Tunna (blå) linjen mellan fiktion och verklighet
En publikstudie om hur polisen anser att deras yrke framställs i tv-serien Tunna blå linjen
Judith Bringner
Medie- och kommunikationsvetenskap, kandidat 2021
Luleå tekniska universitet
Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle
LULEÅ TEKNISKA UNIVERSITET
Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle Examensarbete i Medie- och kommunikationsvetenskap, V0029F
Tunna (blå) linjen mellan fiktion och verklighet
En publikstudie om hur polisen anser att deras yrke framställs i tv-serien Tunna blå linjen
Judith Bringner judbri-8@student.ltu.se
2021-03-20
Abstract
The purpose of this bachelor thesis is to examine how the police believe that their profession is portrayed in the tv series Tunna blå linjen that is shown on Sveriges Television, SVT. Does the show give a depiction that according to active police officers is consistent with their experience of the profession. To accomplish the results of this study it has completed six qualitative and semi-structured interviews. The respondents are active police officers and they all have consumed the first six episodes of the show Tunna blå linjen. The study relates to the representations theory, the identity theory and a theory about police jargon and humor.
The results of this bachelor thesis shows that the respondents believe that the tv series Tunna blå linjen represents their profession in a more convincing way than the police profession usually does in other tv drama series. But however, they did react to the fact that the series did not show, for example all the paperwork they need to handle every day, and aggrandize some aspects of their profession, like the emotions of the characters. However, the
interviewees are aware that these aspects have to be compromised for a drama series, and therefore they are indulgent.
Keywords: Qualitative research, Audience research, Semi-structured interviews,
Representations theory, Identity theory, Jargon, Humor, Drama, tv series, Police, Tunna blå linjen, Sveriges Television, SVT.
Sammanfattning
Denna studie har analyserat hur polisen uppfattar att deras yrke framställs och representeras i tv-serien Tunna blå linjen som visas på SVT. Detta har gjorts genom en kvalitativ
forskningsmetod som bygger på semistrukturerade forskningsintervjuer. I intervjuerna har sex poliser, som tagit del av de första sex avsnitten av Tunna blå linjen intervjuats med hjälp av en på förhand konstruerad intervjuguide. För att analysera intervjusvaren utgår studien från representationsteori, identitetsteori och teorier om polisjargong och polishumor. Syftet med studien var att undersöka hur polisen anser att deras yrke framställs i tv-serien, om denna ger en bild som enligt verksamma poliser stämmer överens med deras upplevelse av yrket.
Studien visar att poliserna som intervjuades anser att deras yrke representerades på ett mer övertygande sätt än vad polisyrket brukar göra i dramaserier. Dock finns det vissa
invändningar mot att viktiga delar i deras yrke spetsas till en aning, eller inte skildras över huvud taget. Detta har dock intervjupersonerna översikt med då de anser att dessa delar inte passar in i dramaformatet. Intervjupersonerna väljer dock att fortsätta ta del av serien då de attraheras av dramat, men också för att de anser att skildringen i tv-serien är så pass bra att de kan relatera till många delar av yrket. Intervjupersonerna kan också relatera till den identitet som skildras i tv-serien, och kan se stora likheter på jargongen och gemenskapen som utspelar sig mellan kollegorna i Tunna blå linjen.
Nyckelord: Kvalitativ forskningsstudie, Semistrukturerad Intervjuguide, Publikstudie, Representationsteori, Identitetsteori, Jargong, Humor, Drama, tv-serier, Polisen, Tunna blå linjen, Sveriges Television, SVT.
Innehållsförteckning
1 Inledning 4
1.1 Syfte 5
1.2 Frågeställningar 5
1.3 Bakgrund 5
2 Tidigare forskning 7
2.1 Polisens representation i serier och romaner 7
3 Teori 10
3.1 Representation 10
3.2 Identitet 12
3.3 Polishumor och polisjargong 14
4 Metod och material 15
4.1 Kvalitativa forskningsintervjuer 15
4.2 Material 17
4.3 Urval 18
4.4 Metoddiskussion 19
5. Resultat och analys 21
5.1 Representationen av polisens verklighet – grundtrovärdig eller helt fel? 21
5.2 Den emotionella polisen – en överdriven känslighet 23
5.3 Sociala mediers påverkan – allmänhetens inbillade kunskap 25 5.4 Den frustrerade polisen – situationerna som möter polisen i tv-soffan 26
5.5 Den fysiska polisen – rätten att använda våld 28
5.6 Polisjargongen – tugget kollegor emellan 29
5.7 Den skrivande polisen – det tråkiga får ingen plats 30
5.8 Kårandan – polisidentiteten 31
6. Slutdiskusion 33
6.1 Hur upplever polisen tv-seriens framställning av polisyrket? 33 6.2 Vilka likheter och skillnader finns i serien, jämfört med deras arbete? 34 6.3 Hur känner poliserna igen identiteten av representationen i tv-serien? 34
6.4 Slutord 35
6.5 Vidare forskning 35
7. Referenser 36
7.1 Litteratur 36
7.2 Vetenskapliga artiklar 36
7.3 Digitala källor 36
8. Bilaga 38
8.1 Intervjuguide 38
1 Inledning
Polisyrket får stor plats i media. Både när det kommer till verkliga polisinsatser i
nyhetsmedia och i tv-program som följer polisen i deras arbete, men också i fiktiv skepnad.
Tv-serier och filmer som Beck, Wallander och Johan Falk är exempel som på ett spännande och dramatiskt vis försöker fånga tittaren, men när personer som faktiskt arbetar inom yrket tar del av dessa exempel anser de ofta att det ger en falsk bild av hur man arbetar inom polisen, och många upptäcker missar i polisarbetet som utförs i film och serier. Varför polisyrket får så stor plats i media föranleds av yrkets centrala samhällspåverkan, som ständigt debatteras – och inte sällan kritiseras.
Tidigare forskning i ämnet har främst inriktat sig på hur polisen har representerats i tv-serier eller i böcker, generellt. Ett exempel är ‘... And After the Break’: Police Officers’ Views of tv Crime Drama (Cummins et al., 2014), där de undersöker pensionerade polisers attityd gentemot polisarbetets representation i populärkulturen. Ett annat exempel är Exploring cultural criminology: The police world in fiction (Selmini, 2020), där syftet var att studera representationen av poliser och deras arbete i samtida europeiska romaner. Då tv-serien Tunna blå linjen som denna studie behandlar är aktuell 2021, och därmed är helt ny, finns det ingen tidigare forskning på huruvida polisen upplever att deras yrke representeras.
Denna studie avser att genom en kvalitativ innehållsanalys som bygger på semistrukturerade intervjuer undersöka hur polisen upplever att deras yrke framställs i den nya tv-serien Tunna blå linjen. I Tunna blå linjen, som sänds på SVT, får tv-tittaren i tio avsnitt följa ett flertal polisers arbete mot kriminalitet i Malmö och huvudpersonernas privatliv. I serien följer publiken med på Malmöpolisens morgonmöte, i polisbilarna och på utryckningar. För att göra detta kommer sex yrkesverksamma poliser att få svara på frågor om hur de upplever
tv-serien, om det finns delar som de kan relatera till i deras yrke och om det finns delar som de inte kan relatera till.
1.1 Syfte
Syftet med studien är att undersöka hur polisen anser att deras yrke framställs i tv-serien Tunna blå linjen, om serien ger en bild som enligt verksamma poliser stämmer överens med deras upplevelse av yrket, identiteten och jargongen som representeras i tv-serien.
1.2 Frågeställningar
- Hur upplever polisen tv-seriens framställning av polisyrket?
- Vilka likheter och skillnader ser polisen i serien jämfört med deras eget arbete?
- Hur känner poliserna igen representationen av yrkesidentiteten i tv-serien?
1.3 Bakgrund
I serien Tunna blå linjen får tv-tittaren i tio avsnitt följa ett flertal polisers liv, relationer och arbete. Poliserna som tv-serien följer arbetar i yttre tjänst i Malmö. Serien spelades in i
Malmö och hade premiär på SVT den 17 januari 2020. Inspelningen skedde från juni 2019 till januari 2020 och är SVT:s största satsning som gjorts i Malmö (Wikipedia, 2021).
Cilla Jackert är både upphovsperson och huvudförfattare till tv-serien. Hon berättar i en intervju med Expressen(Bergqvist, 2019)att hon fick inspirationen till serien från Twitterkontot @YB_Sodermalm:
”Vi vill ha en autentisk serie om polisers vardag, men det betyder inte att vi kommer att visa tio timmar avrapportering. Lite får man tumma på verkligheten när man ska skapa engagerande dramatik.”
(Bergqvist, 2019)
Cilla Jackerts syfte med serien är alltså att den ska vara så autentisk som möjligt, men att det kommer att tummas på det som kan anses vara tråkigt. Hon berättar i en intervju med
Expressen (Bergqvist, 2019) att hon tog kontakt med Twitterkontot relativt snabbt efter idén om serien och sedan dess har de hållit kontakten under hela processen, men i researcharbetet har hon tagit hjälp av andra poliser. Dessa tillkom till produktionen i ett tidigt skede för att
faktakolla allt från kostymer till miljöer och dialoger. Detta för att serien skulle undkomma vissa fällor som polisserier ofta har fastnat i (Redaktionen, 2021).
Anna Croneman, dramachef på SVT, berättar att även om serien utspelar sig i Malmö så handlar den om hela Sveriges läge i dag. Hon beskriver serien som känslomässigt engagerande, smart, spännande och modern (Bergqvist, 2019). Därför kommer denna intervjustudie inte att utgå från poliser som är verksamma i just Malmö, utan i stället poliser som arbetar utspritt i landet.
Cilla Jackerts ambition med serien är att berätta om människorna bakom polisuniformen (Bergqvist, 2019). Men eftersom Jackert uttryckt att hon i serien vill skildra en autentisk vardag för en polis kan det förstås att mycket fokus även har legat på just representationen av polisyrket. Hon förklarar i intervjun att det inbyggda dramat i polisyrket är en stor anledning till varför dessa serier fortsätter att locka tv-tittare. I denna studie blir det därav intressant att se hur mycket Jackert har tummat på autenciteten och hur mycket dramatik som är tillagt för att få tv-tittaren att stanna kvar framför tv:n.
”Vi kommer att arbeta nära våra karaktärer och sträva efter att vara autentiska och trovärdiga i situationer och dialog. Dessutom kommer vi att använda sociala medier, eftersom dagens poliser är aktiva på Instagram, Facebook och Twitter och mycket av det de gör filmas av förbipasserande och de filmerna kan hamna på Youtube.”
(Bergqvist, 2019)
2 Tidigare forskning
2.1 Polisens representation i serier och romaner
I forskningsartikeln ‘... And After the Break’: Police Officers’ Views of tv Crime Drama skriven avCummins et al. (2014)diskuteras resultaten från en pilotstudie som undersöker pensionerade polisers attityd gentemot polisarbetets representation i populärkulturen, med fokus på tv-drama. Pilotstudien ingick i en studie som undersökte effekterna av brott, särskilt sexuella våldsbrott. I forskningsartikeln föreslås att underhållning, så som tv-tittande, är en form av verklighetsflykt som ger konsumenten olika bilder om något som vardagen inte gör (Cummins et al., 2014, s. 210). Viss underhållning kan ge en romantisk bild av vardagen medan andra serier, så som kriminalserier, ger en annan. De genererar inte en verklighetsflykt till en romantisk syn på världen. Dessa serier tar konsumenten till en värld som de inte känner till (Cummins et al., 2014, s. 210). Detta kan vara en grund till att tv-tittare i så många år fascinerats av kriminalserier. Men i forskningsartikeln undersöks representationen av polisyrket. Det genom intervjuer med personer som är bekanta med den värld som dessa serier försöker ge en bild av, och därmed kan syna dessa populärkulturella program. De kan alltså ge tv-tittaren en förståelse för hur den sanna bilden av deras yrkesvärld ser ut.
En annan studie som undersöker polisens representation i populärkultur är Rosella Selminis (2020) studie Exploring cultural criminology: The police world in fiction. Syftet med studien var att studera representationen av poliser och deras arbete i samtida europeiska romaner.
Hon jämförde och kontrasterade hur dessa hanteras i skriven populärkultur och i vetenskaplig litteratur. Likt den aktuella studien strävar alltså Selminis (2020) studie efter att se hur
populärkultur representerar och skildrar polisens yrke. Eftersom att de båda studierna strävar efter att studera samma forskningsfråga kan det vara intressant för denna studie att se vad de tidigare studierna gav för resultat.
Cummins et al. (2014) skriver att forskargruppen beslutade att försöka rekrytera pensionerade poliser av etiska och andra skäl. Detta kommer inte göras i den aktuella studien då den
inriktar sig på hur arbetande poliser tycker att deras yrke representeras i Tunna blå linjen.
Denna serien ska utspela sig i nutid, därför är det relevant att intervjupersonerna alltjämt arbetar inom yrket.
Det som Cummins et al. (2014) artikel kunde visa var att samtliga intervjupersoner ansåg att polisarbetet, som så många andra jobb, bygger på inslag av rutin och att en serie som byggde på helt sanna representationer av yrket inte skulle vara underhållande. En av de intervjuade uttryckte sig:
“Most police work is boring so a realistic drama would be unwatchable.”
(Cummins et al., 2014)
En annan faktor som intervjupersonerna reagerade på var att kriminalserier, ur ett
polisperspektiv, är helt osannolika men också fulla av procedurfel. En av de intervjuade ansåg att polisserier kan vara både fel och underhållande, men här tog han avstånd från hur poliser och deras arbete ofta porträtteras:
”They don’t see the intelligence that is applied to crime investigations [...] They just still show us as thick grunts who open doors with our heads.”
(Cummins et al., 2014)
De intervjuade trodde att kriminalserier hade ett ansvar att visa en mer exakt skildring av polisarbete eftersom det var möjligt att vara både realistisk och underhållande. I artikeln framgår alltså att de pensionerade poliserna anser att poliserna brukar porträtteras som dumma och att serier ofta lägger in mer drama än vad jobbet innehåller för att göra serierna mer underhållande. De skymtar också en hel del fel i hur poliserna arbetar, även detta för att skapa mer drama.
En annan aspekt som artikeln belyser är frågan om kulturell representation och vad dessa serier kan ha för möjliga effekter som påverkar polisers och tv-tittarens förståelse av polisarbete. Intervjupersoner i studien som artikeln bygger på identifierade en länk mellan medierepresentationen av polisen och hur poliser i arbetet beter sig. De tyckte sig se en koppling mellan populärkulturella representationer och poliser i yrket. Vissa såg att de verkliga poliserna kunde kopiera vissa aspekter från tv-serier, så som att anamma smeknamn från serierna, men att de ansåg att detta inte påverkade hur poliserna skötte sina arbeten. Men en av personerna i studien ansåg att de verkliga poliserna faktiskt kunde påverkas av
populärkulturens framställning, så pass att beteendet som skildras i serierna förstärktes i
inlärningscykeln. Poliser kunde alltså påverkas i grunden av tv-seriernas inverkan. I artikeln som studien är grundad på ges en bild av hur personer som har en inblick i polisyrket generellt ser på hur yrket representeras (Cummins et al., 2014). I denna studie kommer man att gå närmare för att få förståelse för en specifik serie – Tunna blå linjen.
I Selminis (2020) forskningsartikel har hon utgått från 57 europeiskaromaner om
polisdetektiver.Det Selmini (2020) kom fram till i sin studie var att den polisfiktion som hon hade studerat gav poliser en positiv bild som kunde tilltala personer som vanligtvis kunde vara skeptiska till polisen. Hon menade också att det finns en vikt i att analysera
kulturprodukter för att få en förståelse för hur dessa kan påverka, bland annat hur
konsumenterna ser på brottsbekämpning. Hon kom även fram till att samtida polisfiktion skildrar polisarbetet på ett mer sanningsenligt sätt, vilket även är intressant för denna studie då detta är en ny produktion som skildrar den samtida polisen i Sverige. Om serien Tunna blå linjen följer Selminis (2020) slutsats borde poliserna alltså känna igen sig i vissa delar av serien.
3 Teori
3.1 Representation
För att kunna analysera det empiriska materialet kommer studien att bygga på två teorier. Den första teorin som kommer att utgöra en stor del av denna forskning är representationsteori. I Jostein Gripsruds bok Mediekultur – mediesamhälle (2002, s. 25) förklarar han att
representation ursprungligen betydde presentera igen, men genom senlatinskans inverkan fick ordet dess nya betydelse; stå för. Representation står alltså för tecken som man kan tyda, dessa tecken finns inom såväl den verkliga världen som i mediavärlden – både den fiktiva och den verklighetsbaserade. Därför är Stuart Halls (1997) representationsteori viktig för denna studie, då studiens tematisering kommer att utgå från olika tecken som går att hitta i serien för att kunna besvara frågeställningarna och syftet med studien.
I Stuart Halls bok (1997) Representation Cultural Representations and Signifying Practices kan man läsa att representation är en produktion av betydelse genom språk. The Shorter Oxford English Dictionary föreslår två relevanta betydelser för ordet:
“1, To represent something is to describe or depict it, to call it up in the mind by description or portrayal or imagination; to place a likesess of it before us in our mind or in the senses; as, for example, in the sentence, "This picture represents the murder of Abel by Cain.”
“2, To represent also means to symbolize, stand fors to be a specimen of, or to substitute for; as in the sentence, 'In Christianity, the cross represents the suffering and crucifixión of Christ.”
(Hall, 1997, s. 16)
Med detta menas i första fallet att representation handlar om att beskriva eller skildra något.
Att genom en beskrivning placera en liknelse av beskrivningen i våra sinnen. I det andra fallet beskrivs att representation också handlar om semiotik. Som till exempel att korset i kristendomen representerar Kristi lidande. Genom att applicera följande tankesätt i
intervjuerna och tv-serien Tunna blå linjen kan förståelsen för programmet och hur poliserna
framställs öka. Genom att serien ger publiken en bild av polisen skapar publiken en liknelse av hur polisen framställs, och på så vis kan detta påverka hur publiken ser på polisen.
Eftersom att studien bygger på intervjuer med poliser som tagit del av tv-serien Tunna blå linjen antas att även de kunnat se tecken som antingen stämmer överens, eller inte stämmer överens, med yrkets verklighet. Polisen står alltså inte bara för att vara just polis i serien, utan även för hur polisen arbetar, beter sig och framställs.
Förmodligen förstår och tolkar varje individ världen på ett unikt sätt. Men eftersom att vi i stort sett delar samma konceptuella karta och därmed förstår eller tolkar världen på ungefär likadant sätt skapas en känsla av gemenskap, och här skapas tanken om att tillhöra samma kultur. När människor tolkar världen på ungefär samma sätt byggs det upp en delad kultur av betydelser. Därmed konstrueras en social värld som människorna lever i tillsammans (Hall, 1997, s. 18). På polisens hemsida (2020) kan man läsa:
“Målet med utbildningen är att du ska uppnå de kunskaper och färdigheter som gör att du på ett rättssäkert och professionellt sätt kan utföra polisens uppdrag i en föränderlig omvärld. Oavsett studieort i landet gäller samma utbildningsplan.”
(Polisen, 2020)
Med tanke på att personer som vill bli poliser i Sverige genomgår en utbildning på fem terminer, som är uppbyggda på samma utbildningsplan och fårkunskaper om bland annat polisens roll och uppdrag i samhället, kan det förstås att dessa personer även skapar en
gemensam kultur som delas med andra poliser.Men för att det ska vara möjligt för människor att skapa en gemensam kultur menar Hall (1997, s. 18) att människor först och främst måste förstå varandra. Därför är språket en viktig del i den mentala representationen. För om människor inte kan tala med varandra kan de inte representera eller utbyta betydelser och begrepp (Hall, 1997, s. 18). Språket är dock inget problem som uppstår mellan poliskollegor i Sverige. Detta då ett krav för att kunna studera till polis i Sverige är att den sökande måste kunna det svenska språket (Polisen, 2020).
Som Gripsrud (2002, s. 25) förklarar handlar representation eller representationsformer i medieforskningssammanhang om att stå för något, alltså framställningen av fiktiva eller verkliga fenomen. Texter, bilder och ljud står, i medieforskning, för något mer än vad de är.
De är tecken utifrån vilka man på ett eller annat sätt kan tolka. Det är därför viktigt att
intervjuguiden som står i grund till intervjuerna med poliserna i denna studie är skapad för att behandla de olika tecken som kan avläsas och svara på frågeställningarna i studien.
Representationer framställer alltså alltid något på ett visst sätt. Här kommer syftet in, hur tycker poliser att deras yrke representeras i serien, på ett eller annat sätt – ger den en, enligt deras levda yrkesverklighet, sann eller falsk bild av verkligheten? Representation är ingen fullständig och objektiv spegling av verkligheten, utan en konstruktion av den (Gripsrud, 2002, s. 26). När media representerar olika grupper eller delar av befolkningen kan detta provocera de olika grupperna och väcka starka känslor. Dessa känslor kan variera i styrka beroende på hur mycket personerna som tar del av medier identifierar sig med den specifika gruppen (Gripsrud, 2002, s. 27). Anser poliser att denna konstruktion stämmer överens med deras upplevelser av yrket?
Gripsrud (2002, s. 26) ger ett exempel på hur representation kan förstås i samhället. De personer som är folkvalda att sitta i riksdagen representerar där de svenska medborgarna, och på samma sätt kan man se att polisen också representerar något. Det kan vara trygghet, rättvisa eller våld, då poliser har rätt att använda visst våld i vissa situationer (Polisen, 2019).
Vad polisen representerar beror på vem man frågar.
3.2 Identitet
Människan är en social varelse som uttrycker sig i språk och inrättar sig i kulturella
gemenskaper med personer som förstår och tolkar världen på liknande sätt (Hall, 1997, s. 18).
Som redovisats i delen om representationsteori är det den kulturella gemenskapen som kommer att behandlas i studien, den gemenskap som finns mellan poliskollegor.
När en människa föds kan denne inte uttrycka hur denne tolkar och förstår världen. Gripsrud menar att detta är en lång inlärningsprocess, en slags integration till den mänskliga
gemenskapen (Gripsrud, 2002, s. 16-17). När människan sedan lärt sig att uttrycka sig i ord blir denne medlem i kulturella gemenskaper samtidigt som denne lär sig vad som är
skillnaden mellan dennes kulturella gemenskap och andras. Vi formas som individer genom samspel med andra människor (Gripsrud, 2002, s. 17).
“Identitet betyder egentligen en-het eller likhet. När vi sorterar intrycken från våra medmänniskor och från medierna gör vi oss uppfattningar om likheter och skillnader mellan oss själva och de andra.”
(Gripsrud, 2002, s. 18).
Gripsrud (2002) tar upp två olika socialisationer, den primära och den sekundära. Den primära är den socialisationen som äger rum bland den närmaste sfären, inom någon form av familj. Den sekundära, den socialisationen som denna studie kommer bygga på, är ett
samlingsnamn för de socialisationsprocesser som äger rum inom och mellan en rad samhällsinstitutioner utanför familjen. Detta kan vara skola, idrottsföreningar eller
arbetsplatsen. I samtliga av dessa sammanhang får vi reda på något som förväntas av oss och om vilka vi är (Gripsrud, 2002, s. 17). Det finns alltså en socialisation som skapas mellan poliskollegorna, och det är denna vi kommer att fokusera på i studien. Känner polisen igen den identitet av polisyrket som skapas mellan poliserna i tv-serien?
Filmvetenskapen intresserar sig för hur medierna förmedlar, reproducerar och förstärker ideologiska dispositioner hos mediekonsumenten – med andra ord de föreställningar
människan redan har om rätt och fel, naturligt och onaturligt etcetera (Gripsrud, 2002, s. 30).
Men mediekonsumenten har genom det verkliga livet redan vissa normer och värderingar som tillämpas när denne konsumerar både verkliga och fiktiva mediehjältar (Gripsrud, 2002, s. 30). Mediekonsumentens upplevelser underkastar sig också ett slags filter när denne tar del av medier, framför allt fiktiva sådana. Poliserna som kommer att intervjuas i studien har en bred kunskap om hur verkligt polisarbete går till. De kommer därför ha stor vetskap om det som förmedlas genom tv-serien ger en bild av yrket som stämmer överens med deras upplevda verklighet i yrket.
I Rolf Granérs (2004) bok Patrullerande polisers yrkeskultur beskriver Granér att en utvecklad yrkesgemenskap betyder att yrket är en viktig del av personens sociala identitet:
“En grupp människor som anser sig engagerade i samma slags arbete, vars identitet kommer från arbetet, som delar med varandra en uppsättning värden, normer och perspektiv som överförs på men sträcker sig längre än till arbetsrelaterade frågor, och vars sociala förhållande smälter samman arbete och fritid.”
(Rolf Granér, 2004, s. 38)
Detta kan bli tydligt när en individ säger att denne är polis i stället för att denne arbetar som polis. Den gemensamma identiteten bygger på att kollegorna delar gemensamma normer, värden och perspektiv, som skapas av arbetsvillkoren men förenklas till en allmän
omvärldsuppfattning (Granér, 2004, s. 38).
3.3 Polishumor och polisjargong
I Granérs (2004, s. 304-305) årsbok kan man läsa om en studie som gjordes för att studera polishumor och polisjargong. Han antog att ett rikhaltigt internt språk var ett uttryck för en stark kollektiv identitet. Han beskrev det som att skapa ett internt språk, då det vanliga språket ibland kunde vara otillräckligt och att han ansåg att humorn var en viktig del av den kollektiva yrkesidentiteten och att denna fyller en viktig funktion för att hantera yrkets villkor.
Enligt studiens resultat brukar polisjargongen beskrivas som rå men hjärtlig, där poliskollegor ofta ger gliringar till varandra genom en skämtsam ton. Cynism var ett återkommande inslag i den jargong och humor som poliskollegor delar med varandra (Granér, 2004, s. 162). En del av de informanter som Granér talade med under studien vittnade om att de antog att poliser skulle vara försiktigare med denna råa jargong om en främmande civilperson skulle närvara (Granér, 2004, s 312).
“Den inte sällan råa interna polishumorn uppfattades ofta som en form av mental avlastning. Internt kunde man använda den relativa ansvarsbefrielsen som
skämtandet möjliggör till att uttrycka reaktioner på frustrationer som man intellektuellt inte ville stå för. På så sätt fick man distans till det upplevda.”
(Rolf Granér, 2004, s.264)
Granér menar alltså att polishumorn är en slags avlastning för polisen för att denne ska kunna få uttrycka eventuella frustrationer eller för att distansera sig från olika händelser.
4 Metod och material
4.1 Kvalitativa forskningsintervjuer
Det som skiljer kvalitativ forskning från kvantitativ är att kvalitativ forskning behandlar karaktärer eller egenskaper, medan kvantitativ forskning behandlar den mängd som gäller för karaktärer eller egenskaper (Widerberg, 2002, s. 15):
“Kvalitativ forskning syftar alltså till att klargöra ett fenomens karaktär eller egenskap[...] Den kvalitativa forskningen ställer frågor av typ: ‘Vad betyder fenomenet?’ och ‘Vad handlar det om?’”
(Widerberg, 2002, s. 15)
Det finns olika metoder som kan appliceras inom kvalitativ forskning, men den metod som kommer att användas i denna studie är kvalitativa forskningsintervjuer. Anledningen till att studien kommer att bygga på kvalitativa intervjuer är för att denna studie vill ta del av intervjupersonernas förståelse för hur deras yrke representeras i tv-serien Tunna blå linjen.
Karin Widerberg (2002, s. 16) beskriver att forskaren i en kvalitativ intervju använder direkta möten med intervjupersonen och förhåller sig till det unika samtal som uppstår mellan
parterna i den aktuella intervjun. Det är av stor vikt att forskaren anpassar sig till varje enskild intervju eftersom att denne måste anpassa sig till det specifika samtalet med flera olika intervjupersoner.
“Intervjuer innebär att forskaren använder samtalsformen för att få fram andras muntliga uppgifter, berättelser och förståelser.”
(Widerberg, 2002, s. 15)
Den kvalitativa intervjun kan vara mer eller mindre planerad. Antingen kan forskaren utgå från en välplanerad och strukturerad intervjuguide, eller så kan forskaren låta frågorna utvecklas under intervjun (Widerberg, 2002, s. 16). Det som är det väsentliga för den kvalitativa forskningen är att det unika samtalet är i fokus. I denna metod är det forskaren som är det viktigaste redskapet (Widerberg, 2002, s. 16). Forskaren måste vara lyhörd och följa upp intervjupersonens unika berättelse, som illustrerar personens förståelse i frågan. Hur
detta utförs beror på temats, forskarens och intervjupersonens avsikt och önskan (Widerberg, 2002, s. 16).
Men det finns även andra faktorer som spelar in i hur väl studiens intervjufas genomförs.
Faktorer som hur mycket tid som finns för intervjun och var denna utförs påverkar också intervjuernas kvalitet (Widerberg, 2002, s. 16-17). I denna studie kommer intervjuerna att planeras in med intervjupersonerna så att det inte finns någon tidsbegränsning. Detta för att ingen av de båda parter – forskare och intervjuperson – ska känna stress. Intervjuerna i denna studie kommer att ske via telefon, detta då coronapandemin förhindrar och försvårar att träffa intervjupersonerna öga mot öga. Men Kvale och Brinkmann (2014, s. 190) beskriver att det finns en rad fördelar med att intervjua personerna via telefon. För det första gör detta att det geografiska avståndet inte kommer mellan forskaren och intervjupersonen. Detta då telefonen gör det möjligt att intervjua personer som inte befinner sig på samma geografiska plats som forskaren. För det andra kan forskaren intervjua personer som kan befinna sig på farliga platser utan att utsätta sig för risker (2014, s. 190).
Studien kommer alltså att bygga på semistrukturerade intervjuer. Detta ger, som Steinar Kvale och Svend Brinkmann (2014, s. 202) skriver, forskaren möjlighet att sväva ut från intervjuguiden och ställa intressanta följdfrågor och skapa en diskussion med
intervjupersonen. Intervjustudier bygger enligt Kvale och Brinkmann (2014, s 144) på sju steg.
● Steg ett är tematisering, här formulerades undersökningens syfte och föreställning om ämnet. Detta görs innan intervjuerna börjar. I denna studie valdes syftet för att
undersöka hur poliser anser att deras yrke framställs i tv-serien Tunna blå linjen, om serien ger en bild som enligt verksamma poliser stämmer överens med deras
upplevelse av yrket.
● I nästa steg planeras upplägget av studien, detta görs utifrån vilken kunskap som eftersträvas samt med hänsyn till de moraliska konsekvenser som kan komma med studien. I denna studie beslutades det att tidsramen skulle hållas öppen för att kunna anpassa sig till om det skulle inträffa oväntade situationer. Att intervjuerna skulle utgå från en semistrukturerad intervjuguide beslutades och även att intervjupersonerna skulle tillkomma till studien genom snöbollsmetoden. Samt att de skulle genomföras över telefon på grund av coronapandemin.
● I det tredje stadiet startar intervjuerna med intervjupersonerna enligt den planerade intervjuguiden. Här förhåller sig forskaren reflektivt till den eftersökta kunskapen och med hänsyn till de enskilda intervjutillfällena. I denna delen av studien intervjuades de sex intervjupersonerna enligt intervjuguiden som tillät sidospår för att följa upp vad de enskilda personerna svarade på intervjufrågorna.
● I det fjärde stadiet transkriberas intervjuerna som på så vis förbereds för att analyseras. I denna studie gjordes först alla intervjuer för att sedan gå in i en
transkriberingsfas. Detta beslut togs då intervjuerna bokades in under en koncentrerad tid och gav ingen tid till att transkribera direkt efter intervjuerna.
● Sedan bestäms en analysmetod för att analysera intervjumaterialet utifrån syftet och ämnet. I detta fall valdes den kvalitativa innehållsanalysen som gör det möjligt att gå djupare på ämnet. Här utgår forskaren från intervjupersonernas egna upplevelser, vilket passade i denna studie då intervjupersonerna kunde ge en inblick i huruvida serien gav en spegling som enligt deras upplevelse stämmer överens med yrket.
● I det sjätte steget verifieras intervjustudiens validitet, reliabilitet och
generaliserbarhet. Följande studie anses ha en hög validitet och reliabilitet då intervjuerna utgår från personer som har stor kunskap om ämnet. De är arbetande poliser och därmed kan de genom sina upplevelser ge svar på frågorna som krävs för att komma framåt i forskningen.
● I det sjunde och sista steget rapporteras resultatet av studien, samt de vetenskapliga kriterierna som leder till den färdiga läsbara studien.
(Kvale & Brinkmann 2014, s. 144)
4.2 Material
Syftet med studien är att undersöka hur polisen anser att deras yrke framställs i de sex första avsnitten av tv-serien Tunna blå linjen, hur seriens representationer upplevs relaterade till deras yrkesverksamhet. Detta kommer att verkställas genom sex semistrukturerade intervjuer med sex personer som arbetar som patrullerande poliser i Sverige. Förutom att dessa poliser måste arbeta i yttre tjänst så har de även tagit del av de sex första avsnitten av Tunna blå linjen.
Anledningen till att studien avgränsas till de sex första avsnitten är för att det sjätte avsnittet släpps samma vecka som intervjuerna kommer att starta. Men då säsongen består av tio avsnitt anses i denna studie att de sex första avsnitten räcker för att poliserna ska få en klar bild av yrkets representation i serien. Det är intervjusvaren från de sex intervjuerna med poliser som det empiriska materialet kommer att hämtas från. Det är således deras tankar om yrkets representation som kommer att analyseras i analysdelen av studien.
Intervjufrågorna bygger på en planerad och färdig strukturerad intervjuguide, som finns att ta del av i studien. Denna återfinns under bilaga 8.1. Denna intervjuguide är konstruerad för att besvara de tre frågeställningarna och syftet som har redovisats i inledningen av denna studie.
Men trots att intervjuerna kommer att utgå från en strukturerad intervjuguide kan det förekomma sidospår där följdfrågor skräddarsys under intervjuerna till det specifika intervjutillfället och till den specifika intervjupersonen. Detta är möjligt då denna studie bygger på semistrukturerade intervjuer.
På grund av den rådande coronapandemin har intervjuerna ägt rum via telefon. Men som redovisats tidigare finns det fördelar med att genomföra intervjuerna via telefon. Dels då intervjuerna inte blir begränsade till en viss geografisk plats, men också att intervjuer är möjliga även om en av intervjupersonerna befinner sig på en farlig plats så som en krigszon (Kvale & Brinkmann, 2014, s. 190). Telefonintervjuerna kommer att spelas in för att sedan transkriberas. Detta för att inte behöva riskera att något faller bort från intervjuerna.
Annat material som har en stor betydelse för denna studie är bakgrundsmaterialet. Detta material bygger på intervjuer med skaparen och manusförfattaren till serien Tunna blå linjen.
Detta för att skapa en bättre förståelse för vad serien handlar om, vad den vill lyfta fram och vilket syfte den har. Utifrån bakgrundsmaterialet kan vi se att Cilla Jackert, skaparen, har haft som syfte att skapa en verklighetstrogen skildring av polisarbetet. Men tycker poliserna att hon har lyckats?
4.3 Urval
För att kunna genomföra denna studie kommer jag att intervjua sex personer. Dessa personer måste arbeta som polis. Anledningen till att personerna måste arbeta som polis är för att de måste ha insikt i yrket för att kunna svara på de frågor som måste besvaras för att kunna ge svar på syftet med studien. De måste kunna urskilja om serien, utifrån deras upplevelser av yrket, ger en sann, falsk eller delvis sann representation av yrket. Detta kan
intervjupersonerna endast göra om de har en inblick i yrket. Ett beslut som togs tidigt är att personerna måste arbeta som polis under tiden studien pågår, de får alltså inte vara
pensionerade. Detta för att serien ofta riktar sig till sociala medier och hur dessa används av polisen i sin yrkesroll.
Intervjupersonerna kommer i studien att vara anonyma och kommer att benämnas som intervjuperson 1 till 6. Detta är för att de ska känna sig trygga och våga uttrycka vad de anser om serien och yrket. Det enda som kommer att framgå är intervjupersonens kön detta för att visa på att intervjuerna har gjorts med tre kvinnor och tre män. Detta gjordes för att studien ville involvera både det manliga och det kvinnliga könet.
Studiens första tre intervjupersoner kontaktades direkt via SMS eller Facebooks chattjänst för att få snabba svar om de kunde ställa upp på en intervju. Efter detta tillfrågades personerna om de hade någon kollega som skulle kunna ställa upp på en intervju. På så vis anammades snöbollsmetoden där forskaren använder de befintliga intervjupersonerna för att genom de få kontakt med nya intervjupersoner (Widerberg, 2011, s. 177). Denna metod valdes till studien då det i början av denna endast fanns tre tänkbara intervjupersoner inom polisyrket. Men genom dessa personer skapades en kontakt med flera av deras kollegor och tidigare studiekamrater från polishögskolan som de angav som potentiella intervjupersoner.
Intervjuperson 1: Kvinna.
Intervjuperson 2: Kvinna.
Intervjuperson 3: Man.
Intervjuperson 4: Kvinna.
Intervjuperson 5: Man.
Intervjuperson 6: Man.
4.4 Metoddiskussion
Med tanke på att studiens syfte är att ta reda på hur poliser tycker att deras yrke representeras i tv-serien Tunna blå linjen är den kvalitativa forskningsintervjun en metod som kommer att generera både validitet och bredd. Det är ett bra verktyg att använda i studien eftersom man i Kvale och Brinkmanns bok (2014) kan läsa att:
“Syftet med den kvalitativa forskningsintervjun som här kommer att diskuteras är att förstå ämnen från den levda vardagsvärlden ur den intervjuades perspektiv.”
(Kvale & Brinkman, 2014, s. 41)
I detta stycke förklaras att för att få kunskapen om vad personer tycker om den levda
vardagen måste man tala med personerna som lever i den. I denna studie är det alltså poliser som får svara på frågor om hur de anser att deras yrke representeras i serien Tunna blå linjen.
Med tanke på detta kan det konstateras att den kvalitativa forskningsintervjun i allra högsta grad är relevant att använda i studien.
Studiens intervjuguide är semistrukturerad men bygger på en välstrukturerad grund med frågor som är framtagna för att få svar på syftet och frågeställningarna som studien vill besvara. Detta gör det möjligt för intervjuaren att ställa skräddarsydda följdfrågor för att följa upp den enskilde intervjupersonens svar och tankar (Kvale & Brinkmann 2014, s. 202).
Med tanke på att studien bygger på de sex intervjupersonernas egna tankar om deras yrke och hur det representeras kan en liknande studie visa på ett annat resultat. Detta då alla individer har egna tolkningar av verkligheten. Det skulle också vara möjligt att samma personer skulle ge olika svar beroende på hur deras liv ser ut i stunden för intervjun. Något annat som skulle kunna påverka utfallet av intervjuerna är om intervjupersonerna sett fler avsnitt av serien innan tiden för intervjuerna. Denna studie kan alltså inte svara på om alla poliser anser att serien skildrar deras yrke på ett rättvist sätt, det den kan säga är huruvida de sex intervjuade poliserna anser att serien skildrar deras yrke.
5. Resultat och analys
Resultatet som framkommer i studien bygger på de svar som de sex intervjupersonerna har lämnat i de semistrukturerade intervjuerna som hållits över telefon. Personerna som deltagit i intervjuerna arbetar som poliser och har därmed stor inblick i branschen som serien Tunna blå linjen handlar om, alltså polisyrket. Deltagarna har tagit del av de sex avsnitten som släppts av serien och med tanke på deras kunskap och insyn i yrket har de fått besvara frågor om yrkets representation har en verklighetsförankring.
5.1 Representationen av polisens verklighet – grundtrovärdig eller helt fel?
Samtliga intervjupersoner anser att tv-serien Tunna på linjen visar en grundtrovärdighet utifrån deras yrke. Intervjuperson 5 tycker att serien i stora drag lyckas skildra yrket på ett sätt som stämmer överens med hans egen professionella bild av yrket:
“Jag måste säga att det är en väldigt träffsäker serie i mångt och mycket. Jag tror att den på ett ganska bra sätt skildrar hur polisens vardag ser ut.”
Intervjuperson 2 kan också se att det finns stora likheter i händelserna som utspelar sig i serien med dennes yrkesliv:
“Allt egentligen skulle kunna hända. Jag tycker att de skildrar det väldigt bra med verkligheten, att alla händelser egentligen skulle kunna hända.”
Att poliserna som intervjuats i denna studie anser att serien har en grundtrovärdighet i hur polisens yrkesvardag ser ut och de händelser som de ställs inför, kan bero på att seriens skapare Cilla Jackert haft en dialog med poliser när hon skapat serien. I överensstämmelse med Stuart Hall (1997) har Jackert genom polisernas tolkning och inblick i yrket kunnat skapa egna tolkningar av detta som hon sedan har representerat i serien för att därigenom placera en liknelse av polisyrket i konsumentens sinne. Researchen som Cilla Jackert lade ner på att tala med poliser när hon skapade serien var något som intervjuperson 3 tycker gör stor skillnad i serien:
“Jag tycker att de har gjort en väldigt bra serie, där de har tagit in alla olika aspekter. Tittat på poliser på ett bra och professionellt sätt. Man har gjort den här researchen som jag pratade om innan, som jag ofta tycker fallerar.”
Eftersom att Jackert skapade serien med hjälp av tolkningar och kunskap som poliser själva har av yrket kan det vara så att de poliserna gav en så pass tydlig representation av yrket så som de upplever det. Jackert i sin tur har kunnat representera polisernas berättelser på ett så pass verklighetsförankrat tillvägagångssätt i serien så att poliserna som intervjuades för denna studie kan ha känt en kulturell gemenskap till hur polisernas yrkesvardag ser ut i serien, och vilka typer av situationer poliserna ställs inför, i enlighet med hur Hall (1997) beskriver hur personer som har liknande tolkningar av världen kan uppleva en delad kulturell gemenskap.
Även intervjuperson 3 håller med om att serien ger en grundtrovärdighet då han anser att serien Tunna blå linjen är en fiktiv serie som kan ge en större inblick i polisens yrkesvardag, än dokumentära serier som Stockholmspolisen och Norrlandspolisen.
“Ja men absolut, I många avseenden så tycker jag att det känns som en verklig serie så att säga, om man jämför med de här andra serierna som finns, Stockholmspolisen och Norrlandspolisen och liknande, där serien blir ganska tråkig efter ett tag för att man inte kan visa allt som kanske hade varit nyttigt att visa.”
Anledningen till att intervjuperson 3 anser att representationen av yrket i Tunna blå linjen stämmer mer överens med hans upplevelser av yrket är för att den fiktiva serien ger en större möjlighet till insyn i yrket. När yrket representeras i dokumentära produktioner kan inte allt som poliser gör visas i tv av etiska skäl. Intervjuperson 3 menar att serien Tunna blå linjen inte har behövt ta hänsyn till detta. De kan visa situationer, misstänkta och offer, som av etiska skäl inte visas i dokumentära skildringar, utan att riskera något etiskt dilemma. Men eftersom att allt som representeras i media inte ger någon fullständig och objektiv spegling av verkligheten, utan en konstruktion av den (Gripsrud, 2002), skulle även de dokumentära serierna Stockholmspolisen och Norrlandspolisen – om de adderade de känsliga delarna av polisyrkets vardag – inte behöva ge en bild som stämmer bättre överens med verksamma polisers upplevelse av yrket, än den fiktiva skildringen.
Intervjuperson 3 anser också att skildringar som misslyckas med speglingen snabbt blir tråkiga, vilket går att knyta an till Gripsruds tankar om att personer som identifierar sig med den gruppen kan provoceras om konstruktionen inte överensstämmer med dennes upplevelse (Gripsrud, 2002, s. 27).
En anledning till att samtliga intervjuade poliserna har många liknande tankar och åsikter om programmets representation av deras yrke, kan bero på att de delar samma konceptuella karta och delar en ungefärlig syn på världen (Hall, 1997). Med tanke på att poliserna genomgår en skola som ger dem kunskap om vad som förväntas av dem och om de uppdrag som de förväntas utföra skapas en gemenskap (Polisen, 2020). I enlighet med hur Gripsrud (2002) beskriver identitetsskapande processer kan vi sluta oss till att poliserna har formats till individer genom samspelet med andra poliser.
5.2 Den emotionella polisen – en överdriven känslighet
Något som många av de intervjuade reagerar på var hur känslomässigt engagerade poliserna i serien blev i de olika fallen. Poliserna som intervjuades känner inte igen sig i hur starka dessa känslorna representerades utan tycker snarare att känslorna överdrevs. Intervjuperson 1 berättar om en del i serien som samtliga intervjuade poliser reagerar på. Nämligen att en polis i serien släpper in en ung tjej i sitt hem och låter henne sova hos henne en natt:
“Vissa av de här poliserna tar ju saker lite väl personligt. Jag är en ganska
känslostyrd person och engagerad emotionellt ofta, men jag skulle ju aldrig låta det gå så långt inpå mig att jag skulle släppa in någon i mitt hem liksom som har med jobbet att göra.”
Att de upplever att polisernas känslor och emotionella förhållningssätt i serien förstärks och överdrivs kan bero på att serien med flit överdriver vissa aspekter för att skapa en större dramaturgi. Intervjuperson 4 uttrycker att detta kan vara fallet:
“Jag känner ju inte igen mig i att man skulle ta hem jobbet så pass mycket så att man skulle ta hem en trasig flicka till sin bostad eller låta henne sova över [...] Man förstår ju att det måste till sådana saker för att det ska bli bra dramaserie.”
Dessa förstärkningar kan analyseras på så vis att dessa ger en upphöjd bild av den verkliga nivån av känslor som poliserna upplever i yrkesvardagen. Här har troligen produktionen valt att tillföra dimensioner för att konsumenterna av tv-serien ska skapa och bibehålla ett intresse för denna. Men detta gör att konstruktionen av verkligheten inte stämmer överens med den verklighet som den ska spegla (Gripsrud, 2002), i detta fall att representationen av polisernas känslor och emotionella förhållningssätt i yrket inte stämmer överens med deras upplevelse av det samma. Som Gripsrud (2002) förklarar kan olika personer reagera och provoceras när media representerar olika grupper. Detta kan väcka känslor som varierar i styrka beroende på hur mycket personen i fråga identifierar sig med gruppen som representeras. I detta fall reagerar intervjupersonerna lätt på hur polisers känslor representeras i serien Tunna blå linjen, de blir alltså inte upprörda men de reagerar så pass att de nämner det i intervjuerna.
Det tyder på att intervjupersonerna identifierar sig med de känslor som skildras, men att de upplever att det är något som kanske ger en skev bild av deras känslor. Som Intervjuperson 5 beskriver:
“Jag upplever att allt förstärks, men jag kan definitivt identifiera mig med dem, bara att det förstärker alla känslor. De blir argare än vad man normalt sett blir, de är ledsnare än vad gemene polis blir och så vidare och så vidare.”
Varför polisernas känslor representeras så centralt och starkt i deras yrkesroll i serien kan bero på att Cilla Jackert ville visa människan bakom uniformen. Men eftersom att serien är en dramaserie och endast har en timme per avsnitt att kunna spegla personen bakom uniformen, samt polisyrket, gör att man kan behöva visa både personen bakom uniformen samtidig som polisen. Detta kan innebära att serieskaparen behöver representera känslor i polisens
yrkesidentitet som vanligtvis brukar lämnas utanför yrkesrollen. I enlighet med Gripsrud (2002) kan detta göra att poliserna inte kan relatera till vad som förväntas av dem i den sekundära socialisationen, där de förväntas att kunna tygla känslor för att kunna utföra det jobb som förväntas av dem.
5.3 Sociala mediers påverkan – allmänhetens inbillade kunskap
Som tidigare har klargjorts har serien fått mycket inspiration från sociala medier, i serien är ett genomgående tema att inlägg på sociala medier från allmänheten visas på tv-skärmen.
Detta gjordes för att Cilla Jackert menade att många poliser i dag är aktiva på sociala medier (Bergqvist, 2019). Poliserna som intervjuades i denna studie anser att denna aspekt av seriens representationer av deras upplevda verklighet inom polisyrket känns bekant och kan skapa en större förståelse för poliser från allmänheten.
Intervjuperson 3 tycker att seriens representation är adekvat. Han anser att, även om denna aspekten av serien gjorde den jobbigare att se på, gav en så pass bra representation av hans yrke att han valde att fortsätta ta del av den:
“Något som jag direkt kände när jag kollade på seriens första avsnittet ‘Nej, jag kommer nog inte att fortsätta titta på denna för jag vet om att vi blir hatade, jag behöver inte få reda på det när jag sitter hemma i soffan och kollar’. Men på något sätt blev jag ändå dragen till att kolla på det. Så på något sätt tyckte jag att de ändå lyfter det väldigt bra.”
Att intervjupersonen i det här fallet tycker att det var jobbigt att ta del av det hat som riktas mot poliserna i serien ger en antydan om att han tycker att representationen gentemot hans egen levda verklighet stämmer överens. Gripsrud (2002) menar att representation är en konstruktion av verkligheten. I och med att intervjuperson 3 i detta fall känner en så stark känsla av innehållet i serien kan man här tolka det som att konstruktionen av hans levda verklighet stämmer väl överens med den i serien.
Att intervjupersonerna känner sympati och igenkännelse i hur privatpersonerna skriver om deras yrke ger även detta en indikation på att serien har skapat en serie som på ett lyckat sätt representerar polisyrket. Poliserna som intervjuades i denna studien känner igen sig i denna aspekt och känner en sympati för de fiktiva kollegorna.
Intervjuperson 6:
“Det finns ju olika forum som man läser på. Liksom om det varit något ingripande eller problematik, det är ju alltid. Det är ju exakt så som det speglas att det finns alla tyckare och tänkare, olika åsikter åt olika håll och kanter.”
Att intervjupersonerna känner sympati för sina fiktiva kollegor kan förklaras med att de känner en gemensam yrkesidentitet med dem. Enligt Granér (2004) bygger denna gemenskap på att kollegorna delar gemensamma normer, värden och perspektiv som skapas av
arbetsvillkoren. Om polisen får mycket hat för hur de arbetar, vad de gör och vad de inte gör kan det leda till att de känner gemenskap kring det hatet som de blir utsatta för.
På samma vis kan man även applicera Halls (1997) teori om representationen, där även han skriver om gemenskaper. För poliser har genom sin utbildning, som ser likadan ut på alla polishögskolor i Sverige, fått en liknande bild av världen och därmed också tolkar världen på ungefär samma sätt. Detta kan förklara varför samtliga av intervjupersonerna känner igen sig i den stora påfrestningen som finns gentemot deras yrke från allmänheten på sociala medier och olika forum.
5.4 Den frustrerade polisen – situationerna som möter polisen i tv-soffan
Poliserna som intervjuades i denna studie vittnar om hur frustrerande och jobbigt det kan vara i olika situationer i arbetet, och när de tog del av tv-serien Tunna blå linjen upplevde de i vissa stunder att de sympatiserade med de fiktiva poliserna och kunde känna igen sig i den frustrationen som uppstår hos dessa i olika situationer. Intervjuperson 6 berättar om en aspekt som serien tog upp som handlar om psykisk ohälsa:
“Det är väl ofta att man tycker att den här borde in på psyket och så kommer den inte vidare till psyket ens, utan läkaren skriver ut han då direkt.”
Representation handlar om att beskriva eller skildra något och att genom en beskrivning placera en liknelse av beskrivningen i våra sinnen (Hall, 1997). Med detta i åtanke kan man utläsa att samtliga av poliserna tycker att den liknelse och beskrivning av polisyrket som
serien vill placera i deras sinnen i detta fall stämmer överens med deras professionella inblick i yrket.
Intervjuperson 2 beskriver frustrationen över situationen som hon själv känner igen sig i:
“Just den här frustrationen med psykisk ohälsa. En man som försökt begå självmord ett antal gånger och mådde så pass dåligt när de kom in till psyket där gör de en bedömning. De gjorde bedömningen att han inte var tillräckligt dålig och då blir man ju rätt trött, och den frustrationen är ju något man kan förstå och känna igen.”
Att de upplever att de identifierar sig i händelsen och känner igen frustrationen i denna del av serien vittnar återigen om att den konstruerade verkliga världen i Tunna blå linjen har skapat en så pass lik representation av polisernas yrkesverklighet. Det visar också att de har skapat en kulturell gemenskap och att deras syn på världen liknar den syn de fiktiva poliserna har, utifrån deras egen levda verklighet. Genom de riktiga polisernas verkliga arbete och deras studier på polishögskolan, och de fiktiva polisernas spegling av deras levda verklighet, har de riktiga poliserna troligen omedvetet skapat gemensamma normer, perspektiv och värderingar som skapar en gemensam yrkesgemenskap (Granér, 2004).
Intervjuperson 4 håller också med om att serien speglade frustrationen i yrket på ett bra sätt:
“Jag kan tycka att det återspeglas en hel del frustration hos poliserna i serien, när man känner att man försöker hela tiden. Man åker till samma relationer, en kvinna som blir slagen, du får åka dit igen och igen alltså att man försöker göra sitt bästa varenda gång och sedan lyckas man inte.”
Enligt Hall (1997) bygger representationsteori dels på semiotik som betyder teckenlära. Om man ser till ordet polis ansåg intervjupersonerna i studien att folk ofta ser polis som en trygghet, en sista utväg som kommer till en plats och löser det problem som finns på platsen.
Intervjuperson 1:
“Har de ringt på oss förväntar de sig att vi löser det, så är det.”
Detta tyder på att frustrationen också kan bygga på att poliserna känner sig otillräcklig i vissa ärenden. Eftersom att poliserna ser att allmänheten tolkar begreppet polis som en trygghet och som något som löser olika situationer kan man förstå att de kan känna sig otillräckliga i de aspekter av deras arbete där de inte lyckas lösa en situation. Att samma känsla infinner sig när de intervjuade poliserna tar del av vissa situationer som de fiktiva poliserna är inblandade i tyder på att serien har lyckats representera yrket och även skapat en gemenskap mellan de fiktiva poliserna och de verkliga poliserna.
5.5 Den fysiska polisen – rätten att använda våld
Polisyrket är ett speciellt yrke, polisen har rätt att använda våld i vissa situationer (Polisen, 2019). Poliserna som har intervjuats i denna studie anser att serien har representerat
bemötandet och det fysiska arbetet med brottslingar på ett rättvist sätt. Intervjuperson 3 känner igen sig i detta:
“Den gestaltas bra skulle jag säga, det är ju många situationer där de är irriterade och arga och jag tycker att det är bra att de lyfter det för det är vår vardag [...] Jag har gjort det många gånger att man ryter till och där det blir fysiskt eller bara verbalt högt så att säga.”
Att poliserna känner igen denna del i yrket vittnar om att intervjupersonerna anser att serien avspeglar denna del av yrket på ett rättvist sätt. Det stämmer alltså överens med deras upplevelser av fysisk konfrontation med gärningspersoner i enlighet med Hall (1997). I enlighet med Gripsruds (2002) identitetsteori skapas det i den sekundära socialisationen, som finns i yrkeskretsar, vissa förväntningar mellan kollegor. Poliser har en förväntning på sig från sina kollegor att de i konfrontation med en gärningsperson ska ingripa även om denna situationen kräver ett visst mått av fysiskt våld, något som intervjuperson 1 tar upp i intervjun:
“Vissa ingripande har lite våldsammare inslag, att det blir brottning. Så är det med vissa, så jag tycker att det skildras på ett fint sätt.”
Som intervjuperson 1 här beskriver kräver vissa ingripanden våld, men inte alla. Att serien Tunna blå linjen skildrar polisens utryckningar på ett sätt där tv-tittaren får ta del av en variation av bemötanden upplevs positivt av de intervjuade poliserna. De anser alltså att denna aspekt av deras yrke konstruerats på ett sätt som gör att representationen stämmer överens med intervjupersonernas egna upplevda verklighet i yrkesrollen, i enlighet med Hall (1997).
5.6 Polisjargongen – tugget kollegor emellan
För att det ska vara möjligt för människor att skapa en gemensam kultur menar Hall (1997) att människor först måste förstå varandra. Språket är på så sätt grundstenen i den mentala representationen. I tv-serien Tunna blå linjen följer tv-tittaren poliskollegorna i olika
situationer. Bland annat får denne följa med i polisbilen när kollegorna pratar med varandra, men också under deras utsättningsmöten. Mycket fokus ligger alltså på den sociala aktiviteten mellan kollegorna. Det var denna del av serien som intervjuperson 1 först reagerade på:
“Alltså, det första jag slogs av är jargongen och hur man lyckas spegla det här tugget och snacket som går och hur man pratar i polisbilen. Att det lätt går från att man håller på och gör ner varandra och driver med varandra och sedan blir det väldigt emotionellt ibland. En rå men hjärtlig jargong, det är nog det första som slog mig.
Det tycker jag är spot on.”
Något som också intervjuperson 5 höll med om:
“På utsättningar, så fort det är fler poliser på samma ställe, så blir det ju en typ av jargong och den känner man ju igen väl. Jag som var yngst ganska länge har ju fått utstå en del om man säger så. Väldigt hjärtligt och kärleksfullt, inget jag jag har tagit illa upp över huvud taget. Men det kan ju vara en hård jargong ibland. Men jag upplever den nästan uteslutande hjärtlig.”
När poliserna tog del av programmet kände de att jargongen som speglades mellan kollegorna i serien stämmer överens med den uppfattning de har om deras jargong med kollegor. Enligt Granérs studier som inriktar sig på polisjargong beskrivs jargongen som rå
men hjärtlig (Granér, 2004, s. 162). Detta är något som intervjupersonerna i denna studie också håller med om. Granér (2004) menade också att den humor som ingår i polisjargongen fungerar som en avlastning från deras arbete som ibland kan vara påfrestande. Att jargongen är beskriven på samma sätt och att intervjuperson 1 vittnar om att hon ibland kan gå från skratt till att bli emotionell snabbt tyder på att det kan handla om den avlastningen, som Granér (2004) nämner i sin bok.
I detta fall där det handlar om en spegling av jargongen kan man förstå vad poliserna anser.
De upplever att de själva ingår i jargongen som gestaltas i tv-serien när de befinner sig på sina arbetsplatser, vilket innebär att serien har lyckats med denna gestaltning. De känner alltså att de tillhör den kollektiva identiteten av att vara polis i enlighet med Granér (2004).
5.7 Den skrivande polisen – det tråkiga får ingen plats
Polisyrket är ett brett yrke, detta var något som alla de intervjuade poliserna förklarade som den stora charmen med yrket, att ingen dag är den andra lik. Men det finns vissa inslag i yrket som är återkommande och som inte är så varierande. En av dessa delar är avrapportering.
Detta är den del av yrket där polisen efter ett ärende skriver om det och vad de gjort på platsen. Avrapporteringen är en del av polisyrket som tar upp mycket av arbetstiden, förklarade intervjuperson 2:
“Man ser ju inget när de sitter och skriver anmälningar och så där. Största delen av jobbet är ju det. Och det visar de ju inte mycket av.”
Att poliserna anser att rapporteringen inte syns i serien gör att poliserna inte känner igen sig i yrket som skildras i serien, vad gäller den aspekten. Som intervjuperson 2 förmedlade är processen där poliser arbetar på stationen en stor del utav deras yrkesvardag, och att detta inte får synas i serien gör att representationen av yrket inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. Här kan det förstås att beskrivningen av polisyrket som serien vill att tv-tittaren ska skapa en liknelse utifrån, inte stämmer överens med den upplevda yrkesverkligheten från poliserna som intervjuats i studien. Detta i enlighet med Stuart Halls teori (Hall, 1997, s. 16).
Cilla Jackert,som ville skapa en autentisk serie om polisers vardag, förklarade att serien inte skulle fokusera på avrapporteringen på grund av att detta inte tillför någon dramatik
(Bergqvist, 2019). Detta var något som både intervjupersonerna iCummins et al. (2014) och intervjupersonerna i denna studie kunde ha förståelse till. Intervjuperson 6:
“De hoppar ju över avrapporteringar känns det som. Det blir ju ingen rolig serie om ett program på en timme blir på en avrapportering.”
Detta är något som intervjuperson 4 håller med om:
“Alltså jag förstår att man inte kan visa när de har varit på ett ärende då sitter ju vi ofta och skriver i fyra, fem timmar efteråt, avrapportering. Och det förstår jag att det tappar ju lite vitsen med en dramaserie om man ska visa det.”
Poliserna ser alltså att det finns en vits med att välja bort avrapporteringarna från serien, på grund av att dessa skulle ta bort dramatiken från programmet. Men valet att inte spegla denna delen av polisyrket påverkar utfallet av denna studie. För när de väljer att inte visa detta för tv-tittaren kan man utifrån intervjuerna tyda att poliserna anser att representationen av deras yrke i denna aspekt faller. Som Hall (1997) beskriver handlar representation om att någon konstruerar en verklighet, i detta fall tycker de intervjuade poliserna att konstruktionen av deras yrke, som har skapats i serien, inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De känner inte igen sig i den bild som speglas i serien, där poliserna arbetar så mycket ute. Där poliserna i princip aldrig befinner sig på stationen. Här har beskrivningen av polisyrket inte stämt överens med den bilden som intervjupersonerna redan har.
5.8 Kårandan – polisidentiteten
Intervjupersonerna i studien vittnar om att att serien har lyckats att representera deras yrke på ett så pass trovärdigt och speglande sätt att dessa poliser väljer att ta del av programmet vecka efter vecka. Detta betyder att intervjupersonerna kan ha överseende med att vissa av de representationerna som skildras i Tunna blå linjen inte stämmer överens med den de upplever i sin yrkesvardag. Detta för att de förstår att serien först och främst är en dramaserie som måste spetsa till och dramatisera yrket för att få tv-tittaren att fastna för serien. Men utöver
detta anser poliserna, i stora drag, att serien har lyckats med det som serieskaparen själv sade i en intervju med Expressen:
”Vi vill ha en autentisk serie om polisers vardag, men det betyder inte att vi kommer att visa tio timmar avrapportering.”
(Bergqvist, 2019)
Poliserna som ställde upp i denna studie tycker sig känna en tillhörighet till de fiktiva poliserna. Intervjuperson 1 talar om en vi-känsla som hon fann i serien, likväl som i hennes verkliga yrkesvardag:
“Ja, det är ju lite den här jargongen och vi-känslan, kårandan som vi säger, och den tycker jag är ganska tydlig där och det kan jag väl känna igen.”
Den tillhörigheten känner även intervjuperson 5, som likt de andra i denna studie anser att han skulle passa in i den fiktiva poliskår som tv-tittaren får följa i Tunna blå linjen:
“När vi var nere i Malmö och jobbade en vecka där med nya kollegor, alltså man blir ju kompisar direkt på ett sätt. Man har ju något gemensamt. Alla är ju poliser och vi vet vad vi har sett och vad vi möter och vi har ju hyfsat samma grundinställning i alla fall som oftast.”
Att intervjupersonerna anser att de skulle passa in i den fiktiva poliskåren i serien tyder på den starka kulturella gemenskapen som har skapats genom att dessa, som Hall (1997)
beskriver det, delar samma konceptuella karta som de använder för att tolka världen. Att detta har varit möjligt kan bero på att serieskaparen har haft dialoger med riktiga poliser när hon skapat serien för att kunna spegla verkligheten på ett så autentiskt sätt som möjligt.
Genom dialogerna med verkliga poliser kan Cilla Jackert också ha fått en så pass bra inblick i polisens verklighet, och skapat en så pass verklig yrkesidentitet, som stämmer överens med intervjupersonernas. I enlighet med Gripsrud (2002) kan man här tala om identitet och dess betydelse, enhet och likhet. Det kan konstateras att intervjupersonerna känner en känsla av likhet med de fiktiva poliserna.
6. Slutdiskusion
6.1 Hur upplever polisen tv-seriens framställning av polisyrket?
En av de huvudsakliga punkterna som denna studie ville besvara var hur polisen anser att deras yrke framställs i tv-serien Tunna blå linjen. De poliserna som intervjuades för denna studie upplever att serien, i stort, framställer deras arbete på ett rättvist sätt som stämmer överens med deras egna upplevelser av yrket, något som kan ha varit möjligt då
serieskaparens mål var att visa en autentisk vardag för poliser, och förde dialog med poliser under tiden hon skapade serien. De känner igen sig i de olika situationerna som poliserna i serien ställs inför. En del som de tycker stack ut var att serien visar hur påfrestande sociala medier är för dem i deras arbete. De anser att det var bra att serien visar spekulationer runt brott och det hat som poliser upplever på olika forum och sociala kanaler. Detta kan bero på att de hoppas att serien ska ge allmänheten en tankeställare och mer förståelse för det komplexa yrket som polisyrket är.
Men intervjupersonerna anser även att det förekommer vissa tillspetsade situationer för att tillföra dramatik och spänning i serien, och vissa aspekter i arbetet som inte representeras i serien då dessa inte är lämpliga i dramakonceptet. Detta hade intervjupersonerna dock översikt med då de anser att en serie där tv-tittaren får följa en polis i avrapporteringsarbetet helt enkelt skulle vara för tråkig. Detta var något som Cummins et.al (2014) även fick höra av poliser som han intervjuade för sin studie.
Sammanfattningsvis tycker intervjupersonerna alltså att Tunna blå linjen, jämfört med andra dramaserier, ger en bra spegling av polisyrket. De anser att skaparna av serien faktiskt har genomfört ett grundligt researcharbete om hur yrket går till. De tycker också att det finns vissa delar som tas bort eller spetsas till för att serien ska vara mer tilltalande, dramatisk och spännande. Att poliserna som deltagit i denna studie fortsätter att ta del av serien vittnar om att de anser att serien är bra och att de tycker att det finns delar som stämmer överens med deras bild av yrket.
