JURIDISKA INSTITUTIONEN
Stockholms universitet
Linköpingsmodellen
- ett förebyggande arbete mot
narkotikaanvändning hos ungdomar
Oscar Rosén
Examensarbete i Processrätt, 30 hp Examinator:____________________
Stockholm, Vårterminen 2017
2
Innehållsförteckning
Lagar och andra förkortningar ... 3
Abstract ... 4
Kap. 1 Ämne, syfte och metod ... 5
Kap. 2 Linköpingsmodellen ... 13
Kap. 3 Hembesök eller husrannsakan? ... 17
Kap. 4 Förhör samt den misstänktes rättigheter. ... 28
Kap. 5 Officialprincipen, om skyldigheten att inleda förundersökning. ... 40
Kap. 6 Avslutande diskussion ... 51
Referenser ... 55
3
Lagar och andra förkortningar
AD BrB Brå CAN Durtvå EKMR EMCDDA FAP FB FL FUK JK JO LOB LSS LUL LVM LVU NJA II NSL OSL PF PL RAR RB RF RPS RPSFS RåR SBU SFS SoL SOU SR
Arbetsdomstolen
Brottsbalk (SFS 1962:700) Brottsförebyggande rådet
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning Datoriserad utredningsrutin med tvångsmedel
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet
Föräldrabalk (SFS 1949:381) Förvaltningslag (SFS 1986:223)
Förundersökningskungörelse (SFS 1947:948) Justitiekanslern
Justitieombudsmannen/Riksdagens ombudsmän
Lag (SFS 1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.
Lag (SFS 1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade Lag (SFS 1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare Lag (SFS 1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
Lag (SFS 1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Nytt juridiskt arkiv, avdelning 2
Narkotikastrafflag (SFS 1968:64)
Offentlighets- och sekretesslag (SFS 2009:400) Polisförordning (SFS 2014:1104)
Polislag (SFS 1984:387) Rationell anmälningsrutin Rättegångsbalk (SFS 1942:740) Regeringsformen (SFS 1974:152) Rikspolisstyrelsen
Rikspolisstyrelsens författningssamling Riksåklagarens riktlinjer
Statens beredning för medicinsk och social utvärdering Svensk författningssamling
Socialtjänstlag (SFS 2001:453) Statens offentliga utredningar Sveriges radio
4
Abstract
The subject of this thesis is Linköpingsmodellen, a crime prevention method used by the Swedish police. In short, it focuses on potential drug users in the age of mainly 15 - 17 years.
Although not yet suspects of any specific crime the adolescents are part of a defined risk group. The method itself involves visiting the adolescents in their home and discussing, together with their parents, drugs and the potential legal consequences.
This thesis examines whether the method is in compliance with law and if the law imposes any restrictions regarding the execution. The thesis covers questions about procedural law such as interrogations, search warrants and the obligation to conduct a preliminary inquiry.
The method of legal positivism has been applied in an effort to answer these questions.
The study shows that a search warrant is not required if the police have the consent to enter the premises and refrain from actual searching inside the home. Moreover, if the conversation contains any self-incrimination then it is an interrogation regardless of whether questions are asked by the police or if it is a spontaneous account given by the adolescent. Having the relevant mandate to both initiate and terminate preliminary inquiries is of great convenience for the police officer.
5
Kap. 1 Ämne, syfte och metod
1.1 Ämne
Den här uppsatsen handlar om ett av polisens förebyggande arbetssätt: Linköpingsmodellen.
Linköpingsmodellen är en arbetsmetod som huvudsakligen inriktar sig mot ungdomar i åldern 15 – 17 år som använder narkotika. För modellen saknas det någon central samordning inom polisen och i stället har det inom myndigheten utvecklats olika tillvägagångssätt på olika orter i Sverige. Något som dock är gemensamt för de olika tolkningarna är de så kallade oros- samtalen eller hembesöken. När polisen på ett eller annat sätt fått information om att en ungdom använder narkotika, kontaktar polisen den unge och dennes vårdnadshavare och presenterar informationen för dem. Tanken med det är att familjen själv ska kunna arbeta med drogproblematiken eller risken för drogproblematik innan beteendet blivit permanent.
Denna uppsats ska undersöka den juridiska reglering som blir aktuell i samband med Linköpingsmodellen. Syftet är att genomföra en juridisk analys av arbetssättet. Polisens verksamhet är hårt reglerad för att allmänheten ska försäkras om att inte utsättas för övergrepp men också för att de som arbetar som poliser ska veta vad de får och inte får göra. Även när polisen utför andra uppgifter så som brottsförebyggande verksamhet har polismän fortfarande en skyldighet att till exempel förhindra, rapportera och utreda brott. Denna fina balansgång mellan å ena sidan brottsförebyggande verksamhet och å andra sidan brottsutredande verksamhet är vad denna uppsatts ska behandla.
1.2 Historisk tillbakablick
Det rättighetsskydd vi har idag mot ingrepp i vårt privatliv har en ganska kort historia.
Polisens metoder var tidigare inte särskilt reglerade och så länge de gjorde sitt jobb fick de i princip göra vad de tyckte krävdes i de olika situationer som en polis kunde tänkas stöta på.
Polisens verksamhet reglerades först på allvar 1925 då vi fick en gemensam polislag för hela riket.1 Sedan dess har regleringen blivit mer och mer omfattande.
Synen på vad som är polisens uppgift är varierad om man ser till historien och olika regioner.
Man kan i huvudsak se två starka polistraditioner. Den ena är den kontinentala traditionen som har tydliga militäriska inslag, till exempel det franska gendarmeriet. Gendarmeriet var en i huvudsak reaktiv polisstyrka som arbetade med oroshärdar efter det att de uppstått. Den andra dominerande polistraditionen är den anglosaxiska med Londons Bobbys som förebild. I London utvecklades en poliskår tydligt skild från militären och utan tyngre beväpning.
1 Furuhagen 2009 s. 28-35.
6 Poliskåren vara samhällets egna väktare och bar blå uniform för att de inte skulle samman- blandas med militärens röda. För Londons poliskår var synlighet och närvaro viktigt, patrullering till fots hade en central roll i det brottsförebyggande arbetet.
Konflikten mellan å ena sidan en reaktiv polisstyrka och å andra sidan en proaktiv polisstyrka kan tyckas vara en fråga för det förgångna men problemet är aktuellt även idag. De resurser som tilldelas polisen ska räcka till mycket och det finns många områden som är prioriterade.
En genomgång av regeringens regleringsbrev angående polisens verksamhet och vilken del av denna som bör prioriteras lämnar en med frågan om det inte vore mer tydligt att redogöra för vad polisen inte ska prioritera.2 Även de politiska partierna är något vaga i sina svar på vad polisen egentligen bör prioritera men alla riksdagspartier tycks ändå vilja se ett förebyggande arbete. Vad riksdagspartierna enligt deras respektive hemsidor verkar vara överens om är att det bästa sättet att minska skadeverkningarna av brott är att hindra att brott begås.
I praktiken är det dock ofta så att det förebyggande arbetet blir en i-mån-av-tid-verksamhet.
Något som i den praktiska vardagen blir ganska naturligt. Går ett eller flera larm ut lägger man andra arbetsuppgifter åt sidan. Många poliser beskriver därför arbetet med förebyggande åtgärder som något hackigt. Linköpingsmodellen som riktar sig mot ungdomar där misstanke- graden inte är tillräckligt stark för att använda tvångsmedel är ett förebyggande arbete som precis som annan verksamhet påverkas av hur mycket personal polismyndigheten har till sitt förfogande. Arbetsmetoden saknar några i lag uppställda tidsfrister eller skyndsamhetskrav och konflikten mellan reaktion och prevention återupprepar sig än idag.
1.3 Aktuella juridiska discipliner
Att välja Linköpingsmodellen som ämne för en juridisk analys innebar att ett flertal olika juridiska infallsvinklar behövts. Det huvudsakliga angreppssättet har varit det processuella men i viss mån har ämnet också berört straffrätt och förvaltningsrätt. En förvaltningsrättslig fråga är till exempel socialtjänstens inblandning. Verksamheten är nära besläktad med social- tjänsten arbetsområde och gränsdragningen myndigheterna emellan är i viss mån juridisk.
Även vissa frågor om sekretess mellan myndigheterna har behandlats. Ämnet har också i viss mån tangerat kriminologi då strafflagstiftningen på många sätt bygger på vetenskaplig expertis inom det området.
2 Justitiedepartementet 2015.
7 1.4 Syfte
Syftet med denna uppsats har varit att göra en juridisk analys av polisens arbetsmetod:
Linköpingsmodellen. Tanken var att granska de olika praktiska moment som polisen genomför inom ramen för arbetsmetoden och då särskilt undersöka om det finns utrymme rent juridiskt att ägna sig åt förebyggande arbete på ett sätt som liknar Linköpingsmodellen.
Linköpingsmodellen arbetades fram av en grupp poliser i Linköping under 2003 och framåt.
2007 stipendierades arbetsmetodens förgrundsfigur och modellen började refereras till som
”Linköpingsmodellen”. Sedan 2007 har arbetssättet fått viss spridning i landet och lokala variationer av tillvägagångssättet har uppstått. Linköpingsmodellens relativt korta historia medför att ingen tidigare publicerat någon juridisk kommentar kopplat till just det ämnet. Vid Linköpingsmodellens tillkomst gjordes ingen större genomgång av huruvida metoden i alla delar är juridiskt gångbar eller inte.3
En av anledningarna till intresset för arbetsmetoden är att det rör sig om juridik i det praktiska polisarbetet. Ett av målen varit att konkretisera ett förhållningssätt för att genomförandet ska undgå juridisk kritik. Resonemanget blir granskande och kronologiskt något omvänt. I stället för att undersöka om förutsättningarna är sådana att polisen för använda sig av tvångsmedel är grundförutsättningen att det saknas sådana omständigheter och att polisens agerande därför måste vara fritt från tvång. Hur ska polisen agera för att det inte skall röra sig om tvång från myndighetens sida men ändå lösa uppgiften att arbeta brottsförebyggande?
Att juridiskt granska polisens arbetsmetoder är viktigt av många olika anledningar. Först nämnt och säkert också viktigast är rätten till en rättvis rättegång som vi alla är försäkrade enligt EKMR art. 6. Till detta bör tilläggas vikten av att allmänheten har förtroende för rätts- väsendet i stort. Ytterligare ett perspektiv är det samhällsekonomiska då korrigeringar av arbetsrutiner kan bli mycket dyrt. Skånepolisens register över Kringresande är ett exempel på när det funnits anledning att rikta kritik mot polisens arbetsmetoder.4 Registreringen över romer och deras släktskap blev i praktiken ett register över etnisk tillhörighet och JO riktade allvarlig kritik mot Skånepolisen i allmänhet och kriminalunderrättelsetjänsten i Lund i synnerhet. Registret innehöll mer än 4000 personer, med information om relationer och släktskap mellan romer. I registret framgick det inte vilka som var misstänkta för brott eller inte.
3 Skoglund 2015.
4 JO 2015-03-17 dnr 5205-2013.
8 Sammantaget var det självklart beklagligt att personer som funnits med i registret misstänklig- gjorts på ett sätt som säkerligen för vissa uppfattats som kränkande. Något som också är beklagligt är alla de polisresurser som gått åt till att skapa detta ganska omfattande material. I vart fall inledningsvis skedde registreringen av polisiärt relevanta skäl men även det arbetet har gått förlorat då den informationen inte längre kan gallras ut och behållas. Att göra fel rent juridiskt kan alltså kosta mycket inte bara i rättsförluster och förtroende utan också i rena pengar då man riskerar att få skrota tidigare arbetsmetoder och material då dessa konta- minerats av misstag. Genom juridisk analys av en arbetsmetod kan man undvika att den används på fel sätt. På det sättet värnar man både om allmänhetens förtroende för rätts- väsendet, man undviker de enskildas upplevelse av att behandlas felaktigt och man hushållar med de resurser som tilldelats polisen.
1.5.1 Avgränsningar
Syftet med uppsatsen är att göra en juridisk analys av den så kallade Linköpingsmodellen.
Huvudsyftet är inte att beskriva hur polisen arbetar med narkotikaprevention eftersom det kan variera mycket i olika delar av landet och även inom samma arbetsmodell. Huvudsyftet är att göra en juridisk analys av ett exempel på narkotikaprevention, att sätta Linköpingsmodellen exemplifierad i en juridisk kontext.
Linköpingsmodellen aktualiserar flera olika juridiska frågor. För att kunna fokusera på fråge- ställningen har det därför blivit nödvändigt att i någon mån begränsa mer allmänna iakttagelser om processrättsliga spörsmål. Kapitlen 3, 4, och 5 är därför ingen övergripande analys av respektive ämnesområde. I stället ges endast en mer generell juridisk kontext för att frigöra utrymme för analys av frågeställningen.
1.5.2 Frågeställningar
Polisens arbetssätt ger upphov till många olika frågeställningar. När det kommer till Linköpingsmodellen är en av de kanske första frågorna huruvida polisen får arbeta hemma hos någon utan att de har ett beslut om husrannsakan. Det finns exempel på då polisen faktiskt är hemma hos folk utan att det rör sig om en husrannsakan, till exempel vid dödsbud. Grund- läggande för Linköpingsmodellen är att det vid tillfället för besöket i vart fall initialt inte finns ett beslut om husrannsakan. Vad innebär det för polisernas arbete? Får de överhuvudtaget vistas i någons hem? Om ja, vad krävs det att poliserna gör och inte gör för att förfarandet inte ska övergå i en husrannsakan utan lagstöd?
9 En annan fråga som på ett liknande sätt också blir aktuell med Linköpingsmodellen är regleringen kring förhör. Är det samtal som polisen genomför att betrakta som ett förhör? I vilken grad är ungdomen berättigad till rättighetsskydd så som misstänkt trots att misstanken inledningsvis inte är skälig?
Linköpingsmodellen aktualiserar också frågor kring polisens befallningsrätt, hur den uppfattas av allmänheten och hur polisen bör förhålla sig till den. Besläktat med denna fråga är frågan om samtycke till olika tvångsmedel. Samtycke är reglerat eller till och med förbjudet kopplat till vissa tvångsmedel, se till exempel husrannsakan i RB 28:1 st. 3. Frånvaron av samtycke skulle kunna uppfattas som självinkriminerande även om det rent juridiskt inte får ses som det.5 Samtalen enligt Linköpingsmodellen kan uppfattas som påträngande och obekväma och frågan är om det alltid är glasklart att det rör sig om ett frivilligt deltagande från familjens sida.
Slutligen aktualiseras också ett antal frågor av mer förvaltningsrättslig karaktär. Hur ser skyldigheten att inleda en förundersökning ut jämfört med arbetsmodellens olika skeden?
Vilken anmälningsskyldighet har poliserna att rapportera de brott som uppdagats under samtalet? Hur regleras informationsutbytet mellan myndigheterna?
1.5.3 Metod
Uppsatsen innehåller ett antal olika delar där bitvis olika metoder har använts. Syftet med uppsatsen är att analysera en polisiär arbetsmetod. För att kunna göra det krävs ett exempel att analysera. I den delen är uppsatsen empirisk och består av två intervjuer redovisade i kapitel 2. Då uppsatsens övergripande syfte inte är avhängigt kvalitén på det empiriska materialet hade det varit tillräckligt med endast en intervju. Den empiriska delen är endast ett verklig- hetsbaserat exempel på vilken den juridiska analysen kan genomföras.
Som metod för uppsatsens huvudsakliga innehåll har en traditionell rättsdogmatisk metod använts. Utgångspunkten har varit att gällande rätts innehåll baseras på ett rättspositivistiskt synsätt. Arbetet bygger på rättskällorna i dess hierarkiska ordning: lag, förarbeten, rättspraxis och doktrin. Med hierarkisk menas att om rättskällorna skulle komma i konflikt med varandra har lag företräde framför förarbeten, förarbeten framför praxis och praxis framför doktrin.
Detsamma gäller olika typer av författningstext där till exempel lag har företräde framför förordning som i sin tur har företräde framför föreskrifter. Uppstår disharmoni är hierarkin
5 Andersson 2016 s. 364.
10 den utslagsgivande faktorn. Då det rör sig om straffprocessuella frågeställningar är legalitets- principen här avgränsande mot den eventuellt femte rättskällan: sedvänja. Avgränsningen är intressant då det inom polismyndigheten finns upparbetade rutiner liknande handelsbruk, men dessa är inte till någon vägledning när det kommer till att fastställa gällande rätts innehåll.
Den reglering som finns på området är framförallt RB kap. 21-28, FUK, PL, PF och RPSFS. I viss mån har det också varit nödvändigt att vända sig till förarbeten eller kommentarer i doktrinen gällande dessa författningar. Här har till exempel Åklagarmyndighetens publi- kationer varit till hjälp när det gäller särskilt komplicerade rättsområden.
Den huvudsakliga källan till kritik mot polisen är ofta JO. Anledningen till detta är att det endast undantagsvis begås så allvarliga fel inom polisen att rent straffrättsligt ansvar kan komma ifråga. I stället är det ofta JO som får rikta kritik mot polismyndigheten och ofta består kritiken i att ett visst tillvägagångssätt inte ligger i linje med lagstiftningen. JO saknar helt sanktionsmöjligheter i förhållande till polismyndigheten och utlåtandena tar sig närmast formen av rekommendationer till polisen. För att utvärdera en polisiär arbetsmetod har det därför varit centralt att ta del av JO:s syn på området. Jag har därför i arbetet med uppsatsen gått igenom de senaste 20 åren av publicerade JO-fall, och studerat de som kunnat ha anknytning till Linköpingsmodellen. Jag har valt att också inkludera vissa JO-fall med mer förvaltningsrättslig karaktär. Till exempel finns det fall då JO riktar kritik mot skolor eller socialtjänst och avslutat kritiken med att förtydliga att endast polisen får genomföra vissa åtgärder. Även om JO:s tillrättavisning inte fokuserar på polisen, beskrivs polisens befogenhet indirekt. Man kan dock skönja att den juridiska analysen från JO främst berör huvudämnet och det är därför som dessa avgöranden används endast med försiktighet. Utöver detta har jag också i den mån det hänvisats, i till exempel förarbeten eller doktrin, till opublicerade eller tidigare JO-fall också tagit del av dessa.
Slutligen bör det poängteras att uppsatsen har en objektiv ansats men att den också av nödvän- dighet kommer att präglas av subjektivitet. Som jurist är målet alltid att föröka hitta det som är mest rätt, i dubbel bemärkelse. Detta kan ibland vara enkelt, som till exempel när något är klart och tydligt reglerat i lag. Men många gånger kan det vara svårt att även efter en gedigen undersökning komma fram till vad som är gällande rätt. Man ställs då inför ett val att antingen ta ställning i frågan utifrån den kunskap man inhämtat eller lämna frågan obesvarad. I sådana lägen kommer den defensive juristen lämna många frågor obesvarade och den mer frispråkige utsätta sig för risken att presentera en felaktig slutsats. När det kommer till Linköpings-
11 modellen så är ämnet något obskyrt och även om många rättsområden tangeras saknas tydliga och auktoritära utlåtanden. I stället för att behöva lämna många frågor obesvarade har jag därför i viss mån tvingats välja en något mer djärv strategi. I takt med att den deskriptiva metoden fått kompletteras med en mer kritisk rättsdogmatisk metod ökar också sårbarheten inför argumentet att uppsatsen skulle vara en subjektiv produkt.6 Även om det är sant ändrar det inte på det faktum att uppsatsen författats med en objektiv ansatts. Uppsatsen är helt enkelt ett försök att förklara vad som är juridiskt rätt när det kommer till Linköpingsmodellen.
1.6 Angående narkotikaanvändning hos ungdomar
Angående narkotikaanvändning hos ungdomar finns det visas iakttagelser man kan göra.
Antalet narkotikabrott i kriminalstatistiken har sedan 2007 ökat, både vad gäller anmälda brott och lagförda gärningsmän.7 Även andelen ungdomar jämfört med personer äldre än 20 år har blivit större.8 När det gäller egenrapporterad användning av narkotika uppger fler pojkar i årskurs 2 i gymnasiet att de använder narkotika jämfört med 2004.9 Vad ökningen beror på är svårt att säkert veta men en del förklaras nog av att polisen idag lägger mer tid på narkotika- brottslighet än tidigare, även om det inte helt förklarar ökningen.10 Den drog ungdomarna använt är nästan uteslutande cannabis.11 Av det kan man dra slutsatsen att det många gånger kommer vara frågan om endast ringa narkotikabrott, NSL § 2.12
Ett substanssyndrom kan få allvarliga effekter för den enskilde.13 Vikten av att förhindra eller avbryta ett droganvändande illustreras i en långtidsstudie där man bland annat följt upp personer som i åldersspannet 20-30 dömts för narkotikarelaterad brottslighet och annan brottslighet.14 Vid 56 års ålder är det endast 15 procent som hade en taxerad årsinkomst på över 3,5 prisbasbelopp samtidigt som 40 procent av den undersökta gruppen hade avlidit. I den kontrollgrupp som man jämförde med där personerna varken varit lagförda för narkotika- brott eller annan brottslighet var det i stället cirka 80 procent som vid 56 års ålder hade en
6 Kleineman 2013.
7 Brå 2017b s. 36 och Brå 2017a s. 27.
8 Brå 2001 s. 42 jmf. Brå 2014 s. 50.
9 CAN 2017 tabell 40.
10 CAN 2017 tabell 47.
11 CAN 2017 tabell 40 och 41.
12 Andersson 2012 ss. 48-62.
13 Allgulander 2014 ss. 281-312.
14 Nilson, Estrada och Bäckström 2014.
12 taxerad årsinkomst på mer än 3,5 prisbasbelopp och 5 procent hade avlidit. Sett i ett europeiskt perspektiv är narkotikadödligheten i Sverige hög.15 I en övergripande littera- turstudie över förebyggande program mot narkotikaanvändning hos unga visar det sig att en klar majoritet av programmen antingen saknar vetenskapligt stöd eller påvisbara effekter.16 Att arbeta brottsförebyggande mot narkotikaanvändning hos ungdomar kan därför beskrivas som samtidigt angeläget och svårt.
15 Socialstyrelsen 2015, s. 39-40 och EMCDDA 2015, Tabell A6.
16 SBU 2015 s. 41-42, 79, 95, 111, 115, 127, 139, 143, 151-163.
13
Kap. 2 Linköpingsmodellen
2.1 Intervjusubjekt
Detta avsnitt bygger på två intervjuer av poliser. Den ena intervjun gjordes den 26:e augusti 2015 i Linköping med Magnus Skoglund.17 Magnus Skoglund arbetade under 2003 till 2007 vid Linköpingspolisens gatulangningsgrupp. Vid gatulangningsgruppen utvecklades under den här perioden det som senare skulle komma att kallas Linköpingsmodellen. Jag har intervjuat Magnus Skoglund om det arbetssätt som de då använde sig av och i huvudsak återgett det nedan. Den andra intervjun genomfördes med Per Danielsson i Umeå den 26:e juni 2015.18 Per Danielsson arbetade då på ungdomsgruppen vid Umeåpolisen och använder sig av en arbetsmetod som i mångt och mycket påminner om Linköpingsmodllen.
2.2 Urvalet av ungdomar
De ungdomar som polisen vill påverka i brottsförebyggande riktning är de som precis påbörjat en narkotikaanvändning eller de som står i begrepp att göra det. Polisen använder sig av ett antal riskfaktorer för att bedöma om ungdomen befinner sig i riskzonen. För att på ett givande sätt också kunna genomföra ett samtal är det viktigt att polisen har tillräckligt mycket material med sig för att kunna ge utryck för en konkret och objektivt grundad oro. Riskfaktorerna är det vill säga både en del av anledningen till besöket men också en del av innehållet i själva samtalet.
2.3 Riskfaktorer
De ungdomar som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med polisens övriga verksamhet är intressanta för förebyggande åtgärder. Det kan röra sig om sådan omständighet att en ungdom finns på en fest där polisen genomför en husrannsakan med anledning av misstänkt narkotika- brott. Även om en person bara befinner sig på festen och inte själv misstänks för något brott kan det vara en del i den riskbedömning som polisen gör. En annan källa till god information är misstänktas mobiltelefoner, och att det däri finns kontaktuppgifter till ungdomen. Social- tjänsten har också en operativ del som på kvällar och helger följer ungdomar och deras rörelser. Märker de att en ungdom börjar umgås i kretsar som är kända för narkotikabruk är det en anledning till oro. Socialtjänsten tar också emot mycket annan information om till exempel familjeförhållanden och dylikt som de, om de bedömer det som intressant, delger polisen.
17 Skoglund 2015.
18 Danielsson 2015.
14 Ibland är det föräldrar som är oroliga och hör av sig till polisen. Det kan vara att de ser att deras barn börjat umgås med nya vänner, vänner som de tror använder narkotika. Det kan också röra sig om fynd hemma, där föräldrar hittat föremål eller verktyg som de vet eller tror är relaterade till narkotika. Polisen får här ofta sortera lite i vad som är allmän oro för barnets utveckling och mer konkret oro kopplad till narkotikaanvändning.
Även andra vuxna så som lärare kan hysa en oro över att en elev börjat använda eller provat narkotika. Lärare kan se om en elevs närvaro förändras eller om koncentrationsförmågan försämras. På samma sätt som lärare kan också andra vuxna med insyn i ungdomars vardag spela en avgörande roll i bedömningen av riskfaktorer. Ofta rör det sig om en förändring i ungdomens beteende och också i viss mån ungdomens prestation inom olika områden.
Även personer som är jämnåriga med ungdomen kan komma med värdefull information som också bör beaktas vid en helhetsbedömning. Information om vilka som varit med på vilken fest och om det förekommit narkotika där är uppgifter som polisen ibland kan få fram av jämnåriga. Det kan också röra sig om oroliga kompisar som lämnar uppgifter till polisen. Det rör sig ibland om ungdomar som har en restriktiv hållning till narkotika och positivt vill påverka vänner som de vet brukar narkotika.
Ibland kan information komma från ungdomen själv. Antingen att han eller hon direkt till polisen berättar något eller att andra återberättar vad ungdomen sagt eller gjort. Det kan vara att ungdomen själv berättar om egen narkotikaanvändning eller att ungdomen har en positiv inställning till narkotika. Kläder och accessoarer som ungdomen har kan ha symboler förknippade med narkotika. Även en ungdoms kritik mot kriminaliseringen av drogen kan vara en riskfaktor. Det är också så att ungdomen själv kan berätta om omständigheter som är narkotikarelaterade, att de deltagit på en fest där narkotika funnits eller att de känner många personer som hanterar narkotika. Det kan vara så att de berättat detta för till exempel föräldrar andra vuxna eller jämnårig kamrater som i sin tur kontaktar polisen. Riskfaktorerna kan delas upp i allmänna och specifika där de specifika är relaterade till narkotikaanvändning av ungdomen eller någon i dennes närhet och den allmänna oron är omständigheter som sjunkande skolresultat eller liknande. Den allmänna oron kan självklart ha andra orsaker än narkotikaanvändning.
2.4 Faktorer som utesluter ungdomar från samtal
Ungdomar som är föremål för utredningsåtgärder ingår inte i Linköpingsmodellens före- byggande åtgärder. Detta betyder inte att polisen i alla lägen väljer bort de ungdomar som
15 tidigare varit i kontakt med polisen. Om det efter kontakt med polisen ”gått bra” för ungdomen och den inte förekommit under en viss tid och sedan igen dyker upp i narkotika sammanhang kan det vara aktuellt med ett samtal eftersom risken på nytt aktualiserats.
2.5 Sammanvägd bedömning
I den slutgiltiga bedömningen används alla faktorer ovan. Särskilt viktig i den slutgiltiga sammanvägningen är tidsfaktorn. Alla indikationer som nämnts tidigare kan vara viktiga men framförallt är det viktigt att tecknen på att en ungdom börjat intressera sig för narkotika kommer i nära anslutning till varandra. En ungdom som inte alls förekommit tidigare och inom loppet av några enstaka veckor flera gånger kommit på tal är mycket intressant för ett hembesök. Tanken med modellen är att komma i kontakt med ungdomar tidigt i deras potentiella missbruk av droger och visa på en reaktion ifrån vuxenvärlden. I och med att mer tid förflyter utan att någon åtgärd vidtas blir det desto mindre aktuellt med en förebyggande åtgärd inom ramen för Linköpingsmodellen.
2.6 Samtalet
Hembesöket genomförs oftast av två civilklädda poliser. Polisen anländer på adressen knackar på, legitimerar sig och ber om att få komma in. Redan här påpekar polisen att besöket är frivilligt och att föräldrarna eller ungdomen när som helst kan be dem att gå. Tanken är att samtalet ska ske i en lugn miljö hemma och att båda föräldrarna och ungdomen ska närvara.
Ibland har ungdomen hämtats av poliserna om de till exempel varit hos en kompis eller liknande.
Under själva samtalet presenterar polisen den information om ungdomen som de samlat in innan besöket. Poliserna vänder sig huvudsakligen direkt till ungdomen och inte till föräld- rarna. Poliserna ger ifrån sig information succesivt under samtalet för att möjliggöra för ungdomen att själva förklara så mycket som möjligt. En vanlig inledning av samtalet är att få ungdomen att beskriva om de själva varit i kontakt med narkotika. Ofta kan det vara enklare för ungdomarna att beskriva andras narkotikavanor än de egna. I samband med samtalet frågar polisen också om ungdomen är medveten om vilka effekter olika droger har.
Under samtalet kan det komma många olika reaktioner både från ungdomarna och föräldrarna. Hos ungdomarna kan det ofta vara en tuff och något avvisande attityd inled- ningsvis. För andra ungdomar kan det vara en lättnad att få redogöra för sitt narkotikabruk som de håller på att tappa greppet om.
16 Även föräldrarna kan under samtalet bli känslosamma men framförallt är den stora majori- teten av föräldrarna mycket angelägna om att få ta del av vad polisen har att berätta angående deras barn. Vissa föräldrar blir besvikna och ledsna. Ibland kommer informationen väldigt oväntat och vissa blir mycket förvånade. I den senare delen av samtalet är det många föräldrar som agerar stöttande och vill hjälpa i stället för att döma. Många föräldrar blir förvånade även om de misstänkt att allt inte stod rätt till. Syftet är här att få familjen att tillsammans börja hjälpa varandra. När informationen som polisen kommit med är överlämnad och ungdomen och vårdnadshavarna förstått tar samtalet ofta slut av sig själv. I samband med att samtalet avslutas rekommenderar polisen socialtjänstens öppna verksamhet som är vana vid att arbeta med ungdomar med drogmissbruk. Socialtjänsten kan hjälpa till med att till exempel bistå med drogtester av ungdomar. I vissa fall erbjuder socialtjänsten besök i omedelbar anslutning till att polisen avslutar sitt samtal.
2.8 Omfall
Det händer att ungdomen uppfattas som påverkad av narkotika under själva samtalet. I de situationerna berättar polisen om vad de grundar sin misstanke på och att det på grund av det kommer att genomföras en kroppsbesiktning genom snabbtest av förekomst av narkotika i urin. I samband med detta kan det också bli aktuellt med en husrannsakan i ungdomens rum.
Det kan också komma att genomföras ett förhör i samband med besöket. I samband med detta övergår förfarandet till en brottsutredning i stället även om det för den delen inte utesluter att man på ett liknande sätt för ungdomen och vårdnadshavarna redogör för anledningen till besöket.
Ibland händer det att föräldrar ber polisen följa med och leta i rum efter, narkotika eller föremål relaterade till narkotika, eller att de tar fram något och visar polisen om de själva är osäkra på vad det är för någonting. Detta kan ske till exempel innan ungdomen kommer hem till samtalet. Liknande orossamtal med föräldrarna förekommer även inom ramen för en brottsutredning. Ofta genomför polisen uppföljningssamtal med föräldrarna över telefon, oavsett hur samtalen initierats.
17
Kap. 3 Hembesök eller husrannsakan?
3.1 Inkräktar hembesök enligt Linköpingsmodellen på rätten till privatlivet?
En av de många frågeställningar som aktualiseras när poliser genomför besök enligt Linköpingsmodellen är om de överhuvudtaget får vara hemma hos privatpersoner. Poliserna frågar förvisso om de får komma in och förklarar också att detta är frivilligt, men vilken verkan har ett lämnat samtycke? Och vad är det som personen som öppnar och svarar vid dörren egentligen samtycker till? Finns det någon kritisk tidpunkt eller något särskilt tillväga- gångssätt som statuerar viss rättslig etikettering och om så är fallet vad innebär det för genom- förandet av Linköpingsmodellen?
3.2 Husrannsakan – övergripande
Många gånger när polisen besöker bostäder eller andra tillslutna utrymmen är förfarandet att betrakta som en husrannsakan. Grovt indelat finns det två typer av husrannsakan där uppdel- ningen beror på vad det är man letar efter. Söker man efter ett eller flera föremål som kan tas i beslag är husrannsakan reell, RB 28:1. Är det i stället så att man söker efter en person är hus- rannsakan personell, RB 28:2. För att genomföra en husrannsakan krävs det att någon är minst skäligen misstänkt för brottet. Även om detta inte helt tydligt framgår av RB 28:1 st. 1 råder det ingen tvekan om detta i doktrinen.19 Utöver skälig misstanke kan det ibland uppställas ytterligare krav. Ett sådant är att det för husrannsakan hos annan än misstänkt krävs att åtgärden förväntas ge effekt. Lagstiftaren har i RB 28:1 st. 2 utryckt att det ska finnas
”synnerlig anledning att det vid rannsakningen ska anträffas föremål som kan tas i beslag
…”. Kravet tycks innehålla någon form av sannolikhetsövervikt i varje enskilt fall.20 Det ska vara mer troligt att man hittar det man letar efter än att man inte gör det. Dessutom krävs någon form av konkret omständighet som pekar på att åtgärden kommer att rendera i bevisning. För vissa lokaler gäller särskilda bestämmelser. Bestämmelser om lokaler som används av kriminella grupperingar finns i RB 28:3 st. 2. För utrymmen som är tillgängliga för allmänheten är kraven lägre jämfört de för husrannsakan hos misstänkt, RB 28:3 st. 1.
När polisen undersöker fordon är undersökningen också att betrakta som en husrannsakan.
Området är särreglerat vid två situationer: ”vägspärr” vid mycket allvarliga brott i RB 28:2a eller ”utökade skyddsvisitationer” i fordon där det kan antas att vapen påträffas, PL § 20a. I PL finns det också särskilda bestämmelser för husrannsakan då polisen ska genomföra en
19 Bring & Diesen 2009s. 417, Ekelöf, Bylund & Edelstam 2006 s. 114 och Lindberg 2015 s. 570. Se också JO 1998/99 s. 59.
20 Ekelöf, Bylund & Edelstam 2006 s. 115.
18 förvaltningsåtgärd som inte skulle kunna genomföras med mindre än att man också genomför en husrannsakan, PL § 20. Ofta gäller det personer som av någon anledning skall omhändertas enligt till exempel LVU eller LVM. Bestämmelsen tar framförallt sikte på personell husrann- sakan men lagrummet innehåller också utrymme att till exempel söka efter bilnycklar som ska omhändertas enligt PL § 24a. Slutligen finns det också en nödliknande bestämmelse i PL § 21 där polisen får ta sig in i bostäder eller liknande för att söka efter avlidna eller levande personer som är oförmögna att tillkalla hjälp.
Hembesöket enligt Linköpingsmodellen bör närmast prövas mot de regler och praxis som gäller för reell husrannsakan i RB 28:1. För den reella husrannsakan gäller att man inte får hänvisa till den misstänktes samtycke med mindre än att denne själv begärt att åtgärden ska genomföras, enligt RB 28:1 st. 3. Här krävs det alltså att den misstänkte tar eget initiativ till att en husrannsakan överhuvudtaget kommer till stånd. Utöver detta måste samtycket också lämnas till en beslutsfattare som vanligtvis har befogenhet att besluta om husrannsakan. I det här fallet förundersökningsledaren i form av åklagare eller polisiär förundersökningsledare.
Beroende på den lokala delegationsordningen är det möjligt att poliserna som genomför hem- besöket också har förundersökningsledarkompentens. Däremot kan man knappast tala om att husrannsakan tillkommer på den misstänktes egen begäran. Hembesöket initieras av poliserna och det ges oftast ingen eller mycket kort förvarning. Detta skulle innebära att det inte finns lagligt utrymme att hänvisa till den misstänktes samtycke som en grund för husrannsakan.
3.3 Alternativ till husrannsakan
Frågan blir därför om genomförandet av ett hembesök hör hemma i någon annan rättslig reglering än just husrannsakan. Om man jämför med annan polisiär verksamhet ska man snabbt se att det även vid andra uppgifter sker besök i hemmet utan att det för den skull är en husrannsakan. Det kan till exempel under vissa omständigheter vara tillåtet att hålla förhör i en persons bostad om det är till gagn för den hörde.21 När polisen lämnar dödsbud sker detta oftast i hemmet. Detta innebär att även om en husrannsakan oftast brukar dokumenteras från och med att ytterdörren passerats betyder det inte att det per automatik alltid rör sig om en husrannsakan bara för att man går över tröskeln.
Man måste se skyddet mot rättsliga övergrep från statsmaktens sida i ett större perspektiv. I EKMR art. 8 finns bland annat ett skydd för privatlivet och hemmet som garantera att
21 JO 1971 s. 92.
19 expropriation och husrannsakan endast sker när det finns en laglig grund.22 Den svenska lagstiftningen kopplat till husrannsakan har inte kritiserats i sig och man får därför anta att om den svenska lagstiftningen följs är förfarandet också i linje med EKMR. I RF 2:6 finns också ett skydd mot husrannsakan genomförd av det allmänna. Skyddet kan inskränkas enligt RF 2:20 om inskränkningen är godtagbar i ett demokratiskt samhälle, RF 2:21.
Utöver de stora, rättighetsbetonade rättskällorna finns det även mer specifika lagrum som bör sättas i relation till husrannsakan eller andra typer av besök i hemmet företagna av det allmänna. Dels hemfridsbrott i BrB 4:6, dels nödvärn enligt BrB 24:1 p. 3 gentemot den som olovligen tränger sig in i hus eller rum samt BrB 24:1 p. 4 om att vägra lämna en bostad efter tillsägelse. Även om dessa lagrum framförallt inte ses som ett skydd mot statlig repression påverkar det ändå maktförhållandet för de rättskipande myndigheterna. Det är kanske framförallt i relation till dessa paragrafer man ska se på hembesök där polisen meddelar dödsbud eller liknande. När polisen meddelar dödsbud är det med stöd av samtycke som de vistas i bostaden. Dock inte samtycke till husrannsakan utan samtycke till att besöket inte är ett hemfridsbrott. I den stund polisen ombeds lämna är de också tvungna att göra detta.
Synsättet avspeglar sig också på de fall då förhör kan tillåtas i bostaden. Att de boende samtycker till att polisen får hålla förhör i bostaden är ett krav som måste vara uppfyllt.
Hembesöken som genomförs i Linköpingsmodellen bör behandlas på samma sätt. Det poliserna faktiskt gör är att lämna ett meddelande och inte någon undersökning av själva bostaden. Polisen saknar lagliga förutsättningar att genomföra en husrannsakan då målgruppen för Linköpingsmodellen är ungdomar som ännu inte blivit skäligen misstänkta för narkotikabrott. I frånvaron av misstanke av den styrkan får husrannsakan inte genomföras med mindre än att åtgärden begärs, vilket inte är fallet i arbetet med Linköpingsmodellen.
Lagstöd för husrannsakan saknas men det kan ändå vara tillåtet att vistas i bostaden om poliserna givits samtycke att förmedla sitt budskap under tak. Men är det någon skillnad på en husrannsakan och ett hembesök?
3.4 Husrannsakan eller ett hembesök?
Om det saknas lagstöd för en husrannsakan men det är tillåtet att genomföra ett hembesök blir situationen den att poliserna som besöker bostaden måste agera på ett sådant sätt att det i praktiken inte rör sig om en husrannsakan. Det är alltså frågan om hur de exakt ska förfara vid genomförandet, och kanske framförallt, vad de ska undvika att göra. I ett antal JO-fall har
22 Danelius 2015 s. 427-433, 440-444.
20 man diskuterat husrannsakan som rättsinstitut och vilken typ av handlingar som utgör en hus- rannsakan. Övergripande kan man säga att poliserna inte får göra något annat än vad andra, förmodat artiga, gäster skulle göra om de funnit sig inbjudna i samma hem. Resonemanget hämtas från JO-fallet 2001/02 s. 76 där polisen gjorde ett ingripande på en musikfest och medtog ett antal personer för kroppsbesiktning. I samband med detta uttalar sig JO om gränsen för tvångsmedel kopplat till polisen befallningsrätt. I musikfestens lokaler ombads deltagarna på festen att titta rakt in i den tända belysningen för att polismännen på så sätt skulle kunna observera ögonen på deltagarna. Tilltaget, menade JO, var att betrakta som en kroppsbesiktning där framställan från polisernas sida måste ha framstått som en befallning. I samband med detta nämner JO också att även om en polis inte kan eller bör be personer att stå på ett visst sätt eller annars göra något som de inte själva skulle ha gjort, finns det utrymme för en polis att göra iakttagelser som vem som helst hade kunnat göra vid ett normalt samtal människor emellan. Närmast till hands ligger brottet ofredande, BrB 4:7 som poliserna i det normala samtalet måste ta hänsyn till. Synsättet på kroppsbesiktning och gränsen gentemot iakttagelser som vem som helst skulle kunna göra bör också gälla för skillnaden mellan hus- rannsakan och ett hembesök. Detta har kommenterats mer konkret gällande husrannsakan ibland annat ett JO-fall.
I ett JO-fall 1998/99 s. 304 tog polisen fotografier inne i en bostad utan att de haft ett beslut om husrannsakan att luta sig mot. Förfarandet kritiserades då JO till skillnad från poliserna menade att fotografier är mer integritetskränkande än att bara beskriva levnadsförhållandena i skrift. Även om det kan finnas ett syfte för dokumentation av lägenheten för till exempel ett beslut om tvångsvård får man inte ta bilder i en lägenhet. För att få göra detta krävs ett beslut om husrannsakan.
3.5 Husrannsakan – vikten av vad det är man söker efter
För husrannsakan är det vidare av betydelse vad det är man söker efter, och kanske framförallt storleken på det eftersökta. Ett beslut om en husrannsakan är alltid begränsat så till vida att det inte omfattar mer än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med åtgärden. Då man genomför en personell husrannsakan får man till exempel inte leta i sådana utrymmen som är så små att en människa inte skulle kunna gömma sig där. I ett JO-fall 1970 s. 69 hade en polis
”tittat in” i garaget för att se om en bil fanns där, något som var en husrannsakan. I lagkom- mentaren anges att polisen utan ett beslut om husrannsakan endast är tillåtna att göra sådana
21 iakttagelser som vem som helst annars skulle kunna göra.23 Att stå med näsan tryckt mot fönstret utgör således också en husrannsakan trots att man inte passerat någon tröskel, då det man undersöker befinner sig i bostaden. Tilltaget skulle kunna vara straffbart som ofredande BRB 4:7 och utgör inte iakttagelser som vem som helst skulle kunna göra.24
En husrannsakan kan inte endast syfta till att underlätta en annan husrannsakan. Vid ett tillfälle gjordes en husrannsakan i en förvaringsbox på häktet i syfte att där komma åt nycklar till en fastighet där man hade för avsikt att senare genomföra en annan husrannsakan.25 Husrannsakan i förvaringsboxen saknade lagstöd då det inte fanns någon beslagsgrund för nycklarna. En liknande begränsning finns för personell husrannsakan där det inte är tillåtet att söka enbart efter information om var en person skulle kunna befinna sig.
Vid vissa fall kan det vara tillåtet att hålla förhör i hemmet hos den hörde. Enligt hänsynsprin- cipen i FUK § 5 kan den mest lämpliga platsen för ett förhör vara den hördes bostad. Detta måste alltid ske med den hördes samtycke och får inte bli en förtäckt husrannsakan.26 I ett JO- fall 1999/00 s. 78 granskades ett förhör i hemmet med en 15-årig pojke och hans mor närvarande. Mamman hämtade till polisen vad hon befarade var stöldgods. JO påpekade inte huruvida detta skulle utgöra en husrannsakan eller inte. Ett rimligt antagande är att förfarandet inte är att anse som en husrannsakan då JO annars haft anledning att i det sammanhanget rikta kritik mot polisernas handhavande då ett sådant beslut saknades. Det är alltså tillåtet med förhör i bostaden utan att det krävs en husrannsakan om syftet är att underlätta förhöret och inte att skapa överskottsinformation.
Kopplat till Linköpingsmodellen är detta en viktig distinktion. Många gånger kan det finnas fördelar att samtalet mellan polisen och de berörda sker i hemmet. Det är troligtvis den miljö där ungdomen har störst chans att söka hjälp och stöd. Samtidigt kan det mycket väl vara så att man innan besöket är medveten om att detta kan komma att rendera i att man gör iakttagelser som för en brottsutredning framåt. Dessa två faktorer måste viktas mot varandra och givet ett strikt förhållningssätt bör varje hembesök, där det finns den minsta farhåga eller förhoppning om överskottsinformation, inte genomföras. En mer tillåtande syn vore att så fort skälen för ett hembesök inte motiveras av viljan att göra observationer i hemmet utan i stället
23 Fitger m.fl. 2016 kommentar till RB 28:1, stycke 8.
24 Dahlström, Strand Westerlund & Westerlund 2014 s. 136.
25 JO 1999/00 s. 148.
26 JO 1990/91 s. 80.
22 av den tjänsteåtgärd man där tänkt genomföra bör besöket tillåtas, även utan ett beslut om husrannsakan. Detta förutsatt att de boende samtycker till besöket. Det första synsättet skulle kraftigt begränsa polisen i sitt dagliga arbete. I de allra flesta fall är det svårt att innan ett besök helt kunna utesluta att man där kommer att kunna göra iakttagelser av brottsutredande natur. Troligtvis är det andra synsättet närmare sanningen och också i linje med vad samhället förväntar sig av polisen. Man bör dock vara försiktig med en alltför vidlyftig tolkning och endast genomföra hembesök när syftet i övrigt klart överväger risken eller chansen att också göra brottsutredande iakttagelser.
3.6 Husrannsakans räckvidd
Vid de tillfällen då polisen genomför ett hembesök enligt Linköpingsmodellen uppstår frågan om de måste undvika att göra vissa saker i avsaknaden av ett beslut om husrannsakan. JK har kommenterat ett sådant fall där två poliser genomförde ett förhör i bostaden. I hallen kontrol- lerade en av poliserna tillverkningsnumret på undersidan av en telefon. Åtgärden innebar att besöket i sin helhet var att se som en husrannsakan.27 Vägledning i husrannsakans räckvidd finns också att få i de många JO-avgöranden som rör socialtjänstens arbete med hembesök.
Även om JO-besluten i huvudsak är förvaltningsrättsliga avslutas kritiken oftast med ett konstaterande att det hade krävts ett beslut om husrannsakan i respektive fall. Med en sådan kritik måste man förstå att liknande åtgärder från polisens sida också skulle kräva ett beslut om husrannsakan.
JO har bland annat kritiserat socialtjänsten för hembesök där man undersökt skåp, garderober, badrumsskåp och kylskåp.28 För fotografering krävs beslut om husrannsakan.29 JO har också vid ett antal tillfällen riktat kritik mot att Socialtjänsten genomför hembesök som inte varit föranmälda. Socialtjänsten bör endast undantagsvis genomföra oanmälda hembesök.30 Att genomföra ett besök direkt efter ett möte på socialkontoret var att anse som ett oanmält hembesök.31 Däremot är det helt i sin ordning att Socialtjänsten informerar om att bristande samtycke till ett hembesök kan komma att påverka den fortsatta handläggningen i, för den
27 JK 1993 s. 32 refererat i Lindberg 2015 s. 568.
28 JO 2013/14 s. 392.
29 JO 2013/14 s. 383.
30 JO 2011/12 s. 392.
31 JO 2013/14 s. 387.
23 sökande, negativ riktning.32 Socialtjänsten bör också överlåta mer brottsutredande hembesök till polisen för vidare handläggning.33
För Linköpingsmodellen innebär detta närmast att just sökandet bör undvikas. Gemensamt för synen på husrannsakan är att undersökningen innefattar någon form av letande. Man bör därför skilja på samtycket från de boende, som framförallt har att göra med frågan om hemfridsbrott, och direkta åtgärder som innebär att besöket informellt övergår i en husrann- sakan. Poliser som genomför hembesök enligt Linköpingsmodellen bör därför undvika att leta. Om det finns skäl att arbeta enligt RBs bestämmelser har dessa företräde. Till exempel om ungdomen är narkotikapåverkad i bostaden och det blir aktuellt att genomföra en husrann- sakan, hämtning till kroppsbesiktning samt delgivning av misstanke.34
3.7 Samtycke
En person kan inte samtycka till en husrannsakan med mindre än att personen själv begärt åtgärden, RB 28:1 st 3. I praktiken innebär detta att husrannsakningar med stöd av samtycke många gånger endast blir aktuellt i samband med att den misstänkte själv begär utredning, enligt RB 23:18 st. 2. Samtycket bör ges skriftlig form för att det senare ska kunna åberopas.35 Ett skriftligt samtycke kan närsomhelst återkallas, även muntligt.36 Att återkalla ett samtycke verkar inte retroaktivt.
Frågan om samtycke till utredningsåtgärder har intresserat JO vid ett antal tillfällen. Även om rättsläget förändrats är JO fallet från 2003/04 s. 72 vägledande för JOs syn på samtycke.
Omständigheterna var sådana att man i en mordutredning hade tagit ett stort antal DNA-prov av personer som inte var skäligen misstänkta för brottet. På brottsplatsen fanns nämligen DNA från gärningsmannen och man gjorde detta för att avfärda personer från utredningen som ett alternativ till kontroll av alibi. Åtgärden beskrevs av polisen som frivillig, samt att ingen negativ konsekvens skulle följa av att en person vägrade. Frågan om huruvida DNA- prov får tas av annan en den som skäligen misstänks för brottet har sedan dess kommit att regleras särskilt i RB 28:12b. JO:s uttalande om frivilligheten vid tvångsmedel har trots det
32 JO 2011/12 s. 377.
33 JO 2014/15 s. 373.
34 Jämför JO 2006/07 s. 76.
35 JO 2005/06 s. 218.
36 JO 2010/11 s. 509.
24 fortfarande betydelse för tolkningen av en privatpersons samtycke till tvångsmedel satt i relation till skyddet för individens fri- och rättigheter.
Chefsåklagaren och tillika förundersökningsledaren i mordutredningen argumenterade på god grunder för att han trodde att tillvägagångssättet låg inom lagens råmärken. Till skillnad från husrannsakan, där samtyckets betydelse är reglerad, saknas liknande bestämmelser om kroppsbesiktning, något som motsatsvis talar för att samtycket bör kunna tillmätas betydelse i frågan. Till exempel genomförs undersökningen av målsägandens kropp vid vålds- och sexualbrott med samtycke och den är att likställa med en kroppsbesiktning när det kommer till integritetsintrånget. Det finns särreglering om fingeravtryck (SFS 1992:824) där man får ta fingeravtryck av även den som inte är skäligen misstänkt, en åtgärd som på många sätt liknar DNA-prov. DNA-provet har också erbjudits för att bespara de inblandade det besvär det kan innebära att redogöra för alibi som också måste kontrolleras av polisen, något som många gånger kan uppfattas som mer integritetskränkande än att lämna ett DNA-prov. I samband med erbjudandet att lämna provet påtalades bland annat att detta var helt frivilligt samt att provet efter förundersökningen skulle destrueras. Även i förarbeten och i tidigare JO utlåtanden fanns visst stöd för åklagarens uppfattning.37 Sammantaget ansåg sig förundersök- ningsledaren ha fog för att åtgärden var laglig. JO-riktar inte heller någon kritik mot åklagarens beslut men var ändå av en annan uppfattning.
JO konstaterade att DNA-proverna var en kroppsbesiktning som saknade lagliga förutsätt- ningar, i det här fallet bristen på konkret misstanke av tillräcklig styrka. JO som i sin tur hänvisar till Polisrättsutredningen poängterade att intrång i en persons fri- och rättigheter som med våld får verkställas är att se som en tvångsåtgärd oavsett om tvång faktiskt använts eller inte.38 Dessutom kan bristande förutsättningar inte kompenseras med att personen ifråga samtycker till åtgärden. JO ställer sig kritisk till att personer som förhörs på polisstationen angående deras förehavanden vid mordtillfället skulle uppfatta ett erbjudande om att lämna DNA-prov som frivilligt oavsett om förhörsledaren bedyrar detta. Av samma anledning blir det också omöjligt för en mottagare av ett samtycke att bedöma motivet till varför samtycket lämnats. Polisen kommer allt som oftast att uppfattas som ett utryck för samhällets maktbe- fogenheter egentligen oaktat vilken form av myndighetsutövning de ägnar sig åt.
Sammantaget menar JO att en privatperson som ställs inför ett ”frivilligt” val av liknande slag
37 NJA II 1943 s. 373 och JO 2004/05 s. 98.
38 SOU 1995:47 s.144.
25 i realiteten befinner sig i ett sådant underläge att det knappast kan vara frågan om någon egentlig frivillighet.
Även i andra sammanhang har JO kommenterat ”frivilliga” utredningsåtgärder och sammantaget menar JO att det upplevda utrymmet att vägra en sådan åtgärd är mycket litet.39 I ett JO-fall 2011/12 s. 77 anträffades en 16 årig pojke på en brottsplats. Pojken följde frivilligt med till polisstationen för förhör. JO menade att det i det aktuella fallet knappast kan vara tal om någon egentlig frivillighet och att ett beslut om medtagande hade varit mer lämpligt. Om en polis fråga någon om denne frivilligt vill medfölja för förhör till polis- stationen, har man alla anledning att ifrågasätta vilken grad av frivillighet det rör sig om.40 Av det sagda framgår att samtycke som grund för polisiärt arbete är en svag stöttepelare. Det måste framgå med all önskvärd tydlighet att åtgärden, i det här fallet hembesöket är frivilligt samt att det inte medför några negativa konsekvenser om man väljer att avstå. Satt i relation till JO-avgöranden angående socialtjänstens hembesök bör polisen i arbetet med Linköpings- modellen föranmäla besöken. Dessutom bör liknande garantier angående valet att inte medverka lämnas som dem angående DNA-proven i JO 2003/04 s. 72. Något som också verkar vara fallet.41 Det kan också finnas all anledning att upplysa om polisens allmänna rapporteringsskyldighet vid misstanke om brott och vilka konsekvenser erkännanden av olika slag kan medföra.
En fråga som också kanske inte är självklar är vem det är som ska lämna sitt samtycke.
Tidigare har vi kunnat konstatera att det rör sig om samtycke till att besöket inte utgör ett hemfridsbrott. För att ett hemfridsbrott ska vara begånget räcker det med att en av de boende ber den oönskade gästen att avlägsna sig alternativt att gästen inte är välkommen. 42 Således räcker det alltså med att en av föräldrarna motsätter sig besöket för att det inte ska äga rum. I de fall då ungdomen själv är i åldern 15-17 år blir frågan om även dennes ovilja att medverka bör respekteras av poliserna. Rättsläget om den geografiska uppdelningen i tonårshem beskrivs som något oklart i doktrinen.43 Till det ska man dock ta hänsyn till den princip som
39 JO 2015/16 s. 122.
40 JO 2006/07 s. 69.
41 Skoglund 2015.
42 Dahlström, Strand Westerlund & Westerlund 2014 s. 131.
43 Nordlöf 2012 s. 134 (sic.) och 298.
26 finns i FB 6:2a och 6:11, där man i takt med barnets mognad ska låta det bestämma själv. JO har vid ett flertal tillfällen haft anledning att närmare kommentera vad detta innebär i förvaltningsrättsliga sammanhang, och slutsatsen tycks vara att ungdomar i åldern 15-17 många gånger själva kan ta beslut förhållande till myndigheter.44 Något som också bör vara i fallet då polisen vill genomföra ett hembesök som en del av Linköpingsmodellen. Om ungdomen motsätter sig att poliserna vistas hemmet bör detta respekteras.
3.8 Polisens befallningsrätt
Anledningen till att ett samtycke lämnat till polisen många gånger blir svårt att bedöma är polisens befallningsrätt. Polisens befallningsrätt är en inte helt tydlig rättsfigur. Anledningen därtill kan mycket väl vara att tvångsmedelsanvändningen från polisens sida länge var oreglerad, för att succesivt under senare delen av 1900-talet bli allt mer reglerad. Den oreglerade befallningsrätten beskrivs ofta som en majus includit minus liknande rätt att för polisen att använda tvång i samband med ett ingripande som i sig har lagligt stöd.45 I JO-fallet 2001/02 s. 76 beskrivs befallningsrätten som att poliser har möjlighet att ge instruktioner som inte inkräktar på någon persons fri- eller rättigheter förutsatt att dessa instruktioner är en del av polisens syfte och uppgifter enligt PL § 2. Befallningar måste vara proportionerliga. Någon typ av frivillighet kan det sällan vara tal om när polisen ger instruktioner till personer. Poliser ska vara beredda att sätta makt bakom orden eller annars inte ge instruktioner som kan uppfattas som befallningar. Även om man som polis inte är beredd att sätta makt bakom orden kan önskemål från polisens sida uppfattas som befallningar, om än artiga sådana. Poliser bör därför alltid vara försiktiga med vad de säger till personer de möter. Vanligtvis befinner sig privatpersoner i ett sådant underläge att de inte vågar ifrågasätta poliser tillrättavisningar.46 Frågan om samtycke kan endast bli intressant när privatpersonen inser begränsningarna av polisens befallningsrätt i den enskilda situationen. Något som många gånger inte är lätt. Detta innebär att de poliser som i arbetar med Linköpingsmodellen och ber om att få komma in i bostaden för ett samtal, har en grannlaga pedagogisk uppgift redan innan tröskeln passerats.
Situationen kan dessutom göras än mer komplicerad beroende på de boendes tillit till polisen.
Ett exempel på vad som kan påverka tilliten till polisen och göra bilden av samtycke mer komplicerad är uppmärksammade utredningar som den kring serievåldtäktsmannen ”Haga- mannen”. I ett skede av utredningen när gärningsmannen fortfarande var okänd avböjde denne
44 JO 2005/06 s. 208, JO 1196/97 s. 252 och JO 1998/99 s.464.
45 Ranestål 2012 s. 42-44.
46 JO 2003/04 s. 91.
27 att delta i ett ”frivilligt” DNA-prov. Även om detta officiellt inte påverkade misstankegraden kom utredningen att fokusera på personen efter den punkten.47 Utredningsförfaranden i mycket uppmärksammade förundersökningar som denna påverkar säkerligen gemene mans uppfattning om den verkliga frivilligheten i polisiära situationer.
3.9 Sammanfattning
I samband med att polisen genomför besök enligt Linköpingsmodellen blir frågan om med vilket lagstöd poliserna får vistas i bostaden. Polisen saknar förutsättningar för att genomföra en husrannsakan. Dels är misstanken inte tillräcklig, dels är ingen förundersökning inledd.
Vidare kan det inte heller vara tal om en husrannsakan som de boende samtyckt till, då samtycket inte får åberopas för en husrannsakan. I stället genomförs hembesöket med ett samtycke som endast omfattar rätten att vistas i bostaden utan att det innebär ett hem- fridsbrott. För att ett sådant hembesök ska vara lagligt krävs att skälen till att besöket genomförs i bostaden vida överväger chansen att poliserna där ska kunna göra iakttagelser av brottsutredande natur. Till skillnad från en husrannsakan får poliserna inte leta i bostaden genom att till exempel öppna skåp eller lådor. För att ett hembesök ska vara tillåtet krävs det att alla i bostaden närvarande personer över 15 år samtycker till att så sker. Samtycket kan närsomhelst återkallas, med den effekten att poliserna omedelbart måste lämna. Ett hembesök bör inte genomföras oanmält. I samband med att poliserna ber om samtycke bör de informera om konsekvenserna av detta och polisens roll.
47 SR 2009.
28
Kap. 4 Förhör samt den misstänktes rättigheter.
4.1 Frågeställning
I samband med att polisen genomför hembesök hos ungdomar som en del av arbetet med Linköpingsmodellen måste man ta ställning till om samtalet i sig är att betrakta som ett förhör? Vilka typsituationer konstituerar egentligen ett förhör? Och om man ser på samtalet som ett förhör vilka rättsliga konsekvenser får det?
Precis som i det tidigare kapitlet om husrannsakan så är det väsentligt vilken rättslig etikettering man använder sig av. Om ett samtal är ett förhör finns det vissa tvingande bestämmelser man måste ta hänsyn till. Merparten av bestämmelserna syftar till att säkerställa bevisning inför rättegången eller säkerställa att sättet vilket bevisningen inhämtas sker på ett godtagbart vis. Det övergripande syftet med regleringen på området är att säkerställa rätten till en rättvis rättegång enligt EKMR art. 6. Det görs genom att man i förundersökningen strävar efter att parterna ska mötas på lika villkor i den mån det är möjligt. För svensk del har detta konkretiserats i bland annat RB och FUK. I RB 23:18 och FUK § 12 kan man läsa att den som är misstänkt för ett brott ska underrättas om detta samt om vissa andra rättigheter som kan komma att aktualisera med anledning av förundersökningen.
4.2 Övergripande om vad brister i förhöret kan medför
En viktig distinktion är att man måste skilja på omständigheter som krävs för att något ska vara ett förhör och de krav som ställs på personer inblandade i ett förhör. Man skulle också kunna göra indelningen i krav på förhöret och krav som uppställs i samband med ett förhör.
Ett tydliggörande exempel är förhörsledarens skyldighet att se till att förhörspersonen förstår att det rör sig om ett förhör. I samband med att ett förhör hålls brukar förhörsledaren ofta säga att förhöret inleds detta för att förhörspersonen ska förstå att det som han eller hon nu säger kommer att vara med som bevis i en brottsutredning. Om det nu skulle vara så att förhörs- ledaren glömmer att upplysa personen om att det är ett förhör kan man efteråt kritisera förhörsledaren för att vara slarvig eller dylikt men samtalet mellan förhörsledaren och förhörspersonen är fortfarande att betrakta som ett förhör. Samma resonemang går igen i ett antal regler så som rätten till biträde, dokumentation av förhöret och ”hörbart skick” hos förhörspersonen. Även om viss JO-kritik kommer tas upp särskilt längre fram så kan man övergripande säga att de gånger det blivit fel beror det på att förhörsledaren trott att situationen inte varit ett förhör, utan behandlat det som vilket samtal som helst, och att JO kunnat peka på att detta orsakat en rättighetsförlust hos den som blivit hörd.
