Sundbyberg 2007-01-17 Vår referens:
Anna-Lena Jacobsson
Socialstyrelsen 106 30 Stockholm Diarienummer
H 34/2006
Ange diarienummer vid all korrespondens
Remiss – Förslag till Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om samordning av insatser för habilitering, rehabilitering och hjälpmedel med andra åtgärder eller insatser - Dnr 50-1043/2005
Handikappförbundens samarbetsorgan, nedan kallat Handikappförbunden, är samarbetsorgan för 43
handikappförbund på riksplanet med tillsammans ca 475.000 medlemmar. Vi arbetar tillsammans utifrån uppfattningen om alla människors lika värde och alla människors lika rätt.
Allas lika värde innebär att respektera mänskligt liv, oavsett våra olikheter och skilda förutsättningar.
Allas lika rätt innebär rätten att fullt ut delta i samhällslivet tillsammans med andra. Det är rätten att leva ett gott liv och att själv bestämma över sitt liv. Ett gott liv utesluter inte svårigheter och motgångar. Däremot innefattar det stöd och hjälp när man befinner sig i en utsatt situation.
Vårt mål är ett samhälle för alla. Det samhället präglas av solidaritet, jämlikhet och full delaktighet för alla människor.
Där är alla välkomna att efter sin förmåga delta i
samhällsbyggandet. Alla människors behov respekteras och är lika mycket värda. I det samhället är vi som har
funktionsnedsättningar en resurs.
Allmänna synpunkter på förslaget om föreskrifter och allmänna råd om
samordning av insatser för habilitering och rehabilitering, inklusive hjälpmedel Handikappförbunden välkomnar att föreskrifter utfärdas eftersom dessa, i kombination med breda utbildningsinsatser och tillsynsarbete, bidrar till ökat ansvarstagande för HSL.
Regionala skillnader kan minska.
Handikappförbunden ser positivt på förslaget om samordning och samordnarfunktion.
För många brukare är det en mycket tidskrävande uppgift att samordna olika kontakter. I synnerhet familjer med barn med funktionshinder efterfrågar ofta stöd för att underlätta samordningen. Mångas upplevelse är att det är tillräckligt svårt att få vardagen att gå ihop utan detta enorma samordningsarbete. En del föräldrar behöver hjälp och stöd för att hantera rollen som ”spindel i nätet ”, andra föredrar att själva ha rollen. Det är ändå viktigt att stödet erbjuds alla.
Handikappförbunden anser dock att beslut om nya föreskrifter inte ska tas förrän det uppdrag Socialstyrelsen fått, om samordning av olika individuella planer, redovisats.
Uppdraget, som ges i 2006 års regleringsbrev, ska ”analysera förutsättningarna för samordning av olika individuella planer som ett barn, ungdom eller vuxen med funktionshinder kan ha. Det kan vara individuell plan enligt LSS, individuell
habiliterings- eller rehabiliteringsplan enligt HSL, åtgärdsprogram enligt förordningar i skollagen eller individuella studieplaner för vuxna. Socialstyrelsen skall särskilt
uppmärksamma behov av förändringar i författningar och andra regelverk för att möjliggöra att individuell planering kan göras gemensamt av flera aktörer”.
Resultatet av uppdraget kan, enligt Handikappförbunden, påverka utarbetandet av nya föreskrifter.
Handikappförbunden saknar i konsekvensbeskrivningen resonemang från Socialstyrelsen om konsekvenser för enskilda. Den rättighetslagstiftning som berörs i förslaget skulle samtidigt behövt övervägas och ev. förändras. Det är viktigt att gemensam terminologi används i lagar och föreskrifter som behandlar samma frågor. Handikappförbundens ser det som otillfredsställande att det i dagsläget enbart är möjligt besluta allmänna råd för socialtjänstens individ- och familjeomsorg och för verksamhet med de särskilda insatserna enligt 9 § 1-5 LSS.
För Handikappförbundens medlemmar är det viktigt att huvudmännen tar ansvar för den skyldighet som HSL stadgar. Genom egna erfarenheter och med stöd i flera
kartläggningar och olika utredningar är Handikappförbundens erfarenhet att ansvariga huvudmän ofta brister i sitt ansvar. Exempelvis brister lagtillämpningen när det gäller rehabilitering, habilitering och hjälpmedel. Det är oacceptabelt.
När det gäller insatser från landstingen är det svårt att få en heltäckande bild över omfattningen av och kvaliteten på rehabiliterings- och habiliteringsverksamheten.
Landstingens kartläggningar och redovisningssystem omfattar inte rehabilitering och habilitering varför dessa insatser inte går att följa upp på ett godtagbart sätt, varken beträffande behov eller resurser. Huvudmännen saknar likaså data som kan tydliggöra i
vilken mån personer som har insats enligt LSS får sina behov av habilitering och reha- bilitering tillgodosedda.
När handikappreformen genomfördes 1994 förtydligades sjukvårdshuvudmännens ansvar för habilitering, rehabilitering och hjälpmedel i Hälso- och sjukvårdslagen. Än idag finns det stora skillnader i landet när det gäller tillgång till habilitering och rehabilitering och vissa grupper har svårare att få rehabiliterande insatser än andra, tex äldre och personer med psykiska funktionshinder. Vissa grupper i vissa delar av landet saknar tillgång till rehabiliterng. HSL´s habiliterings- och rehabiliteringsplaner liksom individuell plan enligt LSS är svagt nyttjade instrument.
Från Handikappförbundens sida ser vi att en koppling från LSS till Hälso- och Sjukvårds- lagen kan behövas för att möjliggöra för den enskilda individen att ställa krav på det man behöver och har rätt till. Jämför kopplingen mellan LSS och Tandvårdslagen!
Två regeringsrättsdomar har på kort tid förändrat tillämpningen av råd och stöd enligt LSS. Erfarenheter visar att det sker en successiv överföring från råd och stöd enligt LSS till habilitering och rehabilitering enligt HSL. Processen ser olika ut i landet. Olika tillämpning tyder enligt Handikappförbunden på att rättsläget är osäkert. Att hänföra allt fler åtgärder till HSL ökar enligt Handikappförbunden huvudmännens möjligheter att i större utsträckning ensidigt bestämma insatsens utformning och omfattning och i före- kommande fall begränsa eller neka insatsen utan möjlighet till rättslig prövning för den enskilde. Patientens ställning försvagas. Handikappförbunden anser att den ursprungliga intentionen ang. habilitering/rehabilitering åter ska vara en rättighet i LSS.
Handikappförbundens syn på behov av samordning
Handikappförbunden ser positivt på förslaget om samordning och samordnarfunktion och ser det som en styrka om en samlad kompetens kan samverka på det sätt som bäst
motsvarar individens behov. Handikappförbunden anser det som angeläget att olika stödformer samordnas i en sammanhållen kedja av insatser - vid behov från olika vård - och omsorgsområden. Genom förbättrad samverkan förbättras kvaliteten och servicen för den enskilde.
Behovs- och insatsbedömare
Handikappförbunden anser det som mycket viktigt att behovsbedömning görs utifrån en helhetssyn och att insatser planeras och genomförs med målsättning som siktar till att in- dividens behov ska bli allsidigt tillgodosedda. Kvalificerat bedömningsarbete ställer sär- skilda krav på handläggaren. Utöver kunskap om olika verksamheter och yrkesföreträ- dare behövs kunskap och kompetens om svåra funktionshinder. För framkomligheten får synsätt och bemötande betydelse. Stöd som sker med utgångspunkt i den enskildes behov och i samverkan med den enskilde - med den enskildes medverkan, inflytande,
självbestämmande och delaktighet – anser Handikappförbunden vara nödvändiga förut- sättningar.
Handläggare/biståndbedömare i den första verksamhet, inom landstings eller kommuns ansvarsområde, som kontaktas behöver få tydligt ansvar som igångsättare av processen.
För att säkra kvalitet och kontinuitet i en samordningsprocess skall den enskilde på initia- tiv från behovs- och insatsbedömaren ges information om möjligheten till att olika insat- ser samordnas, och – om han eller hon önskar- att få en namngiven samordnare utsedd.
I vissa lägen behöver behovsbedömaren kunna ge särskilt klargörande motiv till varför samordningen och samordnaren kan vara av positiv betydelse för den enskilde.
Information om och erbjudande om samordnare skall vara lätt tillgänglig/t för individen.
Av avgörande betydelse är också att det är personer som har befogenhet att fatta beslut som deltar på möten.
Samordnarrollen
Av Socialstyrelsens skrivning framgår att det ställs höga förväntningar och krav på en samordningsansvarig. För att uppnå de effektmål som återges i Socialstyrelsens förslag anser Handikappförbunden det bli viktigt att säkerställa kompetens och engagemang på alla nivåer, även ex.vis bland samordnarens eller berörda aktörers chefer.
Samordnarrollen måste nå tyngd i organisationen och i alla led hos ansvariga huvudmän.
Kunskap hos samordnaren om andra aktörers ansvar och arbetssätt är av stor vikt vid inrättandet av en samordnarfunktion. För att det skall falla väl ut behöver man lyckas få acceptans vid implementeringen och även sprida kunskap i samhället om
samordnarfunktionen.
Handikappförbunden anser att tydlighet om rollens innehåll är av yttersta vikt.
Handikappförbunden vill betona vikten av att samordningen gynnar den enskilde och inte, i första hand, blir ett stöd för verksamheten.
Handikappförbunden ser behov av pilotprojekt för att utforma och utvärdera samordnar- rollens innehåll samt funktion i organisationen och i kontakten med olika aktörer.
Planer
Handikappförbunden saknar i konsekvensbeskrivningen resonemang om under vilka förutsättningar som det kan vara möjligt att samordna skilda lagstiftningars olika planer – om inte dokumenterat samtycke finns från den enskilde.
Handikappförbunden vill se ökad användning av både habiliterings-och rehabiliterings- planer enl. HSL och individuella planer enligt LSS liksom medverka till att möjliggöra samordning mellan dessa planer och ev. andra planer. Viktigt är att det blir individens plan med brukarens önskemål och behov, en plan som ägs av brukaren. Det är den en- skildes önskan som ska avgöra om planen får användas i olika verksamheter. För Handi- kappförbunden är det självklart att den enskilde med ev. stödperson skall delta vid upp- rättandet av en plan för samordning. Om det inte är möjligt bör orsaken framgå.
Handikappförbunden anser det tveksamt att vårdplan kan jämställas eller betraktas som habiliterings- och rehabiliteringsplan enl. HSL. Den enskilde befinner sig vid utskrivning från sjukhus troligen i en särskilt utsatt position. Enligt Handikappförbunden kan
upprättad vårdplan vara ett värdefullt bedömningsunderlag, men det är den enskilde – inte verksamheten- som ska bestämma över hur vårdplanen används eller samordnas med ev. andra planer.
Handikappförbunden angående behov av kompletterande bestämmelser
Socialstyrelsen pekar på vikten av att fånga upp personer som ej vistas inom den slutna vården men som ändå har behov av insatser. Här pekar SoS på en försummad grupp av personer med kanske omfattande behov av habilitering, rehabilitering och hjälpmedel, många personer som har behov av olika insatser för att utveckla, återvinna eller bibehålla
Handikappförbundens uppfattning är att beskrivningen ändå omfattar urval av hur det ser ut i verkligheten. Handikappförbundens kännedom är att många av personerna ifråga även kan ha vistats inom den slutna sjukhusvården, bedömts som medicinskt färdigbe- handlade, vårdplanering kan också ha skett men att personerna tillåtits ”falla mellan stolarna” eller att kontakt har upphört utan förklaring. En grupp med särskilt framträ- dande behov av rehabiliteringsinsatser är de äldre, av vilka många har rehabiliterings- behov som ska ges hög prioritet anligt HSL och prioriteringsriktlinjer. Ingen tar ordent- ligt ansvar. Samordningsansvarig behövs som stöd för den enskilde, för att ev. planerade insatser ska genomföras.
Handikappförbunden saknar beskrivning av tillvägagångssätt för att ”föreskrifter skall säkerställa...får sina behov tillgodosedda.” Likaså frågar vi oss hur huvudmännen ska gå till väga för att fånga upp personer med behov som kvarstår när det förflutit lång tid från sjukdomens eller skadans uppkomst? Handikappförbundens uppfattning är att många av personerna ifråga kan sakna kunskap om möjligt stöd, om vart man vänder sig för information eller sakna ork för att ta behövlig kontakt.
Utveckling här förutsätter bl.a. att huvudmännens uppsökande- och informationsansvar tas. Huvudmännen behöver intensifiera sitt arbete med att identifiera habiliterings- och rehabiliteringsbehov och bygga upp system som möjliggör resursplanering och
resultatuppföljning.
Handikappförbunden anser att det idag saknas, men skulle behövas, effektiva påtryckningsmedel när huvudmännen inte tillämpar lagansvar och föreskrifter.
HANDIKAPPFÖRBUNDENS SAMARBETSORGAN - 43 handikappförbund i samverkan -
Ingemar Färm Örjan Brinkman Ordförande Generalsekreterare
