SociaUi band och utanförskap på Island under äldre medeltid

(1)

Fristaten utforskad - nya rön om livet på Island under vikingatid och medeltid

Snaedal, Thorgunn

Fornvännen 1996(91), s. 45-49

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1996_045 Ingår i: samla.raa.se

(2)

Litteraturöversikt

Fristaten utforskad - nya rön om livet på Island under vikingatid och medeltid

Jesse L. Byock, Medieval Iceland, Society, Sagas, and Power. (Hisarlik press 1993.)

J o n Viöar Sigurösson, Göder og maktforhold på Is- land i fristatstiden. (Historisk Institutt, Universi- tetet i Bergen 1993.)

Agneta Breisch, Frid och fredlöshet. SociaUi band och utanförskap på Island under äldre medeltid.

(Studia Historica Upsaliensia 174, Uppsala 1994.)

Det isländska samhället var u n d e r de första år- h u n d r a d e n a efter öns kolonisation unikt i Eu- ropa eftersom det saknade centralmakt. När den isländska s.k. fristaten g r u n d a d e s omkring år 930 fördelades makten på ett antal makt- o m r å d e n go>or>, g o d o r d , som styrdes av en go>i, gode - ordet var från början beteckning på en hednisk präst. Ett g o d o r d var inte ett ge- ografiskt avgränsat o m r å d e , dess storlek be- r o d d e i stället på det antal b ö n d e r som anslöt sig till varje gode. Godord k u n d e köpas, säljas eller gå i arv. Varje fri isländsk b o n d e måste vara ansluten till en gode, men om han inte var nöjd k u n d e h a n byta till en a n n a n i samma landsdel. G o d a r n a d o m i n e r a d e Alltinget och dess två instanser Lögrétta, lagrätten, där lagar stiftades och diskuterades och domstolsinstitu- tionen som bestod av en domstol för varje landsfjärding och en femte som fungerade som ett slags högsta domstol. G o d a r n a utsåg bl.a.

d o m a r e till varje fjärdingsdomstol och de valde också lagsagomannen som ledde Lögrétta, lag- rätten. Hans uppgift var att k u n n a lagarna och avgöra h u r de skulle tolkas. G o d a r n a skulle också se till att avkunnade d o m a r också verk- ställdes.

Över g o d a r n a fanns bara lagarna, vars bokstav de både skulle förvalta och rätta sig efter.

Situationen b ä d d a d e för konflikter och fri-

statstiden präglas också av de ständiga rätts- processer som var följden av godarnas strävan att både upprätthålla sin makt och respekten för lagarna.

Godeväldet och dess utveckling u n d e r medeltiden fram till fristatens fall på 1260-talet är också huvudtema i tre nyligen publicerade ve- tenskapliga arbeten o m förhållandena på Is- land u n d e r fristatstiden.

Sina resultat g r u n d a r forskarna på jämfö- relser mellan sagalitteraturen (inklusive Land- namahök och Islendingabök) och de s.k. samtidssagorna (Sturlunga saga). En viktig källa är dessutom d e n medeltida isländska lagsamlingen, Grågås (' Grågåsen').

Medieval Iceland, Society, Sagas and Power publi- cerades 1988 och följdes av en pocketutgåva 1993. Författaren Jesse L. Byock är professor i Old Norse and Medieval Scandinavian Studies vid University of California i Los Angeles.

Jesse Byocks bok är en lättillgänglig och väl- skriven vetenskaplig h a n d b o k o m samhälls- strukturer och maktutövning på ön. Författa- rens djupa kunskaper även om Islands nyare historia och hans förtrogenhet m e d det isländ- ska landskapet och dess förutsättningar ger hans framställning en b r e d d som ofta saknas i liknande böcker. Han har en säker känsla för den stilla h u m o r som många sagaförfattare an- vänder för att beskriva d e forna hjältarnas inte alltid särskilt hjältemodiga b e t e e n d e . Byocks egen humoristiska ådra och förståelse för det allmänmänskliga i sagalitteraturens karaktärer gör boken till en stor läsupplevelse.

Sitt relativt okomplicerade förhållande till sagalitteraturen som källmaterial redovisar han i inledningen: »By considering saga literature in conjunction with mediaeval Icelandic his- tories and laws, we e n h a n c e our understanding of social processes a n d finally a b a n d o n argu-

Fomvännen 91 (1996)

(3)

46 Litteraturöversikt

ments about the historicity of specific events.»

Hans berättelse o m Islands bebyggelsehisto- ria, dess b a k g r u n d och utveckling samt All- tingets organisation och funktion är mycket klar och koncis. Detsamma gäller hans redo- visning av det skriftliga källmaterialet i kapitlet

»Historical and Legal Sources».

Byock fokuserar sin framställning på h u r g o d a r n a u p p n å d d e , utövade och behöll sin makt. Med utgångspunkt i sagornas skildringar av den rivalitet som k u n d e råda mellan två go- dår i samma trakt visar han h u r det komplice- rade samspelet mellan en gode och hans tings- män fungerade. Tidigare forskning har hävdat att det var kostsamt att utöva de plikter som g o d o r d e t krävde och att g o d a r n a sällan hade något att vinna ekonomiskt på att hjälpa sina tingsmän att hävda sina rättigheter g e n t e m o t övergångsmän och att de gjorde det för att inte förlora dem till en a n n a n goöi. Många exempel ur sagorna visar att g o d a r n a visst inte alltid var villiga att göra sig besvär för en b o n d e s skull om d e n n e inte betalade för hjälpen, i förskott dessutom!

Byock återberättar flera tragikomiska histo- rier om maktkamp mellan godar och godarnas relationer m e d a n d r a hövdingar och bönder.

Av d e m framgår tyvärr att gängse föreställ- ningar o m forntidens islänningar som ädla kämpar som hellre föll i strid än levde med van- ära ofta k o m m e r på skam.

Byock återberättar bl.a. Eyrbyggja sagas be- rättelse o m m a k t k a m p e n mellan g o d a r n a Snorri och Arnkell, som båda h a d e sina godord och gårdar på n o r r a sidan av Snafellsnes på västra Island. Snorri Porgrimsson, d. 1031, den mest ryktbare av de isländska g o d a r n a är en nyckelperson också i Laxdaela saga, en makt- människa som m e d tiden skaffade sig kontroll över flera g o d o r d . H a n var en klok man och framsynt på m å n g a sätt, m e n långsint och häf- tig. Sina vänner gav han goda råd m e n hans ovänner »tyckte sig k ä n n a en viss kyla i hans rådgivning». Han var inte intresserad av yttre prål utan eftersträvade makt för maktens skull.

En av h ö j d p u n k t e r n a i berättelsen är skild- ringen av Snorris b e m ö t a n d e av Arnkells far, den besvärlige gamlingen Torolf, som k o m m e r till h o n o m och ber om hjälp i ett av sina bråk m e d sonen, som d r ä p t två av faderns trälar.

Snorri vägrar att hjälpa g u b b e n ä n d a tills Tor- olf e r b j u d e r h o n o m ett skogbevuxet land- o m r å d e , enligt g u b b e n »bygdens största dyr- grip». Snorri ser sedan till att Arnkell döms att betala en mycket modest summa till sin far för d r å p e t på trålarna, s u m m a n överlämnar han till Torolf men behåller förstås skogen som han snabbt avverkar. D ä r m e d har han u p p n å t t två saker utöver skogen. H a n har dels försäkrat sig om att Torolf inte k o m m e r att besvära h o n o m i fortsättningen, dels att Arnkell k o m m e r att fortsätta att bråka eftersom han k ä n n e r sig lu- rad på en del av sitt arv. Snorri håller sig i bak- g r u n d e n och låter ett p a r av sina tingsmän sköta bråken m e d Arnkell. Slutligen u p p m a n a r han d e m att d ö d a Arnkell, »för att få slut på hans laglöshet». Snorri vet att Arnkell inte har några söner i livet eller a n d r a mäktiga släk- tingar som skulle k u n n a utkräva h ä m n d för dråpet.

Arnkell är en bättre och hederligare man än Snorri; m e n han saknar de egenskaper som enligt J o n Viöar Sigurösson var de viktigaste för en framgångsrik g o d e : håf måttlighet, och speki, klokhet, visdom.

Göder og mnktforhold i fristatstidens Island. J o n Viöar Sigurösson disputerade 1993 vid Histo- risk Institutt i Bergen. Han är n u m e r a verksam vid Universitetet i Oslo.

Sigurösson är liksom Byock inriktad på go- deväldet. Hans framställning lägger dock t y n g d p u n k t e n m e r a på d e n politiska utvecklingen i landet.

Avhandlingens syfte är att ge en helhetssyn på godeväldets uppkomst, dess utveckling i perioden 9 3 0 - 1 2 6 2 / 6 4 och g o d a r n a s maktbas och inflytande. Avhandlingen torde få stor betydelse för all fortsatt forskning om fristatstiden eftersom Sigurösson ställer flera gängse fö- reställningar om godeväldet och dess förut- sättningar på huvudet.

Sigurössons undersökning av den politiska situationen u n d e r sagatiden visar att lagens be- stämmelser om 36 och så småningom 39 godord inte stämmer m e d uppgifterna i sagorna.

Av dem framgår i stället att det vid mitten av 1000-talet fanns 50-60 godord i landet. Vid den tiden började utvecklingen m o t större makt-

(4)

o m r å d e n , riken; vissa stormannasläkter skaffade sig kontroll över större l a n d o m r å d e n m e d ganska fasta gränser som omfattade minst tre g o d o r d . Allteftersom dessa släkter utvidgade sina riken minskade antalet g o d o r d och var omkring 1220 nere i ett 10-tal.

I kapitlet »Sagornas och lagarnas källvärde»

redovisar Sigurösson den långa och ständigt på- gående debatten om h u r sagornas sanningshalt skall b e d ö m a s och förhållandet mellan uppgifterna i d e m och lagens bokstav. I motsats till de flesta forskare vill han sätta större tilltro till sagornas skildring av lagen än till lagarnas inne- håll eftersom man kan vänta sig att litteraturen skildrar verkligheten m e d a n lagen represente- rar tänkta situationer. Han konstaterar också att den traditionella källkritiken inte kan lösa de problem som utforskare av sagatiden ställs inför. Största delen av uppgifterna i sagorna fö- r e k o m m e r endast en g å n g och det är därför omöjligt att kontrollera deras trovärdighet och äkthet g e n o m jämförelse m e d a n d r a källor.

Sigurösson tar också u p p sanningsbegreppet och frågan o m Snorri Sturluson och hans sam- tida h a d e ungefär samma uppfattning om vad sanning är som människor idag. Det m o d e r n a sanningsbegreppet skiljer mellan en konstnär- lig och en historisk sanning och ingenting kan placeras i en zon mellan det som h ä n d e och det som möjligen kan ha hänt. Sigurösson me- nar att medeltidens sanningsbegrepp var mera synkretistiskt än vårt, en sammansmältning av den historiska och den konstnärliga sanningen.

Snorri Sturluson uppfattade därför sin fram- ställning i Heimskringla (De nordiska kungasa- g o r n a ) som en historisk verklighetsskildring trots att han bevisligen själv diktade ihop dia- loger, tal, motiv och handlingar.

De isländska sagornas synkretistiska sanningsbegrepp, den tämligen onöjaktiga krono- login och det faktum att de flesta händelser endast relateras i en e n d a saga gör det mycket svårt att skilja fakta från fiktion. Men ingen som läser samtidssagorna kan u n d g å att inse att

1200-talets islänningar h a d e goda kunskaper om forntiden och att de var medvetna o m att sagatidens samhälle på m å n g a sätt skilde sig från deras egen tid.

Trots allt är det ett oavvisligt faktum att vi aldrig k o m m e r n ä r m a r e sagaperioden än vad

sagorna tillåter oss. G e n o m att inrikta oss på samhällsskildringen i varje enskild saga kan vi få g r e p p o m samhällets organisation i sagati- d e n . O m vi jämför dessa skildringar m e d det samhälle som möter oss i samtidssagorna kan vi bilda oss en uppfattning om h u v u d d r a g e n i samhällsutvecklingen u n d e r fristatstiden. Si- gurösson varnar dock för en övervärdering av sagornas källvärde - liksom i dagens historieskrivning och i historieskrivning överhuvudta- get - tränger sig samtiden ibland in i beskrivningen av forntiden.

Sigurösson indelar d e n politiska utvecklingen på Island i tre faser: Sagatiden (930-1030) fram till mitten av 1000-talet; epoken från ca 1050 till 1220; d e n sista epoken i fristatens historia som inleds j u s t o m k r i n g

1220, när d e n norske k u n g e n s makt börjar göra sig gällande på Island och slutar m e d fristatens fall 1262.

U n d e r 1200-talet fick d e n norske k u n g e n allt större inflytande på den isländska inrikes- politiken. Vid en vistelse i Norge 1218-1220 blev Snorri kung H å k o n s l ä n d e r m a n och lo- vade att se till att kungen fick makt över Island.

När han återvände till Island startade han de maktkamper som präglade perioden fram till 1262, som b r u k a r kallas Sturlungatiden efter Snorris egen släkt.

1239 gjorde d e n norske j a r l e n Skule Bårds- son u p p r o r mot kungen. U p p r o r e t misslycka- des och slutade med att jarlen dödades. Snorri, som var god vän m e d jarlen, blev misstänkt för landsförräderi och dräptes år 1241 på kung Hå- kons befallning. Den g r u p p som utförde dådet leddes av kungens dåvarande representant på Island, Gissur Porvaldsson, som för övrigt hade varit Snorris svärson. Efter dråpet konfiskerade kungen Snorris e g e n d o m och övertog makten över Snorris gods och g o d o r d . Med hjälp av des.sa och g e n o m att knyta andra godar till sig som hirdmän ökade kung Håkon snabbt sitt inflytande. De isländska hövdingar som kämpade om makten över riken och g o d o r d sökte stöd hos kungen men fick i stället överlämna de om- råden de fått makt över till k u n g e n .

Redan 1250 kontrollerade k u n g e n största delen av rikena och år 1260 var hans kontroll fullständig. De isländska b ö n d e r n a började be- trakta h o n o m som sin överordnade och accep-

(5)

48 Litteraturöversikt

terade hans representanter. Det slutliga makt- övertagandet skedde dock inte utan protester, m å n g a spjärnade e m o t så länge det gick.

I avhandlingens slutkapitel jämför Sigurös- son godeväldet och dess utveckling m e d situationen i N o r g e och E n g l a n d u n d e r motsva- r a n d e period. Han m e n a r att det isländska statsskicket h a r klara paralleller i a n d r a väst- europeiska samfund. Särskilt givande, eftersom den är m i n d r e känd i N o r d e n , är jämförelsen m e d England och m a k t k a m p e n mellan små- k u n g a d ö m e n där. Av de sju k u n g a d ö m e n som k o n k u r r e r a d e om makten på 600-talet återstod bara fyra vid u t g å n g e n av 800-talet. Utveck- lingen till ett enhetligt k u n g a d ö m e avslutades där först på 1260-talet, dvs. ungefär samtidigt som kung Håkon Håkonsson äntligen lyckades införliva Island i sitt välde.

Agneta Breisch disputerade i Uppsala 1994 på avhandlingen Frid och fredlöshet. Sociala band och utanförskap på Island under äldre medellid. H o n är n u m e r a lektor i medeltidshistoria vid Upp- sala Universitet.

Till skillnad från Byock och Sigurösson kon- centrerar Agneta Breisch sin forskning inte på g o d a r n a s makt och m a k t k a m p e r utan på de svaga g r u p p e r n a s ställning i samhället och på h u r straff utmättes och verkställdes. Grupptill- h ö r i g h e t var u n d e r m e d e l t i d e n en förutsätt- ning för överlevnad i ett oroligt samhälle utan centralmakt. Det vanligaste straffet var just nå- gon form av uteslutning ur samhället.

Breisch redovisar i inledningskapidet grund- ligt sina källor och arbetsmetoder och hypoteser. Särskilt värdefullt är kapitlen »Lagen i det isländska samhället» och »De isländska sa- g o r n a » , där h o n redovisar den isländska lagsamlingen Grågås, Grågåsen, uppkomst och utveckling. H e n n e s g e n o m g å n g av de isländska sagor och källor som h o n valt att använda i sin avhandling kan bli till stor hjälp för andra svenska forskare som vill använda sig av detta ma- terial.

Sina utgångspunkter för avhandlingen for- mulerar h o n i ett antal hypoteser om samhälls- utvecklingen på Island u n d e r fristatstiden: Ät- tens betydelse försköts eller förändrades, terri- torialiseringen ökade liksom norvegiseringen, uppfattningarna o m brott och straff förändra-

des och samhället utvecklades mot en liknande feodalisering som i a n d r a västeuropeiska sam- hällen u n d e r medeltiden.

Beskrivningen av samhällsklasserna, deras inbördes förhållande och h u r t.ex. trälsystemet reglerades i lagen är spännande. Samhällets be- hov av att befästa de lägsta klassernas sociala och utseendemässiga underlägsenhet verkar ha varit lika stort då som nu. Trålarna beskrivs ge- n o m g å e n d e som svartmuskiga, opålitliga, lata och slöa. Anspelningar på trålarnas svarta hud- färg i flera sagaporträtt ger vid h a n d e n att upp- fattningen o m ett s a m b a n d mellan hudfärg och karaktär var väl etablerad i det nordiska samhället. Anledningen kan vara att många trä- lar togs som krigsbyte u n d e r vikingafärder i fjärran länder och att deras u t s e e n d e därför var mycket olikt n o r d b o r n a s . Långt ifrån alla trälar var emellertid av utländsk härkomst. På Island tycks det ha varit tämligen vanligt att den man eller kvinna som inte k u n d e betala sina skulder eller försörja sina b a r n fick gå som gäldsträl. Träldom användes också, enligt Grå- gås, som ett sätt att bestraffa tjuvar: »Då är det rätt att stämma till träldom för stöld, o m han har som en tjuv dolt stölden, som om hans far vore träl och m o d e r n trälkvinna och han själv vore fallen som träl till jorden.»

Avhandlingens fylligaste avsnitt är det som b e h a n d l a r fredlöshetsbegreppet, här är också källmaterialet mycket stort både i sagorna och i lagen. Fredlöshetsstraffet u t d ö m d e s framför allt för vig, d r å p . I den hårdaste formen, skög- gangr, 'skoggång', innebar det en total uteslutning ur samhället. Ingen hjälp fick ges till d e n fredlöse och han fick inte föras ur landet. Att m e d v e t e n h e t e n o m att det var straffbart att hjälpa en skoggångsman var stor framgår av sa- g o r n a om Gisli Sursson, och Grettir Asmundar- son. Gisli har för att rädda släktens h e d e r dräpt en gode. Ingen a n n a n gode är därför b e r e d d att försvara h o n o m på Alltinget. Efter d o m e n får Gisli trots allt hjälp av sin trofasta hustru och en kusin, som m e d fara för sitt eget liv skyd- dar h o n o m i flera år. Han lyckas överleva skog- g å n g s d o m e n i 18 år, nästan lika länge som Grettir, d e n isländska litteraturens mest tra- giska gestalt. Med sina 20 fredlösa år är h a n den som längst lyckades överleva utanför sam- hället trots att han h a d e mycket svårare att få

(6)

hjälp än Gisli. Inte ens en mäktig hövding, som var känd för att låta fredlösa bo i sin gård i långa perioder, vågade hjälpa h o n o m .

Av sagorna skildringar av rättegångar m o t dessa två och a n d r a p e r s o n e r framgår tydligt att domslutet var starkt b e r o e n d e av h u r starka försvarare eller förespråkare bland g o d a r n a d e n anklagade h a d e . Många fick erfara san- ningshalten i d e n n a strof ur Havamal: »En ovis man tror att alla äro vänner / som le mot ho- n o m hult; / d e t blir h o n o m k u n n i g t då han k o m m e r till tings / att få vilja föra hans sak.»

Avhandlingen redovisar också h u r noggrant de isländska lagarna reglerade förhållandet mellan b o n d e b e f o l k n i n g e n och d e g r u p p e r som inte omfattades av ättens skydd. O m en man h a d e gjort en tiggerska m e d barn skulle han ta h a n d o m h e n n e tills b a r n e t var fött och kvinnan h a d e återhämtat sig. Bygderna på Is- land var organiserade i hreppar (sg. hreppr), vars främsta uppgift var att försörja fattiga och gamla utan släktingar. Den som försökte und- k o m m a försörjningsplikt g e n t e m o t fattiga frän- der dömdes till böter - systemet levde för övrigt kvar på Island ända fram till 1900-talet.

Dessa sammanfattningar visar att Jesse Byock k o n c e n t r e r a r sig på vissa p e r s o n e r i sagorna och deras öde för att belysa h u r godeväldet fun- g e r a d e och utvecklades m e d a n J o n Viöar Si- gurössons avhandling är en bred skildring av snart sagt alla aspekter på det politiska livet på Island ä n d a från l a n d n a m s t i d e n fram till se- kelskiftet 1300. I motsats till Byock som m e n a r att 1100-talet var en relativt stabil och fridsam p e r i o d hävdar Sigurösson att m a k t k a m p e r n a u n d e r detta sekel lade g r u n d e n till de blodiga fejder som föregick fristatens fall. Agneta Breisch u n d e r s ö k e r i sin avhandling framför allt h u r rättskipningen fungerade och h u r til 1— l ä m p n i n g e n av lagarna speglas i sagamateria- let och samtidssagorna.

Jesse Byock skildrar godeväldet som en sär- isländsk institution, han ser det som en ganska stabil organisation som först mot slutet av fri-

statstiden skakades av maktkamper som ledde till att ett fåtal störgoöar, storgodar, nästan lyckades tillskansa sig makt över hela landet. Enligt h o n o m var det isländska samhället ganska vä- sensskilt från situationen i m o d e r l a n d e t Norge som låg n ä r m a r e kontinenten och snabbare på- verkades av strömningar därifrån. H a n hävdar också att j u s t vissa godars strävan efter m e r makt ledde till motåtgärder från a n d r a godar och därför indirekt bidrog till att hålla systemet intakt i över 300 år.

Till skillnad från Byock hävdar b å d e Si- gurösson och Breisch att Island i långt högre grad än man tidigare ansett påverkades av kon- tinentala strömningar och att fristaten u n d e r medeltiden utvecklades i riktning m o t samma feodala struktur som övriga Europa.

Trots dessa tre avhandlingar är ä m n e t »den isländska fristaten och dess historia» långt ifrån uttömt, snarare har de gett upphov till nya frå- geställningar som väntar på sin lösning. I sin avhandlings slutord pekar J o n Viöar Sigurösson på några av dessa:

En rekke oppgaver venter, f.eks. granskning av fristatens forfattning, symboler og ideologi i maktkam- pene og reproduksjon av makt. Sist men inte minst bor islendingesagaenes kildeverdi droftes i en större sammanhang. Speciellt ville det vare av intresse å sammenligne ordförrådet i dem systematiskt med ordtilfanget i samtidssagaene og finne ut vilka be- greper blev »reserven» for ä beskrive fortiden. Det siste ord vil sent bli sagt i denne saken.

Det är min f ö r h o p p n i n g att dessa intressanta studier k o m m e r att bidra till att bryta den för- l a m a n d e negativa attityd g e n t e m o t de isländ- ska källmaterialet som så länge varit förhärs- kande bland svenska historiker och stimulera även d e m till att på allvar delta i sagaforsk- ningen i framtiden.

Anm. Bokstaven \> uttalas som tonlöst läspljud, som th i det engelska ordet thin, bokstaven ö är dess tonande variant, uttalad som engelska there.

Thorgunn Sncedal Riksantikvarieämbetet, Box 5405, 114 84 Stockholm

(7)