Att ha ett hål i hjärtat och en pappa i fickan
En undersökning av barns sorg i barnlitteratur
To have a hole in one’s heart and a father in the pocket An investigation on grieving children in children’s literature
Sofia Rönnqvist Kulla
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Grundlärarprogrammet F-3
240hp
Handledare: Karin Aspenberg Examinator: Rakel Johnson 2018-08-24
Abstract
As a teacher, I will come in contact with different students with different prior knowledge and experience. The purpose of this study was therefore to investigate how the grief after losing a parent is made out in four children's books, and to compare how or when these depictions correspond to the research on child grief management and processing. This to see how it can be used in my future profession.
The theoretical starting points were Vygotsky's theories of learning as well as previous research in the topics of grief management in children and children's literature on the subject of death. The method used for this study was a qualitative study of documents, more
particularly a text analysis on four separate children's books. In the result the importance of reading with the children is discovered, but also the importance of talking with them about difficult subjects for them to grow up and being able to handle future difficulties.
Keywords
Grief, death, children’s literature, learning, communication
Sammanfattning
Då jag ska arbeta som lärare kommer jag komma i kontakt med olika elever med olika
förkunskaper och erfarenheter. Syftet med den här studien var därför att undersöka hur sorgen efter att ha förlorat en förälder framställs i fyra barnböcker samt att jämföra hur eller om dessa skildringar motsvarar forskningen om barns sorghantering och bearbetning. Detta för att se hur det kan användas i mitt framtida yrke.
De teoretiska utgångspunkterna var Vygotskijs teorier om lärande samt tidigare forskning i ämnena sorghantering hos barn och barnlitteratur med tema döden. Metoden som användes till denna studie är en kvalitativ dokumentstudie, närmare bestämt en textanalys på fyra skilda barnböcker och i resultatet uppdagas vikten av att läsa med barnen men även vikten av att samtala med dem om svåra ämnen för att de ska kunna växa upp och kunna hantera svårigheter i framtiden.
Nyckelord
Sorg, döden, barnlitteratur, lärande, kommunikation
Innehållsförteckning
1. Bakgrund ... 1
1.1 Inledning ... 1
1.2 Syfte ... 2
1.3 Frågeställningar ... 2
2. Forsknings- och litteraturgenomgång ... 3
2.1 Vad är sorg? ... 3
2.2 Hur hanterar barn sorg? ... 4
2.3 Vuxnas roll i bemötande av sörjande barn ... 6
2.4 Hur förstår barn i olika åldrar sorg/förlust? ... 7
2.5 Definition av barnlitteratur samt tidigare forskning om döden i barnlitteratur ... 8
3. Teoretiska utgångspunkter ... 10
4. Metodologisk ansats och val av metod ... 12
4.1 Urval ... 14
5. Presentation av böcker ... 14
6. Analys ... 16
6.1 Miljögestaltning ... 16
6.2 Persongestaltning ... 21
7. Resultat ... 30
8. Diskussion ... 32
Referenser ... 35
1
1. Bakgrund
1.1 InledningVårt språk hjälper oss att förlösa vår sorg, skriver Bøge och Dige (2006). Det är därför viktigt att kommunicera med de barn som upplever förlust och att hjälpa dem att kommunicera sina känslor. Detta då de ännu inte har utvecklat sitt språk eller sina kommunikationsförmågor tillräckligt för att veta hur de ska göra (Bøge & Dige, 2006, s. 21–22). I läroplanen för förskolan (1998) står det ”Barns behov av att på olika sätt få reflektera över och dela sina tankar om livsfrågor med andra ska stödjas.” (s. 7). Det är någonting som kommer genomsyra min undersökning, att ta reda på vad barnen mår bäst av i en fruktansvärd situation för att se till att deras behov blir bemötta. Lundgren, Säljö och Liberg menar att Lev Vygotskij intresserade sig mycket för språkets och tänkandets utveckling och menar att språket har en särställning som medierande redskap och att språket är redskapens redskap. När han pratade om det här så menar han språk som ett flexibelt teckensystem som hjälper människan att uttrycka sig, förstå världen samt att fördjupa sin förståelse (Lundgren, Säljö & Liberg, 2012, s. 189–190). Den norska forskaren Dyregrov (2007) säger att ett barns förståelse av döden utvecklas i och med att deras tankemässiga mognad också utvecklas, vilket kan göra att ett barn under fem år ofta inte förstår att döden är någonting irreversibelt (Dyregrov, 2007, s. 11).
Bøge och Dige (2006) skriver också att barns utveckling är viktig i sorgearbetet, men de påpekar också de vuxnas framträdande roll i barnens känslomässiga utveckling och vikten av att stödja barnen i när de lär sig hantera emotionella frågor (Bøge & Dige, 2006, s. 21–22).
Det ämne som behandlas i denna uppsats känns intressant då barns sorg möjligen inte är ett område som diskuteras ofta. Därför kommer undersökningen handla om på vilka olika sätt dö- den och sorgen skildras i fyra bilderböcker och hur väl de överensstämmer med vad forsk- ningen säger om hur ett barn på bästa sätt bearbetar sorg. Även bilderna kommer analyseras då de agerar som hjälpmedel till bokens text, även dem med koppling till vad forskningen sä- ger om hur barn bearbetar sorg. De böcker som kommer analyseras är Annas himmel av Stian Hole (2013), Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta av Grethe Rottböll och Emma Virke (2013), Hoppfull av Viveca Nordlander och Monika Nyström (2015) samt Med pappa i fickan
2
av Bengt-Erik Engholm och Jonna Björnstjerna (2015). Mitt val av litteratur som ska analyse- ras är böcker som är för barn mellan 3–9 år eftersom det är barn i de yngre åldrarna jag kom- mer arbeta med när jag kommer ut i arbetslivet. Alla böcker innehåller bilder i eftersom jag vill se hur dessa relaterar till texten i boken och forskningen. En avgränsning jag har valt att göra i min undersökning är att använda forskningen från det sociokulturella perspektivet som mina glasögon som präglar hela uppsatsen.
1.2 Syfte
Syftet med den här studien är att undersöka hur sorgen efter att ha förlorat en förälder
framställs i fyra barnböcker samt att jämföra om dessa skildringar motsvarar forskningen om barns sorghantering och bearbetning. Detta för att se hur jag kan använda detta i mitt framtida yrke.
1.3 Frågeställningar
För att fördjupa och tydligare beskriva syftet med studien har följande frågeställningar valts 1. På vilka olika sätt skildras sorg i de olika böckerna?
2. Hur väl överensstämmer hanteringen av sorg/död i böckerna med vad forskning säger om hur barn bearbetar sorg?
3. Kan bilderna i böckerna hjälpa till i sorgearbetet hos barn och på vilket sätt?
3
2. Forsknings- och litteraturgenomgång
Detta avsnitt handlar om olika begrepp som kommer behandlas i denna studie och en fördjupning i ämnet sorg och vad det innebär för olika personer.
2.1 Vad är sorg?
I min undersökning kommer jag genomgående använda mig av sorgbegreppet, av vilken anledning definitionen av ordet ’sorg’ beskrivs nedan. Nationalencyklopedin definierar sorg som en reaktion på förlust, vanligtvis av någon man har varit nära. Nationalencyklopedin säger också att sorg är en form av traumatisk kris och att det därför kan urskiljas fyra olika faser vilka Cullberg (2006) har skrivit om i sin bok Kris och utveckling (2006)
(Nationalencyklopedin, 2018). Han beskriver faserna så här:
- Chockfasen
Denna fas är den första och kan hålla i sig i något kort ögonblick upptill några dagar. Den ter sig på så vis att den drabbade inte har möjlighet att ’ta in’ vad som har hänt och skjuter därför verkligheten ifrån sig innan denne känner sig redo att bearbeta situationen. Cullberg (2006) beskriver att den drabbade ofta kan verka normal utåt, men att det på insidan råder kaos.
Andra kan agera mycket avvikande genom att skrika, säga en mening om och om igen eller till och med verka bli paralyserad. Den person som är i chockfasen kan ha svårt att minnas vad som sägs eller händer och det är till exempel viktigt att de personer som ger medicinsk information är medvetna om detta för att informationen inte ska glömmas bort eller ge minimal effekt (Cullberg, 2006, s. 143–144).
- Reaktionsfasen
Reaktionsfasen är enligt Cullberg (2006) den fas som den drabbade kan hamna i när chockfasen börjar rinna ur kroppen och personen då kan se vad som har hänt eller kommer hända, istället för att blunda för det som den gjort tidigare. Den så kallade psykiska apparaten har nu till uppgift att försöka integrera verkligheten så på ett så funktionsdugligt sätt som möjligt, vilket kan vara en kraftig omställning för den drabbade. Det är också nu
försvarsmekanismerna som till exempel regression, isolering och/eller förnekelse mobiliseras hos personen i fråga (Cullberg, 2006, s. 144 och 146). En fråga som ofta ställs i den här fasen av den drabbade är ’varför’ och framförallt ’varför skulle det här drabba just mig?’ De svar
4
som ofta kommer fram är relativt tagna ur fantasin men ger personen ett för stunden skäligt svar på frågan, det kan vara ett svar så som ’jag råkade slå magen i dörrkarmen, det var nog därför barnet dog.’. Detta svar är inte på något vis kopplat med vad orsaken egentligen var, men ger en anledning till de skuldkänslor som kan uppkomma. Någonting mer som vår fantasi omedvetet används till är hallucinationer och/eller illusioner av personen som inte längre finns med oss. Vi kan till exempel tyckas höra deras röst eller tyckas se dem i mataffären fast vi vet att de inte längre är vid livet och detta är enligt Cullberg (2006) på grund utav att vår hjärna desperat försöker ’hålla kvar’ den döda på ett ’reparativt’ sätt (Cullberg, 2006, s. 144–
145).
- Bearbetningsfasen
Cullberg (2006) menar att den här fasen är som en vändpunkt i den drabbades arbete att klara sig ur det som hänt. Det är i den här fasen som personen återigen börjar blicka framåt istället för att vara helt besatt av händelsen och det förgångna (Cullberg, 2006, s. 152). Han fortsätter med att beskriva hur den drabbade nu börjar ta upp gamla aktiviteter samt hur den också börjar bli mer öppen för nya erfarenheter vilket tyder på att förnekelsemekanismen blir mindre tydligt märkbar i bearbetningsfasen. Den skuld personen i fråga möjligtvis bar på innan börjar långsamt bli lättare att förlikas med (Cullberg, 2006, s. 153).
- Nyorienteringsfasen
Denna fas anser Cullberg (2006) vara en ständigt pågående fas som handlar om att man har kunnat försona sig med det som hänt och att man nu har nya intressen och relationer, såret man har haft efter det som hänt är nu mer ett ärr som fortfarande kan göra ont och kännas vid, men utan att det hejdar livskontakten (Cullberg, 2006, s. 154). Cullberg (2006) fortsätter med att berätta att flera kan uppleva att den traumatiska händelsen kan komma att få nya betydelser under livets fortsatta gång samt att självkänslan har byggts upp igen tillsammans med de svikna förhoppningarna (Cullberg, 2006, s. 154).
2.2 Hur hanterar barn sorg?
För att kunna få reda på om böckerna jag ska analysera stämmer överens med vad forskningen anser att barn mår bäst av så är det viktigt att veta hur barn hanterar sorg. Därför har jag valt
5
att göra ett avsnitt dedikerat till det ämnet. Dyregrov (2007) skriver i sin bok att barn vid förväntade dödsfall kan bättre ta in och att den mentala förberedelsen hjälper till i sorgearbetet gentemot om det blir ett plötsligt dödsfall. Han menar också att barn, precis som vuxna, inte reagerar endast på ett sätt, till exempel med chock, tvivel, apati, rädsla eller att man fortsätter med det man höll på med (Dyregrov, 2007, s. 16). Även Bøge och Dige (2006) skriver att barnens reaktion på dödsfall är beroende på situationen, alltså hur plötsligt dödsfallet var och under vilka omständigheter det skedde. De tillägger även att barnens reaktion även beror på deras mognadsnivå och vilken hjälp de har fått av de vuxna runt omkring sig samt att barnen kan känna sig både utelämnade och lämnade och att de gärna ställer frågor om vad som kommer hända i vardagen nu, till exempel vem som ska gå med till dagis när pappa är borta (Bøge, Dige, 2006, s. 25–27). Bøge och Dige (2006) skriver även att barnen ofta inte kan hålla isär verklighet och fantasi, att de gärna tar de kunskapsluckor som de har, till exempel vad död egentligen är, och fantiserar ihop någonting, så som att döden skulle vara en person.
Därför menar Bøge och Dige att det är viktigt att vuxna svarar på barnens frågor så att de ka få hjälp med att förstå vad det är som har hänt och hur saker kommer vara från och med nu (Bøge, Dige, 2006, s. 27).
Både Ekvik (2005) och Dyregrov (2007) beskriver barn som förlorat en närstående och som själva blir rädda för att dö. Ekvik (2005) berättar om en flicka vars storebror hade dött av en svår sjukdom och att när hon själv sedan fick feber blev hysterisk då hon trodde att hon också skulle dö. Liknande berättar Dyregrov (2007) om barn som blir klängiga och får
separationsångest eftersom de är så rädda att någonting ska hända dem, till exempel att de också ska dö eller bli kidnappade mitt i natten (Dyregrov, 2007, s. 18–19). Dyregrov (2007) fortsätter med att beskriva att känslorna längtan, ledsnad och saknad kan visa sig på olika sätt.
Vissa barn gråter mycket och är helt otröstliga i vissa perioder medan andra barn drar sig inåt och blir mer slutna samt att några barn gärna vill dölja sin sorg för sina föräldrar för att inte göra dem ledsna och skyller istället på att det är andra saker gör att de gråter. Dyregrov (2007) menar att en vanlig reaktion hos barn när någon närstående har dött är ilska och utåtagerande beteende vilket de kan visa tämligen öppet. Barn kan rikta denna ilska åt olika håll så som mot personen som dött, Gud, sig själv eller andra vuxna i sin närhet. Genom att vara
utåtagerande hoppas vissa barn medvetet eller omedvetet att få deras kvarlevande närstående att komma ur den stora sorg de känner eller så kan barn ibland anse att ena föräldern är
6
ansvarig för den andres död och vill således ta ut sin ilska på denne (Dyregrov, 2007, s. 21 och 25–26). Dyregrov (2007) skriver vad gällande skam och skuldkänslor att de kan te sig genom att barnet ger sig själv skulden för att dennes närstående har gått bort. Ett exempel Dyregrov (2007) tar upp är en flicka som sparkat sin mamma i magen när hon var gravid och att det barnet senare dog strax efter födseln. Flickan tror då att det är hennes fel att syskonet dog. Ett annat exempel han beskriver är en tonårspojke som känner skam och skuldkänslor för att han inte var snällare mot sin mamma medan hon levde (Dyregrov, 2007, s. 26–27).
2.3 Vuxnas roll i bemötande av sörjande barn
För att ett barn ska klara av att hantera sin sorg och kunna bearbeta alla de tankar och känslor den känner, måste barnet ha en vuxen närvaro som kan vara behjälplig i de avseende att barnet behöver stöd med sin kommunikation. Ett barn går med stor säkerhet även i förskola eller skola och möter vuxna i dess vardag som har en stor betydelse för barnets utveckling.
Utifrån detta kan man förstå hur viktig bemötandet från en vuxen är till ett barn som förlorat en närstående. Som tidigare nämnt har ett flertal av de böcker jag läst påpekat vikten av att samtala med barnen. Bøge och Dige (2006) visar vikten av att det är de vuxna som måste bjuda in till samtal när ett barn sörjer och att det inte räcker med att säga att man finns där för dem om de vill prata. De menar att man som vuxen måste visa sitt intresse och nyfikenhet och att man flera gånger får fråga om barnet vill prata för att få barnet att lite på att man faktiskt vill lyssna på vad de har att säga fast det är sorgligt och smärtsamt. Detta intresserande och empatiska mötande en vuxen ger ett barn är detsamma som att hjälpa det utvecklas och det är genom det stödet och den fostran vi ger barnet när den mår känslomässigt dåligt som kommer göra att barnet kan växa upp och leva vidare trots dåliga livsvillkor (Bøge, Dige, 2006, s. 21).
Bøge och Dige (2006) anser att det inte är säkert att barnet har tillräckligt bra språkförmåga för att kunna svara på varför de är ledsna och därför bör man vara noga med hur man ställer frågor och att man lyssnar in vad det är barnet försöker förmedla (Bøge, Dige, 2006, s. 22).
Monica Fahrman och bland andra Malin Broberg, skriver båda om vikten av en
trygghetsperson som barnet kan anknyta sig till och känna trygghet hos, framförallt när barnet är utsatt (Fahrman, 1996, s. 88)(M. Broberg, Hagström, A. Broberg, 2012, s. 33). Även Dyregrov (2007) tar upp vikten av att barn har någon de känner trygghet med och skriver att
7
barn som inte hittar en ’ersättningsperson’ för den som avlidit, är risken större att de får psykiska problem så som depressioner eller ångest (Dyregrov, 2007, s. 36). Raundalen och Schultz (2007) beskriver att de viktigaste vuxna i ett krisdrabbat barns liv är dess föräldrar och förskolelärare/lärare (Raundalen, Schultz, 2007, s. 68). Skolans plikt är bland annat att se till att alla elever trivs och känner sig motiverade till lärande (skolverket, 2011, s. 10–11).
Raundalen och Schultz (2007) menar därför att det är omöjligt för en pedagog att se till det bästa för den drabbade eleven om inte föräldrarna och pedagogen har en öppen
kommunikation med varandra, men även med barnet oavsett ålder. De nämner också att denna kommunikation kan komma i olika nivåer, så som att endast meddela den mest nödvändiga informationen till vårdnadshavare om att eleven har anförtrott någonting till läraren eller någonting mer allvarligt och större så som att skolan anser att barnet är i behov att komma i kontakt med BUP genom en remiss från barn- eller elevhälsan.
Att få information om hur barnet klarat sig i skolan under dagen kan betyda mycket för föräldrarna när hela tillvaron rasat ihop. De anser fortsättningsvis att det är vanligt att
pedagoger erbjuder föräldrarna vägledning i den svåra tiden de går igenom med hjälp utav till exempel BUP eller socialtjänsten, för att de på bästa sätt ska kunna hjälpa sitt barn/sina barn genom den traumatiska upplevelsen de upplevt. En av sakerna som tas upp under denna vägledning är barnens behov av öppen kommunikation och tydliga förklaringar, vilket också är någonting som står i annan forskning jag nämnt tidigare (Raundalen, Schultz, 2007, s. 68–
70).
2.4 Hur förstår barn i olika åldrar sorg/förlust?
Då min undersökning handlar om barn är det viktigt att tänka på att de är i olika stadier i sin utveckling och att hur de hanterar sorg/förlust kan förändras beroende på ålder. Att förstå detta är även angeläget för vuxna i barnets närhet då de kan agera utifrån barnets perspektiv på döden. Cullberg (2006) nämner att barn genomgår olika utvecklingsstadium som kan
kategoriseras in efter barn ålder och den första är barn mellan tre till fem år och de har inte en stor förståelse för vad ’att vara död’ innebär. För dem är det någonting som kan tas tillbaka, de har då inte förstått att döden är någonting oåterkalleligt, utan kan höra fraser som ’gått bort’
och då tro att personen ifråga möjligen kan komma tillbaka. Cullberg (2006) menar också att
8
barn i den här åldern kan känna enorm skuld om de önskat bort ett syskon som senare dör, eftersom de tror att det är de själva som skapat situationen (Cullberg, 2006, s. 55). Barn mellan fyra och sex år anser att döden är någonting personifierat, de ser inte döden som någonting kroppsligt, en människa, men ändå någonting som dödar. De kan nu se att döden är någonting som varar för alltid, men de tror också att det är någonting man kan skydda sig från. Spöken och skelett är exempel på vad dessa barn kan vara rädda för och vill skydda sig från för att inte bli tagna och dödade och Cullberg (2006) menar att mycket av denna rädsla kommer från science-fiction litteraturen (Cullberg, 2006, s. 55).
Cullberg (2006) anser att det är först vid nio-tio års ålder som barn börjar förstå att döden är någonting biologiskt och inte någonting paranormalt. De har förståelse för att vara död innebär att det kroppsliga livet kommer ta slut, men de gör sitt yttersta så länge de kan för att ignorera det faktum att döden är någonting som kommer hända oss alla förr eller senare, vare sig det är någon som står dem nära eller dem själva (Cullberg, 2006, s. 55–56).
2.5 Definition av barnlitteratur samt tidigare forskning om döden i barnlitteratur
Enligt Nikolajeva (2004) är definitionen av barnlitteratur böcker som är skrivna till och om barn, men oftast inte av barn även om det dock finns undantag (Nikolajeva, 2004, s. 16). Hon säger också att barnlitteratur är en konstart och en kommunikationsform som medvetet är skapat till de maktlösa barnen av de makthavande vuxna (Nikolajeva, 2004, s. 16). Ingrid Nettervik (2002) har liknande syn som Nikolajeva (2004) när det kommer till vad som definierar en barnbok, men fortsätter med att skriva att de författare som skriver för barn använder sig av ett enklare språk, försöker undvika invecklade meningar samt ser igenom texten och dess indelning för att den inte ska bli för massiv. Nettervik (2002) säger även att författaren som skriver boken måste bestämma sig för vilken åldersgrupp den vill skriva till och anpassa språket därefter (Nettervik, 2002, s. 9–10). Nikolajeva (2004) skriver att ett motiv som ändrats mycket genom åren inom barnlitteratur är temat döden. Under 1800-talet var det ett väldigt populärt tema då barnadödligheten var stor samtidigt som flera generationer levde under samma tak vilket ledde till att döden var ett faktum många barn levde med i sin vardag.
Även kristendomen som människorna levde efter gjorde att döden ansågs vara någonting fint
9
istället för en tragedi (Nikolajeva, 2004, s. 68–69). Nikolajeva (2004) menar att detta synsätt ändrades efter andra världskriget när barnadödligheten var låg, levnadsstandarden var bättre och på grund utav urbaniseringen. Döden ansågs nu vara någonting farligt och som man inte såg i sin vardag längre. Den äldre generationen blev skickade till institut och dog där vilket som sagt ledde till att barn inte längre hade döden som en del av det vardagliga livet. En tid var ämnet döden i barnlitteratur nästan tabulagt eftersom det inte ansågs lämpligt för barn, men på 1960 och 1970-talet gjorde ämnet en comeback. Dock speglades återigen döden som någonting skrämmande och negativt (Nikolajeva, 2004, s. 69. 2017, s. 96–98). Emellertid fanns det undantag och ett exempel på detta var Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren (1973) som berättade om döden som någonting spännande och glädjefyllt (Nikolajeva, 2017, s. 98). På ett kulturhistoriskt plan kunde man se att dessa böcker från den perioden visar på de vuxnas hyckleri kring döden då många böcker innehöll barn vars föräldrar inte vågade tala om att någon hade dött eller som ett ämne barn funderade kring men som de vuxna var
tveksamma till att svara på frågor om. Det blir dock mer och mer vanligt att ta upp svåra ämnen som döden i barnlitteratur och också på olika sätt, så som genom självmord, olyckor, sjukdomar och så vidare. Dessa böcker ingår idag i någonting som kallas för
problemorienterade böcker och det är böcker som behandlar problem så som död, skilsmässa, våld eller syskonrivalitet (Nikolajeva, 2004, s. 69).
Rhedin (2004) beskriver ett problem som hon märkt av. Det är att vissa barnböcker skildrar sidor av barndomen som kan vara smärtsam för vuxna, det kan vara att ett ämne i en bok väcker ångest eller är böcker som man är tveksam till att sprida till barn. Rhedin menar att det ibland kan finnas en motsägelse till om man vill sprida en bok till barnen eller inte just
eftersom de kan ta upp, för både vuxna och barn, obehagliga ämnen. Hon fortsätter med att påpeka hur detta har en inverkan på vilka sorts barnböcker vi har idag (Rhedin, 2004, s. 167).
Enligt Nikolajeva (2004) så beror temat dödens popularitet i barnböcker på att identitetssökning, sökande efter lycka, inre och/eller verklige resor är bidragande
komponenter i ungas psykologiska utveckling. Hon fortsätter med att säga att en insikt om döden och en förståelse för ens egna dödlighet är vital för att en ung individ ska kunna möta vuxenlivet (Nikolajeva, 2004, s. 70).
10
3. Teoretiska utgångspunkter
Skolan kursplan är inspirerad av Lev Vygotskijs teorier om lärande och i det här avsnittet tas det upp några av dessa teorier. För att uppnå mitt syfte om att få reda på hur jag kan arbeta med temat sorg i skolan är det viktigt att man vet grunden till hur vår läroplan är uppbyggd och hur skolan ser på lärandet. Därför är detta avsnitt dedikerat till att förstå det
sociokulturella perspektivet då hans teorier är de kursplanen lutar sig mot.
Det kulturhistoriska perspektivets upphovsman hette Lev Vygotskij (1896–1934) och hans teorier har blivit populära inom pedagogiken. Någonting som Vygotskij var mycket
intresserad av var minnet och användning av kulturella redskap. Ett kulturellt redskap skulle till exempel kunna vara språket (som han anser är det viktigaste redskapet), matematiken eller skriften vilket Vygotskij anser är en viktig term inom barnets lärande (Smidt, 2010, s. 42).
Olika sätt att kommunicera menar Vygotskij förändrar vårt sätt att tänka. Genom att bland annat ha använt tecken och symboler för att kommunicera sina idéer och tankar om världen har människan utvecklat olika sätt att kommunicera och därmed också förändrat tänkandet och förståelsen. Ett exempel är hur en film kan få en person att få ett annat perspektiv på saker och därmed förändra sitt sätt att tänka, eller hur en bok eller ett samtal med en annan person kan göra likadant och ge samma effekt (Smidt, 2010, s. 43). Detta kallas som sagt för
kulturella redskap och de ger oss olika saker, men det som har mest betydelse är att de ger oss möjlighet att tänka på saker som inte finns framför oss längre, så som en film vi såg förra veckan eller ett samtal vi har haft med någon. Genom detta kan vi se att det enligt Vygotskij finns ett samband mellan tanke, minne och kulturella redskap (Smidt, 2010, s. 43–44).
En till term som anses vara central i hans teori är mediering. Vygotskij menar att mediering betyder att människor använder sig av kulturella redskap för att göra kvalitativa förändringar i sitt tänkande. När vi förstår vår omvärld och agerar i den använder vi människor redskap eller verktyg, alltså använder vi mediering (Smidt, 2010, s. 42).
En mer ingående förklaring i vad som menas med mediering enligt Vygotskij är att det är olika sätt att kommunicera på mestadels med symboler och tecken för att kunna förklara, förstå eller representera våra erfarenheter och världen i sig (Smidt, 2010, s. 42)(Lundgren,
11
Säljö & Liberg, 2012, s. 187). Lärande sker i sociala sammanhang vid sidan av andra människor än sig själv samt att lärandet även inbäddas i språket (Smidt, 2010, s. 42).
Smidt (2010) menar att en poäng som är viktig i Vygotskijs kulturhistoriska perspektiv är att barn först genomgår en process som kallas för interpsykologisk där föräldrarna, eller någon som har mer kunskap än barnet själv, agerar som en yttre förmedlare mellan barnet och omvärlden samt medierar barnets kontakt med världen och dess objekt och människor. Sedan utvecklas barnet mer och hamnar i en intrapsykologisk process där den själv börjar ge gensvar till omvärlden utan en mellanhand. Detta betyder att de processer som barnet tidigare gjorde med vuxna nu kommer göras av barnet självt vilket är en viktig utveckling i barnets
mognande (Smidt, 2010, s. 46).
När Vygotskij talar on historisk menar han hur människor förr och nu använder sig av omgivningen samt behärskar den. Ett exempel på det är språket då det utgör den
sammanlagda mänskliga kunskapen eftersom det bär med sig de generaliserade begreppen (Smidt, 2010, s. 42). Vygotskij menade också att ordet historia syftar på alla de historier som människor i en viss kultur känner till. Vi i Sverige berättar olika historier för varandra än vad de i Eritrea gör, alltså är begreppet historia också nära kopplat till begreppet kulturell, vilket blir som en cirkel eftersom det i historien ingår kulturella redskap så som skriften eller musiken (Smidt, 2010, s. 42).
Vygotskij menar också att fantasin kommer från verkligheten, så som att en kentaur är hälften människa och hälften häst, vilka båda har kommit från vår reella erfarenhet, men har slagits ihop till en bild. Det är på detta vis han menar att fantasimaterialet kommer från verkligheten (Lindqvist, 1999, s. 98).
Som tidigare nämnts behöver barn få höra de riktiga begreppen för att riktigt få en chans till att förstå vad som har hänt, därför ska man säga ”har dött” istället för ”gått bort”. Vygotskij anser samma sak då han skriver om vikten att tala sanning med barnen och inte låta dem tro på en verklighet som inte finns. Ett exempel är sagan, Vygotskij menar att det gör barnen en stor otjänst att låta dem tro att det som händer i sagan kan hända på riktigt, istället anser han att man absolut kan läsa sagor för barnen men då vara tydlig med att göra skillnad på sagans
12
värld och verkligheten som vi lever i (Lindqvist, 1999, s. 173–174). Han fortsätter med att skriva att detta framförallt är viktigt med barn eftersom nervsubstansen är som mest formbar och att reaktioner efter ca tre gånger inpräglas på barnets fortsatta liv. Med detta menar Vygotskij att om man uppfostrar barnet att agera under inflytande av falska och osanna föreställningar och åsikter, kan man vara säker på att barnet då kommer skapa vanor som agerar i felaktig riktning. Det finns alltså inget psyke utan beteende enligt Vygotskij, och därför anser han att sanningen måste vara grunden för uppfostran för att undvika felaktigt psyke och beteende (Lindqvist, 1999, s. 173). Vygotskij kopplar samma teori till språket, eftersom han menar att språket är tankens bästa instrument och att om vi vanställer språket, förvrider vi också tanken. Därför anser han att man inte ska prata bebisspråk med barnen eller förminska orden på något sätt (t.ex. som lilla pållen eller lilla vovven) eftersom barnet tycker att hästen är stor och om en vuxen då förvrider ordet och gör det litet förfalskas barnets språk och föreställningar samt hela språksystemet. Vygotskij nämner också att barnböcker och konst riktad till barn gjord med en vuxens anpassning till barnets psyke verkligen är frånstötande (Lindqvist, 1999, s. 175).
4. Metodologisk ansats och val av metod
Den metod som passar bäst till mitt arbete, syfte och frågeställningar är dokumentstudien och i det här fallet en textanalys. Detta då mitt syfte är att jämföra fyra barnböcker med vad forsk- ningen anser om hur barn på bästa sätt hanterar och bearbetar sorgen när en närstående har dött. För att kunna utföra detta behövs det skönlitterära böcker som vänder sig till barn och som har ett tema som stämmer överens med mitt. Johansson och Svedner talar om att en texta- nalys inom litteraturvetenskap handlar om att beskriva och tolka litterära verk för att sedan re- latera dem till vissa sammanhang (Johansson, Svedner, 2010, s. 56). Detta är grunden för mitt arbete då jag har frågor jag vill ha reda på och jag letar upp fakta i olika sorters böcker och ar- tiklar, sedan jämför jag dem med varandra och analyserar utifrån mina frågor och det är därför en textanalys passar bättre än t.ex. en enkät i det här fallet.
En dokumentstudie är en kvalitativ undersökning vilket betyder att man analyserar genom hela arbetets gång istället för att samla ihop alla fakta för att endast då börja analysera och gå
13
igenom materialet. Detta är en av skillnaderna mellan en kvalitativ undersökning och en kvan- titativ undersökning (Patel, Davidsson, 2016, s. 121). I en litteraturstudie är det viktigt att man har en forskningsfråga som man behandlar och som drivs genom hela arbetet. Frågorna illu- streras genom att flera olika källor ställs emot varandra och blir analyserade vad gällande vilka likheter respektive skillnader de har gentemot varandra. Precis som i de empiriska studi- erna kommer författaren dra en slutsats från sin beskrivning och analys, vilket är det jag kom- mer göra (Dimenäs, 2007, s. 101). Jag kommer analysera de fyra böckerna med mitt syfte ge- nomsyrande alla frågor för att kunna hitta svaret och förklara det i resultatet.
Det jag kommer göra är att läsa alla böckerna jag valt ut flera gånger samt att endast titta på bilderna i böckerna medan jag svarar på frågor som jag har förberett innan som jag kommer svara på under tiden jag läser och analyserar böckernas texter samt bilder. När jag känner mig färdig med detta kommer jag göra en sammanställning som jag senare kommer presentera i arbetet. Även om de böcker jag valt är bilderböcker finns det ändå tillräckligt med text för att kunna analysera både bild och text. När det kommer till att analysera bilderna kommer jag an- vända mig av Nikolajevas (2000) teorier, bland andra de kategorier hon delar in bilderböcker i. Böckerna delas in i dessa kategorier utifrån hur samspelet mellan text och bild fungerar i boken. Kategorierna går från att bilderna och texten stämmer väl överens med varandra och är två parallella berättelser, ”symmetrisk bilderbok”, till att orden och bilderna ej stämmer överens och kontrapunkten övergår till konflikt, ”motstridig eller ambivalent bilderbok”
(Nikolajeva, 2000, s. 22).
Någonting annat som också är viktigt att komma ihåg enligt Johansson och Svedner (2010) är att tolkningar sker utifrån olika perspektiv, vilket kan bli tydligt i en textanalys. Därför är det viktigt att vara så objektiv som möjligt för att sträva efter största möjliga exakthet (Johansson, Svedner, 2010, s. 57). Detta gör att min analys och tolkning av böckerna, hur objektiv man än försöker vara så kan mina tolkningar och analyser av litteraturen skiljas från någon annans.
Karlsson (2007) menar att validitet är ”… hur väl studien ha lyckats att mäta och få kunskap om det som avsikten var att mäta och få kunskap om.” (Dimenäs, 2007, s. 249) Han fortsätter med att skriva hur reliabilitet kan beskrivas som i vilken mån undersökningsinstrumentet är konsistent, vilket innebär att allt material ska ha en gemensam röd tråd som i det här fallet är mitt syfte och mina frågeställningar (Dimenäs, 2007, s. 251).
14 4.1 Urval
Tre av fyra böcker jag valt till den här studien är av svenska författare och den fjärde är av en norsk författare vid namn Hole. När barnböckerna skulle väljas stod det klart för mig att det inte fanns många böcker med det temat jag ville ha som samtidigt inte är fiktion, utan är verklighetsförankrade. Då fick jag hjälp av en av bibliotekarierna på Södertäljes
stadsbibliotek som navigerade barnlitteraturen tillsammans med mig, vilket slutade med att vi hade de fyra böcker som presenterar i det här arbetet. Jag la ingen större vikt vid vilket land författarna kom från eller om de var översatta till svenska, men om jag gör ett nytt arbete kommer det möjligen att ha en större del i mitt urval. Det viktigaste för mig var att böckerna handlade om ett barn som förlorat en av sina föräldrar och att historien som nämnt tidigare var verklighetsförankrad.
5. Presentation av böcker
Med pappa i fickan (Engholm, 2015) är en bilderbok som handlar om en pojke vars namn och ålder inte avslöjas i boken och vars pappa har dött. I boken berättar pojken om sina drömmar och hur han genom dem kunde finna frid med hans pappas bortgång. Boken har bilder i färg, om än inte färggranna.
Annas himmel (Hole, 2013) handlar om Anna som för ett samtal med sin pappa om olika saker som hon funderar på. Samtalet hon och hennes pappa har, grundar sig i Annas fantasi och nyfikenhet om vad hennes mamma gör nu när hon inte längre lever. Boken utspelar sig innan Anna och hennes pappa ska till begravningen av Annas mamma och de påbörjar en diskussion om livet efter döden. Detta är en bilderbok som är skriven av Hole som vunnit flera priser för sina många olika verk.
Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) handlar om en pojke vid namn Jon som har förlorat sin pappa. Vi får följa Jon när han tänker tillbaka på alla saker han och hans pappa har gjort och hur Jon senare lyckas förstå att hans pappa aldrig kan försvinna helt då han finns i Jons minnen och hjärta.
15
I boken Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) får vi följa en liten pojke och hans familj genom sjukdom och dödsfall och vägen tillbaka efter att ha förlorat en pappa. Det är en bok med mjuka, fina bilder som gör att man följer historien bättre och de fångar känslorna i boken väl.
16
6. Analys
I följande avsnitt presenteras min analys och tolkning av de fyra böckerna. Avsnittet utgår från rubrikerna persongestaltning samt miljöskildring. Flera av böckerna saknar sidangivelser och därför kommer jag att göra en egen sidnumrering där sida ett är sidan där berättelsen star- tar. I Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) och Med pappa i fickan (Engholm, 2015) är det inte uttalat vilket kön barnen har, men genom deras stereotypiska uttryck med kort hår, t-shirt och shorts med ”manliga” färger har jag tolkat dem som pojkar.
6.1 Miljögestaltning
Platser
Både i Med pappa i fickan (Engholm, 2015) och Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) ut- spelar sig en bit av historien i ett rum på ett sjukhus men de ser dock olika ut. I den först- nämnda boken finns det endast en bild på pojken under pappans sjukhusvistelse och den är mörk i färgerna, målad i gråskala och pappan på bilden ser inte frisk ut, utan är så smal att kindknotorna sticker ut samt att han har många maskiner kopplade till sig. Författaren nämner även i texten att pappan är mager. ”Men i verkligheten blev han sjuk med en massa sladdar och slangar i olika färger in och ut och genom hans magra vita kropp” (Nordlander och Ny- ström, 2015, s. 16). Det man ser på den här bilden är sjukhusmaskiner, en säng som pappan ligger i med en filt på underkroppen och pojken som sitter bredvid sängen och håller händerna på sin pappa med ett ledset uttryck i ansiktet. Bakgrunden är helt svart så man ser inte om det skulle finnas någonting omkring sängen. Bilden kan tolkas som utifrån pojkens syn på sjukhu- set och den tiden då hans pappa låg på sjukhus samt hur han kände i den stunden vi ser på bil- den. Både pappan och pojken ser ledsna och rädda ut, vilket jag kan se har lett till att bilden är så mörk och rent av otäck. Detta skulle kunna vara på grund av att pojken är ensam och har inte någon annan att luta sig mot, utifrån vad som ses i texten och på bilderna. Andra platser som visas är i en skog, en sjö, ett tåg eller buss samt i och omkring deras hus. Platserna byts ofta i boken då pojken mest talar om sina drömmar eller berättar om det som hänt förr i tiden.
Den plats som skulle kunna ses ha mest betydelse är skogen och dess sjö, då det är där pojken och hans pappa är som lyckligast, även om det bara är i en dröm.
17
I Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) finns det tre olika bilder från rum på olika sjukhus där hans pappa befann sig när han var sjuk. De är mer allmänna än bilden från Med pappa i fickan (Engholm, 2015) då det kan tolkas som att det som att vi inte får bilden utifrån pojkens direkta minne, utan mer som från en objektiv plats så vi ser platsen precis som den var och inte som hur barnet minns den. Den första bilden visar ett rum med ett fönster, sparsamt mö- blerat och det kan ses som att bilden visar ett sjukhusrum med tanke på sängen, droppställ- ningen bredvid, bordet och den ensamma stolen, det höga skåpet med lås samt handspritsställ- ningen på väggen. På den här bilden besöker pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) och hans mamma, pappan som ligger inskriven på sjukhuset. Pappan syns för första gången i boken utan hår, vilket man i texten får reda på är på grund av medicinerna, och en sköterska håller på att byta hans dropp. De andra två bilderna på sjukhusrummet är inte så annorlunda från den första och det som ändras är från vilken vinkel illustratören har målat. Andra platser i boken är i och omkring familjens hus, fotbollsplanen där pojken brukade spela med sin pappa och en affär.
Annas himmel (Hole, 2013) har inte så traditionella platser som de andra böckerna, utan ut- spelar sig i Annas fantasi där hennes pappa och följer med och de börjar fantisera tillsam- mans. I fantasin är de i himlen där Anna tror att hennes döda mamma nu befinner sig och hon har många idéer om hur det ser ut och vad som händer där. Den plats som dock kan anses mest intressant är den som finns på den första och den sista bilden. På den första bilden i boken finns det berg borta i horisonten, en kyrka i fjärran med en sjö framför sig och sedan en äng där vi även hittar Anna och hennes pappa samt några få blommor. Anna ser glad ut och hänger med huvudet uppochner på vad som ser ut att vara en gunga. Annas pappa står en bit bort med en blombukett i handen och han tittar mot Anna. Man kan ana känslan av att det blå- ser en bris då det blåser några löv i luften. Den sista bilden visar en liknande bakgrund med bergen, kyrkan, sjön och ängen. Det finns även några få blommor och löv som faller. Skillna- den är dock att det nu är Annas pappa som hänger med huvudet uppochner på gungan och Anna står bredvid och klappar på hans kind. Detta kan möjligen symbolisera hela resan de två karaktärerna gör, vilken är att tillsammans bygga upp ett nytt liv.
I Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) är flera olika platser illustrerade. Det är bland annat lekplatsen där Jon brukar leka, sjön där Jon brukade fiska med sin pappa, Jons
18
rum samt familjens trädgård och mer specifikt deras hängmatta. Den platsen som illustreras mest är lekplatsen vilket kan associeras till att Jon och hans pappa var där ofta tillsammans och lekte. Därför är det även där Jons minnen av sin pappa är så starka som de är, för det var på lekplatsen de hade det som roligast. Alla platserna som illustreras är direkt kopplade till Jons pappa. Även objekten, så som en båt och fiskespön, är kopplade till hans pappa även om han ej är med på bilden.
Bilderna som helhet
Kan bilderna i böckerna hjälpa till i sorgearbetet hos barn och på vilket sätt? Genom att bilda sig en uppfattning om hur bilderna är konstruerade, så som hur färgskalan, bildspråket, for- men är. Även titta på om de är ljusa eller mörka bilder, har hårda eller mjuka linjer, är ritat el- ler fotat så kan man skapa en uppfattning om huruvida bilderna samspelar med texten och om man som lärare kan använda bilderna som ett hjälpmedel i undervisningen om sorg.
Både illustratörerna i Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) och i Annas him- mel (Hole, 2013) använder mycket färg vilket ger liv i bilderna till skillnad från Hoppfulls (Nordlander, Nyström, 2015) och Med pappa i fickans (Engholm, 2015) illustratörer där det istället används dova färger och få kontraster. I Annas himmel (Hole, 2013) använder illustra- tören olika dimensioner för att ge uttryck åt de känslor och tankar som flödar inom Anna. Det används färger, starka kontraster och flertalet detaljer vilket kan leda till att man upptäcker någonting nytt på bilderna för var gång man tittar på dem. I Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) är det tvärtom, det används färg, men det är inte klara, starka färger eller några skarpa linjer som skiljer färgerna åt, vilket kan leda till att läsaren får ett lugnare intryck. Dessutom kan det hjälpa med att inte ta fokus från texten, utan bilderna är där som ett komplement, inte som en egen historia. Det man möjligen som vuxen kan tänka när man ser bilderna i Annas himmel (Hole, 2013) är att de är för svåra och komplicerade för barn, men Rhedin (2004) me- nar att små barn upp till nio år accepterar näst intill allting de ser. Hon hänvisar till Piaget och vad han kallar för synkretism vilket förenklat kan förklaras som att barn gör om det de inte förstår till någonting de känner igen eller kan, samt att de även kan foga samman orimligheter till helheter. Rhedin menar att det är därför barn är så svåra att överraska då de accepterar orimligheter och vänder dem till någonting de känner igen (Rhedin, 2004, s. 26). Med hänvis- ning till Rhedin (2004) ser jag inte att Annas himmel (Hole, 2013) skulle vara för svår,
19
däremot så kan man möjligen se de komplicerade bilderna som någonting positivt då man som vuxen kan diskutera med barnen om vad de ser och genom detta får man ärliga svar och barnen kan med hjälp av bilderna få fram vad de känner och tänker på.
Som lärare i de lägre åldrarna kommer man stöta på elever som inte kan läsa, vilket leder till att bilder kan vara ett komplement till när läraren ska undervisa i olika ämnen, så som sorg och bearbetning av sorg. Bilder kan även användas för att starta en konversation mellan en vuxen och ett barn i sorg. I de andra böckerna kan man även där använda sig av bilderna för att diskutera med barnen men det kan tyckas att endast Annas himmel (Hole, 2013) är den bok som inte lutar sig mot texten i första hand utan där lever texten och bilderna egna liv istället för tvärtom. Med pappa i fickan (Engholm, 2015) använder sig av en gråskala med få stänk av färg vilket gör att texten kommer fram mer tydligt och likadant är det i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015). Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) har mycket text vilket även Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) har, varför bilderna kan anses som inte lika vik- tiga i dessa böcker som i de två andra. Däremot kan det tyckas att bilderna hjälper till med att få ut de känslor som författaren vill få fram och det hjälper till i sorgeprocessen därför att den vuxne kan ta hjälp av bilderna om barnet inte tar till sig texten på önskvärt sätt.
Bilderna och textens relation
Både Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) och Hoppfull (Nordlander, Ny- ström, 2015) är vad Nikolajeva nämner att Gregersen (2000) skulle kalla för illustrerade små- barnsböcker då texten skulle kunna fungera även utan dess illustrationer (Nikolajeva, 2000, s.
16). Man som läsare kan följa med i historian och texten utan att tappa förståelsen även om man inte skulle få se på bilderna. Ett exempel ur Med Pappa i fickan (Engholm, 2015) är:
Jon känner att han måste berätta för mamma. Han kan inte låta bli.
– Mamma, säger Jon.
- Ja, vad är det, säger mamma. Sen säger Jon inget mer. Det behövs inte. De ligger tysta i häng- mattan och gungar. Träden är som smala stänger och når ända upp till himlen (Rottböll, 2013, s.
7).
20
På bilden som hör till den texten ser man Jon och hans mammas fötter i hängmattan och trä- den som är smala som stänger och når upp till himlen. Läsaren har redan genom texten fått veta att de ligger tillsammans i hängmattan och hur träden ser ut och läsaren lär sig möjligen ingenting nytt genom att titta på bilden som visar exakt det. Bilden kan därför agera som ett komplement, men är inte nödvändig för att den som läser ska förstå berättelsen.
Detta kan däremot bli svårt i Med pappa i fickan (Engholm, 2015) då denna bok istället lutar sig mot sina illustrationer som ett verktyg för att understryka berättelsen. Nikolajeva (2000) kallar dessa typer bilderböcker för kompletterande bilderböcker då bilderna och orden hjälps åt för att föra historien framåt. De fyller varandras luckor och kompenserar varandra där det behövs (Nikolajeva, 2000, s. 22). På en av sidorna i boken står det;
Det sorgliga han alltid burit blev ännu sorgligare nu men har rörde sig nästan som vanligt och han sa helt vanliga saker. Sålde korv och sopade golven och sa jojomänsan (Engholm, 2015, s. 19).
På bilden som hör till texten ser vi pappan som sopar golven i ett av deras rum hemma och pojken som tittar in genom dörröppningen med en fotboll under armen. Pappan är ihopsjun- ken och ser trött och uppgiven ut och pojken ser ledsen ut. Detta var ett exempel på hur illust- rationerna i boken fungerar som komplement till texten.
Annas himmel (Hole, 2013) kan anses vara en komplex bok med utsmyckade bilder med de- taljer som gör att de kan vara svåra förstå utan texten. Däremot skulle man kunna förstå texten utan bilderna, även om det möjligen skulle vara komplicerat för ett barn, så därför kan man anse att Annas himmel (Hole, 2013) faller mellan två av Nikolajevas (2000) kategorier. Då bokens bilder är kan tyckas omöjliga att förstå utan text till så faller den under kategorin ”ex- panderande” eller ”förstärkande” bilderbok. Detta för att förhållandet mellan bild och text är vital för bokens förståelse. Däremot kan man även få in boken under kategorin ”kontra- punktisk” bilderbok också, då bilderna på ett kreativt sätt ifrågasätter texten till en viss del och gör förhållandet mellan dem spännande (Nikolajeva, 2000, s. 22).
21 6.2 Persongestaltning
I dessa fyra böcker ser alla familjeförhållandena olika ut, precis som i verkliga livet. I Hopp- full (Nordlander, Nyström, 2015) har pojken sin mormor som hjälper honom i sorgearbetet medan Anna i Annas himmel (Hole, 2013) hjälper sin pappa i hans sorg. Jon i Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) tar sig igenom sorgen men hjälp av sin mamma, till skillnad mot pojken i Med Pappa i fickan (Engholm, 2015) som till synes är ensam i sin sorg. Hanteringen av sorgen ter sig olika i böckerna, liksom hur sorgen och döden skildras, detta påvisas tydligare i analysen och resultatet.
Barnets relation till vuxna i dess närhet
Jon i Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) och hans kvarlevande mamma verkar ha ett mycket nära förhållande till varandra. Hans mamma är intuitiv när det kommer till Jon och kan svara på de flesta av hans frågor utan att han ens behöver ställa frågan. Detta påvisas när Jon och hans mamma ligger i hängmattan och Jon har en fundering han behöver få svar på.
Jon tänker att om pappa är i himlen så kan han klättra nedför träden och komma till dem där i hängmattan. – Tror du…, säger Jon. – Nej, säger mamma, för hon förstår nästan allting.
Pappa kommer aldrig tillbaka. Inte ens om hundra år. (Rottböll, 2013, s. 7).
Jons relation till sin mamma kan ses som vital för att få fram Jons känslor och tankar till läsa- ren. Hon finns med på bilder, om än i bakgrunden. På sida nio sitter Jon och hans mamma i en eka. Det finns två metspön som hänger från båten och i vattnet, Jons mamma sitter och läser en bok i fören medan Jon tittar över kanten på ekan och pekar ner i vattnet där fiskar simmar.
På sida elva går Jon och hans mamma genom parken där Jon brukade leka med sin pappa.
Jons mamma går några steg framför honom med metspöna i handen och en ryggsäck på ryg- gen. Jon går bakom med en pinne i handen och han tittar bort mot en sandlåda där två barn och en vuxen man leker. Texten som hör till dessa bilder nämner inte Jons mamma, utan be- rättar om Jons känslor för sin pappa och några minnen som Jon har av honom. Att mamman
22
är med på dessa bilder kan vara ett sätt att gestalta Jons nära relation till henne och att påvisa att hon alltid finns i närheten när Jon behöver henne.
Inte helt olikt är det mellan Anna i Annas himmel (Hole, 2013) och hennes pappa, men i den här boken förefaller det som att barnet hjälper föräldern med sorgen istället för tvärtom.
Det här är platser jag aldrig varit på förr, säger han. Jag är glad att du tog mig med. Men hur ska vi komma hem igen?
Vi gör som katten som ramlar från nionde våningen, snurrar runt och landar på fötterna! svarar Anna. Äntligen ler pappa (Hole, 2013, s. 37).
Det kan ses som att pappan i den här boken inte har orken att ta del av Annas frågor och fun- deringar då han har fullt upp med sin egen sorg. Detta visar han genom att svara ”jag vet inte”
på många av Annas frågor samt genom sitt kroppsspråk. På sida femton sitter Annas pappa ihopsjunken vid vattnet och knyter sina skor. Anna ligger på en sten bredvid och doppar han- den i vattnet samtidigt som hon har böjda knän med fötterna upp mot himlen. Annas kropps- språk kan tolkas som ett glatt, till skillnad från sin pappas ihopsjunkna, till synes sorgsna, kroppshållning.
Anna, genom att vara envis, får sin pappa att ta del av hennes fantasier, som innebar allt från att flyga ovanför molnen till att dyka i havet, och de frågor hon har om vad som händer efter döden. På sista sidan, efter att pappan följt med Anna genom hennes resa i fantasin, ser vi en bild med pappan leende upp och ned på en gunga med Anna bredvid sig. Hon klappar på hans kind och de står nära varandra. Detta kan visa på att Anna med hjälp av sin fantasi och sina frågor har hjälpt sin pappa i hans sorg. Det är precis det som Dyregrov med flera (2007) be- skriver, att kommunikation om det som hänt är vitalt för att kunna börja hantera dödsfallet. I början av boken skulle man kunna ana att förhållandet mellan Anna och hennes pappa är tvärtemot det som Jon och hans mamma har eftersom det är barnet, Anna, som intuitivt kän- ner att hennes pappa behöver hennes hjälp för att kunna starta sin återhämtningsprocess. På den första bilden hänger Anna leende upp och ned på en gunga med sin pappa i bakgrunden en bit bort, tvärtemot vad som sker på sista bilden då det som sagt är pappan som är på
23
gungan men med Anna intill sig i en vördande position, med baksidan av handen på hans kind.
Pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) verkade ha en nära relation till sin pappa som gick bort, vilket läsaren får ta del av i början av boken. Pojken har skrivit ett brev som finns på första sidan i boken.
Min pappa är den starkaste i hela världen. Det finns ingen som kan klättra i träd lika bra som han.
Han är bäst av alla på att spela fotboll. När jag inte kan sova klappar han så där skönt på min rygg och min favorit saga är det bara han som kan läsa på rätt sätt (Nordlander, Nyström, 2015, 1).
När han sedan dör, startar en sorgeprocess både hos pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) och hans mamma vilket ter sig olika hos dem. På sida sexton beskriver pojken att det alltid fanns folk hemma hos dem som försökte trösta mamman, men att han själv var för rädd för att försöka då hon knappt åt någonting samt såg så trött och ledsen ut, precis som hans pappa hade gjort när han var sjuk (Nordlander, Nyström, 2015, s. 16). Pojken blir en dag skickad till sin mormor efter att han och hans mamma har handlat. Mormodern bjuder på saft och kakor och de sitter mittemot varandra vid köksbordet. Pojken frågar sin mormor hur man sörjer och mormodern förklarar att man kan sörja på olika sätt. Vissa gråter, andra blir arga, förstör saker, vill inte äta, vill äta, vill sova eller vill inte sova. Det finns inget rätt eller fel och du kommer att hitta ditt sätt att sörja, framför mormodern.
Precis som jag beskrev i Annas himmel (Hole, 2013) så börjar och slutar Hoppfull (Nordlan- der, Nyström, 2015) på liknande sätt, de har båda liknande bilder på första och sista sidan. I Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) börjar och slutar boken med ett brev, det första till poj- kens pappa och det på sista sidan skriver pojken till sin mamma.
Min mamma är starkast i världen. Hon har lärt sig att göra allt det som pappa brukade göra. Näs- tan i alla fall. Fotboll är hon inte så bra på. När jag ska somna på kvällen stryker hon mitt hår, och jag känner att jag kan berätta och fråga precis vad jag vill (Nordlander, Nyström, 2015, s. 31).
24
Pojken i Med Pappa i fickan (Engholm, 2013) verkar inte ha någon annan vuxen närvaro i sitt liv om man endast ser till bilderna och texten i boken. Det finns inga andra personer närva- rande på bilderna eller i texten. De enda människorna som är gestaltade är pojken och hans pappa. Den enda vuxna man ser och läser om är pojkens avlidna pappa som var alkoholist.
Pojken i Med Pappa i fickan (Engholm, 2013) beskriver själv sin pappa som en spökpappa som gjorde allt han skulle men som att han endast spelade levande och var död egentligen.
Han beskriver också att hans pappa har en stor sorg inom sig som han bär på. Däremot i poj- kens drömmar är hans pappa glad, pratar om allt möjligt roligt så som fiske och sport.
Vad ska man med en sån pappa till? Man kan ju inte jämt se på sport och fiska orkade han inte längre. Det var bara strunt och skit med allt. Han brydde sig inte det minsta. Pappa släckte liksom lyset för det fanns inte längre nåt att se (Engholm, 2015, s. 24).
Detta citat kan tolkas som att pojken är arg på sin pappa då han inte orkar vara närvarande för pojken, varken fysiskt eller psykiskt. På bilden som hör till texten sitter pappan vid köksbor- det och tittar ut genom fönstret. Pojken står en bit bort från huset med ryggen mot fönstret och han har en fotboll vid fötterna. Bilden kan ses som en förstärkning av pojkens ensamhet då pappans siluettbild är helt svart, som att hans livsgnista har släckts, medan pojkens är ljus.
Möjligen kan det betyda att han är frisk och levande, till skillnad från sin pappa. Pojkens kroppsspråk, med den vända ryggen, skulle kunna uttrycka hans känsla av distans till sin pappa.
Barns egna benämning av sorgen
Varken pojken i Med Pappa i fickan (Engholm, 2015) eller Anna i Annas himmel (Hole, 2013) benämner någon sorg. Anna berättar om hur hon tror det ser ut i himlen och vad hennes mamma gör där, till exempel att mamman hjälper Gud med trädgården eller hälsar på folk hon inte träffat på ett tag. Pojken i Med Pappa i fickan (Engholm, 2015) talar mer om hur han drömmer om sin pappa och han förklarar sin pappas sjukdom och hur han dog. Han nämner inte någon känsla som jag kan koppla till hans sorg efter pappans död, utan han beskriver mest hur saker och ting var när hans pappa levde och hur han drömmer om sin pappa nu.
Bøge och Dige anser att det är den vuxna som ska bjuda in till ett samtal när barnet har någon- ting att berätta under sorgeprocessen (Bøge, Dige, 2006, s. 21). Att pojken i Med Pappa i
25
fickan (Engholm, 2015) inte talar om sin sorg kan möjligen tolkas som att barn utan någon att tala med, inte gör det. Bøge och Dige (2006) påpekar vikten av att ett barn i sorg får kommu- nicera med en vuxen samt att den vuxna i det samtalet stödjer barnen när de lär sig hantera emotionella frågor för att hjälpa barnets utveckling (Bøge, Dige, 2006, s. 21–22).
Pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) och Jon i Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) delger däremot hur det känns inom dem och de har någon som lyssnar, precis som det jag skrev att Bøge och Dige (2006) anser är vitalt i stycket innan. Jon berättar att han har ont i det svarta som nu finns i hans hjärta, precis som om det skulle vara ett hål el- ler sår där i hjärtat. Han säger även att det såret bultar och ropar. Pojken i Hoppfull (Nordlan- der, Nyström, 2015) berättar för sin mormor att han har ont inne i bröstet när han tänker på sin pappa som gått bort.
Föremål – hur barnen håller den som gått bort vid liv, saker som gör att barnen kan gå vidare i livet
Jon från boken Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) lär sig i boken att hans pappa aldrig helt kan försvinna eftersom han finns i Jons hjärta och minnen, men för att bättre kunna komma ihåg sin pappa och för att starta läkeprocessen gör Jon en minnesbok om sin pappa. Han ritar sin pappas skratt, fotograferar ängen där de spelade fotboll och skriver om sin pappa i den här boken. Jon berättar att boken är röd och får precis plats i det svarta hål han hade i hjärtat. Lite liknande har pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) någonting som hjälper honom i sin sorg och återhämtande. Precis innan hans pappa dör på sjukhuset ser pojken en groda under sin pappas säng som fick honom att fundera på livet efter döden och vad som händer då. Senare när han sitter ute med sin mamma ser han en till groda och pojken får känslan av att grodan försöker säga honom någonting, kanske är det hans pappa? Senare berättar han om hur han senare alltid blev glad när han såg en groda, vare sig det var en riktig groda eller ett gosedjur, då pojken säger att det är hans pappa som vill berätta för honom att han finns överallt och att det är som en liten hälsning från pappan, vilket tröstar pojken i sor- gen.
Anna från boken Annas himmel (Hole, 2013) och pojken från Med Pappa i fickan (Engholm, 2015) använder sig av liknande metoder för att hantera sin sorg genom föremål, då de
26
använder sig av drömmar och fantasin. Anna tänker att hennes mamma är i himlen med Gud, kanske hjälper till i hans trädgård, har bjudningar och har det bra. Pojken i Med Pappa i fickan (Engholm, 2015) drömmer om sin pappa så som han önskar att sin pappa hade varit när han var i liv. Han drömmer att hans pappa är frisk, glad och pigg samt att han pratar och um- gås med honom.
Barnets egna tillvägagångssätt för att klara sin sorg
Anna i Annas himmel (Hole, 2013) och Jon från boken Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta använder båda ett liknande sätt för att förstå vad det innebär när man är död.
Men om han fortsätter vänta så kanske, kanske kan det hända att pappa kommer! Jon väntar på att pappa ska titta fram, åtminstone en liten stund. Kanske kan han göra färdigt flygmaskinen? Eller laga taket som gått sönder? (Rottböll, 2013, s. 5)
Jag kan inte se mamma någonstans. Hon kanske är ute och rensar ogräs i paradiset, säger Anna.
Gud är nog glad åt en trädgårdsmästare. Han kan behöva lite hjälp i trädgården, han som har så mycket annat att tänka på (Hole, 2013, s. 31).
Att både Anna och Jon fantiserar om vad deras mamma respektive pappa kan göra nu när de är döda kan visa på att de använder sig av fantasi för att fylla de eventuella kunskapsluckor de har om vad det innebär att vara död. I Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) kan det tolkas att Jons mamma hanterar Jons fantasier och frågor korrekt genom att ge honom raka och ärliga svar, om man ser till vad Lindqvist (1999) tolkar att Vygotskij menar. Hon be- skriver att Vygotskij anser att vi bör lära barnen skillnaden mellan saga och verklighet för att de inte ska få en skev verklighetsuppfattning (Lindqvist, 1999, s. 173–174). Tvärtemot gestal- tas Annas pappa göra i Annas himmel (Hole, 2013) Han kan tolkas som att han bejakar Annas olika fantasier och låter henne själv få fantisera ihop hur det är när man är död. Enligt forsk- ningen (Lindqvist, 1999) kan man tolka det som att Annas pappa gör henne en otjänst i och med att han inte gör skillnad på verklighet och fantasi.
Både pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) och pojken från boken Med Pappa i fickan (Engholm, 2015) ser sina fäder insjukna och långsamt bli sämre för att sedan dö.
27
Han var sjuk länge. Det var svårt att se när min pappa förändrades. Han blev så smal och svag, han orkade inget och han tappade allt sitt hår. Jag kunde nästan känna mig rädd för honom, han var inte lik min pappa längre. Inte ens hans röst (Nordlander, Nyström, 2015, s. 9).
Genom det här citatet kan man se att pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) är med genom pappans sjukdomsperiod och han ser på när hans pappa blir sämre och sämre. Likadant är det för pojken i Med Pappa i fickan, då han ser sin pappa bli sämre och sämre i sin alkohol- ism.
Han gav upp, blev mindre och mindre, men inte så liten och fin som i drömmen. Han mer krok- nade och tunnades ut. Och en dag ville inte hjärtat längre göra det där som det kan så bra (Eng- holm, 2015, s. 26).
Det kan uppfattas som genom de två citaten, att båda pojkarna har sett verkligheten, de har sett sina pappor dö under en längre tid och de behöver därför inte använda sin fantasi till att fundera på hur döden går till, så som Jon och Anna gör. Istället behöver de sin fantasi för att behålla den bilden de hade av sin far innan han blev sjuk eller för att kunna skapa en fin, ny bild av sin pappa för att kunna gå vidare i sin sorgeprocess. Pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) har hittat ett sätt att alltid minnas sin pappa på ett positivt sätt genom grodor.
Så fort han ser en groda, i plast, betong eller en riktig och känner att det är en liten hälsning från hans far. Detta för att pojken såg en levande groda under sin pappas sjukhussäng strax in- nan pappan dog (Nordlander, Nyström, 2015, s. 12–13). Pojken i Med Pappa i fickan (Eng- holm, 2015) däremot använder sina drömmar för att minnas sin pappa och han sätter honom i sin ficka för att ta hand om honom (Engholm, 2015, s. 7–8).
28 Vuxnas hjälp i barnets sorg
I fyra av fem böcker ser vi minst en interaktion med en annan vuxen än den som gått bort. Jon i Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) och hans mamma har en speciell relat- ion gentemot de andra karaktärerna i de andra böckerna. Jons mamma vet alltid vad Jon tän- ker och vad han behöver få höra, vilket inte sker mellan några andra karaktärer. Pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) och hans mamma har inte alls denna telepatiska för- måga och i direkt efter att hans pappa har dött kommunicerar de knappt alls med varandra då mamman mår väldigt dåligt och sörjer. Han får dock endast veta detta när han en dag talar med sin mormor och hon berättar för honom varför hans mamma beter sig som hon gör just nu och att pojken även han behöver sörja sin pappa och att sorgen kan te sig olika hos olika personer. Detta samtal mellan mormodern och pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) kan tolkas som en viktig vändpunkt hans liv då han nu förstår sina känslor och han be- höver inte längre vara rädd för att hans mamma ska dö precis som hans pappa gjorde, då hon inte är sjuk även om hon har vissa liknande symptom som pappan hade innan han dog.
Dagarna gick och det var alltid folk hemma hos oss. De hjälpte mamma att laga mat och satt där i köket och försökte trösta henne. Jag försökte att hjälpa till jag också, att trösta mamma, men det gick inte så bra. Jag blev rädd av att se henne så där, hon åt nästan ingen mat och hon såg så led- sen och trött ut. Skulle min mamma också försvinna? Jag kände en knut i magen som bara växte.
Och den där klumpen i halsen som gjorde ont (Nordlander, Nyström, 2015, s. 16).
Dyregrov (2007) skriver att barns rädsla när de mist en förälder till en sjukdom kan öka om den kvarlevande föräldern blir sjuk och symptomen liknar den som dog, vilket skulle kunna vara det som pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015) känner i det här stycket (Dyre- grov, 2007, s. 18). Möjligen kan en liknande känsla kopplas till Anna i Annas himmel (Hole, 2013) då hon av någon anledning känner behovet att trösta sin pappa. Vi vet inte vad det är som har hänt Annas mamma, men om det är så att hon insjuknade och dog är det inte omöjligt att hon känner någonting som liknar pojken i Hoppfull (Nordlander, Nyström, 2015). Även om Annas pappa i är stressad i början av boken och inte vill ta del av Annas fantasier och frå- gor, så lyckas hon till slut truga sin pappa att låta henne hållas. Han följer med i hennes tankar och svarar på hennes funderingar och de funderar tillsammans över hur saker och ting funge- rar i där uppe i himlen. Även om detta inte är en rak kommunikation om Annas mamma och
29
det som hänt så hjälper Anna och hennes pappa varandra i sorgen och det här var möjligtvis ett första steg i riktningen mot att ha ett seriöst samtal om hur deras liv nu kommer se ut och vad det är som har hänt.
Jon i Jon har ett svart hål i sitt röda hjärta (Rottböll, 2013) tänker mycket på sin pappa och på de minnen de har tillsammans. Han får mycket hjälp av sin mamma för att reda ut sina känslor och tankar, vilket leder till att han till slut kan tänka på sin pappa och faktiskt bli glad istället för att bara bli ledsen. Som jag uppfattar det så känner Jon en lättnad när han i slutet av boken har kommit fram till att hans pappa aldrig kommer försvinna helt då han finns i Jons minnen och hjärta. Pojken i Med Pappa i fickan (Engholm, 2015) är svårare att analysera gentemot vuxnas hjälp i barnens sorg då det inte beskrivs någon annan vuxen än hans pappa.
Pojkens pappa var som jag tidigare skrivit alkoholist och man kan anta med hjälp av texten att de hade ett komplicerat förhållande till varandra.
Det var som om han var död och försökte spela levande. En spökpappa vaknade upp, drack kaffe ur den gröna koppen, jobbade i affären hela dagen och somnade i fåtöljen framför nåt tevepro- gram varenda dag, varenda kväll (Engholm, 2015, s. 21).
Läsaren får aldrig veta om pojken i Med Pappa i fickan (Engholm, 2015) har någon mamma eller annan närstående vuxen som han kan tala med, därmed blir det svårt att analysera hur/om en vuxen har hjälpt honom i hans sorg. Läsaren kan däremot läsa om att pappan i poj- kens drömmar blir den vuxna som han behöver. De talar med varandra om allt möjligt och pappan är inte längre distraherad av annat.
