Genom att ha tillämpat det teoretiska tvärvetenskapliga ramverket har den diskursiva praktiken placerats i förhållande till den sociala praktiken som slutligen visat att den diskursiva praktiken faktiskt bidrar till att upprätthålla status quo i den sociala praktiken. Den diskursiva praktiken döljer vissa maktförhållanden i samhället och framställer inte verkligheten och de sociala relationerna på ett nytt sätt. När den diskursiva praktiken sätts in i ett bredare socialt sammanhang avslöjas de ideologiska, politiska och sociala processer som förslaget om språk- och samhällskunskapskrav faktiskt ger upphov till. För att besvara uppsatsens första frågeställning – ”På vilket sätt aktualiserar förslaget om språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap frågor om mänskliga rättigheter?” – kan vi referera till tre delar av analysen som går att problematisera gentemot frågeställningen. Analysen visar hur partierna bland annat lägger fram integrationen, samhörigheten och delaktigheten som skäl för att införa språkkravet i fråga. Däremot saknas en konsekvensanalys av vad en sådan lagstiftning har för inverkan hos de grupper som ansöker om medborgarskap.
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) fastslås att alla människor har rätt till en nationalitet (medborgarskap). Som Shohamy (2008) redogör för, förvägras statslösa tillgång till grundläggande rättigheter som skola, arbete och hälso- och sjukvård. Trots att svenska medborgare placeras jämsides med personer som saknar svenskt medborgarskap föreligger betydelsefulla skillnader. Icke-medborgares avsaknad av rätten att delta i allmänna val och att genom sin rösträtt göra sig hörd både lokalt och nationellt kan ses som ett undergrävande av det demokratiska fundamentet. Vikten av att lyfta detta motiveras av att analysen visat på att stora delar av partiernas motivering till förslaget vilar på idén om att språk- och samhällskunskapskrav är en förutsättning för att delta demokratiskt. Regeringen skriver att ”det är inte förrän man kan majoritetsspråket som man kan bli en fullt fungerande samhällsmedborgare och delta som man ska kunna göra i det demokratiska arbetet” (Justitiedepartementet, 2019). Det verkar finnas en ambition i att främja det demokratiska
deltagandet, samtidigt som premissen för att kunna ta aktiv del av den demokratiska processen är avhängt högt ställda kunskapskrav.
Den andra aspekten som aktualiserar frågan om mänskliga rättigheter är de inkluderings- och exkluderingsmekanismer som analysens sociala praktik visat hänger ihop med medborgarkrav. Uppsatsens analys av den nationella identitetsdiskursen visade hur exkludering skapas när gruppen och identiteten ”svensk” särskiljs från utomstående. Detta innebär att de som har en nedsatt förmåga till inlärning av språk och samhällskunskap riskerar diskriminering. Implementeringen av ett medborgarskapsprov kan därmed komma att forma en integrationsmodell som för med sig negativa påföljder för de invandrargrupper som står långt ifrån Sveriges kultur och det svenska språket, mot de som inte gör det. De element som enligt Borevi, Jensen och Mouritsen (2017) präglat den svenska integrationspolitiken har varit mångkulturalism och social inkludering, en trend som kan försummas i och med argumentationerna som partierna för i det föreslagna språk- och kunskapskravet.
I stort sett samtliga politiska aktörer som analyserats i denna uppsats utgår ifrån att införandet av språk- och samhällskunskapskrav för medborgarskap kommer leda till att färre söker medborgarskap. Denna konsekvens är dock inte i linje med dessa aktörers uttalade syfte med testet, nämligen att upphöja medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle. Som redan har påpekats tyder mycket på att färre personer kommer upptas till svenska medborgare och/eller få den medborgerliga processen förlängd, vilket är en negativ effekt som varken gynnar integrationsprocessen, individen eller det svenska samhället (Shohamy, 2009, s. 51). Tvärtom kan det öka exkludering, diskriminering och segregation, vilket regeringen erkänner i Mari Anderssons uttalande i pressträffen. Ett kunskapskrav kan även sägas stå i direkt motsättning till utbildningsdeklarationen för demokratiskt medborgarskap, som Europarådets ministerkommitté formulerar. Det demokratiska medborgarskapet ska enligt Europarådet ”prepare people to live in a multicultural society and to deal with difference knowledgeably, sensibly, tolerantly and morally, and to strengthen social cohesion, mutual understanding and solidarity” (Council of Europe, 2000). Detta är vad som sammantaget aktualiserar frågor om mänskliga rättigheter i förslaget om språk- och samhällskunskapskrav i den här uppsatsen.
Den andra frågeställningen – ”Genom vilka diskursiva verktyg legitimerar staten förslaget om språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap?” – kan besvaras utifrån delarna
i analysen som är textens utformning och den diskursiva praktiken. I det första steget av analysen som undersöker texternas struktur kan vi dra slutsatser om vilka analysverktyg som används för att legitimera förslaget. Det är främst användningen av sanningsmodaliteter i texterna som legitimerar språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap. Analysen visar att partierna motiverar förslaget på ett sätt där argumenten framstår som realiteter. Samtliga texter använder sig av sanningsmodaliteter genom att framhålla kunskapskrav som den enskilt mest effektiva lösningen på problem som bland annat handlar om integrationen, arbetslösheten och samhällsdeltagandet. Ett ytterligare analysverktyg som studien kommit fram till legitimerar förslaget om språkkrav är etos. Det första steget i analysen, som är textens uppbyggnad, har visat att identitetsbygget som formas kring det svenska medlemskapet förknippas med arbetsduglighet och samhällsnytta, något som styrker premisserna för det invandrande subjektet att förhålla sig till.
Från den diskursiva praktiken har analysen upptäckt en rad olika diskurser som på olika sätt används som verktyg för att rättfärdiga och begränsa medborgarskapet till att handla om ett narrativ som etablerar den svenska nationen och svenskheten i en högre ställning. Genom att exempelvis använda sig av en migrationsdiskurs legitimerar staten i egenskap av regering och opposition sina förslag när dess uttryck reproducerar bilden av asyl- och migrationsantalet som ofördelaktigt och ogynnsamt för det svenska samhället. När det i sin tur, som i Moderaterna och Sverigedemokraternas fall, kombineras med en säkerhetsdiskurs som motiverar kravet, förstärks legitimiteten ytterligare. I den nationella identitetsdiskursen ramas läsaren in i en upphöjd framställning om Sverige som samhörigt, sammanhållet, gemensamt och delaktigt. Dessa värdeladdade ord grundar sig i att öka förtroende för ett förslag som kan bidra till att uppnå detta ”önskvärda” samhälle. Samtidigt visar delar av analysen hur EU-diskursen tas i uttryck när kravnivån och utformningen på medborgarkravet ska motiveras. Genom att till exempel lyfta EU-länder som ställer högre krav än vad som föreslås av partierna, framställs det svenska förslaget som mindre besynnerligt och mer överkomligt än vad det annars hade gjort. Legitimiteten är, i enlighet med Faircloughs syn på hegemoni, beroende av en betydelseförhandling där lagstiftarna hittar möjliga sätt att länka sina intressen till både de som ska rösta igenom förslaget och den grupp som direkt påverkas av det. Det innebär att förslaget om kunskapskrav legitimeras genom att politiska aktörer framställer det som något som ligger i alla samhällsgruppers intressen, och därmed söker uppnå en hegemonisk position i migrationsfrågan.
Den tredje och sista frågeställningen som studien framlagt – ”Hur kan förslaget om språk- och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap bidra till att reproducera rasistiska diskurser?” – kan besvaras genom Jonsson (2004) och hans bidrag till den sociala praktiken. Analysen av den sociala praktiken har ådagalagt hur materialet visat uttryck för en ”universalistisk nyrasistisk” diskurs som har sitt centrum i begreppet ”värde”. Språk- och kunskapskraven för medborgarskap är en konkret åtgärd som mynnar ut i en form av gränsövervakning som utestänger vissa samhällsgrupper. Förslaget kan bidra till att reproducera rasistiska diskurser, och i synnerhet den universalistiska rasismen som genom bakomliggande motiv, i form av värdetermer rättfärdigar villkoren. Partiernas texter exponerar ett behov av att förankra den svenska kulturen och det svenska samhället i en påstådd ”universell etik”. De villkorade medborgarskapskraven kan med hänsyn till analysen ses som en politisk strategi som säkrar det svenska samhällets tillgång till människor från andra samhällen vilka accepterar villkoren som ställs, samtidigt som medlemmar från samhällen som inte delar eller bejakar de svenska värderingarna utestängs. Utestängningen är rasistisk i den grad som den reducerar människor till deras tillskrivna ursprung och behandlar dem därefter. Därav kan resultatet av frågeställningen landa i att förslaget har tendenser som reproducerar rasistiska diskurser. För att förstå reproduktionen av rasistiska diskurser behöver de outtalade motiven bakom förslagen på språk-och kunskapskrav för medborgarskap analyseras, eftersom förslaget på ytan inte handlar om värden. Det är snarare skälen bakom språktesterna och kunskapskraven som utgör en simpel metod för att mäta ”värdet” hos den enskilda invandraren. Riksdagens konsensus i frågan visar på strukturell nivå hur initiativet kan framställas som ett reproducerande system för utestängning där värdiga främlingar kan skiljas från värdelösa.