Verktygsdansen: Om psykologens yrkesutövning i en enslig diskurs

Av: Mikael Cleryd

Handledare: Jonna Bornemark

Södertörns högskola | Centrum för praktisk kunskap Magisteruppsats 15 hp

Den praktiska kunskapens teori, vårterminen 2020

Verktygsdansen

Om psykologens yrkesutövning i en enslig diskurs

Sammanfattning

Denna essä undersöker en yrkesmässig händelse där författaren som verksamhetshandledare ställs inför ett önskemål om ”verktyg” från en av handledningsdeltagarna. Denna önskan skapar en känslomässig reaktion som leder till en undersökning av verktygsordet som metafor. I undersökandet bildar Aristoteles fronesis-begrepp, den praktiska

omdömeskunskapen, en utgångspunkt. Verktygsmetaforen ses som en effekt av en nyliberal och hyperindividualistisk kultur som placerar psykologen i en strid mellan diskurser. I en strävan att finna en mer passande metafor än verktyget görs en associativ jämförelse mellan psykologens yrkesutövning och dansen som konstform och fenomen. Tänkare inom

fenomenologi och hermeneutik samt dansande filosofer träder in för att belysa hur beroende psykologen är av ett improviserat samspel i det yrkesmässiga görandet, och vikten av en etiskt grundad människosyn i detta samspel.

Nyckelord: Fronesis, praxis, ratio, intellectus, psykolog, verktyg, dans, etik.

Abstract

This essay examines a professional situation where the writer as a consultant is faced with a request for a ”tool” from one of the participants. This request elicits an emotional reaction that leads to the investigation of the tool-word as a metaphor. The Aristotelian concept of fronesis, the practical wisdom, forms the basis for the investigation. The tool-metaphor is seen as an effect of a neoliberal and hyper-individual culture that places the clinical psychologist in a combat between discourses. In an effort to find a more suitable metaphor, an associative comparison is made between the

psychologist’s professional activity and dancing as an artform and phenomenon. Thinkers within the phenomenological and hermeneutical traditions as well as dancing philosophers enters into the investigation to highlight how dependent the psychologist is on an improvised interaction in the professional performance, and the importance of an ethically based view on human beings in this interaction.

Key words: fronesis, praxis, ratio, intellectus, psychologist, tool, dance, ethics.

Innehåll

Sammanfattning……… 2

Innehållsförteckning……….. 3

En förmiddag ute på uppdrag……… 4

Syfte………... 9

Metod………10

Fronesis och praxis………. 10

Essän………11

Metaforerna………. 12

Ratio och intellectus……….. 15

Det irriterande ordet………...19

Själventreprenören……….……… 20

Det sorgsna ordet………... 25

En sorts dans……….. 27

Dansens löfte och förlåtelse………... 30

Manualerna (dansnoterna)……….. 33

En med-födelse………... 37

Slutord………. 39

Litteratur- och källförteckning……….... 41

We’re bodies in motion

,

En förmiddag ute på uppdrag

Klockan är snart åtta på morgonen och det duggregnar. Med tveksamma steg närmar jag mig det fula betonghuset, en byggnad från början av 1990-talet, ett hus utan själ; dess fejkmaterial och storslagna billighetslösningar stämmer för bra ihop med mina egna tvivel. Ska jag ro detta i land? Jag går genom entrén och bestämmer mig: låter yrkesrollen ta ett grepp om min kropp och mina rörelser. Den här kunden håller till på ett hemligt våningsplan, den enda våningen som inte har en skylt i hissen. Det är av säkerhetsskäl får jag veta. De tar ofta emot hot från allmänheten. Jag har fått ett passerkort som gör att jag tar mig in överallt på deras vidsträckta våningsplan. Det är tyst i lokalerna. Heltäckningsmattan och alla textiler dämpar ljuden. Jag letar mig fram till konferensrummet där vi ska hålla till. Därinne står det en stor skål med godis på bordet. Ingen har kommit än. Jag hänger av mig och tar fram mina papper, mitt material, och slår mig ner vid bordets gavel. En trötthet kommer över mig. I fyra timmar ska jag sitta i det här rummet. Och likadant nästa dag och nästa.

Deltagarna släntrar in, de ler och hejar och slår sig ned i de pastellfärgade stolarna. Det är både män och kvinnor, blandade åldrar och hudfärger. Somliga har arbetat länge, andra har just börjat sitt yrkesliv. De fyller rummet med småprat. Några skiner upp när de ser den stora godisskålen på bordet. En skämtsam atmosfär om godissug uppstår. ”Hur ska jag kunna låta bli det där?” säger någon. Chefen som är en medelålders man med skägg och glasögon rodnar av någon anledning. Jag noterar det och drar en vag slutsats om hans roll i gruppen. Det är han som har ställt fram godiset. Jag sitter på kortändan så att jag ska kunna se alla. Inombords tar jag sats, blir fokuserad, går i huvudet igenom de ämnen vi ska tala om, hur jag ska lägga upp det. Jag söker ögonkontakt med var och en av dem. Har en känsla av att jag inte kan börja sessionen förrän jag mött allas blickar, att alla är med, att detta är något vi gör tillsammans.

När alla har satt sig och de har tystnat kör vi igång. Jag säger att det är trevligt att träffa dem igen. Framför mig ligger en deltagarlista men jag kan inte koppla ett enda namn till de ansikten som omger bordet. Jag säger något skämtsamt om det och ber dem presentera sig igen. Ändå har jag redan träffat dem två gånger, i två långa sessioner. Det här är sista gången.

Jag frågar om de har några funderingar sedan förra gången. Det blir tyst. Jag tittar på dem en

efter en, försöker se vänligt uppmuntrande ut. Det ovala bordet är fullsatt, med mig på

kortändan och nio personer runt bordet. Genom glasväggarna som vetter ut mot

kontorslandskapet ser jag andra medarbetare passera. Genomskinligheten känns obekväm.

Det är tyst en stund innan en ung kvinna till vänster om mig säger: ”Skulle vara bra att få några verktyg som vi kan använda.” Hon säger det på ett neutralt sätt, inte alls kritiskt. Hon tittar på mig med uttryckslös min, som om hon egentligen inte bryr sig om vad hon har sagt.

Jag reagerar omedelbart med en ilska inombords. Den flammar upp och gör mig varm i huden. Vilken kommentar! Verktyg? Vad är det jag har hållit på med annat än att ge dem verktyg! Genom en viljeakt döljer jag min känsla, ställer frågan med tillkämpad nyfikenhet:

”Vad tänker du på när du säger verktyg?” Den unga kvinnan ser fundersam ut, säger sedan:

”Ja hur vi kan göra liksom.” Det går en stund. Jag ser ut över gruppen. ”Är det någon som tycker att ni har fått något verktyg utifrån det vi talat om?” Deltagarna tvekar. Det kommer några spridda kommentarer. ”Ja det där med balansgången, hur vi kan avsluta samtal som känns obehagliga… Att mentalisera oss själva… Att validera…” Jag tar emot med

tacksamhet, nickar, ber dem utveckla, exemplifiera, men känner ändå att hela situationen är kass. Vad är det för mening att jag håller på med det här, förbereder mig noggrant, vänder och vrider på uppdraget, diskuterar med kollegor, gör ett upplägg som revideras om och om igen, sedan sliter hårt för att skapa en diskussion där alla deltar och bidrar med egna erfarenheter, varför allt detta när det enda folk vill ha är ”verktyg”? Jag får en bild, inte av ett verktyg kanske, men av en svart låda som står mitt på ett bord, en liten svart låda med en röd knapp.

Den står där ensam, ingen annan behövs. Men vem ska trycka på knappen? En magisk

apparat, som kanske kan ersätta både mig och deltagarna. Ska vi ställa in? Vi kan avblåsa allt detta så skickar jag en liten låda istället.

Jag tittar ut över deltagarna och hoppas att mitt känslotillstånd inte märks. Jag kan inte dela känslan, trots att vi är här för att dela. Men de verkar oberörda, de tittar på mig med förväntan.

Jag går in i ett låtsasläge och klämmer fram ett fejkat tonfall av nyfikenhet. Det är mycket ansträngande. Jag märker att min röst har tappat sin klang. Under sessionens gång börjar jag läka. Deltagarnas reflektioner, deras eftertänksamma eller spontana uttryck för känslor förknippade med jobbet, böljar som ett vatten fram och tillbaka. Jag hittar långsamt in i min roll igen, suger upp mig från mitt innersta, märker att jag börjar lyssna på riktigt. Men någonting ligger kvar och skaver när vi skiljs åt efter två intensiva timmar.

Under pausen, innan nästa grupp ska komma, hämtar jag en mugg kaffe i deras

personalmatsal. Jag går långsamt på den vidsträckta heltäckningsmattan förbi de klungor av

människor som sitter i soffor och vid skrivbord. Det är något med de här lokalerna, så genomtänkta i färger och material, som gör att jag upplever mig som en inkräktare. Många ansikten vänds mot mig när jag passerar, somliga hejar. Jag fångar upp några av dem, ger dem en särskild betydelse, eftersom jag tror att det behövs. Jag känner igen en ung man från

Somalia, som vid senaste handledningstillfället tycktes förvåna både sig själv och kollegorna eftersom han blev tårögd när han drog sig till minnes ett kundsamtal han hade haft. När ögonblicket inträffade blev jag själv berörd. Han hade suttit tyst under större delen av

sessionen. Någon berättade om en kund som väckte ett starkt medlidande. Då tog han plötsligt till orda och berättade om en kund som hade haft svårt att formulera sig på svenska. Hur han tålmodigt inväntade henne och när hon bad om ursäkt för sitt språk spontant hade sagt till henne att hon talar jättebra svenska. ”Hon påminde om min mamma.” Hans ögon tårades, han försökte dölja det. Vidden av det han sa sjönk in. Kollegorna satt tysta, jag tittade runt för att avläsa reaktionerna och kunde snabbt från deras ansiktsuttryck sluta mig till att fler än jag var berörda. Jag behövde inte säga något, men valde att senare under sessionen i en bisats nämna hans exempel. När jag nu passerar honom i personalrummet nickar jag med en särskild emfas och möter hans blick, vill säga: Tack för att du bidrog med något viktigt sist vi sågs. Jag kommer aldrig att glömma det. Han nickar tillbaka, hans uppmärksamma blick sticker ut bland kollegorna i soffan. Den trista svarta lådan med den röda knappen lämnar mig. Jag känner mig mer rörlig och går med lättare steg.

Efter pausen sitter jag där vid bordet igen, men med en ny grupp. Samma procedur, jag känner igen flera av dem, men inte alla. Det finns en spändhet i rummet. Det är som om konflikter har en särskild lukt. Sinnena skärps. Jag känner en viss bävan: Kommer jag återigen att få en önskan om verktyg? Men istället tar en äldre kvinna till orda, en dam med pondus som arbetat i över 30 år i samma organisation. Hon har en mönstrad scarf runt halsen och bakåtstruket hår. Jag har fått ett intryck av att hon är en stabil klippa för de nya och oerfarna. ”Jag har undrat varför chefen ska vara med på handledningen.” Det blir andlöst tyst.

Chefen, som är en ung man i kavaj, ser besvärad ut, verkar vilja slippa hantera frågan. Han skulle kunna vara kvinnans son. Det är en bra fråga hon ställer, rimlig med tanke på att medarbetarna förväntas öppna sig om svåra ärenden, kundsamtal som gått fel eller som berört på ett särskilt sätt. Att lönesättande chef sitter med är inte okomplicerat. Jag vet att jag

behöver balansera, inte få chefen att känna sig utsatt, han är trots sin maktposition i minoritet i

detta rum. Men jag behöver validera det som deltagaren säger. Det är delikat men inte svårt,

jag är lugn i rösten när jag säger: ”Det är en bra fråga. Men har du själv någon tanke om det?”

Kvinnan tar till orda med sin kraftfulla röst. Hon spänner blicken i mig och beskriver exakt den problematik det innebär. När jag speglar det hon säger bekräftar hon med eftertryck:

”Precis!” Hennes tonfall gör det tydligt att det finns en konflikt mellan henne och chefen, ett bristande förtroende. Jag förnimmer den välbekanta känslan av batalj, att en lågintensiv strid har pågått länge och att jag inte har en aning om hur djup den är. Jag tittar på de andra,

undviker medvetet chefen för att han ska förstå att han inte behöver yttra sig än. Istället tänker jag högt, säger att jag och mina kollegor diskuterade detta, vad är fördelarna och vad är nackdelarna med att chefen är med? Deltagarna lyssnar, flera nickar. Till slut säger en av de yngre: ”Jag tycker att det är bra”. Jag antar ett nyfiket uttryck. Hon tittar på chefen och tillägger: ”Det är väl bra om Johan får höra hur vi har det.” Chefen nickar tacksamt, jag tittar mig omkring och säger: ”Någon annan som har några tankar?” I mitt tonfall försöker jag förmedla att man kan tänka fritt kring detta. Men det verkar som om frågan har passerat, att det som behövde sägas nu har sagts. Chefen ser nu mer avslappnad ut. Jag väljer att göra en association till begreppet psykologisk trygghet. Jag ber dem ta fram det häfte de fått, med olika bilder, och bläddra fram till bilden med emojis som uttrycker olika tillstånd fördelade i ett diagram där grad av trygghet ställs mot grad av krav och förväntningar. Jag ber dem försöka placera sig själva och sin arbetsgrupp i diagrammet. Flera pekar på den ångestfyllda emojin. Någon säger: ”Jag pendlar mellan den stimulerade och den med ångest”. Jag frågar:

”Vad är det som avgör?”. Hon funderar en stund, säger att hon inte vet, att det beror på hur hon mår när hon kommer till jobbet. Men ett samtal med en arg kund kan avgöra. Jag frågar vad de andra tänker om det. Någon utbrister: ”De arga kan jag hantera. Det är värre med de ledsna!” Flera håller med. Jag frågar varför och drar mig samtidigt tyst till minnes att själva upphovet till denna insats var att ledningen tänkte sig att medarbetarna ofta blir utskällda i telefon. En diskussion utbryter där alla vill delta. Kvinnan med pondus säger att hon har lärt sig att inte ta med jobbet hem. När hon var ung och oerfaren kunde hon ligga vaken på nätterna efter ett jobbigt kundsamtal. ”Nu stannar allt på jobbet.” Hon gör en tvär gest med handen. Någon håller med och säger: ”Det är som en osynlig uniform man tar av sig.” Jag frågar hur det går till. Diskussionen fortsätter. Inombords gör jag ett överslag, låter dem prata, det är på riktigt, de pratar om sin verklighet, jag struntar i min plan, lägger den åt sidan.

Planen var att deltagarna skulle lära sig en metod för avlastning, en metod som

uppdragsgivaren bestämt. Jag gör valet att strunta i metoden, som utan tvekan kan kallas ett verktyg men som är under deras nivå. En av männen i gruppen tittar på sin kvinnliga kollega mittemot: ”Jag vet att du hör när jag sitter i skiten Anna.” Den som heter Anna nickar och ler.

Jag vänder mig mot henne och frågar: ”Hur märker du det?” Hon säger att hon lyssnar för att

se om hon behöver hjälpa till. ”Hur märker du när det behövs?” frågar jag. ”Man hör när det går i cirklar, runt runt” säger Anna. En i gruppen ser fundersam ut: ”Det är något med

tonfallet, man hör en trötthet.” Diskussionen fortsätter och fram tonar en bild av kollegor som är lyhörda för varandra. Jag förstår att det finns ett informellt stödsystem som utvecklats spontant i gruppen. Godisskålen är nu nästan tom, jag sneglar på klockan. Det är en

halvtimme kvar. När diskussionen pågått en stund bryter jag in, säger att vi behöver avrunda.

Jag säger från hjärtat att jag är imponerad. Att fler arbetsplatser skulle behöva göra som de.

Jag förklarar att de har utvecklat en metod för att skydda varandra, att de tar ansvar för sin gemensamma arbetsmiljö. De verkar nästan bli generade av min uppskattning. ”Men hur kan man sammanfatta det vi har hållit på med här?” Med min fråga befriar jag mig själv från uppgiften att ge en koncis och användbar summering, en summering som skulle kunna reducera, lägga allt som hänt i ett för prydligt paket. En av deltagarna säger att hon gillar teorierna. Hon nämner anknytning. Hon hade aldrig tänkt i de banorna förut. Jag säger att det gläder mig. Någon säger att det här är första gången de har pratat på det här sättet. Någon annan säger att han känner sig stärkt, ”vi kanske gör något bra trots allt.” Flera skrattar. När vi till slut reser oss och jag plockar ihop mitt material går deltagarna förbi mig i en varm ström.

De vänder sig mot mig, tackar, de låter glada. Jag fylls av en dubbel känsla, en tacksamhet över deras engagemang, att de varit så välvilligt inställda och generösa med sig själva, att det verkligen blev ett samtal på riktigt. Men också en skamsen känsla: Det här var inte vad uppdragsgivaren beställde. När jag går på den mjuka mattan mot utgången, slänger min pappersmugg i en skräpkorg, tar fram mitt tillfälliga passerkort och lämnar den fula

byggnaden, är det med denna kluvna känsla. I mitt minne passerar fragment av samtalen med sina ansiktsuttryck, tonfall och växlingar mellan hetta och svalka. Så många människor, livs levande, kännande, som jag befunnit mig tillsammans med under dessa timmar, som jag har påverkat på något sätt, och som har påverkat mig. Jag går mot tunnelbanan med kroppen hukande i regnet, mörbultad av de olika tillstånd som passerat igenom den. Framme vid Hornstull köper jag en sallad och tar hissen upp till min arbetsplats. Det är tomt i köket. Jag är sen, jag har en kvart på mig. Jag känner mig ensam, som om jag har lämnats kvar på

slagfältet. Som om freden har kommit, men jag har inte fått veta det. Jag hoppas att någon

kollega ska komma in genom dörren, att jag ska få byta några ord eller åtminstone en blick

med någon.

Syfte

Verksamhetshandledning skiljer sig från annan handledning som psykologer och

psykoterapeuter utför, till exempel psykoterapihandledning som syftar till att lära ut ett yrke man själv förutsätts ha stor kunskap om och erfarenhet av. Verksamhetshandledning är en typ av konsultation som kanske bäst låter sig beskrivas i ett citat hämtat från en rapport om organisationsutveckling, Linköpings universitet.

Citatet är en metafor som försöker fånga den roll en organisationskonsult kan ha som handledare i en verksamhet man är obekant med:

Konsulten däremot, kommer till en skog där han aldrig eller sällan varit förut och träffar en urinnevånare som gått vilse. Konsulten har en del redskap med sig. Vilka som kommer att komma till användning vet han inte riktigt i förväg. Kompass för att ta ut riktningen är alltid bra, karta också.

Ibland behövs nödproviant. Är de ute i riktigt dåligt väder kanske man måste hjälpa till med att slå läger och komma i skydd för det värsta öset för att få lite ro och vänta ut stormen. När skogens innevånare repat sig, kan man tillsammans, med hjälp av karta och kompass försöka komma underfund om var man befinner sig. Då hittar innevånarna ofta själva, och som konsult följer man inte med längre än till en punkt, där de känner igen sig och vet hur de ska gå för att hitta hem.

Jag är inte helt bekväm med metaforen som bland annat antyder att ”innevånarna” själva saknar kompass och karta och framstår som ganska hjälplösa. Men den fångar en aspekt av handledarrollen som är relevant för det här sammanhanget: okunskapen om de handleddas egen verklighet, och samtidigt beredskapen för att ändå hantera situationen, utan att i förväg veta vilka redskap som kan behövas.

Jag går in i en okänd skog. Det ingår i min roll att vara icke-vetande. Varje nytt uppdrag startar en tolkningsprocess. Vad är det för värld jag ska beträda, och vilken typ av kaos innehåller den?

Jag har en del kunskap med mig, men den är generell, och det är helt centralt hur den kunskapen utövas, hur själva praktiken går till. Det är en form av öppen nyfikenhet som ska praktiseras. En nyfikenhet som förhoppningsvis leder till att något upptäcks, formuleras.

Mina tankar förgrenar sig åt två håll. Den uppflammande irritationen över önskemålet om verktyg placerar mig på ett slagfält som jag vill undersöka närmare. Vad är det som skaver så

1 Forum för organisations- och gruppforskning, Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet

2 Ingrid Hylander, Handledning och konsultation, en jämförelse mellan två professionella psykologiska processer, FOG-rapport nr 23, 1995, s 44.

https://www.divaportal.org/smash/get/diva2:765608/FULLTEXT01.pdf

3 På engelska brukar handledning betecknas med ordet supervision. Men i fallet med verksamhetshandledning blir ordet fel. En supervisor ska inte bara vägleda utan även övervaka, se till att arbetet utförs på rätt sätt.

Alternativet är consultation, som nog ligger närmare det vi kallar verksamhetshandledning, en typ av konsultation med handledande inslag men utan rollen att övervaka och bedöma, snarare tänka tillsammans.

4 I Marcia Sá Cavalcante Schubacks essäbok Lovtal till intet (Glänta 2006) hänvisar hon till Nietzsches syn på kaos som ett världens ”verkliga kaos” (s 57), inte människans definition av kaos som en frånvaro av ordning. För mig blir skillnaden begriplig i att jag inte kan ordna kaos, men behöver våga vara i det. Inte avverka eller rensa i skogen.

i psykologrollen och rollen som handledare och vad säger det om min yrkesrolls plats eller funktion i samhället? Jag kanske kan kalla det för maktspåret? Det andra spåret är

nyfikenheten inför det jag egentligen håller på med. Att undersöka vad det är jag gör som inte står i några manualer eller ryms inom några specifika modeller, dvs mitt blandande av olika psykologiska modeller och teorier i kombination med ett relationellt görande i stunden, tanke och känsla och rörelse, en sorts dans. Jag kallar det för dansspåret så länge. Det klumpiga ordet som utgör titeln på denna essä, verktygsdansen, uttrycker min önskan om att låta dessa spår mötas. Ordet verktyg provocerar mig. Jag anar ett mer personligt syfte med min

undersökning: att finna en försoning, att slippa vara arg. Jag är inte säker på att jag kommer att lyckas men jag vill i alla fall försöka.

Metod

Fronesis och praxis

För att följa dessa spår behöver jag ledsagare inom den praktiska kunskapens teori. Aristoteles har med sitt begrepp fronesis skapat en grund för den här sortens utforskning. Fronesis är en kunskapsform, uppnådd genom erfarenheter och ett reflekterande över dessa erfarenheter.

Men för att förstå fronesis behöver vi förstå lite mer av Aristoteles tänkande. Här tar jag hjälp av filosofen Christian Nilsson, som i sin läsning av Den nikomachiska etiken går närmare in på Aristoteles kunskapssyn

. Det mänskliga handlandet kan enligt Aristoteles främst anta två former, poiesis och praxis, där poiesis är det framställande handlandet, det som syftar till att skapa en produkt, att till exempel bygga något, skapa något som blir färdigt, som så att säga går att ställa bredvid sig när det är klart, till exempel en stol, en teckning eller en dikt. Praxis å andra sidan är det handlande som är något i sig, och som inte har ett slutmål. Praxis är själva det pågående görandet, egentligen själva livsprocessen.

Den kunskapsform som kommer till användning i poiesis kallar Aristoteles för techne. Det är tekniker, metoder, tillvägagångssätt, ofta inlärda, sådant man utbildats i. I psykologens fall skulle techne kunna vara en

samtalsteknik, en manualbaserad terapiform, eller en inövad intervention i en terapi eller handledning. I praxis krävs en annan kunskapsform, som inte så lätt går att läsa sig till, som handlar om klokhet, att göra övervägningar i stunden, använda sitt omdöme. Eller som Fredrik Svenaeus uttrycker det i inledningen till boken Vad är praktisk kunskap: ”Den

praktiska kunskapen bärs som en personligt erövrad kunnighet som tagit plats hos individen –

5 Christian Nilsson, ”Fronesis och den mänskliga tillvaron”, i Vad är praktisk kunskap?, red. Jonna Bornemark

& Fredrik Svenaeus, (Södertörns högskola, 2009).

6 Ibid., s 47.

och i den mänskliga gemenskap där han eller hon handlar – och den utövas på ett intuitivt sätt.”

Citatet antyder att denna kunskap inte är enkel att redovisa. Dess utövning bygger på intuition.

Essän

Hur fångar man den kunskap som inte går att mäta, knappt ens att formulera?

Formen för undersökningen behöver bli aningen lösare, anta en mer associativ form, där metaforer och andra former av bilder kan kasta ljus över det som annars går obemärkt förbi. Den form som förefaller bäst lämpad att fånga detta undflyende intuitiva kunnande är den typ av text vi kallar för essä. Ordet essä härrör från renässansfilosofen Michel de Montaigne (1533-1592), som under senare delen av sitt liv drog sig tillbaka från ett aktivt yrkesliv och ägnade sig åt ett skrivande i form av fria reflektioner kring olika ämnen. Essä kommer av franskans essay, som betyder försök eller, som verb (essayer), att pröva sig fram. Även om Montaignes stil var estetiskt medveten rör sig essäerna till synes fritt, associativt, utan att texten styr mot ett på förhand utstakat mål. I förordet till Essayer skriver Jan Stolpe om hur Montaignes juridiska bakgrund kan skönjas i texterna, där en typ av förbehåll både uttrycks och gestaltas: att det endast är den föreliggande informationen som författaren tar ställning till, och att exemplen inte nödvändigtvis går att generalisera till andra sammanhang och betingelser.

Här tar Montaigne enligt Stolpe ställning för det situationsunika, som även är det som kännetecknar den praktiska kunskapen. Essän har efter Montaigne blivit en egen genre, som av den tyske filosofen Theodor Adorno beskrivs som en möjlighet till ett mer subjektivt utforskande, ett sätt att skriva som varken lyder under objektivitetens principer eller helt under konstens frihet.

Adorno vänder sig här mot en positivistisk kunskapssyn som hänvisar subjektiva eller unika erfarenheter enbart till konstens domän. Han slår fast att essän liknar ett konstnärligt utövande i sin användning av den subjektiva fantasin, men skiljer sig från konsten genom sin mer uttalade strävan efter att nå sanning, och sitt användande av begrepp i syfte att ”öppna saken”, att med hjälp av begreppen på djupet förstå det fenomen man valt att undersöka.

Begreppen är inte statiska eller strikt definierade, de är komplexa och rörliga, essän går

”metodiskt ometodiskt tillväga”

. Denna öppenhet inför begreppen, själva rörligheten i

7 Fredrik Svenaeus, ”Vad är praktisk kunskap – en inledning till ämnet och boken”, i Vad är praktisk kunskap?, red. Jonna Bornemark & Fredrik Svenaeus, Södertörns högskola (2009), s 13.

8 Det är ju inte bara en fråga för denna undersökning utan en ständig fråga i psykologens yrkespraktik.

9 Michel de Montaigne, Essayer, Bok I, Atlantis Stockholm (2012), förord av Jan Stople, s xvi.

10 Theodor Adorno, Essän som form, i Essä, red. Mellberg, Arne, Daidalos (2013).

11 Ibid., s 324.

12 Ibid., s 332.

relation till orden, kan kanske hjälpa mig att förstå vad den praktiska kunskapen i mitt yrke består av. Med risk för att förhäva mig önskar jag alltså utforska de ord och begrepp som singlar genom min yrkesmässiga rymd, framförallt ordet verktyg, på det sätt (om än kanske inte med samma lätthet och tyngd) som Montaigne närmar sig ämnen som ”sorgen”, ”lyckan”

eller ”döden”; på ett essäistiskt prövande sätt, för att förhoppningsvis ytterligare lyckas öppna saken.

Essäns form kan även möjliggöra det som filosofen Hannah Arendt reser som ett samvetes påbud: att tänka, att gå hem till mig själv och ”granska saker och ting”

. Det framstår som en viktig uppgift när jag inser hur oreflekterat och irriterat jag reagerade på den unga kvinnans önskan om verktyg.

Metaforerna

Som ett led i försökandet, det essäistiska, kommer två ord att vara i centrum, orden verktyg och dans. Det ena ordet, verktyg, har alltmer kommit att få en metaforisk funktion.

Psykologiska verktyg finns ju inte i den fysiska världen. Ordet dans är förstås inte en metafor i sin verkliga mening, dansen finns i högsta grad i den verkliga och sinnliga världen, men kanske inte i de rum där jag rör mig yrkesmässigt. I denna undersökning väljer jag att använda dansen som en metafor för min yrkesutövning. Således har vi två metaforer redan i början av denna undersökning. En metafor är ett stilgrepp där själva saken som ska beskrivas har bytts ut mot något annat, som ska förstärka eller förtydliga det man försöker fånga.

Det psykologiska verktyget uppstod metaforiskt genom att själva verktyget, skruvmejseln eller hammaren, bars bort från sitt sammanhang och in i den psykologiska sfären. Då blir själva överförandet, metafor-skapandet av ordet verktyg, i sig intressant. Hur gick det till? Det är med skepsis jag närmar mig ordet verktyg som den metafor det har blivit i en psykologisk kontext. Och det är med en viss om än vansklig förhoppning om ett förtydligande, en förståelse, som jag prövar dansen som metafor.

I psykoterapi och annan psykologisk praktik kan metaforer ibland klargöra en situation eller en upplevelse på ett sätt som andra beskrivningar inte kan. Men det motsatta händer också, att metaforer skymmer genom att vara för invanda, för välanvända. Bildspråk som syftar till att skymma istället för att uppdaga, eller som bara speglar utan att tillföra något, och kanske

13 Michel de Montaigne, 2012.

14 Hannah Arendt, ”Tänkande och moraliska överväganden”, i Tanke, känsla, identitet, red. Alanen, Lilli, Holm, Ulla M. & Mark, Eva, Göteborg (1997).

15 Metafor [-fo:ʹr] (latin metaʹphora, av grekiska metaphoraʹ, det senare även med betydelsen ’bortförande till ett annat ställe’, av metapheʹrō ’bära bort’), stilterm: ett bildligt uttryckssätt där likheter eller inre

överensstämmelser motiverar att en företeelse (sakledet) byts.

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/metafor [Hämtad 2020-0302].

därigenom förflyktigar själva saken, avleder istället för att lysa upp. Metaforen behöver kunna bära saken bort från sitt sammanhang, in i en annan värld där den blir synlig igen. På det viset är metaforen motsatsen till klichén, som betecknar det uttjatade och gradvis alltmer

osynliggjorda, förgivet-tagna, där tänkandet och reflektionen har upphört.

Filosofen Friedrich Nietzsche menade att människans språk helt vilar på metaforer.

Från början finns ett sinnesintryck i form av en nervretning. Därifrån sker en förflyttning till en bild, och därifrån till ett ljud, eller ord. Genom orden, begreppen, sorterar vi världen utifrån idéer om skillnader och likheter. Språket gör då världen begriplig, men suddar samtidigt ut det unika och, skulle man kanske kunna säga, suddar ut eller maskerar världens verkliga kaos.

Nietzsche talar alltså om ett antal metaforiska förflyttningar i en stegvis process. ”Vi tror oss veta något om tingen själva när vi talar om träd, färger, snö och blommor, och äger dock ingenting annat än tingens metaforer, som på intet sätt motsvarar deras ursprungliga väsen.”

Är då en metafor lika bra (eller lika bristfällig) som någon annan? Jag vill inte glida in i en relativism där alla sätt att beskriva verkligheten är lika ”sanna”. Det finns en komplexitet i Nietzsches syn på språk och sanning som den här essän av utrymmesskäl inte kan gå närmare in på, men jag stöder mig på idén att allt är metaforer för att försöka tänka kring vilka

metaforer som ligger närmare en sorts sanning, och som ökar möjligheten till förståelse.

Verktygsordet tycks inte göra min yrkesutövning begriplig. Ordet hamnar liksom i periferin, långt ifrån ”nervretningen”. Frågan blir då hur just denna metafor har kunnat bli så betydande.

Nietzsches syn på språk, metafor och sanning ligger inte långt ifrån den franske filosofen Michel Foucaults arbeten med diskurser. I det jag kallar maktspåret känns det naturligt att vända sig till Foucault och hans efterföljare, vars tänkande till stor del upptas av analyser kring makt och dess olika skepnader genom historien och i samtiden, och hur vi människor skapar oss själva, formar våra tankar och våra beteenden i en sorts självets teknologi, betingad av den rådande makten. Jag avser att undersöka de diskurser jag själv som psykolog verkar inom, och kämpar med eller mot, och utgår då från att vi nu befinner oss i en diskurs som jag med hjälp av Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans kanske kan kalla för en

16 ”Language in Nietzsche's eyes is not primarily literal; rather, it is fundamentally metaphorical.” Lawrence M.

Hinman, ”Nietzsche, Metaphor, and Truth”, i Philosophy and Phenomenological Research Vol. XLIII, No. z, (1982), s 180.

17 Friedrich Nietzsche, ”Om sanning och lögn i utommoralisk mening”,

https://excerpter.wordpress.com/2006/03/12/friedrich-nietzsche-om-sanning-och-logn-i-utommoralisk-mening- fulltext/, [hämtad 2020-06-06].

mätbarhetsdiskurs.

Bornemarks tankar kring begreppen ratio och intellectus definierar ett spänningsfält i min yrkesutövning och kommer därför att bilda en grund för denna

undersökning.

Inom essäns form tar jag mig även friheten att pröva något: dansen som metafor för min yrkesutövning. Psykologens praxis kan kännas som ett dansande, som har med rytm och rörelse att göra. I samtal med kollegor har jag förstått att jag heller inte är ensam om att likna den psykologiska eller psykoterapeutiska praktiken vid en sorts dans. Men det är med

försiktiga steg jag beträder en för mig så okänd mark. Jag hoppas finna ett bättre sätt att beskriva min yrkesutövning än som en utdelare eller leverantör av verktyg, och möjligtvis att därigenom hitta en väg till verktyget, där det tar en mer rörlig form. Som en bro i denna metaforiska förflyttning tar jag hjälp av de tankar kring hermeneutik och fenomenologi som filosofen Marcia Sá Cavalcante Shuback uttrycker i sin bok Lovtal till Intet.

Hermeneutiken ställer frågor kring vårt sätt att förstå världen: hur går förståelse egentligen till? Schuback föreslår att när vi förstår så beträder vi ett tomrum eller ett tomt mellanrum, ett intet, där man inte bara möter den så kallade texten, eller världen eller människan, som en främling som ska förstås, utan även möter sig själv som främmande, och att detta främmande i det egna skapar en öppning, en ”suspension eller cesur” som är en förutsättning för förståelse.

Denna hermeneutiska inställning gör att mina steg ut på dansens okända golv förefaller rimliga. Jag kan hoppas på det ögonblick där något okänt uppstår i det bekanta och något bekant i det okända.

Verktyget och dansen rör sig som ord (företeelser, begrepp, metaforer) i olika rum och verkar inte bara kontrastera varandra utan även innehålla sina egna motsägelser. Verktyget kommer till mig som en önskan utifrån, något som läggs på mig, utövar makt över mig. Dansen kommer från ett annat håll, inifrån, mellankroppsligt, outtalat. Ordet verktyg meddelar en gripbar fysisk dimension, som när jag försöker förstå den blir eterisk och undflyende. Dansen å andra sidan, som är så långt ifrån de förväntningar som utifrån läggs på mig i min

yrkesutövning, känns samtidigt högst påtaglig, som något jag faktiskt gör. I den här essän hoppas jag kunna sammanföra dessa båda ord och dimensioner, det som förväntas av mig, verktyget, och den dans som jag föreställer mig att min praxis till stor del består av. Vad jag menar med att sammanföra, och hur det ska gå till, är än så länge inom det okändas område.

18 Jonna Bornemark, Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde, (Volante 2018).

19 Marcia Sá Cavalcante Schuback, Lovtal till intet, Glänta (2006).

20 Ibid., s 9.

Men jag har för avsikt att röra mig åt olika håll, hämta intryck från skilda teorier och låta dem i möjligaste mån dansa med varandra.

Ratio och intellectus

Jag börjar med en känsla: irritationen som flammar upp inombords när jag under

handledningssessionen ställs inför önskemålet om verktyg. Det är som om något hos mig blir hotat. I det ögonblick den unga kvinnan ställer sin fråga händer något med mig, kanske med rummet, oss alla. Det är som om något upphör, som om någon tryckte på stopp-knappen. En liknande känsla har uppstått vid flera tillfällen i psykoterapier som jag uppfattat som ganska lyckade, där patienten har löst inre och yttre konflikter, arbetat sig igenom hinder och mår bättre, och sedan, i det avslutande samtalet där man ska ta farväl plötsligt ber om verktyg. I samtal med kollegor har jag förstått att detta har blivit allt vanligare. Både jag och mina kollegor brukar tänka: men du har ju fått bra verktyg, vad mer begär du? Verktygsmetaforen har uppenbarligen sina brister och jag hyser ibland en misstanke, eller om det är en fördom, om att patienten eller uppdragsgivaren egentligen inte vet vad de frågar efter. I denna handledningssituation är min irritation en signal om konflikt, om ett behov av aggressivt skydd som om något hotar att förstöras. Jag vässar mina vapen, slår tillbaka genom att försåtligt be övriga deltagare räkna upp de verktyg som jag vill att den unga kvinnan ska förstå att hon helt har missat. Det är förstås en helt rimlig respons men i stunden drevs jag inte av goda intentioner utan ville snarare bestraffa henne. Hon kunde knappast förutse att hennes önskan om verktyg skulle aktivera ett inre krig hos mig som handledare. Men vad handlar kriget om? Hur ser slagfältet ut? Vad är det för batalj som utkämpas där?

Ordet batalj används av Michel Foucault när han beskriver hur olika diskurser, sätt att

förhålla sig till och tala om verkligheten, kan operera parallellt och komplementärt, men även i strid med varandra.

Det finns olika läror, skolbildningar, uppfattningar, som försöker samsas men ofta krockar i psykologens yrkesutövning. Den uttjatade striden mellan KBT och psykoanalys är kanske ett exempel på en batalj mellan diskurser, eller en yttring av en större strid som handlar om människosyn. Psykologin som en egen disciplin växte fram under senare delen av 1800-talet i ett gränsland mellan filosofi och fysiologi.

Redan från början

21 Michel Foucault, Diskursernas kamp, Symposion 2008, s 182.

22 Per Saugstad, Psykologins historia, Natur & Kultur, 2001, s 20f.

hade psykologin sin identitet i det empiriska och experimentella, med utvecklandet av olika mätmetoder, laboratoriestudier, frågeformulär, kognitiva tester, normdata och statistiska analyser.

Inom den kliniska psykologin har behaviorismen, med sina inlärningspsykologiska teorier, och psykoanalysen varit de två stora strömningarna från tidigt 1900-tal och framåt.

Det verkar som om psykologin genomgående har brottats med ett problem som rör synen på kunskap. De naturvetenskapligt färgade och de mer förståelsebaserade perspektiven har kompletterat men även stridit mot varandra.

I grunden finns förmodligen det som Per Saugstad beskriver i Psykologins historia, problemet med att empiriskt studera något som egentligen bygger på begrepp snarare än på observerbara fenomen, t ex stimulus, eller jaget, eller information.

För att studera något behöver man förstås ha definierat det, och redan där har en tolkning skett. Denna komplexitet i vad som är möjligt att observera och vad som är möjligt att förstå är en del av psykologens yrkesutövning. Den tidiga psykologins dröm om att kunna göra kunskapen om människans känslor, tankar och beteenden till en sorts

naturvetenskap har knappast besannats.

Sveriges Psykologförbund har på sin hemsida publicerat en mängd berättelser från seniora psykologer, de som startade upp yrket på 1950- och 1960-talet och var med och formade en yrkesidentitet.

I deras berättelser tonar en mångfacetterad bild fram. Psykologyrkets uppkomst ter sig som en impressionistisk målning utan raka linjer. När man betraktar en impressionistisk målning från en viss distans brukar en tydlig bild framträda. Jag ser en idealistisk yrkesgrupp med stor tilltro till möjligheten att mäta och klassificera. Men också en yrkesgrupp som är helt beroende av sina handledare och mentorer, där kunskap och

inspiration överförs från de äldre till de yngre. Och jag upplever att en ny målning har trätt fram, där mönstret blivit rakare, mer fyrkantigt; det evidensbaserade manualiserade

arbetssättet, där såväl den enskilda psykologen som patienten eller handledningsdeltagaren är tänkt att vara lätt utbytbara.

Genom att samla in stora mängder data försöker psykologin uttala sig generellt om

människan, till exempel om hur man beter sig vid belöning och bestraffning, eller hur man förhåller sig till kortsiktiga och långsiktiga strategier. Det å andra sidan individunika och

23 Ibid., s 22f.

24 Ibid., s 30. Saugstad beskriver hur pionjärerna inom psykologisk forskning ofta hade en förenklad och naiv syn på naturvetenskapen.

25 Ibid., s 494f.

26 Sveriges psykologförbund, https://www.psykologforbundet.se/Seniorpsykologer-berattar/ [hämtad 2019-12-28].

situationsunika har representerats av fallstudier, framförallt av psykoanalytisk karaktär. När jag läser berättelserna från seniora psykologer så förstår jag att fallstudier och unika exempel tidigare har kunnat fungera som en väg till förståelse av människan på ett sätt som kunnat väcka nya frågor och leda till nya upptäckter. Men den mätbara generaliserande

vetenskapssynen verkar nu ha blivit förhärskande inom psykologin, och ligger som ett ideal över den kliniska praktiken, där det unika och relationella, det som uppstår i rummet, ändå är avgörande. Man kan då tala om en mätbarhetsdiskurs.

Filosofen Jonna Bornemark lyfter i sin bok Det omätbaras renässans fram ett tänkande som ifrågasätter nutidens överdrivna fokus på att mäta och klassificera.

Hon tar stöd av

framförallt två filosofer som levde på 1400- respektive 1500-talet, Nicholas Cusanus och Giordano Bruno. Båda dessa tänkare representerar en kunskapssyn och världsbild som med hjälp av Bornemark går i polemik mot det ensidiga fokus på mätbarhet som nu präglar vårt sätt att förhålla oss till verkligheten. ”Vi flyr undan det subjektiva, det känslomässiga, det tillfälliga och den blotta tron och räknar istället: siffror, diagram och staplar verkar så mycket pålitligare.”

Vad vi förlorar på denna mätbarhetsdiskurs är just det som inte låter sig mätas, som behöver förstås på andra sätt. Bornemark redovisar 1400-talsfilosofen Cusanus syn på förnuftet som delat i två: ratio och intellectus. Ratiot är det kalkylerande förnuftet som skapar en mening åt den oändliga strömmen av sinnesintryck genom att ”[…] se mönster, skilja åt och binda samman […]”

. Bornemark hänvisar till Cusanus syn på världen som bestående av en närmast oändlig mängd vadheter eller kvaliteter, quidditas. Ratio-förnuftet kategoriserar vadheterna utifrån olika typer av jämförelser som syftar till att urskilja mönster, finna likheter och skillnader, för att på så sätt göra världen begriplig för oss. Det andra förnuftet,

intellectus, har en förmåga som ratiot saknar; att kunna uppmärksamma och värdera vilka vadheter som är av intresse i specifika situationer. Intellectus tillhandahåller alltså en riktning som ratiot saknar.

Med Bornemarks ord: ”Intellectus fungerar som en fri blick över ratiots värld.”

I min egen yrkesutövning skulle Cusanus kanske benämna mina psykologiska modeller, till exempel det diagram om psykologisk trygghet som jag halade fram under en av handledningssessionerna, som ratio-baserade. De är noggrant utvalda vadheter som jag tar med mig in i den okända skogen. Ögonblicket när jag väljer att ta fram just denna modell, den

27 Bornemark, 2018.

28 Ibid., s 9.

29 Ibid., s 37.

30 Ibid., s 44.

31 Ibid., s 46.

bedömning jag gör av själva timingen, kan ses som ett intellectusbaserat arbete, liksom den diskussion som följer i handledningsgruppen. Intellectus träder in i det situationsunika och gör en bedömning av vad som är viktigt just där och då och hur det kan utföras. Relationen mellan ratio och intellectus verkar ha vissa likheter med Aristoteles uppdelning i poiesis och praxis, även om de behandlar olika nivåer av görande och tänkande. Bornemark konstaterar att intellectus, som har förmågan att reflektera över ratiots begrepp och kategorier, är ”en helt central förmåga för att vi ska kunna ha en värld”

. Steget är inte långt till att tänka sig intellectus som en fronesisbaserad kunskap. Intellectus sysslar bland annat med minimat, det som bara kan uppfattas i sin enskildhet, som är för litet, för unikt, för att omfattas av

begreppen.

Det är i dessa minima mitt eget görande som psykolog ofta befinner sig, samtidigt som ratiot finns med i min planering, mina modeller, mina ”verktyg”. Bornemark skriver:

Som subjekt är man en levande, kännande, förnimmande, tänkande, viljande, omdömesutövande varelse. Någon som inte bara ärver ratiots kategorier utan som också omformar dem och som förhåller sig till och formar sina egna grundläggande värderingar.

I Giordano Brunos tänkande ca 100 år efter Cusanus, finner Bornemark ytterligare en filosofi om det levande och unika. För att förstå Bruno behöver man sätta sig in i hans gudsbegrepp.

Bruno menar att Gud inte står utanför världen, som ett något, eller det högsta. Gud är ”själva blivandets rörelse”

. En icke-troende läsare kan här översätta gudsbegreppet till det levande.

Det levande finns redan från början i materian, i det att materian är självformande. Bornemark skriver: ”Medvetande är, precis som materia, i grunden en rörelse”

. Bruno löser enligt Bornemark upp distinktionen mellan materia och medvetande och ser det levande som en formtagande rörelse. Distinktionerna vi rör oss med i vårt språk och tänkande är alltså inte självklara eftersom allt kommer ur samma rörelse.

Bornemark konstaterar utifrån Brunos tänkande att vi inte kan nöja oss med att se världen som ett kunskapsobjekt, eftersom vi själva är en del av världen, vår subjektivitet ingår i rörelsen.

Mitt subjektiva görande som psykolog bör alltså ses som en del av ett helt görande, där både ratio och intellectus ingår, där allt är en del av en större rörelse. Det kan låta mystiskt, och är väl det i någon bemärkelse, men jag har

32 Ibid., s 43.

33 Ibid., s 41.

34 Ibid., s 75.

35 Ibid., s 109.

36 Ibid., s 163.

37 Ibid., s 167.

38 Ibid., s 177.

en känsla av att detta perspektiv öppnar upp något i min yrkesutövning och även sätter ordet verktyg i relation till det levande.

Det irriterande ordet

Verktygsordet ger sken av något fysiskt och konkret som man kan hålla i. Ordet betecknar nytta och användbarhet på ett sätt som maskerar det faktum att det psykologiska verktyget inte finns i den fysiska världen. Är analogin mellan en skruvmejsel och ett relationellt förhållningssätt överhuvudtaget möjlig? Jag tänker på uttrycket i den unga kvinnans ansikte under handledningssessionen: en lite blasé blick, nollställd som inför en likgiltig uppsättning varor. Hon är kanske den nya människa som psykologen ska hjälpa. Hon vill inte vara med och leka. Hon har kanske inte tid med det. Säg hur vi ska göra! Verktygsordet låter så praktiskt, men ger mig ingen ledtråd till hur det ska praktiseras. Jag vill gärna gräva tills jag med Wittgensteins ord når ”den hårda klippan och min spade viker sig”

, men jag har en känsla av att verktyget kommer att upplösas ju mer jag gräver. Hur kan ett så behändigt ord vara så svårgripbart?

Förutom verktyget har ytterligare två ord alltmer trängt sig in i min yrkesutövning, ord som knappt nämndes när jag var nyutexaminerad psykolog i slutet av 1990-talet men som nu har intagit en central plats: Manual och evidensbaserad. Dessa ord innehåller en form av

uppmaning: håll dig till det mätbara och generaliserbara. Genom att manualisera psykologiska interventioner försöker man garantera att alla får samma (och rätt) behandling. Och då blir det möjligt att utvärdera på gruppnivå, framförallt med hjälp av randomiserade kontrollerade studier. Som Saugstad skriver finns det genom hela psykologins historia en svaghet för denna naturvetenskapsliknande kunskapssyn. Bornemark menar dock att med en strikt kvantitativ kunskapssyn blir vi oförstående inför subjektet, det som genom intellectus situationsunika bedömningar gör all kunskap möjlig.

Inom evidensparadigmet finns en vetenskaplig hierarki där fastställandet av orsak och verkan värderas högst. Bornemark konstaterar att en sådan vetenskaps- och kunskapssyn inte passar särskilt bra inom områden där man arbetar just med det levda livets komplexitet, det vill säga inom till exempel klinisk psykologi och socialt arbete.

Kritik mot denna kvantitativa kunskapssyn har inte oväntat kommit även från psykoanalytiskt håll. I en tio år gammal artikel i tidskriften Divan kopplar psykologen Håkan

39 Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, (Thales, 1992), s 100.

40 Bornemark, 2018, s 132f.

41 Ibid., s 138ff.

Svenbro dess allt högre status inom psykoterapin till framväxten av de manualiserade KBT- behandlingarna. Han menar att denna terapiform kombinerar ett slags ”slugt” bondförnuft med en ”modern teknisk-instrumentell rationalitet” .

Han menar vidare att den kognitiva beteendeterapin rör sig med en annan syn på jaget än den traditionella psykoanalytiska terapin, ett jag som är en helt igenom rationell allianspartner, en operatör, en

systemövervakare, och han konstaterar:

Det i detta sammanhang gängse begreppet “verktyg” faller här helt på sin plats – metaforen psykologiskt verktyg nödvändiggör ju en instans – en spöklik Någon, en Hantverkare – som håller verktyget i sin hand eller förvarar det i sin verktygslåda.

Svenbro menar alltså att vi har att göra med ett nytt jag, eller åtminstone en ny bild av vad jaget är. Hans analys gör min upplevelse av att stå på ett slagfält begriplig, där en strid pågår om vilken människosyn som ska råda: den rationella systemövervakaren med sina verktyg eller den komplexa och omdömesutövande människan som blir till i relation till andra. Jag delar dock inte Svenbros syn på manualbaserade metoder. Snarare är jag kluven. Å ena sidan upplever jag att det inom mitt yrkesområde och i samhället i stort finns en övertro på

manualer och generaliserade interventioner. Övertron riskerar att undervärdera det som äger rum i stunden, det individ- och situationsunika. Å andra sidan är det för mig självklart att psykologiska interventioner som visar sig fungera för många människor lärs ut och sprids bland yrkesutövare. Allt är inte unikt. I det generaliserade finns en stor del av min

yrkeskunskap.

Själventreprenören

Om vi antar att vi har att göra med en ”ny människa”, en person som inte strävar efter förståelse av sig själv och andra utan som i mötet med psykologen söker efter något konkret och praktiskt användbart; hur har då denna nya människa uppkommit? De sista åren före sin död 1984 började filosofen och idéhistorikern Michel Foucault alltmer intressera sig för självet, det enskilda subjektets skapande av sig själv utifrån rådande diskurser.

Tankar kring

42 Håkan Svenbro, ”Att förkorta själen”, Divan, 1-2, (2010), s 55.

43 Ibid., s 61.

44 Jag väljer att översätta det franska soi och det engelska self med självet, även om det ofta skulle passa bättre med ordet jag. På svenska brukar självet beteckna upplevelsen av jaget, alltså inte hela the self eller le soi. Men jag följer här hur ordet översatts i boken Diskursernas kamp och andra texter.

detta återfinns i hans föreläsning i Vermont 1982

, i Berkeley 1983

och i sista bandet av Sexualitetens historia, där andra kapitlet har rubriken ”Odlandet av självet”, La culture de soi

. För att förstå Foucaults tankar om självet behöver man ta till sig åtminstone två av hans begrepp, dels governmentality, på svenska översatt med regementalisering eller

regementalitet, som innebär att makten tar form inom oss och blir en del av oss själva, vårt sätt att vara och tänka

. Och dels begreppet självteknologi, som enligt Foucault:

gör det möjligt för enskilda människor att av egen kraft eller med andras hjälp genomföra ett visst antal ingrepp på sina kroppar och själar och tankar, sitt eget uppträdande och sätt att vara – och på så sätt omvandla sig själva i syfte att uppnå ett visst tillstånd av lycka, renhet, vishet, fulländning eller odödlighet.

Foucault lyfter fram något som numera kanske ses som självklart, att individen inte bara skapar sig själv utifrån en egen fri vilja, utan att de sätt som vi blir till som människor och formar vår identitet och våra värderingar, springer ur och praktiseras inom en samling diskurser som utgör samhällets komplexa maktsystem. Han beskriver en utveckling av självteknologin från grekiska antiken, kynikernas och stoikernas självomsorgsideal, via kristendomens bekännelse och försakelse till det nutida nyliberala subjektet. Foucault menar att denna nya människa har blivit ”sin egen entreprenör”, det vill säga ser sig själv, eller sitt själv, som ett företag.

Han menar att vi förmodligen aldrig varit bättre på att styra och optimera oss själva, men inte utifrån en repressiv makt, utan genom själva individualismen, skapandet av oss själva i en nyliberal diskurs.

Statsvetaren Wendy Brown utgår bland annat från Foucaults begrepp regementalitet när hon analyserar hur nyliberalismen fullständigt omformar människans själv. I sin beskrivning av det amerikanska utbildningssystemet konstaterar hon att en kursändring har skett de senaste 30 åren där universiteten numera bidrar till att skapa humankapital:

45Michel Foucault, The technologies of the self, föreläsning i Vermont 1982,

https://foucault.info/documents/foucault.technologiesOfSelf.en/. [Hämtad 2019-12-28]. Föreläsningen finns utgiven på svenska i boken Diskursernas kamp, som jag hädanefter kommer att hänvisa till.

46 Michel Foucault, The Culture of the Self, http://www.openculture.com/2014/08/michel-foucaults-lecture-the- culture-of-the-self.html, [Hämtad 2019-12-28].

47 Michel Foucault, Sexualitetens historia - Band 3, Omsorgen om sig, Daidalos (2002), s 39ff.

48 “Detta samband mellan härskar- och självteknologier kallar jag regementalitet”. Michel Foucault, Diskursernas kamp, Symposium (2008).

49 Ibid., s 263.

50 Foucault, 2014, s 197.

Once about developing intelligent, thoughtful elites and producing culture, and more recently, enacting a principle of equal opportunity and cultivating a broadly educated citizenry, higher education now produces human capital, thereby turning classicly humanist values on their head.

Brown beskriver i Foucaults efterföljd hur den nyliberala individualismen skapar ett subjekt som både är ett humankapital och ska sträva efter att förvalta och öka sitt kapital.

Hennes slutsatser är att nyliberal regementalitet går igen i alla skikt i det mänskliga livet och, genom att använda sig av kollektiva och demokratiska värderingar, till exempel att människor behöver acceptera neddragningar och försämringar i välfärden för samhällets bästa, det Brown kallar ”shared sacrifice”, möjliggör den sin egen fortlevnad och expansion.

Även psykologen Jeff Sugarman utgår från Foucault i sin formulering av hur den nyliberala erans regementalitet fungerar:

It operates, not through coercion, but rather, inconspicuously through social practices that create a field of action within which persons are reconfigured through an economized conception of enterprise and by acting on them through their capacity for agency and self-determination.

Det rör sig alltså om en ny sorts entreprenör där det egna jaget är det projekt som ska

förverkligas. Den klassiska bilden av entreprenören brukar annars vara en person som med ett visst risktagande startar egna företag. I Joseph Schumpeters klassiska text beskrivs

entreprenören som en människa fullständigt fokuserad på att uppnå ett mål och som nästan inte skyr några medel för att nå dit, en individ som inte passar in i några klassmässiga eller andra kategorier och vars uppgift är att ”slå sönder gamla traditioner och skapa nya”.

Schumpeters entreprenör skapar något utanför sig själv, med segervilja och skaparglädje.

Själv-entreprenören å andra sidan beskrivs av Sugarman med flera som helt fokuserad på sig själv, och ständigt rörlig, flexibel, på en osäker arbetsmarknad: ”The neoliberal context of employment is perpetually transitional”.

Detta och bristen på andra stabila faktorer i tillvaron, menar Sugarman, leder till en upplösning eller fragmentering av självet, där den egna berättelsen börjar likna en ”checklist of capacities” snarare än en sammanhållen

historia.

Genom denna upplösning kommer även medikaliseringen av mänskliga upplevelser in i bilden. Sugarman beskriver hur till exempel blyghet gradvis kommit att

51 Wendy Brown, Undoing the Demos: Neoliberalism's Stealth Revolution, 1 uppl. (London: 2015), s 24.

52 Ibid., s 38.

53 Ibid., s 210ff. Brown lyfter fram hur även religiösa företeelser som ”offer” används i det nyliberala projektet för att skapa en kollektiv acceptans av dess konsekvenser.

54 Jeff Sugarman, ”Neoliberalism and Psychological Ethics”, Journal of Theoretical and Philosophical Psychology, (2015), vol. 35, nr 2, s 105.

55 Schumpeter, ”Den ekonomiska utvecklingens teori”, i Schumpeter: Om skapande förstörelse och entreprenörskap. I urval av Richard Swedberg. Stockholm: City University Press, (1994), s 54.

56 Sugarman (2015), s 106.

57 Ibid., s 106.

sjukdomsförklaras som ”social anxiety” och redogör för hur både psykologkåren och läkemedelsföretagen kraftfullt drivit fram en sådan terminologi ”[…] in a way that

refashioned all social discomfort as ’dis-ease’”.

Beskrivningen ligger tyvärr obekvämt nära mina egna erfarenheter av hur mänskligt lidande uppfattas och kategoriseras inom min yrkeskår.

I boken Happiness as Enterprise: An essay on Neoliberal Life, lyfter sociologen Sam Binkley fram den moderna människans strävan efter välbefinnande, eller lycka, som en utpräglad del av den nyliberala diskursen.

Lyckan blir här både mål och medel. Genom att maximera sitt eget välbefinnande ökar man möjligheten att uppnå ytterligare välbefinnande: ”[…] happiness is presented both as a goal and a ’monetary instrument’, realized through a strategic program of emotional well-being.”

Psykologer och psykoterapeuter har enligt Binkley blivit en central del av hur detta människoideal, den nyliberala själventreprenören som söker maximera sitt eget välbefinnande, kommit att bli den dominerande diskursen, framförallt genom alla de psykologiska praktiker, till exempel coachning, som syftar till att uppnå en genuin personlig lycka, och som ersätter den gamla typen av psykoterapi, vars mål enligt Binkley handlade om anpassning till sociala normer, strävan efter ömsesidighet och social samhörighet.

Konsekvensen, enligt Binkley, blir ett för den enskilda människan mycket krävande och vanskligt projekt där lidande är synonymt med ett personligt misslyckande och där jakten på välbefinnande lämnar människan ”as an object open to manipulation”.

En annan sociolog, Heidi Marie Rimke, påpekar i en artikel med den talande titeln Governing Citizens Through Self-help Literature att psykologin har fått en central roll som kunskapsauktoritet i det

nyliberala samhället där självhjälpslitteraturen blivit en logisk konsekvens.

Hon konstaterar:

”The popularity of psychological discourses depends upon a deeply held belief that

psychology in one way or another can make one happy or ‘normal’.”

Självhjälpslitteraturen, menar Rimke, bidrar till en regementalitet som inte bygger på negationer eller förbud, utan tvärtom på en positiv produktivitet som kräver att individen på ett skickligt sätt förmår

manövrera sig i tillvaron och organisera sitt eget varande. En självets nyliberala ontologi tonar fram i Rimkes analys:

58 Ibid., s 107.

59 Sam Binkley, Happiness as Enterprise – an Essay on Neoliberal Life, State University of New York, (2014).

60 Ibid., s 1.

61 Ibid., s 36.

62 Ibid., s 44.

63 Heidi Marie Rimke, Governing Citizens Through Self-help Literature, Cultural Studies, 14:1, 61-78, (2000).

64 Ibid., s 63.

Self-help literature describes the self as a unified centre of personal agency which can act upon itself, others and the world. This conception presents the individual as the sole ontological pivot of

experience. Further, the self is conceived as possessing an inner reservoir of power that can be accessed. This suggests an intense accountability, responsibility, and sense of obligation that can be enlisted for choices and decisions.

Jag är ensam ansvarig, alltså är jag. Psykologen Jacqueline Garcia-Joslin med flera beskriver i artikeln Overcoming Neoliberalism hur nordamerikanska studenter drillas i

framgångstänkande som gör dem obenägna att ta risker och se sina intellektuella färdigheter som annat än nödvändiga redskap i strävan mot personlig framgång.

Artikelförfattarna beskriver den andra sidan av framgångstänkandet: görandet tappar sitt innehåll, en tomhet uppstår, känslan av sammanhang och samhörighet försvinner. I en not citeras Philip Selznick som lyfter fram den ironi som överdriven individualism och konkurrens leder till: ”In time, however, a strong resourceful self confronts a weakened cultural context; still later, selfhood itself becomes problematic”.

Satsningen på det egna självet, att bli en stark och fri människa, verkar kunna leda till det motsatta: otrygghet och ängslan. Det skulle, vid sidan av den tidigare nämnda

medikaliseringen av psykiskt lidande, kunna kasta ljus över talet om ökad psykisk ohälsa bland unga och att unga vuxna i större utsträckning än någonsin söker terapi på den

mottagning där jag arbetar. Det kastar också ljus över något som har med min egen praktik att göra och de känslor jag försöker hantera när någon ber om verktyg. Med det nyliberala själv- entreprenörskapet i åtanke uppstår frågan huruvida en människa utan rätt verktyg för att bli lycklig överhuvudtaget kan klara av sitt liv eller ens har uppnått sitt fulla människovärde. Och hur förhåller jag mig till den dystopin, som psykolog, som människa? Uppenbarligen har jag inte hittat ett fungerande förhållningssätt eftersom jag reagerade med irritation och någon sorts mental blockering i handledningssituationen. En kollega sa till mig att detta önskemål om verktyg kan få henne att känna sig dum. Det var en träffande kommentar. Det var inte bara irritation jag kände när den unga kvinnan bad om verktyg, det var även skam. En känsla av misslyckande, att inte duga. Det är ju detta som litteraturen om den nyliberala

självteknologin beskriver, den ständigt närvarande hotbilden om det personliga misslyckandet och den åtföljande skammen; en enslighetens diskurs.

65 Ibid., s 64.

66 Jacqueline Garcia-Joslin et al., ”Overcoming Neoliberalism”, Journal of Theoretical and Philosophical Psychology, 2018, vol. 38, Nr 1, s 15.

67 Ibid., s 21.

Det sorgsna ordet

Bornemark skriver att vi förmodligen inte klarar av att leva ”utan en relation till icke- vetandets horisonter”.

Hos Giordano Bruno finner hon ett tänkande som öppnar upp för magin, i formen av det vi inte vet något om, men som ”manipulerar delar av det levande universumet genom att till exempel väcka dess önskan att röra sig i en viss riktning”.

Vi kanske har lämnat religionen och lever sekulära liv men Bornemark ser tecken på hur icke- vetandet kan ta form i ett hyperrationellt ratiobaserat samhälle. Hon nämner olika typer av fetischismer som till exempel den senkapitalistiska varufetischismen, eller övertron på siffornas förmåga att fånga hela verkligheten, tekniken som ett orakel, och så vidare. Hon konstaterar dock att dessa exempel på magiskt tänkande är satta i hyperindividualismens tjänst, det vill säga de ska tjäna egna individuella mål.

De skapar en förhöjd livskänsla och att något känns verkligt, men det är en magi som inte lyckas få världens delar att hänga samman, som inte klarar att vara den formtagande rörelse som Bruno beskriver. Istället blir siffer- och varumagin statisk och inriktad på ett fixerat mål. Kanske är jag ute och cyklar men jag tycker mig intuitivt förstå vad det är Bornemark skriver om. Att tillsammans med

patienten, eller handledningsgruppen, inte veta men förundras över livets komplexitet, livsvärldens mysterium, och hur allt på något konstigt (magiskt) sätt hänger ihop. De ögonblick som kan uppstå i ett inspirerat samtal, mellanrummet där en förhöjd känsla av mening tar form och det inte längre är obehagligt att inte veta. Att vara ute och cykla är ett uttryck jag ibland använder i terapier och handledningar när jag fylls av en upplevelse som jag inte förstår men ändå vill dela med patienten eller deltagarna. Jag har fångat något i patientens berättelse som berör något inom mig, och jag vet inte vad det är, bara att det är.

Sådana ögonblick kan uppstå i de flesta terapier, och även i handledningssituationer, och det är här det blir smärtsamt: när vi har burit detta tillsammans, förenats och förundrats av det, och sedan dyker ordet verktyg upp. Jag ser nu den unga kvinnans nollställda ansikte framför mig och börjar känna mig besvärad på ett nytt sätt. Jag skulle vilja gå tillbaka och reparera något som jag gjorde fel. Hur kunde jag vara så självupptagen att jag blev irriterad? Vi fostras ju alla enligt den nyliberala regementaliteten in i ett själventreprenörskap där vi ska försöka överleva. Den unga kvinnans önskemål framstår nu som en vädjan: Det är en hård värld därute, kan du ge oss något som gör det lite lättare? Det stackars verktyget, som ska göra oss mer kapabla så att vi slipper hamna på den förlorande sidan. Som Bruce Springsteen sjunger:

68 Bornemark, 2018, s 239.

69 Ibid., s 236.

70 Ibid., s 241.