tänkande och fantasi. Det finns mycket positivt med färdiga material också, så jag menar inte att vi inte ska använda det, men barn behöver då kanske hjälp med att bearbeta filmer de sett eller spelet de spelat. Få förståelse för att det är på låtsas och att det som går att gör i spelen inte går att göra i verkligheten, få möjlighet att prata om det och sätta ord på det. Precis som vi pratar runt bilder och händelser i böcker, behöver barn få prata om sånt som de sett tv eller upplevt i den virtuella världen.

Pedagogerna i intervjuerna sa att de önskade att de kunde berätta mera fritt för barnen och det tycker jag är ett gott tecken att de vill. Någon sa att det tar tid att öva in en saga, men det är bättre att kunna en liten saga bra än ingen alls. Barn är ofta en tacksam publik, de bryr sig inte om ifall vi säger fel. Vid berättandet är det inte så märkbart heller eftersom detaljer kan växa fram under resans gång. Själv händelsen är basen i berättandet. Flanosagor nämndes av några

(19)

pedagoger och det tycker jag är bra. För det är friare än en läst bok och det leder ofta till samtal runt bilderna. En chans för barnen att berätta sagan med hjälp av flanobilderna.

Barnen på de förskolor som ingick i intervjun läste alla mycket böcker för barnen, före eller efter maten. En förskola sa en ramsa i samband med maten. Det känns bra att de läser mycket eftersom det är oerhört viktigt, men det som jag tänkte på var efterarbetet av läsningen. Ibland gjordes dramatiseringar eller så fick de rita något. Att prata, diskutera och fundera runt boken är också viktigt, så att alla förstår vad det handlade om. Ge barnen ett varierat utbud av upplevelser, både lästa och berättade (Arnqvist, 1993). För att barnen ska få möjligheter att tillgodogöra sig så mycket som möjligt av språket.

Med berättande menar jag både barns spontana berättande, en händelse eller en historia. Alla dessa olika former av berättande kan vi vuxna vara med och stödja barnen i. Genom att vara lyhörd och visa att vi är intresserade av vad de säger, samt ställa följdfrågor. När de kommer och berättar något som de varit med om är det viktigt att vi lyssnar utan att avbryta som Tussilagons pedagog sa. Vidare sa hon att när de har pratat klart då kan vi visa vårt intresse genom att fråga frågor eller uppmuntra dem att berätta för de andra. Berätta något för andra är ett samspel som kräver turtagning mellan de som kommunicerar (Fickla, avloppsrör och stjärnprickig, 2002).

För att kunna erövra den berättande förmågan krävs det träning i det och att pedagogen utmanar barnet i sitt tänkande genom att ställa frågor (Svensson, 1998). Ett sätt som

inspirerade mig var pedagogen som berättade om korten sagolek. Det tycker jag verkar som ett bra verktyg för att hjälpa barnen att utveckla sitt berättande. Pedagogen sa att barnen börjar med att säga vad de ser på kortet och om de tycker det är svårt, kan den vuxna hjälpa barnet att berätta vad bilden föreställer eller vad de tror kommer att hända. De barn som har gjort det ett par gånger, försöker att återknyta sitt kort till föregående och det är ett steg mot

berättandet.

Kunna återberätta något som man hört är en viktig del i den språkliga medvetenheten, då krävs det att lyssnaren har förstått innehållet av det som lästs, ser sambanden och förstår det budskap som boken ger (Johansson & Svedner, 2003). Därför tycker jag att det är viktigt att vi samtalar tillsammans med barnen om det som vi har läst. Tittar på bilderna och använder oss av dem och återberättar boken eller att de får berätta vad som händer på bilderna. Om barnen gör det, då har de förstått vad som läst och kan sätta egna ord på det. Att återberätta eller berätta vad som händer på bilderna kräver också övning, pedagogen på Tulpanen berättade att de medvetet hade jobbat med just återberättandet. De trodde att ett barn inte förstod, men när de började återberätta det som de läst tillsammans med barnen så lärde sig detta barn också det. Det tycker jag är ett bra exempel på att övning ger färdighet.

Det krävs mod att prata inför andra och berätta saker, att stärka barnen till att våga sa

Blåsippans pedagog. Där hade de en docka som barnen kunde anförtro sig åt, vilket är bra om de känner att de inte vill berätta för alla. Pedagogerna såg att barnen gick dit och pratade och det kan räcka som ett första steg om de inte vill prata inför alla tycker jag.

(20)

Blåsippans barn hade fått ta med sig sin nalle och genom den så tycker jag att pedagogerna medvetet stimulerade barnens berättande. Barnen fick tala om vad nallen tycker om för mat, vart han bodde osv. På ett lekfullt sätt stimuleras barnens berättande, pedagogerna kan fråga vad 3wtycker nallen om det? Vilket gör att barnet måste tänka till och svara. Därför ska det inte vara ja/nej frågor (Svensson, 1998). Att barnen som i det här fallet får prata genom nallen, så behöver de inte utelämna sig själva helt. Det är nallen som tycker och vill, vilket kan leda till att blyga barn vågar mera.

Att dramatisera en bok tillsammans med barnen tycker jag är ett bra sätt att återarbeta en läst bok på. Delvis för att händelsen blir synlig för barnen och att de får vara en del av sagan (Ekström, 1997). Barnen är med och styr förloppet och ingen Bruse blir den andra lik. När barnen får gå i roll så stärks barnet (Ekström, 1997). Som de gjorde på Tulpanen när de dramatiserade ”Mors lilla Olle” framsteget för barnet syntes tydligt, från åskådare till att vara aktiv deltagare. Det anser jag vara bra för barnet på många sätt, de stärker självkänslan, språket och är delaktiga i sitt handlande.

När vi använder oss av rekvisita så stärks handlingen ytterligare för barnet (Lindö, 1995). Det blir synligt vem som gestaltar vad, vilket är bra för de minsta barnen. Får barnen lov att fortsätta använda rekvisitan vidare i den ”fria” leken (Rosens pedagog) så fortsätter barnen att bearbeta sagan där. Det tror jag kan vara bra, då får barnen chans att utveckla sin lek med sagan som bas. Det blir inte heller så uppdelat vad som är lek och vad som är sagan. Lek och lärande hänger ihop (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999), så genom leken lär de sig gestalta sagan, prata och diskutera.

Rita något från det som lästs eller berättas, gjorde de på Tulpanen. Det som jag tyckte var intressant när det gäller ritandet som efterarbete är att det speglar barnets intressen (Ekström, 1997). Jag har aldrig tänkt på att barnen visar små detaljer som de fastnat för. I samband med att barnen får berätta vad de har ritat och den vuxna skriver det på teckningen, så visar vi barnet skriftspråket. Sambandet mellan att tal blir skrift som sen kan läsas om igen av vem som helst, men det är samma budskap (Fickla avlopp och stjärnprickig, 2002). Det tror jag är en inkörsport till skriv- och läsinlärningen. Att de får se att det som de säger kan bli skrift, att bokstäverna har en betydelse.

5.5 Samtal

Vardagssamtalen med barn är något som finns hela tiden, för mig är det när vi pratar och berättar vad vi gör. Det vanliga pratet som i alla fall jag använder med de minsta barnen när jag t.ex. ska klä på barnet strumporna. Så säger jag kanske, nu sätter vi på strumpan på foten och nu tar vi den andra foten. Redan här får barnet ta del av språket, får ord och begrepp i mängder av den som pratar. De vanliga samtalen är viktiga och börjar när barnet är nyfött, genom att berätta vad vi gör hela tiden och i takt med att barnet blir äldre blir det också mera delaktigt (Johansson & Svedner, 2003). Den vuxna sätter ord på saker för barnet och utvidgar deras ord till hela meningar (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999).

(21)

På en dag blir det många samtal både mellan barn och mellan vuxen och barn, båda kombinationerna tycker jag är lika viktiga. Det går att samtala om vad som helst, alla

situationer gynnar språket. Barnen tillägnar sig nya ord genom sitt aktiva deltagande dvs. är med i diskussionen (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999). Det som jag tror är viktigt att komma ihåg som vuxen är att ställa följdfrågor, för att hjälpa barnet att utveckla sitt

berättande. Samt att som vuxen också vara stödjande för barnet när de tränar sig i att sätta ord på sina egna tankar, känslor och handlingar. När de kan det kan, blir det också meningsfullt för barnet och de kan dela sina upplevelser tillsammans med andra (Persson & Wiklund, 2008).

De vardagssituationer som pedagogerna nämnde som de medvetet använder till samtal var matsituationen. Där nämnde alla pedagoger att de sitter en vuxen vid varje bord och det är ett tillfälle att samtala med de barn som sitter vid samma bord. Rosens pedagog sa att de oavsett barnantal sitter en vuxen vid varje bord, det för att undvika att de vuxna pratar med varandra.

Jag tycker det är bra att de tar tillvara på matsituationen genom att sitta en vuxen vid varje bord annars är det lätt hänt att vuxna pratar med varandra. Matsituationen är också ett tillfälle där alla barn får möjlighet att bli sedda och få prata eller berätta något. De gyllene tillfällena tycker jag är då det inte sitter så många barn vid bordet, då finns chansen att barnen får prata mera. Precis som Rosens pedagog sa, är det många barn blir det mindre tid/barn. Andra vardagssituationer som nämndes var påklädning i tamburen, där den vuxna och barnet möts i en ”du och jag situation”. Den vuxna och barnet får möjlighet att prata med varandra medan den vuxna hjälper barnet. Slutligen nämndes även blöjbyten som en situation samtal. Den vuxna och barnet får även här en ”du och jag situation”.

På Rosens avdelning har de lappar med skrivna ord som barnet får titta på när de byter blöja, ord som för barnet är personliga. På lapparna kan det stå ord som mamma, pappa, bil, ord som barnet har en relation till. När de tittar på de skrivna lapparna får de del av skriftspråket (Svensson, 1995). De kommer också att känna igen de skrivna orden och bokstäverna när de ser andra texter. Barn kan säga att den bokstaven har jag i mitt namn, när de ser bokstaven M på mjölkförpackningen.

Att leken är språkstimulerande känns som att det är lite bortglömt. Av dem som jag

intervjuade var det två som nämnde att leken främjar språket. Men inte mer ingående än så.

Vilket kan bero på flera orsaker, att det inte är bland det första som vi tänker på när

språkstimulering nämns. Jag som intervjuare kunde ha tagit upp det i mina frågor. Det är väl det här som är endel av resultaten när intervjuer görs, att resultaten inte kanske alltid blir som intervjuaren tänkt sig. Jag valde att ha relativt öppna frågor så de fick chans att berätta. Då känns det också fel att styra in dem på något, som i det här fallet på leken för att jag ville ha det svaret. Hade jag gjort det så hade jag inte fått de svar jag fick, då hade de berättat om det för att jag styrde in dem på det.

Mina frågor handlade i första hand om sagor och berättande, men leken kommer in för att i leken övar de sig i sitt berättande eftersom de där kommunicerar om hur saker ska vara, vem som ska göra vad och hur leken ska föras vidare framåt (Pramling Samuelsson & Sheridan, 1999). Det är därför så viktigt att barn får tid till att leka, de bearbetar så mycket då de leker.

(22)

Blåsippans pedagog var den som tog upp att alla rum stimulerar till prat. Att barnen när de är i sandlådan, diskuterar t.ex. hur bilarna ska köra, hur vägarna ska vara. Då övar barnen på socialt samspel, turtagning och språket (Eriksen Hagtvet, 2004). I mina ögon leker de, genom leken erövrar de färdigheter som är grundläggande för livet.

5.7 Avslutande ord och tankar

Det har varit givande och intressant att få läsa och undersöka hur barns berättande språklighet stimuleras med hjälp av läsning och berättande i förskolorna. Språket är viktigt för alla. För utan språket kan vi inte prata och kommunicera, göra oss förstådda och förstå andra. Språket ligger till grund för så mycket i vårt dagliga liv och det är viktigt att barn får stöd att utvecklas språkligt. Jag tycker att barns språk är väldigt intressant, hur jag och andra vuxna kan stödja barnen i sin språkutveckling på ett bra sätt. Språkstimulering är så mycket mer än bara rimma, ramsa och sjunga.

Att få lyssna på lästa böcker stärker språket och det finns det mycket skrivet om, däremot finns det inte så mycket skrivet om vad berättande ger språket. Förutom fantasin och den gemensamma upplevelsen som delas (Isbell, 2004). Det skulle vara intressant att fortsätta titta vad den berättande delen ger barn språkligt. Hur barn som får ta del av både läsning och berättande utvecklar sitt språk i jämförelse med de barn som bara får ta del av den lästa delen.

Det skulle även vara intressant att titta vidare på de barn som säger en ramsa innan maten, om det är så att de barn som kan åtta ramsor utantill vid fyra års ålder, kan läsa när de är åtta år.

Min spontana tanke när jag hade gjort mina intervjuer och sammanställt dem, var att jag det finns en medvetenhet runt det språkliga som pedagogerna gör med barnen. I intervjuerna nämnde de många viktiga och bra delar att jobba med inom barns språklighet. Pedagogerna berättade hur de praktiskt jobbar med språket tillsammans med barnen. Det märks också vilka pedagoger som ”brinner” lite mer för arbetet med barns språk. Där tar de tillvara på de flesta situationer som gynnar språket. Ser möjligheterna till att ge barnen en språklig medvetenhet.

Vilket är positivt tycker jag.