Teologiska institutionen
Vårterminen 2021
Examensarbete för masterexamen i mänskliga rättigheter
30 högskolepoäng
Ett exkluderande integrationsprojekt
En kritisk diskursanalys av språk- och samhällskunskapskrav för
svenskt medborgarskap
Abstract
The issue of civic integration and requirements for citizenship has been a far-reaching debate that has taken place in the Swedish political context for several years. From the Liberals’ pioneering proposal for a language test for immigrants in 2002, the issue has 19 years later moved towards an increasing consensus that today finds majority support in the Swedish parliament. Although the proposal seems to contribute to greater integration, there are many critical approaches to analyse. The question that arises is whether these types of proposals, through their discursive design, create conditions that actually support integration or instead induce discrimination and exclusion of certain groups. The purpose of this thesis is twofold. One aim is to critically examine and analyse the political proposal on language- and civic knowledge for Swedish citizenship by looking at government documents and motions from Sweden's opposition parties. The thesis examines whether racist discourses are reproduced or maintained by analysing the proposal to review further how it is legitimised. The secondary purpose will be to problematise how such a proposal can affect the right to citizenship based on the risks of discrimination and exclusion. This is done by guidance from Fairclough's three-dimensional model, whose method allows to examine the textual structure, the discursive and social practice of the given material. The theoretical framework evolved from theories that sufficiently understand how civic requirements can be understood based on different exclusion mechanisms. The essay concludes that the proposal raises issues of human rights, that the state legitimises the proposal through discursive means and that there are tendencies that reproduce racist discourses.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
Introduktion ... 1
Syfte & frågeställningar ... 2
Relevans för mänskliga rättigheter ... 3
Avgränsningar ... 4
Tidigare forskning ... 4
Materialinsamling & metod ... 7
1.6.1 Material ... 7
1.6.2 Metod ... 8
1.6.3 Operationalisering av metoden ... 10
Disposition ... 13
2 Teoretiskt ramverk ... 14
Den nationella principen ... 14
Ett relationellt identitetsskapande ... 16
Villkorade rättigheter och bakomliggande motiv ... 18
Rasism som utestängningsmekanism ... 20
2.4.1 Värdedoktrinen som en samtida form av rasism ... 21
3 Analys ... 23 Textens uppbyggnad ... 23 3.1.1 Regeringen ... 23 3.1.2 Moderaterna ... 26 3.1.3 Kristdemokraterna ... 28 3.1.4 Sverigedemokraterna ... 30
Den diskursiva praktiken ... 32
Den sociala praktiken ... 36
4 Resultat ... 40
5 Slutsatser & diskussion ... 44
1 INLEDNING
Introduktion
Frågan om olika former av medborgarskapskrav har varit en långtgående debatt som ägt rum i den svenskpolitiska kontexten i flera år. Från Folkpartiets pionjärsförslag om språktest för invandrare år 2002 har kraven på språktester 19 år senare blivit alltmer accepterad och finner idag majoritetsstöd i riksdagen (Liberalerna, 2021). Genom januariavtalet, en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna, utformades ett lagförslag år 2019 som innebar att godkända prov i svenska och samhällskunskap ska föreligga som krav för svenskt medborgarskap. Det politiska förslaget har som mål att ”stärka det svenska medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle” (Socialdemokraterna, 2019). Enligt Statens offentliga utredning (2021:2) i form av delbetänkandet om språk-och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap ska medborgarskapsprovet bestå av två delar som prövar både det svenska språket och samhällskunskap. Provet i samhällskunskap ska enligt delbetänkandet bland annat testa kunskaper som anses vara nödvändiga att erhålla som medborgare i Sverige. Några av delområdena som benämns handlar om traditioners betydelser, integration och segregation, innebörden av att vara en ansvarstagande medborgare, samt förtrogenhet med demokratiska värden och principer (SOU 2021:2). Delbetänkandet (2021:2), som utgjort en del av förslagets utformande, mottog ett flertal synpunkter från berörda myndigheter och civilsamhällesorganisationer som i sina remissvar uttryckte oro över förslagets möjliga konsekvenser. Bland annat är organisationerna bekymrade över förslagets följder hos redan utsatta grupper, samt över bristen på forskning som påvisar kopplingen mellan språkkunskaper och integration eller förbättrande levnadsförhållanden (Regeringskansliet, 2021).
I diskussionen om villkorat medborgarskap rättfärdigas åtgärderna som sätt att stimulera och motivera migranter. Medborgarskapskraven ämnar framkalla attityder och kunskaper som möjliggör ett större samhällsdeltagande på arbetsmarknaden, i det civila samhället, samt uppmuntra det demokratiska deltagandet. Samtidigt argumenterar kritiker av villkorade medborgarskapskrav för att dessa kan verka som en form av medborgarkontroll som skapar en differentiering mellan ”integrerade” och ”icke-integrerade”, inom migrantgrupper (Borevi, Jensen & Mouritsen, 2017, s. 10). Detta innebär att policyförslag såsom förslaget om språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap kan bära med sig symboliska och idéburna riktlinjer med implicita syften. Dessa outsagda syften kan exempelvis vara statens sätt att visa att de har kontroll över landets gränser, eller vara ett uttryck för en strävan efter att upprätthålla och främja den kulturella sammanhållningen och nationella identiteten (Borevi, Jensen & Mouritsen, 2017, s. 10–11). Utifrån dessa potentiellt motsägelsefulla aspekter uppstår frågan om dessa typer av förslag, genom sitt diskursiva utformande, skapar förutsättningar som faktiskt understödjer integration eller istället utlöser exkludering, diskriminering och utestängning av vissa grupper.
Syfte & frågeställningar
Syftet med denna uppsats är tvåfaldigt. Det första syftet är att kritiskt granska och analysera det politiska lagförslaget om språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap genom att se till regeringsunderlag och motioner från Sveriges oppositionspartier. Genom att analysera förslaget undersöker uppsatsen huruvida rasistiska diskurser reproduceras eller upprätthålls, för att vidare se över hur lagförslaget legitimeras. Detta primära syfte besvaras genom de två sista forskningsfrågorna. Det sekundära syftet blir att problematisera hur förslaget om språk- och samhällskunskapskrav kan påverka rätten till medborgarskap, vilket besvaras genom den första forskningsfrågan. Således ämnas följande frågeställningar besvaras:
- På vilket sätt aktualiserar förslaget om språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap frågor om mänskliga rättigheter?
- Genom vilka diskursiva verktyg legitimerar staten förslaget om språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap?
Relevans för mänskliga rättigheter
Rätten till medborgarskap är en mänsklig rättighet som är reglerad både nationellt och internationellt. Kontoret för FN:s högkommisarie för mänskliga rättigheter skriver:
The right to a nationality is a fundamental human right. It implies the right of each individual to acquire, change and retain a nationality. States must comply with their human rights obligations concerning the granting and loss of nationality. If a person does not have a nationality, it may be impossible for them to go to school, see a doctor, get a job, open a bank account, or even get married (OHCHR, u.å.).
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948) föreskriver även i artikel två att alla rättigheter berättigas utan åtskillnad av något slag, ”såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt” (The United Nations, 1948). Artikel sju reglerar vidare allas rätt till skydd av lagen utan diskriminering (The United Nations, 1948). Diskrimineringsförbudet i den allmänna förklaringen utgör en central del av människorättsskyddet. Medborgartester kan i ljuset av detta ses som en dold strategi för att skapa och upprätthålla språkpolicys som leder till social utestängning och diskriminerande kategoriseringar av grupper. Riskerna med detta ligger i att medborgarskapet och medföljande rättigheter blir mindre tillgängliga för människor i behov (Hogan- Brun, Mar-Molinero & Stevenson, 2008, s. 8). Trots den ökade betydelsen för diskurser om internationella mänskliga rättigheter och dess tillämpning i ett flertal områden, fortsätter nationers utformande av medborgarskapet se annorlunda ut och försvåras för migranter (Hogan- Brun, Mar-Molinero & Stevenson, 2008, s. 6).
Uppsatsens relevans för mänskliga rättighetsstudier föreligger mot denna bakgrund i att integrationspolicys som grundar sig i skyldigheter, tester och sanktioner kan leda till exkludering och diskriminering av människor som inte ges tillgång till medborgarskap på lika villkor. I utbildningsdeklarationen för demokratiskt medborgarskap från Europarådets ministerkommitté, definieras utbildning för ett demokratiskt medborgarskap på följande vis:
Utifrån en sådan definition kan vi se hur förslag om språk-och samhällskunskapskrav för medborgarskap skapar diskurser och praktiker som förhåller sig till en enspråkig norm som inte harmonierar med den flerspråkiga och diversifierade verklighet vi lever i.
Avgränsningar
Utöver syftet som konkretiserar studiens avgränsande ändamål har innehållet i studien inte som ambition att göra en värdering om vilka komponenter i förslaget om språk- och samhällskunskapskrav för medborgarskap som anses vara rätt eller fel. Det sker därmed ingen detaljerad genomgång om förslagets utformning som sådan. Fokus kommer snarare ligga på att undersöka hur materialets diskursiva uttryck förhåller sig till lagförslaget. Uppsatsen avgränsas därmed till att kritiskt analysera den diskursiva konstruktionen av förslaget och med hjälp av teorin undersöka vilka sociala implikationer som kan medfölja. På grund av uppsatsens diskursanalytiska metod kommer diskussionen inte heller rikta in sig på att granska förslagets legalitetsaspekter. Syftet är inte heller att göra någon jämförande analys mellan regeringen och partiernas motioner, trots att det av naturliga skäl kan förekomma jämförelser i analys och diskussionsavsnittet. Materialets tidsram har valts ut utifrån de mest aktuella policydokument som behandlar frågan om språk- och samhällskunskapsskrav för svenskt medborgarskap hos Sveriges regering och oppositionspartier.
Tidigare forskning
Sverige har historiskt haft en annorlunda hållning i frågan om medborgarskapskrav än det språk-och samhällskunskapsförslag som uppdagats de senaste åren. Det finns tydliga kopplingar mellan denna typ av förslag och politiska händelser som är med och formar samhällets idéer i olika tider. I Borevi, Jensen & Mouritsens (2017) jämförande studie mellan Sverige, Norge och Danmark kan vi se hur både samhälleliga ideal och synen på medborgarskap i relation till nationalstaten påverkats av både historiska och globala omständigheter. Landets erfarenhet av migrationsflöden och framväxten av högerpopulistiska rörelser är några faktorer som påverkat utformningen av ländernas integrationspolitiska inställning (Borevi, Jensen & Mouritsen, 2017, s. 8). Till skillnad från Norge och Danmark, som haft en längre erfarenhet av framgångsrik högerpopulism, är den etablerade högerpopulismen ett nyare fenomen i Sverige. Detta knyter an till hur medier i länder valt att föra sin retorik och hur exempelvis Danmarks medborgardiskurs varit starkt influerad av värden om kulturell assimilering, nationssäkerhet och att göra sig förtjänt av sitt medborgarskap. Här har Sveriges nationella hållning varit att genom välfärdsstaten främja social inkludering och integration utifrån en idé om likabehandling. Av den anledningen har Sverige ansetts vara ett liberalt land som bejakar mänskliga rättigheter, öppenhet och inkludering (Borevi, Jensen & Mouritsen, 2017, s. 7). Samtidigt ser vi hur Sverige, i och med uppsatsens ämnesval, gjort en skiftning i uppfattningen om vad som ingår i medborgarskapets betydelse och även i hur stor utsträckning statens aktiva insatser för villkorande av medborgarskap bör vidgas.
och inte, samtidigt som språkfärdigheter ansluts till social och kulturell förståelse, anställning, auktoritet och social sammanhållning. Detta framkallar dikotoma relationer och insinuerar en korrelation mellan språkskicklighet och att förstå den svenska kulturen, ha ett jobb och auktoritet. Slutsatserna av Milanis (2008) studie går att sätta i perspektiv utifrån Borevi, Jensen och Mouritsens tidigare nämnda studie som beskrev Sveriges historiska mångfaldsfrämjande. Man kan enligt Milani se en viss kulturell paradox i att explicit försöka erkänna och tillgodose kulturell mångfald och framställa Sverige som ett mångkulturellt och tolerant samhälle, men samtidigt framhålla det svenska språket och den svenska kulturen som en underförstådd förutsättning för att bli svensk medborgare (Milani, 2008, s. 47). Milanis kritiska analys kom fram till att det i Folkpartiets förslag om språktester fanns tydliga indikationer på ett reproducerande av sociala uppdelningar och till exkludering av vissa grupper från nationalstaten.
Shohamy tydliga korrelationer mellan den förda integrationsdebatten och länders ökade testningar. En annan konklusion som McNamara och Shohamy (2008) drog var att syftet för testnivåerna som anläggs bör ses som tvivelaktigt eftersom ett nekande av medborgarskap grundat i språkförmåga kan vara ett brott mot grundläggande mänskliga, individuella rättigheter och andra sociala förmåner som rätten till medborgarskap ska garantera (McNamara & Shohamy, 2008, s. 93).
I förhållande till den tidigare forskningen kommer den här uppsatsen bidra till ny kunskap i frågan om medborgartester genom att analysera Sveriges aktuella partipolitiska lagförslag om språk-och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap. Analysen kommer att möjliggöra en granskning av ojämlika förhållanden, där rasistiska diskurser lokaliseras och utreds i texterna. Genom detta kommer uppsatsen tillföra ett djupare, kritiskt perspektiv i frågan om villkorat medborgarkrav, samt uppdaga vilka diskurser som riksdagspartierna genom sina lagförslag reproducerar och upprätthåller. Studien kan ses som en nödvändig samhällelig motvikt till ett problem som nått sin kulmen och kvarhålls i makthavarnas rum utan större ifrågasättanden.
Materialinsamling & metod
1.6.1 Material
För att få en djup förståelse för vilka diskurser som samverkar i frågan om språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap består uppsatsens empiriska material av politiskt material från regeringen och riksdagens oppositionspartier. Materialet som avses undersökas för att granska regeringens nyligen presenterade ståndpunkter är kommittédirektivet ”Språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap och andra frågor om medborgarskap” (Dir. 2019:70). Syftet med kommittédirektivet är att ge tydliga riktlinjer om vad utredningen om språk- och samhällskunskapskrav ska omfatta och inom vilken tidsram den bör förhålla sig till. Genom att analysera regeringens uppmaningar till utredaren som finns i detta kommittédirektiv, går det att se hur framställningen av problemet formuleras och vilka effekter ett sådant förslag förväntas ges från regeringens håll.
samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap och framför åsikter gällande förslaget som behjälps av statsrådet och utredaren Mari Andersson.
För att utöka materialet har jag i denna uppsats valt att inkludera riksdagsmotioner från oppositionen som uttryckt förslag till stöd för ett språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap. Motionerna som valts ut är partimotioner, vilket innebär att hela partiet ställt sig bakom skrivelsen. Från Moderaterna undersöks motionen ”Från bidrag till jobb” (2019/20:2833) och deras budgetmotion ”Knäck arbetslösheten” (2020/21:3422). Materialet som behandlas från Kristdemokraterna är motionen ”Integration och samhällsgemenskap” (2020/21:3405) och budgetmotionen ”Sverige förtjänar bättre” (2020/21:3530). Sverigedemokraternas motionstexter som uppsatsen granskar är motionen ”Medborgarskap” (2020/21:1621) och ”Budgetpropositionen för 2019” (2018/19:1913). På grund av att Vänsterpartiet inte framlagt något motionsförslag som berör studiens frågeställning uteblir oppositionspartiet.
1.6.2 Metod
Studien kommer att använda sig av en kritisk diskursanalys som metodologiskt verktyg med utgångspunkt i Faircloughs tredimensionella modell. För att möjliggöra en så tydlig redogörelse av den konkreta metodprocessen som möjligt kan det vara fruktbart med en kort vetenskapsteoretisk inblick i kritisk forskning och i Faircloughs kritiska förhållningssätt, för att vidare framlägga metodens operationalisering i relation till studiens syfte. Den kritiska diskursanalysen är en inriktning inom samhällsvetenskapen som bringar klarhet i samhällets sociala missförhållanden genom att undersöka vilka bakomliggande faktorer som orsakat dessa missförhållanden, för att vidare adressera vilka hinder som behöver bemästras. De sociala olägenheterna kan förstås i termer av olika sociala system och ordningar såsom ojämlikhet, brist på frihet eller rasism, som är ofördelaktiga för det mänskliga välbefinnandet (Fairclough, 2013, s. 231).
som diskurser invävs i sociala domäner som systematiskt återspeglar olika världsbilder, som i sin tur skapar och förändrar samhällsmönster. Diskurs är enligt Fairclough en form av social praktik som bidrar till formandet av den sociala världen. Innebörden av social praktik kan förstås som människors sociala handlingar som definieras av konkreta, individuella och kontextbundna sådana, varigenom inrättandet av policydokument kan vara en form. Även fast handlingarna kan vara individuella finns en viss regelmässighet som gör dem institutionaliserade (Jørgensen & Philips, 2000, s. 25).
Den sociala praktiken är med och förändrar och reproducerar kunskap, identiteter och maktrelationer samtidigt som den konstitueras av den diskursiva praktiken. Det finns en sammanfogad kedja mellan sociala praktiker, sociala strukturer och sociala uttryck där den sociala praktiken är den medlande handen mellan de olika elementen. Det innebär att vi genom att undersöka den sociala praktiken kan luckra upp i vilken grad den diskursiva praktiken reproducerar eller omstrukturerar den existerande diskursordningen, vars innebörd beskrivs nedan. Det är den sociala och diskursiva praktikens dialektiska samspel som kompletterar analysen av uppsatsen, genom att förankra den diskursiva praktikens textuella karaktär med teoretiska redskap som beskriver icke-diskursiva fenomen (Fairclough, 2013, s. 232). I sammanhanget torde något nämnas om de två diskursanalytiska kategorierna genre och diskurs. Medan diskurs kan förbehållas till att handla om ett sätt att tolka aspekter av världen innebär genre ett sätt att agera och interagera på. Intervjugenre, nyhetsgenre, reklamgenre eller som i studiens fall partipolitisk genre, är exempel på språkbruk som är en del av den sociala praktiken (Fairclough, 2013, s. 232–233).
diskurser inom samma eller olika texter ser ut. En diskurs om migration och integration kan exempelvis artikuleras i marknadsekonomiska termer och därmed sammansvetsas in i nya diskurser (Fairclough, 2013, s. 95–96). I denna studie kan teorin, som introduceras i nästkommande kapitel, ses som en form av tvärvetenskaplig kreativ praktik. Det är i samband med dessa nyckelbegrepp som metoden uppfyller sitt syfte i att dissekera diskursens funktion i kampen för social förändring (Jørgensen & Philips, 2000, s. 87).
Faircloughs tredimensionella modell omfattas av texten, diskursiv praktik och social praktik, varigenom studiens material anpassas till (Fairclough, 2013, s. 132). Inom de olika dimensionerna undersöks olika delar av materialet med hjälp av terminologiska begrepp. I den textuella dimensionen erbjuder metoden ett textanalytiskt redskap: etos och två grammatiska element: transitivitet och modalitet (Jørgensen & Philips, 2000, s. 87). Med hjälp av etos kommer studien tolka vilka identiteter som konstrueras genom språket som används. Transitivitetsbegreppet handlar om att se till vilka ideologiska effekter som olika formuleringar kan ha. Det finns diskurser som är ideologiska och andra som inte är det. Ideologi betyder i denna uppsats ”betydelsekonstruktioner som bidrar till produktion, reproduktion och transformation av dominansrelationer” (Jørgensen & Philips, 2000, s. 79). Ett annat exempel på hur transitiviteten visar sig är genom att se hur problemframställningar beskrivs och vilka agenter som ställs som ansvariga. Modaliteter implicerar i sin tur olika sanningar och beroende på om en text formuleras som objektivt sann eller inte, påverkas diskursens konstruktion. För att upptäcka modaliteter ser man till hur talarens omdöme om det som skrivs används i språket för att uttrycka om något exempelvis är verkligt, påstått, önskat, absolut eller villkorligt (Fairclough, 1992, s. 236).
1.6.3 Operationalisering av metoden
villkorade rättigheter och krav som tillåts och underbyggs av språkliga uttryck som skapar legitimitet.
I den första dimensionen som innefattas av texten, undersöks textens beståndsdelar och genom olika verktyg luckras texten upp för att ge en djupare förståelse kring hur diskurserna kommer till uttryck textuellt. De valda verktygen som den textuella undersökningen kommer använda sig av består av det textanalytiska redskapet etos och de grammatiska elementen, transitivitet och modalitet. Eftersom etos bidrar till att tolka vilka identiteter som formas genom språket som används, kommer analysen genom detta kunna se vilka identiteter som framställs i policydokumenten som yttrar sig i språk- och samhällskunskapskrav för medborgarskap. I analysen tydliggörs vilka formuleringar som tillskriver grupper en viss identitet. Det kan exempelvis grunda sig i hur partierna väljer att framställa svenskhet. Analysen av transitivitet grundar sig i att både se till vilka ideologiska effekter som olika formuleringar i språktestsdebatten kan ha och att klargöra vem som i dessa debatter tillskrivs skulden för de problem som sägs ha gett upphov till behovet av språktester. Det kan vara svårt att avgöra vilken eller vilka diskurser som är ideologiska, men i den här uppsatsen kommer Faircloughs uppfattning om ideologi vara den som uppsatsen utgår ifrån. För att hitta dominansrelationer kommer studien rikta in sig på att se hur maktrelaterade grundval såsom etnicitet och nationalitet möjligen visar sig. Ett annat exempel på hur transitiviteten kommer att analyseras är genom att se till hur de politiska dokumenten framställer de integrations- och migrationsutmaningar som framkallat språk-och samhällskravsförslaget, samt vilka agenter som ställs till svars.
Genom modalitetsbegreppet kan vi se på vilka sätt den som skriver relaterar till de påståenden som görs. Modaliteter kan uttryckas i olika former, exempelvis i form av sanningsmodaliteter och uppmanande modaliteter. Studien kommer att undersöka vilka former av modaliteter som finns i diskurserna och hur dessa modaliteter uttrycks i de politiska texterna om krav i språk-och samhällskunskap, för att se vilka sanningar som konstrueras språk-och vilka uppfattningar partierna uppmanar till. Härigenom kan uppsatsen utreda vilka kunskaper som Sveriges partier förmedlar vidare.
(Jørgensen & Philips, 2000, s. 85). I praktiken innebär detta att den diskursiva praktiken genom interdiskursivitetsbegreppet kan påvisa vilka diskurser som samverkar, hur dessa möjligen överlappar och vilken diskursordning de ingår i (Fairclough, 1992, s. 232). I denna studie betyder det att koppla artikuleringarna i de politiska texterna till olika diskurser och se vilken diskurs som dominerar och om det kanske finns diskursiva kamper. Med tanke på att diskurser gör anspråk på att vara sanna och korrekta inom en viss kontext blir det studiens uppgift att klargöra vilka diskurser som dominerar. I en fråga om villkorat medborgarskap kan det existera etablerade sätt att presentera integrationslösningar på, men eftersom diskursordningarna inte ingår i något slutet system finns det möjlighet till andra utförandeformer. I en sådan analys kan slutsatser dras om vad som reproduceras och upprätthålls och vad som har möjlighet att omskapas.
För att sedan kunna dra slutsatser om vilka ideologiska, politiska och sociala konsekvenser som den diskursiva praktiken kan orsaka är inte en undersökning av texten tillsammans med den diskursiva praktiken tillräcklig. Den behöver kompletteras av det sista steget som är den sociala praktiken. I det sista steget ska studien enkelt uttryckt förklara varför den diskursiva praktiken ter sig som den gör och vilka effekter den diskursiva praktiken har på den sociala. Detta görs för att kunna besvara forskningsfrågorna utifrån det teoretiska ramverket och ge insikt i hur diskurserna som påvisats i den diskursiva praktiken kan förstås utifrån den teoretiska ansatsen. Här tåls det att upprepa dessa dimensioners dialektiska förhållande för att förstå att de påverkar varandra. För att kunna undersöka vilka sociala strukturer som kommer till uttryck i de analyserade texterna tillämpas i uppsatsen en relevant teori som i sin tur lyfter de strukturella perspektiven som behövs för att skapa förändring (Fairclough, 1992, s. 237). Genom att tillföra en egen teori är denna studie med och uppmärksammar sociala processer, och genom att formulera nya artikuleringar skapar den plats för ny hegemonisk kamp och nya tillvägagångssätt. Den tvärvetenskapliga teorin som ska ingå i detta steg kommer att redovisas i nästa kapitel.
relevanta textdelarna kommer att tolkas och presenteras i analysen, likt det övriga materialet. Eftersom forskningssyftet med transkriberingen är att granska den skrivna texten kommer inte en analys av talets egenskaper att redogöras för, istället behandlas den transkriberade texten som en del av materialet och genomgår samma diskursanalytiska process som nämnts ovan.
Disposition
2 TEORETISKT RAMVERK
Följande kapitel behandlar det teoretiska ramverk som ligger till grund för olika delar av analysen. Först redogörs idén bakom den nationella principen och hur utformandet av nationalstaten påverkat hur vi ser på den svenska nationaliteten. Därefter redovisas det relationella identitetsskapandet som visar hur identiteter och gruppkategorier uppbyggs. Sedan framläggs en kritisk teori som binder samman tester, språk och medborgarskap som ett exkluderande fenomen. Teorin avslutas med en beskrivning av rasism som utestängningsmekanism och hur denna mekanism förhåller sig till medborgarkrav.
Den nationella principen
Nationalstatens tillblivelse kan ses som en konsekvens av en rad komplexa och historiska processer. Staternas inramning kom till genom homogeniserandet av språk och kultur inom avgränsade områden, samtidigt som den statliga organiseringen och samhällsinstitutioner utvecklades för medborgarna som befann sig inom statens territorium. Idén om nationalstaten som den institution vars syfte är att tillhandahålla människor politiska rättigheter och skyldigheter, är vad som definierar den internationellt vedertagna nationella principen. Den nationella principen kan förstås som ett samlingsbegrepp som betraktar nationalstaten som en politisk och kulturell enhet (Jørgensen & Philips, 2000, s. 157). I den här uppsatsen ses även nationen som en ”flytande signifikant” (Jørgensen & Philips, 2000, s. 163) som olika nationella diskurser kämpar om att erövra. I detta kapitel kommer därför begreppet ”nationella diskurser” att användas. Dessa diskurser kan vara politiska och kulturella. Nationalstaten som en föreställd gemenskap har varit med och format den accepterade världsordningen som den korrekta. Människor började känna samhörighet inom nationalstatens gränser och olikhet gentemot andra nationers invånare (Anderson, 1991, s. 6).
Den kulturella varianten av den nationella principen skiljer sig från det politiska i sina kriterier för ett medlemskap i nationen, och menar att det behövs ett kollektivt språk och en gemensam kultur för att ingå i den nationella gemenskapen. Det som utgör den nationella idén utifrån en kulturell infallsvinkel är till skillnad från den politiska en mer objektiv definition som utifrån bestämda språkliga och kulturella premisser avgör om du är en nationsmedlem eller inte. Skillnaderna mellan den politiska och kulturella synen föreligger främst i huruvida det är ett subjektivt val att tillhöra en nation, samt hur avvägningen av vilka historiska och kulturella faktorer som inspelar i medlemskapet ser ut (Jørgensen & Philips, 2000, s. 158).
finns inga konkreta tecken på att samhället automatiskt accepterar denna individ och behandlar den som fullvärdig nationsmedlem.
Den nationella principen bygger enligt Jørgensen och Philips på otillräckliga grunder, vilket i förlängningen leder till bristfälliga konstruktioner av nationen och dem som ingår i den. Av den anledningen presenteras i denna uppsats ett ytterligare teoretiskt betraktelsesätt för att förstå den nationella principen som diskursivt konstruerad (Jørgensen & Philips, 2000, s. 159–160). Att se på nationen som diskursivt konstruerad innebär inte att verkligheten negligeras, utan att uppmärksamma att nationalstaternas uppbyggnad i form av dess institutioner formats efter den nationella principen. Om nationalstaterna ses som sociala konstruktioner öppnar det upp för föränderlighet och möjliggör även en bredare syn på världen som inte enbart grundar sig i det nationella. Den kulturella varianten av den nationella principen fäster större vikt vid en homogen kulturell, språklig och historisk enighet inom nationen, vilket i sin tur skapar en syn på olikhet nationerna sinsemellan. Föreställningen om det objektiva perspektivet bygger på att det finns tydliga inom och utomstående skillnader som skapar utpräglade identiteter (Jørgensen & Philips, 2000, s. 165).
Ett relationellt identitetsskapande
kategorisk distinktion från en ”utegrupp”. Föreställningen av ”vår” gemenskap eller ”vårt” samhälle innebär en antingen implicit eller explicit föreställning om ”de”, som ”vi” skiljer oss från (Billig, 1995, s. 66).
omdömen är inte statiska utan kan öka och minska beroende på vilka politiska kriser som aktualiseras (Billig, 1995, s. 70–71).
Billig menar att det i västerländska demokratier finns tendenser till projicering av ”främmandeskap”. ”Vi” kan påstå att ”de” besitter kvaliteter som ”vi” förnekar i oss själva. Inte sällan berömmer västerländska demokratier sin tolerans. I synnerhet framlyfts citeringar om tolerans av politiker i debatter om migrationsrestriktioner, där exkluderingen av ”de” rättfärdigas av deras påstådda brist på tolerans. Den förda retoriken skapar ett förnekande av ”vår” fördomsfullhet och reducerar argument till att handla om att ”vår” tolerans hotas av ”deras” närvaro (Billig, 1995, s. 82). De nationella diskurserna tillsammans med det nationella identitetsskapandet leder till möjliga exkluderande processer och i dessa processer definieras vilka som ingår och vilka som hamnar utanför den nationella gemenskapen. Att bli definierad som medlem eller icke-medlem i den givna nationella gruppen styrs inte av en individs egen kraft, utan av en social process som antingen tilldelar, accepterar eller motsätter sig individens grupptillhörighet (Jørgensen & Philips, 2000, s. 172).
Villkorade rättigheter och bakomliggande motiv
För att förstå hur villkorade rättigheter för medborgarskap legitimeras behöver vi utreda hur de utformats och på vilka grunder de vilar. I en kritisk teori som Shohamy utvecklat menar hon att de tre pelarna som medborgarvillkorade policys grundar sig i är språk, tester och medborgarskap. Ett språktest för medborgarskap syftar till en policy som implementerats i flertal länder i världen men främst i Europa, där immigranter behöver klara ett eller flera tester i det nationella språket för att tilldelas medborgarskap. Följderna av ett underkänt språktest kan bland annat innebära uppsägning av bostad, utvisning och förvägran av samhällsstöd i form av vård, utbildning och övrig välfärd.
tro på att kunskap i statens dominerande språk symboliserar tillhörighet, lojalitet, patriotism och inkludering. Detta gör att språket kan användas som ett kriterium för klassificering av grupper, mellan de som kan språket och inte (Shohamy, 2009, s. 46). Språket är direkt relaterat till det ”sanna” nationella medlemskapet, vilket leder till att de som inte bemästrar det på bestämda sätt ses som avvikare. Att inte behärska det dominerande språket är gemenligen associerat med egenskaper som tyder på en bristfällig vilja till assimilering och negativa attityder gentemot staten. Invandrare ses i stereotypa termer som utnyttjare av det nya landets ekonomi, utan någon påvisad vilja till samhörighet eller bidragande till landets välfärd (Shohamy, 2009, s. 47).
Det finns enligt Shohamy (2009) två utmaningar beträffande användningen av språk som kriterium för medborgarskap. Den ena utmaningen rör sig kring det faktiska behovet för invandrare att vara språkkunniga och till vilken utsträckning invandrares samhällsfunktion påverkas av språkskicklighet. Den andra utmaningen involverar staters rätt att påtvinga individer ett språk och på vilka sätt ett sådant påtvingande inte bryter mot individuella rättigheter om yttrandefrihet och andra demokratiska principer. Dessa utmaningar visar på hur staters legitimitet i deras agerande kan ifrågasättas när de påbjuder människor ett specifikt språk och att detta påbud förväntas vara en plikt (Shohamy, 2009, s. 48). När det kommer till tester finns det även felaktiga föreställningar som Shohamy (2009) anser bygger på att tester kan förändra och förbättra kunskap, höja standarder och öka jämlikhet och effektivitet.
Enligt Shohamy används språktester i andra förklädda syften än att mäta kunskap. Hon menar att dessa tester har formulerats utifrån bakomliggande politiska agendor, manipulering av utbildningssystem eller för att stänga ute ”oönskade” grupper. Effekterna av tester som införs för inlärning och kunskap har enligt Shohamy visat sig ha en negativ inverkan på inlärningen, vilket lett till en begränsad kunskapsinhämtning. Det finns även en maktdimension som tester verkar inom. Tester utkrävs av auktoriteter med ringa hänsyn till de personer som ska testas, vilka inte heller har möjlighet att avstå dessa tester (Shohamy, 2009, s. 51).
implementering av diskriminerande policys och tillgodose större frihet. Härigenom blir immigranters identiteter inte heller beroende av statens premisser, vilka innebär att deras rättigheter äventyras av villkorade krav. Ett fortsatt medborgarskap utifrån kravliknande bestämmelser bidrar enligt Shohamy till andra klassens medborgares existens och att människor förblir marginaliserade (Shohamy, 2009, s. 54–55).
Rasism som utestängningsmekanism
Ett sätt att förstå sociala utestängningssystem är genom att analysera rasistiska diskurser, varigenom vi också kan lokalisera de diskursiva och materiella praktiker som en viss form av rasism organiserar sig kring. När rasism ses som en struktur av makt, dominansförhållanden och av sociala ojämlikheter mellan grupper i samhället, tillåter det oss uppfatta rasismen som ett institutionellt förankrat problem (Jonsson, 2004, s. 55). Rasism bör enligt Jonsson (2004) inte definieras som en enskild doktrin och kollektiv fördom utan snarare förstås i relation till ett större system som exkluderar oönskade element bland befolkningen. Det är väsentligt att klargöra hur förståelsen om rasism genomgått ett paradigmskifte där rastillhörighet ersatts med etnisk eller kulturell tillhörighet, vilket skapat en syn på rasism som en inneboende egenskap hos samtliga samhällen. Utestängningsmekanismerna har därmed övergått från att motiveras av rashierarkier till att motiveras av kulturskillnader (Jonsson, 2004, s. 52). Uppfattningen av kultur som något naturligt i samhällen och hos människor, som något bestämt och oföränderligt, kan dock problematiseras. Om rasism enbart definieras som en latent beskaffenhet i form av överdriven etnocentrism, främlingsfientlighet eller xenofobi riskerar förståelsen för rasismen i dagens Europa enligt Jonssons mening bli otillräcklig. Av den anledningen behöver tolkningen av rasism omtolkas och hanteras som en maktmekanism med kontrollfunktioner över befolkningar (Jonsson, 2004, s. 53).
57). Doktrinerna som styr de rasistiska diskurserna kan skifta beroende på samhällsepoken. Vi kan exempelvis se hur imperialismens rasistiska diskurs hade en rasstyrd kunskapsdoktrin och framställde en föreställd gemenskap utifrån ”den europeiska människan”, vars metod för styrning mynnade ut i politiska och juridiska fördelningar av rättigheter på basis av hudfärg. Den ”kulturalistiska nyrasismens” diskurs bygger istället på en doktrin som utgår ifrån kulturella skillnader. I denna diskurs bygger den föreställda gemenskapen bygger på ”nationen” och metoden som styr diskursen kommer i uttryck genom diskriminering i form av flykting- och invandringspolitik samt villkor för medborgarskap och uppehållstillstånd. Här elimineras rasbegreppet och doktrinen ersätts med idén om kulturer som naturliga enheter (Jonsson, 2004, s. 56–57).
2.4.1 Värdedoktrinen som en samtida form av rasism
3 ANALYS
I följande kapitel kommer utvalda delar av materialet systematiskt presenteras i citatsformat och i löpande text. Detta sker kontinuerligt genom tre steg som utgår från metodens tredimensionella modell. I det första steget analyseras den textuella uppbyggnaden, därefter den diskursiva praktiken och slutligen den sociala praktiken.
Textens uppbyggnad
3.1.1 Regeringen
Här undersöks de textuella egenskaperna i studiens avsedda material med hjälp av de tre analysverktygen från metodavsnittet: etos, transitivitet, modalitet. I kommittédirektivet (2019) från Justitiedepartementet beskrivs syftet med språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap vara att stärka medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle. I början av direktivet står en förklaring om hur frågan om språkkrav behandlats genom åren. 1997 års medborgarskapskommitté ansåg exempelvis av rättviseskäl att krav på språkkunskaper inte borde knytas till medborgarskapet. Även 2012 års medborgarskapsutredning gjorde bedömningen att ovissheten om vilka följder ett språkkunskapskrav skulle få och de risker för negativa effekter för dem som har sämst förutsättningar att uppfylla kravet, innebar att andra integrationsmodeller var att föredra (Justitiedepartementet, 2019, s. 2).
Här kan vi även tolka etos, där en identitet skapas genom att förankra värden som demokrati och jämställdhet i den svenska nationen. Detta är något som framträder tydligare i den digitala pressträffen med justitie- och migrationsminister Morgan Johansson och utredaren Mari Andersson. Johansson inleder med att säga att frågan om medborgarskapskrav tagits fram för att det skett en utveckling som gjort det nödvändigt med en sådan ordning i Sverige också. Det behövs enligt Johansson en bättre balans mellan rättigheter och skyldigheter både i integration och migrationspolitiken. Såsom vi har grundläggande rättigheter i ett välfärdssamhälle i form av rätt till arbete, utbildning, vård, omsorg och asyl, finns även grundläggande skyldigheter. Om man kommer från ett annat land ska man enligt regeringen anstränga sig och göra vad man kan för att komma in i det nya samhället (Justitiedepartementet, 2021).
invandraren blir måttstocken för att anses vara lyckad och integrerad, vilket innebär att denna person har gjort sig förtjänt av medföljande samhällsförmåner.
Mari Andersson som varit den ledande utredaren av regeringens direktiv, fortsätter med att säga att när det kommer till det svenska medborgarskapet handlar det om att vi bor ihop och därför ska vara ”ett folk” (Justitiedepartementet, 2021). Genom kravet på svenska och en grundläggande förståelse för vårt samhälle menar Andersson att vi kommer att höra ihop, vilket enligt henne ”känns naturligt” (Justitiedepartementet, 2021). Hon förklarar vidare hur utredarna till delbetänkandet läst forskningsrapporter om huruvida kunskapskrav leder till bättre samhällsinkludering, vilket varit ett av direktivens syften. Enligt Andersson finns inga rapporter som påvisat detta. Tvärtom finns det forskning som visar att för höga krav kan leda till exkludering och utanförskap. Samtidigt menar hon att det finns rapporter som visar hur språkkunnighet kan förenkla samhällsintegration, främst på arbetsmarknaden. Det finns enligt Andersson inget som tyder på att krav för att bli medborgare leder till snabbare språkinlärning och bättre inkludering. På grund av det menar hon att vikten bör läggas i att inte ställa för höga krav. Av den anledningen har regeringen valt att lägga nivån utifrån europeiska länder och landat i att kraven ska göra det lättare att följa samhällsutvecklingen på tv, nätet eller i tidningar (Justitiedepartementet, 2021).
3.1.2 Moderaterna
I Moderaternas partimotion ”Från bidrag till jobb” (2019/20:2833) redogörs för olika förslag som ämnar förbättra integrationen i Sverige. Inledningsvis beskriver Moderaterna partiets förhållningssätt till integrationsfrågan. De börjar med att skriva att Sverige är en plats dit människor kommit i generationer för att arbeta och bidra till vårt samhälle. Samtidigt ser man ett stort misslyckande i att Sveriges hantering av invandringen inte varit rättssäker eller givit människor möjlighet att bygga sin framtid i vårt land. Det allvarliga problemet grundar sig enligt Moderaterna i en misskött migrationspolitik som tillåtit en för hög nivå av asylinvandring. ”Sverige misslyckas i dag i båda delar (migrationspolitiken och asylinvandringen). Det är allvarligt. Medan en framgångsrik integration stärker Sverige så är en misslyckad integration kostsam, både mänskligt och ekonomiskt” (Motion 2019/20:2833). Konsekvenserna av detta blir enligt Moderaterna ett utanförskap där personer som vistas i Sverige utan tillstånd fortsätter sina liv i skuggsamhällen, samtidigt som de som har rätt att stanna fastnar i bidragsberoende (Motion 2019/20:2833).
Genom det textanalytiska begreppet transitivitet kan vi här tolka en problembeskrivning som inte utelämnar agenten helt och hållet men som däremot tydligt distanserar sig själv från problemet. Den anklagade parten benämns enbart som ”Sverige”, och denna agent har fört en missgynnsam migrationspolitik. Integrationsmisslyckandet förklaras inte mer nyanserat än att den för höga asylinvandringen har varit en bidragande faktor. De ideologiska konsekvenser som sådana formuleringar kan bidra till är en reproduktion av dominansförhållandet mellan dels den inhemska befolkningen som tar del av samhällets sociala förmåner och den grupp som sägs leva utanför samhället eller som bidragstagare.
svenska” (Motion 2019/20:2833). Modaliteten i denna utsaga går i likhet med regeringstexterna att uttolka genom Moderaternas uttryckssätt i att göra anspråk på en verklighetsbild utan ifrågasättande. Till skillnad från regeringens tal, där formuleringar som ”då är det nog så” inte insinuerar en självklar verklighet, antyder Moderaternas motion att det finns full rimlighet i kravställandet på medborgarskap.
Moderaterna anser att det svenska medborgarskapet behöver uppvärderas. Det svenska medborgarskapet står enligt partiet för samhörighet med Sverige och bidrar till sammanhållningen av vårt samhälle. Av den anledningen ska människor ha goda möjligheter att bli medborgare och fullt ut vara en del av samhället, bidra och ta ansvar. Att ställa krav på grundläggande språkkunskaper och kunskaper om det svenska samhället ska därför vara en bärande del för möjligheten att bli svensk medborgare. Enligt Moderaterna är det svenska språket det som enar människor i Sverige, oavsett bakgrund (Motion 2019/20:2833).
Under rubriken ”Demokratins värderingar” diskuterar Moderaterna frågan om krav på ”samhällsorientering” (Motion 2019/20:2833) och hur bland annat jämställdhetsutvecklingen i Sverige har sitt ursprung i värderingar som vi i Sverige tagit fasta på och gjort till våra egna – politiska idéer om människors lika värde, frihet, individualism, meritokrati och barns rättigheter. ”Samhällsorienteringen är avgörande för att så tidigt som möjligt ge nyanlända en grundläggande förståelse för det svenska samhället, den behöver vara obligatorisk och förmedla kunskaper om vardagslivets praktiska aspekter och om de grundläggande värderingar som gäller i Sverige” (Motion 2019/20:2833). Moderaterna anser även att det är fel att rikta fokus på hur man lever och bor i Sverige. Istället måste samhällsorienteringen fokusera på ”värderingsskillnader”, det vill säga på hur vi väljer att leva här i Sverige och vad som är viktigt för oss. Förväntan på arbete och egen försörjning måste lyftas tydligare och det behöver finnas tydligt fokus på vikten av lagar och regler (Motion 2019/20:2833).
I Moderaternas budgetmotion ”Knäck arbetslösheten och bekämpa kriminaliteten” (2020/21:3422) konstateras att det behövs en ny integrationspolitik som ställer högre krav och förväntningar med språket som röd tråd. Partiet skriver:
Moderaterna är tydliga med att språket är vad som ger människor en förståelse för varandra, för vår kultur och för våra värderingar. För att individer ska delta demokratiskt och förstå sina rättigheter och skyldigheter är språket en vital hörnsten. Det gemensamma språket är grundläggande för sammanhållningen i vårt land (Motion 2020/21:3422).
Här kan vi se hur etos visar sig genom värderingsladdade ordalydelser. När Moderaterna väljer att knyta an det svenska medborgarskapet till värden som samhörighet och sammanhållning skapas en identitet genom vilket det svenska medborgarskapet ges en positiv betydelse. Samtidigt används detta som argument till varför språk-och samhällskunskapskrav ska utgöra en stor del av möjligheten att bli medborgare. För att ingå i den svenska gemenskapen behöver dessa krav uppfyllas. I formuleringarna om samhällsorientering upprättar Moderaterna en skarp skillnad mellan ”det svenska levnadssättet” (2020/21:3422), som inbegriper kvinnors rättigheter och jämställdhet, och den förväntan som finns hos nyanlända i form av egenförsörjning och i en ökad förståelse av lagar och regler. Att framhäva Sverige och den svenska kulturen som idealisk och samtidigt mena att prioriteringen ska ligga i att lära ut dessa ideal till dem som kommer till Sverige konstruerar en identitet kring den nyanlände som någon i behov av att lära sig och anpassa sig utifrån de problem som Moderaterna hävdar att dessa grupper skapar.
3.1.3 Kristdemokraterna
arbetsiver som en inneboende egenskap är problematiskt eftersom det sätter parentes kring strukturella lösningar och samhällsinitiativ.
KD skriver i partiets motion ”Integration och samhällsgemenskap” (2020/21:3405) att vi behöver ta tillvara på människors inneboende drivkraft och vilja att bygga sig en trygg framtid i det nya landet. KD menar att vi i Sverige ska leva sida vid sida som grannar och inte som främlingar. För att möjliggöra detta, bli en del av samhällsgemenskapen och bli svensk behövs ett gemensamt ”etiskt och kulturellt modersmål” (Motion 2020/21:3405) där vissa värderingar inte är valbara. Sverige behöver bli bättre på att markera vad som gäller här och vilka grundläggande värderingar och principer som inte är förhandlingsbara. Det som annars kommer att uppstå är en växande främlingsfientlighet och ett växande utanförskap (Motion 2020/21:3405). Partiets språkval utformar etos i egenskap av två kategorier. Dels karaktäriseras människor som kommer till Sverige som människor i behov av att aktivera sin vilja och kraft gällande framtida ambitioner, vilket enbart kan ske om deras etiska och kulturella principer anpassar sig till majoritetssamhällets principer. Dels konstrueras en identitet bestående av en grupp människor som riskerar att hamna i främlingskap. Eftersom premissen för KD är att vissa värderingar ska vara orubbliga upprättas en tröskel som behöver överstigas för att tilldelas det eftersträvansvärda svenska medborgarskapet.
KD:s syn på medborgarskap är tvådelad. Partiet hävdar att medborgarskapet har olika betydelser:
Medborgarskapet är ett rättsligt förhållande mellan en individ och en stat. Det har såväl en reell som en symbolisk betydelse. Den symboliska betydelsen är att medborgarskapet innebär en delaktighet i en större gemenskap, med skyldigheter och rättigheter gentemot andra. Genom medborgarskapet stärks känslan av delaktighet, samhörighet och identitet (Motion 2020/21:3405).
långtgående villkor för medborgarskap. De uppger att 14 av EU:s 28 länder har någon form av medborgarskapstester. Vissa länder kräver även ett löfte som inbegriper en integreringsambition och lojalitet gentemot det nya landet (Motion 2020/21:3405). KD använder sig av både uppmanande modaliteter och sanningsmodaliteter. De uppmanande modaliteterna kommer till uttryck i ordval såsom ”ska fungera som” eller ”ska genomgå undervisning”. Uppmanande modaliteter är inte lika objektiva som sanningsmodaliteter. Däremot kan utsagor som pekar på att språk- och samhällskunskapskrav ”är vad som leder till delaktighet” och att det ”är väl underbyggt” att svenskkunskaper är en integrationslösning enligt den kritiska diskursanalysen sägas vara objektivt formulerade och presenteras som ett slags fakta. Detta producerar i sin tur kunskap som utformar föreställningen om medborgarkrav som en ensidig samling av lösningar för integrationens mångfacetterade utmaningar.
3.1.4 Sverigedemokraterna
I sin ”Budgetproposition för 2019” (Motion 2018/19:1913) hävdar Sverigedemokraterna (SD) att det stora antalet migranter i Sverige inneburit stora påfrestningar. SD kritiserar hanteringen av ärenden som dragit ut på tiden och menar att sänkta ID-krav och försvagade gränskontroller äventyrat säkerheten, både vad gäller enskildas rätt till vistelse i Sverige och beviljande av medborgarskap. SD framhåller att partiet vill vända på utvecklingen och skapa en fungerande och ansvarstagande migrationspolitik utan kostsamma bidrag och ofruktbara integrationsprojekt.
SD är tydliga med att understryka att kulturbegreppet är det som ger trygghet, tradition, ambition, sociala koder, som förenar och särskiljer, som ger seder och bruk och som tecknar en bild av vilka vi är. Sammantaget handlar Sverigedemokraternas kulturbegrepp om att ge uttryck för bilden av Sverige och svenskheten. Vidare nämner SD vikten av att uppvärdera medborgarskapet och kräva mer av den som ”vill uppgå i den svenska nationen”.
Medborgarskapet har i vårt land alltmer kommit att urvattnas och handla mer om ett dokument och en uppsättning rättigheter än ett erkännande baserat på strävan att bli svensk och att man gjort sin plikt för att därefter kräva sin rätt. Genom att kräva mer för att dela ut det, blir belöningen och känslan för medborgarskapet desto större när den nya medborgaren väl får det i sin hand (Motion 2018/19:1913).
SD hävdar att medborgarskapet ska vara öppet för den sökande såvida denne först uppfyllt de krav och förpliktelser som efterfrågas för att kulturellt och territoriellt bli en del av den svenska nationen. Medborgarskapet blir ett resultat av att man tagit seden dit man kommit och knutit sin lojalitet till landet (Motion 2018/19:1913). SD använder en uttrycklig retorik som formar etos genom att framhäva skillnader och olikheter i kulturens namn. Det läggs en hög status i att vara svensk och i svenskhet, en utpräglad identitet som de sökande bör anpassa sig efter. Formuleringar som att ”vilja uppgå den svenska nationen” och inte ingå i denna, tyder på att den svenska nationen är ett mål som människor ska lyckas nå upp till, och inte en plats där människor ovillkorligt inkluderas.
Sveriges bästa och ”till gagn till riket”. I frågan om samhällskunskapskrav önskar SD se kunskap om bland annat svensk historia, svensk demokrati, jämställdhet, jämlikhet, normer kring samtycke och sexualitet (Motion 2020/21:1621). SD är med och skapar sanningskonstruktioner som med hänsyn till modaliteter bygger på konfliktförhållanden. Att-satser som exempelvis ”Genom att kräva mer för att dela ut det” och formuleringar i presensform såsom ”Samtidigt minskar risken för att personer som kommer till Sverige enbart för att åtnjuta sociala förmåner, eller som inte kan hålla sig inom lagens ramar, blir medborgare”, indikerar på verkligheter och faktum. Dessa sanningsmodaliteter är dessutom med och formar sociala relationer, vari det skapas uppfattningar om att det finns grupper som aktivt söker sig till Sverige för att utnyttja välfärdssystemet och begå brottsliga handlingar. SD:s lösning framstår i relation till sådana uttryck som mer legitim, eftersom dessa uttryck blir en fråga om säkerhet och nationsförsvar.
Den diskursiva praktiken
I detta avsnitt följer i enlighet med metoden en redovisning av vilka genrer och diskurser som återfinns i de kommunikativa händelserna, det vill säga regeringsunderlaget och motionerna, samt hur interdiskursiviteten ser ut i texterna. Här klarläggs hur texterna är producerade, vilka diskurser som verkar i texterna, och om det finns en dominerande diskurs.
perspektiv på de medborgarskapssökande kan sägas vara ett utbyte av resurser och kapital. Den sökande kan mottaga ett medborgarskap (kapital) om denne anses vara en kapabel samhällstillgång (resurser). Utöver detta uppenbaras även en nationell identitetsdiskurs som definieras i formuleringar som binder samman medborgarskapet med att ”vi bor ihop och därför ska vi vara ett folk. Genom att ha svenskkravet och en grundläggande förståelse för vårt samhälle hör vi ihop, vilket känns naturligt” (Justitiedepartementet, 2021).
Moderaternas migrationsdiskurs visar sig i partiets sätt att uttrycka sig om Sveriges integrationskomplikationer. Moderaterna ser ”ett stort misslyckande i hur Sveriges hantering av asylinvandringen, som inte varit rättssäker och inte givit människor möjlighet att bygga sin framtid i vårt land” (Motion 2019/20:2833). Den ekonomiska diskursen synliggörs i partiets hållning till den misslyckade integrationen, som de menar att ett språkkrav hade löst och minskat kostnaderna för. Detta innebär i praktiken att språk- och samhällskunskapstester kommer att möjliggöra en sortering mellan de invandrare som med sin kvalificering och bildning kan göra Sverige en förtjänst och de invandrare som inte lyckas berika samhället. I likhet med regeringen verkar i Moderaternas motion en nationell identitetsdiskurs som tar fasta på att det svenska medborgarskapet är en symbol för samhörighet och för det svenska samhällets sammanhållning (2019/20:2833). Diskursen präglas av en idé om att språket är det som enar folket, nationen och svenskheten. En ytterligare diskurs som visat sig starkare i texterna från oppositionspartierna än i de från regeringen är vad vi kan kalla för en värdediskurs. Det är främst i texterna om samhällskunskapskravet som värdediskursen varit påfallande. Moderaterna skriver exempelvis att kraven på samhällsorientering bör förstås utifrån Sveriges jämställdhetsutveckling och i de progressiva värderingar som det svenska samhället vilar på. ”Samhällsorienteringen måste fokusera på värderingsskillnader, hur vi väljer att leva här i Sverige och vad som är viktigt för oss. Förväntan på arbete och egen försörjning måste lyftas tydligare och det behöver finnas tydliga markeringar i vikten av lagar och regler” (2019/20:2833). Detta visar på att det finns en tro på att värderingsskillnaderna är bärande och att medborgarskapstestet skulle minska klyftan mellan de önskvärda och icke önskvärda värdenormerna.
en av de större utmaningarna med dagens mottagande är den passivitet och utanförskap som asylsökande hamnar i. För att kunna motverka detta ”behövs ett gemensamt etiskt och kulturellt modersmål där vissa värderingar inte är valbara. Sverige behöver bli bättre på att markera vad som gäller här och vilka grundläggande värderingar och principer som inte är förhandlingsbara” (Motion 2020/21:3405). Kristdemokraternas formulering om partiets symboliska syn på medborgarskap, – ett symboliskt medborgarskap som partiet beskriver som ”delaktighet i en större gemenskap, med skyldigheter och rättigheter gentemot andra”, vilket stärker ”känslan av delaktighet, samhörighet och identitet” (Motion 2020/21:3405) – är en formulering som kan identifiera en nationell identitetsdiskurs i och med att medborgarskapet relateras till delaktighet, samhörighet och identitet i det svenska samhället.
Migrationsdiskursen i Sverigedemokraternas texter liknar de ovanstående. Partiet kombinerar uttryck som ”det stora antalet migranter har inneburit stora påfrestningar” med att hävda att migrationspolitiken riskerat säkerheten, varit kostsam och ofruktbar (Motion 2018/19:1913). Det går att notera hur migrationsdiskursen i Sverigedemokraternas motion samverkar med både en ekonomisk diskurs och en säkerhetsdiskurs, vilket påverkar hur betydelser och kunskaper i frågor som annars behandlas separat, sammanförs. Den nationella identitetsdiskursen kommer vidare till uttryck i Sverigedemokraternas lösningar av migrationspolitikens problem. ”För att lyckas med en långsiktigt hållbar migrationspolitik krävs en stark nationalstat som respekterar landets gränser och återupprättar tilliten till samhällskontraktet” (Motion 2018/19:1913). Partiets inställning till medborgarskapet är att det ska vara kopplat till en nationell identitet. Det är tydligt att partiet utgår från nationalstatens utformning och att de territoriella gränserna används som ett argument för att stärka markeringen mellan de inhemska medborgarna och de utomstående.
till. Sverigedemokraterna använder sig likt Moderaterna av en värdediskurs i samband med samhällskunskapskravet. Värdediskursen kombineras samtidigt med en säkerhetsdiskurs när partiets utsagor om kunskap om svensk demokrati, jämställdhet, jämlikhet, normer kring samtycke och sexualitet blandas med uttryck som ”Att höja kraven för medborgarskap gör visserligen att färre kan bli medborgare. Samtidigt minskar risken för att personer som kommer till Sverige enbart för att åtnjuta sociala förmåner, eller som inte kan hålla sig inom lagens ramar, blir medborgare” (Motion 2020/21:1621).
Slutligen uppdagas även en EU-diskurs i regeringens och Kristdemokraternas texter. För att skapa större relevans för förslaget väljer regeringen att tala om hur europeiska länder valt att implementera språk- och samhällskunskapskrav och använder sig av en EU-diskurs som bygger på att skapa en enad front hos Europas länder. På motsvarande sätt väljer Kristdemokraterna att uppmärksamma hur ”övriga medlemsländer i EU har långtgående villkor för medborgarskap. 14 av EU:s 28 länder har någon form av medborgarskapstester. Vissa länder kräver även ett löfte som uttrycker en integreringsambition och lojalitet till landet” (Motion 2020/21:3405). Mot denna bakgrund kan vi se hur alla parter verkar inom liknande diskurser, men att vissa av dessa diskurser är mer återkommande än andra. För att förstå hur den interdiskursiva blandningen upprätthåller maktrelationer kan vi tillämpa begreppet hegemoni. Med hegemoni avses inte enbart dominansförhållandet mellan de som dominerar och de som blir dominerade, utan även en förhandlingsprocess. Målet med ideologin som kommer till uttryck i vissa diskurser, det vill säga målet med betydelsekonstruktioner som bidrar till produktion, reproduktion eller transformation av dominansrelationer, är att uppnå en hegemonisk status och länka sina intressen till den ”underordnade” samhällsgruppen för att kvarhålla sin position. När hegemonibegreppet tillämpas i denna uppsats kan vi se hur den nationella identiteten och svenskheten står i kontrast till dem som inte ingår i denna gemenskap. Partierna försöker genom olika diskurser länka sina intressen till underordnade grupper genom att argumentera för integrationslösningar, något som gör att de underordnade legitimerar den nationella identiteten. Svenskheten har inte de facto en överordnad roll, utan den behöver legitimeras för att kunna upprätthållas.
motionstexterna. Således kommer inte de andra diskurserna att analyseras i relation till den sociala praktiken eftersom dessa inte anses ha en dominerande ställning.
Migrationsdiskursen är en diskurs som framträtt i den diskursiva praktiken i alla partiers textuella framföranden. De argument som partierna relaterar till språk- och samhällskunskapskravet är grundade i ett behov av att lösa påstådda problem relaterade till ingeration. På grund av migration- och asylskäl har dessa lösningar enligt partierna inte varit tillräckliga, vilket skapat samhällsförsämringar. Migrationsdiskursen är den diskurs som Sveriges regering och oppositionspartier använder för att legitimera medborgarskapstester som lösning på de påstådda problemen med invandring.
Den diskursiva förändringen sker när diskursiva element artikuleras på nya sätt och när den diskursiva praktiken förankras till icke-diskursiva strukturer. Detta görs i den sociala praktiken som analyseras nedan. De diskurser som tagits upp i den diskursiva praktiken relateras till det teoretiska ramverket, som utgör de icke-diskursiva strukturerna, för att skapa nya kunskaper i frågan om språk-och samhällskunskapskrav för medborgarskap.
Den sociala praktiken
samtidigt som språket i Shohamys mening kan verka som en form av uppdelning av människor som antingen kan språket eller inte (Shohamy, 2009, s. 46).
Eftersom det svenska språket blir måttstocken för det ”sanna” nationella medlemskapet, innebär det att de som inte behärskar det svenska språket ses som missanpassade personer. Shohamy beskriver hur de som hamnar utanför ramen för det hegemoniska språket anklagas för en ovilja till assimilering och ett utnyttjande av landets ekonomi och den gemensamma välfärden (Shohamy, 2009, s. 47). Detta resonemang visar sig tydligt i Moderaternas skrivelse om hur människor som kommer till Sverige hamnar i bidragsberoende, som ett led av den misskötta migrationen. Även Sverigedemokraterna befäster i sin motionstext de anklagelser som Shohamy nämner genom att hävda att höjda medborgarkrav kan minimera antalet människor som kommer till Sverige för att inkassera sociala fördelar.
Regeringens direktiv och uttalade syfte med förslaget om språk- och kunskapskrav är att stärka medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle. Samtidigt finns det i enlighet med analysen i denna uppsats avsevärda risker med att förslaget utvecklas i motsatt syfte. Shohamy tydliggör hur införanden av tester vilar på uppfattningen om att dessa tester kan öka jämlikhet, förändra och förbättra kunskap. Men enligt Shohamy används inte sällan tester för ändamål bortom kunskapsmätning (Shohamy, 2009, s. 51). Texterna i materialet som har analyserats i uppsatsen visar på en uppenbar politisk missbelåtenhet över asyl- och migrationshanteringen. Detta missnöje kan tolkas som incitament för att driva igenom en politisk agenda som inte nödvändigtvis har som syfte att integrera, utan att indirekt utestänga, oönskade grupper från den svenska gemenskapen genom att försvåra uppnåendet av medborgarskap.
språket och samhällsorienteringskraven blir kulturella objektiva värden som ger och fråntar människor rätten att kalla sig för, eller ses som svensk.
För att förstå hur exkluderings- och inkluderingsmekanismer skapas i den nationella identitetsdiskursen kan det vara lämpligt att vägledas av Billigs (1995) skildring av nationellt identitetsbygge. Som ovan påpekats menar Billig att gruppers existens bygger på att de kategoriseras i förhållande till andra grupper. Svenskheten uppstår när den särskiljs från en annan. I de förslag om språk- och samhällskunskapstest som denna uppsats har analyserat blir det svenska medborgarskapet vad Billig kallar för en ”innegrupp”, vilket i sin tur skapar en föreställning om ”vår svenska gemenskap och vårt gemensamma samhälle”. Likaså skapas en ”utegrupp” och en föreställning om ”de” som skiljer sig från oss (Billig, 1995, s. 66). Regeringen och partierna har i texterna som analyserats ovan gett uttryck för sin egen formulering av den svenska gemenskapen och anlagt förslag på vad ”utegruppen” behöver ändra på, anpassa sig efter och åstadkomma för att överhuvudtaget ges möjlighet att konkurrera om en plats i ”innegruppen”. I Billigs mening kan den nationella diskursen reproducera utsagor och påståenden – exempelvis förslaget om språktest för medborgarskap – där den egna kulturen ses som unik och där beskrivningen av vilka ”vi” är också anvisar vilka ”vi” inte är. Detta kan lägga grund för av stereotypa bilder av icke-svenskar.
beroende på vilken tidsepok vi vänder oss till, men vi kan enlig Jonsson se ett paradigmskifte där rastillhörighet har ersatts med etnisk eller kulturell tillhörighet, vilket skapar en ny syn på rasism. Utestängningsmekanismerna motiveras inte längre av rashierarkier utan av kulturskillnader, som i Sverigedemokraternas fall (Jonsson, 2004, s. 52).
Värdediskursen har påtagligt avspeglat sig i uppsatsens undersökta material. För att kunna dra slutsatser om vilka effekter en sådan diskurs har i den sociala praktiken kan vi även sätta denna i relation till Jonssons modell. Istället för att kunskapsdoktrinen ska knyta an till kulturella skillnader så benämner Jonsson denna diskurs för ”universalistisk nyrasism”. Den kännetecknas av en kunskapsdoktrin som finner behov av att förankra samhället och vår egen kultur i mänsklighetens ”universella etik”. Utestängningsmetoden som används för att skilja goda och värdefulla främlingar från onda och dåliga uttrycks genom flyktingpolitik och villkor för medborgarskap och uppehållstillstånd (Jonsson, 2004, s. 70). Den rasistiska diskurs som utifrån materialet kan uttolkas, är en diskurs som suddar ut de ekonomiska och kulturella skillnaderna. Detta visas när etiska värden numera kan framställas som ett sätt att skapa ekonomisk tillväxt. I förslaget om medborgarkrav presenteras vilka värdeprinciper och etiska riktlinjer som bör efterföljas för att stimulera produktivitet och tillväxt. I denna ”universalistiska nyrasism” överlappar och förstärker de kulturella och ekonomiska motiven varandra, för att utestänga vissa människor. Detta möjliggörs inom denna diskurs eftersom det finns ett gemensamt motiv och en gemensam term som förenar: värde.
