Riksåklagaren
Redovisning av ett uppdrag
Kort historik
I beslut den 16 februari 2009 avseende ifrågasatt tjänstefel av åklagare och polis vid utredningar och rättegångar mot Thomas Quick, numera Sture Bergwall, överlämnade Riksåklagaren till Riksenheten för
polismål att handlägga frågan om vad som framkommit gav anledning att initiera ett resningsförfarande angående de aktuella domarna.
Sedan arbetet påbörjats inkom Sture Bergwall redan den 21 april 2009 till Svea Hovrätt med en begäran om resning avseende mordet på YL 1988 i Rörshyttan i Hedemora (Hedemora tingsrätts dom den 28 maj 1997). Resningsansökan var välskriven och omfattande och vittnade om ett studium av förundersökningsmaterialet på detaljnivå.
Förklaring i målet ingavs till Svea Hovrätt den 31 juli 2009. Under arbetet med förklaringen gavs åklagaren och utredningsmannen i det ursprungliga målet möjlighet att komma in med egna yttranden över resningsansökan. Syftet med detta var att ge hovrätten ett så brett och allsidigt underlag som möjligt för sin bedömning.
Under det inledande arbetet med den förklaring som nämnts ovan stod det klart att arbetet skulle bli mycket omfattande och därför lämpligen borde delas upp på flera händer. Även om, varje ärende skall bedömas på sina meriter, kunde det också finnas gemensamma frågeställningar där det skulle framstå som en styrka att granskningen kunde ske av flera personer och från olika utgångspunkter. Den 16 september 2009 beslutade jag att det vidare arbetet skulle delas upp på fyra åklagare och att utrymme skulle ges för regelbundna gemensamma
överläggningar, bilaga 1. En kriminalkommissarie på
Internutredningsenheten i Malmö avdelades också av Polismyndigheten i Skåne att biträda åklagargruppen. En redovisning av synpunkter som framkommit vid överläggningarna har skett i senare förklaringar till hovrätterna.
Den 17 december 2009 beslutade Svea Hovrätt att bevilja den sökta resningen och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av Falu tingsrätt, bilaga 2.
Den 20 april 2010 ansökte Sture Bergwall om resning i Svea Hovrätt beträffande mordet på TJ i juli 1988 i Norge (Hedemora tingsrätts dom den 2 juni 1998).
Förklaring i målet ingavs den 23 augusti 2010 till Svea Hovrätt. Liksom vid föregående förklaring, och med motsvarande syfte, bereddes utredningsmannen i grundärendet möjlighet till ett eget yttrande över resningsansökan.
Den 24 september 2010 beslutade Svea Hovrätt att bevilja den sökta resningen och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av Falu tingsrätt, bilaga 3.
I ansökan som inkom till Svea Hovrätt de 11 april 2011 ansökte Sture Bergwall om resning avseende morden på TrJ i augusti 1981 och GS i juni 1985, båda i Norge (Falu tingsrätts dom den 22 juni 2000).
Förklaring i målet ingavs den 19 augusti 2011 till Svea Hovrätt.
Den 8 september 2011 inkom Sture Bergwall till Hovrätten för Nedre Norrland med en ansökan om resning avseende mordet på JA i november 1980 i Sundsvall (Sundsvalls tingsrätts dom den 21 juni 2001).
Förklaring i det målet ingavs till Hovrätten för Nedre Norrland den 28 oktober 2011.
Hovrätten för Nedre Norrland beslutade den 18 januari 2012 att bevilja den sökta resningen avseende Sundsvall tingsrätts dom och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av denna domstol, bilaga 4.
I beslut den 5 april 2012 beslutade Svea Hovrätt att bevilja den sökta resningen avseende Falu tingsrätts dom och förordnade att målet skulle tas upp på nytt av denna domstol, bilaga 5.
I de ovan redovisade ärendena har under åklagarnas arbete med att inge förklaring i de olika målen, förundersökningarna i dessa
återupptagits och kompletterande utredningsåtgärder vidtagits.
När det gäller granskningen av utredningarna som ligger till grund för de två återstående domarna meddelade av Gällivare respektive Piteå
tingsrätt har åklagarna i allt väsentligt avslutat sitt arbete och för närvarande pågår arbete med att upprätta beslut i ärendena. Beslut i det ena ärendet kan förväntas endera dagen och i det andra senast den 11 juni i år. Riksenheten har då avslutat det uppdrag Riksåklagaren överlämnat.
Några sammanfattande synpunkter och iakttagelser under arbetet Det utredningsmaterial som gåtts igenom har varit omfattande. Förutom själva förundersökningsmaterialet som rör utredningen mot Sture
Bergwall finns i de olika ärendena en verkställd grundutredning i
samband med det inträffade brottet/försvinnandet, och i ett av fallen en slutförd förundersökning avseende en annan misstänkt.
Det har varit av mycket stort värde under arbetet att successivt få ta del av de bedömningar hovrätterna gjort i de olika ärendena, som
vägledning för fortsatta ställningstaganden.
När det gäller själva brottsutredningarna som granskats har dessa bedrivits under alldeles speciella förhållanden. Sture Bergwall var föremål för psykiatrisk tvångsvård då han 2003, under terapi, började berätta om mord han begått. De uppgifter han lämnade under terapin, som för övrigt även framöver kom att bedrivas parallellt med
brottsutredningarna, kom sedermera att föras över till dessa genom polisförhör. Det framgår att en av de behandlande läkarna tidigt var övertygad om Sture Bergwalls skuld och att man också inom vården företog vallningar och utflykter för att finna stöd för hans berättelser.
Under utredningstiden var Sture Bergwall inte häktad eller hade några straffrättsliga restriktioner när det gäller kontakter med omvärlden. Detta senare innebar bland annat att han från en journalist i Norge kunde beställa material för att bygga upp en historia om mord på två försvunna flyktingpojkar, som med största sannolikhet saknar förankring i
verkligheten. Att brottsutredningarna och terapiarbetet bedrevs var för sig innebar att man under polisutredningen helt saknade kunskap om på vilka sätt de olika berättelserna växte fram.
Det saknades teknisk bevisning eller vittnesbevisning som band Sture Bergwall till de olika morden för vilka han dömts. Under utredningarna var man i hög grad beroende av att Sture Bergwall var villig att berätta vidare. Slutade han berätta skulle man med stor sannolikhet vara tvungen att avbryta utredningsarbetet. Det var inte bara så att Sture Bergwall erkände ett mycket stort antal mord utan han ställde också krav på beslut, för att fortsätta att berätta. Så här i efterhand kan man, med viss efterklokhet, konstatera att denna komplicerade
utredningsmiljö lett till att man under förhören underlåtit att på ett professionellt sätt ifrågasätta hans uppgifter. Man kan inte undgå att
reflektera över att utredningsmiljön i svåra förhörssituationer föranlett förhörsledaren att ibland hjälpa Sture Bergwall på traven och att man i vissa fall underlåtit att närmare utreda eller redovisa omständigheter som talade för att Sture Bergwalls uppgifter inte var korrekta. Som jag ser det finns det inte skäl att närmare fördjupa sig i dessa
omständigheter i den här redovisningen, utan i denna del hänvisar jag till vad som framförts i inlagorna till hovrätterna.
De domar genom vilka Sture Bergwall dömts till ansvar är välskrivna och väl underbyggda. Det är lätt även för den som inte har kännedom om förundersökningsmaterialet att följa hur domstolarna resonerat. För dessa har Sture Bergwalls erkännande varit en förutsättning för att kunna döma honom, men i sig inte varit tillräckligt. Olika omständigheter har analyserats och anförts som stöd för tillförlitligheten av de uppgifter han lämnat vid huvudförhandlingarna i målen. I det här sammanhanget vill jag erinra om att den genomförda granskningen av utredningarna och de verkställda kompletterande utredningsåtgärderna inte kastat något nytt ljus över händelseförloppen kring de olika morden eller försvinnandena, utan just belyst trovärdigheten och tillförlitligheten i de uppgifter Sture Bergwall lämnat under utredningarna, ställt i relation till det material domstolarna tagit ställning till. Som också framgår av hovrätternas beslut i resningsfrågan är intrycket att tingsrätterna antingen levt i tron att Sture Bergwalls berättelser från början varit torftiga men efter ett stort antal förhör successivt blivit mer fullödiga eller att hans berättelser varierat i detaljer men att de lämnade uppgifterna i de centrala delarna hela tiden varit desamma. Uppfattningar som enligt min mening befinner sig ganska långt ifrån verkligheten.
Ett annat problem har varit att de olika omständigheter som
domstolarna analyserat som stöd för tillförlitligheten av de uppgifter Sture Bergwall lämnat visat sig, efter en genomgång av
förundersökningsmaterialet, ha ett betydligt mindre värde än vad domstolarna haft att förvänta. Även här är det fråga om hur materialet presenterats för domstolarna. Bara som exempel kan nämnas de alldeles specifika kroppsliga kännetecken som domstolen beaktade avseende mordet på JA. Bevisvärdet av dessa unika uppgifter torde efter en kritisk granskning ligga mycket nära nollpunkten.
För att rätt förstå hur det kan ha gått på det här sättet är det nödvändigt att försöka sätta på sig den tidens glasögon och ha en viss ödmjukhet inför den svåra arbetsuppgiften att höra och utreda en person som redan var föremål för psykiatrisk tvångsvård och som samtidigt medicinerade kraftigt. Man måste också sätta sig in i den tidens föreställning angående möjligheten att under olika former av terapi väcka traumatiska minnen till liv. Även om det gjorts gällande att terapin
och brottsutredningarna bedrivits var för sig är jag övertygad om att förhållandena dem emellan har stor betydelse för att rätt förstå händelseförloppet. Att företa en sådan omfattande analys har inte framstått som nödvändigt inom ramen för det uppdrag Riksåklagaren överlämnat.
De iakttagelser som gjorts under granskningen rör förhållanden långt tillbaka i tiden. Ärendena i sig är unika och de brister som har kunnat iakttas kan inte betraktas som några systemfel i egentlig mening. I själva verket har jag under mina drygt 30 år som åklagare aldrig stött på något liknande. Idag har jag svårt att föreställa mig att man skulle tillåta att ett mål handlades på det här viset. Inte bara av säkerhetsskäl utan också för möjligheten att utbyta erfarenheter skulle med stor
sannolikhet flera åklagare engageras i arbetet, på motsvarande sätt som vi arbetat med granskningen. Åklagarens roll är en under utredningsarbetet och en annan då denne inträtt som part i en
rättegång. Ändå torde det vara en självklarhet att samtliga aktörer i en rättsprocess har ett ansvar för att det underliggande materialet
presenteras för domstolen på ett sådant sätt att slutresultatet blir så materiellt riktigt som möjligt. Det är enligt min mening svårt att dra några generella lärdomar av handläggningen av detta utomordentligt udda mål.
Björn Ericson
Postadress Gatuadress Telefon E-post
205 90 MALMÖ Husargatan 3 040- 17 44 90
Telefax
040- 17 44 96
Webbadress
www.aklagare.se
