Om romarnes handel på Nordeuropa Ekholm, Gunnar
Fornvännen 29, 349-365
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1934_349 Ingår i: samla.raa.se
• < a , - » - f i . —
OM KOMAKNES HANDEL PÅ NORDEUROPA
AV
GUNNAR EKHOLM
Århundradena närmast f. Kr. äro Medelhavsländerna skå- deplatsen för omvälvningar liknande dem, som bilda inled- ningen till Hallstattiden. Liksom då sker åter en förskjut- ning av kulturens tyngdpunkt från stränderna av Egeiska havet till italienska halvön. Orsaken härtill är emellertid ej nu att söka i någon folkförflyttning utan i rent politiska händelser. Sedan de grekiska småstaterna såsom »provinsen Achaja» år 146 f. Kr.
införlivats med det romerska väldet, övertar Italien Greklands roll såsom ledande kulturstat och samtidigt även såsom det barbariska Europas främste leverantör av glas- och metallvaror.
Metallindustrien ägde i Mellanitalien gamla anor. Av den forna blomstringen i Etrurien finner man dock vid denna tid inga spår.
I stället framträder nu Capua såsom bronsgjutningens och silver- smiclets högkvarter — det kan förmodas delvis tack vare inflytelser från de grekiska kolonierna i Syditalien. Redan den äldre Cato, som levde i början av det andra århundradet, kunde i sin bok om lant- bruket varmt rekommendera de capuanska bronskärlen. Stadens fabrikanter nöjde sig emellertid ej ined att leverera för den inhemska marknaden utan inriktade sig även på export. Särskilt synes den 181 f. Kr. anlagda staden Aquileja vid Adriatiska havets nordspets ha blivit en verklig stapelplats för handeln på Mellaneuropa. Föl- jande den gamla, redan under bronsåldern och Hallstatt-tiden i bruk tagna vägen över Brennerpasset kommo varorna över Donau till Böhmen för att längs Elbe och dess bifloder nå fram till Nord- europa. Särskilt är det de äldre situlorna, varav enbart från Hanno-
Fig. 1, överstycke. Detalj av Hobykannan (fig. 7).
SÖO GU N N A fl E K H O L M
ver föreligga ett 20-tal (från Skandinavien 5 st.), som mar- k e r a detta första stadium i den c a p u a n s k a b r o n s i n d n s t r i e n s ex- porthistoria.1
Det var dock först A u g u s t u s ' tidevarv, som kom att beteckna höjdpunkten i utvecklingen för den r o m e r s k a konsten och det ro- m e r s k a konsthantverket. Fullt målmedvetet inriktade m a n sig n u på att efter g r e k i s k a förebil- der s k a p a en hög k u l t u r . P å g r e k i s k a versmått och efter gre- kiska mönster skrevo skalder- n a sina dikter. E n mängd gre- kiska k o n s t n ä r e r och konst- h a n t v e r k a r e förmåddes att över- flytta till Italien. De fabrikant- namn, som återfinnas på denna tids v a r o r ä r o alla latinska, men då tillverkarens n a m n utsattes, är detta i regel grekiskt. Särskilt synes alla g u l d - o c h silversmeder h a va- rit österifrån inflyttade främlingar. Do italienska s t ä d e r n a och fram- för allt Kom s m y c k a d e s med konstverk, kopierade efter g r e k i s k a original eller tagna såsom byte — från det skövlade K o r i n t lät konsuln Mummius till Italien överföra hela skeppslaster med konst- alster av skilda slag. Bland dessa funnos m å n g a från den g r e k i s k a k u l t u r e n s guldålder. E n följd h ä r a v blev, att den r i k t n i n g inom konst- och konsthantverk, som i Italien u p p b l o m s t r a r u n d e r A n g u s - lus, s ä r s k i l t i Rom söker sina stilideal hos de äldre g r e k i s k a mäs- tarne. D e n n a a u g u s t e i s k a empire kom s å l u n d a att förete en med- veten reaktion mot den hellenistiska lidens realism och en å t e r g å n g lill den s t r ä n g a r e och idealiserande riktning, som h ä r s k a d e efter P h i d i a s . Ett par av de vackraste prov på denna »kejsarstil», som över
Fig. 2.
Tidig romersk import, + Situlor. • Vinskojior utan sil.3.
1 W i l l e r s , Die römischen Bronzecimer von Hemraoor (Hannover u.
Leipzig 1901) och Neue Untersuchungen iiber die römische Bronzeindustrie von Capua und Niedorgormanien (ibid. 1907). — E k h o l m , Canijianska bronskarl, funna i Sverige (Rig 1920).
O M R O M A R N E S H A N D E L P A N O R D E U R O P A 351 huvud taget äro kända, ingå i
det nedan berörda Hoby-fyndet.
Vid samma tid, som den itali- enska konstindustrien inträdde i denna sin glansperiod, fick den även ökade möjligheter till avsättning för sina produkter i länderna norr om Alperna. Ge- nom Caesars erövring av Gal- lien hade redan ett halvt sekel f. Kr. Roms gränser framskju- tits till Rhen. Ett par årtionden senare nådde roraarne fram till Donau genom att kuva Alplän- derna samt delar av nuvarande Bayern, Österrike och Ungern.
Av de båda sistnämnda områ- dena bildades år 10 f. Kr. pro- vinsen Pannonien. Till förkort- ning och stärkande av gränsen
anlade de Flaviska kejsarne mellan Rheinbrohl och Regensburg det småningom allt starkare utbyggda befästningsverket Limes. Enligt vad Tacitus antyder för oss, skaffade sig romarne även på andra sidan Rhen bundsförvanter i vissa germanstammar, boende mellan Main och Neckar (suebi nicretes).
För de militära operationerna mot germanerna blev Rhcnlinjen re- dan från början av stor betydelse. Mitt emot de platser, där de båda stora färdevägarna från det inre Germanien — Lippes och Mains dalgångar — utmynnade vid Rhen, anlades de befästa lägren Cast- ra vetera (Xunten) och Mogontiacum (Mainz), vilka blevo den romerska arméns utfallsportar under de följande krigen. Handels- förbindelserna däremot togo ej starkare fart förrän under yngre kejsartid, sedan Gallien och de vid denna tid väsentligen av ger- maner bebodda Rhenländerna (Germania superior och inferior) romaniserats och en blomstrande metall- och glasindustri kunnat upp- stå särskilt inom sistnämnda områden. I stället var det den nybildade provinsen Pannonien, på vars lott det föll att under de första tvenne århundradena e. Kr. bli den romerska handelns främsta utf arts väg.
Fig. 3.
Sen romersk imjiort.
+ Bronskärl av Östlundstyp.
• Vinskopor med sil.
352 G U N N A R E K H O L M
Dess huvudstad Carnuntum, som anlades omedelbart öster om det nuvarande Wien, blev cn förpost till Aquileja och en ny viktig ut- gångspunkt för den romerska exporten på Nordeuropa. Vilken för- härskande ställning denna handelsväg intog under äldre kejsartid framgår av den omständigheten, att under detta skede det på ro- merska importvaror rikaste området faller öster om en linje Teuto- burgerwald-Carnuntum. En viktig förmedlande roll vid detta varu- utbyte spelade do i Böhmen bosatta markomannerna, med vilka ro- marna enligt Tacitus slöto något slag av handelsfördrag.2
Från Böhmen flödar en ymnig ström av romerska och markoma- nisk-romerska industrivaror ut över Nordeuropa. I en fyllighet, som betydligt överträffar vad som kan iakttagas i de övriga Östersjö- länderna, utvecklar sig denna formvärld på danskt område, under 1 :a årh. e. Kr. företrädesvis på Jylland, från och med det följande seklet rikast på den själländska ögruppen (fig. 2—3). Mot slutet av det andra århundradet sker dock en omläggning av förbindelsevägarna.
Böhmen förlorar sin betydelse för handeln på Nordeuropa och inför- seln kommer i stället i främsta rummet från Rlienmynningcn. De rent italienska varorna efterträdas av provinsialromerska alster i metall och glas — kärl av det senare slaget äro nu i starkt tillta- gande. I fråga om sammansättningen stå under båda skedena de främmande industriprodukterna i nordiska fynd i skarp motsättning till dem, som möta inom det romerska rikets forna gränser. Först under de senare åren ha hos oss romerska lerkärlsrester blivit funna i mera betydande antal3, lampor och enklare glasvaror äro alltjämt så gott som okända. I stället är det metall- och glaskärl av stundom mycket hög kvalitet, som karakterisera den romerska järnålderns oeh äldsta folkvandringstidens rikt utrustade nordiska skelettgravur.
I trots av alla värdefulla arbeten över Skandinaviens fynd av ro- merska importvaror är detta material alltjämt mycket svårt att över- blicka. De sammanställningar, som gjorts av företrädesvis danska forskare, äro summariska och beröra huvudsakligen det egna lan- dets italienska varor från äldre kejsartid. Heinrich Willers, don för-
2 A l m g r e n , Zur Bedeutung des Markomannereichs in Böhmen fiir die Entwicklung der germanischen Industrie in der friihen Kaiserzeit. Mannus, Bd 5 (1913).
3 B l i n k e n b e r g i Aarb. f. nord. Oldkynd. 1915, s. 170 ff. — NI h l é n o. B o ö t h i u s , Gotländska gårdar och byar (Stockh. 1933), s. 248 f.
OM R O M A R N S S H A N D E L P Ä N O R D E U R O P A 368
Fig. 4.
Etamenka vinkannor ( • ) och silverkärl ( + ) i skandinaviska fynd.
1: Kicrumguard. 2: Vejrupgaanl. 3: Hoby. 4: Stangerup. 5: I.enstad.
6: Överbo. 7: Hässelby. 8: Byrsted. 9: Hageruj). 10: Hoby.
nämste experten på r o m e r s k metallindustri, kände varken det ita- lienska eller det s k a n d i n a v i s k a materialet genom självsyn, vilket l ö r o r s a k a r både ofullständigheter och misstag. De allt mer ökade s a m l i n g a r n a av denna a r t i Norden g ö r a en sammanfattande bear- betning av materialet önskvärd. N ä r m a s t föranledd av de i Göd- å k e r s g r a v a r n a ingående fynden h a r därför förf. till donna u p p s a t s sedan flera å r tillbaka inriktat sig på denna uppgift. N å g r a siffror för do olika t y p g r u p p e r n a bland de i s k r i v a n d e stund till ett antal av omkr. 500 uppgående metallkärlen — do av glas u t g ö r a n ä r a 300 — giva ett begrepp om materialets s a m m a n s ä t t n i n g : vinskopor c:a 140 (fullt b e s t ä m b a r a former, därtill fragment av ett 10-tal e x e m p l a r ) , k ä r l av Vestlandstyp 125 st., av Juellinge-Östlandstyp 82 st., s k å l a r och bäcken omkr. 50 st., rafflade, s p a n n a r 30 st., Hem- m o o r k ä r l 27 st., e n s t a k a k ä r l av skiftande slag 20 st. (av dessa 5 st.
från förromersk j ä r n å l d e r ) , b r o n s k a n n o r och s i l v e r k ä r l v a r d e r a 6 st.4 Till de förut lämnade p r e l i m i n ä r a s a m m a n s t ä l l n i n g a r n a5 skall
4 I denna översikt ha icke medtagits ett dussintal kärl — varav 3U från förromersk tid — av typ M u l l e r , Ordning II, 43 o. 184, enär de allmänt betraktas säsom keltiska. Att även denna form är romersk antydes dock
354 GU N N A fl EK HO L M
h ä r fogas en kortfattad översikt av ett p a r grupper, som visserligen u t g ö r a de fåtaligaste av alla men innesluta ett p a r av de s k a n d i n a - viska m u s e e r n a s förnämligaste föremål av k l a s s i s k t u r s p r u n g .
I. BRONSKANNOlt
Av de 7 r o m e r s k a b r o n s k a n n o r , som föreligga från nordiskt om- råde, ä r den från gravfyndet vid K s e r u m g a a r d0 på F y n den äldsta (fig. 5). Sedan länge ä r en n ä s t a n helt överensstämmande k a n n a känd från det engelska gravfältet vid Aylesford7, daterat till mitten av det 2:a å r h . f. K r . P å det n o r d i t a l i e n s k a gravfältet vid Orna- vasso är en dylik funnen i en g r a v tillsammans med d e n a r e r från liden 150—134 f. Kr.8 D å k a n n a n från Kserumgaard, såsom fram- g å r av det övriga gravinventariet, u n d e r l : a å r h . e. K r . kom i jor- den, h a r den s å l u n d a i viss m å n varit en antikvitet. Enligt W i l l e r s0
är den att b e t r a k t a såsom en p r o d u k t av den c a p u a n s k a bronsindu- strien.
E n k a n n a av s a m m a h u v u d t y p som Kserumgaards-fyndets tillhör det p r ä k t i g a , massiva om än något nötta b r o n s h a n d t a g e t från Len- stad på Öland (fig. 6).1 0 Släktskapet med den d a n s k a k a n n a n framgår av överdelens bildning med två mynniiigskanten omfattande sido- llikar — dessa ha h ä r fått k a r a k t ä r av delfiner med cmaljinlagda ögon — samt ett upprättstående stycke, bildat som en fingertopp av fyndet från Boscoreale (Jahrb. d. archäolog. Inst., Wien, 15, Anzciger, s.
88, lig. 15).
5 E k h o l m , Romerska vinskopor och kärl av Heramoortyj) i skandina- viska fynd (Uppl. fornm.-tidskr., II. 45: Bilaga 2, 1934), Bronskarlen av Ost- lands- och Vestlandstyp (Det Kgl. norske vid. selsk. skrifter 1933: nr 5), Dio Einfuhr von Bronzoschiisseln der römischen und friihmcrowingiselien
Zeit nach Skandinavien (Altschlesien, Bd 5, 1934: Festschrift zum 70.
(Jeburtstag von Hans Seger), Införseln av romerska och provinsialromorska bronskarl till Skandinavien (Finska fornm. tidskr. XL, 1931: Hackman- festskrift); situlor och rafflade spannar komma att behandlas i Acta nr- cliieologica 1935.
" Nat. Mus. Nr 1110 — E k h o l m , Romerska vinskojior, fynd 1:50.
7 Archeeologia, Vol. 52: 2, s. 377. — Se även Mannus-Bibl., Nr 18, fig. 241.
8 W i l l e r s , Neue Untersuchungen, s. 18.
• a. a., s. 22.
10 S. H. M. Nr 995 — M o n t e l i u s , Svenska fornsaker, fig. 375 o. Vår forntid, tig. 167.
"
o .1/ ROM ARN E S H A N D E L PA N O R D E U R O P A 3.V>
Fig. 5.
Kiernnigaaiil, F y n .
Fig. 6.
Leustad, Öland.
med markerad nagel. Den danska kannans i silver framställda pal- mettraönster nedanför handtagets fäste å kärlkroppen är på Ölands- exemplaret ersatt med ett vackert plastiskt Bacchushuvud med emalj- inläggning i ögonvitorna.
Den rika utsmyckningen på handtaget från Lenstad antyder otvivel- aktigt, att kärlet, vartill det hört, stått under inflytande av den greci- serande stilriktningen och således måste ha varit betydligt yngre än det från Kserumgaard.11 I Pompeji finnas även åtskilliga kannor a\
detta slag. De äro emellertid genomgående utsmyckade med svul- stiga ornament i högre relief, handtaget har vanligen en svagt S- formig böjning och den dess underdel prydande masken är i regel oproportionerligt stor. Det öländska fragmentets enklare men sam- tidigt bättre formgivning och jämförelsevis låga reliefornament ty- da på att det tillhör ett tidigare skede. Bankmönstrets naturalis-
11 En typologisk och kronologisk meUanställning torde få tillerkännas exemplaret från Liibzow (Prähist. Zeitschr. 4, 1912, Pl. 11:1); genom sill klöverbladfonniga mynningsparti visar sig dock även della påverkat av grekisk smak (vinkannan av Hobytyp).
28 Fornuännen /''.ii.
"
356 r, i; N N A R B K II o i, M
tiska stil visar å andra sidan, all denna k a n n a i varje fall ej k a n ha varit äldre ä n den a u g u s t e i s k a li- den.1 2 D e n torde k u n n a h ä n f ö r a s lill mitten av l : a å r h u n d r a d e t c. Kr.
En k a n n a av a n n a n typ före- li iiila, de d a n s k a fynden från Hoby på L a a l a n d1 3 och S t a n g c r u p på Falster.1 4 I det förra exemplaret (fig. 7) föreligger ett i fråga om god k o n s e r v e r i n g , formskönhet och utsökt teknik hittills oöverträffat prov på den grekiska v i n k a n n a n . T y p e n i fråga ä r i s i n a h u v u d d r a g färdig redan i s e n m y k e n s k tid och den fortlever med obetydliga varia- tioner i formen ned i Pompejiepo- ken. Hoby-exemplaret, vilket lik- som h u v u d m a s s a n av de italienska k a n n o r n a h ä r r ö r från C a p u a , lå- ter sig dock genom vissa de- taljer väl datera. Det h a r i likhet mod situlor och en del tidiga sko- por ägt fötter, och a k a n t u s r a n k a n , som p r y d e r k ä r l k r o p p e n s övre del, är hållen i låg relief och lätt stiliserad (fig. 1). D e s s a o r n a m e n - tala detaljer överensstämma med vad som kan i a k t t a g a s pä a n d r a föremål i fyndet och visa, att k a n n a n får h ä n f ö r a s till den allra förslå kejsartiden eller möjligen epoken n ä r m a s t före. — Såsom något y n g r e torde S t a n g e r u p k a n n a n (fig. 8) få b e t r a k t a s . H ä r p å tyder den något m e r a a v r u n d a d e k ä r l k r o p p c n samt den tämligen r å t t model- lerade lejonmasken på handtagets överdel. L i k n a n d e k a n n o r finnas i Pompeji1 5 och kärlet torde tillhöra sen del av l : a å r h . Della ania-
Kig. 7.
Hoby, Laaland.
12 Jfr nedan ang. Hobykaiiiian.
13 Nat. Mus. Nr 17948. — F r i i s J o h a n s o n , Hoby-Fundet. Nord. For- Hdsm. 2 : 3 (1923).
" Nat. Mus. Nr C. 4397. — M i i l l e r , Ordning I I : 194; Aarb. f. nord,
«Hdkynd. 1902, s. 278 ff., fig. 40.
15 Ett helt överensstämmande exemplar i Paris ( B a b e l o n et B l a n - c h e t , Catalogue des bronzes antiques do la Bibliotheque national., 3195), ett närstående i Holland ( P l e y t e , Nederlandsche oudheden, Geldcrland, Pl.
OM R O M A R N E S H A N D E L P Ä N O R D E U R O P A 357
I
gande bcstyrkes därav, att fyndet innehåller en s k å l som Muller 189 samt en tidig vinskopa.1 8
Till del i : a å r h . e. K r . får även hänföras det k ä r l , som, fyllt med
hrända ben. i mitten a\ 1600 talel ^ t hittades vid H ä s s e l b y i Spånga1 7 ^
(fig. !)). Dess r u b r i c e r i n g av Wil-
lers och a n d r a f o r s k a r e såsom ^m
k a n n a ä r dock missvisande. Tyd- J^ L
liga lödspår både under mynnings- å
kanten och nere på buken v i s a , ^ alt det varit försett med två moi stående h a n k a r och således rätte- ligen bör k a l l a s amfora. K ä r l av
detta utseende ingå i åtskilliga
exemplar bland Pompejifynden, vil- kcl avgör dateringsfrågan.1 8 I en- s t a k a exemplar ha dessa amforor även e x p o r t e r a t s till g e r m a n e r n a . Exempelvis föreligga ett p a r dylika från Holland.1 9
E n något s e n a r e tid än de ovan behandlade k ä r l e n — 2:a och 3:e å r h . —, tillhöra de båda k a n n o r n a från ö v e r b o i V ä r n h e m s sn2 0, samt V e j r u p g a a r d på F y n .2 1 De torde vara att b e t r a k t a såsom sena utlöpare av Kserumgaardstypen, från vilken de skiljas genom sin simplare k a r a k t ä r samt därigenom, att handtaget gjutits i ett stycke med m y n n i n g s k a n t e n , vilken försetts med pip. K a n n o r av l i k n a n d e
Fig. 8.
Stangerup, Falster,
VI: 3). — Ännu mer avrundad kärlkropp har kannan från Grossgriinow i Pommern (Mannus, Erg.-Bd 5, 1927, Taf. XVI), som av den beledsagande keramiken dateras till övergången mellan l:a och 2:a årh.
" E k h o l m , Vinskopor, fynd I: 22—23.
17 S. H. M. Nr 345. — M o n t e l i u s , Svenska fornsaker, fig. 375.
18 Ett mod Hässelbykärlet helt överensstämmande exemplar, ehuru av guld, iir funnet i hamnen på Knidos ( M a r s h a l l , Catalogue of the jewellry of the British Museum, London 1911, nr 3168, Pl. 73).
19 P l e y t e , a. a., Gelderland, Pl. V I : 1.
20 S. H. M. 5766 B. — Sv. fornm. tidskr. 9, s. 205 f.
-l Odense Museum 978. — Aarb. f. nord. Oldkynd. 1868, s. 312.
358 i, V ,V .V A II E K I ! o I. M
I
Fig. 9.
Hässelby, Uppland.
Fig. 10.
Overbo, Västergötland.
utseende förekomma i italienska museer och fullständigt överens- stämmande äro vanliga i Västtyskland22, Frankrike2 3 och Belgien24. I dessa länder betecknas de såsom »galloromerska», vilket sannolikt är riktigt. De skandinaviska exemplaren, som båda äro starkt ska- dade, avvika i utseendet något från varandra. Det danska är betyd- ligt mera avflackat i formgivningen, vilket tyder på ett senare sta- dium i utvecklingen. Denna åldersskillnad får ett visst stöd av det övriga inventariet. Graven vid överbo innehöll jämte en guldfinger- ring en vinskopa med sil som M u l l e r 193. I fyndet från Vejrup- gaard åter ingå vissa senare former, såsom en vinskopa i kolossal-
format av typen M u l l e r 323.
22 Kataloge west- und siiddeutscbc Altertumssammlungen 3 (1914), s. 20 1.
23 S c h a e f f e r , Un dépöt d'ontils et un trésor do bronzes de 1'époguo galloromainc déconverts å Seltz (Haguenau 1927), fig. 8; g., Pl. VI: t.
24 D e L o e , Nations d'archéologio préhistorique belgo-romaine et liaiujue (Bruxelles u. å) fig. 162:3.
O M II O .1/ .1 fl .V E S II A N 11 E I. P Å N O II I) E I R O P A 359 II. SILVERKÄRL
De utan jämförelse märkligaste och sannolikt även äldsta av de klassiska silverarbeten, som letat sig fram till Norden, äro de båda bägare av skyfos-typ, som ingå i Hoby-fyndct. Liksom övriga före- mål i detta äro de uttryck för den antikiserande .smakriktning, som Utmärker slutet av den republikanska epoken och början av kej- sartiden. 1 dessa förhållanden äro enligt Friis Johansen förkla- ringen att söka till den tidiga, om den efterphidianska stilen erinran- de prägeln på Hoby-bägarnas reliefer. Såsom från annat håll25 på- visats, återfinnas dock i dessa reliefer drag, som äro främmande för den högklassiska tiden och därför även rent stilistiskt datera bä- garna till det senhellenistiska skedet. Att do tillhöra de av grekiska konsthantverkare för romerska avnämare tillverkade alstren får sin bekräftelse därav, att bägaren med framställningen av Priamos inför Akilles (fig. 11) är försedd med grekisk inskription, upplysande om mästarens (Cheirisofos') namn. den andra åter med samma inskrift i latinska bokstäver.
De ovan berörda praktstyckena i Hoby-fyndet äro i Friis Johan- sens monografi så utförligt beskrivna och analyserade, att de här icke tarva något utförligare omnämnande. Till monografens utta- landen om denna bägartyps uppträdande även i glas, skulle likväl kunna fogas en erinran om att ett vackert, sent exemplar i blått glas med handtag och rika beslag i silver (med grekisk inskription) är känt från en grav vid Varpelev på Själland.20
Utom från Hoby föreligger i ett danskt fynd redan från mitten av 1800-talet ett par silverbägare. Dessa, som härröra från en skelett- grav vid Byrsted27 i Aalborgs amt på Jylland, beröras ej närmare i Hoby-monografien. Ehuru handtagen äro av samma slag som på Hoby-bägarna, tillhöra Byrsted-exemplaren genom kärlkroppens klockliknande form snarast cantharustypen (fig. 12). Kärl av lik- nande slag äro kända från fynden vid Boscoreale28, Wichulla29,
25 K j e l l b e r g , Hobybägarna. Tidskr. f. konstvetenskap, årg. 9 1921—25.
29 Aarb. f. nord Oldkynd. 1877, Pl. mot s. 354.
" Nat. mus. Nr 9371. — Annaler f. nord. Oldkynd. 1849, s. 396; M u l l e r , Ordning 11:195.
28 Monuments Piot, T. 5 (Paris 1899), Pl. IX—X.
28 Schlesiens Vorzeit, Bd 7 (1896—99), Tf. 11.
360 G U N N A R E K H O L M
Fig. 11.
Hoby, Laaland.
Hildesheim3 0, Liibzow3 1 och Apensen3 2. Samtliga dessa bägare ha dock en mera a v r u n d a d k ä r l k r o p p och från denna bestämt älskill fotparti. K ä r l e n i de tre f ö r s t n ä m n d a fynden ä r o därtill rikt dekore- rade med drivna o r n a m e n t av skilda slag. u n d e r det att Liibzow- b ä g a r n a endast s m y c k a s av en n ä r a m y n n i n g s k a n t e n a n b r a g t för- gylld b å r d av myrtenblad, i n r a m a d av p ä r l s n ö r e n . I jämförelse med b ä g a r n a i ovannämnda lvnd äro de från Byrsted mycket under- l ä g s n a u r såväl k o n s t n ä r l i g som teknisk s y n p u n k t . Ornamenten på kant- och fotparti ä r o ej av högre kvalitet, och detsamma gäller de u n d e r h a n d t a g e n a n b r a g t a dekorativa b l a d g r u p p e r n a . D e s s a ä r o naturalistiskt h å l l n a och framställda i hög relief. Gjutningen synes dock ej ha utfallit fullt lyckligt och ciseleringen ä r gjord med h å r d hand.
Vid sökandet efter o r s a k e r n a till denna kvalitativa u n d e r l ä g s e n h e t hos B y r s t e d - b ä g a r n a får först a n m ä r k a s , att den icke g ä r n a k a n vara att tillskriva k r o n o l o g i s k a förhållanden. I det d a n s k a fyndet i n g å r en fragmentarisk b r o n s s k å l av typ Miiller 189 från tidig ro- mersk j ä r n å l d e r . D å även det övriga inventariet3 3 bekräftar denna
30 P e r n i c e u. W i n t e r, Der Hildeshcimor Silbcrfund (Berlin 1901).
Taf. 10. — Såsom P e r n i c e påvisar (Prähist. Zeitschr. 1912, s. 131, not 1) ha även do båda bägarna a Tat. 8 haft handtag nv skyfoslyp och sälunda Utgjort nära molsvarighetor till dem från Ltlbsow).
;" P e r n i c e , Der Grabfund von Ltlbsow (Prähist. Zeitschr. 1912), Tat. 10.
32 AV e g o w i t z, Ein Bronzeeimorfund a. d. frilhor Kaiserzeil (Mannus.
Bd 21, 1929), s. 152.
33 Fyndet hell avb. i Annaler 1849, Pl. 6.
OM R O M A R N E S H A N D E L P Å N O R D E U R O P A 361
Fig. 12.
Byrsted, Jylland.
kronologi, kan intet tvivel rada om Byrsted-tyndets hänförande till l:a årh. e. Kr. Nära samtidighet råder således mellan de här med varandra jämförda bägarna, och den stora skillnaden dem emellan får då sannolikt tillskrivas deras olika tabrikationsort.
I fråga om de ovan berörda bägarna från Europas kontinent rå- der full enighet om deras klassiska ursprung. Wichulla-exemplaret har tillskrivits en alexandrinsk mästare34, de övrigas tillverknings- ort förlägges till Italien. Vid en närmare granskning av Byrsted- Ilagarnas ornamentik framgår, att där föreligger såväl klassiska som »barbariska» motiv. Av det förra slaget är otvivelaktigt blad- staven under mynningskanten. I sin grova form med förhöjda kon- Inrlinjer ser den dock icke ut att härröra från någon italiensk verk- stad. Såsom ett klassiskt motiv kan däremot knappast betecknas ut- smyckningen omedelbart under hålkälen — ett tudelat band, var- dera, avdelningen snedstreckad, den övre i motsatt riktning mot den undre. Här torde föreligga en barbarisk efterbildning av den klas- siska myrtenbården sådan don möter bl. a. på den ovannämnda Liibzow-bägaren. — Ännu mera oklassiskt verkar utsmyckningen på fotpartiet. Ovan en bladlist av liknande art som den å mynnings- kanten står en egendomlig bård av vinkelmönster. Innanför dessas vinklar, som å spetsen prydas av små cirklar, finnas inställda (va mindre vinklar med avrundade spetsar. Innerst vid bårdens noder- kant en lilen cirkel.35
S e g e r i Schlesiens Vorzeit, Bd. 7, s. 124.
3 6 2 G U N N A R E K H O L M
Resultatet av den närmare granskningen av Byrstedbägarnas or- namentik får anses bestämt peka i den riktning, alt do icke kunna förskriva sig från italienska verkstäder. A andra sidan är deras hänförande till den klassiska formvärlden höjt över allt tvivel. Det förefaller då mest naturligt atl söka deras tillverkningsort på pro- vinsialromerskt område. Förtjänt av att uppmärksammas är då. all två av ornamentsmotiven å Byrsted-bägarna — den grova bladlislen och de till olika mönster sammanställda små cirklarna — båda före- komma å den vid Gödåker funna bronsskopan. För denna har från ett par håll den galliska proveniensen blivit hävdad, och teo- rien härom har senare vunnit sin bekräftelse gonom upptäckten, att typen i ej mindre än 5 exemplar återfinnes i Lyonmuseet.30 Det torde då icke vara för djärft att i Byrstedbägarna se alster av det gallisk- romerska silvorsmidc, som förut är känt bl. a. genom åtskilliga av de föremål, som ingå i fynden från Hildesheim och Bertlumville.37
Silverbägare av mer eller mindre barbarisk prägel från l:a årh.
c. Kr. äro numera icke heller helt okända från kontinentalgermanskt område. Nr 2 av de båda gravar, som 1925 undersöktes vid Llibzow i Pommern, innehöll ett par bägare av samma huvudtyp som i det ovan berörda fyndet från 1908 men av ojämförligt simplare art.38
I fråga om linjeornamentiken — trianglarna och de snedstreckade banden — erbjuda dessa bägare flera likheter med Byrstedbägarna.
De tyska exemplaren sakna dock all plastisk utsmyckning och göra mod sina oprofileradc. blecktunna handtag ett ännu mera barbariskt intryck. Det gjorda antagandet, att de äro av inhemsk tillverkning, (orde vara riktigt. Samtidigt måste dock framhållas deras berörings- punkter med Byrstedbägarna samt med provinsialromersk konst- industri.
Ett silverföremål, vars klassiska ursprung är tvivelaktigt men som dock här bör med några ord omnämnas, utgör den lilla bägare eller kopp, som ingår i Hoby-fyndet.39 Såsom Friis Johansen påvisar, kan det oproportionerligt stora handtaget med dess barbariska djur-
" Tydligast framträder fotjiarliots ornamentik på bilden i Annaler Pl. 0: 1.
— Ornamentet torde kunna förklaras säsom en barbarisoring av den lesbiska bladslaveii. Jfr germanernas omdaning av samma motiv ( S a l i n , Thier- ornamentik, fig. 307—69).
38 E k b o 1 m, Vinskopor, s. 10.
37 B a b e l o n , Le (rosor d'argon(crio do Borthouvillo. Paris 1910.
• M a n n u s , Erg.-Bd 5 (1927), Taf. XY.
O .11 fl O M A II N E S II A N D E L P A N O R D E U R O P A 3 6 3
huvud icke u r s p r u n g l i g e n ha hört lill b ä g a r e n utan ä r av nordiskt u r s p r u n g och s e n a r e tillfogat. Själva b ä g a r e n ä r däremot möjligen införd söderifrån.
Såsom r o m e r s k a arbeten betecknas å d a n s k a Nationalmuseets eti- kett Nr 31 de båda silverbägare, som ingå bland inventariet till en b r a n d g r a v från Mollerup i Viborgs amt.4 0 B ä g a r n a i fråga, n u m e r a s t a r k t skadade, ä r o till formen n ä s t a n h a l v s f ä r i s k a och försedda med pålödda fötter. U n d e r m y n n i n g s k a n t e n synes ett i förgyll- ning framställt bågmönster. Å detta i a k t t a r man k r o k n ä b b a d e fågelhuvuden av det slag, som återfinnes å en del beslag inom den romersk-gotiska kultiirgruppen i Norden, framförallt de d a n s k a mossfynden. Sannolikt var det dessa detaljer, som förmådde Engel- h a r d t4 1 att f ö r k l a r a b ä g a r n a v a r a av gotiskt u r s p r u n g .
Vid ett s ö k a n d e efter motsvarigheter till b ä g a r n a från Mollerup iakttages, alt från d a n s k t område föreligga 5 st. den y n g r e r o m e r s k a j ä r n å l d e r n tillhörande b ä g a r e , som otvivelaktigt måste betecknas så- som n ä r a besläktade. Genom s i n a med b e l ä g g n i n g a r i giildfiligran p r y d d a fötter samt uppstående k a n t e r med djurbilder i pressat gnid- bleck äga dessa dock en mera nordisk k a r a k t ä r och h a även allmänt uppfattats såsom i n h e m s k a arbeten.4 2 I vissa avseenden s t ö r r e likheter visa Molleriipbägarna med ett p a r dylika, ingående i den o v a n n ä m n d a silverskatten från Berthouville.4 3 S ä r s k i l t på- fallande ä r överensstämmelsen i fråga om fotpartiet. Däremot ä r o de f r a n s k a b ä g a r n a flackare samt försedda med en utböjd kant. D å en jämförelse mellan b ä g a r n a från Mollerup och öv- r i g a i D a n m a r k funna visar, att utvecklingen inom d e n n a b ä g a r - g r u p p gått i r i k t n i n g av k ä r l v ä g g e n s tilltagande u t b u k t n i n g samt r i k a r e u t s m y c k n i n g , synes det f r a n s k a b ä g a r p a r e t få betecknas så- som det äldsta. Votivskatten vid Berthouville antages även vara till- kommen u n d e r loppet av de två å r h u n d r a d e n a n ä r m a s t e. Kr., u n d e r
38 F r i i s J o h a n s o n , a. a., fig. 28.
40 Nat. Mus. Nr 15369.
41 Nydam Mosefund (Khvn 1865), s. 55 f.
42 M o n t e I i u s i Sv. fornm. tidskr., Bd 9, s. 254; Nordisk kultur XXVII, s. 105 o. 203. — Härtill kan läggas fragmentet från Broksorfyndet, intressant genom sin dekorering med ansiktsmasker i silver (Aarb. 1881, s. 110) samt exemplaret från don norska Avaldsnosglavcn ISbetelig, Vestlandske gravor
fra Jernalderen, fig. 192).
43 B a b e l o n , a. a., Pl. XXXIV: 40.
3 6 4 G U N N A R E K H O L M
det att M o l l e r u p b ä g a r n a på g r u n d av dekorens fågelhuvuden k n a p - past torde k u n n a s ä t t a s l ä n g r e tillbaka än till början av 3:e å r h . c. K r . D e n n a detalj gör även, att de d a n s k a b ä g a r n a icke k u n n a a n t a g a s u t g ö r a alster av s a m m a g a l l i s k - r o m e r s k a silversmide som de båda från Berthouville. A a n d r a sidan förefaller E n g e l h a r d t s hypotes om det gotiska u r s p r u n g e t icke bestyrkt av den detalj i or- neringen, varpå den, såsom ovan framhållits, otvivelaktigt bygger.
Ä n n u torde nämligen icke v a r a påvisat, att fågelhuvudet inom den gotiska k u l t u r g r u p p e n u p p t r ä d e r i a n n a n form än den plastiska.
Dess u p p t a g a n d e i ornamentiken ä r däremot ett nordiskt drag. Det förefaller därför finnas g r u n d a d a n l e d n i n g antaga, att även silver- b ä g a r n a från Mollerup ä r o i n h e m s k a arbeten e h u r u i s t a r k a r e be- roende av den p r o v i n s i a l r o m e r s k a förebilden iin de övriga, något s e n a r e n o r d i s k a exemplaren.4 4
Rekonstruktionen av Hässolby-amforan (fig. 9) oflor förf:s anvisningar utförd av amanuens Allan Fridell, Uppsala.
44 Efter uppsatsens utarbetande kommer till min kännedom, att cn av de nyligen funna, ännu oj publicerade skelcttgravarna med rik utstyrsel från Fyn, nämligen den vid Hagorup i Brahetrolleborg Sogn bl. a. innehöll en skål och en sked av silver. Den förra (fyndet inlagt å kartan, fig. 4) lik- nar enligt benäget meddelande från Nationalmuseet, Köpenhamn, originalet
till Brit. Mus. Catalogue of silver plates, fig. 159.
Z U S A M M E N F A S S U N G .
G U N N A R E K H O L M : U b e r die r ö m i s c h e n H a n d e l s b e z i c l i u n g e n m i t N o r d e u r o p a .
Nachdem dio griechischen Kloinstaaton als p r o v i n c i a A c b a i a im Jahre 146 v. Chr. dera römischen Reiche einverleibt worden waren, iibernahm Italien dio Rolle Gricchonlands als fiihrondo Kulturmacht und damit auch als Lioferant des barbarischen Europas inbezug auf Glas- und Metallwaren. Campanien, besonders die Gegend von Capua, war das Hauptgebiet der römischen Bronzeindustrie, und von dort aus wurden die Waren iiber dio Alpen auch nach Nordeuropa gebracht (Abb. 2—3).
Von don etwa 500 zählenden in Skandinavien gefundenen Metallgofässen aus der römischen und fruhmerowingischen Zeit werden hier zwei kleine Gruppen vorbereitend behandelt, dio bronzenen Weinkannen und die Sil- bergefässe, alle heide hauptsächlioh dor Kaiserzoit angchörond (Abb. 4).
OM R O M A R N E S II A N D E L P Å N O R D E U R O P A 3 6 5
Die älteste der Kannen ist die vorrömische, mit Silbereinlagen verzierte aus Kserumgaard (Abb. 5) mit Gegenstiicken aus Ornavasso, Aylesford und Siemianice (Polen). Demselben Haupttypus der Weinkannen diirfte der schöne, auch technisch vollcndete Henkel aus Lenstad angohören (Abb.
6). Dieser ist jedoch von dem griechischen Geschmack stark beeinflusst (griochischer Meister?). Dio Ornamente sind flacher, die Formgebung massvollcr als bei den pompojanischon Kannen, und das schwedische Bruchstiick diirfte nicht später als Mitte des 1. Jahrh. n. Chr. anzusetzen sein. Die rein griechische Weinkanno vortritt das prachtvolle Hobyer Exemplar (Abb. 1, 7) aus der ersten Kaiserzeit. Einer späteren Zeit, viel- leicht der Mitte öder letzten Hälfte dos Jahrhunderts, gehört der Fund von Stangerup an (Abb. 8). Das bisher als Kanne angesprochene Gefäss aus Hässelby muss als Amphora wiederhergestellt worden (Abb. 9).
(Dasselbe diirfte auch der Fall sein boi dem ähnlichon Luchlumer Gefäss, Willers, Neue Untersuchungen, Abb. 14). Dem 2. und 3. Jahrh. köunon wir dio »gallo-römischcn» Kannen aus överbo (Abb. 10) und Vejrupgaard, 1'iinen, zuschroiben.
Unter den silbernen Gefässen stehon an orster Stelle die schöncn, relicf- gcscbmiicktcn Becher von Hoby (Abb. 11). Bcziiglich dieser AVorko eines griochischen Meisters wird auf dio Fundmonographie Friis Johansens vcrwiesen. Die zwei Becher aus dem jiitländischen Byrstedfund (Abb. 12) sind bisher nicht ausfiihrlicher behandelt worden. Ein näheres Studium der Formgebung und Ornamentik fiihrt zu der Uberzougung, dass sie als gallo-römischo Importwaren aus dom 1. Jahrh. n. Chr. zu betrachton sind. Betreffs des kleinen schlichten Bechers aus dera Hobyer Fund halt os der Verf. im Anschluss an Friis Johansen fiir möglich, dass er aus dom Siiden oingofiihrt worden sei. Dio zwei fragmentarischen Fussbecher aus Mollerup, Jutland, werden mit gewissen Bechern des Berthouvillefundes, aber auch mit einigen späteren nordischen (Typus M ti 11 c r, Ordning II: 313) zusammongcstollt. Sie diirftcn als oinheimischc Ware zu be- zeichnen sein.
