Examensarbete 15 hp Termin 6
Vårterminen 2018
Filippa Cederholm & Lina Lindström
“Det kan ta emot att göra en orosanmälan när man har en allians...”
En systemteoretisk studie över vad som påverkar kuratorer inom
vuxenpsykiatriska öppenvården i deras förhållningssätt till orosanmälan om barn som far illa.
“Reporting children at risk might get difficult if I have a good client-worker relationship...”
A systems theoretic study that examines what influences social workers working with psychiatric patients in their approach towards reporting children at risk.
Handledare: Författare: Hans O. Löfgren Filippa Cederholm & Lina Lindström
Tack till Hans O. Löfgren för fyndighet, stöd, motivation och snabba svar.
Tack till de deltagande kuratorerna som hjälpte oss forma denna studie.
Tack till Nils för påsyn samt till Robert och Niklas för näring.
Filippa Cederholm & Lina Lindström
1
1. Abstract
Genom ett systemteoretiskt perspektiv undersöker denna studie kuratorer inom
vuxenpsykiatriska öppenvården förhållningssätt till orosanmälningar om barn som far illa.
Tidigare forskning har i stor utsträckning varit kvantitativ och tangerat vad som påverkar sjukhuspersonals anmälningsbenägenhet. Denna kvalitativa studies insamlade empiri består av strukturerade intervjuer där olika områden som kunde tänkas påverka kuratorn i dennes förhållningssätt till orosanmälningar var grund till frågorna. Det insamlade materialet bearbetades därefter genom en kvalitativ innehållsanalys utifrån ett systemteoretiskt
perspektiv. Resultatet gav att de sex deltagande kuratorerna efterfrågade mer kommunikation med och större kunskap om socialtjänsten. Vidare problematiserade de sin roll som både hjälpare och vad som kan ses som en slags myndighetsutövare genom skyldigheten att anmäla oro för att ett barn far illa. Något som också visade sig var att kuratorerna hade en väldigt stark känsla inför sin anmälningsplikt och betonade den kraftigt samtidigt som de
genomgående redogjorde för svårigheter som kan uppstå kring den. Vidare menade samtliga kuratorer att stöd från sin arbetsgrupp var ett nyckelelement i förhållningssättet till och upplevelsen av orosanmälningar om barn som far illa. Mer forskning på ämnet behövs för att kunna fastställa vad som påverkar kuratorer i deras förhållningssätt till orosanmälan om barn som far illa.
Sökord: kurator, förhållningssätt, psykiatri, orosanmälningar om barn som far illa, systemteori
2
Innehållsförteckning
1. Inledning 5
1.1 Syfte 6
1.2 Frågeställningar 6
1.3 Förtydligande av begrepp 6
2. Bakgrund 7
2.1 Psykiatrins arbete med patienter som är föräldrar 7
2.2 Statistik över professionellas orosanmälningar om barn som far illa 8
2.3 Aktuell lagstiftning och den professionelles ansvar 8
2.4 Risker för barn till föräldrar med psykisk ohälsa 9
3. Tidigare forskning 10
3.1 Professionellas anmälningsbenägenhet 10
3.2 Kuratorers anmälningsbenägenhet och förhållningssätt till orosanmälningar 11
4. Metod 12
4.1 Informationssökning 13
4.2 Urval 13
4.3 Intervjuer 13
4.4 Bearbetning av materialet 14
4.5 Ansvarsfördelning 16
4.6 Etik 17
5. Teori 17
6. Resultat 18
6.1 Samhällets organisering och socialtjänsten, tema: Frustration 18
6.2 Arbetsplats, tema: Trygghet/Otrygghet 19
6.3 Allians, tema: Osäkerhet 20
6.4 Profession, tema: Ambivalens 21
6.5 Sammanfattning 22
7. Analys 22
7.1 Samhällets organisering och socialtjänst 22
7.2 Arbetsplats 23
7.3 Allians 24
7.4 Profession 25
3
7.5 Avslutande analys 25
8. Diskussion 26
8.1 Övergripande om uppsatsskrivandet 26
8.2 Bakgrund och tidigare forskning 26
8.3 Metod 27
8.4 Studiens kvalité 29
8.5 Ansvarsfördelning 30
8.6 Etik 30
8.7 Resultat och analys 30
9. Vidare forskning 31
10. Referenslista 31
12 Bilagor 34
4
1. Inledning
Alla som jobbar inom sjukvården i Sverige har en skyldighet att anmäla till socialtjänsten vid de tillfällen då det misstänks att ett barn kan fara illa enligt 14 kap. 1§ SOL. Mätningar visar dock att antalet orosanmälningar från just sjukvården legat lågt under 2000-talet
(Socialstyrelsen, 2012). År 2013 gjordes därför en ändring i formuleringen av
Socialtjänstlagen. Denna ändring förtydligade vid vilka tillfällen en anmälan ska göras och innebär exempelvis att en professionell ska anmäla även på andrahandsinformation från en kollega samt att de inte själva vidare ska utreda de omständigheter som orsakat oro
(Socialstyrelsen, 2014). Utöver detta har Socialstyrelsen (2014) också publicerat en broschyr som tydliggör vårdgivarens ansvar gentemot sin personal. Här nämns bland annat att tydliga riktlinjer och rutiner ska finnas samt att vårdgivaren ansvarar för att personalen följer dessa.
Det förtydligas också att den professionelle har ett eget ansvar för sin kunskapsinhämtning (Socialstyrelsen, 2014). Dessa båda åtgärder genomfördes i ett försök att öka
orosanmälningarna om barn som far illa. Det finns också statistik på att orosanmälningarna de facto har ökat sedan 2010-talets första hälft (Socialstyrelsen, 2014), men orsaken till detta är inte kartlagt.
Det finns en rad omständigheter som kan göra att barn riskerar att fara illa, och psykisk ohälsa hos föräldern framstår som en tydlig riskfaktor (Rossiter et al., 2015). Dessa barn har
dessutom en högre risk att själva drabbas av psykisk ohälsa (Rossiter et al., 2015). Detta gör att professionella inom vuxenpsykiatrin besitter en viktigt roll i att uppmärksamma
socialtjänsten när de känner oro kring att ett barn far illa. Tidigare forskning tyder dock på att orosanmälningar från denna grupp professionella utgör en mycket liten del av de, redan få, orosanmälningar som görs (Socialstyrelsen, 2012).
Vad som påverkar, på ett i många fall begränsande sätt, professionellas
anmälningsbenägenhet varierar. Något som är återkommande genom tidigare forskning är dock behovet av mer kunskap i frågor som rör barn som riskerar att fara illa (Tingberg, 2010) samt de professionellas misstro mot socialtjänsten (Borres & Hägg, 2007). Det finns också ett behov av stöd från arbetsgruppen och att tydliga riktlinjer och rutiner finns gällande oro för barn som far illa (Lazenbatt, Freeman, 2006). Dessutom verkar professionen ha inverkan, då läkare och kuratorer har störst benägenhet att anmäla (Svärd, 2017b). Även relationen mellan patienten och den professionelle spelar in på flera olika sätt (Killén, 2009, Lazenbatt &
Freeman, 2006 )
Detta väcker intresse kring kuratorernas förhållningssätt till orosanmälningar om barn som far illa. Kuratorer inom sjukvården har genom sin utbildning generellt mer kunskap i dessa frågor än de övriga yrkesgrupperna. De delar också utbildning med den yrkesgrupp som handhar
5
dessa anmälningar från socialtjänstens håll, nämligen socialsekreterarna. I tillägg kan kuratorer ha djupare kunskaper om orosanmälningar genom att exempelvis ha jobbat inom socialtjänsten. Utöver detta får kuratorerna en särställning genom hur de arbetar med
patienten och vad som ligger i fokus i detta arbete. Kuratorerna inom den vuxenpsykiatriska öppenvården träffar ofta sina patienter regelbundet under en längre tid och det holistiska arbetssätt som präglar kuratorernas behandlingsarbete gör att patientens familjeförhållanden ofta blir en viktigt faktor. Detta skiljer sig således från hur exempelvis en läkare eller sjuksköterska arbetar med patienten där den medicinska frågan ofta tar störst plats.
På samma sätt som kuratorerna ser på helheten runt en patient siktar denna studie på att se den helhet som kuratorn befinner sig i. Samtidigt som de olika delarna av helheten och hur de inverkar på varandra också lyfts. Detta görs genom att betrakta kuratorn och dennes förhållningssätt till orosanmälningar genom ett systemteoretiskt perspektiv, där de system som kuratorn ingår i och som är relevanta för denna studie identifieras. De system som belyses genom denna studie är således det samhälleliga systemet som görs gällande genom lagstiftning och organisation, systemet på arbetsplatsen, det kurativa systemet med patienten, familjesystemet patienten ingår i samt det systemet kuratorn ingår i genom sin profession.
Författarna finner det således intressant att undersöka vad som påverkar kuratorers förhållningssätt till orosanmälningar genom att lyfta och problematisera de olika system kuratorn ingår i.
1.1 Syfte
Syftet är att undersöka hur olika system påverkar kuratorer vid vuxenpsykiatriska
öppenvården på Umeå Universitetssjukhus i deras förhållningssätt till orosanmälan om barn som far illa.
1.2 Frågeställningar
De frågeställningar som formulerats för att besvara studiens syfte är:
● Hur påverkar alliansen med patienten kuratorns förhållningssätt till orosanmälningar?
● Hur påverkar rutiner på arbetsplatsen kuratorns förhållningssätt till orosanmälningar?
● Hur påverkas kuratorn av lagstiftning och samhällets organisering i sitt förhållningssätt till orosanmälningar?
1.3 Förtydligande av begrepp
Genom studien används ordet orosanmälan som en förenkling av begreppet orosanmälan om barn som far illa.
I proposition 2012:13/10 redogörs för vad som innefattas i begreppet barn som far illa. Här
6
nämns bland annat alla former av övergrepp, försummelse och utnyttjande som leder till faktiskt eller potentiell skada för barnet. Barns eget skadliga beteende inkluderas också samt om barnet har stora svårigheter i skolan till följd av social problematik.
Begreppet allians är också återkommande och åsyftar det känslomässiga band som finns mellan patienten och behandlaren och som gör att patienten känner sig bekräftad, förstådd och uppskattad. I alliansen ingår också en överenskommelse om vad behandlingsarbetet ska rikta in sig på, samt hur hur denna behandling ska gå till (Tjersland, Engen & Jansen 2011).
I systemteori återfinns begreppen system och feedback. Med system menas de olika system en människa ingår i som i stort sett är alla de sociala sammanhang denna tillhör (Öquist, 2003).
En person kan vara delaktig i det samhälleliga systemet, i systemet på arbetsplatsen, i en familj, i en vänkrets och exempelvis i organisationer eller föreningar (Öquist, 2003).
Feedback står för den återkoppling ett system kan få, alltså information från personer inom eller utanför det egna systemet som kan vara positiv eller negativ för systemets
sammanhållning och rådande normer (Öquist, 2003).
2. Bakgrund
Nedan redogörs för de omständigheter som ligger till grund för denna studies inriktning, både historiskt och juridiskt. Inledningsvis följer en beskrivning över psykiatrivårdens arbete med patienter som är föräldrar. Därefter redogörs för hur anmälningsbenägenheten har sett ut i Sverige under 2000-talet, framförallt från psykiatrins håll. Efter det följer en beskrivning av innebörden i den lagändring som gjordes i ett försök att komma tillrätta med de låga antalet orosanmälningar. Avslutningsvis beskrivs situationen för barn som växer upp med föräldrar som lider av psykisk ohälsa och de risker detta kan medföra.
2.1 Psykiatrins arbete med patienter som är föräldrar
Med ett syfte att samla och sprida kunskap om vilka problem som fanns och vilka metoder som användes i arbetet med föräldrar som hade psykiska sjukdomar genomfördes mellan år 1998-2000 en jämförande studie med 11 europeiska länder vid namn The Icarus Projekt (Skerfving, 2005). Viktiga resultat som framkom och som menas kunna underlätta arbetet med dessa föräldrar och barn är;
● God kommunikation, med familjen, mellan verksamheter och inom kommunen.
● Professionell tid, frågorna måste prioriteras och ges tid.
● Ett nätverk av professionella verksamheter som kan uppmärksamma att barn lever med en förälder med psykisk ohälsa.
● Delad kunskap och förståelse mellan institutioner och med familjen.
● Riktade insatser för dessa familjer.
7
I Skerfvings (2005) bok beskrivs även två andra studier där det framkommer att många psykiatriska enheter i slutet på 1990- talet saknade rutiner gällande föräldrar och barn. Det fanns generellt inget uttalat arbetssätt för att möta barnen till de psykiskt sjuka föräldrarna och stora delar av personalen hade inte kunskap om hur deras ansvar och befogenheter såg ut (Skerfving, 2005). I senare studier (Svärd 2017a, 2017b) framkommer dock att de sjukhus som där finns representerade har rutiner, riktlinjer och organiserat stöd för de professionella rörande oro för barn som far illa, om än kännedomen om dessa till synes varierar.
För en behandlare som regelbundet träffar en patient där målet är att kunna utföra ett behandlingsarbete är det viktigt att relationen inte förstörs genom en konflikt gällande en orosanmälan (Killén, 1999). Killén (1999) lyfter bland annat de preventiva metoder som kan förbättra relationen med patienten och i förlängningen även situationen för patientens barn.
Exempelvis nämns hur den professionelle genom att möta patienten med lyhördhet, empati och förståelse också visar patienten hur denne kan bemöta sina barn (Killén, 1999). Att som professionell möta sin patient där hen befinner sig snarare än där den professionelle önskar gör också att patienten känner sig accepterad vilket främjar relationen och behandlingsarbetet (Killén, 1999). Det tidiga samarbetet med andra instanser och myndigheter är också av största vikt för att kunna arbeta preventivt runt ett barn som riskerar att fara illa (Killen, 1999). Om en patient inte vill samarbeta runt en anmälan är det ibland nödvändigt att använda sig av sin formella auktoritet med stöd av de lagar och regler som finns för att kunna hjälpa barnen, menar Killén (1999). Enligt Killén (1999) kan det faktum att den professionelle på ett ärligt och tydligt sätt visar sin oro för barnen också sätta igång en process i patienten som är viktigt för ett förändringsarbete.
Efter en anmälan är det också viktigt att den professionelle har en rak och ärlig
kommunikation med sin patient om vilka uppgifter som lämnas till socialtjänsten under utredningen (Skerfving, 2005).
2.2 Statistik över professionellas orosanmälningar om barn som far illa
I en studie gjord av Cocozza, Gustafsson & Sydsjö (2007) framkommer att institutioner som har att göra med föräldrar med psykisk problematik enbart genomförde en av de anmälningar om barn som far illa som kom in till socialtjänsten i den givna kommunen. Totalt anmälde professionella 1% av barnen i den kommunen och 22% av dessa anmälningar utreddes inte (Cocozza, Gustafsson § Sydsjö, 2007). Efter fem år gjordes en uppföljning som visade att 53% av barn som tidigare inte utretts då hade varit föremål för en utredning. Enligt Cocozza, Gustafsson & Sydsjö (2007) kan detta indikera att bedömningarna av anmälningar inte var korrekta, vilket medförde att barn fortsatt for illa. De låga antalet anmälningar från
institutioner som har att göra med vuxna med psykisk ohälsa stöds också i Socialstyrelsens (2012) undersökning av hur många orosanmälningar som gjordes och av vilka. Här
framkommer att förhållandevis få anmälningar kommer från bland annat vuxenpsykiatrin, i denna undersökning står också att läsa att majoriteten av anmälningar av ungdomar rörde kriminalitet, och för de yngre barnen rörde de brister i omsorgen (Socialstyrelsen, 2012).
8
Genom den enkätstudie som Socialstyrelsen presenterar i denna undersökning framkommer också en stor regional variation i hur många barn som anmäls. Uttryckt som antalet
anmälningar per 1000 barn är de lägsta siffrorna 14 och de högsta 219 med ett medianvärde på 64 stycken anmälningar (Socialstyrelsen, 2012). Dessa siffror härrör dock från tiden innan den nuvarande lagstiftningen trädde i kraft, och Socialstyrelsen (2012) påpekar att en orsak bakom det låga antalet anmälningar delvis kan bero på den otydliga formuleringen av lagtexten.
Det är svårt att hitta aktuella siffror över anmälningar om barn som far illa då det inte förs någon nationell statistik (Socialstyrelsen, 2012.) Detta motiverar Socialstyrelsen (2012) med att kommuner har dåliga rutiner för att föra sådan statistik, och att det skulle vara alltför resurskrävande att upprätta system som möjliggör en sådan insamling. Socialstyrelsen (2012) pekar också på etisk problematik med att föra statistik över orosanmälningar då dessa
uppgifter är osäkra och känsliga. I den broschyr Socialstyrelsen publicerade 2014 vid namn Barn som far illa eller riskerar att fara illa hänvisas dock till att BRÅ’s statistiska mätningar tyder på att orosanmälningarna verkat öka. Det finns en förhoppning om att dessa ökningar kommer som följd av det fokus frågan fått under 2010-talet och inte beror på att fler barn de facto har det sämre.
2.3 Aktuell lagstiftning och den professionelles ansvar
Det har således historiskt funnits brister inom sjukvården vad gäller konkreta tillvägagångssätt och anmälningsstatistiken har talat för att inte nog många barn med bristfällig uppväxt
uppmärksammas. För att komma tillrätta med detta förtydligades år 2013 i Socialtjänstlagen när en anmälan ska göras (Socialstyrelsen, sid. 9, 2014). Den tidigare formulering löd att en anmälan skulle göras vid “kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd”, efter ändringarna var ordalydelsen istället att de med
anmälningsskyldighet ska “genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet från kännedom om eller misstänker att ett barn far illa” (Socialstyrelsen, sid. 9, 2014). Med den nya formuleringen klargörs att det inte krävs några bevis för att göra en anmälan utan att de egna iakttagelserna räcker samt att även en misstanke ska anmälas.
Socialstyrelsens (2014) broschyr rörde anmälningsskyldighet och ansvar för vårdpersonal.
Här beskrivs och fördjupas vad anmälningsskyldigheten innebär vilket delvis, enligt vad som är relevant för denna studie, redogörs för nedan. Inledningsvis finns det ett ansvar för
vårdgivaren att tillhandahålla och möjliggöra kunskapsinhämtning- och utveckling.
Vårdgivaren och verksamhetschefen har också ansvar för att det finns tydliga rutiner och riktlinjer för hur personalen ska agera när de misstänker att ett barn far illa, samt ett ansvar för att dessa rutiner och riktlinjer synliggörs, följs och uppdateras för att hålla god kvalitét. Den professionelle har även ett personligt ansvar för sin egen kompetens och således att hålla sig uppdaterad om lagar, riktlinjer och rutiner. Anmälningsskyldigheten är ett personligt och professionellt ansvar vilket innebär att den professionelle inte kan avsäga sig, eller överlåta, anmälan till någon annan. Anmälan ska ske skyndsamt och ska göras även om barnet eller
9
familjen redan är i kontakt med socialtjänsten. Den professionelle ska inte själv utreda huruvida en oro är befogad och det krävs inte heller att personen i fråga själv har träffat barnet, det räcker alltså om den professionelle exempelvis från en kollega hör om ett barn som lever under sådana omständigheter att oro väcks. Detsamma gäller om en patient beskriver en situation i sin familj som inte direkt berör patienten men där oro väcks för exempelvis yngre syskon. Om den professionelle känner sig osäker kan denne konsultera med en kollega eller chef, eller kontakta socialtjänsten för att rådfråga runt situationen utan att nämna barnet eller patientens personuppgifter, sådana åtgärder kan dock aldrig ersätta en anmälan om oro fortsatt kvarstår efter konsultation.
Lagrum som hänvisar till anmälningsskyldigheten är bland annat 2 f § Hälso- och
Sjukvårdslagen och 6 kap. 5§ Patientsäkerhetslagen. Övriga lagrum som är aktuella för detta ämne är dessutom 10 kap. 28§ Offentlighets och Sekretesslagen där det framgår att plikten att anmäla, samt att efter anmälan lämna ytterligare uppgifter om utredningen så krävde, är sekretessbrytande. Utöver detta står det också i 7§ Hälso- och Sjukvårdslagen att barns behov av information, råd och stöd särskilt ska beaktas om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor med har en psykisk störning eller en psykisk funktionsnedsättning.
Detta är relevant då det är en del av hur personal inom psykiatrin förhåller sig till sina patienters barn.
2.4 Risker för barn till föräldrar med psykisk ohälsa
Inledningsvis är det viktigt att påpeka att psykisk ohälsa ser olika ut för alla som drabbas av den. Mellan de olika skoven kan en förälder med psykisk ohälsa vara helt fri från symtom och då vara en lika god förälder som någon annan. Även under de olika faserna kan föräldern påverkas olika av sin sjukdom, en depression kan se olika ut och därmed även förmågan att sörja för sitt barn. De flesta föräldrar, oavsett sjuk eller frisk, vill sitt barns bästa. De som lider av psykisk ohälsa kan dock, i perioder, inte alltid ge sitt barn det hen behöver och ibland även bete sig på ett sätt som direkt och indirekt skadar barnet (Killén, 2009). Även för den mest välfungerande vuxne är föräldraskapet i perioder krävande. De olika åldrar och stadier barn går igenom ser delvis olika ut och innehåller olika utmaningar. Gemensamt för dem är dock att de ställer krav på föräldern att vara närvarande och delaktig, att ha tillgodosett de basala behov barnet har, att ge en känsla av trygghet och stabilitet och att ge barnet en mall för hur livet och relationer ska se ut (Broberg, Granqvist, Ivarsson & Risholm-Motander, 2006).
Skerfving (2005) redogör för vilka typer av risker psykisk ohälsa hos föräldern kan medföra för barnet. Här nämns bland annat att en depression kan medföra att föräldern inte orkar engagera sig i barnets intressen och glädje- eller orosämnen, att de rutiner som är så viktiga för att barn ska få en känsla av stabilitet brister eller att barnet själv tror sig vara ansvarig för att pappa eller mamma är ledsen. Ett barn som får uppleva att en förälder drabbades av panikångest kan ha mycket svårt att tolka och förstå förälderns beteende, och risken är att barnet anpassar sitt beteende i ett försök att underlätta för föräldern. En psykos hos föräldern kan vara direkt eller indirekt farligt för barnet då föräldern blir oberäknelig. En
10
personlighetsstörning hos föräldern kan bland annat leda till att föräldern kan ha svårigheter att fungera socialt vilket kan leda till att de personer som finns i barnets liv ofta byts ut och att viktiga relationer bryts.
Utöver den risk för barnet att direkt eller indirekt ta skada av en förälders psykiska ohälsa medföljer även annan problematik för barn som växer upp under sådana omständigheter.
Enligt socialstyrelsen (2013) tredubblas risken för barn till föräldrar med psykisk sjukdom att själva vårdas för en psykiatrisk diagnos och dessa barn kan också bära på en genetisk
sårbarhet för psykisk ohälsa. Risken att i vuxen ålder vårdas för psykisk ohälsa till följd av att som barn ha upplevt någon form av trauma redogörs också för i en studie från Irland (Rossiter et al., 2015). I denna studie definierades trauma som bland annat psykisk och fysisk
misshandel och försummelse (Rossiter et al., 2015), vilket är sådant som psykisk ohälsa hos föräldern kan förorsaka.
3. Tidigare forskning
Här beskrivs vad tidigare forskning visat gällande vad som påverkar professionella inom sjukvården i deras förhållningssätt till att göra en orosanmälan. Samt vad tidigare forskning säger om hur specifikt kuratorer inom sjukvården förhåller sig till orosanmälningar, vad deras roll är i denna fråga är och hur de skiljer sig från övrig sjukvårdspersonal.
3.1 Professionellas anmälningsbenägenhet
Nationell och internationell forskning är relativt samstämmig gällande vad som påverkar förhållningssättet till orosanmälan bland professionella inom hälso- och sjukvården. Ett område handlar om relationen med patienten. Här återfinns dels en rädsla för att påverka relationen med patienten negativt (Killén, 2009, Skerfving, 2005). Exempelvis för att föräldern kan känna sig hotad eller kränkt och därför drar sig undan behandlaren (Killén, 2009), eller att en anmälan kan uppfattas som ett svek av förtroendet mellan behandlare och patient (Skerfving, 2005). Det finns också en rädsla för att på något sätt bli straffad av den anmälan berörde (Lazenbatt, Freeman, 2006). Dock visar Rodriguez (2002) att de som jobbar inom psykiatrin inte i lika stor utsträckning som annan sjukvårdspersonal ser relationen till patienten som ett hinder vid anmälan. Denna studie lyfter också att de som jobbade inom psykiatrin på Irland är mer emot obligatorisk anmälan än andra professioner (Rodriguez, 2002). Detta kopplas till att denna grupp klassade vikten av professionell konfidentialitet högt, och att obligatorisk anmälningsplikt därmed skulle kunna inskränka på relationen till patienten (Rodriguez, 2002). Även överidentifikation med föräldrarna (Socialstyrelsen, 2014) och en olust att prata med föräldrar om saker som rör misshandel (Foster, Olson-Dorff, Reiland, Budzak- Garza, 2017) är faktorer som kan kopplas till relationen med patienten.
Tingberg (2010) lyfter också hierarkier inom sjukvården som ett hinder för att anmäla då speciellt undersköterskor, som träffar många patienter, anser att det är läkarnas ansvar att genomföra orosanmälan. Rörande organisation inom sjukvården lyfter Lazenbatt & Freeman
11
(2006) också att det är viktigt med tillgång till adekvata resurser och stöd för de professionella i deras arbete med frågor som rör oro för barns välbefinnande. De menar även att dessa fall hanteras bäst genom tät samverkan inom arbetsgruppen då samverkan ökar möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt identifiera fall och sedermera stötta de barn som blir aktuella för en orosanmälan. Misstro gentemot socialtjänsten är en frekvent återkommande faktor som inverkade negativt på förhållningssättet till orosanmälan, både rörande dess bedömningar och huruvida de faktiskt kan hjälpa barnen (Killén, 2009, Lazenbatt & Freeman, 2006, Borres &
Hägg, 2007). Genomgående för nästan samtliga studier är behovet av mer utbildning och information. Detta efterfrågas både gällande bedömningsarbetet med utsatta barn,
tillvägagångssätt och gällande det ansvar att anmäla som varje professionell har (Killén, 2009, Skerfving, 2005, Lazenbatt & Freeman, 2006, Borres & Hägg, 2007, Tingberg, 2010).
3.2 Kuratorers anmälningsbenägenhet och förhållningssätt till orosanmälningar Näst intill ingen tidigare forskning finns som specifikt rör kuratorers förhållningssätt till orosanmälningar och deras benägenhet att anmäla. Veronica Svärd publicerade dock en avhandling 2016, Children at risk? Hospital social workers and their colleagues assessment and reporting experiences, som i stora delar berör just detta. Nedan följer därför en
genomgång av de resultat som framkom och som är relevanta för denna uppsats.
I den första studien som publicerades 2014 undersöker Svärd hur känslor är kopplade till normer bland sjukhuskuratorer när de har att göra med barn som riskerar att fara illa (Svärd, 2014a). Denna studie visar att kuratorerna ofta känner oro för barnet när de möter patienter med någon form av psykisk sjukdom eller nedsättning (Svärd, 2014a). Detta kan kopplas till hur synen på normalt kontra onormalt föräldraskap väcker olika grad av misstänksamhet och att detta medför olika svårigheter för kuratorn i kontakten med föräldrar från de olika grupperna. I kontakten med föräldrar med psykisk ohälsa eller nedsättning känner
kuratorerna sällan skuldbeläggande, som de gör med andra föräldrar, utan känslorna i dessa möten handlar snarare om tillgivenhet, skam och grymhet (Svärd, 2014a). De känslor som uppstår istället för skuld både gynnar och hämmade relationen mellan patient och kurator (Svärd, 2014a).
Den andra studien Svärd (2014b) publicerade, berör positioner i och bidrag till
interprofessionella team. Där handlar ett viktigt fynd om kuratorers olika förhållningssätt till att göra en orosanmälan. Dessa förhållningssätt baseras på olika normer (Svärd, 2014b), vilka är:
● Det aktiva förhållningssättet, de kuratorer som återfinns här rapporterar i en högre utsträckning sin oro till socialtjänsten och dessa beslut baseras på en juridisk norm.
● Det reflektiva förhållningssättet, dessa kuratorer vill primärt hjälpa patienten att själv lösa problemen, dessa beslut baseras på en terapeutisk norm. Här inkluderas även synen att kuratorns uppgift är att hjälpa och stötta andra professionella i dessa frågor.
12
● Det passiva förhållningssättet, här undviker kuratorerna att göra en anmälan om det inte finns tydliga tecken på missförhållanden, här är det en medicinsk norm som är vägvisande.
Utöver detta målades olika bilder upp av vilka typer av situationer som rör oro som kuratorer bör ha ansvar över (Svärd, 2014b).
● Kuratorer bör anmäla all oro, och därmed följa Socialtjänstlagen.
● Kuratorerna bör använda sin kunskap för att bedöma mer vaga fall, här bör kuratorn också tänka vidare och bredare i sin bedömning av vad som kan innebära en risk för barnet.
● Kuratorer bör enbart bedöma de fall som inte kräver medicinsk kunskap.
Den tredje studien (Svärd, 2017a) rör organisatoriska och professionella förutsättningar runt att bedöma barn som kan vara utsatta. Här framkommer att kuratorer har mer utbildning i, och kännedom om, frågor som rör barn som far illa vilket kopplas till innehållet i deras utbildning (Svärd, 2017a). Kuratorer har också större kunskap om de riktlinjer och rutiner som rör dessa frågor, samt tycker att dessa var tillfredsställande (Svärd, 2017a). Kuratorer använder sig också i högre utsträckning än andra professioner av vägledning och mentorer i dessa frågor (Svärd, 2017a). Generellt framkommer att läkare och kuratorer anser att den som känner oro ska genomföra anmälan, medan en relativt stor del av undersköterskorna anser att läkarna bör göra det (Svärd, 2017a). Detta kopplas till hierarkier inom sjukvården och problematiken i att det som är allas ansvar lätt blir ingens ansvar (Svärd, 2017a).
Den senaste studien av Svärd (2017b) handlar om varför sjukhuspersonal inte rapporterar om barn som riskerar att utsättas för fara. Här framkommer att de som gjort flera anmälningar, läkare och kuratorer, är mer benägna att känna att de borde ha anmält de gånger de inte gjort det (Svärd, 2017b). Riktlinjer, rutiner och stöd visar sig endast ha viss inverkan på
anmälningsbenägenheten, antal år i yrket spelar också in, medan professionstillhörighet har störst inverkan på huruvida en person anmäler (Svärd, 2017b). Känsla av osäkerhet i förmåga att bedöma fall har en negativ inverkan på anmälningsbenägenheten, detta gäller dock inte för kuratorer och läkare (Svärd, 2017b). Kuratorer svarar dock att de inte alls var rädda för att de skulle skada relationen genom en orosanmälan (Svärd, 2017b).
4. Metod
Då syftet med denna studie är att undersöka en grupps uppfattning om ett fenomen, för att identifiera skillnader och likheter, användes en kvalitativ metod (Fejes & Thornberg, 2015).
Undersökningen utfördes genom strukturerade intervjuer för att på så sätt få fram kuratorernas uppfattning av, och åsikter runt, fenomenet orosanmälan om barn som far illa (Bryman, 2011). Materialet som genererades analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys och ett
13
systemteoretisk perspektiv präglade sammanställningen och analysen av materialet. Studien hade en abduktiv ansats där författarna under arbetet rört sig mellan teori och insamlad data för att göra tolkningar och söka efter mönster och sannolika förklaringar på det fenomen som studerats (Fejes & Thornberg, 2015).
4.1 Informationssökning
För att hitta material till bakgrund och tidigare forskning användes sökmotorer så som Google Scholar, SocIndex och Swepub. Sökord som användes var bland annat hospital social work + parents with mental illness + children at risk och hospital personnel + reporting child abuse.
Även stadsbibliotekets sökmotor användes för att hitta böcker på ämnet och socialstyrelsens hemsida för svensk statistik och information. Vidare hittades många nya källor under genomläsning av material som tangerade uppsatsämnet.
4.2 Urval
Inklusionskriterierna för studien var att intervjupersonen skulle arbeta som kurator vid vuxenpsykiatriska öppenvården på Umeå Universitetssjukhus och att denna skulle ha en socionomexamen. Av framförallt tidsskäl och oro för lågt intresse av att delta i studien gjordes ett icke- sannolikhetsurval i form av ett bekvämlighetsurval där de kuratorer som fanns tillgängliga för författarna tillfrågades att delta i studien (Bryman, 2011). Dessa kuratorer var del av en kuratorsgrupp och deras mailadresser fanns således samlade och författarna fick tillgång till dessa genom en personlig kontakt på psykiatrin. Ett mail skickades som bestod av ett missiv (se Bilaga 1) där information om studien och en förfrågan om att delta ingick. Detta mail skickades med hjälp av den personlig kontakt som jobbade som kurator vid en av de vuxenpsykiatriska öppenvårdsmottagningarna. Efter det första mailet svarade två personer att de ville delta i studien. Efter några dagar skickades sedermera ett påminnelsemail (se Bilaga 2) till samtliga kuratorer som ännu inte svarat samt ett mer personligt riktat mail till de kuratorer som en av författaren kände från sin
verksamhetsförlagda utbildning på en av mottagningarna. Efter dessa mail hade totalt sex kuratorer angett att de avsåg delta i studien. De som deltog i studien representerade tre olika mottagningar, varav ingen riktar det direkta behandlingsarbetet mot barn. De var i genomsnitt 44 år gamla och hade jobbat i genomsnitt 6.9 år på sin nuvarande arbetsplats. Målet var att genomföra fyra-fem intervjuer så när sex personer anmält sitt intresse och dessa intervjuer sedan genomförts fanns inte längre något behov för fler. Skälet till att göra intervjuerna med fyra-fem personer berodde studiens tidsramar samt vetskap om att det ibland kan vara svårt att motivera kuratorer med pressade arbetsscheman att delta.
4.3 Intervjuer
Fem av intervjuerna genomfördes på intervjupersonernas arbetsrum och en intervju i ett mindre konferensrum. Detta av bekvämlighetsskäl för intervjupersonen och för att garantera avskildhet. Intervjuerna tog i genomsnitt 25 minuter och bestod av strukturerade intervjuer
14
utifrån en intervjuguide. Denna intervjuguide bestod av ett antal frågor under tre teman som baserades på undersökningens frågeställningar (se Bilaga 3). En strukturerad intervju användes för att få så likvärdig information som möjligt, där variationen återfanns i intervjupersonernas olika åsikter och upplevelser (Fejes & Thornberg, 2015). Intervjuerna gjordes, av effektivitetsskäl, enskilt med en av skribenterna. Båda skribenter genomförde tre intervjuer var. Uppdelningen av vem som skulle göra vilken intervju baserades på
tillgänglighet vid den valda tidpunkten och hade som mål att intervjuerna skulle vara jämt fördelade mellan skribenterna. Det föll sig därmed så att den skribent som kände tre av intervjupersonerna genomförde intervjun med två av dessa. Varje intervju spelades in, på telefon och dator, för att garantera att all information kom med och för att den som utförde intervjun skulle kunna fokusera på nyanser och underliggande mening i det som sades snarare än på att anteckna (Fejes & Thornberg, 2015). Varje intervju transkriberades så fort det var möjligt efter själva intervjutillfället, ofta senare samma dag. Varje ord och ljud skrevs ut, pauser noterades efter längd och skratt samt andra reaktioner noterades. Materialet
transkriberades för att kunna gås igenom flera gånger och på så sätt få en djupare förståelse för intervjupersonernas svar (Fejes & Thornberg, 2015).
4.4 Bearbetning av materialet
Transkribering var också nödvändig för den efterföljande bearbetningen av materialet utifrån den kvalitativa innehållsanalys som beskrivs av Höglund Nielsen & Granskär (2017) och som har som syfte att hitta skillnader och likheter i texterna och därmed få en bild av variationen i svaren. De återkommande anvisningarna till att författarna kontrollerat och diskuterat den andres tolkningar åsyftade, utöver det som skrevs ut vid respektive tillfälle, att garantera att materialets latenta och manifesta innehåll bibehölls och belystes. Med andra ord för
säkerställa att ingen underliggande mening skulle ha gått förlorad i processen. Detta var också ett sätt att garantera kvalitet och korrekthet i materialets innehåll under hela processen. Denna process beskrivs nedan.
Den som utförde intervjun var också den som transkriberade den och intervjuerna lästes initialt en gång utan någon form av bearbetning för att öka kännedomen och förståelsen av texterna. När samtliga intervjuer var genomförda påbörjades således bearbetningen av materialet. Båda författarna plockade då ut de meningsbärande enheter de tyckte sig finna i samtliga intervjuer, detta gjordes var och en för sig. När detta var klart jämfördes och
sammanställdes vilka enheter som plockats ut i respektive intervju. Om någon enhet plockats ut av bara den ene skribenten diskuterades detta stycke och blev därefter valt eller bortvalt baserat på dess relevans. Då detta var gjort kondenserades de olika meningsbärande enheterna för att göras kortare och mer kärnfulla, detta gjordes på en relativt låg abstraktionsnivå för att bibehålla en textnära och konkret beskrivning av innehållet. Exempel på meningsbärande enhet som kondenserats:
15
Meningsbärande enhet Kondensering
“eehm, jae, nä jag kan väl erkänna att jag nog kanske drar mig ibland för att liksom göra en orosanmälan för att jag liksommm, det blir ju jag som blir liksom
utpekad…”
“Jag kan nog dra mig för att göra en orosanmälan, för det är ju jag som blir utpekad.”
Figur 1: Kondensering av meningsbärande enhet
Detta arbete gjordes av den författare som genomfört intervjun för att i kondenseringen ta hänsyn till meningens kontext och eventuellt underliggande innebörd. När detta var gjort kontrollerades kondenseringen av den andre skribenten för att garantera en överensstämmelse mellan ursprunglig meningsbärande enhet och den kondenserade versionen. Därefter
formulerades koder för respektive kondenserad enhet med målet att lyfta fram det mest relevanta, återigen genomfördes detta på de intervjuer författarna själva genomfört med samma syfte som ovan nämndes. Här var abstraktionsnivån något högre men tolkningsgraden fortsatt relativt låg för att bibehålla en relativt textnära tolkning. Exempel på kondenserad enhet som getts en kod:
Kondenserad enhet Kod
“ Det finns en misstro mot socialtjänsten, att de alls kommer göra något, det kan nog också vara en hindrande faktor”
Misstro mot socialtjänsten
“Det vore bra om socialtjänsten kom hit och utbildade oss lite runt hur det går till efter en anmälan och vilka insatser som finns”
Bristande kunskap om socialtjänsten Figur 2: Exempel på kod för kondenserad enhet
Samtliga koder värderades och analyserades av båda författarna. När detta var gjort skrevs koderna ut tillsammans med sin tillhörande kondenserade meningsenhet för att påbörja utformningen av kategorier. Samtliga av dessa markerades med en färg som stod för vilken intervjuperson de kom ifrån samt var denne jobbade. Detta för att kunna se mönster i materialet.
Framställande av kategorier och koder
Denna del av processen genomfördes manuellt för att få bättre överblick över materialets struktur. Initialt sorterade koderna i kategorier efter det manifesta, textnära,
meningsinnehållet. Detta kunde exempelvis vara klienten, socialtjänsten, arbetsplats eller organisering och gjordes för att få en grov struktur på materialet. Exempel på kod som sorterades under kategorin Arbetsplats och en som sorterades under kategorin Samhällets organisering:
16
Kondenserad enhet Kategori Kod
“Jag tror att det är väldigt bra att vi jobbar i team och hjälps åt, att vi kan stötta varandra”
Kollegor stöttar varandra
Arbetsplats
“Jag tycker att ordet “orosanmälan” är väldigt olyckligt då det för tankarna till polis och maktutövning samt att någon känner oro till ens förmåga att ta hand om sitt barn. “
Orosanmälan är ett olyckligt ord
Samhällets organisering
Figur 3: Exempel på kod som sorterats under kategori
Därefter indelades de olika kategorierna i underkategorier på olika abstraktionsnivåer. Dessa kategorier och underkategorier omarbetades ett antal gånger för att få ett så syftesenligt resultat som möjligt och för att ta hänsyn till både latent och manifest innehåll. Kategorierna som slutligen formulerades besvarade frågan Vad. I detta fall att Samarbete mellan
socialtjänst och psykiatrin (som sorterats under kategorin Samhällets organisering och socialtjänsten) påverkade kuratorerna, utifrån det systemteoretiska perspektivet. Exempel på hur olika koder under kategorin Samhällets organisering och socialtjänsten sorterades in i underkategori Samarbete:
Kondenserad enhet Kod Kategori Underkategori
“Jag upplever att vi vet väldigt lite i vad som händer efter en orosanmälan blivit gjord och vi får ingen
återkoppling, det är väldigt frustrerande.”
Frustration i kontakt med socialtjänsten
Samhällets organisering och
socialtjänsten
Samarbete
“Det skulle vara bra att sitta ner med patienten och socialtjänsten efter en orosanmälan, jag tror att alla skulle vinna på det, framförallt barnet och patienten.”
Samla alla inblandade för
transparens och förståelse
Samhällets organisering och
socialtjänsten
Samarbete
Figur 4: Exempel på sortering i underkategori
I kategorierna eftersträvades att visa på variationen i svaren men också om något var mer genomgående för majoriteten av intervjupersonerna.
17
Avslutningsvis formulerades teman för materialet som beskrev materialets underliggande innebörd. Dessa teman besvarade frågan Hur. I detta fall hur stöd & samsyn på arbetsplatsen, eller bristen på det, påverkar kuratorerna. Exempel på temat Trygghet/Otrygghet som
användes i den slutgiltiga analysen av materialet:
Kondenserad enhet Kod Kategori Underkategori Tema
“Jag kan nog dra mig för att göra en orosanmälan, för det är ju jag som blir utpekad”
Jag blir utpekad vid anmälan
Arbetsplats Stöd & samsyn Trygghet/
Otrygghet
“Flera gånger har många i teamet känt jättemycket oro, men den som träffar patienten är inte orolig, och då blir det ingen anmälan.”
Alla utom behandlaren känner oro
Arbetsplats Stöd & samsyn Trygghet/
Otrygghet
Figur 5: Exempel på tema 4.5 Ansvarsfördelning
Under studiens första tid ansvarade båda författarna över att samla in information och
undersöka lämplig metod och teori. Studiens övergripande struktur bestämdes gemensamt och intervjuguiden formulerades tillsammans. Även intervjuer och transkriberingar utfördes av båda författarna. Bearbetningen av materialet, allt från att lyfta fram meningsbärande enheter till att formulera övergripande teman gjordes även detta av båda författarna. I den
textproducerande delen av arbetet delades ansvaret så att Filippa Cederholm skrev stora delar av Inledning, Bakgrund, Tidigare forskning, Metod och Diskussion, medan Lina Lindström ansvarade för Abstract, Resultat, Analys, Teori och den del av diskussionen som rörde detta.
Källor, bilagor och övergripande struktur skapades av båda författarna.
4.6 Etik
Det mail som skickades ut till samtliga kuratorer bestod av ett missiv (se Bilaga 1) med information om syftet med studien, vilka som utförde den, studiens tillvägagångssätt och hur materialet skulle hanteras, detta innebar att informationskravet uppfylldes (Vetenskapsrådet, 2002). Då deltagarna själva fattade beslut om att svara på detta mail och således delta i studien uppfylldes även samtyckeskravet (Vetenskapsrådet, 2002). Denna information gavs även i början av varje intervju, där deltagarna också informerades om att de när som helst kunde avbryta sin medverkan. Deltagarna fick således ge sitt muntliga samtycke vid intervjutillfället och fick i samband med intervjun även ge skriftligt samtycke genom en medgivandeblankett (se Bilaga 4). I början av intervjun, och i missivet, informerades deltagarna även om hur deras personuppgifter skulle hanteras, samt att ingen utomstående
18
skulle få ta del av det insamlade materialet och att det inte skulle gå att utläsa specifika personer i det färdigställda materialet. Detta innebar att även konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet, 2002) uppfylldes. Nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002) uppfylldes också då de medverkande i missivet fick information om att materialet som samlades in enbart skulle användas till denna studie. Samtliga intervjupersoner kommer också få ta del av det färdiga resultatet, detta kan ge en känsla av meningsfullhet i att delta i vetenskapliga studier vilket är viktigt då den samhällsvetenskapliga forskningen är beroende av att enskilda vill medverka till forskningen (Vetenskapsrådet, 2002).
En annan viktigt etisk aspekt för intervjupersonerna var risken jämfört med nyttan med att delta i studien. Nyttan med att ställa upp på denna studie var att intervjupersonerna bidrog till att forma en tydligare bild av hur olika mottagningar agerar runt frågor som rör orosanmälan och vad som blir konsekvenserna av olika arbetssätt. Riskerna för intervjupersonerna var å andra sidan att de beskrev hur de resonerade och agerade i dessa frågor, något som teoretiskt sätt skulle kunna avslöja tjänstefel beroende på vilken information som framkom.
5. Teori
Att anlägga ett systemteoretiskt perspektiv innebär att inte dela upp och separera världen i olika delar, system, med tydliga linjer däremellan (Öquist, 2003). Allting kan ses som sammanlänkat likt ett stort socialt kretslopp. Det innebär att en måste se alla system (ex.
familj, arbetsplats, samhälle) som beroende och påverkade av varandra, som sig bör i ett kretslopp. Öquist (2003) beskriver olika system som stängda eller öppna, där stängda system riskerar desorganisation och sönderfall, och ett system som är för öppet till slut riskerar att inte ha någon upprätthållande struktur.
Ett stängt system är en fara för sig själv då det riskerar brist på feedback vilket i slutändan leder till stagnation. Detta på grund av att det inte finns utrymme för förståelse av det som inte fungerar och heller inte en vilja att förändra och skapa utveckling baserat på annat än den redan rådande normen (Öquist, 2003). För ett välfungerande öppet system behövs en viss kontroll av både positiv och negativ feedback för att kunna upprätthålla värderingar, struktur och känsla av sammanhang (Öquist, 2003). Detta kan med andra ord förklaras som att ett system behöver både positiv och negativ feedback för att kunna utvecklas, men feedbacken kan inte flöda in obehindrat i systemet utan kontroll.
De system denna studie fokuserat på är i huvudsak det övergripande samhällssystemet genom lagstiftning och organisation, systemet som återfinns på arbetsplatsen, systemet mellan kurator och patienten samt familjesystemet som patienten ingår i och avslutningsvis det systemet kuratorn tillhör genom sin profession.
19
Lagstiftning och samhällsorganisering går som en röd tråd genom alla system då de sätter ramarna för hur samhället är beskaffat. Dessa får således konsekvenser för den enskilda individen samt de system denne ingår i. På arbetsplatser inom psykiatrin, som är organiserade efter en vidare samhällsidé, verkar kuratorerna för att vara stöd och hjälp för personer med olika typer av psykiatriska problem. Vidare har både kuratorn och patienten en bild av hur socialtjänsten, som är en av samhällets instanser, agerar och vilka befogenheter och rutiner de har.
För att de system kuratorn befinner sig i på sin arbetsplats ska fungera väl behövs som tidigare nämnt feedback, både positiv och negativ. Om det exempelvis inte finns ett välfungerande samarbete med socialtjänsten riskerar denna feedback att utebli vilket kan resultera i en arbetsplats som inte kan utvecklas. Detta kan påverka kuratorerna i
behandlingsarbetet med patienten då risken blir att kuratorerna inte känner sig trygga i delar av sin arbetsbeskrivning och de lagrum hen förhåller sig till.
En kurator som befinner sig i ett system på sin arbetsplats som är öppet och välfungerande kan antas möta sina patienter på ett annat sätt än en kurator som befinner sig på en arbetsplats som är ett mer stängt system. Det öppna systemet skapar förutsättning för utveckling och förändring vilket påverkar kuratorn i dennes förhållningssätt till patienten och med stor sannolikhet skapar ett mer öppet behandlingsklimat. Det stängda systemet riskerar att begränsa kuratorn och kan i förlängningen göra samma sak med patienten.
Kuratorn har sitt uppdrag att hjälpa och stötta patienten samtidigt som yrket medför en anmälningsplikt inför de barnen som befinner sig i sin patients omgivning eller som de får vetskap om på sin arbetsplats. Patienten precis som kuratorn ingår även i system utanför dessa ramar genom både familj och vänner.
6. Resultat
Nedan följer en sammanställning av resultatet inom respektive underkategorier till de ovan rubricerade kategorierna.
6.1 Samhällets organisering och socialtjänsten, tema: Frustration
● Misstro
Något som tydligt framkom hos fyra av sex intervjupersoner var en misstro gentemot
socialtjänsten. Det fanns reflektioner kring bland annat huruvida socialtjänsten kommer göra något för patienten och om detta eventuellt leder till att kuratorer drar sig för att göra en orosanmälan.“Det finns en misstro mot socialtjänsten, att de alls kommer göra något, det kan nog också vara en hindrande faktor.” (ip 6) Vidare uttrycktes misstro gällande socialtjänstens arbetsprocess rörande att de inte utreder de anmälningar som kommer in eller avslutar de
20
anmälningar som leder till utredning om patienten nekar erbjudet stöd/hjälp vid ett första försök. Även tankar kring huruvida socialtjänsten kommer göra samma bedömning som en själv lyftes av en intervjuperson som något som komplicerar processen kring
orosanmälningar. “Det känns komplicerat ibland för jag vet ju inte om socialtjänsten kommer göra samma bedömning som mig.“ (ip 4) Vidare återfanns funderingar kring hur det påverkar patienten om en anmälan och eventuellt efterföljande utredning görs flera gånger. “Och så måste vi anmäla igen, och så börjar det om. Våra patienter har jättesvårt att stå ut med det där, att det blir upprepningar och samma process om och om igen.” (ip 5) En annan av intervjupersonerna menade på att socialtjänsten är en egen organisation och har sitt sätt att fungera på, men denne hade samtidigt flest kommentarer kring socialtjänstens
tillvägagångssätt från ett ifrågasättande perspektiv.
● Samarbete
Av sex intervjupersoner efterfrågade fem mer samarbete med socialtjänsten. En eventuell samordnare mellan psykiatrin och socialtjänsten samt fler kommunikationskanaler
efterfrågades. Något som även verkade saknas är mer återkoppling efter en anmälan blivit gjord. “Jag upplever att vi vet väldigt lite i vad som händer efter en orosanmälan blivit gjord och vi får ingen återkoppling, det är väldigt frustrerande.” (ip 1) Samt att det vore önskvärt med träffar i samband med eller efter en anmälan gjorts där både socialtjänsten, psykiatrin och patienten är närvarande. “Det skulle vara bra att sitta ner med patienten och socialtjänsten efter en orosanmälan, jag tror att alla skulle vinna på det, framförallt barnet och patienten.”
(ip 1) Det fanns även ett behov av mer kunskap kring socialtjänstens tillvägagångssätt och insatser. “Det vore bra om socialtjänsten kom hit och utbildade oss lite runt hur det går till efter en anmälan och vilka insatser som finns.” (ip 6) Samarbetet nämndes på olika sätt upprepade gånger av fem av intervjupersonerna. Den sjätte hade ett mer neutralt
förhållningssätt till socialtjänsten och menade om något på att det blivit bättre. En av intervjupersonerna underströk att socialtjänsten skulle behöva ha mer förståelse kring deras patientgrupp. “Våra patienter kanske behöver att de håller kvar ärendet, provar några gånger, motiverar att träffas nån till gång, alltså att inte ge upp för lätt.” (ip 5)
● Lagstiftning
Tre av sex intervjupersoner menade att sekretesslagen hindrar samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten. “Sekretessen ställer till det, jag kunde önska att man kunde ha mer av dialog runt en patient.” (ip 1) Benämningen var något som hälften av intervjupersonerna lyfte, att det just heter “orosanmälan” poängteras som något som inte helt stämmer överens med vad det i realiteten är, men också som något som skrämmer patienterna. “Jag tycker att ordet “orosanmälan” är väldigt olyckligt då det för tankarna till polis och maktutövning samt att någon känner oro till ens förmåga att ta hand om sitt barn.” (ip 4) Vidare understryktes problematiken kring frivilliga insatserna av en av intervjupersonerna. Denne menade att om föräldrarna tackar nej till insatsen de blir erbjudna efter en utredning kvarstår förmodligen barnens behov, men lagstiftningen hindrar här barnen från att få den hjälp de behöver. “Det är
21
utrett att det finns ett behov, det har erbjudits en insats, men så tackar föräldern nej och ärendet läggs ner, men behovet kvarstår ju!” (ip 5)
6.2 Arbetsplats, tema: Trygghet/Otrygghet
● Stöd & Samsyn
Fem av sex intervjupersoner lyfte teamarbetet som en positiv aspekt när det gäller
förhållningssättet till orosanmälningar. “Det kan underlätta att göra det i team då det inte är ens person som står bakom anmälan utan jag och mina kollegor”. (ip 4) Två av dessa arbetar dock inte i team på samma täta sätt som resterande fyra och de uttrycker tydligt att de önskar mer samarbete med sina kollegor kring just orosanmälningar. De såg frånvaron av teamarbete som något som försvårar processen. De problematiserade sin egen roll gentemot sin patient då de står ensamt ansvariga för en orosanmälan och detta riskerar att skada alliansen. “Jag kan nog dra mig för att göra en orosanmälan, för det är ju jag som blir utpekad” (ip 1) De som arbetar i täta team uttrycker en stor uppskattning av detta då det ger en större inblick i en patients situation. Att hela teamet har kunskap om patienten upplevs också underlätta om patienten, efter en konflikt rörande exempelvis en orosanmälan, skulle behöva byta
behandlare. Tre intervjupersoner lyfte även att det kan finnas personer i arbetsgruppen som känner oro inför en patient men att behandlaren inte gör det och att det då inte blir något orosanmälan. “Flera gånger har många i teamet känt jättemycket oro, men den som träffar patienten är inte orolig, och då blir det ingen anmälan.” (ip 1) En av intervjupersonerna återgav att det kan var så att en kanske drar sig för att göra en anmälan om någon högre uppsatt inte håller med om ens oro. “Man kanske drar sig från att göra en orosanmälan om någon högre uppsatt tycker annorlunda.” (ip 6) Samma intervjuperson återger att det i arbetsgruppen lyfts oro kring yngre syskon men att det inte blivit någon anmälan, huruvida detta var rätt eller fel problematiserades.
● Rutiner
När det gäller hur en orosanmälan faktiskt går till så menar de två som inte arbetar i täta team att frånvaron av rutiner resulterar i att alla gör på sitt eget sätt. “Egentligen är det upp till var och en att göra orosanmälan, det finns liksom inte rutiner och regler.” (ip 1) De som arbetar i täta team kan klart och tydligt beskriva hur deras rutiner ser ut kring orosanmälningar. Två av intervjupersonerna med tätare teamarbete kring orosanmälningar menade på att de inte alltid följer rutinen till punkt och pricka men att de inte upplever detta som problematiskt då detta arbete sker automatiskt efter ett tag. “Det finns en noga framtagen klinikövergripande rutin, men vi tittar inte så ordagrant på den.” (ip 5) En av dessa uttryckte även att det är väldigt bra med rutiner då det minskar risken att missa barnen. De fyra som har tätt
teamarbete menade på att det är positivt. “Jag tror att det är väldigt bra att vi jobbar i team och hjälps åt, att vi kan stötta varandra.“ (ip 5)
● Behov
22
