#metoo byggbranschen och de gröna näringarna

(1)

W

#metoo

byggbranschen och

de gröna näringarna

(2)

(3)

#metoo

byggbranschen och

de gröna näringarna

(4)

#metoo, byggbranschen och de gröna näringarna

ISBN Digitalt 978-91-89107-02-1 Tryckt i Sverige av Publit Stockholm 2020

(5)

Innehåll

Förord 5

Inledning 7

Sexuella trakasserier och sexuellt våld 7

#metoo i Sverige 9

Medier och diskurser i upptakten av #metoo 13

Organiseringen av uppropen 19

Säkerhet – en central fråga 25

Uppropens retorik 29

#skiljagnarnafrånvetet och #sistaspikenikistan 32

#sistaspikenikistan och #skiljagnarnafrånvetet

i ett längre perspektiv 39

Betydelser, förklaringsmodeller och strategier 51

Vad har #metoo betytt? 53

Förklaringsmodeller 62

Strategier 75

Avslutande sammanfattning 89

Referenser 93

Bilaga: Lista på uppropen 97

(6)

(7)

Kampen mot sexuella trakasserier och våld mot kvinnor har alltid varit en central fråga för kvinnorörelsen. Denna rapport går djupare in i förutsättning- en för denna kamp inom två olika branscher – byggbranschen och de gröna näringarna – och försöker förstå vilka specifika omständigheter och förut- sättningar inom varje bransch som utgör sammanhanget till aktivismen mot sexuella trakasserier. Vi vill vara tydliga med att rapporten inte fokuserar sexuella trakasserier i sig utan just aktivismen: hur samspelet med sociala- och traditionella medier såg ut, hur #metoo-representanter organiserade sig och vilka följder det fick.

Här ges en överblick av den svenska #metoo-hösten 2017, samt en djup- dykning i organiseringen av två svenska #metoo-upprop, #sistaspikenikistan samt #skiljagnarnafrånvetet. #sistaspikenikistan samlade över 200 vittnes- mål från kvinnor i byggbranschen och skrevs under av 4 627 personer. Det publicerades den 27 november 2017 i kvällstidningen Aftonbladet. #skiljag- narnafrånvetet samlade över 180 vittnesmål från kvinnor inom de gröna nä- ringarna och skrevs under av drygt 1000 personer. Det publicerades den 30 november 2017 i ATL – Lantbrukets affärstidning.

Data har samlats ihop utifrån en tvärvetenskaplig ansats enligt den enkla principen ”vad hände då, oktober-december 2017, och vad har hänt sedan dess?” Vi har samlat detta högst aktuella, unika men flyktiga datamaterial som återfanns på sociala och i traditionella medier och intervjuat initiativtagare, deltagare och andra centrala personer runt uppropen, medan de fortfarande hade händelserna i någorlunda färskt minne. I nästa steg har det insamlade

Förord

(8)

materialet sedan använts som bas för ett vidare forskningsprojekt om #me- too-rörelsen, finansierat av Vetenskapsrådet, med projekttiteln #metoo-akti- vism i Sverige: utveckling, konsekvenser, strategier.

Olika typer av material har samlats in:

• Semistrukturerade intervjuer med 15 informanter som berörs av uppropen på olika sätt: organisatörer, fackliga företrädare och arbetsgivare.

• Semistrukturerade intervjuer med sammanlagt 10 personer som medver- kat i uppropen.

• Enkäter har skickats, dels till alla organisatörer och dels till deltagare i respektive upprop.

• Redan publicerade texter har samlats in från branschtidningar, de sex största svenska dagstidningarna, webbsidor, samt sociala medier.

• De publicerade uppropen.

Docent Karin Hansson har i huvudsak haft ansvaret för datainsamlingen gällande organiseringen av rörelsen, särskilt uppropet #sistaspikenikistan.

Professor Hillevi Ganetz (projektledare) har haft huvudansvaret för datainsamlingen vad gäller #skiljagnarnafrånvetet. Professor Malin Sveningsson har haft ansvar för insamlingen av mediepubliceringar och intervjuer med deltagare i de båda uppropen. Projektet – som rubriceras som ett akutbidrag – har finansierats av Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhälls- byggande (FORMAS) 2018-2019 (Dnr 2018-00313).

Stockholm, december 2020

(9)

Inledning

#metoo beskriver inte bara en aktivistisk rörelse, det har också blivit ett be- grepp som ringar in och sätter en beteckning på en kamp mot en hel skala av övergrepp: från subtil sexism till explicita sexuella trakasserier och sexuellt våld. I detta kapitel ges en introduktion till kunskapsområdet kring sexuella trakasserier och sexuellt våld, samt en övergripande beskrivning av #metoo-rörelsen, så som den tog sig uttryck i en svensk kontext.

Sexuella trakasserier och sexuellt våld

Att sexuella trakasserier och sexuellt våld är ett stort problem har forskningen vetat länge. Det har exempelvis gjorts två stora undersökningar under senare tid av sexuellt våld i Sverige. Den senaste heter Våld och hälsa (2014) och är baserad på besvarade enkäter från 10 000 svenska män och kvinnor. Den bygger på världshälsoorganisationen WHO:s s definition av sexuellt våld där även sexuella trakasserier och sexuell förnedring ingår i begreppet. Nästan hälften (47 procent) av kvinnorna och 15 procent av männen som deltog i Våld och hälsa svarade att de hade erfarenheter av att efter sin 18-årsdag ha blivit utsatta för någon form av sexuellt våld i enlighet med WHO:s definition, det vill säga sexuellt övergrepp, sexuell förnedring eller sexuella trakas- serier. Den första svenska omfångsundersökningen av våld mot kvinnor, Sla- gen dam (Lundgren 2001), hade samma definition av sexuellt våld som WHO och kunde visa liknande siffror som studien Våld och hälsa: cirka hälften av Sveriges kvinnor hade trakasserats sexuellt. Det finns med andra ord tydliga fakta som talar för att hälften av alla svenska kvinnor någon gång har utsatts

(10)

för sexuella trakasserier, och en av tio kvinnor har utsatts för grövre sexuellt våld. Det ska dock tilläggas att en slående tendens i såväl nordiska som internationella studier under 40 år, är att en majoritet av dessa är så kallade preva- lensstudier (ett mätande av hur vanligt/ovanligt sexuella trakasserier är). Det verkar alltså, som Bondestam och Lundqvist (2020) konstaterar i sin över- sikt av internationell forskning om sexuella trakasserier, som att det ständigt måste bekräftas – om och om igen – att sexuella trakasserier existerar. I vår rapport vill vi gå vidare och se på hur kampen mot sexuella trakasserier och sexuellt våld fördes under #metoo-rörelsens mest intensiva faser.

Sexuella trakasserier regleras av Diskrimineringslagen 2008:567. Den definierar sexuella trakasserier som ett uppträdande av sexuell natur som krän- ker någons värdighet. För att en handling juridiskt ska klassas som sexuella trakasserier krävs att den är oönskad, kränkande och av sexuell natur. Den som utsätts inom arbetslivet ska vända sig till sin chef och anmäla. Händer ingenting ska anmälan göras till DO. Syftet med lagen är att motverka diskriminering och främja lika rättigheter oavsett kön, könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning eller ålder. Sexuella trakasserier kan även beskrivas som trakasserier på grund av kön, som på olika sätt för- minskar och förnedrar den som utsätts i syfte att markera en maktordning.

Forskningen – liksom de nyckelpersoner vi intervjuar i denna studie (se vidare nedan) – har också under en längre tid problematiserat sexuella trakasserier som en form av maktutövning (se exempelvis MacKinnon 1979).

Vad är då sexuella trakasserier mer exakt? Synen på vad sexuella trakasserier är varierar stort i ett globalt perspektiv, liksom förklaringsmodeller- na (McDonald 2012). Diskrimineringsombudsmannen i Sverige definierar sexuella trakasserier enligt följande: ”Sexuella trakasserier är ett uppträdan- de av sexuell natur som kränker någons värdighet. Förutom kommentarer och ord kan det vara att någon till exempel tafsar eller kastar närgångna blickar. Det kan också handla om ovälkomna komplimanger, inbjudningar och anspelningar”

Enligt Ninni Hagman (1995), före detta jämställdhetskonsult vid Stock- holms universitet, kan svaret också formuleras i en sextrakasseri-trappa. Ob- servera dock att trappan inte utgör en rangordning utan ett försök att sortera olika typer av sexuella trakasserier.

(11)

• Komplimanger – när de ges istället för ett professionellt bemötande.

• Tafsa utan att röra – att till exempel stirra på könsdelar.

• Den vänliga klappen – direkt och ovälkommen beröring, till synes oskyl- digt men kan vara kränkande.

• På gränsen-tafsande – att råka stryka sig mot någon i kopieringsrummet eller plocka bort hårstrån från någons bröst.

• Tafsande och andra övergrepp – sexuella ord och handlingar som är up- penbart kränkande.

• Det yttersta hotet – om personen inte får som hen vill kommer den utsatta inte att få högre lön eller befordran.

Att sexuella trakasserier är ett stort och utbrett problem, både i och utanför arbetslivet, är alltså något det redan finns etablerad forskning om. #metoo-rö- relsen har tagit denna kunskap och gett den en bred och global uppmärksam- het på ett sätt tidigare rörelser inte lyckats med..

#metoo i Sverige

Redan år 2006 grundade aktivisten Tarana Burke i New York gräsrotsrörelsen MeToo för att stödja svarta flickor som utsatts för sexuellt våld. Rörelsen kom till för att visa att de utsatta flickorna inte var ensamma om sin upplevelse.

Uttrycket ”Metoo” fick dock sin stora internationella spridning när den ame- rikanska skådespelerskan Alyssa Milano bad alla kvinnor som ofredats sexuellt att svara på hennes tweet med orden ”me too”. Hon twittrade detta den 15 oktober 2017 i samband med att Hollywoodproducenten Harvey Weinstein anklagats för våldtäkt av flera kända skådespelerskor, vilket hade tystats ner av filmindustrin. Uppmaningen blev snabbt viral och det skapades en hashtag

#metoo, som snabbt spreds globalt och visade hur utbrett det är med sexuella trakasserier.

#metoo-rörelsen slog snabbt rot i Sverige och kan här kan beskrivas som en ledarlös kollektiv rörelse där verksamheten utvecklades och organiserades, främst via sociala medier. Det övergripande syftet med rörelsen är att synliggöra att sexuella trakasserier och övergrepp är ett brett samhällspro- blem. Rörelsen utgår från de enskildas initiativ, och kan ses som separatistisk, då den övervägande majoriteten av deltagarna är kvinnor, icke-binära och transpersoner.

Inledning

(12)

Det första uppropet var #tystnadtagning som samlade skådespelerskor, och publicerades i Svenska Dagbladet (SvD) den 8 november 2017. I skrivande stund har 77 upprop initierats, 42 av dessa kommer från arbetslivet, och 35 från andra intresseområden. Sammanlagt 61upprop har publicerats i nyhetsmedier. Uppropet #tystnadtagning bestod av en kort inledande text som följ- des av anonymiserade vittnesmål. Skådespelerskorna uttryckte att de ville stå enade bakom uppropet och därför skulle ingen enskild medlem ta rollen av taleskvinna. Inte heller skulle några namngivningar på förövare publiceras.

Detta sätt att arbeta följdes upp av de efterföljande uppropen. Hittills har ingen av uppropsgrupperna namngivit någon förövare i sina publicerade upprop.

De flesta uppropen organiserades genom att företrädare för en yrkesgrupp, bransch eller intressesammanslutning samlades i en skyddad (ofta hemlig) Facebook-grupp eller annat socialt medium. Där förberedde man sedan uppropet, som bestod av en kort text, ihop med ett urval anonymiserade vittnes- mål från medlemmarna i gruppen, som berättade om sexistiska beteenden och sexuella trakasserier de blivit utsatta för. Alla uppropstexterna har genomgå- ende haft ett liknande format.

Medlemmarna i Facebook-gruppen tillfrågades sedan om att skriva under uppropen. Även personer som inte bidragit med vittnesmål men som velat so- lidarisera sig med offren har inbjudits att skriva under. I några upprop har deltagarna valt att vara helt anonyma, då de varit rädda att visa sitt stöd offentligt på grund av risken för repressalier. Representanter för respektive upprop har sedan vänt sig med uppropet till traditionella medier, oftast dagspress eller fackpress, som publicerat uppropet. Efter att uppropen publicerats har en del upprops-grupper skapat egna hemsidor och fortsatt kommunicera kring mer enskilda frågor. Majoriteten av organisatörerna av uppropen har också gått samman och bildat föreningen Metoouppropen för att fortsätta arbetet mot sexuella trakasserier. Föreningen utgör en fortsättning på den samordnings- grupp som bildades i den första fasen där representanter från uppropen stödde varandras arbete med att nå ut, kommunicera och samarbeta med arbetsliv, medier, politiker, etcetera. Hela rörelsen var beroende av enskildas välvilja och bidrag och rörelsen är fortsatt ledarlös och separatistisk.

Uppropen har åstadkommit en ökad och kritisk medvetenhet – såväl hos allmänheten som inom #metoo-rörelsen – om kvinnors utsatthet i arbetslivet,

(13)

inom utbildningar och på fritiden. Den ökande medvetenheten har lett till ett socialt tryck att diskutera och åtgärda problem med sexistiska beteenden och trakasserier på arbetsplatser. Och kanske viktigast: kvinnor har börjat prata mer med varandra om sina tidigare erfarenheter av sexuella trakasserier.

Det är intressant att se hur #metoo på bred front lyckades mobilisera en länge splittrad kvinnorörelse, där en behövlig självkritik har problematiserat föreställningen om kvinnor som kollektiv men också gjort det svårare att ena rörelsen. #metoo visar här hur sociala medier underlättar möjligheten att få kontakt med och utveckla gemenskap med en mångfald av globalt utspridda intressegrupper, samtidigt som åtskillnaden mellan olika lokala sociala sammanhang minskar, och ibland kollapsar, då de inte särskiljs av tid och rum eller tar hänsyn till sociala hierarkier (Hansson 2014; Hansson och Gustafs- son Fürst 2013). Något som #metoo-rörelsen framförallt har synliggjort är hur nätmiljöerna idag utgör viktiga platser för organisering och mobilisering kring enskilda frågor (Ekström och Sveningsson 2017; Keller 2012).

Våra studier visar hur effektivt #metoo-rörelsen i slutna grupper på sociala medier samlat berättelser och underskrifter, som sedan strategiskt spritts vidare via traditionella medier som matas med nya upprop i jämn takt. Det är anmärkningsvärt hur effektivt dessa upprop lyckades mobilisera stora grupper genom sociala nätverk och strategisk kommunikation via traditionella medier. Samtidigt var rörelsen inte konfliktfri; att utveckla diskussioner om smärtsamma upplevelser i grupper med tusentals deltagare, som på så sätt återupplever dessa trauman, är stärkande men samtidigt även påfrestande. Or- ganiseringen av #metoo har förändrat inte bara politiken, utan de utbyten och konfrontationer som uppstått mellan människor, som tidigare inte haft anledning att mötas, har även inneburit djupt omvälvande personliga erfarenheter för de involverade. Storleken på de slutna grupperna minskade också skill- naden mellan privata och publika rum, vilket ibland gav upphov till rättsliga följder. För att kunna vidareutveckla robusta demokratiska institutioner, är det därför viktigt att förstå hur denna typ av rörelse organiserades i praktiken, hur den fick genomslag och bemöttes.

#metoo-rörelsen sätter fokus på en mängd frågor av intresse för forskningen gällande förändringar på arbetsplatser och i samhällets normer och praktiker. I denna rapport fokuserar vi främst fyra frågor:

Inledning

(14)

1. Hur skedde organiseringen av uppropen?

2. Vilka betydelser upplever olika nyckelpersoner att #metoo-uppropen haft för jämställdheten i de gröna näringarna och byggbranschen?

3. Vilka förklaringsmodeller till sexuella trakasserier i de två branscherna ser man?

4. Vilka strategier menar man är relevanta för det fortsatta arbetet mot sexuella trakasserier?

Datainsamlingarna och studierna i detta forskningsprojekt har i sin första del fokuserat på #metoo-rörelsens organisering i samspelet mellan traditionella medier, sociala medier och enskilda aktörer. Projektet startade i en kartlägg- ning av den svenska #metoo-rörelsen i stort, genom olika typer av publika- tioner. En bred insamling har här gjorts av offentligt tillgängligt material från uppropen, såsom bransch- och dagspress, pressreleaser, webbsidor, offentliga diskussioner på sociala medier och policydokument. Vi har även samlat in vittnesmål från olika upprop i arbetslivet. I första delen av denna rapport beskriver vi resultat från kvalitativa och kvantitativa studier av medierap- porteringen om #metoo i Sverige under den inledande perioden hösten 2017.

Sedan redovisar vi resultatet från intervjuer och enkät med organisatörer av 50 upprop för att undersöka hur uppropen samlade intresserade och struktu- rerade det gemensamma arbetet i praktiken.

I projektets andra del belyser vi utvecklingen av #metoo främst utifrån två exempel från samhällsbyggande näringar: byggbranschens #sistaspikenikistan och de gröna näringarnas #skiljagnarnafrånvetet. men vi har även samlat material om närliggande upprop som #slutaverkat, #visparkarbakut och #teknisktfel.

Här går vi närmare in på vilken betydelse #metoo haft för olika aktörer inom byggbranschen och gröna näringar, som aktivt arbetar för att öka jämställdhe- ten, och för att förhindra och hantera sexuella trakasserier på arbetsplatserna.

(15)

Medier och diskurser i upptakten av #metoo

Under senare år har världen fått se ett antal kampanjer på sociala medier mot sexuellt våld som #ЯНеБоюсьСказати/#IAmNotAfraidToSayIt, #prataom- det, #fatta, #mörkertalet, #BoardtheBus, #StopStreetHarassment, #IamJada,

#Sayhername och #EverydaySexism. Dessa kampanjer har alla på olika sätt arbetat för att sprida kunskapen om och belysa företeelsen sexuellt våld mer öppet, vilket har lett till att ämnet har blivit lättare att tala om (Karlsson 2019;

Lokot 2018; Peuchaud 2014; Powell 2015) . Men få kampanjer har fått så stort genomslag som #metoo (Mendes m. fl. 2018).

#metoo var till att börja med ett online-fenomen, ett exempel på så kallad hashtag-aktivism. Detta är en term som används för att beskriva aktivism på internet – mer specifikt Twitter – men även överfört till andra sociala medier. Andra mediers intresse för frågan bidrog troligen till att #metoo spreds så snabbt och globalt. Forskning om mediers betydelse för #metoo-aktivism visar på skilda mönster i olika länder. Brittisk press har till exempel varit gan- ska positivt inställda till #metoo-rörelsen, även om man samtidigt har repro- ducerat traditionella sätt att skildra sexuellt våld och feminism (De Benedictis m. fl. 2019). Nyhetsmedier i Australien har däremot fortsatt att reproducera stereotypa skildringar av offren som kvinnor som har sig själva att skylla (Fileborn m. fl. 2019). Två studier av nyhetsmedier i Tyskland visar att dessa medier framställer sexuellt våld som ett individuellt ansvar och inte en följd av ojämställdhet (Eilermann 2018), även om skillnaderna var stora beroende på nyhetsmediernas politiska tillhörighet (Leifermann 2018). Flera studier har också jämfört skillnaderna i hur offren framställs i olika länder. Starkey

(16)

m. fl. (2019) visar att offren porträtteras olika i USA, Japan, Australien och Indien. En annan studie jämför hur nyhetsmedierna rapporterat om #metoo i Frankrike och USA och pekar på att det är viktigt att också se på skillnaderna mellan länderna vad gäller redaktionell självständighet och rättsliga grunder (Erickson 2019).

Det har även gjorts jämförelser mellan de nordiska länderna. Även om de nordiska länderna tillskrivs en relativt hög medvetenhet om vikten av jäm- ställdhet är det stora skillnader i hur #metoo-rörelsen har skildrats i medierna i de olika länderna. I Sverige publicerades fler nyhetsartiklar om rörelsen än i Danmark som bara publicerade en femtedel av vad svenska medier gjorde (Askanius och Møller Hartley 2019). Svenska nyhetsmedier framställde

#metoo i ett mer positivt ljus än vad nyhetsmedierna i Danmark och Finland gjorde (Skare Orgeret 2019). Norge kan sägas befinna sig mittemellan de två extremerna Danmark och Sverige. I Norge framställdes sexuella trakasserier som ett problem för arbetslivet, vilket rimmade väl med landets existerande lagstiftning och politisk konsensus (Sletteland 2018). Den norska medie- diskursen om sexuellt våld förändrades inte som en konsekvens av #metoo, förutom att det skedde en liten minskning i medierna i användningen av den så kallade våldtäktsmyten. Denna myt kan i korthet sammanfattas som en fö- reställning om att endast dåliga män begår våldtäkt och endast dåliga kvinnor (som uppför sig på ett socialt oacceptabelt sätt) blir våldtäktsoffer. Dessutom finns en föreställning om att enbart övergrepp på allmän plats som begås av en främling är ”verkliga våldtäkter”. Denna föreställning ligger långt ifrån verkligheten, där det i själva verket är så att två tredjedelar av alla våldtäk- ter som anmälts till polisen begås inomhus av gärningsmän som offren är bekanta med.

En annan skillnad är innehållet i artiklarna: fokus varierade i rapporteringen av #metoo. Rapporter om skandaler angående sexuella trakasserier var vanligare i Sverige och Norge än i Danmark och Finland, där tystnadskulturen i frågor relaterade till det personliga och sexuella tycks vara starkare (Pollack 2019). Norska nyhetsmedier var även mer varsamma än de svenska med information som kunde leda till att förövare identifierades.

I Norge, åtminstone i den första fasen, formulerades sexuella trakasserier som ett problem på samhällsnivå, det vill säga att medierna pekade ut proble-

(17)

(18)

(19)

matiska normer och ett behov av strukturell förändring, snarare än att lyfta fram enskilda offer eller förövare (Skare Orgeret 2019). I Sverige däremot formulerades sexuella trakasserier inledningsvis främst som ett individuellt problem, alltså som ett problem rörande individer snarare än ett samhällspro- blem (Askanius och Møller Hartley 2019; Eklund 2018; Svärd 2017; Sve- ningsson m. fl. 2019) . I Danmark gick rapporteringen ytterligare ett steg i samma riktning (Askanius och Møller Hartley 2019).

I Sverige fick #metoo-rörelsen stor uppmärksamhet, och ett stort antal kvinnor – kändisar såväl som kollektiva initiativ från individer – engagerade sig i kampen mot sexuella trakasserier och övergrepp. I detta projekts kvalitativa och kvantitativa studier av mediernas behandling av #metoo har vi fokuserat på den inledande fasen (oktober-december 2017), för att sätta in de svenska #metoo-uppropen i ett större medialt sammanhang.

I en första kvalitativ studie använder vi kritisk diskursanalys för att ana- lysera den svenska medietäckningen av tre fall av anklagelser om sexuell brottslighet mot kända män (Lindqvist och Ganetz 2020). Eftersom dessa anklagade män, Martin Timell, Fredrik Virtanen och Jean Claude Arnault, var inflytelserika personer inom medie-, underhållnings- och kulturindustrin vid den tiden, var mediernas täckning massiv. Studien har fokus på repre- sentationer inom press och sociala medier av utpekade förövare och av de anklagande kvinnorna. Resultaten tyder på att kvinnor framställs som vittnen och hjältinnor, vilket stärker uppfattningar om ett kvinnligt ansvar för att stoppa sexuella övergrepp för andra kvinnors skull, medan representationerna av män bygger på avgränsningar mellan olagligt och helt enkelt misogynt eller ”dåligt” beteende vilket gör att fokus flyttas från männens handlingar till hur skuldfrågan ska avgöras. Dessa framställningar pekar på den juridiska diskursen som hegemonisk, vilken verkar begränsa diskussionen och främst presentera individuella lösningar till det strukturella problemet med sexuella övergrepp. Samtidigt indikerar resultaten att #metoo-rörelsen och annan feministisk diskurs också har påverkat nyhetsmediernas framställningar av sexuella övergrepp. Ett mer diskuterande och flerdimensionellt sätt att behandla övergrepp har i många fall ersatt den traditionella våldtäktsmyten.

I vår andra studie använder vi en kvantitativ innehållsanalys för att skapa en överblick av hela den svenska nyhetsrapporteringen om #metoo-rörelsen Medier och diskurser i upptakten av #metoo

(20)

under dess inledande fas i slutet av år 2017 (Sveningsson m. fl. 2019). Ana- lysen fokuserar specifikt på i vilken utsträckning sexuella trakasserier fram- ställdes på ett sätt som gjorde att de så att säga låg nära nyhetskonsumenterna och om frågan var inramad som ett individuellt eller samhälleligt problem.

Mer specifikt analyserade vi om nyheterna kännetecknades av geografisk, kulturell och social närhet, om rörelsen beskrevs positivt eller negativt och om rörelsen och problemet med sexuella trakasserier beskrevs på ett sätt som betonade individuella fall eller en mer övergripande samhällelig struktur.

Resultaten från denna studie visar att när det gäller de olika formerna av närhet dominerades rapporterna av artiklar som visade både geografisk och kulturell närhet. En stor del av rapporteringen om #metoo handlade om händelser i svenska sammanhang och i mindre grad om händelser utanför Sverige. Bilden som framkom var å ena sidan en framställning av förövarna som elitpersoner och män med makt, medan å andra sidan vanliga människor framställdes som offer eller oskyldiga åskådare. Studien visar att den övergri- pande berättelse som kommunicerades i artiklarna var hur mäktiga individer använde sin starkare position över individer med mindre makt. Analysen visar hur denna berättelse etablerades redan i den inledande fasen av #metoo, innan de svenska uppropen publicerades. Alltså fanns det redan initialt en beskrivning av problemet som en fråga om ojämlikhet och sexuella trakasserier som en form av maktutövning

Det journalistiska innehållet kännetecknades inledningsvis av en stor grad av konsensus där #metoo-rörelsen omnämndes i positiva ordalag, vilket kan ha påverkat läsarna att se rörelsen i ett positivt ljus. När kritiska perspektiv yttrades så rörde de framför allt frågor om juridiska spörsmål och pressetik.

De röster som ställde sig klart negativa till rörelsen återfanns framför allt i insändare och debattartiklar i traditionell press, samt i sociala medier.

(21)

Organiseringen av uppropen

Ett mycket stort antal individer deltog i #metoo-uppropen. Mellan november 2017 och oktober 2019 samlades kvinnor, flickor och icke-binära i 77 upprop varav 61 publicerades i dags- eller branschpress (se bilaga). Uppropen signerades av drygt 89 000 namngivna individer och engagerade betydligt fler i diskussionsgrupper online som delade och diskuterade erfarenheter av sexism, sexuella trakasserier och sexuellt våld i arbetslivet och utbildningen.

Varje upprop organiserades av en eller några individer som samlade vittnes- mål, ofta via slutna grupper i sociala medier.

Uppropen utvecklades vanligtvis av mindre organisationsgrupper eller enskilda personer, som samordnade och sammanfattade vittnesmål, formulerade uppropstexterna (exempelvis om problem i branschen), samlade underskrifter och kontaktade medier för publicering. Detta arbete skedde mestadels online, med hjälp av en mångfald av verktyg för att inleda arbetet med det inledande manifestet, samla in vittnesmål och sprida upprop.

Uppropen skiljde sig åt i storlek: en del upprop samlade över 10 000 deltagare, medan andra grupper var mindre. För att undersöka organisationen bakom hashtaggarna intervjuade vi sju av organisatörerna bakom uppropen och skickade ut en enkät till 105 organisatörer varav 62 personer från 50 upprop besvarade enkäten (Hansson m. fl. 2019). Enkäten visade att de 62 organisatörerna kom från hela Sverige (bild 1), från Malmö i söder till Kiru- na i norr. Fyra personer skrev att de bodde i närliggande områden i Finland.

Drygt hälften (35 personer) bodde i större städer som Stockholm och Göte- borg, medan de återstående 27 respondenterna angav olika mindre städer eller

(22)

Bild 1 Antal organisatörer på olika platser.

(23)

Bild 1 Antal organisatörer på olika platser.

landsbygdsområden som bostadsort. Organisatörerna var i åldern 20 till 70 år och majoriteten (44 av 62) var i åldern 30 till 50 år. Vi kan alltså dra slutsatsen att spridningen var stor med avseende på ålder, men däremot inte på utbild- ningsnivå. Utbildningsnivån var genomgående hög: 54 av 62 organisatörer angav att de hade genomgått högskoleutbildning, vilket är dubbelt så många som i den svenska populationen generellt (SCB 2018).

Enkäten visade även vilka verktyg som använts för aktivismen. För att in- itiera och samordna uppropen tillämpades IRL-möten, telefonsamtal, e-post, samarbete via sociala medier och enkätverktyg. Sociala medier innebar i de flesta fall Facebook som användes av nästan alla upprop. E-post eller Mes- senger användes i hälften av fallen, och Google-dokument användes av en tredjedel av uppropen. Twitter och Instagram användes främst som ett sätt att distribuera texter av olika slag från uppropen.

Vittnesmålen samlades in via e-post, sociala medier och enkätverktyg. En fjärdedel av uppropen använde olika enkätverktyg för att samla in vittnesmål och underskrifter, medan de andra använde antingen en Facebook-grupp eller hade en särskild e-postadress för att samla in vittnesmål. I den sista distribu- tionsfasen när resultatet av uppropen spreds var sociala medier centrala, men också IRL-möten som seminarier, möten med journalister och beslutsfattare blev viktiga.

Organisatörerna av uppropen använde även egna kanaler för att kommunicera enbart med varandra, vanligtvis en Facebook-grupp, Messenger-grupp eller chatt (bild 2). De flesta organiserande grupper upprätthöll en nära och kontinuerlig kontakt med hjälp av olika digitala verktyg.

Organisatörerna av uppropen använde en kombination av metoder och verktyg för att kommunicera, och processerna kunde se mycket olika ut från fall till fall. Några upprop byggde på redan existerande nätverk. Exempelvis i

#skiljagnarnafrånvetet hade en av initiativtagarna bara en månad innan #metoo blev viralt startat en Facebook-grupp där hon samlade kvinnor från gröna näringar för att diskutera skrivandet av bok som skulle handla om kvinnor på landsbygden. Hon var redan tidigare en känd debattör i branschen och Face- book-gruppen fick snabbt över 1000 medlemmar. När #metoo kom fanns det alltså ett befintligt diskussionsforum för kvinnor i branschen där man redan höll på att utveckla en feministisk problemformulering. Den 22 november

Organiseringen av uppropen

(24)

rapporterade ATL Lantbrukets affärstidning att uppropet #skiljagnarnafrån- vetet startat, och 30 november, en och en halv månad efter den inledande

#metoo-tweeten, publicerades delresultat från uppropet i ATL Lantbrukets affärstidning under rubriken ”Det får vara nog med sexism nu”. Även #sista- spikenikistan byggde vidare på redan existerande nätverk för kvinnor i byggbranschen, och spreds vidare genom sociala medier.

Ett exempel på hur ett upprop startas och utvecklas online är teknikbran- schens upprop #teknisktfel, som började som en diskussionstråd i en Face- book-grupp som redan samlade tiotusentals kvinnor från branschen. När de första #metoo-uppropen publicerades diskuterades frågan om sexuella trakasserier i denna diskussionstråd och flera deltagare efterfrågade upprop i den egna branschen. Som ett gensvar satte en av deltagarna i diskussionstrå- den snabbt ihop ett manifest och upprättade ett enkätverktyg för att samla in signaturer online och skapade en e-postadress som andra kunde skicka sina vittnesmål till. Hon publicerade information om uppropet i den öppna Face- book-gruppen, vilket innebar att uppropet snabbt fick en bred distribution. Ef- ter några timmar hade initiativtagaren tillräckligt med material för att utarbeta ett artikelförslag riktat till en ledande tidning, ett förslag som diskuterades med övriga i Facebook-gruppens diskussionstråd. Hela processen från idé till utkast gick mycket snabbt och tog inte mer än 4-5 timmar. För att få hjälp att utveckla och slutföra artikeln frågade hon de andra i diskussionstråden, och på detta sätt bildades en mindre grupp i den stora Facebook-gruppen kring det fortsatta arbetet med att kommunicera uppropet.

Ibland kännetecknades processen av ett väldigt snabbt förlopp, men det kunde ibland också gå mycket mer långsamt och försiktigt. Det var inte ovanligt att vittnesmål publicerades semipublikt i slutna Facebook-grupper, vilka kunde generera långa diskussioner. I vissa upprop utvecklades texten kollek- tivt, inte bara av organisationsgruppen, utan alla medlemmar i gruppen bidrog med synpunkter. Även den gemensamma texten kunde granskas i detalj och diskuteras intensivt innan den ansågs vara klar för publicering. Flera sådana fall ägde rum i Facebook-grupper med över tusentals deltagare.

Andra upprop undvek sociala medier för organiseringen av uppropet, då de upplevdes som för riskfyllda. Istället användes sociala medier främst för att sprida information om uppropet externt. Skogsbranschens upprop #slutavver-

(25)

Bild 2 Antal organisatörers användning av olika verktyg i olika delar av processen; initiering av uppropen (blå stapel), insamling av vittnesmål (orange), och spridning av uppropet (grå).

(26)

Bild 3 Illustration över utvecklingen av uppropet #sistaspikenikistan; inspirerades av tidigare upprop, möjliggjordes av en nystartad Facebook-grupp med stort antal användare (1), formulerades gemensamt i Google docs (2), diskuterades på Facebook, samlade signaturer via Skrivunder.com (3), och slutligen publicerades i Dagens Nyheter (4).

(27)

kat publicerades till exempel främst via ett Instagram-konto som publicerade 162 vittnesmål under en femmånadersperiod, i snitt ett om dagen, december 2017 till april 2018. Genom intervjuerna med uppropsorganisatörerna fick vi veta att senare upprop lärde sig från tidigare upprops erfarenheter, exempelvis när det gällde att hantera anonymitet, sociala medier eller att avhålla sig från att publicera privata e-postadresser.

Sammanfattningsvis använde organisatörerna av uppropen de verktyg och kanaler de var vana vid och hade till sitt förfogande, såsom redan etablerade sociala mediekontexter. Oftast kombinerades olika verktyg och kanaler.

Facebook verkar ha använts av nästan alla upprop och hade en central roll i hela utvecklingen av uppropen både som ett sätt att nå ut och som ett diskussionsforum. Att sociala medier var det verktyg som användes mest kan förklaras med den vana vid dessa verktyg som främst kvinnor i Sverige har, enligt tillgänglig statistik (Ohlsson 2020). I genomsnitt använder sig kvinnor dagligen av sociala medier 72 minuter, jämfört med männens 58 minuter. Den stora genomslagskraft som #metoo-rörelsen fick i Sverige kan alltså delvis förklaras med de svenska, kvinnliga användarnas kompetens på området.

Säkerhet – en central fråga

Resultaten från enkäten och intervjuerna med #metoo-organisatörerna visade att säkerhet var en central fråga i organisationen av uppropen. ”Säkerhet” ska här förstås i en bred betydelse, och flera olika strategier användes för att skapa förtroende och främja säkerhet för deltagarna. Dels skapades en social tillit genom en stödjande gemenskap, och dels uppnåddes en känsla av kontroll genom att gruppen tog fram tydliga regler och roller. I vissa grupper erbjöd man även anonymitet och begränsad tillgång till information för att skydda medlemmarna från obehag och repressalier som hade kunnat uppstå om information läckte ut ur gruppen.

Individens säkerhet var viktig för förtroendet för organisationen av uppropen, men samtidigt fanns det en motsägelse mellan olika typer av säkerhet, som till exempel mellan att vara anonym och att känna en gemenskap och ha förtroende för kollektivet. Säkerhetsstrategierna i uppropen varierade, och det fanns ett samband mellan vilka strategier som användes, och i vilken grad deltagarna upplevde risk. Här var det som initialt främst betonades gemen-

(28)

skap och relationer, och det läkande i att dela erfarenheter och stödja varandra (bild 4). När uppropen växte i storlek och information ibland började läcka ut förflyttades fokus till reglering av kommunikationen i forumen. Några upp- rop upplevde en hög grad av risk och valde att skapa situationer där verkty- gen och metoderna möjliggjorde en hög grad av alienering som ett medel att minska risken för att känslig information spreds.

Inga organisatörer uttryckte oro över risken för att tekniska verktyg, som diskussionsgrupper online eller e-post, inte skulle fungera eller att tekniska sekretessproblem skulle uppstå, utan säkerheten rörde uteslutande de mell- anmänskliga relationerna. Denna tendens bekräftas av tidigare forskning, att människor väljer att lita på teknik, även om de ibland borde veta bättre (Gu- berek m. fl. 2018).

I forskning om tillitsprocesser ses tillit som en process för att korsa av- stånd: processen kan beskrivas i olika faser och handlar om att först utveckla, sedan bygga och till slut upprätthålla förtroende (Rousseau m. fl. 1998), där en fas är baserad på den andra och rör sig mot förtroende baserat på ökad gemenskap och tillhörighet. När det gäller #metoo i Sverige kan man se de olika stegen i tillitsprocessen som ett uttryck för grader av tillit i de olika branscher som uppropen representerar. Men man kan också se det som en omvänd till- litsprocess, där tilliten ursprungligen var stor i början när gruppen var mindre och sedan minskade när organisatörerna insåg riskerna och när grupperna blev större och mer offentligt exponerade. Något av en paradox är att den största risken upplevdes i grupper där deltagarna kom från tätt sammansatta nätverk, där de kände eller åtminstone kände till varandra. I branscher där ”alla känner alla” var risken större att deltagarna kunde ha motstridiga lojaliteter, och där var det extra viktigt att deltagandet kunde ske anonymt, utan risk för att information skulle läcka ut. För att skapa trygghet för alla inblandade gällde det därför alltså att skapa ökad alienering mellan deltagarna, där information gick från deltagare till arrangörer, men där deltagarna inte kunde kontakta andra deltagare och där de kunde vara anonyma också för organisatörerna.

En grupp som bedömde det nödvändigt att på detta sätt tillämpa ett utpräg- lat säkerhetstänkande var #slutavverkat, där inte ens organisatörerna för uppropet trädde fram offentligt, och alla som bidrog med vittnesmål var anonyma, även för varandra. Det var ett fåtal kvinnor som tillsammans organiserade

(29)

Bild 4: Illustration av informationsflöde på tre säkerhetsnivåer: Gemenskap, där informationsflödet i alla riktningar mellan arrangörerna och deltagarna, och deltagare och deltagare, och säkerhet bygger på för- troende för delade värden och gemenskap; Reglering, där information flyter i båda riktningarna mellan arrangörerna och deltagarna men där arrangörerna agerar som portvakter som modererar informations- flödet mellan deltagare; Alienering, där information flyter från deltagare till arrangörer, men deltagarna har inga sätt att kontakta andra deltagare och kan vara anonyma också för organisatörerna.

Gemenskap Reglering Alienering

(30)

Bild 5 Skärmbild från #slutavverkat på Instagram, där nya anonyma vittnesmål publicerades dagligen under en femmånadersperiod, december 2017 till april 2018.

uppropet. Dessa kvinnor kände redan varandra kollegialt och kommunicerade via e-post, telefon och sms, då de var utspridda över hela landet. De samlade in vittnesmål genom att sprida ett Google form i sina respektive sociala nät- verk genom olika kanaler. Dessa vittnesmål publicerades senare på Instagram (bild 5). Av säkerhetsskäl använde de ingen Facebook-grupp i arbetet med att ta fram uppropet, men däremot skapade de ett Facebook-konto för att kunna kommunicera information om uppropet på Facebook, samt kommunicera med samordningsgruppen som samlade organisatörer från samtliga upprop.

Skogsindustrin är en tätt knuten gemenskap, där alla känner eller känner till alla, nästan alla har gått i samma skolor, och ett fåtal stora företag domi- nerar branschen. Därför bedömde organisatörerna att det var nödvändigt att deltagandet skedde anonymt redan från start. Man kunde inte, som i många andra branscher, ha en Facebook-grupp för ”kvinnor i branschen”, då de inte

(31)

litade på alla. I intervjuer förklarade organisatörerna att många kvinnor inom skogsnäringen är partners med en man i samma bransch, och man var rädd att de kunde vara mer lojala med dem än med rörelsen. Vidare består persona- lansvariga på olika bolag ofta av kvinnor som skulle kunna tänkas vara mer lojala med sina arbetsgivare än med rörelsens uttalade mål att inte hänga ut förövare. Man var helt enkelt rädd att information om att individer deltagit i ett #metoo-upprop och delat information om övergrepp de blivit utsatta för i jobbet eller i sin utbildning skulle kunna användas mot dem, exempelvis vid rekrytering, och sabotera deras chanser att få eller behålla jobb. Man var även rädd att rykten om förövare skulle komma att skada oskyldiga.

Både deltagarna och organisatörerna av uppropen initierade och deltog i processer som de sällan hade kontroll över och ofta inte hade tidigare erfarenheter av. Styrkan och modet att faktiskt genomföra dessa riskfyllda projekt kom från tidigare framgångsrika #metoo-kampanjer och upprop som fungerade som förebilder och etablerade en gemensam uppsättning värderingar och praktiker. Etablerade digitala färdigheter var en annan viktig faktor. Ett antal lättillgängliga tekniska verktyg fungerade som proteser som gjorde det möj- ligt att skala upp organisationen och utvidga den till tusentals deltagare. Flera upprop gjordes i informella nätverk i sociala medier som organiserade kvinnor i branschen, och, som tidigare nämnts, fanns det ofta redan etablerade nätverk som gjorde att det gick lätt att starta diskussioner och sprida dessa snabbt.

Tilliten som gjorde det möjligt för så många att faktiskt delta var inte till- liten för ett visst tekniskt system, för en organisation eller en känd person.

Istället kan tilliten beskrivas som aggregerat, det upprättades genom tillit till tekniska system, institutioner, människor, delade feministiska värderingar och praxis, och en större mängd tillitsgenererande interaktioner över tid, så- väl före som under själva organisationen av uppropen.

Uppropens retorik

Ett utmärkande faktum för #metoo-rörelsen i Sverige var det stora antalet upprop som i rask takt publicerades i nyhetsmedier för att öka medvetenheten om situationen i olika sektorer. För att förstå hur texterna utformades och rörelsen legitimerades har vi genomfört en tematisk innehållsanalys av de första 28 uppropen som publicerades i november 2017. Uppropen följde en Organiseringen av uppropen

(32)

traditionell form för upprop: de riktades till beslutsfattare och makthavare och inkluderade a) en beskrivning av problemet med sexuella trakasserier, b) en begäran om att makthavarna skulle göra något åt problemet och c) en bifogad lista med underskrifter från många deltagare. Som ett sätt att beskriva problemet användes ofta citat ur vittnesmål om sexuella trakasserier, Man kunde också hänvisa till antalet vittnesmål som man fått in, för att markera hur omfattande problemet var. Grupperna bakom framställningarna skapade också fyndigt formulerade hashtags för att namnge sina respektive upprop, såsom gröna näringars #slutavverkat och #skiljagnarnafrånvetet, och byggbranschens #sistaspikenikistan.

I vår innehållsanalys fokuserade vi särskilt på hur uppropen utformats för att ge rörelsen legitimitet. Tidigare forskning har funnit att medier som rap- porterar om sexuella övergrepp ofta fokuserar på enskilda berättelser, snarare än att beskriva de underliggande strukturella problemen (Goehring m. fl.

2017; Nettleton 2011). Problemet är då ofta inramat som en individuellt snarare än som ett strukturellt problem. I motsats till detta visar denna studie hur uppropen etablerade ett sammanhängande feministiskt förklarande ramverk som placerade problemen på strukturell nivå genom att rama in problemet som framförallt en arbetsmiljöfråga och genom att utforma rörelsens krav som allmänna och helt rimliga mänskliga rättigheter.

Genom att anpassa sig till etablerade större kollektiva frågor, baserade på professionella eller intressebaserade identiteter, undgick uppropen risken att frågan skulle beskrivas som ett individuellt problem, eller ett specifikt kvin- noproblem tillhörande den privata sfären. I stället för att endast representera

”kvinnor” framställdes uppropen som representativa för olika sektorer och intressegrupper i samhället som ”patienter”, ”journalister” eller ”elever”. Ut- ifrån tidigare forskning om hur feministiska rörelser representeras i medierna var detta troligtvis ett klokt val. Tidigare forskning visar hur feminister ofta blir de-legitimerade genom att framställas som avvikande från och annorlun- da än andra kvinnor (Mendes 2011; van Zoonen 1992). Fraser (1990) påpekar hur definitionen av vad som ses som politiskt och offentligt har varit starkt kopplat till betalt arbete. Genom att framställa de utsatta som representanter för olika yrken eller intressegrupper snarare än ”kvinnor”, placerade uppropen frågan tydligt i den offentliga sfären och kopplade den till en mer

(33)

Uppropen lånade retorik från varandra, som t ex. denna mening som upprepades i flera texter.

”Vi vet vilka ni är.”

(34)

allmän diskussion om demokratiska rättigheter. Vi tror att denna inramning fungerade mycket bra just i Sverige, eftersom det är ett land med en lång tradition av stark arbetarrörelse och aktivt föreningsliv, och där idéer om lika rättigheter och social rättvisa är fast förankrade i den nationella självi- dentiteten. Dessutom arbetar eller studerar också de allra flesta kvinnor och föreningslivet är starkt, varför denna vinkel på frågan inte utesluter stora grupper oorganiserade kvinnor.

Genom att betona yrkestillhörighet och intressetillhörighet framför kön, påpekas mångfalden inom rörelsen och kraven ramas in av frågan om allmän- na och helt rimliga mänskliga rättigheter som de flesta kan vara överens om.

På så sätt kan #metoo-rörelsens mål eftersträvas, samtidigt som man undviker risken att vara associerad med den stereotypa bilden av ”feminister”. Uppro- pen utarbetades också noggrant för att inte avvisa människor (deltagare såväl som läsare) genom att använda exkluderande eller provocerande termer eller formuleringar. Uppropen begränsar alltså inte frågan till diskrimineringen av kvinnor, utan retoriken skapar ett ”vi” som inkluderar alla som är för mänsk- liga rättigheter. På detta sätt förankras kraven i en stark nationell självbild, genom att uppropen betonar värderingar som jämlikhet, demokrati och rätt- visa för alla.

Sammanfattningsvis utformade alltså uppropen frågan som en grund- läggande, demokratisk rättighet och som en arbetsmiljöfråga snarare än en

”kvinnofråga”. Genom att undvika att rama in sin agenda som en ”feministisk” sådan undvek uppropen den negativa stereotyp som kvinnorörel- ser ofta tillskrivits tidigare. Med andra ord, något paradoxalt, fick rörelsen framgång med en radikal, feministisk agenda genom att undvika att framstå som alltför feministisk.

#skiljagnarnafrånvetet och #sistaspikenikistan

En av våra huvudfrågor i intervjuerna med nyckelpersonerna i uppropen för de gröna näringarna och byggbranschen har varit att undersöka hur själva organiseringen av just dessa upprop skedde. Vad gäller de gröna näringarnas upprop började det hela med att en av uppropets initiativtagare diskuterade

#metoo med en manlig kollega som påstod att det inte fanns några sexuella trakasserier inom de gröna näringarna. Initiativtagaren hävdade motsatsen och

(35)

” Att arbeta inom byggbranschen är att vara en del av det maskineri som skapar vår omgivning. Allt som människan skapat runt omkring dig har någon tänkt ut, någon planerat och ytterligare en annan byggt. ”

#sistaspikenikistan

(36)

” Vi vill skapa en diskussion som ger en bestående förändring i hela det gröna näringslivet. Vi vill se en sund, trygg och schysst miljö för både kvinnor och män att verka i. ”

#skiljagnarnafrånvetet

(37)

tog i november 2017 kontakt med administratören av den Facebook-grupp för kvinnor inom de gröna näringarna som omtalats ovan. De två initiativtagarna kände inte varandra personligen då, men skapade tillsammans en hemsida där vittnesmålen samlades in. Detta skedde med hjälp av pushar på den redan existerande Facebook-sidan. Initiativtagarna betonar också att de fick stark draghjälp av LRF (deras branschorganisation) och dess ordförande eller som en av dem säger ”Hade han hukat och inte velat säga någonting, det hade ju lagt sig som en våt filt över hela branschen. Ingen hade hejat på oss då”. De menar också att det var viktigt att snabbt få ut uppropet med underskrifter:

Så hade man kört under en längre tid och inte stängt uppropet utan varit ute på skolor och pratat och liksom jobbat vidare med frågan, då hade vi ju fått mer berättelser och vi hade fått mer underskrifter. Men det fanns också något sorts nyhetsvärde. Liksom att pressa fram någonting och redo- visa något för branschen, det hade ju inte dugt att komma ett halvår senare och säga att men nu har vi två tusen påskrifter, utan det var ju där och då.

(Organisatör #skiljagnarnafrånvetet)

#sistaspikenikistan startade med ett inlägg i nätverket Byggare Berits privata Facebook-grupp november 2017, och därifrån spreds det genom att deltagarna delade med andra kvinnor i branschen och genom Byggnadsfackets kvinnliga nätverk NÄTA. Arbetet med att samla vittnesmål skedde också på Facebook i en privat grupp för detta ändamål. Även signaturer samlades här, vilket nästan blev ohållbart då gruppen snabbt växte till över 12 000 medlemmar. Det blev ett mödosamt arbete att sedan kopiera in allt i ett dokument:

Och så samlade vi in underskrifter genom att folk kommenterade under ett inlägg där texten var. Vi kom ju på det i efterhand att det var ju… Alltså - Ja.

Ordet är väl idiotiskt kanske (skratt) vi kopierade direkt från Facebook. In i ett dokument… Och då var vi inne på googledrive. I ett gemensamt dokument.

(Organisatör, #sistaspikenikistan)

Arbetet var inte bara stort, utan det var även påfrestande att ta del av alla vittnesmål om mobbning och våld som kom in, och hantera de trauman som vittnesmålen väckte. Detta understryks särskilt av de båda uppropens orga- nisatörer. Organisatörerna av #sistaspikenikistan tog ett aktivt beslut att inte tillåta några andra än de sex organisatörerna att posta vittnesmål i gruppen, vilket minskade mängden av information och även ökade säkerheten för att namn på personer och företag skulle kunna läcka. Detta baserades på erfaren-

(38)

heter av andra upprop där det i diskussionstrådarna på Facebook läckt information som kunde skada både vittnen och förövare. Genom att de som lämnade vittnesmål skickade detta direkt till organisatörerna, och inte direkt på Facebook, skyddades vittnenas identitet. Organisatörerna kunde då också kontrollera att vittnesmålen inte innehöll information som kunde leda till att enskilda individer identifierades.

Av de upprop som publicerades var #sistaspikenikistan det 16:e och #skil- jagnarnafrånvetet det 25:e. Man hade därför god hjälp av de upprop som redan publicerats. Dessa hade skapat en retorisk mall för uppropen, som, med vissa modifikationer, sedan användes av de som kom efter:

När jag skulle skriva den här texten så läste jag igenom flera av de andras uppropstexter, och, liksom ”Vad är formatet för en uppropstext?” Och ba- selinen är ju helt enkelt att beskriva själva situationen. Såhär är det att vara kvinna. Och det här är man utsatt för. Och där, att inte blanda – att det inte ska handla om annan politik mer än ”Det här är våra upplevelser. Det är för jävligt. Och vi blir utsatta för det här för att vi är kvinnor”. På grund av att det finns en könsmaktsordning. Ja, lägga fram det bara. Berätta en bild.

(Organisatör #sistaspikenikistan)

Liksom de övriga uppropen innehöll byggbranschens och de gröna näringar- nas upprop inga namnpubliceringar på förövare, vilket var en medveten och genomtänkt strategi (Hansson m.fl, 2019). Detta förfaringssätt har i efterhand visat sig vara klokt. Bland annat säger en representant för arbetsgivarna för de gröna näringarna (som också är jurist): ”det tycker jag är väldigt, väldigt bra, och det tror jag också gör att de har blivit trovärdiga”.

(39)

Med 4 627 underskrifter och ca 200 vittnesmål har vi samlats från byggbranschens alla hörn under #sistaspike- nikistan. Detta är ett upprop ur ilska, frustration och sorg med vittnesmål om sexuella trakasserier, övergrepp och andra mer subtila former av sexism som pågått i bran- schen under alldeles för många år. Vi är trötta på att inte bli tagna på allvar, vi är trötta på att bli tysta- de. Det är dags att sätta #sistaspikenikistan.

Att arbeta inom byggbranschen är att vara en del av det maskineri som skapar vår omgivning. Allt som människan skapat runt omkring dig har någon tänkt ut, någon plane- rat och ytterligare en annan byggt.Vi är många utav dessa andra, och likt andra #metoo-upprop vill vi nu höja våra röster om vad som pågår i vår professionella vardag.

De berättelser som citeras här vittnar om vidden av den kultur som finns inom branschen i stort. Det är kollegor som tar sig friheter, skämt som skapar rädsla, svårighe- ter för kvinnor att avancera och arbetsgivare som inte tar ansvar. Några av oss är så pass vana att vi slutat rygga tillbaka. Några av oss undrar om branschen verk- ligen är något för dem. Och ytterligare några har kämpat men till slut lämnat branschen. Med #sistaspikenikistan väcker vi kampen och hoppas att sista spiken en dag lig- ger i vår hand.

Både den öppna machokulturen och den mindre synliga makt- strukturen som existerar måste brytas. Tystnadskulturen måste brytas och samtal måste föras. Kanaler måste finnas för att trakasserier ska kunna anmälas, förövarna måste få konsekvenser, och metodik för att förebygga måste an- vändas. Vi måste få vara trygga på våra arbetsplatser.

Ansvariga måste ta ansvar.

Vi hoppas att våra manliga kollegor och arbetsgivare tar till sig av våra berättelser. Vi kräver med detta upprop att ni öppnar era ögon, höjer era röster och arbetar för ett hållbart arbetsklimat. För oss och för er. Vi finns och vi har fått nog – vi vill sätta sista spiken i kis- tan. Underskrifterna betyder inte att alla är drabbade men att vi alla står bakom uppropet.

// Inledningen av #sistaspikenikistan som publicerades i Aftonbladet 2017-11-27.

(40)

(41)

Även det gröna näringslivets kvinnor har anledning att säga att det räcker nu. Som en prick i fjärran startade

#metoo uppropet, snabbt kom det närmre och med en enorm kraft rullade det in över det svenska samhället. Utsatt- het och kränkningar handlar först och främst om maktoba- lans mellan människor, men det handlar också om sunkiga värderingar, normer och kultur. Sexism är ett fruktans- värt starkt vapen i konsten att förminska en människa, att reducera en kompetent kvinna till sitt kön.

Vi vill skapa en diskussion som ger en bestående föränd- ring i hela det gröna näringslivet. Vi vill se en sund, trygg och schyst miljö för både kvinnor och män att ver- ka i. Det återstår mycket att göra trots att en hel del blivit bättre. Den diskussion vi behöver ha handlar om hur våra unga tjejer på gröna utbildningar och praktik- platser behandlas. Diskussionen behöver omfatta alla de små arbetsplatser som finns i de gröna branschernas fö- retag, allt ifrån hästverksamhet till skogsentreprenad, djurskötsel till fruktodling, den omfattar både arbets- givare och arbetstagare. Alla de små och stora företag som idkar affärer i det gröna näringslivet, där kvinnor verkar som rådgivare, veterinärer och försäljare, behö- ver ta #metoo på största allvar. Det gröna näringsli- vets sektorsuniversitet SLU, intresseorganisationer och direkt berörda myndigheter har all anledning att sätta jämställdhetsfrågan högt på agendan. Det handlar om unga kvinnor, medelålders och äldre. Det vi har gemensamt är att vi älskar att verka i det gröna näringslivet men samtidigt delar många av oss negativa upplevelser som enbart kan kopplas till vårt kön och sexism.

Vi vill inte hänga ut enskilda personer i detta upprop, vårt syfte är inte att skuldbelägga män som grupp. Vi vill dela med oss av våra erfarenheter och visa att ing- en utsatt är ensam om sin erfarenhet, vi är en del av en större struktur som fram till nu tyst accepterats. Även vi som inte drabbats direkt av sexism skriver på för att visa vårt stöd för de som utsatts och för att vi ser ett problem, kvinnors potential tas inte till vara. Föränd- ringens vindar sveper fram i det gröna näringslivet!

// Inledningen av uppropet #skiljaagnarnafrånvetet som publicerades i ATL 2017-11-30

(42)

(43)

#sistaspikenikistan och

#skiljagnarnafrånvetet i ett längre perspektiv

Hur såg då själva processen ut som dels ledde fram till de två uppropen #sistaspikenikistan och #skiljagnarnafrånvetet och dels ledde till att förändringar vidtogs mot sexuella trakasserier inom byggbranschen och de gröna näringar- na? Nedan följer en översiktlig beskrivning av denna process, som är intressant i sig, men som även utgör en bakgrund till de intervjuer med nyckelpersoner inom de två branscherna, som följer i nästa avsnitt.

Tidslinjen i bild 6 kräver en närmare förklaring. När vi frågat våra informanter om hur organiseringen av #sistaspikenikistan gick till så pekades tidigare händelser och etablerad infrastruktur ut som viktiga. Medan vissa upprop hade en redan upparbetad infrastruktur med nätverk som arbetade mot sexuella trakasserier, så saknades detta överlag för #skiljagnarnafrånvetet.

Inom LRF fanns en jämställdhetsakademi etablerad sedan 2009, men den vik- tigaste plattformen för uppropet var den Facebook-grupp som startades i augusti 2017, strax före #metoo-vågen, av en inom de gröna näringarna välkänd jämställdhetsprofil (Bild 7). Denna grupp har i nuläget ca 2 300 medlemmar.

Överhuvudtaget är det slående att en enskild person spelat en så central roll för initiativet och färdigställandet av de gröna näringarnas upprop. Det går därmed att säga att #skiljagnarnafrånvetet i hög grad byggde på den tillit som en specifik person kunde åtnjuta efter många års offentlig kamp för kvinnorna inom de gröna näringarna.

Att nätverken var mindre etablerade i de gröna näringarna än inom byggbranschen betydde dock inte att facket (Kommunal) eller arbetsgivarorga- nisationen (SLA) hade varit passiva i frågan om sexuella trakasserier. Båda

(44)

Satsning mot diskriminering initieras av Ultuna

Studentkår

Visselblåsarfunktion skaps på LRF’s hemsida

Strategier mot sexuella

trakasserier publiceras av Kommunal och SLA

Utbildning mot diskriminering för nya

studenter på SLU

Utbildningssatsningen Schysst stall startas i augusti av Kommunal, SLA och Almega

Utbildningskonferens för SLU:s lärare och andra medarbetare engagerade i utbildningen.

Nätverket Ruralista

etablerades i augusti

Seminariet ”#metoo i det gröna näringslivet – nästa steg” organiseras av LRF

Jämställdhetsaka

demin initieras

av LRF #skiljaagnarnafrånvetet

publicerades 30 november

Vidareutbildning för personal och medlemmar organiseras av LRF

2000 2009 2011 2015 2016 2017 2018 2019

Nätverket Näta initieras av

Byggnads

Nätverket Byggare Berit startas av kvinnor i byggbranschen

Kampanjen "Stoppa machokulturen"

startas av Byggcheferna och Byggnads

Utredningen ”Uppdrag att se över arbetskrafts- kapaciteten inom byggbranschen" initieras av Regeringen

Utbildningssatsningen "En byggbransch för alla" startas av Byggnads.

Seminarium om sexuella trakasserier organiseras av Sveriges Arkitekter

Utmärkelsen

”Jämställdhetsbygget” initieras av Sveriges Byggindustrier

Utbildningssatsningen

"Sverige bygger nytt"

genomförs av Arbetsförmedlingen

Lärlingsutbildning hos JM för kvinnor som vill bli

hantverkare.

Konferensen "Med både hjärta och hjärna" organiseras av EFS- projekten

Uppföljningsmöte hos Regeringen med aktörer från branschen

Lärlingsutbildningen

Hentverkarna startas av Ikano

Mål sätta av Regeringen att få fler kvinnor i branschen

#sistaspikenikistan

startas i Byggare Berits grupp, publiceras 27 nov

Enkät om diskriminering genomförs av Arkitekten

Möte med aktörerna om gemensam satsning i byggbranschen initieras av Bostadsministern.

Utmärkelse till ”Gravidbyxor för snickare” ges i

branschtävling av Nordbygg, Byggindustrin och Svensk Byggtjänst.

Kampanjen Jämnt på jobbet

startas av Svensk Byggtjänst

Kampanjen" Upplyst Sverige" startas av Installatörsföretagen och Elektrikerna

Seminarier ordnas av Stockholms Byggmästare- förening och Sveriges Byggindustrier Öst

Utredning av Bygg-

branschen genomförs av DO Bild 6 Tidslinje som visar hur man inom gröna näringar (toppen) och byggbranschen (botten) tagit initiativ till projekt, seminarier

och olika åtgärder för att motverka diskrimineringoch främja jämlikhet, före och efter #metoo.