Kungsbetet: en medeltida fägata av stora mått

(1)

201 Högberg, A. & Persson, C. Small pieces of flint. Mesolithic contact patterns on the Småland highlands in south Sweden.

220 Lindström, T. Ett huvudlöst förslag – angående den tredje individen i grav 7 från Ire. —Summary.

229 Ericsson, A. Kungsbetet – en medeltida fägata av stora mått. —Summary.

debatt

242 Blehr, O. Sumtangen, a medieval commu- nal reindeer (Rangifer tarandus) drive locality on the mountain plateau Hardangervidda in Norway, once more.

247 Nyborg, E. Svar till Jan Eskildsen.

249 Lovén, C. Beowulf och Gotland – replik till Bo Gräslund.

korta meddelande

253 Fjellström, M. et al. Nya ¹⁴C-dateringar av glaciärfynd vid Ålmallojekna i Jokk- mokks kommun, Lappland.

258 Apel, J. et al. Erret Callahan (1937–2019) and his impact on Swedish archaeology.

recensioner

263 Illum Hansen, S. Jættestuebyggerne:

Arkitektur i Danmarks stenalder. An- mälan av L. Larsson.

265 Naumann, H-P. Metrische Runeninschrif- ten in Skandinavien. Einführung, Edi- tion, Kommentare. Anmälan av S. Oehrl.

266 Gräslund, A-S. et al. (red.). Fynden från

»Svarta jorden» på Björkö från Hjalmar Stolpes undersökningar. Anmälan av S.

M. Sindbæk.

268 Trotzig, G. Arkeologins fotografier. Några milstolpar. Anmälan av J. Wienberg.

270 Rundkvist, M. At home at the Castle.

Lifestyles at the Medieval Strongholds of Östergötland, AD 1200–1530. Anmälan av M. Hansson.

272 Eriksen, P. & Rindel, P.O. Lange linjer i landskapet. Hulbælter fra jernalderen.

Anmälan av J. Wikborg.

register

275 Innehåll, Årgång 114, 2019

VÄNNEN FORN

FORNVÄNNEN2019/4

JOURNAL OF SWEDISH ANTIQUARIAN RESEARCH

2019/4

Innehåll

Omslag 2019/4_Omslag 3/2004 (kopia) 2019-12-04 16:24 Sida 1

(2)

Utgiven av

Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien i samarbete med Historiska museet.

Fornvännen finns på webben i sin helhet från första årgången och publiceras löpande där med ett halvårs fördröjning: fornvannen.se

Ansvarig utgivare och huvudredaktör Mats Roslund

Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm mats.roslund@ark.lu.se

Redaktionssekreterare och mottagare av manuskript Peter Carelli

Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm fornvannen@vitterhetsakademien.se Redaktörer

Herman Bengtsson, herman.bengtsson@upplandsmuseet.se Christina Fredengren, christina.fredengren@shm.se Åsa M Larsson, asa.larsson@raa.se

Teknisk redaktör Kerstin Öström Grävlingsvägen 50 167 56 Bromma kerstin@vinghasten.se Prenumeration Vitterhetsakademien Box 5622, 114 86 Stockholm

e-post fornvannen@vitterhetsakademien.se Bankgiro 535-3552

Årsprenumeration i Sverige (4 häften) 200 kronor, lösnummer 60 kronor Journal of Swedish Antiquarian Research

published by The Royal Academy of Letters, History and Antiquities Subscription price outside Sweden (four issues) SEK 250:–

Box 5622, SE-114 86 Stockholm, Sweden

fornvännen började utges av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien år 1906 och ersatte då Akademiens Månadsblad samt Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift, som båda tillkommit under 1870-talets första år. Förutom i Sverige finns Fornvännen på drygt 350 bibliotek och vetenskapliga institutioner i mer än 40 länder.

Tidskriften är referentgranskad.

fornvännen (»The Antiquarian») has been published by the Royal Academy of Letters, His tory and Anti quities since 1906, when it replaced two older journals which had started in the early years of the 1870s.

Outside Sweden Fornvännen is held by more than 350 libraries and scientific institutions in over 40 countries.

The journal is peer-reviewed.

issn 0015-7813

Printed in Sweden by AMO-tryck AB, Solna, 2019

Till författaren

fornvännen välkomnar manuskript i nordisk arkeologi och äldre tiders konstvetenskap med an grän sande ämnen. Bidrag kan vara avfattade på de skandinaviska språken samt engelska, tyska och franska. Abstracts och sammanfattningar skall vara på engelska, bildtexter på uppsatsens språk och engelska. Hela Fornvännens inne- håll publiceras fortlöpande både på papper och på internet, det senare med ett halvårs fördröjning. Kontakta gärna redaktionen inför och under skrivandet om frågor uppstår.

Tekniska och typografiska frågor

Manuskript skall vara kompletta och noga korrekturlästa. De levereras med all text i en enda fil i RTF-format eller annat vanligt ordbehandlingsformat. Filen skickas helst per e-post, annars på CD. Inget pappersmanu- skript behövs. Om invecklad typografi som tabeller, matematiska formler eller runtranskriptioner förekommer kan dock en utskrift eller PDF-fil vara bra.

Uppsatser

Tät och kortfattad framställning är en dygd. En uppsats får inte överstiga 16 trycksidor à 4500 ned slag inkl.

abstract, illustrationer och tabeller.

Uppsatser levereras med abstract (högst 1500 nedslag), summary (2000–4500 nedslag) och bildtexter, alla dessa på engelska.

Abstract inleds med författarnamn, årtal, uppsatsens titel med engelsk titel inom parentes och avslutas med författarens namn, institutionsadress och e-postadress.

Referenser

Dessa utformas enligt Harvardsystemet med författarnamn, tryckår och sida inom parentes i texten. Under rubriken Referenser förtecknas refererade eller citerade arbeten i bokstavsordning efter författarens efternamn följt av initialer, tryckår, titel, namn på eventuell tidskrift samt nummer, utgivande institution och förlagsort.

Titlar på monografier och tidskrifter kursiveras. Inga sidnummer anges i referenslistan. Se nedan.

Forsklund, F., 1954. Skäggmode under järnåldern. Esoteriska sällskapets årsskrift 26. Stockholm.

Gendergren, G., 1993. Medeltida suffragetter i Burgund. Lund.

Sviskonkvist, S., 1946. Priapos på Kullaberg. Adlerlöffel, X. & Ölkefjär, Y. (red.). Sydsvensk järnålderskult, ett symposium. Halmstad.

Illustrationer

Illustrationer skickas med minst 1500 pixlars bredd, per e-post, på CD eller i fysiskt original. Fornvännen pub- licerar endast illustrationer där rättighetsinnehavaren givit författaren tillstånd för publicering på internet.

Debatt och mötesreferat

Debattinlägg och mötesreferat saknar abstract och summary, får ha referenser och illustrationer, överskrider inte 5 trycksidor à 4500 nedslag inkl. illustrationer. Innan ett inlägg publiceras skickar redaktionen ofta slut- redigerad version till berörd part för inhämtande av svar.

Korta meddelanden

Korta meddelanden får ha referenser och illustrationer, överskrider inte 3 trycksidor à 4500 nedslag inkl.

illustrationer. Recensioner

Recensioner får inte ha illustrationer eller referenslista (kortfattade referenser läggs inom parentes i texten), omfattar högst 9000 nedslag inklusive mellanslag. Tonvikten skall ligga på vetenskaplig utvärde ring mer än på referat av böckernas innehåll.

Korrektur

Författaren får efter textredigeringen den nya textversionen per e-post för granskning. Illustrerade bidrag skickas därtill, efter slutförd typografering och ombrytning, per e-post i form av PDF-fil för granskning. Inga papperskorrektur förekommer.

Varje författare erhåller ett exemplar av det häfte i vilket bidraget blivit infört.

Omslag 2019/4_Omslag 3/2004 (kopia) 2019-12-04 16:24 Sida 2

(3)

Kungsbetet

– en medeltida fägata av stora mått

Av Alf Ericsson

Ericsson, A., 2019. Kungsbetet – en medeltida fägata av stora mått. (Kungsbetet – a medieval cattle path of large dimensions.) Fornvännen 114. Stockholm.

From the city of Lund in the Swedish province of Scania via the Höjebro bridge to the village Genarp at the foot of the Romeleåsen ridge, an old route called Kungs- betet “The royal pasture” can be traced on land survey maps from the 18th century.

The route was over 20 kilometres long and consisted of a usually 50 metre wide ground strip owned by the king and the crown. When it is first mentioned in the early 17th century it was already in dissolution. According to different sources it is obvious that Kungsbetet was an unusually long and broad cattle path. It has hith- erto not been possible to find any real counterparts. In this article the dating, func- tion and origin of Kungsbetet are discussed. It is argued that it is from the Middle Ages and was established due to lack of pastures in Lund and in the surrounding countryside. However, vast pastures were available on the Romeleåsen ridge. This old common (Sw. allmänning) was under royal control from the early Middle Ages.

Alf Ericsson, Arkeologerna, Statens historiska museer, Roxengatan 7, SE-582 73 Linköping.

alf.ericsson@arkeologerna.com

Från staden Lund via Höjebro till Genarps kyrka vid foten av Romeleåsen kan på äldre lantmäteri- kartor en drygt två mil lång färdväg som kallades Kungsbetet följas (fig. 1). Kungsbetet utgjordes av en vanligen ca 50 meter bred markremsa, dvs.

mer än dubbla bredden mot en vanlig motorväg.

Jordremsan var en med fasta rågångar avgränsad fastighet och den ägdes av kronan. Förutom som färdväg användes den också till häst- och krea- tursbete. Kungsbetet var med andra ord en ovanligt lång och bred fägata. Söder om Staffanstorp finns i den nutida fastighetsindelningen reminis- censer av Kungsbetet som kallas Beden (béden).

Med undantag för en kortare sträcka längst i norr omfattande staden Lund, som låg utanför härads- indelningen, och Hospitalsgårdens ägor i Lilla Rå- by samt Höjebro kvarn, vilka räknades till Torna härad, låg Kungsbetet i Bara härad. Markremsan förekommer emellertid inte på alla bymarker där den kan förväntas ha funnits. Av detta och andra

skäl, som redovisas nedan, framgår att Kungs- betet redan på 1700-talet var ett relikt element och att dess avveckling hade påbörjats före de äldsta lantmäterikartorna. Det är obekant när Kungsbetet tillkom, men flera omständigheter talar för att färdvägen är från medeltiden.

Bakgrund, syfte, metod och källor

I anslutning till en sträcka av Kungsbetet, strax söder om Höjebro invid Lund, undersöktes år 2018 en hålväg med två körfält där vagnar kunnat mötas. I hålvägen hittades föremål som kan knytas till både folk och fä. Dateringarna spänner över medeltid och tidigmodern tid. För att kon- textualisera den arkeologiska undersökningen i ett större rumsligt och historiskt sammanhang ut- fördes en agrarhistorisk landskapsanalys, vilken redovisas i samma rapport som undersökningen (Carlie & Ericsson 2019). Följande är en vetenskaplig fördjupning av nämnda analys, som syf-

(4)

0

i; : ^• 0

. . 0

.f~~~

l Medieval town

o betet ( cattle path)

~- Kungs

•••~-~-_-_, ____ 40 km

Forest

230 Alf Ericsson

tar till att undersöka vad Kungsbetet var för ett slags färdväg. Förutom att kartlägga dess exakta sträckning är syftet också att försöka ta reda på vilka funktioner Kungsbetet har fyllt samt be- skriva dess ursprung och historiska bakgrund. Käll- materialet utgörs främst av historiska kartor med tillhörande beskrivningar. Kartorna finns förteck- nade bland referenserna och det är möjligt för den som så vill att via angivna aktnummer stu- dera kartorna på Lantmäteriets hemsida. Ett vik- tigt led i analysen har varit att rektifiera kartorna digitalt i ett GIS (ESRI ArcMap 10.3.1). På så sätt har deras information kunnat relateras till den moderna fastighetskartan. Dessutom har tidigare arbeten som berört Kungsbetet studerats.

Det är till dessa som vi först vänder oss.

Fig. 1. Kungsbetet var en ovanligt lång och bred fä- gata som sträckte sig mellan Lund och Genarp vid foten av Romeleåsen.

Sträckan uppgick till drygt två mil. Karta: Alf Erics- son. —Kungsbetet was an unusually long and wide cattle path that extended between the city of Lund and the village Genarp at the foot of the wooded Romeleåsen ridge. The dis- tance was over twenty kilometres.

Kungsbetet i tidigare arbeten

Kungsbetet uppmärksammades först av kultur- geografen Sven Dahl i en avhandling om det äldre agrarlandskapet i Torna och Bara härader (Dahl 1942, s. 109f). Han behandlar Kungsbetet relativt kortfattat och konstaterar att det var en gammal landsväg som undvek bebyggelsen och mestadels löpte längs bygränser, något som enligt honom visade på en medveten och planmässig anlägg- ning. Han omtalar också några andra kungsbeten i Skåne, men dessa har inte haft samma omfattning och karaktär som det i Bara härad. Vi- dare noterade Dahl att en sträcka av Kungsbetet, som har legat söder om dagens Staffanstorp, omtalas i ett jordrevningsprotokoll från 1671. An- gående tidsställningen kunde han därför slå fast att

Fornvännen 114 (2019)

(5)

Kungsbetet härstammade från »dansk tid», men inte mer bestämt än så.

Trots Dahls upptäckt förekommer inte Kungs- betet i de översikter som har gjorts om viktigare äldre vägar och kommunikationsstråk i trakten av Lund (Blomqvist 1951; Sköld 1963; Lihammer 2007). Däremot har Kungsbetet kortfattat be- handlats i några studier om äldre bebyggelse och kulturlandskap. Bland dessa kan nämnas ett ar- bete om Kyrkheddinge (Pettersson 2000, s. 157ff) och ett annat om Genarp (Karlsson & Lenntorp 2007). Inget nytt av betydelse har framkommit i dessa studier. I den senare framkastas hypotesen att Kungsbetet skulle ha varit en härväg som tillkom först efter det svenska maktövertagandet, men detta strider, som framgår nedan, mot flera källor. Däremot redovisas många intressanta uppgifter om skog, bete och boskapsskötsel på Romeleåsen och då i synnerhet på godset Häcke- berga. Andra forskare har föreslagit att Kungs- betet är från medeltiden (Emanuelsson et al.

1985, s. 57). Vidare berörs Kungsbetet kortfattat i en uppsats om skiftesreformernas inverkan på vägnätet (Qviström 2002) och i en landskaps- arkeologisk avhandling (Altenberg 2003). I den senare föreslås att Kungsbetet använts för krea- tursdrift mellan Lund och Romeleåsens allmän- ningsskogar.

Äldsta skriftliga belägg

I 1671 års jordrevningsprotokoll omtalas ett fritt kungsbete mellan Nevishög, Önsvala och Gre- vie, som i gamla tider föreskrivits till vägfarares nytta, och som nu tjänar till omkringliggande byars hästbete (Hallberg 1991, s. 247): Emillan Näfwishöij, Onswahla och Gräfwie ligger ett frij Kongs- beete, som till Wägfarandes Nytta uthi gamle tijdher förordnat ähr, och tillijka till omkringliggiande byars Heste beete. Vidare omtalas att länsherren Sivert Grubbe (1566–1636) tillät Önsvala att byta ett jordstycke i byn mot en bit av Kungsbetet (Dahl 1942, s. 109). Dessa uppgifter är högst intressanta med tanke på att Kungsbetet är som bredast vid Nevishög och Grevie, men saknas på kartor över den angränsande byn Önsvala. Detta tyder på att Kungsbetet var under avveckling redan i början av 1600-talet.

Den breda sträckan vid Nevishög och Grevie ligger söder om dagens centralort Staffanstorp

Kungsbetet 231 och syns fortfarande i den nutida fastighetsindel- ningen. Denna del av Kungsbetet benämns Beden.

Även andra namn är kända såsom Betaraden och Kronobetet (Hallberg 1991, s. 247). Det senare nam- net förekommer också på vissa andra sträckor av Kungsbetet, men också på andra håll i Skåne och synes ofta åsyfta gamla betesmarker av allmän- ningskaraktär.

Kungsbetet i historiskt kartmaterial

Vi ska nu by för by från Lund till Genarp följa Kungsbetet som det framträder i det historiska kartmaterialet. Genomgången kommer att ge till resultat, att färdvägens hela sträckning kan re- konstrueras. Denna har gått genom Lundaslät- tens mjukt böljande fullåkerslandskap och redovisas på nedanstående karta (fig. 2).

Innan vi studerar storskaliga kartor över bymarkerna har vi anledning att först granska två småskaliga kartor över Skåne. På Gerhard von Buhrmans detaljerade karta över Skåne från 1684 finns inte Kungsbetet med, trots att kartan redo- visar både stora och små vägar. Inte heller på en likaså detaljerad vägkarta över delar av sydvästra Skåne från 1691 har Kungsbetet tagits med (LSA L9). På denna karta redovisas däremot en lands- väg mellan Lund och Genarp och som sedan fort- sätter över Romeleåsen för att ett stycke väster om Ystad ansluta till kustvägen. Denna landsväg uppges vara ny och är brunfärgad till skillnad från gamla landsvägar som är gulfärgade. Exem- pel på vägar av det senare slaget är nämnda kust- väg och vägen mellan Lund och Dalby. Den nya vägen mellan Lund och Genarp tycks vid en has- tig blick ha samma sträckning som Kungsbetet, men en närmare granskning ger vid handen att det bara är vissa sträckor som sammanfaller. Att det rör sig om skilda färdvägar är särskilt tydligt vid Beden i Nevishögs socken där den nya vägen går genom kyrkbyn och inte som Kungsbetet ett bra stycke väster om denna utmed ägogränsen mot Torreberga och Grevie.

Vid Södertull i Lund, strax innanför den forna stadsvallen, låg Hospitalsgården (LSA L131-1:1).

Den låg på östra sidan av Stora Södergatan och var en efterföljare till det medeltida Helgeands- huset. Till Hospitalsgården hörde ägor i Lilla Rå- by, däribland en samfälld fälad och en med denna sammanhörande fägata genom vilken lands-

(6)

vägen löpte fram till Höjebro (LSA L130-9:1). Fä- gatan var 1,5 kilometer lång och 40–50 meter bred och utgjorde en direkt fortsättning på Stora Södergatan. Detta är den enda sträcka av Kungs- betet som fortfarande var en fägata, dvs. en in- hägnad väg, på kartornas tid. När Kungsbetet var i bruk måste däremot hela färdvägen ha varit in- hägnad, annars skulle kreaturen obehindrat ha kunnat ta sig in på vångarna och orsakat stor ska- da på växande gröda.

Söder om Höjebro vidtog Bara härad och här fortsatte landsvägen via Uppåkra kyrkby till Mal- mö. Omkring 150 meter söder om Höjebro fanns ett vägskäl där en mindre väg fortsatte söderut mot dagens Staffanstorp. Denna väg löpte genom det gamla Kungsbetet, som här följde rågången

mellan Stora Uppåkra (LSA L221-6:1) och Knäs- torp (LSA L110-4:1) å ena sidan och Gullåkra (LSA L33-3:1) å den andra. Kungsbetet utgjorde här en remsa med betesmark som var två kilometer lång och vanligtvis 50 meter bred. På kartan över Knästorp från 1760 står skrivet att Kungsbetet innehas på livstid av pastor Palm mot städja och årlig ränta till kronan. Det var alltså kronan som ägde denna markremsa.

Vid Gullåkra slutade nämnda remsa mitt för rågången mellan Stora och Lilla Uppåkra. På kartan över Gullåkra från 1701 syns emellertid en ca tio meter bred markremsa med en mindre brukningsväg, som från nämnda punkt fortsätter ca 500 meter in i byns ena åkervång. Sedan tar också denna remsa plötsligt slut (LSA L33-3:1).

232 Alf Ericsson

Vall kärra Norra Nöbbelöv

◊ Stora Råby

Uppåkra

◊

Gullåkra

Tottarp

◊ Brågarp

önsvala

◊Särslöv

0 Bridge

Town (inside the city wall) Town territory

Boundary härad I watercours Kungsbetet, pasture strip Kungsbetet, pathway Exchanged part (Önsvala)

N

A

Södra Sandby

Hardeberga

TORNA HÄRAD

Hällestad

Dalby

', _◊\

Kyrkheddinge

Bonderup

Gödelöv

◊

◊Lyngby Genarp

BARA HÄRAD

Romeleåsen

0 2 3 4

km

Fig. 2. Kungsbetet som det kan spåras i lantmäterikar- tor från 1700-talet och tidigt 1800-tal. Karta: Alf Ericsson. —Kungsbetet as it can be traced in land survey maps from the 18th century and the early 19th century.

(7)

Därefter kan brukningsvägen följas ca 1,2 kilometer in på Stanstorps ägor, där den också tar slut utan synlig fortsättning (LSA L146-5:2).

Efter en skarp sväng mot öster har Kungs- betet fortsatt i södra utkanten av dagens centralort Staffanstorp. Här vidtar en väldokumenterad sträcka, som uppgår till drygt fem kilometer (LSA L146-4:2). Markremsan gränsar i väster till Öns- vala och följer sedan på norra sidan ägogränsen till byarna Stanstorp, Nevishög och Kornheddinge samt på södra sidan gränsen till Grevie, Torre- berga och Mossheddinge. Markremsan slutar tvärt ungefär halvvägs mellan ägorna till Korn- heddinge och Mossheddinge. Denna remsa syns fortfarande i den nutida fastighetsindelningen och kallas som tidigare nämnts Beden på moderna kartor. Beden utgör den bredaste delen av Kungs- betet. Som mest uppgår bredden på Beden till drygt 300 meter. Att Kungsbetet var så brett just här kan bero på att Beden ligger ungefär mitt emellan Lund och Genarp. Det var därför natur- ligt att rasta här och låta kreaturen vila och beta.

I väster gränsar Beden till Önsvala. Det var, som tidigare nämnts, denna by som i början av 1600-talet bytte till sig en bit av Kungsbetet. Det aktuella jordstycket motsvarar sannolikt den del av byns ägor som ligger längst i nordöst, närmare bestämt öster om en bäck. Jordstycket gränsar till Kungsbetet och synes utgöra en naturlig fortsätt- ning på markremsan (LMA 12-NEV-13). Mer- parten av det som fanns kvar av Beden skiftades år 1805 mellan Stanstorp/Staffentorp, Nevishög och Grevie (LSA L146-4:2). Kornheddinge be- rördes inte av skiftet och Mossheddinge och Torr- berga hade redan tidigare inkorporerat sina be- skärda delar av Beden (LSA L43-5:1; L146-6:1).

På några kartor upprättade före detta skifte – och därmed slutliga upplösning av Kungsbetet – finns några intressanta upplysningar. På 1726 års karta över Torrberga står skrivet på Kungsbetets jord- remsa att här har varit en gammal landsväg som nu brukas till bete (LSA L146-6:1). Samma upp- lysning möter på kartan över Nevishög från år 1733, men med tillägget att betet brukas av resande (LSA L146-4:1). Uppgiften måste emellertid syfta på äldre förhållanden. Det finns nämlig- en ingen väg markerad i markremsan. Namnet Beden förekommer inte på dessa kartor och inte heller på dem över Grevie och Stanstorp, utan

Kungsbetet 233 Kungbetet är det namn som brukas (LSA L146- 2:1; L146-5:3).

Efter ytterligare ett avbrott blir Kungsbetet åter synligt på 1711 års karta över Örup (fig. 3).

Kungsbetet syns där som en 50 till 100 meter bred markremsa. Denna uppges utgöra allmän- ningsplatser där de resande från skogsbygden till Lund och Malmö har fritt bete. I betesremsan syns en vägsträcka som anlöper både från öster och väster. Västerut kan den på en karta över Mossheddinge från år 1747–48 följas ett stycke utmed gränsen mellan denna by och Kyrkhed- dinge innan den plötsligt upphör (LMA 12-ESA- 2). Av enskifteskartan över Örup från år 1798 framgår att vägen då inte längre har fortsatt utmed ägogränsen västerut, utan vikt av mot syd- väst och Malmö (LSA L43-8:2). Österut har dock vägen både på den äldre och den yngre kartan fortsatt mot Genarp.

Efter Örup syns ingen markremsa i kartmaterialet. Däremot kan en vägsträcka följas som leder fram till Genarps kyrka och som är rester av det gamla Kungsbetet. Till en början följer vägen – på ett för Kungsbetet typiskt sätt – först ägo- gränsen mellan Esarp och Lyngby. På en karta över Lyngby från 1773–75 står skrivet att det är en gammal kronolandsväg med så kallat krono- bete på ömse sidor. Detta återger dock äldre för- hållanden, eftersom det sägs att det var förr som den nyttjades till detta (LMA 12-LYN-7). Det forna Kungsbetet följer sedan rågången mellan Äspet och Toppeladugård, varefter det samman- strålar med landsvägen som närmast kommer från Esarps kyrka.

Vi är nu framme vid kyrkvägen som leder till Genarps kyrka, vilken uppfördes 1590–93 som patronats- och gravkyrka åt riksmarsken Hack Holgersen Ulfstand (Laserna 2014). Hack var ägare till det närbelägna Häckeberga slott med underlydande gods och gårdar. Kyrkan är den enda i Skåne från 1500-talet och har drag av kvar- dröjande gotik, förenad med renässansens stil- ideal. Före Hacks kyrkobygge var Genarps socken ett annex till Lyngby (Ljunggren & Ejder 1950, s. 487). I Genarp fanns på senmedeltiden varken kyrkoherde eller prästgård. Det är obekant var den medeltida kyrkan låg, men det kan knappast ha varit långt från den nya kyrkan, som ligger i västra utkanten av Genarps by. Det är likaså obe-

(8)

234 Alf Ericsson

kant när den snörräta kyrkvägen tillkom, men den existerade 1797 när en konceptkarta upprät- tades över Genarps by (LMA 12-GEN-1). Det är emellertid troligt att kyrkvägen tillkom sam- tidigt med att den nya kyrkan uppfördes och då som ett element i ett planlagt aristokratiskt land- skap, efter ett mönster känt från liknande herr- gårdsmiljöer (Carelli 2003, s. 24f). Hela arrange- manget med den påkostade kyrkan och en sär- skilt anordnad kyrkväg påminner om att det historiska kulturlandskapet är ett resultat av såväl ekonomiskt nyttotänkande som aristokraters vilja att med olika slags statushöjande investeringar manifestera sin makt och sitt inflytande (Hans- son 2006).

På 1797 års karta över Genarp syns en liten krokig väg norr om kyrkvägen. Denna tycks inte längre vara i bruk, eftersom den i väster saknar anslutning till landsvägen. I östlig riktning leder den däremot fram till bytomten. Anmärknings- värt är att den krokiga vägen synes vara en fort- sättning på Kungsbetet, medan kyrkvägen tar sin början drygt hundra meter söder om denna. Det förefaller högst troligt att den medeltida kyrkan låg i nära anslutning till den gamla vägen och Kungsbetet.

Fig. 3. Karta över Örup från år 1711 (LSA L43- 8:1). Kungsbetet är den gröna markremsa som i öst–västlig riktning delar bymarkerna ungefär på mitten. Mot norr begrän- sas ägorna av Höje å.

—Map from 1711 show- ing the land possessions of Örup (LSA L43-8:1).

Kungsbetet is the green ground strip in an east- west direction that divi- des the village territory roughly in the middle.

Towards the north, the possessions are limited by the river Höje Å.

Kungsbetets tillkomst och funktionssätt

Vi har nu följt Kungsbetet från Södertull i Lund till Genarps kyrka vid foten av Romeleåsen. Var detta verkligen Kungsbetets terminaler? Väl framme på Romeleåsen har kreaturen vallats vidare ut på bete i skogen. För detta har det räckt med mindre vägar och stigar. Vid Södertull har däremot Stora Södergatan utgjort en direkt fortsättning norrut av Kungsbetet. Gatan leder fram till domkyrkan och Lundagård. Redan före domkyrkans tillkomst fanns här en kungsgård. Den anlades mot slutet av900-talet,dvs.förestadsbebyggelsensuppkomst, och fanns kvar till drottning Margaretas tid, då kungamakten tappade intresset för Lund, som i stället helt och fullt blev ärkebiskopens stad. Un- der äldre medeltid var emellertid den kungliga närvaron påtaglig. Lund var då Skånes största stad och redan under etableringsskedet präglades mynt på orten. Lund anlades med andra ord som en kunglig centralort, men kom över tiden allt- mer att bli en kyrklig metropol (Carelli 2012).

Det har framhållits att den kanske viktigaste vägsträckningen i det äldsta Lund var den som ledde rakt söderut från kungsgården, dvs. nuva- rande Stora Södergatan, och som fortsatte mot Uppåkra. Det är mycket tveksamt om denna väg

(9)

Kungsbetet 235 har haft en nordlig fortsättning under den äldsta

kungsgårdstiden. Kungsgården tycks snarare ha utgjort vägens slutpunkt, vilket talar för att det rörde sig om en nyanlagd väg. Troligen tillkom då också Höjebro över ån som skiljer Torna härad från Bara härad (Carelli 2012).

Ovanstående talar för att Kungsbetet har tagit sin början vid kungsgården i Lund. Det är ovisst om detta är förklaringen till färdvägens namn – det har ju funnits andra kungsbeten/kronobeten i Skåne – men likväl utgick Kungsbetet från en kungsgård och vägen stod under kungligt beskydd.

Till detta kommer att Kungsbetet enligt uppgifter från 1600- och 1700-talen ägdes av kronan.

Vid resans mål på Romeleåsen fanns allmänningar som var regale, något som också passar bra i sammanhanget. Räknat på hela sträckan från Lunds kungsgård till Genarps kyrka blir Kungsbetet 22 kilometer långt.

Vad beträffar Kungsbetets ålder förefaller det troligt att det är från äldre medeltid. Det bör ha tillkommit någon gång efter kungsgårdens tillkomst i slutet av 900-talet och före drottning Margaretas tid under senare delen av 1300-talet.

När sträckningen gjordes fanns sedan tidigare kring byarna fasta rågångar, som Kungsbetet ofta följde. Bebyggelsehistorisk forskning om Dan- mark, i synnerhet Fyn, har nyligen kommit fram till att det historiska kulturlandskapet med dess byar och ägoområden började etableras omkring 600 e.Kr (Hansen 2015; 2019). Ägogränserna existerade alltså före Kungbetets tillkomst.

Kungsbetet var en ovanligt lång och bred fä- gata. Vanligen var bredden omkring 50 meter, men så mycket som drygt 300 meter har konsta- terats i Beden söder om Staffanstorp. Om hösten har Kungsbetets gröna markremsa avtecknat sig tydligt i landskapet mot åkervångarnas mogna säd. Syftet med den breda fägatan måste ha varit att det skulle finnas bete för kreaturen när de drevs mellan Lund och Romeleåsen. Boskapen kunde på så sätt bära sina egna transportkostna- der. Anledningen till tillkomsten av Kungsbetet bör ha varit att det inte fanns tillräckligt med bete på de ägor som hörde till staden Lund (LSA L131-1:1).

Inte bara i Sverige och Danmark utan i hela Europa ägnade sig stadsbefolkningen endast till en begränsad del åt verkliga stadsnäringar. Med

rätta har sagts att medeltidsstaden var rus in urbe,

’landsbygd i stad’, och Lund var knappast något undantag. Hur många husdjur som fanns i me- deltidens Lund är inte känt, men som jämförelse kan nämnas att i Linköping fanns år 1571 (taxe- ringslängd till Älvsborgs lösen) inte mindre än 768 kreatur, varav 120 hästar, 15 oxar, 139 kor, 81 ungnöt, 183 får, 15 getter och 215 svin (Ericsson 2015 med där anf. ref.). Vi har anledning att för- moda, att boskapen i det betydligt folkrikare Lund var avsevärt mycket talrikare än i Linköping, som på 1500-talet till ytan var knappt hälften så stort som Lund. Inte minst bör det ha varit så under äldre medeltid, i synnerhet det sena 1000-talet och 1100-talet. Under denna period har invånar- antalet i Lund – enligt nyligen gjorda skattningar – uppgått till mellan 5 000 och 7 000 personer för att därefter minska under senmedeltiden (Carelli 2012, s. 54). I sammanhanget finns anledning att framhålla det nära sambandet mellan människa och svin. De senare var vanligt förekommande i våra äldre städer; uppfödningen byggde till stor del på mänskligt avfall och avskräde. Det fanns också ett annat sätt att föda upp grisar, nämligen att om hösten släppa dem på bete i ollonskogar.

När det var ollonår är det fullt möjligt att svinen i Lund drevs på ollonbete i Romeleåsens bok- skogar och där göddes extra inför höstslakten.

Bete var också en bristande resurs på gårdar- na i den omgivande landsbygden, som mestadels utgjordes av åkervångar (fig. 4). Det huvudsakliga betet fanns i trädesvången, kompletterat med efterbete i sädesvången. På Lundaslätten prakti- serades nämligen tresäde inom ramen för ett fullt utvecklat trevångsbruk. Det är okänt när tre- vångsbruket i sin klassiska form började tilläm- pas på Lundaslätten. Det har antagits att nämnda odlingssystem infördes i Östdanmark först efter digerdöden, men att det under 1200- och 1300- talen föregicks av andra kollektivt reglerade rota- tions- och vångsystem (Göransson 1985, s. 74 med där anf. ref.). För att ytterligare reducera det krävande arbetet med att bygga hägnader, och dessutom samordna betet på trädorna, organise- rades många byar i s.k. vångalag (Dahl 1968).

Bristen på fälader torde redan under äldre medeltid ha varit en realitet och ett med denna brist sammanhängande behov av betesvandringar före- legat.

(10)

236 Alf Ericsson

I de danska landskapslagarna talas om olika slags vägar (Hoff 1997, s. 288ff). Kungsbetet faller inte på ett enkelt sätt in i någon av de kända kategorierna. Namnet till trots tycks Kungbetet inte ha varit en kungsväg, sådana hade främst militär betydelse, utan varit mer av en häradsväg.

Sådana vägar skulle ett helt härad ansvara för.

Skötsel och underhåll av Kungsbetet har i så fall främst Bara härad haft på sin lott, förutom längst i norr där Torna härad tog vid.

Intressant i sammanhanget är ett år 1361 ut- färdat brev i vilket Valdemar Atterdag avgör en tvist angående Höjebro (Høghebroo) mellan å ena sidan borgerskapet i Lund och bönderna i Torna härad å den andra (SDHK-nr 7899). Tvisten gällde vem som var skyldig att underhålla bron.

Kungen avgjorde saken till förmån för Lunds stad och Torna härad dömdes att för evigt under- hålla bron. Det kan tyckas märkligt att Bara hä- rad inte omtalas i brevet, som hade halva bron, men orsaken torde vara att häradsborna i Bara inte tvistade med borgerskapet i Lund om saken.

Det normala var att en bro som låg mellan två härader underhölls av båda, men med tiden har säkerligen häradsborna i Torna tyckt att det var orättvist att Lundaborna, som flitigt använde bron, inte bidrog till underhållet. Förhållandet säger något om åldern på bron. När den tillkom var antagligen Lund ännu så litet att Torna härad inte tyckte att underhållet var något problem.

Skånelagen (kap. 69) stadgar att om en väg spärras för häradet eller annan bygd till marknads- plats eller till strand eller skog, då har härads- männen rätt att bevisa, att den ska vara öppen, med tolfted av odalbönder och två mäns vittnes- börd (Holmbäck & Wessén 1943, s. 37). Kungs- betet var ju en väg som ledde till både en köpstad och en skog. Av detta följer rimligen att det inte enkom var stadsborna i Lund som hade rätt till Kungsbetet, utan också alla bönder och jordäga- re i Bara härad och möjligen också Torna härad.

På kartornas tid var nyttjandet av betet inte in- skränkt, utan något som tillkom alla grannar och

»resande».

Vem var det då som vallade djuren genom Kungsbetet? Att det skulle ha gjorts av djurägar- na själva är mindre troligt. Högst sannolikt var det herdar som drev djuren mellan Lund och Genarp och vidare ut på Romeleåsen. Till skill-

nad från övriga Norden ansluter södra Skåne och Danmark till ett kontinentalt mönster med yrkesherdar som var vuxna män. I de danska medeltids- lagarna var det ett svårt brott om djuren kom in på åker och äng, i synnerhet tillsammans med en herde. Detta eftersom djuren då stod under kon- troll. Det sker en övergång under medeltiden från privata herdar till byherdar. Medan de förra tillhörde en storgård var de senare städslade av bönderna i en by. Denna förändring samman- hänger med upplösningen av storgårdarna och framväxten av bygemenskaperna med sina reglerade samarbetsformer. Parallellt med denna ut- veckling – som stegrades efter digerdöden – har herdens sociala status blivit bättre. Från att under äldre medeltid ofta ha varit träl har herden stärkt sin ställning som fri man med eget ansvar.

Den sociala statusen förblev dock relativt låg (Hoff 1997, s. 217ff; Myrdal 2012, s. 213ff). Vi kan således förmoda att borgarna i Lund har avlönat yrkesherdar för att valla deras djur, medan bön- derna haft gemensamma byherdar och storgår- darna sina egna herdar.

Allmänningar och skogar

Det var, som tidigare nämnts, ont om skog och utmark på Lundaslätten, där förekomsten av bör- diga moränleror sedan århundraden tillbaka lett till en mycket hög uppodlingsgrad (fig. 4). I Bara härad saknade inte mindre än 35 byar egentlig utmark och den som fanns utgjordes av hårt betade fälader (Dahl 1942, s. 106). Det måste ha varit svårt för slättbygdens bönder att föda den boskap man behövde på sina egna gårdar. Däremot fanns vid- sträckta skogs- och betesmarker på Romeleåsen.

Redan under äldre medeltid räknades större skogs- områden i Danmark och Skåne som regale, fast- än de som allmänningar i vissa avseenden fick brukas av bönderna, inte minst till bete, men också till att i någon utsträckning hugga träd (Bolin 1933, s. 211; Hoff 1997, s. 255ff). Ett belägg på det senare är ett brev i vilket kung Erik Klipping (1259–1286) bekräftar Bara härads bönders gamla rätt att, med vissa undantag, hugga i allmännings- skogarna (SDHK-nr 523). Den kungliga överhög- heten gjorde sig också påmind genom att byar som hade grundlagts på sådana allmänningar var skyldiga att erlägga landgille till kronan. Kungen kunde emellertid överlåta egendomsrätten på

(11)

Open field Meadow/pasture No information

Kungsbetet, pathway

--- Town territory 8

---=====--~==::::Jkm

0 2 4 6

Kungsbetet 237 Fig. 4. Kungsbetet och

1700-talets odlingsland- skap. Bakgrundskartan bygger på en sammanställ- ning av vångalag i sydväst- ra Skåne (Dahl 1968) och som har digitaliserats av Erik Daniel Fredh. Karta:

Alf Ericsson. —Kungsbetet and the 18th century agra- rian landscape. The back- ground map is based on a compilation of open fields (vångalag) in southwest- ern Scania (Dahl 1968) and which has been digi- tized by Erik Daniel Fredh.

någon annan. I synnerhet hade adelns sätesgår- dar ofta stora beskogade utmarker. Det ovan om- talade Häckeberga på Romeleåsen var en sådan herrgård. En egenhet var att frälsegodsens skogar kunde vara delade med avseende på bruk- ningsrätten, så att adelsmannen disponerade hög- skogen (da. overskov) och bönderna småskogen (da. underskov). Medan det växte värdefull ek- och bokskog i den förra bestod den senare av has- sel, al och andra mindre träd. På så sätt åter- speglades den sociala strukturen i skogsbruket.

Allmänningsskogarna var långt ifrån till för alla (Fritzbøger 2004).

I det s.k. huvudstycket från 1231 i Kung Valde- mars jordebok uppräknas ett antal danska och skånska allmänningar tillhörande kungen och byar anlagda på dem. Genomgående tycks de ha varit ås- och skogsområden. En av dessa allmän- ningar är *Hörsvid (hørswith) (KVJ, s. 24v). All- männingarna i jordeboken är svårlokaliserade,

men just denna synes av namnet att döma ha varit en skog som legat vid Hörr (Hørgh 1386) i Tol- ånga socken och Färs härad (Andersson 1947, s.

29). *Hörsvid är av allt att döma identisk med Sjöbo ora, ett skogsområde som höjer sig över Fyleåns dalgång inte långt från Romeleåsen. Ora är ett dialektord motsvarande danskans ore (forn- danska oræ) ’utmark, skog’. Över Sjöbo ora finns en karta från 1859 (LMA 12-TOL-83a). I kartans beskrivning uppges att Sjöbo ora (Sjöbo ohra) då låg under Tosterups säteri och var belägen i sock- narna (Södra) Åsum, Röddinge, Tolånga och Van- stad. Nämnda socknar har med andra ord sam- manstrålat i Sjöbo ora, något som antyder att skogen är ett gammalt gränsområde. Jordebokens inre sammanhang utpekar dessutom att denna allmänning ingått i kungalevet (Södra) Åsum och utgjort en av kungsgårdens antydda tillhörig- heter (Asum cum attinenciis suis) (KVJ, s. 24r).

Södra Åsum synes ha varit den tidigmedeltida

(12)

238 Alf Ericsson

kungamaktens förvaltningsgård i Färs härad med anor från troligtvis 1000-talet (Andrén 1983, s.

34ff).

Paralleller

Det har varit svårt att finna verkliga motsvarig- heter till Kungsbetet. Förvisso har det funnits andra kungsbeten i Skåne, men inget som före- faller att ha haft samma omfattning och karaktär som det mellan Lund och Genarp (Dahl 1942, s.

110). Vi ska emellertid titta lite närmare på två av dem.

Nordöst om Lund, på södra sidan utmed lands- vägen mot Gårdstånga, fanns ett kungsbete i byn Östra Odarslöv. Detta redovisas på storskiftes- kartan 1790 och utgjordes av en 1,5 kilometer lång och 60 meter bred markremsa (LSA L271- 6:1). Om detta kungsbete uppges att det tillhör kronan och nyttjas av de resande till bete. Av kartan framgår emellertid att stora delar av remsan är upptagen till åker. Precis som sägs tycks kungsbetet i Östra Odarslöv ha inrättats åt de resande utmed en landsväg och inte som en egen färdväg.

På sätt och vis påminner det om en stor rastplats utmed en nutida motorväg.

Ett annat kungsbete låg utmed rågången mellan byarna Önneslöv och Hyllinge, tillika socken- gräns mellan Bonderup och Gödelöv. På en karta över Önneslöv från 1719 står skrivet söder om bymarken: »Här emothmöter Kongzbetet» (LSA L24-10:1). Av enskifteskartan från 1821 över Hyllinge (som är den äldsta) framgår att detta kungsbete, som i beskrivningen benämns Krono- betet, har varit drygt två kilometer långt och omkring 30 meter brett. Vissa partier har dock varit 100–150 meter breda. Anmärkningsvärt är att det inte finns någon väg inom eller i anslutning till nämnda kungsbete (LMA 12-GÖD-3a-b). En rest av detta kungsbete finns fortfarande kvar i den moderna fastighetsindelningen.

Varken kungsbetet i Östra Odarslöv eller det utmed gränsen mellan Önneslöv och Hyllinge var av samma storlek eller karaktär som Kungsbetet mellan Lund och Genarp. Däremot utgjorde samt- liga egna fastigheter med erkända rågångar. En sammanställning och kartläggning av alla kungsbeten/kronobeten i Skåne skulle antagligen resul- tera i ny kunskap om detta intressanta fenomen.

Inom agrarhistorisk forskning brukar man skil-

ja på stationära och rörliga betessystem (Emanuels- son 2009, s. 138). De senare benämns i Sydeuropa transhumance och innebar att djuren under olika delar av året betade skilda områden som ofta låg en bit från varandra. Skandinaviska exempel är samernas renskötsel och det traditionella fäbod- systemet. Grundläggande för de stationära syste- men var att det till byarna fanns utmarker som boskapen kunde beta. I slättbygderna komplet- terades utmarksbetet vanligtvis med bete på åker- ytor som antingen låg i träda eller på sådana som nyligen hade skördats. På Lundaslätten, med dess fullt utvecklade trevångsbruk, var bete på inägor- na av mycket stor betydelse.

Det finns åtminstone två skäl till att nyttja olika områden för bete under skilda delar av året.

Det ena är att två områden ur klimatsynpunkt kompletterar varandra, så att när det ena har god gräsväxt har det andra sämre och vice versa. Det andra är helt enkelt att betet inte räcker till i gård- arnas omedelbara närhet. I stället för att dagligen utsträcka betesvandringarna allt längre bort från gården tog man ett radikalt beslut och anlade en ny betesbas.

De kanske mest kända betesvandringarna är det spanska mesta-systemet. Det inrättades efter den kristna återerövringen på medeltiden med stöd av kungamakten för att gynna långväga för- flyttningar av får mellan södra och norra Spanien.

För att underlätta vandringarna anlades speciella vandringsstråk som hade karaktären av allmän- ningar. Dessa kallas cañadas och finns fortfaran- de kvar på många håll i Spanien (Emanuelsson 2009, s. 140f, 152).

Det skulle föra för långt att betrakta Kungs- betet som en del av ett rörligt betessystem. Likväl har möjligheten att låta delar av boskapen vistas borta på bete längre perioder funnits, och i likhet med förhållandena i Spanien gjordes förflyttning- arna med hjälp av ett fast vandringsstråk under kungligt beskydd. Man skulle kunna säga att Kungsbetet möjliggjorde att Lundaslättens högst stationära betessystem kunde avlastas med en rörlig komponent.

Kungsbetes avveckling

Det är oklart varför Kungsbetet avvecklades. Den nya landsväg som redovisas på 1691 års vägkarta löper i högre grad mellan byarna än Kungsbetet,