2005:122
C - U P P S A T S
Glesbygdens ängel
Barnafödande i Tornedalen under Mathilda Fogmans tid
Maria Ylipää
Luleå tekniska universitet C-uppsats
Historia
Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap
Abstract
På många håll i världen lider människor fortfarande av brist på mat, rent vatten och god sjukvård. Ojämlikheter mellan kvinnor och män fördystrar livet för miljoner kvinnor och de får lida i onödan när de föder barn, eftersom de inte har förmånen av tillgång till bra förlossningsvård. Under 1800-talet spreds kunskapen om professionell förlossningsvård till Tornedalen genom att Mathilda Fogman, en kvinna från bygden, utbildade sig till sjuksköterska och barnmorska. Efter examen arbetade hon sedan som barnmorska i Övertorneå kommun i 40 år. Den arbetsuppgift hon hade att hjälpa folket i obygden var svår och kantades med stora krav på henne som person eftersom närmaste läkare fanns i Haparanda, 7 mil bort. Kommunikationerna var dåliga och folket bodde utspritt längs Torne älvdal och inne i de djupa skogarna. Under åren 1861 till 1901, som var Mathilda Fogmans verksamma tid, har jag har undersökt hur en barnmorskas arbetssituation såg ut.
Jag har undersökt den traditionella läkekonsten kring barnafödande. Innan barnmorskor anlitades var det kloka gubbar och gummor som hjälpte kvinnorna när de födde barn. Jag har studerat vilken roll barnmorskan fick då barnmorskeyrket professionaliserades.
Jag har studerat Övertorneå kommun, eftersom det var där Mathilda Fogman verkade.
Teorierna jag använt mig av är tillvägagångssättet för att professionalisera ett yrke och teorin om att varje nyhet och förändring i ett samhälle måste ha bred förankring i det folk det berör för att de ska kunna bevara sina traditioner. I Tornedalen möts svensk, finsk, rysk och samisk kultur vilket har berikat samhället med olika språk och kulturer. Den laestadianska väckelserörelsen har varit framträdande, vilket har präglat detta brokiga samhälle. Jag har följt Mathilda Fogman på hennes klassresa från en fattig flicka till en ansedd och inflytelserik person. Detta är en uppsats som berör kultur, makt, statlig styrning, analfabetism och okunskap samt en traditionsbunden bygd, och mitt i detta verkade Mathilda Fogman.
Ämnesord: barnmorska, barnafödande, hjälpgumma, Övertorneå, Mathilda Fogman.
Innehållsförteckning
1. Inledning… … … .. 2
1.1 Bakgrund… … … . 2
1.2 Syfte och frågeställningar… … … 4
1.3 Avgränsning… … … . 4
1.4 Teori… … … . 4
1.5 Metod och material… … … .. 6
1.6 Källor och källkritik… … … . 7
1.7 Tidigare forskning… … … 8
1.8 Disposition… … … ... 9
2. Mathilda Fogmans arbetsfält och hemvist… … … ..10
2.1 Tornedalen-1861… … … ...10
2.2 Försvenskningsprocessen… … … . 11
2.3 Väckelserörelsen… … … ...12
2.4 Kommunikation… … … ... 13
2.5 Kloka gubbar och gummor… … … .. 13
2.6 Sammanfattning… … … ... 13
3. Ängeln i glesbygden… … … ... 14
3.1 En fattig flickas uppväxt… … … .. 14
3.2 Resan från Stockholm… … … .. 15
3.3 Moster Tilda… … … . 16
3.4 Mathilda Fogman en ovanlig kvinna… … … ..… . 17
3.5 Pensionering… … … 17
3.6 Sammanfattning… … … ... 18
4. Barnmorskan – kunskap till analfabeter… … … . 19
4.1 Barnmorskeutbildningen… … … .. 19
4.2 Arbetssituation… … … . 19
4.3 Barnmorska, nej tack!... 21
4.4 Inför lagen… … … 21
4.5 Detta kan endast de belästa… … … ...22
4.6 Sammanfattning… … … ... 22
5. Barnafödande… … … . 24
5.1 Kvinnor av stål… … … . 24
5.2 Tradition och folktro kring barnafödande… … … 24
2.3 Sammanfattning… … … ... 26
6. Diskussion och slutsatser… … … .. 27
7. Käll- och litteraturförteckning… … … .... 30
1. Inledning
”Väldigt många människor över hela världen lider av olika slags ofrihet. Hungersnöd inträffar fortfarande i vissa områden och berövar miljoner människor den elementära friheten att leva vidare. Även i länder som inte längre härjas av svältkatastrofer då och då kan undernäring drabba ett mycket stort antal utsatta människor. Ett stort antal har också dålig tillgång till sjukvård, rent vatten eller sanitära bekvämligheter och ägnar sina liv åt att kämpa mot onödiga sjukdomar för att i många fall duka under i för tidig död. [… ] Ojämlikheten mellan kvinnor och män fördystrar dessutom – och förkortar ibland – miljoner kvinnors liv och inskränker på olika sätt allvarligt kvinnors frihet (Amartya, 2002 s 29).”
1.1 Bakgrund
Så länge mänskligheten funnits har barn fötts till jorden. Den födande kvinnan har ofta haft en hjälpkvinna vid sin sida, en del hjälpkvinnor nämns i äldre litteratur. Sifra och Pua nämns, under Gamla Testamentets tid, som hjälpkvinnor till de hebreiska kvinnorna under fångenskapen i Egypten (2 Mosebok, 1:15-21).
Trots att läkekonsten under antiken var utvecklad fanns inte mycket skrivet om barnafödande. Hjälpkvinnorna aktades högt i samhället. Sokrates mor, Phänarete var en av dem och aktades därför högt och visades stor respekt. Romarna hade ett barnmorskestånd, och hjälpkvinnorna där hade den kunskap som behövdes för att utföra mindre operationer. Senare i historien föll mycket av kunskapen i glömska. Under medeltiden utvecklades läkekonsten i klostren och man såg inte med blida ögon på hjälpkvinnorna. 1487 skrevs boken Häxhammaren av inkvisitorerna Henricus Institoris och Jakob Sprenger. I denna ”handbok”
hur man avslöjar, överbevisar och dömer häxor, beskrivs jordemödrarna som den värsta fienden till den katolska tron (Höjeberg, 1991 s 35).
Antikens och romarrikets kunskaper återupptogs inte förrän efter reformationen och 1573 utkom den första läroboken i ämnet (Jordemodern, 1891 s 203). Hjälpkvinnor har under tidens gång kallats för sarak på samiska, pirttiämmä på tornedalsfinska, jordemor, jordgumma, hjälpgumma, hjälphustru, närkvinna och från och med 1819 barnmorska (Höjeberg, 1991 s 36).
Sedan Semmelweiss (1818-1865) kom på att lägga till klorkalk som desinfektionsmedel i vattnet där läkare och barnmorskor tvättade händerna har kunskapen kring barnafödande fortsatt att utvecklas mycket. Kunskapen om renlighet vid förlossningar spreds först i städerna
och sedan till mindre orter (Höjeberg, 1991 s 144). Till Tornedalen kom kunskapen när Mathilda Fogman som den första utbildade barnmorskan började sin tjänst i Övertorneå 1861 (Kaivola, 1958 s 74).
Barnafödande debatteras flitigt i våra dagstidningar. Glesbygd och mindre samhällen protesterar mot centraliseringen av kompetens i förlossningsvård till de större städerna.
Professionaliseringen av barnmorskeyrket gör att BB–avdelningar inte får finnas om de inte har ett visst antal födslar per avdelning. Detta är f n ett problem t ex i Kiruna där politiker plockar poäng genom att lova att BB inte ska läggas ner. De godkänner endast ett BB i Malmfälten som ska vara stationerat i Gällivare (www.socialstyrelsen). I dagarna går det att läsa i Norrbottens Kuriren att vänsterpartiet i Kiruna är beredda att (mot sin ideologi) pröva BB på entreprenad. Landstingsrådet Öhgren kommenterar detta något avmätt:
”– Vi har ett samverkansavtal med miljöpartiet och vänsterpartiet och där ingår att lösa frågan om att öppna BB i Kiruna. [… ] Men jag är mycket pessimistisk när det gäller utsikten att lyckas få igång verksamheten…
(Norrbottens Kuriren, 2005-05-24 s 7).”
Under Mathilda Fogmans tid konkurrerade barnmorskorna med den tradition som fanns kring barnafödande. Idag konkurrerar specialistkunskaper och storskaliga BB-avdelningar ut de små avdelningarna. Enligt nationalekonomiska studier kommer framtidens
konkurrensmedel i ett allt mer globaliserat samhälle vara arbetskraftens utbildningsnivå och tillgång till utbildnings- och forskningsmöjligheter (Helander M, 2000 s 15).
Slutligen är det så, att en del av jordens befolkning än idag inte får god förlossnings- och sjukvård. Detta beror på direkt fattigdom, brist på offentlig infrastruktur och social omsorg eller auktoritära regimer som kränker friheten (Amartya, 1999 s 18). Maria Grunning, adoptivbarn från Gambia, vill utbilda sig till barnmorska och återvända till sin hembygd. Hon uttrycker sin framtidsvision:
”Drömmen är att försöka övertyga kvinnorna i Gambia att ibland välja allmän sjukvård istället för den väl så dyre medicinmannen. Få dem att förstå att det ibland krävs penicillin istället för örter och amuletter (Amelia, 2003 s 162).”
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien avser barnmorskor i Tornedalen under åren 1861-1901 med fokus på yrkets professionalisering och med Mathilda Fogman som exempel. De frågeställningar jag mer specifikt avser att studera är:
? Hur var den traditionella läkekonsten vid barnafödande?
? Hur såg en barnmorskas arbetssituation ut?
? Vilken roll hade barnmorskorna i arbetet mot de traditionella hjälpgummorna?
Åren 1861 till 1901 studeras eftersom det är Mathilda Fogmans yrkesverksamma tid i Övertorneå (Kaivola, 1958 s 74). Fogman fick sin utbildning finansierad av Övertorneå kommun och blev då den första utbildade barnmorskan i svenska Tornedalen (Poller, 1910).
Hon banade väg för akademisk kunskap i en bygd med analfabetism och djupt rotade traditioner (Heikkilä 1999, s 219).
1.3 Avgränsning
Tidsperioden är vald efter Mathilda Fogmans yrkesverksamma tid i Tornedalen som varade mellan 1861 och 1901 (Kaivola, 1958 s 74). Fogman var utbildad barnmorska men även sjuksköterska och studien avser hennes ställning och arbete som barnmorska.
Geografiskt behandlar jag Övertorneå kommun vilket var Fogmans ansvarsområde. Jag studerar Mathilda Fogman som verksam barnmorska, hennes barnmorskekompetens jämfört med traktens hjälpkvinnor, det samhälle hon verkade i samt de traditioner och seder kring barnafödande som fanns i trakten.
1.4 Teori
Det hermeneutiska synsättet, vilken litteraturstudien filtreras genom, ger en förståelse av den tidens människor som studien avser. I studier av material från det förflutna av och kring Mathilda Fogman lär jag känna henne och den miljö hon verkade i. Detta hermeneutiska synsätt är även utvecklat som en textanalytisk metod, vilken jag i mindre utsträckning använder mig av. Den har jag nytta av vid analys av de brev Fogman lämnat efter sig. Genom att försöka förstå språket i breven, syftet med dem och även de situationer breven tillkommit i, kommer jag till närmare förståelse om Mathilda Fogman. Denna metod ger en subjektiv förståelse av Fogmans situation genom att leva sig in i hennes inre, identifiera sig med henne och söka återge den process som lett fram till texten. Vid en sådan studie gäller det att sätta sig in i den studerade periodens kultur, tankesätt, sociala och politiska miljö.
En teori som återspeglar och ger förståelse för vad som händer under barnmorskeyrkets utveckling, är den ekonomiska teorin om utveckling som frihet. Amartya Sen har i sin bok Utveckling som frihet tagit fram en teori om vad som händer med en nations kultur vid ekonomisk tillväxt. Han frågar sig om den ekonomiska utvecklingen som vi känner kan vara skadlig för en nation. Detta för att den ekonomiska tillväxten kan leda till att nationens traditioner och kulturarv försvinner. Oftast förenklas bilden och valet ter sig enkelt: av motsatserna rik och lycklig mot fattig och traditionsbunden (vilket kan vara utvecklingshämmande), ses valet av rikedom och utveckling oftast som självklar. Detta speglar inte de värden som utvecklingsskeptikerna anser går förlorade. Om en traditionell livsstil måste offras för att nå rikedom och högre medellivslängd, anser Amartya att det är de människor som direkt berörs som måste ha möjlighet att vara med och avgöra vilket alternativ som ska väljas. Konflikten står enligt honom mellan två principer:
1. Människorna måste fritt få bestämma vilka traditioner de vill, respektive inte vill, följa.
2. Fasthållande av hävdvunna traditioner eller att människorna måste lyda de beslut som fattas av världsliga eller religiösa myndigheter som upprätthåller traditioner.
Konflikten kring barnmorskan kan i detta synsätt analyseras antingen som ett tvång av en myndighet eller ett val av de berörda människorna, till utveckling. Vid ett accepterande av att avstå en del traditioner frivilligt till förmån för utveckling bör beslutet vara så brett folkligt förankrat som möjligt. Det leder då till ”utveckling som frihet” och det är en stor styrka i den förstnämnda principen att slutsatsen kan tas av de berörda om vad som kan eller inte kan göras i traditionens namn (Amartya, 1999 s 50).
En andra teori som bär upp och förklarar händelserna vid Torneälvens strand är en teori om ett yrkes professionalisering presenterad av Lena Sommestad. Professionella yrkesgrupper som läkare, advokater och ingenjörer har genom historien agerat på olika sätt för att stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Detta yrke som jag studerar är i den meningen inte en profession, men yrket går ändå att diskutera inom ramen för strävan att närma sig en professionell status med samma metoder som utmärker de klassiska professionerna. En typisk strategi har varit att stärka den egna kunskapsbasen och försöka monopolisera utbildning och positioner genom att stänga ute konkurrerande grupper. De grundläggande förutsättningarna för att ett yrke ska ha möjlighet att nå professionell status är en enhetlig standardiserad utbildning och examenskrav eller yrkeslegitimation. I en del yrken som advokater eller läkare
kontrollerar yrkeskåren själv den egna utbildningen. Typiskt för Sverige och de flesta europeiska länderna är att staten haft denna kontrollerande funktion. I barnmorskeyrket har staten kontrollerat och stiftat regler och lagar som garanterat den professionella monopolställningen (Sommestad, 1992 s 24).
Ur dessa två teorier kan man utkristallisera det intressanta i frågeställningen kring detta uråldriga: barnafödande. Staten professionaliserade barnmorskeyrket och beslutade ovan huvudena på folket. Kunde folket i Övertorneå välja att följa statens beslut och bevara de traditioner de ansåg sig inte behöva förkasta, eller var de tvingade att förkasta sin kultur till förmån för utvecklingen?
1.5 Metod och material
Jag blev intresserad av detta ämne efter att ha lyssnat på ett föredrag av Maj-Lis Palo om Mathilda Fogman, som levde och verkade i slutet av 1800-talet och ända in på 1900-talet.
Genom hela föredraget fascinerades jag över Fogmans unika livsöde. Min fascination växte och efter att jag beslutat mig för att forska om Mathilda Fogman och hennes arbete i Tornedalen satte jag mig ner och diskuterade med Maj-Lis Palo. Hon berättade vad hon visste om Mathilda Fogman och sa även att hon samlade brev skrivna av henne. Jag fick en uppsats om Fogman skriven av Ella Kaivola och ur den har jag hittat igen en del av det material som hon använt. Kaivola hade gjort en bra genomsökning av det material som finns om Fogman, eftersom jag hittat ett fåtal artiklar utöver det material hon använt sig av.
Jag har sökt material i arkiv som rör norra Sverige och sjukvård. Jag har haft kontakt med landsarkivet i Härnösand och Norrbottens Museum i Övertorneå. Endast några artiklar hittades, annars verkar det som om resten av det material som borde finnas har försvunnit.
När jag sökte efter Fogmans dagböcker (alla barnmorskor var tvungna att skriva en dagbok under arbetets gång) fick jag nekande svar, de finns inte arkiverade.
För att få förståelse för vad som hände när Fogman anlände till Övertorneå sökte jag efter material om Övertorneå socken och hittade en hel del skrivet. Jag fick även rådet att använda mig av Lars Elenius bok, Både finsk och svensk, och den boken har varit till stor hjälp i min forskning om den Tornedalska kulturen. Med utgångspunkt från den boken har jag kunnat hitta annat material. Elenius har gjort ett mycket gediget arbete och det är ett nöje att få ha ett sådant material till handa när man vill studera Tornedalen.
Efter mina studier om Fogman och om den bygd som hon arbetade i, började jag studera de skyldigheter och rättigheter barnmorskor i Sverige hade under 1800-talet. Under mina
studier stötte jag på en kvinna som forskat mycket om barnafödande och barnmorskor, Pia Höjeberg. I mitt fortsatta sökande har jag till viss del utgått från hennes bok Jordemor.
Efter att ha studerat materialet översiktligt, applicerade jag mina teorier och frågeställningar på materialet, och fram växte en berättelse om kultur, makt, statlig styrning, analfabetism och okunskap, starkt traditionsbundet folk och mitt i detta inferno: Mathilda Fogman. Under tiden materialet format sig och transformerats till bokstäver läsbara för en allmän publik har jag diskuterat, frågat och grubblat. Är detta den sanna historien om hur det var? Går det att krypa närmare, så att man kan känna lukter, smaker, höra ljud och samtal från den tiden. Hur nära kan man komma?
1.6 Källor och källkritik
Det mesta material jag hittat om Mathilda Fogman är skrivet på finska och dit hör t ex huvudkällan, Ella Kaivolas uppsats, Mathilda Fogmans ställning och betydelse inom den laestadianska väckelserörelsen. En annan källa som rör Fogmans liv, även den skriven på finska, är Helmi Jussilas artikel Bilder ur Fogmans liv. En tredje finsk skrift jag använt mig av är O. H. Jussila Frihet till de fångna och lösgör de bundna, och handlar i stort om laestadianismen, men det finns en del skrivet i den om Fogman eftersom hon var aktiv inom den laestadianska väckelserörelsen. Jag har även använt mig av en artikel skriven av Mirja Huhtanen, Mathilda Fogman, moster Fogman från tidskriften Ylitornion joulu, som handlar om Fogmans liv men även om laestadianismen. En annan artikel jag använt mig av är skriven av F Poller Ett livsverk i Tornedalen från tidskriften Idun och handlar om Fogmans yrkesverksamma liv. Till slut har jag ett brev som Mathilda Fogman skrivit till dåvarande ansvarig läkare O. H. Genberg i Haparanda som hon rapporterar till och rådfrågar i sjukvård.
Ur Maj-Lis Palos brevsamling hämtade ur Övertorneå kyrkoarkiv har jag använt mig av ett brev troligen skrivet av en brorsdotter, ett brev skrivet av Fogmans kollega söderut och en del brev rörande laestadianismen skrivna av Fogman, där hennes person skymtar fram mellan raderna.
För mina studier av Övertorneå socken har jag i första hand använt mig av Lars Elenius avhandling Både finsk och svensk, men jag har även förlitat mig på två av Heikkiläs böcker om Tornedalen, Tornedalens historia och Gränsbygd. En tredje källa jag använt är boken Ödebygdsfolk av Paulaharju skriven 1966.
Huvudkällan för studier av barnmorskors arbetssituation är Medicinalstyrelsens förslag till ett nytt reglemente för barnmorskor. I detta reglemente finns lagar och regler för
barnmorskor men även kritik av dessa och förslag till ändringar. Andra källor som beskriver barnmorskans situation är tidskriften Jordemodern som utkom från och med 1888. Ur denna tidskrift har jag använt mig av en handfull artiklar.
För studier i de traditionella tillvägagångssätten vid barnafödande har jag i huvudsak använt mig av Pia Höjebergs bok Jordemor och artiklar från tidskriften Jordemodern. En del information om seder kring barnafödande har även funnits i Heikkiläs bok Tornedalens historia samt i boken Ödebygdsfolk, Paulaharju, 1966.
En del av historieskrivningen, särskilt under 1600-talet fram till 1800-talet, var goda historier som skrevs för nöjes skull som sagor eller myter, med den skillnaden från sagan att de påstods skildra händelser som ägt rum. En del av de muntliga berättelserna kring barnafödande verkar vara överdrivna och vill upphöja kvinnan. Ansatser till källkritiskt tänkande kom fram från och med 1600-talet, och under 1800-talet utvecklades det som nu kallas källkritiskt eller källanalytiskt tänkande.
De artiklar jag använt mig av kan vara färgade av att skribenterna sett upp till Mathilda Fogman, och därför kan en överdrivet positiv syn prägla innehållet. Källor som verkar vara självklart pålitliga kan erbjuda källkritiska problem. Förekomsten av censur i olika samhällen skapar många källkritiska problem. Ett sådant problem i denna litteraturstudie är att allt som rörde sex, äktenskap och barnafödsel var tabu under tidsperioden som studeras.
De flesta berättelser som finns är andrahandskällor där barn till kvinnorna berättar om hur det var. Kvinnornas egen upplevelse är svår att komma åt. Problemet är att huvudkällorna, personerna, är borta och kvar finns bara det som av någon omtänksam arkivarie eller vad som av ren slump bevarats.
1.7 Tidigare forskning
Barnmorskeyrket har studerats och det finns uppsatser om barnmorskor som varit pionjärer i Sveriges glesbygd. Tornedalens barnmorskor finns det inte mycket forskat kring.
Det finns en hel del skrivet kring hur den traditionella läkekonsten var vid barnafödande men det finns inte någon sammanfattande studie för norra Sverige och Tornedalen. Ingen av tidigare skribenter har analyserat barnmorskeyrkets professionalisering eller studerat det utifrån en utvecklingsekonomisk teori.
Fogman är känd i litteraturen som en förgrundsgestalt i den laestadianska väckelserörelsen, däremot finns det inte mycket skrivet om henne som sjuksköterska och barnmorska. Ella Kaivola har bl a skrivit en uppsats om Mathilda Fogmans ställning och
betydelse inom den laestadianska väckelserörelsen, där hon kort berör Fogmans yrkesverksamma liv.
1.8 Disposition
Uppsatsen behandlar kultur, tankesätt, social och politisk miljö i barnmorskan Mathilda Fogmans närmiljö. Den är skriven för dem som är intresserade av vad som händer när en bygd tillförs kompetens inom ett område där det finns en starkt förankrad tradition och när ett yrke professionaliseras som tidigare utövats av traditionellt utvalda utövare. Uppsatsen behandlar vad som händer med traditioner som måste offras för utvecklingens skull och huruvida detta sker frivilligt.
Jag har disponerat materialet i fyra huvuddelar där jag börjat med att presentera hur det samhälle gestaltade sig som Mathilda Fogman verkade i. Andra delen handlar om Mathilda Fogman, hur och varför hon började arbeta som barnmorska, samt hur hennes arbete gestaltade sig fram till hennes pensionering. I den tredje delen behandlas skyldigheter och rättigheter för barnmorskorna i Sverige under Mathilda Fogmans yrkesverksamma tid. Sist kommer kärnan, dem detta verkligen berör, de födande kvinnorna. Varje del avslutas med en sammanfattning. Efter denna presentation följer en diskussion och de slutsatser som dragits ut ifrån materialet.
”… hon ska vara ansedd och hedersam, ha god uppfostran, vara lagom gammal, vara gudfruktig och tystlåten, vara flitig, inte vara avundsjuk, inte vara för tjock och fet, vara modig och framför allt ingen fyllkaja.
(Jordemodern, 1890 s 2)”
2. Matilda Fogmans arbetsfält och hemvist
”Ovan Bottenvikens stränder, ser du Övertorne-bygden, berg bak berg i fjärran blånar, sjöar, tjärnar, dem emellan, älven, åar, bäckar strömmar, byar, åkrar, ängar, landskap, landet höjer sig mot fjällen (Heikkilä, 1999 s 401).”
2.1 Tornedalen
Livet i Torne älvdal har formats av älvens närhet. Längs den har man färdats med båtar och flottar på somrarna och isarna har använts vintertid. Älvens översvämningar har gödslat markerna, fisket och jakten var viktig föda. Här möts finskt, svenskt, ryskt och samiskt.
Krigen har påverkat bygden, och tornedalingar har sina gravar i främmande marker som Tyskland, Polen och Ryssland. Återvändande knektar har spridit budskap om främmande kulturer och folk (Heikkilä, 1999 s 379 f). Sverige förlorade sitt broderland till Ryssland 1809, och gränsen mellan Sverige och det ryska storfurstendömet Finland drogs 1810 efter Torne och Muonio älvdal. Tornedalen delades i två nationer och ryska gränsen ryckte fram till Torne älv. Ryska gendarmer posterade gränsen som gick rakt igenom broderfolket i Tornedalen (Heikkilä, 1999 s 379 f). Vid slutet av seklet kunde man läsa i Norrbottens- Kuriren:
”Numera är antalet reduceradt till vid pass hälften.
Måhända har man här, liksom på svenska sidan, kommit i erfarenhet deraf, att en militärbevakning mellan Finland och Sverige är i det närmaste öfverflödig. Kosackernas sysselsättning i öfrigt är, i likhet med landets urinnebyggares, förnämligast jagt och fiske (Norrbottens- Kuriren, 1875).”
Året innan Mathilda Fogman tog anställning i Övertorneå socken, 1860, var det folkräkning i riket och Tornedalens utspridda folk uppgavs vara närmare 14 000 personer.
Övertorneå kommun bildades nio år senare genom sammanslagning av Hietaniemi och Övertorneå kommuner. Vid sammanslagningen bodde det 7 997 personer i den nybildade kommunen, de flesta var finsktalande (www.overtornea.se). Folket i dalen bodde utspritt och kommunikationen dem emellan var bristfällig. De hade inte organiserat sig kring gemensamma frågor och hade därför inget politiskt inflytande (Elenius, 2001 s 15). Fogman hade ett visst inflytande eftersom hon brevväxlade med människor runt om i Sverige och i världen. I ett av svaren hon fått från en barnmorskekollega från södra Sverige, 1902, kan man
läsa hur kollegan oroats av nöden i norr (Barnmorskekollega, 1902 s 1). Fogman har berättat om nöden men kollegan har även fått höra av andra vänner i norr och läst tidningsartiklar om det. Genom att Fogman fick skriva och översätta brev följde hon med i vad som hände inom kyrkan och ibland lade hon sig i debatten. I en ämbetsberättelse, från en präst i Vittangi församling, som Fogman skrivit av har hon lagt till en bitsk kommentar eftersom ämbetsberättelsen var kritisk till den laestadianska väckelserörelsen (Fogman, ämbetsberättelse).
Kort efter Fogmans anställning blev det under åren 1867-68 hungersnöd i Tornedalen.
Under 1860-talet var det sju missväxtår i följd och 1866 flyttade 75 personer från Övertorneå till norra Norge. De hade då levt på bark och halmbröd och kosten var så undermålig att den ledde till att befolkningen fick sjukdomar och dog i unga år. Det hände att folk sålde sina barn till samer, som vandrade över fjällen till Norge, för att de skulle få en chans att överleva.
Samerna i sin tur sålde barnen till norska hem (Heikkilä, 2004 s 63 f).
2.2 Försvenskningsprocessen
Ryssen hade ryckt fram till Torneå älv vilket gjorde att denna angränsande bygd sågs, av nationalisterna, som ett säkerhetspolitiskt hot. Bygden skulle enligt dem försvenskas. De finska nationalisterna såg i de finsktalande tornedalingarna i Sverige ett broderfolk vilka de stödde och vilkas språk och kultur de stöttade (Elenius, 2001 s 15). Mellan åren 1880 till 1892 infördes försvenskningen av Övertorneå kommun på allvar. Lekfullt sades i Övertorneå att kyrkoherden P. O. Grape, landsfiskal Ström och barnmorskan Mathilda Fogman styrde i socknen. Fogman hade stor makt att påverka även i samhälleliga saker på grund av sin ställning. Hon arbetade för att motverka kvacksalveriet och öka den vetenskapliga kunskapen bland folket (Huhtanen, 1991).
Grape fick stor betydelse för den svenska kulturens utbredande i Tornedalen och arbetade för att det svenska språket skulle användas i Övertorneås skolor (Heikkilä, 2004 s 96). Han var intresserad av att sprida bildning och kunskap i bygden och genom att överbrygga språkbarriären bryta kommuninnevånarnas isolering från det övriga Sverige. 1854 fick Övertorneå folkskola, och det svenska språket infördes i undervisningen redan i mitten av 1860-talet men då i mindre skala.
Första läroboken som hade text på finska och svenska var Luthers lilla katekes som kom 1876. En bra bit in på 1900-talet användes finskspråkiga översättningar vid sidan av de
svenska läroböckerna (Elenius, 2001 s 329). Än idag är befolkningen i Tornedalen till stor del tvåspråkig.
2.3 Väckelserörelsen
Redan under 1700-talet spreds en herrnhutisk väckelse i bygderna som kom att bana väg för den laestadianska väckelserörelsen. Herrnhutismen nådde Norden redan på 1720-talet.
Den förbjöds i Danmark och Sverige av statsmakterna, men den spred sig som en fromhetsriktning inom de lutherska kyrkorna. Väckelsen hade sina rötter från 1400-talets Tjeckoslovakien där Johan Hus bröt med den katolska kyrkan och bildade ett eget prästerskap. Prästerskapets trosbekännelse byggde på Luther och Kalvin, och de förföljdes svårt av den katolska kyrkan. Väckelsen hade många anhängare i Övertorneå vilket var ett stort bekymmer för kyrkliga myndigheterna. Domkapitlet i Härnösand såg mycket allvarligt på utbredningen av väckelsen.
Kyrkoherden Isak Grape var förstående för väckelsen, eftersom den spreds inom kyrkan.
Medlemmar i väckelsen kunde mitt under pågående gudstjänst ta ordet och predika för åhörarna, vilket störde gudstjänstordningen, men Grape tolererade detta. Adjunkten Wiklund blev utsatt för anmärkningar och hot av domkapitlet eftersom han tillät denna oordning vid gudstjänsterna. Grape granskades, och granskningen stannade inte inom kyrkan utan juridiska instanser kopplades in. Prästen i Pajala, Anders Wichman, som levde mellan åren 1693 och 1754, var en stor motståndare till väckelserörelsen och anmälde Grape och hans adjunkt till landshövdingen i Umeå. De åtalades för att de tillät väckelsens folk att hålla möten i kyrkan.
Grape dömdes till en allvarlig varning och stora böter som även drabbade hans efterlevande. Wiklund fick inte behålla sin tjänst utan var tvungen att lämna Övertorneå.
Gustaf III upphävde domen senare, eftersom han inte ansåg att Wiklund handlat fel.
Laestadianismens ledare, född år 1800, L. L. Laestadius, gjorde en stor insats som präst.
De predikningar han hade räknas till de märkligaste i svensk och finsk predikningskonst. Han lyckades i arbetet mot alkoholen och misären i norra Sverige. Den väckelse han förespråkade var luthersk och spreds inom kyrkan.
1879 började P O Grape (Ej släkt med Isak Grape) att arbeta som kyrkoherde i Övertorneå och han accepterade och understödde den laestadianska väckelserörelsen liksom hans föregångare gjort med 1700- talets väckelserörelse. Även han mötte motstånd från den svenska kyrkan eftersom han samarbetade med väckelsen. Trots motståndet fortsatte han acceptera väckelsen i sitt fortsatta arbete som präst, och vid sidan om arbetade han mycket inom skolväsendet (Heikkilä, 2004 s 86 f).
2.4 Kommunikation
1855 öppnas det första postkontoret och 1886 fick Övertorneå telefonförbindelse med Haparanda. Det fanns dock en del vägar som kunde nyttjas. Stora landsvägen söderut nyttjades redan från slutet av 1770 och 1860 förfärdigades landsväg till Korpilombolo samt 1902 landsväg till Pajala. Första bilen kom till Övertorneå 1909 och ägdes av en Haparandabo, herr Ström. Det var den första bilen i Tornedalen, och chaufför var Övertorneåbon Elis Severin Funck (Heikkilä, 1999 s 59).
2.5 Kloka gubbar och gummor
Döden lurade alltid på i timmerkojorna, och det gick inte alltid att hindra och bota epidemier och sjukdomar som härjade. Det kan inte ha varit en lätt situation när Fogman och hennes medsystrar stod maktlösa inför döden. I Norrbottens Kuriren kan man läsa om en 17- årig pojke från Övertorneå som dog i tuberkulos, och att han var den åttonde av familjens elva barn som dött i sjukdomen (Norrbottens Kuriren, 1905). 1892 hade, enligt provinsialläkaren i Torneå, en smittkoppsepidemi brutit ut i Juoksengi som tillhörde Övertorneåkommun och därmed Fogmans arbetsområde (Norrbottens-Kuriren, 1892).
Kloka gummor och gubbar hade hand om hälso- och sjukvård. På 1890-talet fick Övertorneå ett medikamentförråd som senare utvecklade sig till apotek. Många karlar var duktiga på att förlösa kvinnorna när de skulle föda eftersom de hade hjälpt kor och andra djur att föda. I Jordemodern (1895 s 86) kan man läsa om Hans Ingebriktsson i Hede socken att han fortfarande vid 80-års ålder var byns enda anlitade barnmorska. Övertorneå kommun hade på 1860-talet anställt ackuschörskor (kvinnor som biträdde vid förlossningar) och barnmorskan Mathilda Fogman 1861, men det dröjde fram till 1891 innan den första läkaren, Staaf, anställdes.
2.6 Sammanfattning
Tornedalen var en brokig bygd med strömmar av starka kulturer och traditioner. Här möttes svenskt, finskt, ryskt och samiskt, och här fick laestadianismen starkt fäste. Folket i dalen bodde utspritt vid Torneälvens stränder, ibland samman i mindre orter men också långt ute i de djupa skogarna. Svenska staten hade sitt politiska intresse i detta område efter att det blivit gränsland till Ryssland. Denna bygd med mest finsktalande befolkning genomgick en process i att lära sig svenska och anamma den svenska kulturen. När det gällde hälso- och sjukvård var det kloka gubbar och gummor som anlitades långt in på 1900-talet. I slutet av 1800-talet utvecklades sjukvården i dessa bygder.
3. Ängeln i glesbygden
”För Herr Doktorns ärade sista skrifvelse får jag ödmjukt tacka! Får härmed till underrättelse meddela Herr Doktorn att sjukligheten (i bland barnen) härstädes är nu i betydligt aftagande (Fogman, 1878 s 1).”
3.1 En fattig flickas uppväxt
Finska kriget var slut 1809, Sergeant Johan Felix Fogman återvände hem till Tornedalen.
Utmärglade, stympade och med krutstoft i kläderna återvände soldaterna från fronten, Sverige led stora förluster och Finland var förlorat till Ryssland (Elenius, 2001 s 14). Johan Fogman återvände inte till sin finska hemby Kuopio, som kommit att regeras av ryssen, utan valde att bosätta sig i svenska Övertorneå. Gränsen mot det ryska väldet drogs efter Muonio och Torneå älvdalar och ryska gendarmer patrullerade gränsen. Beslutet, som togs i Umeå, att dela Sverige och Finland verkställdes i Tornedalen. Övertorneå var plötsligt delat i en finsk och en svensk del. Sergeant Fogman gifte sig med Anna Stina Stoltz från Alakainula och de livnärde sig på hans soldatpension. Pensionen räckte inte till hela familjen, och deras sex barn måste börja arbeta i unga år. Yngsta barnet i familjen, Mathilda Charlotta Fogman, föddes den 12 mars 1835. Hon kom att växa upp till en kvinna med en stark karaktär vilket man kan ana i det brev hon fick från en brorsdotter och i de brev hon själv författade. Mathilda Fogman fick ett långt och innehållsrikt liv, hon levde till 86 års ålder.
Som ung fick Mathilda Fogman börja arbeta och då som lagårdspiga hos socknens bönder (Huhtanen, 1991 s 1). Kvinnor hade inte större val än att arbeta som piga på någon gård, vilket oftast var ett hårt och dåligt betalt arbete. Ett hushåll kunde ha två pigor, en kökspiga och en lagårdspiga. Lönen kunde t ex vara 15 kr i månaden. En del kvinnor fick bättre arbeten i något större samhälle (Ryd, 1996, s 239). Fogman hade god uppfattningsförmåga och lärde sig snabbt pigans olika arbetsuppgifter. Ortsborna i Övertorneå uppmärksammade Fogman för hennes intelligens och de beslutade att skicka henne till barnmorskeskolan i Stockholm. Tanken var att hon, när hon var färdigutbildad, skulle återvända till hemkommunen och arbeta där. Den svenska staten hade redan 1777 lagstadgat att endast utbildade barnmorskor fick assistera vid barnafödslar. Detta mötte starkt motstånd hos sockenmännen runt om i landet. 1780 upphävdes beslutet att det var olagligt med kvacksalveri vid barnafödande för att under 1800-talet börja gälla igen (Ryd, 1996 s 240) Trots dessa stridigheter beslutades i Övertorneå att de ville ha en utbildad barnmorska i socknen. Fogman åkte till Stockholm och utbildades till barnmorska. Hon hade den tidens bästa yrkeskunskaper, eftersom hon även utbildade sig till sjuksköterska (Kaivola, 1958 s 74).
3.2 Resan från Stockholm
Sockenborna skickade iväg den unga Mathilda Fogman och litade på att de skulle få valuta för pengarna som de satsat i hennes resa och utbildning. Medicinalstyrelsen hade i sitt reglemente från 1856 lagstadgat att varje landsbygdskommun var tvungen att anställa en barnmorska. Detta för att de ansåg att alla invånare i landet skulle ha tillgång till ett examinerat förlossningsbiträde (Lindroth, 1907 § 1, § 30). Landsbygden var eftersatt när det gällde vård vid barnafödsel, och barndödligheten var högre än i städerna.
Fogman återvände 1861, 26 år gammal, från sin utbildningstid i Stockholm för att arbeta i Övertorneå och blev hemortens första utbildade barnmorska. Hon hade även sjuksköterskeexamen och hade under vistelsen i Stockholm varit tvungen att arbeta som barnmorska vid sidan om studierna för att klara ekonomin. Arbetet och praktiken på barnmorskeskolan gjorde att hon hade en god kunskap om barnafödande. Men räckte det för att tackla ansvaret det innebar att ensam arbeta i obygden? Närmast ansvarig och det stöd hon fick var läkaren i Haparanda, ca 7 mil bort. Han och var den läkare som fanns tillgänglig för folket i norra Sverige. De hade länge levt utan läkare och hade för vana att själva ta hand om sjukdomar och skador med hjälp av naturens förråd av örter. Endast i sällsynta fall rådfrågades läkaren, och när Fogman anställdes var det hon som fick sköta alla slags sjukdomsfall (Huhtanen, 1991 s 2).
Hennes arbetsområde var vidsträckt eftersom folk bodde utspridda i de djupa skogarna och utmed Torneälvens strand. Norröver fanns det en landsväg till Svanstein som hon kunde färdas efter med häst och släde. Sommartid kunde hon utnyttja älven och nå sina patienter med båt. Det fanns hemman långt in i ödemarken vilka hon endast kunde nå genom att vandra på stigar genom djup skog, över berg och spångade myrar. För att klara av detta arbete krävdes att hon hade god fysik och bra psyke, eftersom hon var utlämnad att ensam besvara och klara av alla frågor och krav som lades på henne.
Räckte Fogmans förvärvade kunskaper som barnmorska och sjuksköterska för att ta hand om de lidande i Övertorneåbygden? Det fanns behov av läkare, och tre år efter att hon tillträtt tjänsten som Tornedalens första barnmorska ordnades en läkartjänst i Pajala och 1890 fick Övertorneå en läkare. Folket kring Torne älv förlitade sig på ”moster Fogman” som de kärleksfullt kallade henne. Fogman fick mycket uppskattning av folket men även av de överordnade, som anmärker att hon under hela sin verksamma tid rådfrågade ansvariga läkare.
Hon utövade aldrig kvacksalveri utan litade på den vetenskap hon lärt sig under utbildningen och de råd hon fick av läkarna (Huhtanen, 1991 s 2).
3.3 Moster Tilda
De som tyckte att barnmorskereglementet var föråldrat och ville ändra på en del punkter i den, ville ha tydligare regler för att barnmorskor från grannländerna också skulle få utöva yrket i Sverige (Lindroth, 1907 § 1). Moster Tilda som Fogman kallades i folkmun, anlitades även i finska Tornedalen, fast hennes tjänst enbart gällde svenska Övertorneå (Kaivolla, 1958 s 74). I detta överträdde Fogman lagen, men eftersom det inte fanns någon barnmorska på finska sidan kunde hon inte neka finländarna hjälp när de behövde henne. Hennes arbete var en stor utmaning och periodvis var det hårt, speciellt när det var marknad i trakten. Fogman skriver till Doktor O. H. Genberg att det under Matarengi marknad kommit många patienter med olika problem. Hon frågar honom vad dessa ska få för behandling (Fogman, 1878 s 2).
Hennes arbetsuppgifter var många bl a att vaccinera barnen mot de vanligt förekommande sjukdomarna (Jussila, 1953 s 3). Om Fogman skulle följa reglementet skulle hon ha med sig lärobok för barnmorskor, redskap som hon var berättigad att använda, desinfektionsmedel, läkemedel och en ren, tvättbar dräkt när hon gav sig iväg till nödställda (Lindroth, 1907 § 9).
Hennes arbete gav resultat, och hon kunde i sitt brev till ansvarig läkare i Haparanda meddela att sjukligheten bland barnen i socknen minskat betydligt. Detta skrev hon i februari 1878 och hon tackade för de råd hon fått även i andra fall. Hon framförde bl a tack från mamsell Heikel för medicin som gett tillbaka hennes matlust och krafter men klagade lite över biverkningarna och frågade läkaren om patienten skulle fortsätta med behandlingen (Fogman, 1878 s 2).
Bilden av en varm, förstående, bestämd och respektingivande kvinna växer fram ur de brev som hon skrivit och de svar hon fick. Där hon uppmärksammade nöd var hon inte snar till att hjälpa vilket bl a går att avläsa i brevet som mest troligt var från en brorsdotter i Alta.
Brorsdottern berättade för Fogman om sin make som rest till Amerika för att tjäna familjens uppehälle. Det var tänkt att han sedan skulle hämta dem dit, men han misslyckades. Kvinnan levde i stor fattigdom, eftersom det underhåll som kom från Amerika var för litet till de många barnen. I brevet tackade hon för det stöd och hjälp hon fått men även för den tröst Fogman kunnat ge (Brorsdotter i Alta, 1892).
3.4 Mathilda Fogman en ovanlig kvinna
Som 11-åring kom Fogman i kontakt med den laestadianska väckelserörelsen när hon tjänade som piga i Ruskola. Kring mitten av 1800-talet spreds väckelsen till Övertorneå. När Fogman var nitton år tog hon till sig läran inom väckelsen efter att ha diskuterat med en av ledarna, Johan Raattamaa, och blev omvänd. Inom väckelsen arbetade hon flitigt som
sekreterare åt Raattamaa, eftersom han inte kunde svenska och redan som ung hade dålig syn.
Hon sågs ofta som gäst i Pajala hos prästen L. L. Laestadius, grundaren av väckelserörelsen, där hon kunde vara upp till en hel vecka. När Laestadius dog 1861 skrev hans dotter, Sofia, ett brev till Fogman som då var på utbildning i Stockholm och meddelade om faderns död.
Under Fogmans yrkesverksamma tid i Övertorneå (1861-1901) författade hon många brev som skickades till flera orter i bl a Sverige, Finland och Amerika. Fogman var ett stort stöd för Raattamaa i hans världsvida kontakter. Fogman var en ovanlig kvinna i den bemärkelsen att hon trodde på och arbetade för vetenskaplig kunskap samtidigt som hon verkade i en något utvecklingsfientlig väckelserörelse. Hon utmärkte sig även genom att hon anställde en medhjälpare och hushållerska, Johanna Pietari (Huhtanen, 1991 s 2).
3.5 Pensionering
När Fogman slutade arbeta som barnmorska 1901 ordnades en högtid i Övertorneå kyrka.
Där tilldelades hon patriotiska sällskapets guldmedalj för 40 års välsignelsebringande gärning.
Efter att högtidligt avslutat sin arbetsinsats som barnmorska flyttade hon till Finland.
Mathilda Fogman gifte sig aldrig även om hon i ett brev nämnde en man som hon var intresserad av. Oftast fick kvinnor välja mellan yrkesverksamt liv och familj eftersom det inte ansågs bra att kombinera båda. Efter pensioneringen bosatte hon sig i Nuotioranna, söder om finska Övertorneå och fortsatte arbeta där inom den laestadianska väckelserörelsen. För att säkra hennes närmaste vän och medhjälpare Johanna Pietaris pension fick Pietari följa med Fogman när hon flyttade till Finland (Jussila, 1939 s 209 -211).
Fogman och Pietari hade var sin gungstol och var sin byrå och det uppmärksammades av besökare i hemmet. Där levde Fogman till sin död. Hennes hem var öppet och hade mycket besök. Mathilda sågs som flitig gäst vid de laestadianska mötestillfällena (Huhtanen, 1991 s 2 f). Matilda bodde i Finland ända till 1921 då hon i sitt hem fridfullt lämnade detta liv 85 år gammal. Pietari fick ärva allt Fogman lämnat efter sig. Enligt Fogmans övertygelse var det inte frågan om en människas ställning var hög eller låg, om hennes gåvor var stora eller små, utan det som räknas är hur hon på jorden uppfyllt sitt kall (Jussila, 1939 s 213).
3.6 Sammanfattning
Övertorneåborna samlade pengar och skickade Matilda Fogman för utbildning till barnmorska i Stockholm. De hade lagt märke till att hon var lättlärd och intelligent och skickade iväg henne för att hon efter avlagd examen skulle återvända till sin hembygd som barnmorska. Hon blev Tornedalens första utbildade barnmorska.
Mathilda Fogman eller moster Fogman, som hon kallades av folket i Tornedalen hade gjort en märklig klassresa. Hon kom från ett fattigt hem och tack vare hennes intelligens skickades hon till Stockholm för att utbildas till barnmorska. Fogman genomgick barnmorskeutbildning och tog även examen till sjuksköterska. Hennes utbildning gjorde att hon som den första utbildade barnmorskan i trakten spred vetenskaplig kunskap om barnafödande och sjukvård i en trakt som förlitade sig på traditionell läkekonst.
Fogman var omtyckt av folket i dalen och anlitades även på finska sidan. De överordnade hade ett gott öga till Fogman eftersom hon höll sig till vetenskap och avstod från kvacksalveri. Från att själv ha arbetat som piga på gårdar runt om i trakten kunde hon nu, som barnmorska, anställa en medhjälpare och hushållerska. Hon anställde Johanna Pietari som medhjälpare och de kom att dela hushåll hela livet. När Fogman efter pensioneringen bosatte sig i Finland, flyttade Pietari med för att trygga sin ålderdom.
Fogman arbetade för vetenskap och kunskapsspridning, även om hon från ungdomen tillhörde den laestadianska väckelserörelsen, som kunde vara något utvecklingsfientlig. Inom väckelsen var hon en central person, eftersom hon var sekreterare till Raattamaa som var en av ledarna.
4. Barnmorskan – kunskap till analfabeter
”På landsbygden skall varje kommun, på det att dess invånare må äga tillgång till examinerat förlossings- biträde, anställa minst en barnmorska med fast aflöning;
dock må intill hvarandra gränsande mindre socknar kunna gemensamt anställa en barnmorska (Lindroth, 1907, § 30)”
4.1 Barnmorskeutbildningen
Alla som ville arbeta som barnmorska var tvungna att ha en barnmorskelegitimation och den kunde man endast få genom att utbilda sig vid någon läroanstalt för barnmorskor. Det fanns personer som kunde utöva yrket utan legitimation om de var godkända av kungen.
Medicinalstyrelsen registrerade alla utbildade barnmorskor och hade därmed kontroll på vilka som fick utöva yrket. Endast i nödfall, om det inte fanns tillgång till barnmorska eller läkare, fick en obehörig person hjälpa till vid förlossning (Lindroth, 1907 § 2). I denna process till professionalisering glömdes de duktiga manliga hjälpgubbarna bort och endast kvinnorna utbildades.
Eleverna på läroanstalten hade mycket praktik och det hände ibland att de utan hjälp eller översyn av lärare fick assistera vid förlossningar. Eleverna undersökte kvinnorna, förlöste dem och skötte om barnen, de fick till och med göra mindre ingrepp och vaccinera barnen (Höjeberg, 1991 s 126).
4.2 Arbetssituation
Hur skulle en barnmorska vara? Kraven var höga, hon skulle vara ansedd och hedersam, ha god uppfostran, vara lagom gammal, vara gudfruktig och tystlåten, vara flitig, inte vara avundsjuk, inte vara för tjock och fet, vara modig och framför allt ingen fyllkaja. När en kvinna hade svårt att föda var det barnmorskans ansvar att trösta henne med Guds ord och böner. En stor vikt lades till att barnmorskan kunde hålla tystnadsplikten hon hade gentemot kvinnorna som i förtroende samtalade med henne (Jordemodern, 1890 s 2). Dessa krav var i Fogmans fall rimliga eftersom det inte fanns en enda timmerstuga som hon inte besökt. Hon hade genom sitt yrke vetskap om faderskap och kvinnor som fött i hemlighet. Hade inte hon tillräcklig integritet att respektera tystnadsplikten kunde kvinnor fara illa eftersom hon fick förtroendet att vara nära kvinnorna i många av livets skeden.
Händerna, var de rena nog? Om barnmorskans händer inte var rena nog kunde det medföra att den födande kvinnan dog. Hur kunde barnmorskan veta säkert att händerna var rena? Barnmorskan tvättade sina händer två gånger med glycerinsåpa och borste och sköljde
händerna med karbolsyrevatten för att sterilisera. Även om barnmorskorna var noga med att tvätta händerna dog kvinnor i barnsängsfeber. Barnmorskan var mycket utsatt och en av dem berättar att kvinnor trots noggrann hygien och användande av karbolvatten dog i barnsängsfeber. En kvinna insjuknade fem dagar efter att ha fött barn. Då tillkallades en ung vikarierande läkare, och han angav offentligt att det var barnmorskans fel att kvinnan insjuknat. Barnmorskan berättade att den insjuknade kvinnans man bjöd 200 kronor till den som kunde förfölja barnmorskan. Om kvinnan hade dött i barnsängsfeber fruktade barnmorskan att hon fått betala detta med sitt liv (Höjeberg, 1991 s 149).
Att arbeta som barnmorska var inte högavlönat och barnmorskan stod under kontroll.
Som exempel hade de två barnmorskor som fanns i Jokkmokks kommun 1895, 40-45 kronor per månad i lön (Ryd, 1996 s 222). Dessutom skulle varje nyutbildad barnmorska ge 3 kronor till en fattigkassa som användes till att ge understöd åt gamla, sjuka eller fattiga barnmorskor (Lindroth, 1907 § 26). Kontrollen av barnmorskornas yrkesutövning stod provinsialläkaren i varje län för. De skulle kontrollera att allt gick rätt till, och provinsialläkarna kontrollerades av deras närmaste överordnade (Lindroth, 1907 § 3). Den yttersta kontrollen och ansvaret stod Medicinalstyrelsen för. Barnmorskorna var tvungna att skriva dagbok efter varje utryckning, vad som hänt och hur det gått i förlossningarna. Varje år i januari skulle en sammanfattning av dagboken, ett år bakåt i tiden, skickas till provinsialläkaren. När barnmorskan slutat sin gärning av ett eller annat skäl eller om boken var fullskriven skulle den ges till närmaste överordnad (Lindroth, 1907 § 5).
Eftersom det var barnmorskan som mötte folket, fick hon i uppgift att försöka påverka deras seder och bruk i riktning att få förståelse för renlighet och antiseptik istället för att förlita sig på skrock. Särskilt betonas vikten av att undervisa de fattiga och obildade. De hade ofta en förvrängd syn på den födande kvinnan, som om hon var ett annat väsen och därför måste behandlas på ett särskilt sätt. Ofta agerade de utifrån skrock och efter den föreställningsvärld de hade om troll och övriga onda varelser som kunde ge olycka till föderskan och barnet (Jordemodern, 1891 s 203).
Barnmorskeyrket var inte ett fritt yrke. Varje gång hon skulle ut på en privat resa eller ärende var hon tvungen att ange var hon gick att nås. Om hon skulle ut på privat längre resa var hon tvungen att uppge för sin förman var det gick att få tag i henne, och när hon skulle vara tillbaka (Lindroth, 1907 § 6). Om någon barnaföderska kallade henne till arbete var hon tvungen att så snart som möjligt ge sig iväg. Efter att kvinnan fött fick barnmorskan inte åka hem förrän två timmar senare (Lindroth, 1907 § 8, § 10).
Barnmorskeyrket hade med sig ofantliga krav samtidigt som barnmorskan i glesbygd oftast arbetade ensam. Om händerna var tillräckligt rena eller inte var en fråga som kunde ge barnmorskan mardrömmar eftersom hon kunde straffas, när en kvinna dog i barnsängsfeber, om ansvarig läkare ansåg att hon hade felat. Hon hade låg lön och stod ständigt under kontroll. Fogmans situation var inte annorlunda, var tvungen att se hur otaliga kommuninnevånare dukade under i sjukdomar och epidemier som hon var maktlös att bota.
Men hon hade goda relationer med överordnade läkare vilket underlättade arbetet och dämpade oron för att oskyldigt bli fälld för att ha orsakat någon kvinnas död.
4.3 Barnmorska, nej tack!
Bland allmogen ansåg man att det inte fanns behov för att anställa barnmorskor, och de skyllde på fattigdomen, på sina utgifter för fattigvården och sin rädsla för nya kostnader. Vid slutet av seklet 1895 fanns det 2626 utbildade barnmorskor i Landet. Av dem fanns 47 i Norrbotten, 6 i Luleå, 4 i Piteå, och 1 i Haparanda. De mindre samhällena och landsbygden fick dela på 36 barnmorskor (Jordemodern, 1896-97 s 207). Från en del håll angavs orsaken till att inte anställa barnmorska vara att de inte hade förtroende för dem. De föredrog att lita på deras egna outbildade hjälpgummor och -gubbar. Folk i allmänhet vägrade även att anlita utexaminerad barnmorska också när sådan fanns tillhanda. Bristen på tilltron till barnmorskor förorsakade olyckor och dödsfall samt att kvinnorna var tvungna att genomgå svårare förlossningar än nödvändigt.
Under 1840-talet var den låga efterfrågan på barnmorskor ett stort problem i riket.
Provinsialläkaren i Ljungby, som ligger 11 mil söder om Jönköping, klagar på att han får fungera som barnmorska och hinner inte arbeta som läkare i sitt distrikt och han tycker att det är betungande. De som arbetade för att få barnmorskorna accepterade hos allmogen kritiserade lagen mot kvacksalveri. De ansåg att det var lönlöst att åtala dem som anlitade outbildade hjälpkvinnor, det skulle bara öka motståndet och motviljan. En strategi för att vinna acceptans för barnmorskeyrket var bl a att utbilda och anställa någon passande person från orten som ortsborna hade förtroende för (Romlid, 1960 s 254 f).
4.4 Inför lagen
Det var av yttersta vikt för en barnmorska om hon ville behålla yrket att alltid ha vittnen på att hon rengjort händer, verktyg och kläder och i vittnens närvaro tillkalla läkare om något gått snett i barnafödandet och kvinnan behövde vård av läkare. Om hon inte hade vittne på att hon hade tillkallat läkare så snart kvinnan velat det eller att hon tvättat händerna som man
skulle, kunde hon fällas för arbetsbrott. Hon var skyldig att tillkalla läkare om kvinnan önskade eller om hon bedömde att det fanns behov (Lindroth, 1907 § 11).
Barnmorskan hade ingen säker garanti för att få behålla den anställning hon fått eftersom kommunalstämman hade fullmakt att avskeda och tillsätta dem i tjänst. Enligt kommunallagen, stiftad 1862, hade kommunalstämman fullmakt att avskeda barnmorskan om kommunalstämman inte var nöjd med henne. Denna lagparagraf gav frihet för de beslutande att tolka in vad de ansåg vara kriterier för att vara missnöjd med barnmorskan.
En barnmorska berättade att hennes arbetskontrakt som var helt i sin ordning ”försvann”
efter att ordföranden som undertecknat kontraktet hade dött. När nytt kontrakt skulle skrivas var lönen sänkt från 300 till 100 kronor (Barnmorskor tjänade bättre i städer än i landsbygd).
Hon gick inte med på lönesänkningen, och det togs inget beslut i frågan. Hon efterlyste skydd och stöd i lagen för barnmorskor (Jordemodern, 1891 s 42). Det fanns en mängd anledningar till att en barnmorska med omedelbar verkan kunde avskedas. Detta hände om en barnaföderska dog eller om barnmorskan som ogift blev gravid (Jordemodern, 1890 s 40).
4.5 Detta kan endast de belästa
Medicinvetenskapen vann legitimitet och auktoritet på det politiska planet, men folkligt var detta inte förankrat. 1857 klagar Fredrik August Cederschjöld, barnmorskeläkare och professor i obstetrik, att kvacksalveriet var utbrett i hela landet (Romlid, 1960 s 272).
Den svenska staten ansåg att kvacksalveriet skulle bekämpas och det var straffbart att anställa en obehörig kvinna som barnmorska. Det var även straffbart att verka som hjälpgumma/gubbe och detta ställde till problem för glesbygdsfolk som inte hade tillgång till barnmorska eller läkare. De som anställde en outbildad barnmorska fick betala böter med 100 kronor eftersom det var olagligt (Lindroth, 1907, § 1, § 42). I slutet av 1800-talet dog Anna Andersdotter i Södra Fjäll av barnsängsfeber. De två kvinnor, Maria Jonasdotter och Karin Nilsson, som biträtt henne vid förlossningen, hade ingen utbildning och medicinalstyrelsen väckte åtal mot dem (Jordemodern, 1894-95 s 86).
4.6 Sammanfattning
För att yrket skulle vinna professionsstatus krävdes legitimation av alla som hade tillåtelse att arbeta som barnmorskor. Medicinalstyrelsen registrerade de behöriga barnmorskorna och arbetade flitigt mot dem som arbetade som barnmorska utan legitimation.
Det ställdes stora krav på den person som antog utmaningen att utbilda sig till barnmorska.
Förutom att personen granskades noga var arbetssituationen undermålig. Kommunstämman
kunde avskeda barnmorskan på godtyckliga villkor, om kommunalstämman av någon anledning var missnöjd med henne. Hon hade dåligt skydd och stöd av lagen vad gällde anställningsformen men även när det gällde arbetet. Om en kvinna dog i barnsängsfeber kunde barnmorskan dömas för det. Lönen var låg och varierade mycket mellan landsbygd och stad, men den var även beroende på om barnmorskan kunde förhandla. Runt om i landet misstrodde man barnmorskorna, och de gamla hjälpgummor/gubbar anlitades även i orter där det fanns barnmorskor. En del kommuner ansåg sig inte ha råd med en barnmorska och kvinnorna fick lida i onödan vid förlossningarna. Det var förbjudet att anlita eller arbeta som outbildad barnmorska, men kritiken mot förbudet var att det bara ökade motståndet och oviljan.
5. Barnafödande
”… en som hade förmågan att sätta värkarna på en träklabb, så att den började trilla kring golvet av pinan.
En sådan gumma kunde uträtta mycket därtill, hon välsignade pörte och unge, hon lade salt och glödande kol i badvattnet och knöt ett par karlbyxor om halsen på föderskan och lade slidkniven under hennes huvud, ja, hon kunde klämma och knåda vackrare form på den nyföddes huvud genom att förbättra trakten kring sulhainen eller sulareikä, fontanellen (Paulaharju, 1966 s 246).”
5.1 Kvinnor av stål
Ödemarksfolk och nybyggare hade som sed många barn. Detta sågs som en välsignelse, och det var vanligt med familjer på 10 och ända upp till 20 barn. När barnen växte upp kunde de hjälpa till med gården och bruk av marken samt fiska och jaga. Var barnen fler fanns större arbetskraft att tillgå.
Ödemarkskvinnorna arbetade in till sista dag tills de skulle föda och ibland kom barnet mitt under arbetet. Karoliina Kreku födde ett barn mitt under slåtterarbete och bar hem barnet i en näverkont. Ett annat exempel på detta är Marja Karkia som födde ett barn när hon skyndade hem efter slåttern. Kvinnorna fortsatte oftast arbeta direkt efter födseln om de hade krafter. Någon dag efter barnfödsel var kvinnan i arbete igen (Paulaharju, 1966 s 32).
Barnen ammades ofta ända upp till fyra års ålder och provinsialläkaren Theodor Wolf, första läkaren i Jokkmokk, rapporterade att det förekom tobaksrökning bland barnen. Då de slutat dia tände de sin första pipa (Ryd, 1996 s 232). Men det var inte alltid barnafödandet gick så snabbt, ibland behövdes någon klok gumma eller gubbe till hjälp. Det kunde vara en granne eller en släkting, ibland hjälpte de egna barnen till vid förlossningen. Navelsträngen knöts med notgarn, som blöjor användes trasor, detta fanns alltid i ett lager eftersom alla räknade med att få många barn. Om barnet grät och gnällde mycket kunde man säga att notgarnet varit för hårt knutet (Ryd, 1996 s 230).
5.2 Tradition och folktro kring barnafödande
I artikeln ”Några exempel på vidskepelse bland vår allmoge vid förlossningar” kan man läsa om en hel del skrock som förekom vid barnafödande. Bl a lägga faderns byxor över magen på den födande kvinnan, äta köttet taget mellan tredje och fjärde revbenet på en skalbagge för att få igång värkarna, vägglöss blandat i vin eller vatten, och för att
överhuvudtaget kunna föda barnet måste en flicka nämna namnet på barnets far (Jordemodern, 1900 s 17).
Många kvinnor föredrog att föda sina barn i bastun kanske för att det var en avskild plats i trångboddheten, men även för att det var rent. En del kvinnor förlöste sig själva bl a Elmina Nyberg i Jänkäsjärvi som födde åtta barn hade ingen hjälp vid födslarna (Heikkilä, 1999 s 335). Kvinnor ville ha många barn, men en del män fick kunskapen av skogsarbetare och rallare om hur man kunde undvika graviditet. En kvinna som hade fött elva barn sade till sin dotter halvt beklagande:
”- Nog kunde jag ha fått fler också! Om int pappa August lärt sig i en koja hur det skulle gå till att undvika barn (Ryd, 1996 s 221).”
I folktron fanns det jordvättar som alltid låg och lurade efter att få byta ut ett människobarn mot något av sina egna ”fula gamla foster”. Folk trodde även att jordvättarna kunde stjäla ofödda foster från magen på kvinnor. Barnet måste enligt sed döpas snabbt efter födseln, och det fanns oftast inte någon präst i närheten. Byapredikant, barnmorskan eller en gammal aktad bybo fick vara dopförrättare. Mathilda Fogman döpte många barn (Aro, 1999 s 38). Om husfolket var skrockfullt hälldes dopvattnet ut genom en golvspringa så att ingen kunde trampa på det, det kunde bringa olycka. Många är de timmar ödemarksmödrarna vyssjat sina små, de hade många vackra vaggvisor och i Tornedalen talades mest finska i stugorna:
”Nuku, nuku, nurmilintu, Väsy, väsy, västeräkki, Kyllä hyvä Herra herättä, Koijunoksa virvoitta, Vittanvarpa virvoittaa.
(Paulaharju, 1966 s 249) Övers: Sov, sov, gräsfågel,
tröttna, tröttna, sädesärla Herren gode väcker dig björkkvisten reser upp dig vidjeriset friskar upp dig.”
Ibland tillstötte komplikationer vid förlossningarna som inte hjälpgummorna/gubbarna rådde på. Då fanns endast Gud att lita på, böner steg från timmerkojorna när en kvinna låg sjuk efter att ha fött barn eller om inte barnet ville komma ut. När allt hopp var ute litade de på att Gud skulle lösa situationen (Ryd, 1996 s 246) En del kvinnor dukade under, de dog redan vid 30-40 års ålder. De hade fött många barn, blev sjuka och orkade inte med tillvaron.
Hade en kvinna någon ärftlig sjukdom kunde hon bli sjuk och dö, eftersom kvinnans arbete var hårt. Reumatism kunde hindra en kvinna från de dagliga sysslorna eftersom tvätten tvättades i kallt vatten (Ryd, 1996 s 249).
Varken man eller kvinna i ett förhållande hade fritid, och när en kvinna var sjuk, tog hon inte ledigt, eftersom mannen kunde vara borta på jakt eller arbete veckor i sträck. Ofta väntade ödemarkskvinnorna barn och hade samtidigt flera blöjbarn. Bära tungt, skotta och lyfta, sticka, sy, och spinna samt planera hushållsekonomin ett år i förväg var hennes uppgifter (Ryd, 1996 s 250 f).
5.3 Sammanfattning
Ödemarkskvinnorna var inte bortskämda med vård och vila vid barnafödande. När de skulle föda hade de hjälp av någon klok gubbe eller gumma, men även egna barn kunde hjälpa till. Att föda barn var naturligt och alla som gifte sig väntade sig att de skulle få många barn. En del kvinnor förlöste sig själva och behövde aldrig någon hjälp. Men när en förlossning inte gick som den skulle kunde den kloka gubben eller gumman använda sig av skrock. När det tillstötte komplikationer litade ödemarkens folk på Gud, och böner steg ur timmerkojorna när en kvinna blev sjuk eller hade segdragen förlossning. Kvinnan hade inte tid att vila eftersom de skulle hålla igång hushållet och planera hushållsekonomin.
6. Diskussion och slutsatser
Den traditionella läkekonsten krockade med den vetenskapliga, och staten försökte på många sätt vinna acceptans för vetenskapen. Att föda barn sågs bland allmoge som något naturligt, och kvinnorna i ödemarken arbetade in till den stund de skulle föda. En del kvinnor förlöste sig själva och behövde ingen hjälp. Tanken kommer osökt att det var de starka och friska som överlevde under de svåra förhållandena som var i Tornedalen med svält och fattigdom och därför hade de kanske lättare förlossningar.
Den traditionella läkekonsten kring barnafödande baserades på erfarenhet men även på skrock. De traditionella hjälpgummorna och hjälpgubbarna fick kunskapen om förlossningar genom att hjälpa djuren när de skulle föda. Därför var det många karlar som var duktiga hjälpgubbar för att de oftast hade hand om djuren. Okunskapen var stor och vid komplikationer stod den mest erfarna hjälpgumma eller hjälpgubbe hjälplös. En del förlitade sig på skrock, och de troende bad till Gud i nöden.
När barnmorskan Mathilda Fogman kom tillbaka till sin hembygd, Övertorneå, för att arbeta som barnmorska spred hon kunskap i barnafödande till folket. Hennes kunskaper togs emot av folket och hon anlitades i finska Övertorneå, även om hennes tjänst endast gällde den svenska sidan. Hon var omtyckt av folket i dalen och de kallade henne kärleksfullt ”moster Fogman” eller ”moster Tilda”.
Hennes överordnande tyckte att hon var samarbetsvillig när det gällde att följa vetenskapen. Mathilda Fogman hade goda kontakter med överordnade läkare och utövade aldrig kvacksalveri. Hon arbetade även för att sprida kunskap i en bygd med mycket analfabetism och skrockfullhet. Vad som ingick i begreppet kvacksalveri under 1800-talet kan man undra. En del saker som t ex att knyta herrbyxor kring halsen på den födande kvinnan eller dricka vin med löss i är ju helt klart hemfallet under benämningen.
I studierna om Mathilda Fogman växer det fram en bild av en varm, kärleksfull och intelligent kvinna med stort mått av pondus. Det står inte att hitta något negativt om henne och det kan ha varit för att hon var en exemplarisk barnmorska, men orsaken kan även vara att de som skrivit om henne såg upp till henne och förskönade bilden något. Eller vann hon acceptans för den akademiska kunskapen, eftersom hon var en kvinna av folket. Hon hade förståelse för den kultur och de traditioner som fanns i bygden och kunde bemöta dessa på rätt sätt. Att utbilda en lämplig kvinna från orten var en strategi som användes runt om i landet för
att vinna acceptans för vetenskap. Detta kan vara ett svar på varför folket i Övertorneå kommun accepterade Fogman, hon var en av dem.
Ödemarksfolket i Övertorneå fick tillgång till vetenskaplig kunskap kring barnafödande av Mathilda Fogman. Frågeställningen om folket i Övertorneå kunde välja om de ville ha en barnmorska eller om de blev påtvingade är svår att svara på. Men den slutsats som kan dras är, att eftersom folket i bygden samlade pengar för att ge utbildning åt Mathilda Fogman, ville de ha en barnmorska.
Lagens långa hand hade inte riktigt räckt upp till Övertorneå, och folket hade stor frihet. I litteraturen hittar man källor som visar på att samhällen söderut blivit påtvingade en barnmorska och att de protesterar genom att inte anlita befintlig barnmorska. Mathilda Fogman anlitades även på finska sidan av Tornedalen, även om det inte var hennes arbetsområde. Detta visar på att hon var omtyckt av folket i bygden och att de ville ha hennes hjälp.
I Övertorneå har kunskapen kring barnafödande från okunskap och skrock till vetenskap och fakta utvecklats för befolkningens frihet. Här har utvecklingen gett kvinnorna frihet från att slippa lida i onödan när de födde barn och kan hända att det ändå inte inkräktade på deras kultur allt för mycket. En stor del av Övertorneå tillhörde den laestadianska väckelserörelsen, vilket även Fogman gjorde. Hade Fogman inte haft förståelse för väckelsen kan man fråga sig om hon hade fått det förtroende hon fick. Nu kunde hon förklara vetenskapen utifrån människornas tänkande och deras traditioner. Men de som litade sig till skrock kan ha blivit påtvingade att anlita barnmorskan efterhand som samhället utvecklades.
Professionaliseringen av barnmorskeyrket har i Övertorneå gått lugnt till, vilket kan bero på att det var en bygd med dåliga kommunikationer. Om en kvinna anlitade en hjälpgumma istället för Mathilda Fogman gick det att skylla på avstånd och de dåliga kommunikationerna.
Barnmorskans arbete var inte avundsvärt, eftersom det ställdes otroligt höga krav på henne som person. Att det skulle vara en kvinna var helt självklart när yrket professionaliserades och många duktiga män stängdes ute. Lönen var låg, och barnmorskan hade svårt att få stöd i lagen om något gick snett i en förlossning. Läkaren hade makt att skylla sjukdom och död på barnmorskan som kunde få böta. Det som barnmorskorna fick lida mest i onödan för var barnsängsfeber.
Enligt dåtidens läkekonst var det barnmorskans händer som förde med sig infektionen som gjorde att den födande kvinnan fick feber och ibland dog. Detta orsakade mycket
bekymmer för barnmorskorna, men i Mathilda Fogmans fall verkar hon ha haft fördel av att hon upprätthöll god kontakt med läkarna. En annan stor fördel som hon hade var att hon även var utbildad till sjuksköterska och därför fick större förtroende både av läkare och av folket i Övertorneå socken.
Livet i Tornedalen har haft sina nackdelar och fördelar av att ligga avsides från maktens centrum. Till nackdelarna hör att utvecklingen av sjukvården skedde senare i Tornedalen och liknande bygder än i Sverige i övrigt. Till fördelarna kan man räkna att folket har fått ta till sig vetenskapen i ett lugnt tempo och har därmed kunnat bevara en del av sina traditioner.
Dessa traditioner som vuxit ur den kakofoni av kulturer som levat och lever i Tornedalen.
