Sverigedemokraterna

I sin ”Budgetproposition för 2019” (Motion 2018/19:1913) hävdar Sverigedemokraterna (SD) att det stora antalet migranter i Sverige inneburit stora påfrestningar. SD kritiserar hanteringen av ärenden som dragit ut på tiden och menar att sänkta ID-krav och försvagade gränskontroller äventyrat säkerheten, både vad gäller enskildas rätt till vistelse i Sverige och beviljande av medborgarskap. SD framhåller att partiet vill vända på utvecklingen och skapa en fungerande och ansvarstagande migrationspolitik utan kostsamma bidrag och ofruktbara integrationsprojekt.

För att lyckas med en ”långsiktigt hållbar migrationspolitik” krävs enligt SD en stark nationalstat där landets gränser respekteras och ”tilliten till samhällskontraktet” återupprättas. För att stärka medborgarskapet ska målet för en hållbar integrationspolitik vara en kontrollerad och hanterbar invandring, ”där utlänningar som söker sig till landet förväntas göra rätt för sig och är villiga att anpassa sig till Sverige” (Motion 2018/19:1913). I likhet med de ovan diskuterade partierna, pekar SD på hur migrationen resulterat i massiva belastningar och i en situation där regeringen saknat hänsyn till landsgränserna. Det finns i SD:s motion ingen tydligt utsagd agent som påtalas med utgångspunkt i transitiviteten, utan snarare ett migrationsfenomen som skuldbeläggs. Eftersom partiet inte erbjuder någon nyanserad bild av vilka faktorer och mekanismer som faktiskt försämrar eller förbättrar samhällsintegrationen, förbinds händelser som ”kostsamma bidrag och äventyrad säkerhet” med de subjekt som av olika skäl sökt sig till Sverige.

SD är tydliga med att understryka att kulturbegreppet är det som ger trygghet, tradition, ambition, sociala koder, som förenar och särskiljer, som ger seder och bruk och som tecknar en bild av vilka vi är. Sammantaget handlar Sverigedemokraternas kulturbegrepp om att ge uttryck för bilden av Sverige och svenskheten. Vidare nämner SD vikten av att uppvärdera medborgarskapet och kräva mer av den som ”vill uppgå i den svenska nationen”.

Medborgarskapet har i vårt land alltmer kommit att urvattnas och handla mer om ett dokument och en uppsättning rättigheter än ett erkännande baserat på strävan att bli svensk och att man gjort sin plikt för att därefter kräva sin rätt. Genom att kräva mer för att dela ut det, blir belöningen och känslan för medborgarskapet desto större när den nya medborgaren väl får det i sin hand (Motion 2018/19:1913).

SD hävdar att medborgarskapet ska vara öppet för den sökande såvida denne först uppfyllt de krav och förpliktelser som efterfrågas för att kulturellt och territoriellt bli en del av den svenska nationen. Medborgarskapet blir ett resultat av att man tagit seden dit man kommit och knutit sin lojalitet till landet (Motion 2018/19:1913). SD använder en uttrycklig retorik som formar etos genom att framhäva skillnader och olikheter i kulturens namn. Det läggs en hög status i att vara svensk och i svenskhet, en utpräglad identitet som de sökande bör anpassa sig efter. Formuleringar som att ”vilja uppgå den svenska nationen” och inte ingå i denna, tyder på att den svenska nationen är ett mål som människor ska lyckas nå upp till, och inte en plats där människor ovillkorligt inkluderas.

SD påstår i motionen ”Medborgarskap” (2020/21:1621) att kopplingen mellan medborgarskap och nationell identitet är en viktig grundbult i samhällsbygget. De som är svenska medborgare ska vara en del av Sverige och betrakta Sverige som sitt hemland. Den som ansöker om medborgarskap ansöker även om en formell bekräftelse för samhörighet. Att bli medborgare ska ses som ett bevis för att Sverige är den sökandes nya hemland. Det är detta som SD menar bidrar till ett sammanhållet folk med god samhällsgemenskap där klyftor mellan infödda och invandrade svenskar minimeras. ”Att höja kraven för medborgarskap gör visserligen att färre kan bli medborgare. Samtidigt minskar risken för att personer som kommer till Sverige enbart för att åtnjuta sociala förmåner, eller som inte kan hålla sig inom lagens ramar, blir medborgare” (Motion 2020/21:1621). SD föreslår att kunskaper om det svenska språket i såväl tal som skrift ska vara ett självklart grundkrav för att antas som medborgare. Partiet beklagar att regeringen inte kommer ställa tillräckligt hårda krav och låta stora grupper omfattas av undantag från det föreslagna medborgartestet. SD menar att språk-och samhällskunskapskraven måste vara för

Sveriges bästa och ”till gagn till riket”. I frågan om samhällskunskapskrav önskar SD se kunskap om bland annat svensk historia, svensk demokrati, jämställdhet, jämlikhet, normer kring samtycke och sexualitet (Motion 2020/21:1621). SD är med och skapar sanningskonstruktioner som med hänsyn till modaliteter bygger på konfliktförhållanden. Att-satser som exempelvis ”Genom att kräva mer för att dela ut det” och formuleringar i presensform såsom ”Samtidigt minskar risken för att personer som kommer till Sverige enbart för att åtnjuta sociala förmåner, eller som inte kan hålla sig inom lagens ramar, blir medborgare”, indikerar på verkligheter och faktum. Dessa sanningsmodaliteter är dessutom med och formar sociala relationer, vari det skapas uppfattningar om att det finns grupper som aktivt söker sig till Sverige för att utnyttja välfärdssystemet och begå brottsliga handlingar. SD:s lösning framstår i relation till sådana uttryck som mer legitim, eftersom dessa uttryck blir en fråga om säkerhet och nationsförsvar.

Den diskursiva praktiken

I detta avsnitt följer i enlighet med metoden en redovisning av vilka genrer och diskurser som återfinns i de kommunikativa händelserna, det vill säga regeringsunderlaget och motionerna, samt hur interdiskursiviteten ser ut i texterna. Här klarläggs hur texterna är producerade, vilka diskurser som verkar i texterna, och om det finns en dominerande diskurs.

Genom att se till materialets karaktär kan vi enklare utreda vilka genrer de tillhör. Eftersom de kommunikativa händelserna i uppsatsens material utspelas i en politisk kontext kan vi kalla genren för en partipolitisk genre. Den partipolitiska genren innefattar olika diskurser där vissa är mer utmärkande än andra. Både regeringen och övriga oppositionspartier använder sig av liknande diskurser i frågan om medborgarkrav. En diskurs som kommer till uttryck i samtliga texter är en migrationsdiskurs, det vill säga partiernas hållning till invandringen och den bristande integrationen. Regeringen skriver ”att det skett en utveckling som gjort det nödvändigt med en sådan ordning [som finns i Europa] i Sverige också” och att balansen mellan rättigheter och skyldigheter behöver förbättras i migrationspolitiken (Justitiedepartementet, 2021). I denna formulering kommer en migrationsdiskurs till uttryck. Samtidigt finns det andra diskurser som framträder i regeringens texter. Det är både en arbetsmarknadsmässig och ekonomisk diskurs som samverkar och där förslaget om språk- och samhällskunskapskrav legitimeras genom att regeringen pekar på hur välfärdssamhället gynnas av många som kommer till Sverige och hur det svenska språket är nödvändigt för att vara inkluderad. Regeringens

perspektiv på de medborgarskapssökande kan sägas vara ett utbyte av resurser och kapital. Den sökande kan mottaga ett medborgarskap (kapital) om denne anses vara en kapabel samhällstillgång (resurser). Utöver detta uppenbaras även en nationell identitetsdiskurs som definieras i formuleringar som binder samman medborgarskapet med att ”vi bor ihop och därför ska vi vara ett folk. Genom att ha svenskkravet och en grundläggande förståelse för vårt samhälle hör vi ihop, vilket känns naturligt” (Justitiedepartementet, 2021).

Moderaternas migrationsdiskurs visar sig i partiets sätt att uttrycka sig om Sveriges integrationskomplikationer. Moderaterna ser ”ett stort misslyckande i hur Sveriges hantering av asylinvandringen, som inte varit rättssäker och inte givit människor möjlighet att bygga sin framtid i vårt land” (Motion 2019/20:2833). Den ekonomiska diskursen synliggörs i partiets hållning till den misslyckade integrationen, som de menar att ett språkkrav hade löst och minskat kostnaderna för. Detta innebär i praktiken att språk- och samhällskunskapstester kommer att möjliggöra en sortering mellan de invandrare som med sin kvalificering och bildning kan göra Sverige en förtjänst och de invandrare som inte lyckas berika samhället. I likhet med regeringen verkar i Moderaternas motion en nationell identitetsdiskurs som tar fasta på att det svenska medborgarskapet är en symbol för samhörighet och för det svenska samhällets sammanhållning (2019/20:2833). Diskursen präglas av en idé om att språket är det som enar folket, nationen och svenskheten. En ytterligare diskurs som visat sig starkare i texterna från oppositionspartierna än i de från regeringen är vad vi kan kalla för en värdediskurs. Det är främst i texterna om samhällskunskapskravet som värdediskursen varit påfallande. Moderaterna skriver exempelvis att kraven på samhällsorientering bör förstås utifrån Sveriges jämställdhetsutveckling och i de progressiva värderingar som det svenska samhället vilar på. ”Samhällsorienteringen måste fokusera på värderingsskillnader, hur vi väljer att leva här i Sverige och vad som är viktigt för oss. Förväntan på arbete och egen försörjning måste lyftas tydligare och det behöver finnas tydliga markeringar i vikten av lagar och regler” (2019/20:2833). Detta visar på att det finns en tro på att värderingsskillnaderna är bärande och att medborgarskapstestet skulle minska klyftan mellan de önskvärda och icke önskvärda värdenormerna.

Kristdemokraternas migrationsdiskurs kommer till uttryck i deras beskrivning av de försvårade omständigheterna som det höga söktrycket sägs ha orsakat. ”Vi måste se en kraftig minskning av söktrycket för att klara de integrationspolitiska utmaningarna” (Motion 2020/21:3530). Migrationsdiskursen i KD:s motionstext knyts an till en värdediskurs som primärt framför att

en av de större utmaningarna med dagens mottagande är den passivitet och utanförskap som asylsökande hamnar i. För att kunna motverka detta ”behövs ett gemensamt etiskt och kulturellt modersmål där vissa värderingar inte är valbara. Sverige behöver bli bättre på att markera vad som gäller här och vilka grundläggande värderingar och principer som inte är förhandlingsbara” (Motion 2020/21:3405). Kristdemokraternas formulering om partiets symboliska syn på medborgarskap, – ett symboliskt medborgarskap som partiet beskriver som ”delaktighet i en större gemenskap, med skyldigheter och rättigheter gentemot andra”, vilket stärker ”känslan av delaktighet, samhörighet och identitet” (Motion 2020/21:3405) – är en formulering som kan identifiera en nationell identitetsdiskurs i och med att medborgarskapet relateras till delaktighet, samhörighet och identitet i det svenska samhället.

Migrationsdiskursen i Sverigedemokraternas texter liknar de ovanstående. Partiet kombinerar uttryck som ”det stora antalet migranter har inneburit stora påfrestningar” med att hävda att migrationspolitiken riskerat säkerheten, varit kostsam och ofruktbar (Motion 2018/19:1913). Det går att notera hur migrationsdiskursen i Sverigedemokraternas motion samverkar med både en ekonomisk diskurs och en säkerhetsdiskurs, vilket påverkar hur betydelser och kunskaper i frågor som annars behandlas separat, sammanförs. Den nationella identitetsdiskursen kommer vidare till uttryck i Sverigedemokraternas lösningar av migrationspolitikens problem. ”För att lyckas med en långsiktigt hållbar migrationspolitik krävs en stark nationalstat som respekterar landets gränser och återupprättar tilliten till samhällskontraktet” (Motion 2018/19:1913). Partiets inställning till medborgarskapet är att det ska vara kopplat till en nationell identitet. Det är tydligt att partiet utgår från nationalstatens utformning och att de territoriella gränserna används som ett argument för att stärka markeringen mellan de inhemska medborgarna och de utomstående.

Detta gör i sin tur att den kulturella diskursen i Sverigedemokraternas motion legitimeras på ett naturligare sätt. Det är den kulturella diskursen som skiljer Sverigedemokraterna från övriga partier. Partiet lägger tonvikten på kulturbegreppet och hävdar att det är genom den kulturella förståelsen som vi kan identifiera vilka vi i Sverige är. ”Kulturbegreppet är vad som ger trygghet, tradition, ambition, sociala koder, som förenar och särskiljer, som ger seder och bruk som tecknar en bild av vilka vi är. Sammantaget handlar det om att ge uttryck åt bilden av Sverige och svenskheten” (Motion 2018/19:1913). Den kulturella diskursen gör distinktioner som grundar sig i länders olika kulturer och traditioner. Den knyter därmed an till specifika etniska grupper eller landstillhörigheter, något som värdediskursen inte behöver förhålla sig

till. Sverigedemokraterna använder sig likt Moderaterna av en värdediskurs i samband med samhällskunskapskravet. Värdediskursen kombineras samtidigt med en säkerhetsdiskurs när partiets utsagor om kunskap om svensk demokrati, jämställdhet, jämlikhet, normer kring samtycke och sexualitet blandas med uttryck som ”Att höja kraven för medborgarskap gör visserligen att färre kan bli medborgare. Samtidigt minskar risken för att personer som kommer till Sverige enbart för att åtnjuta sociala förmåner, eller som inte kan hålla sig inom lagens ramar, blir medborgare” (Motion 2020/21:1621).

Slutligen uppdagas även en EU-diskurs i regeringens och Kristdemokraternas texter. För att skapa större relevans för förslaget väljer regeringen att tala om hur europeiska länder valt att implementera språk- och samhällskunskapskrav och använder sig av en EU-diskurs som bygger på att skapa en enad front hos Europas länder. På motsvarande sätt väljer Kristdemokraterna att uppmärksamma hur ”övriga medlemsländer i EU har långtgående villkor för medborgarskap. 14 av EU:s 28 länder har någon form av medborgarskapstester. Vissa länder kräver även ett löfte som uttrycker en integreringsambition och lojalitet till landet” (Motion 2020/21:3405). Mot denna bakgrund kan vi se hur alla parter verkar inom liknande diskurser, men att vissa av dessa diskurser är mer återkommande än andra. För att förstå hur den interdiskursiva blandningen upprätthåller maktrelationer kan vi tillämpa begreppet hegemoni. Med hegemoni avses inte enbart dominansförhållandet mellan de som dominerar och de som blir dominerade, utan även en förhandlingsprocess. Målet med ideologin som kommer till uttryck i vissa diskurser, det vill säga målet med betydelsekonstruktioner som bidrar till produktion, reproduktion eller transformation av dominansrelationer, är att uppnå en hegemonisk status och länka sina intressen till den ”underordnade” samhällsgruppen för att kvarhålla sin position. När hegemonibegreppet tillämpas i denna uppsats kan vi se hur den nationella identiteten och svenskheten står i kontrast till dem som inte ingår i denna gemenskap. Partierna försöker genom olika diskurser länka sina intressen till underordnade grupper genom att argumentera för integrationslösningar, något som gör att de underordnade legitimerar den nationella identiteten. Svenskheten har inte de facto en överordnad roll, utan den behöver legitimeras för att kunna upprätthållas.

Diskursordningen som uppdagats i den diskursiva praktiken visar sig i följande ordning: Migrationsdiskurs, nationell identitetsdiskurs och den kulturella/värdediskursen. Denna ordning grundar sig i hur stor utsträckning diskurserna tagit plats i direktiven och

motionstexterna. Således kommer inte de andra diskurserna att analyseras i relation till den sociala praktiken eftersom dessa inte anses ha en dominerande ställning.

Migrationsdiskursen är en diskurs som framträtt i den diskursiva praktiken i alla partiers textuella framföranden. De argument som partierna relaterar till språk- och samhällskunskapskravet är grundade i ett behov av att lösa påstådda problem relaterade till ingeration. På grund av migration- och asylskäl har dessa lösningar enligt partierna inte varit tillräckliga, vilket skapat samhällsförsämringar. Migrationsdiskursen är den diskurs som Sveriges regering och oppositionspartier använder för att legitimera medborgarskapstester som lösning på de påstådda problemen med invandring.

Den diskursiva förändringen sker när diskursiva element artikuleras på nya sätt och när den diskursiva praktiken förankras till icke-diskursiva strukturer. Detta görs i den sociala praktiken som analyseras nedan. De diskurser som tagits upp i den diskursiva praktiken relateras till det teoretiska ramverket, som utgör de icke-diskursiva strukturerna, för att skapa nya kunskaper i frågan om språk-och samhällskunskapskrav för medborgarskap.

Den sociala praktiken

Man kan inledningsvis påminna om det dialektiska förhållandet som finns mellan den diskursiva och sociala praktiken. Detta innebär att den granskning av diskursiva praktiker som redogjorts för ovan inte är tillräcklig för en fullskalig analys, utan behöver kompletteras med mindre konventionella och mer kreativa artikuleringar, för att möjliggöra nya förståelser och skapa nya maktpositioner. Shohamys (2009) kritiska anförande kan vara till nytta för att förstå hur länken mellan språk, tester och medborgarskap påverkar konstruktionen av de samhällsgrupper som inte besitter ett medborgarskap. Enligt Shohamy har man under nationalstatens historia använt språket som redskap för att indela människor i kategorier. Detta är något som samhällsinstitutionerna bevarat inom nationerna, vilket även den svenska staten och det politiska riksdagsorganet har bevisats göra enligt föregående analys. Regeringen och oppositionens språkkrav visar att Shohamys teori om hur språket blivit vad som karaktäriserar den nationella identiteten stämmer. Det svenska språket blir i förslaget om språkkrav det hegemoniska språk som enligt Shohamy står som symbol för tillhörighet, lojalitet, patriotism och inkludering. Det är anmärkningsvärt hur ”inkludering” är vad som inom migrationsdiskursen motiverar både regeringen och övriga partier att införa ett språkkrav,

samtidigt som språket i Shohamys mening kan verka som en form av uppdelning av människor som antingen kan språket eller inte (Shohamy, 2009, s. 46).

Eftersom det svenska språket blir måttstocken för det ”sanna” nationella medlemskapet, innebär det att de som inte behärskar det svenska språket ses som missanpassade personer. Shohamy beskriver hur de som hamnar utanför ramen för det hegemoniska språket anklagas för en ovilja till assimilering och ett utnyttjande av landets ekonomi och den gemensamma välfärden (Shohamy, 2009, s. 47). Detta resonemang visar sig tydligt i Moderaternas skrivelse om hur människor som kommer till Sverige hamnar i bidragsberoende, som ett led av den misskötta migrationen. Även Sverigedemokraterna befäster i sin motionstext de anklagelser som Shohamy nämner genom att hävda att höjda medborgarkrav kan minimera antalet människor som kommer till Sverige för att inkassera sociala fördelar.

Regeringens direktiv och uttalade syfte med förslaget om språk- och kunskapskrav är att stärka medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle. Samtidigt finns det i enlighet med analysen i denna uppsats avsevärda risker med att förslaget utvecklas i motsatt syfte. Shohamy tydliggör hur införanden av tester vilar på uppfattningen om att dessa tester kan öka jämlikhet, förändra och förbättra kunskap. Men enligt Shohamy används inte sällan tester för ändamål bortom kunskapsmätning (Shohamy, 2009, s. 51). Texterna i materialet som har analyserats i uppsatsen visar på en uppenbar politisk missbelåtenhet över asyl- och migrationshanteringen. Detta missnöje kan tolkas som incitament för att driva igenom en politisk agenda som inte nödvändigtvis har som syfte att integrera, utan att indirekt utestänga, oönskade grupper från den svenska gemenskapen genom att försvåra uppnåendet av medborgarskap.

Detta leder oss in på hur den nationella identitetsdiskursen kan uttydas i förhållande till uppsatsens teoretiska ramverk. Den nationella identitetsdiskursen som kan urskiljas i materialet är i linje med idén om nationalstaten som en föreställd gemenskap där samhörigheten skapas av människorna inom gränserna och där olikheter formas i förhållande till andra nationers invånare (Anderson, 1991, s. 6). Som ovan nämnts menar Jørgensen & Philips (2000) att den nationella idén utmynnar i två förgreningar; den politiska och kulturella formen. Det kulturella perspektivet tar avstamp i objektiva premisser för ett medlemskap som bland annat kräver ett kollektivt språk och en gemensam kultur för att bli nationsmedlem. Vi kan konstatera att det är det kulturella perspektivet som uppfylls av både regeringen och oppositionen. Det svenska

språket och samhällsorienteringskraven blir kulturella objektiva värden som ger och fråntar människor rätten att kalla sig för, eller ses som svensk.

För att förstå hur exkluderings- och inkluderingsmekanismer skapas i den nationella identitetsdiskursen kan det vara lämpligt att vägledas av Billigs (1995) skildring av nationellt identitetsbygge. Som ovan påpekats menar Billig att gruppers existens bygger på att de kategoriseras i förhållande till andra grupper. Svenskheten uppstår när den särskiljs från en annan. I de förslag om språk- och samhällskunskapstest som denna uppsats har analyserat blir det svenska medborgarskapet vad Billig kallar för en ”innegrupp”, vilket i sin tur skapar en föreställning om ”vår svenska gemenskap och vårt gemensamma samhälle”. Likaså skapas en ”utegrupp” och en föreställning om ”de” som skiljer sig från oss (Billig, 1995, s. 66). Regeringen och partierna har i texterna som analyserats ovan gett uttryck för sin egen formulering av den svenska gemenskapen och anlagt förslag på vad ”utegruppen” behöver ändra på, anpassa sig efter och åstadkomma för att överhuvudtaget ges möjlighet att konkurrera om en plats i ”innegruppen”. I Billigs mening kan den nationella diskursen reproducera utsagor och påståenden – exempelvis förslaget om språktest för medborgarskap – där den egna kulturen ses som unik och där beskrivningen av vilka ”vi” är också anvisar vilka ”vi” inte är. Detta kan