Att se sig själv utifrån
av Hugo Hedberg
!1
Han står mitt i rummet med armarna pekandes rakt framåt. Böjer lätt på knäna. Han låter sedan händerna glida ner längs kroppen, långsamt, men med tydlig riktning. Ryggen kröker sig och händerna flyter över kroppen. De stannar upp vid vaderna. Han omfamnar vaderna och fryser. Blicken är fokuserad på fötterna. Han lyfter händerna från vaderna och placerar dom i sitt ansikte.
Han tar av sig jackan och lägger den i hörnet. Han svingar sig själv in i rummet. Börjar att hoppa upp och ner, från vänster till höger. Han pendlar vilt med armarna. Han gör stora tydliga rörelser. Han hoppar upp i luften och landar sittandes. Ställer sig raskt upp igen. Det ser ut som om han hoppar över något. Han skjuter luft framför sig. Han korsar benen tre gånger och lyfter händerna mot taket. Fingrarna vinkar.
Han studsar med stora steg. Flyter fram från höger till vänster. Stannar. Står stilla, roterar tummarna. Han snurrar ner på golvet, lägger sig på magen. En puls går genom hans kropp.
Han ställer sig upp och smyger fram till fönstret. Ser ut. Lägger händerna på fönsterkanten.
Lutar sig där ett tag och tar fart igen. Flyger fram. Lutar sig mot en vägg. Höger hand väljer riktning. Placerar sina fingrar på olika delar av kroppen. På ankeln, på ryggen, på kinden, på knäet och foten. Tar ett steg framåt. Omfamnar sig själv. Skär luften framför sig. Ställer sig ner på knä och pekar i olika riktningar.
!3
Tillsammans med koreograf Karen Eide Bøen undersöker jag begrepp som språkets makt och kommunikation. Vi arbetar med upplevelsen av att se och att bli sedd. Vi utforskar frågor som, hur påverkar vi varandra genom ord och rörelser? När blir en beskrivning en instruktion?
Samarbetet startade i ett gemensamt intresse för de typer av rörelser vi gör i hemmiljö, när ingen ser. Rörelser som vi kanske är omedvetna om. Eller rörelser vi använder för att effektivisera vår vardag och våra rutiner. Vi började att observera, beskriva och kommentera varandra när vi lagade mat, städade, promenerade, dansade eller konverserade. Dessa experiment ledde oss fram till en situation där Karen muntligt beskrev mig när jag lagade mat. Hon kommenterade allt som skedde i detalj och jag upplevde det som att jag blev instruerad.
Vi har tillsammans arbetat fram ett antal övningar som utforskar detta. När vi konstruerar dessa övningar så förhåller vi oss också alltid till tre parametrar: rörelser, tal och blick. Vi beskriver varandra, muntligt och simultant, samtidigt som vi rör på oss konstant. Blicken får inte lämna den andra personen och man är tvungen att producera nya rörelser. Samtidigt ska man så detaljerat som möjligt försöka beskriva vad den andra gör. Men man kan också variera dessa parametrar i olika kombinationer. Beskriva sig själv, beskriva den andre, instruera sig själv, instruera den andre, se på sig själv, se på den andre etc.
Jag tar lite vatten. Jag är törstig. Tar ut något ur diskmaskinen. Jag dricker lite mer. Ställer ifrån mig vattnet. Lägger påsen med rispapper på hyllan med höger hand. Kanske borde jag.
lägga rispapperna i en påse för att de inte ska bli torra. Jag hittar ingen påse. Nu hittar jag en påse och lägger dem i plastpåsen. Gör en knut på påsen. Jag får lite ont i bröstet av att sträcka mig upp till den översta hyllan. Kanske är det för jag är stel i kroppen från av att ha jobbat på förskola. Jag letar i hyllorna efter en matlåda och föser ner champinjonerna i den och tänker att det här blir en bra matlåda till imorgon. Något fastnar lite på kanten det fastnar lite på skeden ställer in skeden i diskmaskinen ett glas välter inne i diskmaskinen tar lite vårlök och lägger det i matlådan som garnering och jag använder skeden för att göra detta, jag skrapar liksom ner det i lådan. Ser på bordet om det är något kvar att göra jag ser en burk med jordnötssmör på bordet funderar om jag ska slicka av skeden det är kanske lite äckligt men jag gör det ändå jag är väldigt mätt och jag tar lite vatten på skeden det är väldigt varmt vatten från kranen jag bränner mig nästan nu luktar det väldigt mycket jordnötssmör jag letar efter locket och sätter det på burken.
En instruktion är en uppmaning som på enkelt sätt förklarar hur något ska utföras. Jag tänker att det finns en tydlig idé om hur en aktion ska genomföras. Exempel på instruktioner i vardagen är recept, spelregler eller bruksanvisningar. Så fort du ger en instruktion lämnar du över ansvaret till utövaren. Redan där uppstår ett slags maktspel. En person kan välja att följa din instruktion, tolka den eller inte följa den alls. Du kan observera utövaren av instruktionen, analysera och eventuellt ge ytterligare instruktioner.
Om man som mottagare av instruktionen vill uppnå dess fulla potential måste man vara öppen, ödmjuk och lyhörd. Det kan också uppstå en sårbarhet när man blir instruerad. Du tappar kontrollen över din egen kropp. Samtidigt kan det upplevas betryggande, att inte själv behöva tänka hur aktionen ska utföras.
En instruktion kan också vara en befallning. Då finns inget utrymme för tolkning och responsen tenderar att bli mer direkt. Befallningen är komplett redan när den uttalas. Frågor, instruktioner, beskrivningar, manipulationer och antaganden är kommunikation som i slutändan kan uppfattas som befallningar.
!5
En stor del av kommunikation är imitation. I våra övningar upplever vi ofta att vi kopierar varandra. Vi står några meter ifrån varandra. Vi ser på varandra och beskriver varandras ansiktsrörelser. Vi beskriver varenda mikrouttryck. Varje leende, blinkning, andning och ögonbrynshöjning. Vi lägger då märke till hur ett slags spel uppstår. En spegling av varandra.
Vi lägger märke till när den andre beskriver den andres ögon så ler den vilket gör att du beskriver ett leende som du sedan imiterar vilket gör att den i sin tur beskriver ditt leende.
Det uppstår ett eko av mikrouttryck. Fram och tillbaka. Vi beskriver egentligen ingenting utan är beroende av speglingen, imitationen.
Han ser ner. Han sväljer och höjer huvudet upp en aning. Han spänner hela ansiktet och sänker ögonbrynen. Han blinkar en längre stund. Han slickar sina läppar och rör huvudet åt höger. Han blinkar. Han ler och höjer hakan en aning till höger. Han andas tungt. Blinkar.
Han ser bort. Han öppnar munnen och stänger den igen. Han hostar. Det rycker i hans vänstra ögonlock.
Vi har arbetat med olika sätt att se på varandra. Vi ser oftast direkt på varandra för att följa med vad den andra gör. Men vi ser också ibland bort för att låta talet styra en helt. Det skapar olika typer av uppmärksamhet hos en.
Att titta på något innebär att blicka ut med ögonen på något eller erkänna dess närvaro. För att se, kan du inte bara titta på objektet utan en måste också förstå och uppmärksamma det.
Tittar vi på saker och människor, utan att egentligen se dem? Att titta och att se är två olika saker, även om de båda hänvisar till visuell perception. Visuell perception är förmågan att se och tolka vår omgivning genom att behandla uppgifterna i synligt ljus.
Jag såg på henne med olika blickar. Först tittade jag mig runt i rummet och registrerade hennes existens. Sen såg jag henne och försökte förstå henne. Sen såg jag på henne med en blick där jag ville att hon skulle se mig.
Vi stod snett mitt emot varandra och ibland var det nästan som att vi kommunicerade med varandra. Vi blev isolerade. Vi befann oss på olika platser. I olika världar. Kanske att vi kände oss ensamma i våra världar. Ibland hörde jag något ord hon använde och som jag då kanske omedvetet tog in i min rörelse. Hon blev mitt undermedvetna.
!7
Vad händer när man skapar en fras av rörelser? Ett memorerat rörelsemönster. Rörelser som från början bygger på en tidigare improvisation. Vad sker när dessa rörelse blir memorerade, omkonstruerade, omformulerade och nyskapade genom en ny kropp? En kropp med andra minnen. En kropp med en annan flexibilitet. Kanske blir ett tics, en omedveten kli-på-näsan, en position eller rörelse.
Jag går långsamt till mitten av rummet. Där placerar jag mina händer på min nacke och sedan på den nedre delen av min rygg. Jag tar några steg framåt och böjer mig ner. Sätter mig ner på huk och ser framåt. Jag lutar mig ytterligare en aning framåt för att hamna på knä. Där sitter jag ett tag. Jag lutar mig bakåt med sträckt rygg och ser upp i taket. Jag lutar så mycket att jag faller över. Jag faller tungt på ryggen. Sträcker ut kroppen. Jag ligger där, stilla. Drar sedan ihop benen och gör mig själv till en boll. Huvudet ligger kvar stilla på marken.
Man kan också testa att låta en ytterligare person utföra dessa rörelser. En omedveten rörelse från en person skapar en rörelse till en annan som i sin tur filtreras genom en tredje persons kropp. När du då ser på denna tredje person får du kanske känslan av lager. Att rörelsen har gått igenom en lång process. Att rörelsen får en minneshistorik.
Repetion är upprepande övningar på egen hand eller tillsammans med andra för att lära sig något utantill. Att repetera är att upprepa en idé tills den ger mening. Det kan också finnas en styrka i det nya som uppstår varje gång du repeterar något.
!9
Du sitter med dina knän uppdragna. Du lutar dig åt höger en aning. Du kliar ditt öra. Stolen du sitter på är obekväm och det värker lite i dina ben. Du rör på tårna för att dom inte ska somna. Du drar lite i din tröja och böjer ryggen fram och tillbaka. Du ställer dig upp.
Du sätter dig ner igen. Du lägger ditt vänstra ben över det högra och låter det vila där. Du lutar dig tillbaka. Sträcker på fingrarna. Du ser på dina fingrar och minns att du kanske borde klippa dom. Du kliar dig i ansiktet. Din mage ger ifrån sig ljud och du tänker att du är hungrig. Har du ätit lunch? Kommer du att äta lunch? Vad kommer du att äta till middag?
Kommer du ens att äta middag? Du blir förvirrad. Du kommer i alla fall att äta lunch igen, imorgon antagligen. Du ser bort.
Du kommer tillbaka. Du spänner dina muskler. Du blir spänd. Du slappnar av i dina armar.
Du roterar handen runt. Du placerar den på ditt knä. Det är som att du håller ditt knä. Kan man verkligen hålla ett knä? ”Håll det här knäet åt mig tack!”. Du minns att du aldrig har gjort illa dina knän förut. Eller har du det? Det gör lite ont i knäna nu. Dina ögon är väldigt torra och du blinkar mycket. Din tinning gör ont. Kanske har du huvudvärk. Kanske är du trött. Du blundar.
När vi utför dessa övningar riktar vi först och främst uppmärksamheten inåt. Det blir först en intern kommunikation som långsamt övergår till ett slags maktspel. Vi är ensamma men också beroende av varandra. Vi beskriver kroppen för att försöka förstå den. Vi utforskar olika sätt att se sig själv utifrån genom den andres verbalisering och undersöker hur det påverkar det vi säger, det vi gör och det vi ser. Vi vill ha kontroll och tappa kontrollen. Det finns ingen tydlig uppgörelse om vem som är mottagare och sändare i vår kommunikationen.
Kommunikationen som uppstår i våra övningar kan därför upplevas som distanserad. Vad är språkets begränsningar och möjligheter? Språklig kommunikation kan vara ett av de viktigaste instrumenten för att strukturera exempelvis, samhällsgemenskap. Hur visar sig makt i kommunikation? Kan en undersökning av detta bidra både till en förståelse av de makrosociala funktioner som är knutna till kommunikation och språk? Leder det till en ökad förståelse av de mekanismer som vidmakthåller social maktstruktur? Vi ställer oss den naiva men komplexa frågan: vad kom först, världen eller språket?
De ser på dig. De stirrar på dig. De får dig att luta dig åt höger. De får dig att ställa dig upp och gå runt i rummet. Men du kommer tillbaka. De får dig att springa. Du får de att springa.
De får dig att sitta ner. Du rullar över till magen och fortsätter att rulla. Du ligger stilla på golvet. De får dig att lyfta dina fötter. De får dig att rulla ihop till en liten boll. De får dig att sluta. Du får dom att sluta. Du ställer dig upp och springer. Du ber de att klappa. Du klappar.
Vi klappar. Vi springer. Vi stannar. De ber dig gå till höger. Du går till hörnet, baklänges. De säger: ”Långsammare!”. Du går fortare. De säger ”Hoppa!”. Du hoppar inte. De ser på dig. De säger ”Blunda!” Vi blundar. Vi står stilla. Vi lägger oss ner på golvet. De säger ingenting. Du säger ingenting. Dom hör inte dig. Du säger något igen. De säger: ”Sluta.”
!11
